1. No category

Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
MISSIONSHUSET I LÅNGASTRÖM
Det stora, släta, enkla, röda huset parallellt med landsvägen, på höger
sida, då man passerat" Tant Gullis "affär och den hårda vänstersvängen, förbi
skräddare Lundins lilla stuga i Triangeln. Huset uppfattades vid första
anblicken som någon slags lagerlokal men för andra personer är det enkla
mörkröda "Missionshuset" en helig plats. Som jag förut nämnt var både farfar,
farmor, pappa och mamma och Nore anslutna till friförsamlingen i
Långaström 1930-1970.
Missionshuset - en helig plats. Mina personliga minnen ifrån lokalen är
enbart positiva och ljusa. Som 5-6 åring fick jag åka på pakethållaren med
mamma, då hon cyklade till och från mötena. Resan gick utför emot
Långaström, men på hemvägen fick jag ofta springa bredvid cykeln i
uppförsbackarna. Minnena är rikliga: Söndagsskola, Junior, möten med
lövsågning och kvastbindning, symöten både i hem och missionshus där jag
lärde att sy korsstygn på duk. Syföreningsauktioner och fester med kaffe, saft
och bullar. Flera originella ledare som höll auktioner och fester och lotterier.
Några data och utdrag från den lilla skriften: "Och det hände sig."
Historia, Nostalgi och Minnen. Författad av en bygdens son som varit verksam
i församlingen, Sören Andersson vald sekreterare och Evangelist 1932.
1900-talet! Då fanns det gott om öppna hagar med allehanda lövträd,
ängar, kuperade åkrar, vida slåttermader, där det nu växer mörk granskog.
Den bygd där jag växte upp tillhörde ju ingalunda Sveriges fattigaste. Ändå
rådde en otrolig fattigdom i de många små dragiga stugorna. Stugfolket
vandrade före jul från gård till gård för att på varje ställe få ett par brödkakor,
en köttbit eller någon korv". Från barndomen minns skribenten själv t.ex.
"Fluttan=flickan i Mossen", en liten gumstackare, som hade sitt "hem" i en
jordkula någonstans i en avlägsen skogsmark, och "Danjela-Karin", som i
många år bodde i ett uthus med glesa brädväggar. Båda hankade sig fram dag
från dag genom att gå och tigga i bygden.
1904 handlades mål inför Södra Möres häradsrätt angående gränstvist,
varvid fastställdes att gränsen mellan Långaström och Betekulla skulle utgöras
av Bastebrovägen och Häradsvägen. Det gamla Långaström var ett centrum för
den övre sockendelen. Olika företagare och hantverkare slog sig ner utmed
vägen och vid ån. Om man färdades från Lövshult mot Kaxgärde och Anebo,
fanns däri smedja, sadelmakeri, bageri, färgeri, garveri, bryggeri, två
handelsbodar, kvarn, såg samt något utanför samhället snickeri och skrädderi.
Vattenkvarnen, som ännu ligger kvar, får anses som en av de äldsta anOskars Hembygdsförening 236/1
Sida 62 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
läggningarna, både byggnaden och maskineriet har bevarats i ursprungligt
skick, och hela anläggningen vore värd att bevaras för framtiden.
Till missionshus - år 1912 skrevs "Köpebref" mellan Godtemplarorden
och Oskar fria församling till ett pris av 1 100 kr. Huset hade fått ny ägare,
vilken i sin tur upplät det åt den grupp av sina medlemmar som var bosatta i
Långaström, Kaxgärde och Anebo. Mortorpsfriförsamling bildades år 1918.
Senare tillkom smärre förbättringar i lokalen bland annat 1931 då bänkarna
förbättrades med ryggstöd (P.S. Två av dessa ryggfasta bänkar gick till Anebo
vid missionshusets upplösning 1970.)
Nästa gång något hände var 1937. Den 29 april ”framkom önskemål att
innertaket skulle höjas, men församlingen vågade ej börja med det på grund
av ekonomin”. Ekonomin bättrade sig tydligen, för redan i augusti heter det i
samband med en redogörelse för verksamhetens 30-års firande att detta
samtidigt blev en invigningshögtid.
Salen hade genomgått en grundlig reparation, varvid taket höjts. Man
fick en djup känsla av att man trädde in i en helgedom. Arbetet hade utförts på
initiativ av pastor Almqvist och till största delen utförts av honom själv.
Här kommer junioren Åke Johansson in, 12 år gammal var jag
hantlangare åt pastorn. Till denna högtid skänktes också ett vackert arbetat
kors, krönt med Golgataorden:
”Det är fullbordat" vilket sedan gav karaktär åt salens höga fondvägg.
"Smålands Apostel" S:t Sigfrid", kom iland via Lovershamn och där byggde ett Kapell, uppförde missions- och dopplats vid Kallebäksmåla i Mortorp. Därav namnet
på grannsocknen S:t Sigfrid.
Min faster, farfar Johannes äldsta dotter, Sigrid Johansson i Törnebyslätt,
Kalmar. Född i Anebo och uppväxt i väckelsemiljö har meddelat minnen och
intryck, som jag citerar i sammandrag: min barndomstids "läsarmöten" i
stugorna var en underbar tid. Även om man som barn tyckte det var roligast att
följa med far och mor. Så småningom upptäckte vi att läsarna var ett annat slags
folk. Trakten var högkyrkligt på den tiden och väl så även nu i viss mån ännu. En
pojke blev en gång tillfrågad av konfirmationsprästen i Oskar, varför han gick i
missionshuset. Han svarade att man skulle lyda sina föräldrar.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 63 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
1905-06 gick en stor frireligiös väckelse fram i bygderna. Predikanten
Oskar Blomdahl och Oskar Dahlberg. Den senare var duktig sångare och spelade
fiol. Ännu på 1930-talet kallades han att predika och sjunga och det samlades
"fullt missionshus" Senare kom nya väckelsetider 1908-09 med olika förkunnare.
De hus vi ofta samlades till möten i var hos August Gummesson i Kaxgärde. Det
var inget stort hus, ett rum, kök och en liten kammare. Gummessons var redan
gamla när jag var barn. De beskrivs som goda och glada människor. De bodde vid
Malmagölen i Kaxgärde (i närheten av där min farfar Johannes föddes). Huset är
sedan länge borta, men stengrunden finns kvar enligt Gerhard och Tekla, som för
inte länge sedan rekognoserade sig till platsen. Även i andra hem hölls
"bibelförklaringar" också i Anebo hos Johannes och Emelie Olsson slagit sig ner
och deras hem var också en av stödjepunkterna med orientering emot Kaxgärde
och Långaström. I detta tidiga sammanhang och långt senare kom en annan familj
att betyda mycket för den nya verksamheten i bygden, nämligen makarna Axel
och Frida Gustavsson. Axel född i Långaström. Frida var född på den vackra
gården vid ån i Anebo, som i dagligt tal kallas för" Per Petterssons".
En vanlig tilldragelse i Missionshuset i Långaström. Stående längst till höger mamma
Tekla med pappa Gerhard vid sin sida. Missionshuset stängdes och såldes omkring
1968.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 64 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
På många håll uppstod starka brytningar mellan kyrkan och de fria
rörelserna. Mortorps friförsamling organiserades den 6 jan.1918. Flertalet av
dåtidens medlemmar synes ha tillhört friförsamlingen i Oskar tidigare, men
fann det lämpligare att ha egen organisation på platsen. Långaström var vid den
tiden bygdens centralpunkt och dessutom fanns Godtemplarhuset där, som
redan länge hade hyrts för mötena. Sammankomsterna gick länge under
benämningen "Bibelförklaringar" en synnerligen rättvisande benämning.
Nästa protokoll av den 20 januari 1918 meddelar bland annat att tre nya
medlemmar beviljats inträde, bland dem Johannes och Emelie Olsson, Anebo.
