1. No category

Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
SKOLMINNEN
I Anebo hade vi ingen skolundervisning utan vi var hänvisade till
Lillaverke dit avståndet var ca 2 km skogsväg. Barndomens bekymmerslösa
gyllene period var förbi och en andra milstolpe väntade även för "Lille ÅkeJacob Johansson". Därmed blev det också ett rejält namnbyte antecknat i skolans
böcker, eftersom över 50 % av skoleleverna hette Johansson i efternamn.
Samtliga målarmästarns pojkar skulle hädanefter kallas Davidsson efter David,
Gerhard Johansson.
Foto Rune Olsson: Lillaverke skola på 1920-talet. När jag började skolan 1931 hade
skolan byggts till med en flygel på skolans högra sida.
Med smörgåspaket, saftflaska eller mjölk och läroböcker i en ryggsäck
gick gemensamt vår färd till skolan med de äldre pojkarna. Undervisningen var
indelad i två avdelningar: "Småskolans 2 klasser låg till höger med ingång på
gaveln och "Stora skolans " 4 klasser var belägna i andra flygeln med ingång från
framsidan. Vid inskrivningen första gången hade mammorna varit med och
avgjort placering och bänkkamrat tillsammans med "Fröken". Vi anlände i god
tid till omklädningsrummet och nu slog den främmande doften av nyskurat,
målarfärg och lite unken instängd luft emot oss. På två led uppställda i
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 83 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
korridoren marscherade vi gemensamt in i lokalen. Min första bänkkamrat hette
Sven Johansson och var ifrån Kroksmåla. Det första intrycket av den konstiga
höga skolbänken med låda och lock framför fick mig att känna mig som en
nyfödd kalv i sin "Kätte i laggårn".
Vår "Fröken" lärarinna hette Vanda Runegård, var gift och hade bostad
över skolan med 1 rum och kök annars var hon bosatt i Alsjöholm där hennes
man bedrev trafikbilsverksamhet. Några av skolkamraterna som jag särskilt
minns var Sven, Gjerre, Svante, Sven-Erik, Elna, Karin och Gull-Britt.
Upphöjningen på tvären där framme kallades katedern och bakom
hängde "Svarta Tavlan” illustrationsmaterialet som "Fröken" använde med krita
för skrivning o räkning. Till höger innanför dörren var en hög, rund vedkamin
belägen som i tidig morgontimma eldades av en liten kutryggig gumma som
bodde i en liten stuga tvärs över vägen, och kallades för "Kalle Målares Hulda."
Man hade allmän respekt för "Fröken" ty det ryktades att Hon ibland slog små
pojkar på fingrarna med pekpinnen, men våran fröken såg både glad och snäll
ut, så det verkade lite lurigt?
Efter inmarschen till vår bänk skulle vi förbli stående och gemensamt
sjunga en psalm som "Fröken" spelade orgel till. Nu läser också "Fröken" ur en
andaktsbok eller Bibel varje morgon ett stycke och beder en bön högt innan vi
får sätta oss ner. Första klassens lektioner kunde börja med ämnet Läsning och
då hängdes de stora illustrationsplanscherna upp framför Svarta tavlan och
boken Sörgården och Barnen i Önnemo kompletterade det hela. Till
materialböcker fick vi storlinjiga skrivböcker som bestämde bokstävernas
höjder. Räkning intresserade aldrig mig något närmare, men
multiplikationstabellen lärde jag mig utantill. Geografi och Naturlära var
däremot mina favoritämnen, men däremot Historia eller att läsa om gamla krig
eller kungar tyckte jag inte var nödvändigt. Till de mera tilltalande ämnena var
Kristendom, Sång och Teckning antagligen föräldraanlag som var medärvda?
En dag blev hela "småskolan" uppbjudna till "Frökens" bostad. Jag minns
särskilt den raka trappan som låg bakom katedern, ett vackert kök och stort fint
rum emot landsvägen. Vi skulle nu även ha en sånglektion vid det svarta pianot.
Detta var min första kontakt med ett dylikt instrument som inte lät alls
som en orgel och Fröken sjöng några vackra barnsånger för oss. Efter lektionen
bjöds vi på saft och kakor, och vårt intryck av Fröken ljusnade betydligt och det
var mycket svårt att "göra busstreck” vid senare lektioner.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 84 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Vid den längre middagstimman uppstod ofta konflikter som nästan alltid
provocerades fram av de stora pojkarna i Stor-skolan. Vi som tillhörde
"Småskolan" skulle lära oss att respektera och se upp till de stora pojkarna,
annars kunde det gå illa för någon av oss. Även ifrån småskolan uppstod så
småningom en liten maffiagrupp och tillsammans eggade vi varandra: "Vänta
bara Ni tills vi kommer upp i Stora-skolan då ska Ni allt få igen”.
På vintern höll vi oftast till på isen som också kallades "Kurran" en
"Mose" med olika tävlingar och spel. Några femhundrameter ifrån skolan gick
ofta grupper gemensamt till Tant Helmy's lilla affär strax hitom ån. Av tant
Helmy som var både gammal och snäll kunde man få köpa två strutar blandade
karameller för fem öre. Något småtisslande och smygande kom det äldre gänget
och skulle köpa cigaretter för sina pengar. Man kunde köpa två lösa Broadway
Blend eller hela ett litet blått paket med 10 cigaretter, för ett par kronor. Någon
nämnde att ta det försiktigt eftersom flickorna sprang till fröken och tjallade.
Det fanns också ett annat billigt 10 paket med pappersmunstycke som hette
Bridge, men grabbarna sa lite erfaret att det va lika bra då att röka hö. Då de
stora pojkarna, eldat på sina pinnar kände dom sig väldigt tuffa och vi
småpojkar var inte längre accepterade eftersom klasskillnaden var alltför stor.
Det hände ibland att ryktesvis ifrån byfolket eller de stora flickorna kom till
skolans kännedom att smygrökning förekom av vissa storskolans elever. Nu
tände stora skolans fröken och började ett sadistiskt förhör med de misstänkta
och hot om att anmäla saken för prästen och skolinspektören.
På hemvägen gick vi oftast över Per Pett´s ägor, tvärsöver där vi även
kunde cykla och hade sällskap med min jämnårige kamrat Svante och gjorde
bekantskap med hans tre systrar då vi ibland blev inbjudna, till hans kristna
föräldrar.
Någon gång slog jag sällskap med kamraterna Sven och Gjerre ifrån
Kroksmåla med hemväg över mjölnarens kvarn, men då smågruffade alltid en
orolig mamma: ”Var har du hållit hus hela eftermiddagen, Åke?” Mobbing
existerade även 1935 och kanske mest i brist på förströelse på fritiden.
Upphovet kom naturligtvis från de storas gäng som sammangaddat sig och
förföljt, småretat och psykat en oftast bra, tyst och skötsam kamrat. Särskilt
minns jag då Svante en längre tid jagats efter skolavslutningen bara för att helt
enkelt chockas av grabbarna. Svantes far gick och talade med fröken och hon tog
allvarligt på det och utfärdade varningsord att "Uppförandet i betyget” kunde
vid upprepade trakasserier sänkas! Ett nytt offer för vår pennalism blev ibland
någon av flickorna, men det var otacksamt eftersom de så lätt tog till lipen och
sedan sprang till fröken och tjallade. Ett annat offer ledde även till splittring i de
storas gäng då en av de äldre utsatts för utestängning ur gruppen. Einar var
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 85 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
jätterädd och tog till schappen hemåt efter skolavslutningen, men några hundra
meter ifrån skolan uppenbarade sig Einars farmor som låg på vakt vid
vägkanten. Hon tog hela gänget i upptuktelse och Herrens förmaning och
därefter var Einar accepterad i gänget igen?"
Två årsklasser var hastigt tillända och stora skolan väntade även för Åke
nästa höst där Nore gick i femte klassen. Men glädjen skulle snart förbytas i
någon helt svalare entusiasm av en påfrestande, prövande och psykiskt
deprimerande period som gjorde mig hård och ointresserad av läxläsning och
skollektionerna för konfrontationen med en ny hård lärarinna som fick ett
tacksamt offer i blyga, tysta Åke-man.
Vid de flesta ämnena fick jag ofta obehagliga antydningar ifrån den
stränga fröken som var raka motsatsen emot vår fina fröken i småskolan.
Ryktesvis hade vi hört talas om den stränga fröken Anna Johansson. Hon var
dels nära pensionärsgränsen (riktig fröken ogift alltså), stela ansiktsdrag, sällan
ett leende, tunnhårig och kryllig och osympatisk. Nu var det inte alls roligt helt
enkelt att gå i skolan längre. Ofta blev jag i längre perioder ansatt av hennes
sadistiska metoder, då jag sällan kunde ge ett fullvärdigt svar eftersom det knöt
sig inom mig vid hennes frågor. Jag fick därför så länge lektionen pågick stå kvar
vid sidan av bänken som straff och till åtlöje för mina kamrater. Den enda
pluspoängen var att jag lämnades ifred för hennes vidare frågor den lektionen
och någon annan blev utsedd till nytt plågooffer, för hennes mystiska
förföljelsetrakasserier. Någon period senare lättade trycket över tredjeklassen
och ryktet spreds att fröken Johansson skulle gå i pension vid terminens
avslutning, till allmän lättnad och glädje.
I fjärde klass kom en ny fröken som hette Kerstin Fransén ifrån
Söderåkra och fröken Kerstin som vi kallade henne blev populär redan från
början. Även om hon några år senare gifte sig med självaste prästen i socknen,
som f.n. var ungkarl i den stora prästgården. Det var nu åter ett nöje att gå i
storskolan och även hemläxorna intresserade mig på ett nytt sätt.
Ett Anna Johansson minne: Någon speciell dag skulle samtliga skolbarn
vara närvarande i kyrkan vid en gudstjänst. Glada och något uppspelta för en
frieftermiddag cyklade vi i små grupper för att samlas utanför kyrkan. I halva
gudstjänsten uppstod plötsligt en längre tystnad och det parerade exakt med ett
högljutt skratt i från just de stora pojkarnas gäng. Det hördes klart och tydligt
över hela kyrkan, men unison psalmsång tog vid. Kantorn hade väl slumrat till
så någon skämtsamt, men det kom även en dag efter i skolan. Fröken Johansson
inträdde stel, allvarsam och nästen vit i ansiktet och därpå följer en kort
morgonsamling, fröken Johansson vänder sig demonstrativt emot pojkgruppen
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 86 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
och utbrister hårt: "Nå, vem var det av er som skrattade högt i kyrkan?"- Efter
en lång och pinsam paus reser sig sakta två pojkar i sjätte klass, det var Gert
Pettersson och Birger Johansson. "Kom fram hit så ska jag visa er vad detta ska
bli. Lägg händerna på katedern båda två". Pojkarna gjorde som de blivit
tillsagda. Fyra handflator låg på pulpeten och nu lyfter fröken pekpinnen som
förvandlats till ett tyrannverktyg och ska klatscha till. Då helt plötsligt finns bara
två händer kvar som träffades av rappet, eftersom Birger i sista ögonblicket
ryckt bort sina händer i protest! Nu exploderade tanten fullständigt skällde ut
halva skolan och knuffade upp pojkarna i skamvrån där dom fick stå resten av
lektionen. Nu hör det till saken att Birger Johanssons far tillhörde en av
socknens ledare och det hela tystades ned. Bevis på skolaga med stryk
existerade i Lillaverke folkskola år 1935. Tidiga höst- och vintermorgnar var
både kalla, oftast våta och mörka, men vi fick i alla väder traska igenom skogen
de tre km till skolan. Vinterdagar med upplogade vägar fick vi plumsa i
halvmeterdjup snö och både svettas och frysa samtidigt. Men jullovet liksom
sommarlovet hägrade och sporrade till fortsatt kamp för utbildningen.
Lillaverke skola I backen bakom småskolan. Lärare Kerstin Franzén. Bortre raden
Einar, Gerre F, Svante, Okänd, Åke D, Sven J, Okänd. I mitten Okänd, Elna, Okänd,
Elna W, Okänd. Sittande: Lillaverke, Kroksmåla, Maj på Tången, Majken i skogen.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 87 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Det skulle huggas julgran till julfesten i skolan och även Gjerre och jag
hade accepterats av de stora pojkarna. Några av gänget hade smugit på
middagsrasten till affären och inköpt ett helt paket "Arab", platta cigaretter utan
munstycke så nu var grabbarna tuffa och vi drog åstad på eftermiddan uppåt
Holma-skogen . Några hundra meter in i skogen skulle det bli rökfest och
sannerligen tror jag att detta var någon av de första gångerna som jag,
smygrökte, men man ville ju inte svika gänget. Vi bolmade, hostade och någon
satte röken i halsen. En annan skulle visa hur man fick ut röken genom näsan
och den allra tuffaste demonstrerade hur man drar halsbloss på riktigt. Snart
lugnade rödfebern ner sig något och lite dämpade, illamående och med ett dåligt
samvete hittade vi slutligen även ett par skapliga granar.
"De tre yngsta" - "Skolhjälpen" -Lennart - Villy – Sivert. År 1950 - 1951 och mamma Tekla
Det var tid för skolans julfest före julferierna. Det bästa man hade i klädväg, snygg skjorta och helst slips, långbyxor och hårpomadan kom också fram.
Gottebordet med läsk, saft och kaffe dukades i småskolan och överallt var
dekorerat med girlanger, bonader, vackra dukar på borden med levande ljus och
blommor. Den otrevliga lektionskänslan var som bortblåst och i smyg gick vi
närmare flickgrupperna och sprätte som ungtuppar för att visa upp oss. Visst
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 88 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
hade jag mina små favoriter, men det blev vid dylika tillfällen även en
konkurrens ibland oss. Efter förtäring blev det samling i storskolan där
bänkarna dragits undan åt sidorna, ty nu skulle det bli danslekar. Här gäller det
att vara snabb och frimodig, men min hemliga favorit, Gull-Britt skulle jag tyvärr
få dela med allt för många. Någon gång blev det ändå fullträff och det var nu
t.o.m. tillåtet att hålla henne om midjan och känna hennes andedräkt.
Störningar av övriga ungdomar tillhörde dylika tillfällen av att kasta grus
på fönstren, blåsa in tobaksrök i lokalen och ropa fräcka antydningar till
flickorna. Några av byns ungdomar var vid dessa fester något alkoholpåverkade
och därför mycket framfusiga och frimodiga. Då festen närmade sig slutet
anlände flera föräldrar för att i säkerhet få hem sina oskyldiga gunstlingar i
tryggt förvar. Min egen några år yngre hemliga kärlek klarade jag ur gamarnas
klor och tillsammans gick vid sida vid sida upp emot Kroksmålahållet. Vägen
hem till henne var ganska lång men det glömdes alldeles bort eftersom jag var
tillsammans med henne, Majken Jansson.
JULGRANSPLUNDRING
Julhögtidligheter och fester tillhörde julfirandet. Ungdomen tillräknades
en extrafestlighet av gammal tradition som innebar att man skulle kasta ut
granen. "Nu är glada julen slut, slut, slut. Julegranen kastas ut, ut”. Dag och
datum var satt till den 13 jan då det var Knut och då hette det ”20:e Knut”,
dansas julen ut " (alltså 20 dagar efter jul). Familjer med barn räknades till
inbjudarna och så även tant Teklas pojkar i Anebo var ibland dem, i grannbyn
hade vi skolkamrater, längre bort i socknen fanns släktingarna och kusiner,
bland annat i Agebo.
En julgransfest anordnades i allmänhet vid en helgkväll och började
ganska tidigt på eftermiddagen. Man fick lov att rotera lite vid samlingen för att
bese rummen och ibland hamnade vi ända ute i laggår´n där det ibland fanns lite
ovanliga djur. Värdinnan kom och ville samla oss i de olika rummen, där
bekanta, obekanta och kamrater blandades med varandra. Nu gällde det att vara
frimodig med att hålla ihop sitt gäng och göra lite intrång så nära våra flickor
som möjligt. Vid ett långbord som var anrättat för självservering fanns
läckerheterna som: kaffe, saft, läsk, kaffebröd, julbröd, kakor, nötter, tårtor,
glass, fruktkompotter med grädde m.m.
Julgranen stod fortfarande grann och helt dekorerad i ett hörn och
grammofonen spelade jul- och festmelodier. Efter all traktering och förtäring
var det dags för lite intimare förströelse. Man började med långdans kring
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 89 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
granen som följdes av olika ringlekar som ex; Sju vackra flickor i en ring, sju
vackra flickor i en ring.
”Jag gick mig ut en afton uti en lund så skön, jag gick mig ut en afton uti en lund så
grön.
Där mötte mig en flicka, så vacker och så skön...
Hon lovade mig sitt hjärta, Hon lovade mig sin hand.
Vi knöto, vi knöto förtroeliga band, vi knöto förtroeliga band.. band.. band
Och de banden som vi knöto, dem ingen lossa kan, och de banden som vi knöto..
Blott döden, blott döden kan lossa dessa band, band, band..
blott döden, blott döden kan"
"Vi är musikanter ". Visst var det både roligt att svänga om med flickorna
och riktigt avreagera sig och få sjunga för full hals.
Någon av husets värdinnor tyckte att vi kunde lugna ner oss något och förslog
nu lite sittlekar; Hälften ute och hälften inne. Någon utlottad skulle gå ut, övriga
komma överens om ett ord eller föremål och offret som gått ut fick komma in
och fråga sig fram till lösenordet eller föremålet. Den med minst frågor hade
vunnit.
”Blindleken”. En bindel för offrets ögon, snurrade runt, få tag i någon i gruppen
känna sig fram och gissa den fångnas namn. Mycket roligt!
”Skumleken” (var också populär, mest kanske för dom något äldre barnen). Alla
placerades i par och par, ljuset släcktes i rummet. En utvald udda börja fråga:
Min maka är bra, men Åkes är bättre, min maka fick lämna mig. Jag frågar fram
en ny maka till mig, så kan det pågå hur länge som helst och till sist vet man inte
alls var ens favoritflicka är placerad. Plötsligt anländer värdinnan, tänder ljuset
och då avslöjas allt, ett par kramas i soffan, alla tjuter av förnöjelse och oskuld.
Leken får ett hastigt slut, ty mera förfriskningar och lite mera dans ska följa, före
granens slutliga öde...
Man hjälptes åt att prydligt demaskera granen från all grannlåten, barren
flödade i floder på golvet, men granstommen kom ut och hissades ett par gånger
likt ett födelsebarn. Någon av de äldre flickorna går omkring med fullastade
brickor av gottepåsar för att medtagas på hemfärden. Nu anländer några
föräldrar för att rädda sina små skyddslingar ifrån ”den stora stygga vargen."
De äldre börjar dansa vals, foxtrot, och tango till grammofonmusiken och de
yngre slutligen till en liten respit för ytterligare intima och känsliga lekar i
angränsande rum. Då glädjen och stämningen är stor glöms gärna verkligheten
och därmed tiden. Julgransfesten avslutades med att husets myndiga skulle
artigt avtackas och man drog sig till sina egna grupper för hemresan. Dessa
julgransplundringar kunde variera beroende av vem som var inbjudaren. Ibland
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 90 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
kunde antalet gå upp till 30-40 personer, men noga var att man bjöd i retur dom
som man stod i tacksamhetsskuld till, annars kunde det inträffa att man
glömdes bort vid ett annat års inbjudan. Ungdomens oskyldiga julfest blev ett
kärt barndomsminne.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 91 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
SKOLRESAN TILL VISINGSÖ 1936
Före jullovet var det i allmänhet en julfestavslutning, men före
sommarlovet kunde det bli aktuellt med någon skolresa till fjärran ort.
Sympatiska fröken Kerstin prövade med lite utpressning samtidigt, angående en
kommande långresa före lovet. Om ni bland annat är duktiga med hemläxorna
och försöker att få bästa möjliga slut, så kanske vi kan komma iväg och diverse
alternativ diskuterades livligt.
Skolresan blev bestämd till Visingsö i Vättern och skulle bli två dagar.
Nore och Åke försov sig inte denna morgon utan cyklade den slingrande gamla
vägen upp till Alsjöholm skola där vi skulle samlas med Karstorps och
Alsjöholms skolelever. Mamma hade gjort i ordning lite extrakläder och en
matbox på vägen. Omkring ett 40-tal förväntansfulla och spralliga ungdomar i
min egen ålder skulle få uppleva detta fantastiska. Samtliga hade inte förut åkt
långresa på landsväg med en gammal, skraltig buss, vilket ganska snart
avslöjades av illamående.
Skolresa till Jönköping och Visingsö 1936. Lärare Anna Johansson som senare avlöstes av
Kerstin Franzén.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 92 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Den s.k. Alida-bussen med chaufför Johnsson för de två ordinarie turer i
veckan emellan Påryd-Alsjöholm-Nybro. Anebos busshållplats hette Berggrens
vägskäl. De frimodiga motorentusiasterna konstaterade att hastigheten bara var
femtio km i timmen. Fönsterrutorna skramlade och maggarna rördes om
obehagligt. Inte bara vid minnesmärken och gamla ruiner blev det rastplats med
smörgås och saft, eftersom passagerarna av åksjuka allmänt var mer eller
mindre bleka i nosen. Ut i naturen och kasta upp och nu delade fröken lite
ursäktande (men väl förberedd) ut papperspåsar att spy i vid snabba behov.
Efter den slingrande karusellen på Smålandsvägen anlände vi till Jönköping på
eftermiddagen till mångas tröst om dock lite molokna, dämpade och omskakade.
Det var naturligtvis flickorna, det klenare könet, som mest hade drabbats av
åksjukan. Efter en gemensam abonnerad middag skulle vi inkvarteras i en
gymnastiksal med madrasser och filtar på golvet i två avdelningar.
Efter en stormig och nästan sömnlös natt styrdes färden emot Gränna, där vi
naturligtvis skulle handla olika former av Gränna-polkagrisar. Min allra första
riktiga sjöresa blev en verklighet. Redan som ung praktikant därhemma i
Moosen hade längtan till havet fötts. Nu skulle vi åka med en riktig båt ända till
Visingsö. På ön fanns inga bilar utan endast hästskjutsar med långa mittbänkar
parallellt med vagnen, likt den som min Farmor vid olyckshändelsen på
nyårsnatten hade råkat illa ut, Nu knuffade vi oss ihop naturligtvis tillsammans
med flickorna under stoj och glam.
Uppställda prydligt på led började vi rundvandringen med guider och där
uppenbarades flera hundra års historia tillbaka i tiden med slottsruiner,
klostergårdar, och minnesstenar. Men var fanns gottekiosken undrade ändå de
flesta efter en jobbig rundvandring.
Mitt bevarade minnesmärke från denna första sjöresa är en livboj med
en segelskuta, om jag minns alldeles rätt så har Jacob fått denna, 1936 på
Visingsö. Hemfärden skulle gå en annan gropig och kurvig väg via Smålands
Taberg där vi skulle rasta. Skolresekortet finns ännu bevarat i mitt första album
1933. Sol, sommar, lov, bad, fiske och frihet väntade oss efter denna minnesrika
långresa.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 93 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
BÅTRESA MED KALMARSUND VII 1937.
Ytterligare ett kort från mitt barndomsalbum får tala. Det var vinterlov
och min barndomsbeskyddare faster Majken planerade en resa till farmors
syster i Mörbylånga på Öland. Trots vinter, kyla och is skulle det bli skönt att få
komma ifrån bröderna ett tag, ty Majken hade lovat att jag skulle få följa med.
Påpälsad och vinterklädd som en riktig Sibirienryss satte tant Majken mig på
cykels bakpakethållare och vår resa begynte. I uppförsbackarna fick jag
periodvis springa bredvid cykeln bara för att behålla värmen i kroppen.
I Tvärskog steg vi på det lilla pustande, smalspåriga och skakande
ångtåget som gick på sträckan Påryd-Tvärskog-Ölvingstorp-LjungbyholmHossmo-Rinkabyholm-Kalmar Södra och slutligen Kalmar Central. Vagnarna var
på den tiden träbyggda och gick på enkla hjulpar, men oj vad telefonstolparna
susade förbi därute i snöyran och lokomotivet blåste med ångvisslan vid
skogsvägar och vägövergångställen. Vi får nu även hoppas att båten går söderut,
trots all samlad drivis i sundet. Styrman upplyste oss om att båten beräknades
avgå omkring middagstid och därför sökte vi oss ner inuti båten till
serveringsrummen och kajutan som det hette.
Min första ”utlandsresa” till Öland 1937.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 94 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Då vi kommit utanför hamnpiren säger Majken att dagens ljusaste tid nu
var lämpligt att ta ett kort som minne ifrån resan. Vi sökte oss fram föröver på
båten och fullt påpälsad i vinterskrud står jag där på min första utlandsresa till
Öland. Kortet är femtio år gammalt och talar ifrån albumet om sitt sjöminne från
1937.
Efter några timmars iskraschande och oväsen emot fartygsbogen kommer
vi så in Mörbylånga hamn och där står tant Viola på kajen och vinkar åt oss så
glatt. Igenom yrsnö och bister snålblåst anländer vi till farmors syster Augustas
hus som vi lite oriktigt kallar för moster Augusta och hennes dotter Viola som
inte alls var min kusin utan syssling, släkt med släkten.
Faster Majken och jag skulle vara gäster här omkring en vecka. Moster
Augusta hade också en papegoja som hette Jacob och kunde några meningar.
Gojan satt i en gungställning och betraktade oss med sina kloka, klara ögon. "God
dag, god dag vackert väder idag, vackert väder idag" upprepade den ett tag och
så kom det: "Vad sa doktorn? Vad sa doktorn?” Vi besökte en kväll en bekant som
var släkt med Viola och hade en stor radioaffär. Där var nya stora upptäckter att
göra. Tänk, en radioapparat som var driven med elektricitet men i Anebo var
elkraften inte ännu installerad. En batteriradio var däremot mera normal och jag
frågade tant Viola om hon kunde hjälpa mig att köpa en sådan apparat med
batteri? Jag hade ju inte så mycket pengar med mig just nu?" var min oskyldiga
ursäkt. Jag fick ingen radio den gången, men söta Viola fick sig ett gott skratt
ändå?
Tant Augusta hade en stor tratt där ljudet hördes ifrån hennes radio, men
Viola satte på mig hörlurar och jag hörde musik och pratande därifrån. Vid ett
senare tillfälle var tant Augusta och Viola på besök i Anebo. Viola satt i
gungstolen i stora rummet och tog mig upp i sin famn: "Tänk dej Åke-man, nu
sitter du i knät på en flicka" och så kramade hon om mig så skönt. Jag tyckte
mycket om Viola för hon var alltid så glad och vacker, men jag blev den gången
både blyg och generad.
Faster Majken hade vid ett tillfälle, lite i överkant, retat upp Åke
angående den ständiga tumme-trösten med tillika att vänster pekfinger
obligatoriskt skulle placeras upp ovanpå näsan. "Drömmaren" kunde helt
koppla av både tid och plats vid dylika tillfällen men nu hade Majken bestämt
sig för att lite extra reta sin unge vän. Åkes tålamod bröts och därav kom det
förhastade yttrandet: ”Dumma faster Majken”, med tummen uppå näsan. Till
långt in i skoltiden förblev vänster tumme min avkoppling och tröst.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 95 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
SOMMARMINNE FRÅN ÖLANDS GRÄSGÅRD.
Även min faster Alma var bosatt på östra, södra Öland. Jag hade blivit
ditbjuden en vecka eftersom hennes barn så ofta tillbringade sin fritid i Anebo.
Faster Almas äldsta son Tage var sjöman och ute på långtgående uteseglare. En
gång kom Tage iförd flottans uniform till Anebo vid ett kalas och jag minns hur
jag beundrade honom. Tage omkom några år senare vid en olycka i USA och är
jordfäst i New Orleans.
Jag var inte så gammal då jag vistades där på Ölands Gräsgård någon
vecka men naturen var en helt annan än vad jag var van vid. Här var mera
slättland, flata stenar och inte så mycket skog eller hagmarker. Vi höll ofta till
vid det stora öppna Östersjön som låg helt nära,
Göte och jag traskade nästan dagligen iväg neråt hamnen, där vi kunde
finna på lite små busstreck och okynne vid fiskebåtarna. Göte var speciellt
uppfinningsrik på hysch och bus och en dag hoppade vi ombord på alla
fiskebåtar och småbåtar som låg förtöjda vid kajen runt, hamnen. Göte var min
ständige hövding och ciceron och alltid på gång med något nytt.
En dag ombord på en fiskebåt skulle naturligtvis Göte testa alla dörrar
och lösa attiraljer som rörde sig. Bortåt kajen kom en äldre man småspringande
och hötte och skrek åt oss att omedelbart försvinna ifrån hamnområdet. Kanske
jag blev mest skrajsen, men båda två tog vi till sjappen bort därifrån. I
hastigheten tog Göte fel på riktning och löpte utåt piren och väl komna ditut så
var det ju stopp. Omskakade och flåsande vände vi om men såg inte till gubben
som hade hotat med käppen åt oss. Något dämpade och molokna smög vi
hemöver igen till lugnare vatten.
