De man inte trodde fanns. De flesta ser dem inte eller kan inte tänka sig att de finns i ett land som Sverige. Men det gör de. Människorna som lever mitt i vårt välfärdssamhälle men som inte får någon del av det. De verkligt fattiga. De som knappt har mat på bordet eller tak över huvudet. De som inte har någonting. I studien ”Stadens fattiga – en rapport om Sveriges Stadsmissioner och fattigdom” blottläggs, för första gången på mycket länge, den absoluta fattigdom som finns i Sverige. Magnus Karlsson, docent i socialt arbete vid Ersta Sköndal Högskola, har med hjälp av underlag från Sveriges Stadsmissioner kunnat urskilja åtminstone två nivåer av fattigdom som ligger under den officiella definitionen, vilken oftast stannar vid människor som är berättigade till ekonomiskt bistånd. Det finns med andra ord en grupp som lever en på avsevärt lägre nivå än den som normalt refereras till när det talas om fattigdom i vårt land. Det kan handla om människor som av olika skäl fallit mellan stolarna, om personer som innan ett biståndsbeslut står helt utan medel, om människor vars ekonomi urholkats fullständigt av flera års biståndsberoende. Om unga som av någon anledning inte får den hjälp de behöver genom de generella välfärdssystem eller individer som lever med missbruk. Gruppen innefattar naturligtvis också EU-migranter och papperslösa, även om deras situation varit relativt välkänd sedan tidigare. När fattigdom diskuterats i Sverige har det under lång tid i huvudsak handlat om så kallad relativ fattigdom. En dimension av fattigdom som fastställs i relation till det omgivande samhället vid en viss tid och framförallt mäter skillnader mellan olika grupper och individer. Den relativa fattigdomen kan därmed öka trots att alla får det bättre, om det är så att avståndet till grupper med högre inkomster blir större. Att prata om och visa på dessa skillnader är naturligtvis viktigt eftersom det påverkar människor att leva med små marginaler och på andra villkor än en majoritet av befolkningen. Det relativa fattigdomsbegreppet visar hur resurserna i samhället är fördelade. Samtidigt har debatten om relativ fattigdomen till stora delar skymt det som Sveriges stadsmissioners studie nu visar. Att det finns en absolut fattigdom även i vårt land. En fattigdom som handlar om att inte kunna äta sig mätt eller alltid ha tak över huvudet. Vilket är stor skillnad från att inte kunna åka på utlandssemester eller köpa den senaste mobiltelefonen. Den absoluta fattigdomen tillhör inte den officiella bilden av Sverige. Inte heller syns de allra mest utsatta människorna i myndigheternas statistik. Sällan eller aldrig kommer socialtjänsten i kontakt med dem som lever bortanför välfärdssystemen. Men Stadsmissionerna möter dem i sin öppna verksamhet. I rapporten ”Stadens fattiga – en rapport om Sveriges Stadsmissioner och fattigdom” finns dessa unika erfarenheter och kunskaper för första gången samlade och nedtecknade i skriftlig form. Något som är oumbärligt om man långsiktigt skall kunna följa fattigdomsutvecklingen i Sverige, så som den verkligen ser ut. Ett ytterligare syfte med rapporten – förutom att visa på situationen i dagsläget – är att den fattigdomsmatris (vilken redovisar fyra olika grupper: EU-migranter, papperslösa, personer med långvarigt ekonomiskt bistånd och individer som ”fallit emellan”, samt fem Den absoluta fattigdomen tillhör inte den officiella bilden av Sverige. Inte heller syns de allra mest utsatta människorna i myndigheternas statistik. Sällan eller aldrig kommer socialtjänsten i kontakt med dem som lever bortanför välfärdssystemen. Men Stadsmissionerna möter dem i sin öppna verksamhet. I rapporten ”Stadens fattiga – en rapport om Sveriges Stadsmissioner och fattigdom” finns dessa unika erfarenheter och kunskaper för första gången samlade och nedtecknade i skriftlig form. Något som är oumbärligt om man långsiktigt skall kunna följa fattigdomsutvecklingen i Sverige, så som den verkligen ser ut. Ett ytterligare syfte med rapporten – förutom att visa på situationen i dagsläget – är att den fattigdomsmatris (vilken redovisar fyra olika grupper: EU-migranter, papperslösa, personer med långvarigt ekonomiskt bistånd och individer som ”fallit emellan”, samt fem olika insatser: mat, ekonomiskt stöd, materiellt stöd, myndighetskontakter och inkluderande verksamhet) som tagits fram skall bli till nytta i framtida studier. Stadsmissionerna fungerar i dag som en bro emellan det offentliga och grupper som socialtjänsten och andra myndigheter har svårt att nå. Därför är förhoppningen att en tydlig och upprepad rapportering från Sveriges stadsmissioners verksamheter skall göra stor skillnad när det kommer till att förstå fattigdomen över tid och dess mekanismer och konsekvenser. Det behövs. Inte minst eftersom det inte har funnits någon direkt samling inom forskarsamhället när det gäller fattigdomsfrågorna. Enligt docent Magnus Karlsson beror det troligtvis på att fattigdom i Sverige i modern tid inte längre setts som ett akut samhällsproblem. De forskningsinsatser som trots allt förekommit har gått i vågor och främst handlat om att enskilda forskare med jämna mellanrum uppmärksammat avgränsade frågor. Forskningen har också till skillnad från Fattigdomsrapporten i princip alltid varit baserad myndigheternas material och statistik. Efter Låginkomstutredningen 1965 publicerades ett antal socialpolitiskt orienterade texter vilka lyfte teorin om fattigdom som en följd av klassamhället. Därefter dröjer det drygt 20 år innan fattigdomsforskningen återigen tar fart. I slutet av 80-talet och början av 90-talet är det främst socialbidragen som är i fokus. Ytterligare några år senare, 2002, publiceras de första rapporterna om barnfattigdom i samarbete med Rädda Barnen. Under fattigdomsåret 2010 och åren därefter fick barnfattigdomen ytterligare uppmärksamhet. Även då handlade det som så ofta primärt om att kartlägga den så kallade relativa fattigdomen. Nu är det på tiden att vi öppnar ögonen också för den absoluta fattigdom som finns, inte bara i andra länder, utan även här hos oss. Att vi börjar tala om och fundera över vad det är i välfärdsbygget som gått snett när människor i Sverige tvingas sova på gatan eller gå och lägga sig hungriga. Inte minst är det viktigt att försöka förstå hur fattigdom påverkar individen, vilka insatser som görs (inte minst från de idéburna organisationerna som har en unik inblick i fattiga människors villkor) för att mildra dess effekter och hur olika sorters stöd fungerar i praktiken. Det är till den diskussionen Sveriges Stadsmissioner nu hoppas kunna bidra med den aktuella Fattigdomsrapporten. Med stöd av: