pengar eller piller
I längden kommer inte alla av de cirka 250 000 (mörkertalet är
Seriös forskning inom området visar att piller och arbetslin-
större) som drabbats av fattigdom och psykisk ohälsa att
vara tysta, anonyma och låta sig förnedras. Både patienter
och anhöriga har förgäves sökt en lösning. Alain Topor och
Ingemar Ljungqvists forskningsprojekt ” Pengar, vänner och
psykiska problem” kändes som en möjlighet att bryta isolering och utanförskap. Några av deltagarna fick kraft och mod
att fasa ut onödiga mediciner och minska behovet av starka
och hälsofarliga piller.
Om Anna Lindh varit statsminister hade hon suttit i publiken på
Teater Tribunalen. Måste vi uppfinna Per Albin Hansson och
Tage Erlander på nytt för att Sverige återigen ska försöka
bli ett folkhem som fungerar för alla? Så här skriver Gun-Lis
Angsell i Socialpolitik.com
”Människor hamnar i livskriser. Förlorar jobb, lön, familj och
vänner. Blir deprimerade, isolerar sig, skäms. Får kontakt med
psykiatrin, får diagnoser, får piller och piller mot biverkningar.
Hamnar utanför. Mår ännu sämre”.
jens piska och förtryck i de flesta fall förvärrar den psykiska
ohälsan. Vad är det som händer i Sverige? Var fjärde person
vantrivs på sitt jobb och var femte patient är inlagd på grund
av svåra biverkningar. Undersökningar som visar motsatsen
är finansierade av läkemedels-industrin. Den enkla lösningen
visade sig vara 500 kr i månaden. Pengar är medicin tillsammans med uppmuntran och medmänsklighet. Det blir 4500 kr
på nio månader.
8
nr 3/2015
”Det är mindre än vad ett vårddygn i slutenvård kostar.”
Jag är inte motståndare till mediciner som fungerar. Ibland
kan det handla om liv eller död. Läkemedel ger i många fall
möjligheter till en högre livskvalitét för patienter som annars
isolerar sig på grund av kronisk smärta, ständig ångest och
nedstämdhet. Läkare och vårdpersonal kan med hjälp av nödvändig medicin ge stöd till de patienter som behöver inventera
olika möjligheter till att nå ett värdigt liv. Tyvärr botar inte
medicinen fattigdom och utanförskap.
Under ett seminarium i ABF-huset i Stockholm fick jag frågan:
Om du inte blivit utförsäkrad och gått i konkurs hade du ändå
blivit frisk? Svaret är ja. Men det hade tagit mycket längre tid
och jag hade stegvis börjat arbeta från 25 procent till halvtid.
Rädslan att åter bli sjuk skulle hindrat mig från att arbeta
heltid. Tack vare penningprojektet fick jag mod och kraft att
fasa ut onödiga mediciner mycket snabbare. Efter endast nio
månader kände jag mig frisk och redo att arbeta heltid till 100
procent.
På grund av svåra biverkningar fick jag genomgå en stor operation. Min fd sambo frågade hur jag kände mig efter det stora
ingreppet. Jag mår mycket bättre nu, svararde jag. Det känns
som om jag vore åtta år yngre. Men jag är besviken och ledsen
över att förlorat åtta år av mitt liv i en pillerkarusell. Min fd
käresta tröstade med följade tankegångar: Om du känner dig
åtta år yngre har du inte förlorat åtta år. Tvärtom, du har vunnit åtta år. Ja så kan man också tänka, sa jag.
Av ha ett positivt perspektiv är fortfarande gratis. Men fattigdomen gör det svårt att hitta ljuset i mörkret. Att leva under
existensminimum ökar risken att bli psykisk sjuk. Det går
inte att bota med olika piller. Psykisk lidande och depression
pga fattigdom kan endast botas av pengar. Det är faktiskt inte
svårare än så. Märkligt att ingen kommit på den enkla lösningen tidigare. Pengar är medicin. Med en förbättrad ekonomi
blir det lättare att bryta isolering, utanförskap och apati.
Hjälpen kom således från ett oväntat håll. Tack vare forskare,
författare, skicklig teatergrupp och goda vänner fick jag
energi att hitta rätt väg ut. Nu betraktar jag mig själv som
nästan frisk och återställd. Jag har redan tagit tillbaka makten över mitt liv och kostar på mig lyxen att ha naturliga känslo-yttringar. Likgiltigheten har försvunnit. Det meningslösa
har blivit meningsfullt. Den gudomliga rättvisan har segrat
och jag ser det som min uppgift att sprida kunskap, förståelse
och insikt om min upplevelse, erfarenhet och övertygelse. När jag var liten gjorde jag som föräldrarna sa.
När jag började skolan gjorde jag som lärarna sa.
När jag började arbeta gjorde jag som chefen sa.
När jag flyttade ihop gjorde jag som min flickvän sa.
När jag utbildade mig till lärare gjorde jag som eleverna sa.
När jag blev sjuk gjorde jag som läkaren sa.
När jag blev utfattig och hade förlorat allt, bestämde jag mig:
Nu får det vara nog.
“ För en gång skull gick jag min egen väg
och...
Jag mår mycket bättre nu”
Efter en lyckad föreläsning i Norge sjöng artisten Roger Alan Ivin
A-ha hiten Hunting High And Low. Att höra den låten Live
grep tag i både hjärta och själ. Plötsligt blev det uppenbart att
mitt sökande var över. Jag var framme vid målet. Äntligen
kunde jag känna mig frisk och stark. Mötet med trevliga, glada norrmän och kvinnor förstärkte den positiva upplevelsen. I
mitt inre hördes en melodi och följande text av Finn Kalvik:
Her på livets lyse side lever jeg
Hvor naturens mjuke stemme alltid når meg
Og jeg dyrker kropp og sjel
For da föler jeg meg vel
Og blir fylt av alt som dagene har med seg
En vakker dröm
Er livet som vi förer her
Så kom ut hit og finn den
Her er det ingen verdens ting
Som kan bryte stemningen
Vi sitter her og slikker sol i vinden
Tack vare penningprojektet har jag fått styrka att möta nya utmaningar. Men om dålig ekonomi, utanförskap och besvikelse
tar död på min kreativitet och livslusten försvinner. Då
kommer jag att fly till ett annat land där jag inte blir bemött
utifrån fattigdomen utan för den jag är.
Den skrämmande känslan att vara på väg ner i avgrunden kan
brytas med hjälp av kultur. Bra filmer, böcker, teater och
konst är sannerligen medicin för både kropp och själ. Den ultimata trösten är musiken. Miles Davis levnadsöde och albumet
Kind Of Blue gjorde det lättare att fasa ut farliga och onödiga
piller. Still In The Game med Steve Winwood och Stairways To
Heaven med Led Zeppelin gav kraft att välja glädje, tro, hopp
och kärlek.
Jerry Bylund
Lärare, föreläsare och deltagare i Penning-projektet
[email protected]
nr 3/2015
9