Familjen Nordström hade även en sköldpadda som hette Charlie, den
ville helst vara utomhus i sol och trädgård. Charlie var en dag helt försvunnen
och allmänt stordrev genomsökte trädgård och ett stort område, men utan
resultat. Man fann honom någon dag efteråt inne hos grannen i ett stort
potatisland. Eftersom Charlie var vegetarian och lyckan var återställd men
Charlie sa ingenting.
Det långgrunda vattnet var varmt och salt, vi badade, plockade fina
stenar och snäckor. Men snart var landsvistelsen ett minne blott och hemfärden
till Anebo kom.
Det säjs om Öland: "Att på Öland vilar allvaret."
STUGA I HAGEN 1936-42.
Hammare, spik och målarfärg var intressanta ting för målarns pojkar.
Min trogne lekkamrat för närvarande var Viktors 0lle och vi hade gemensamt
kommit överens att bygga en ganska riktig stuga nere i vår hage. Det fanns en
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 96 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
originell flat stenhäll strax hitom kurran = Moosen, som vid flera olika tillfällen
utnyttjats vid flera olika byggen.
Våra planer, fantasier och gester med armar och ben redogjorde för hur
vi tänkt oss det hela. Några ritningar eller skisser behövde vi inte, ej hellre
gjutningar för grund eller byggnadsställningar. Även jordgolvet fick tillsvidare
vara tillräckligt och en vägg emot stenhällen var redan klar. Taket emot stenen
var snedsluttande och en hel slät vägg emot kurran med endast ett hål för
skorstensutsläppet var enklaste konstruktion. Den höga gaveln hade en
besvärlig dörr mitt på som var både sned, vind och otät. Uppåt gårdsplanen
hade vi bestämt att placera en vågrät fönsterhalva, eftersom vi behövde en koll
för intrång från obehöriga. Nästan ett riktigt spåntak kunde Olle lägga på.
Springor, bucklor och ojämnheter förbättrades med tygtrasor, tidningar och
mycket lånad målarfärg från pappas verkstad. Byggnadssnickare Johannes
Olsson var imponerad och berömde oss med en spjuverblick.
"Alla barn i början" tyckte Farfar och vi hade ju enbart roligt så länge det
varade. En bänk, en vedlår som blev till sittplats och ett fällbord under fönstret
började så hyddan att ta fulländad form. Men vårt önskemål var en riktig
järnspis i ena hörnet.
Min skolkamrat Gjerre i Kroksmåla kunde ordna en billig, gammal
järnspis. Sagt och gjort, vi köpte köksspisen för fem kronor och fick låna en
dragkärra för hemtransporten.
I det några ystra och uppspelta tillståndet glömde vi helt bort att dagen
för hemtransporten c:a 5 km var på en söndag och parerade lagom för det
hemvändande kyrkfolket. Inte kunde lite sabbatsfirande störa vår livsviktiga
transport av en gammal järnspis på en lika gammal dragkärra genom ett par
byar? Med ett gammalt knärör av grov plåt monterat igenom väggen, snett
uppåt, kunde vi senare sätta eld i spisen. Draget var dåligt och röken ville gå åt
alla håll utom igenom spisröret, men dörren gick att öppna och problemet var
därmed löst.
Fönstret var nog den stora fullträffen på hela bygget. Stugan i hagen blev
en kär tillflyktsort av skiftande händelser, på gott och ont, för både gammal och
ung. Vid invigningsmiddan bjöd vi Farfar på kokt falukorv i lök och
skinnpotatis. Vi hyrde ut stugan vid ett annat tillfälle till målarkompisarna Sune
& Nore att ostörda på kvällarna tillverka några lövsågsarbeten till julklappar.
Det kryddskåpet i hantverk från 1937 finns på väggen uppepå i Sofias rum i lilla
huset.
En handdriven filmapparat blev stugans slutliga öde efter fem år. Det
enda tillgängliga ljuset som erfordrades för filmförevisningen var fotogenlampa
eller levande stearinljus och båda var lika eldfarliga för celluloidfilmen. Vid en
filmkväll 1942 fattade filmen också eld och stugan brann helt ned.
Byggnadskonstruktören Åke var då jungman på en segelskuta från Oskarshamn
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 97 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
och visste inte mycket. Några år senare byggde mamma Tekla upp ett nytt hus
på samma plats, men större, fyrkantigt och mera komfortabelt.
GÅ OCH LÄSA FÖR PRÄSTEN 1939
Enligt stadskyrkan var det en tradition att ungdomen skulle
konfirmeras. Mina föräldrar som var frireligiösa hade en annan uppfattning och
därför hade Nore några år tidigare gått en kurs i missionsförbundets bibelskola,
som liknades som en likställd ritual.
Åke själv som nått detta utvecklingsstadium var av en egen mening. Det
var nog säkrast att "gå och läsa" eftersom jag hade alla mina kamrater i den
kretsen och ville inte bryta mig ur gänget.
Prästen hade vi redan stiftat bekantskap med i Lillaverke skola och det
ryktades ifrån tidigare konfirmander att Bror Svensson var mycket hård både
på lektionerna och stort krav på hemläxor och utantilläxor. Vi skulle nu
trimmas och lära oss livskraven för ett mandomsprov med hjälp av Dr. Martin
Luthers lilla Katekes, Bibeln och Psalmboken. Lektionerna pågick två gånger i
veckan och ytterligare hade prästen ett krav vid varje högmässa skulle vi sitta i
det främre partiet i kyrkan och genomlida över en timmes mässa och
straffpredikan av Bror Svensson.
Konfirmationstvång fanns det egentligen inte, men man räknades nästan
för hedning om man inte var konfirmerad i stadskyrkan. Småland är
högkyrkligt.
Hemläxan blev några sidor utantilläxa ur Luthers Katekes angående
Kristi rätta lära och tio Guds bud. Ur bibeln skulle vi läsa minst ett kapitel varje
dag och därefter blev vi förhörda om innehållet och ändamålet därmed. Från
psalmboken skulle vi till sist kunna några psalmer utantill. Ibland kunde en
psalm innehålla omkring 10-12 verser.
Vi cyklade gemensamt i pojkgänget upp till församlingshemmet som låg
mitt emot prästgården. Jag upptäckte ganska snart att jag tydligen var en katt
ibland hermelinerna, att prästen fått ett särskilt öga till min person angående
frågar och svar? Han var särskilt sur och grinig en dag och naturligtvis kunde
inte jag ge ett tillfredsställande svar och Bror exploderade:" Du Åke, du liknar
en man som ska bygga ett hus, du börjar så försiktigt, men du blir aldrig färdig
med huset.” Prästen borrade sina hårda ögon igenom mig, men jag bara satte
mig ner och resten av lektionen såg jag av trots bara ut igenom fönstret helt
ointresserad av prästen. Allt liksom knöt sig inom mig och jag kände vad helig
vrede verkligen var.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 98 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Konfirmation i Oskars kyrka 1939.
Längst upp Harry Dahlin, Sven Johansson Kroksmåla, Tage i Rösjömåla, vet ej.
I mitten: vet ej, Gerre Franzén , Åke Davidsson, minns ej. Främre raden
Kroksmålatjej, Elsa på Nygård och präst Bror Svensson.
Jag bara stannade hemma vid nästa läselektion och likaså vid nästa igen.
En dag var det telefonsamtal till Åke: "Goddag Åke, det är pastor Svensson. Om
Åke vill komma tillbaka, så är Åke välkommen. Tänk på saken och Adjö:". Nu
var det en annan tongång och jag blev inte hellre i fortsättningen trakasserad av
frågor. Ibland fick jag någon enkel fråga som fordrade ett lika enkelt svar och
jag trivdes igen. Pastor Svensson förföljelsetaktik drabbade senare någon
annan elev märkte vi tydligt. Läsperioden nalkades slutet och jag fick lov att åka
ut till en herrekipering på Nybro för att inhandla den obligatoriska svarta
cheviotkostymen, vit skjorta och likaså vit rosett.
En solig vårsöndag åkte vi lite uppsträckta och högtidliga emot Oskar
kyrka. Efter ett kort förhör i mässan skulle samtliga ”Gå fram" för vår första
nattvardsgång. Kyrkan var nästan fullsatt med sockenbor och vårdekorerad
med grönt och blommar. Visst var det examenskänslor för oss grabbar då man
"gått fram” sedan räknades man som vuxen och accepterades av de lite äldre
polarna.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 99 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Vid högmässan tog prästen tillfället i akt och talade om samhällets
ansvar att leda och hjälpa ungdomen in på den rätta vägen. Också om hur fallen
och syndfull den stora allmänheten var i dagens läge. Det var som om vi inte
själva visste vad synd var? Om alla frestelser som skulle möta oss och även det
kände vi ju till och så smått hade praktiserat. Flickorna var helvita denna dag,
(kanske symboliskt) men däremot vi grabbar var helsvarta (även det
symboliskt). Nu inbjöd Bror sina konfirmander till altarronden. Detta var en
allvarlig, högtidlig ceremoni och efter några minuten hördes snyftningar
naturligtvis ifrån "den vita sidan". Mina föräldrar var inte närvarande i kyrkan,
men jag visste att deras förböner i denna livsviktiga stund var särskild riktade
för mig. Här gällde det att hålla sina känslor i styr. Vad skulle grabbarna tänka
om jag blev gripen av stundens allvar och började gråta här och nu?
Allt var snart överstökat och vi skulle gå fram en och en för att ur
prästens hand motta en Bibel, Psalmbok och en andaktsbok tillsammans med
ett minnesord. Efter högtiden skulle vi fotograferas i grupp framför kyrkan med
den "Store Herden i mitten."
Alla skingrades var och en till sitt för festligheter där en son eller dotter
konfirmerats idag. Ganska snart utanför samhället rök den vita rosetten av och
frisk luft strömmade på. I gänget föreslog någon att man skulle behöva en
rökpaus och diskutera igenom dagens fortsatta händelser. Vi var nu lovliga för
danstillställningar, tivolin, SSU:s och SLU:s möten och fester i Gröningen,
(festplatsen) i byn. Först skulle vi hem och byta ut den svarta kostymen emot
något friare och ljusare. Det enda världsliga nöjet för kvällen var tydligen: Dans
på Krokmåla bro.”
I skymningen styrde vi kosan däråt och både Puckel-Erik och en
känd dragspelare spelade upp till dans. Flickorna dansade mest med
varandra, men det gjorde även vi pojkar till en början, tills vi blev lite
varma i kläderna. När mörkret fallit blev vi lite frimodigare och gick för
att bjuda upp våra flickor. Inte var det så exakt noga med dansstegen på
den grusiga bron heller. Någon berusad hade kommit underfund att vi
tillhörde dagens konfirmander och skrek lite ofint åt oss: "Men var har ni
prästen då?". Själva kände vi oss nog lite stöddiga ändå.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 100 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
OSKARS KYRKLIGA UNGDOMSKRETS 1940
Varje dominans av stat, samhälle, organisation och politik utnyttjade
sin speciella dragningskraft. Så var även fallet med statskyrkans religion och
pondus. Man ville från socknens styresmän fånga upp och låta ungdomens
intressen riktas åt det kristna och religiösa idealen.
Oskars kyrka före elanvändning. Två stora lodräta kaminer. Konrad Nilsson eldade.
De politiska aktiva grupperna i socknen såsom SLU och SSU kämpade
för sina idéer, men utlovade istället förandliga värderingar en trygghet i
samhället och sammankomster med väl blandning av dans, flickor och
alkohol.
I Oskars församling kämpade den store hövdingen som egentligen av
församlingen var populär endast av en minoritet. Prästens Ungdomskrets
valde vi, oss emellan, i brist på varierande nöjestillbud i vår omnejd, men
även naturligtvis tillfället att få flirta med socknens flickor. Prästen Brors
uppvisade attityd gentemot sin forne motkämpe under läsningen var nu
något friare och obunden, men vilket senare skulle visa sig att flamma upp till
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 101 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
en konflikt igen! I församlingshemmet tillbringade vi en kväll i veckan
tillsammans om ca varierande antal 20-25 ungdomar. Förströelsen bestod av
kort andakt som följdes av praktiskt arbete. Flickorna sydde och virkade och
pojkarna utförde olika slag av borstbinderi och träslöjd. En ganska fri och god
atmosfär var rådande. Arbetsmötet avslutades med en andaktsstund.
Prästens ändamål visade på god företagsamhet och vilja att engagera sig för
ungdomen som ju mest satt och hängde på caféet eller spelade poker hos en
kompis. Mötesstilen varierade från gång till gång. Ibland enbart
andaktsmöten med mycket sång, men då verkade grabbarna mera oroliga och
skruvade på sig för lite bus.
Vid avslutningen av ett arbetsmöte skulle vi läsa ett stycke var ur en
andaktsbok. Turen kom till Åke, men hans tankar och intressen var på ett helt
annat plan! Prästen uppmanade Åke att läsa högt och plötsligt utbröt ett högt
skratt i gänget! Det blev hastigt avbrott, paus och hos prästen steg nu
adrenalinet: "Du Åke är visst en riktig buspojke, vill inte du bättra dej så får du
inte vara med i Ungdomskretsen! "Åter hade en prästdom fallit över Åke. Mötet
fick ett hastigt slut och vi gick ut i mörkret. Utanför på planen var samtalsämnet:
"Åke och Prästen!" Flera av mina kamrater var ju inblandade men jag fick ensam
stå för smällen, (vilket tyder på gammalt groll). Gänget drog sig neråt samhället,
smygrökte vår cigarett och att uppvakta och infånga en flicka var ju kvällens
egentliga motto. De flickor som lät sig uppvaktas stannade omkring caféet och de
andra familjeflickorna eller de som hade stadigt sällskap försvann helt obemärkt.
Oskars kyrka.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 102 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Till vår allmänna vetskap och kännedom tillkom att vi skulle få se prästen
Bror komma cyklande genom samhället någon halvtimma efter avslutat
Ungdomskretsmöte. Anledningen till uppdraget bestod i att göra en koll på vilka
som satt kvar på caféet och rökte och vilka av flickorna som inte hade åkt hem till
mamma. Prästen Bror hade nog en tung börda av ansvar för den syndiga,
splittrade ungdomen i socknen.
MIN FÖRSTA UTFLYKT FRÅN HEMMET 1939
"Den lilla, lilla båten” skulle för första gången lämna hemmahamnen. Efter
avslutad skolgång och läsning för prästen återstod nu att med allvar söka en
trivsam och intressant sysselsättning för praktisk yrkesutbildning.
Pappas målarfirma gav mig ingen direkt tillfredsställelse efter att
några perioder flyktigt prövat på målarens verkliga vardag. Yrkesvalet var
livsviktigt men ack så invecklat. Vad kunde egentligen Åke vara lämpad för,
vilka anlag, intresse och önskemål fanns? Lantarbete, bondjobb eller
grovarbete var inget för mig.
Mamma Teklas praktiska tänkande avgjorde med lite inspiration det
första trevande försöket. I tidningen Barometern fanns en annons: "Bageri i
Kalmar söker lärling". Mamma ringde på förmiddagen men fick upplysning
att platsen redan var tillsatt.
Jag avråddes av mina kusiner till värvning i Flottan, både Sven och
Sten i Kalmar var bundna med fyraårskontrakt men hade tröttnat efter
halva tiden. Mamma kom med nästa drag ”Affärsintresserad yngling söker
anställning” var en bra annons i Barometern. Efter någon dag kom första
förfrågan från Öland. En driftig diversehandlare, Steinhoffs Eftr. (Gunnar
Bengtsson)vill gärna få upplysningar mest intresserar honom för hans
egna ändamål. Resultatet blev att jag tillsammans med pappa och mamma
följande helg skulle besöka Bengtsson och eventuellt bli antagen som
medhjälp, städare, springpojke med mera att några månader få gå på prov
med lön.
Nästkommande söndag åkte vi tåget till Kalmar och fortsatte med
Kalmarsund I över till Färjestaden. Båten gick en gång i timmen. Vi
promenerade uppåt samhället som verkade större än jag tänkt mig. Uppe i
backen på höger sida låg en med stora skyltfönster inbjudande diversehandel,
Steinhoffs Eftr. stod det på skylten ovanför. Hr Bengtsson med familj och lilla
dottern Ingemo 6 år tog vänligt emot och naturligtvis det obligatoriska
samlingskaffet. Mamma var känd för att kunna prata men här mötte hon en
stor utmanare, som till sin egen fördel kunde använda sitt ordförråd. Lika
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 103 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
orolig som jag var lilla Ingemo som fick order av sin pappa att visa farbror Åke
runt i trädgården och i affären. Paralyserad av de stora och rikliga förråden
flög mina tankar till handlaren i Kaxgärde där jag köpte en strut karameller för
fem öre. Hr Bengtsson tycktes ha accepterat min ringa person och såg framför
sig under de arbetsfyllda sommarmånaderna med alla turisterna att uti mig ha
fått en bra medhjälpare och springschas. På framsidan fanns en liten
utbyggnad med överblick över gatan och affärsplanen och däruppe skulle jag få
min bostad. Alldeles ovanför trappan i andra ändan av bostadslängan hade
Sigge sitt rum. Han var ordinarie affärsbiträde och skötte helt butiken emedan
Hr Bengtsson mest använde telefonen och skötte kontoret. Min första uppgift
var att på alla tänkbara metoder lära in de olika omgivningarna, vägarna(stora
och små) byggnader, firmor och över huvud taget vara vaken och visa intresse.
Jag minns första morgonen jag kom smygande ner till affären, till alla
främmande olika lukter och dofter från förråden och hyllorna. Sigge var 10 år
äldre än mig och hade varit hos Hr Bengtsson i flera år. Sigge verkade glad, lugn
och naturlig och det var lätt att uppfatta hur han ville ha saker och ting. De första
veckorna fick jag vägvisare vid alla uppdrag utomhus till olika kunder och även
detta hade Sigge ordnat med sin lillebror Musse, som för övrigt blev min bästa
kompis under vistelsen hos Hr Bengtsson. Hans bästa polare hette Olle som även
var anställd hos Bengtssons sommarextra diverse arbeten och tillsammans blev
vi den sammanlänkande trion i vått och torrt. Även samhällets kvällsliv skulle
förevisas av Musse och Olle. Detta blev något helt nytt och spännande för en
oerfaren lantbo. Här var fullt med turister med rush på kvällarna, livligt i
hamnområdet, caféer, minigolfbanan, hotell, biografer (2 st.) och en hård trafik av
alla slags motordrivet.
Hr Bengtsson och Sigge hade från tidig morgon till sena kvällen alltid fullt
upp med order, telefonen ringde, kunder långt inifrån civilisationen på kostigar
ville ha varor hemsända. Paketcykeln var överlastad med varor, men det var bara
att optimistiskt visa god min och kämpa på. Som tack för halva arbetet fick jag
orienteringsundervisning av Hr Bengtsson. Han hade nämligen förstorade kartor
över Färjestadens områden, vägar, skogar, slätter, bebyggelser och industrier. Det
kunde bli felkörning ändå och omedveten förlängning av uppdraget. Då var
Bengtsson irriterad och vred sina händer, men då gick jag till Sigge och han kunde
lugna mig.
Hr Bengtsson idkade även uppköp från självplockare och andra i
småpartier, men av Bengtssons små slavar Olle, Musse och Åke förvandlades det
hela med sortering, kasta bort, camouflera till en god affär för chefen. Potatis,
grönsaker, bär, frukt, allt förvandlades i källarutrymmen till 1 000-kilos
leveranser, men då var dragkärran väl lastad. Vi kom nästan alltid iväg i sista
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 104 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
minuten till båten och då vi kom ner på hamnområdet, drogs landgången in och
trossarna kastades loss. Det var bara att vänta en timma på nästa båts ankomst.
En som var ordentligt arg därhemma var vår chef. Då blev det alltid någon
timmas straffkommendering med fruktsortering i källaren efter affärens
stängning.
All rengöring tillhörde Åke och tillsammans med Sigge fylla på luckorna i
hyllorna. På kvällen var det sopning överallt, men damma så obetydligt som
möjligt! Efteråt våttorka alla golven och två gånger i veckan vaxa och bona
överallt. Hr Bengtsson var affärssmart, camouflerad fräck, fula affärstrix bakom
kulisserna och detta undervisade han helt oskyldigt Olle och mig vid
förpackningar. Han hade vad man kallar: Ett äkta pokerface.
En annan lite intressantare uppgift som delvis var lagd på mitt ansvar
tillhörde gotteautomaten. Inne i hörnet vid ingången till trädgården var en
ganska stor varuautomat placerad som innehöll ca 50 olika fack för varuslag. Till
uppgiften var också mynttömningen morgon och kväll. Påfyllning exakt värde i
rätt fack samt rengöring. Varje kväll efter rengöringen av affären plockade jag en
speciell korg fylld med varierande varor, plus de olika myntpåsarna för kvällens
uppdrag. Ofta blev det samlingsplats både för mina egna kamrater och okända
omkring gotteautomaten då jag arbetade där. Bakom draperiet i fönsterhörnet i
butiken var jag ständigt bevakad vid olika tillfällen och då jag minst anade det.
Chefen höll hemlig koll över mig angående min ärlighet med mera.
De få timmarna jag var riktigt fri på kvällarna var tillsammans med Olle
och Musse med småkul i samhället och ibland något biobesök, men mest var det
oregelbunden arbetstid hos handlare Benke som vi kallade honom, slavdrivaren!
Efter överenskommelse med familjen Bengtsson skulle jag få en fri söndag
tillsammans med Olle och Musse. Vi planerade som hastigast en campingutflykt
med cykel, men världens makter kullkastade alla våra optimistiska planer. Redan
på lördagskvällen vid en festplats kom åsksmällarna och ösregnet öste hela
natten över oss. Utrustningen, tältet och kosthållet var mycket provisoriskt och
dåligt förberett och den natten blev en mara. Regnet strilade in på oss där vi låg
halvt påklädda. Ingen mat hade vi tänkt på. Några cigaretter var kosten och
fimparna gick från mun till mun. Tidigt på söndagsmorronen cyklade vi hemåt,
men hemkommen möttes jag av likgiltighet och kyla ifrån Bengtssons, varför jag
föredrog att gå till vila för resten av dagen.
Det inträffade ibland små ljuspunkter och bland annat då familjen
Bengtsson var bortrest och jag tillsammans med Sigge i affären fick expediera
någon kund. Efter fjorton dagars arbete åkte jag hem till Anebo på snabbvisit.
Det kändes ovanligt att dels möta småbröderna men det bästa var "Min första
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 105 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
riktiga Kärlek". Inga-Karin Gunnarsson från Hökahult. På måndagsmorgonen
var jag åter hos Bengtsson och vid höstperioden föreslog hr Bengtsson att jag
skulle gå sista fortsättningsskolans period vid Färjestadens Folkskola. Det drog
ändå hemåt och något över sig hade jag inte trivts hos familjen Bengtsson. Något
lättad plockade jag ihop min lilla resväska och åkte över med Kalmarsund I-båten, utan dragkärra denna gång.
FORTSÄTTNINGSSKOLAN OCH SKOGSARBETE 1939
Skolperioden år 1939 var endast sex årsklasser med tillägg av två
terminer för en fortsättningskurs. Skoleleverna kände sig helt enkelt
avkopplade efter 6:e klassen och man tog inte så allvarligt på
fortsättningsterminerna.
Från Agebo skola som hade endast ett fåtal 6:e klassare hade gjorts en
överenskommelse med grannbyskolan i Lillaverke att min oriktiga kusin från
Agebo, vi var lika gamla, morbror Ernsts nya frus dotter Karin skulle gå sin sista
termin i Lillaverke skola. Lämpligast för vägavståndet blev att Karin Kvick fick
inackordering hos faster Tekla.
Familjen Davidsson 7 söner - Ewert 50 år.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 106 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Detta skulle bli vinterminnen som aldrig försvann. I mörka
morgontimman startade jag och Karin för att i snö, kyla och mörker kämpa oss
igenom tvärsöver-vägen till skolan. En särskilt hård vinter hade drabbat oss och
i ca 50 cm och mera snödjup kämpade vi oss emot skolan ca 4 km, mera
krypande än gående. Långbyxor för flickor var på den tiden inte ännu uppfunna
och därför fick Karin genomgå extra prövningar med långa, tjocka underkläder.
Till midjan igenom de sammanblåsta drivorna kunde skolgången taga över en
timma. Någon plogad väg var inte att tänka på utan ofta fick vi blicka uppåt
trädkronorna för att lokalisera oss. Jag tror säkert detta skapade fysisk friskhet
och med ett fylligt, krylligt hårburr och tillika en kraftig kropp var oftast Karin
på ett gott humör. Till skolan kom vi oftast förr eller senare och ibland mitt i
första lektionen, men bestraffningen uteblev. Lärdomen överbringades numera
av en manlig lärare men fortsättningsskolans ämnen har jag totalt glömt bort.
Terminen var för övrigt något förkortad emot ordinarie skoltermin och
framemot december månad 1939 kunde jag med tillfredsställelse konstatera att
allt vad skoltvång, tradition och teoretisk inlärning hade (utan större sorg) nått
sin ände.
Även måleriarbetarna utkämpade hårt prövade månader, speciellt efter
nyårshelgen och var periodvis ofta arbetslösa och fick stämpla. Pappa låg ofta
ute i sin verkstad, uppeldad av en glödhet kamin, med sin personliga hobbys
måleriarbeten med gamla kistor. Antika möbler, skåp, dörrar, stolar, ja, alla de
olika varianterna målade pappa sin Dalakonst och ådringar (imitationer av
naturträ med mera). Ett flertal antika trävaror målade av pappa har jag lyckats
bevara pappas speciella målarkonst. Pappa var inte någon kraftigt byggd
grovarbetare eller skogsarbetare, men blev ändå på grund av ekonomiskt
trångmål tvungen att gå ut i skogsarbeten under krigsvintrar.
Även målarmaterialet drabbades hårt av ransoneringar,
sekundakvalitéer och krigsersättningar, och därtill brist på pengar fanns inga
arbeten under kriget.
Pappa, Nore och Åke (omkring 15 år) erhöll genom bonden Erling Olsson
arbete av så kallade nödhjälpsarbeten som var vanliga och existerade under
hela krigstiden. Vi erhöll reducerade priser för skogshyggen istället för erhållet
arbetslöshetsunderstöd från stat och fackföreningar. Vi högg timmer, props till
papperstillverkning och meterved, men dagpenningen var inte att skryta med.
Även familjeförsörjare fick uppleva hårdåtstramningar överallt, men hur
mamma Tekla arbetade med kor, gris och höns så hade vi alltid bröd, potatis och
rotfrukter på bordet. Inte var det någon lyx men inte hellre svalt vi som i många
andra länder. Det minns jag med tacksamhet. I tidig vintermorgon med upp till
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 107 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
15-20 grader minus pulsade vi i halvmilslång mest oländig skogsterräng till de
skogshyggen som var aktuella för oss.
Medhavda verktyg, stocksåg (motorsågen var inte uppfunnen!) yxor av
olika varianter, snöskyfflar, kilar och ryggsäckar med matförråd. Första
momentet var att skyffla rent omkring träden för att nå marken och inte lämna
för höga stubbar kvar. En man på varje sida av stocksågen var vanligt. Mindre
träd kunde fällas med enmanssåg eller enbart med yxan.
Vid de korta måltiderna var endast termosen lämplig eftersom vanliga
mjölkflaskor av glas frös sönder i kylan. Då vi fick smörgåsen var pålägget, oftast
vändstekt ägg, helt stenfruset och fick tinas upp i munnen i små tuggor. Aptiten
var stor, smörgåsen frusen, snön låg meterdjup oftast, men vi mådde bra helt
enkelt, allmänt sett. Vid karbidlampans gulbleka sken satt på kvällarna pappa och
filade den långa stocksågen och för övrigt de olika verktygen som vi också på
dagen slipade vid slipstenen på laggårdsbacken.
Jag blev den välkända vintern 1939 av min kusin Sune Eriksson som hade
köpt ett torpställe med lite skog till, nere i Kaxgärde anlitad att hjälpa honom
med timmer och vedhuggning i hans skog några månader. Perioden var efter nyår
och det hade även blivit något vårväder i skogsmarkerna. På middagstimman gick
vi hem till hans rara hustru Dagny för att äta lagad mat. Jag kände väl Dagny efter
alla missionshusets möten och särskilt sångarna där Dagny var en av dem som
jag tyckte mycket om. Vid middagstimman lyssnade vi alltid på Sunes
radionyheter och helt plötsligt!
En extra nyhetsutsändning från TT den 9 april 1939 Tyskland har i dag
på morgonen förklarat Polen krig och gått över gränsen. Ryktena som spridits
hade besannats om världsläget och återigen var storkrig på gång och mycket
nära inpå Sveriges gränser. Den morgonen fick vi inget annat att tänka på än att
kriget ännu en gång hade brutit ut. Radion sände dagligen ut extrautsändningar
om nya verkligheter, tidningarna var fyllda med svarta rubriker: Krig! Skulle
Sverige skonas? Skulle alla ungdomar och för övrigt män inkallas till
mobilisering för att försvara Sverige mot eventuellt överfall av Tyskarna?
Överallt oro, ransoneringar följde, arbetslöshet och otrygghet fanns överallt. Det
Andra Världskriget var en verklighet och berörde oss alla även i Anebo och
Kaxgärde.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 108 av 216
2013-07-08/g&j