1918, det första Världskrigets sista år, var ett av de svåraste krisåren i vårt
land. Något av detta framskymtar i en paragraf: "En fråga väcktes om en enskild
kaffefest, men avslogs till följd av brist på förnödenheter därtill: "Även på annat
sätt kommer kristiden till synes:" Församlingen beslöt att inköpa en karbidlampa
och åtog sig A. Gustavsson att inköpa densamma och betala halva priset med för
att använda den för sitt eget behof också." Årets första inkomster bestod av: kr
565:18.
Begreppet stress hade inte blivit gångbart då, men det var tydligen ej
heller då lätt att hinna med allt, 1923 "Föregående mötes protokoll eller
majmötet var ej något emedan inget möte hölls, ty inga medlemma infann sig."
Slut citat!
1924 skrev H. Jonsson sitt sista protokoll. Det följande är inte dagtecknat
förrän 1932 med evangelist Sören Andersson som nyvald sekreterare. Vad hade
tilldragit sig under de "Tysta åren?" i församlingens historia?(Sören Ahnoft
författare till "Och det hände sig.") Därtill kom att pingströrelsen hade byggt ut
sin verksamhet från 1920-talet, fast pastor som var bosatt i Långaström där de
nu hyrde missionshuset på heltid.
1931 inträffade en ändring, som avspeglades i det förut nämnda
årsmötesprotokollet från 1932. På våren 1931 återupptog församlingen sin
vilande verksamhet i full utsträckning. Evangelisten skulle under ca två veckor
göra ett besök i församlingen, men genom den väckelse som församlingen fick
mottaga, utsträcktes tiden till närmare två år. Församlingen reorganiserades: sju
nya medlemmar anslöt sig vid årsmötet, bland de tretton, som församlingen nu
räknade, valdes ny fulltalig styrelse, man planerade för ny verksamhet. Till
församlingens ordförande valdes målarmästare Gerhard Johansson. En post som
han utan avbrott innehade i fyrtio år (från 1932 till 1970). 1932 anslöt sig
ytterligare femton medlemmar som vunnits genom väckelsen. Några står ännu
utom församlingen, men deltar i vårt arbete. Vi tro därför att de snart skall välja
församlingen till sitt andliga hem. Väckelsen pågick i ett stilla förlopp under
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 65 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
närmare två års tid. Våren1932 kallades pastor Carl G. Athell och missionshuset
fortsatte att fyllas. Ibland kunde inte plats beredas för alla. Det kunde samlas lika
många lyssnare ute i förstugan och på vägen, som inne i missionshuset. 1933
drogs riktlinjerna upp för den blivande församlingen vid ett gemensamt möte i
Långaström med distriktsföreståndaren E. Thörne och Sune Eriksson som
sekreterare i friförsamlingen. I Mortorp, Oskar och Ölvingstorp bildade en
samhörighetskrets med gemensam pastor. Han skulle tjäna inom det tre
församlingarna och därjämte hålla regelbundna möten i Tvärskog och Kroksmåla,
där Mortorps församling börjat verksamhet. På den senare platsen hade en
predikosal ställts till förfogande av lantbrukaren Gust. Assarsson. 1933-35
tillträdde församlingens förste ordinarie pastor Thure Thuborg. Inom den
nybildade församlingen fanns ungdomlighet som gav lättnad i arbetet. Det
behövdes, ty genom de långa avstånden mellan predikoplatserna var fältet
tungarbetat. Sekreteraren skriver i protokollet att det förekom "mycket
diskussion om pastorns resande mellan de befintliga platserna med cykel som är
ganska mödosamt och många gånger omöjligt. Därför, fortsätter han, hade
predikanten sett sig föranledd att skaffa motorcykel istället. Förslag väcktes att
församlingen skulle bidraga med bränsle till denna maskin.
Pastor Almqvist 1935 - 41. Sommartid hölls också. friluftsgudstjänster
på skilda håll, hos John i Löfshult och hos målarmästaren i Anebo.
1937 under pastor Almqvists tid företogs den första större reparationen
av missionshuset som tidigare omnämnts. i årsprotokollet, skriver Tekla
Johansson "att års- och revisionsberättelsen 1937 framkom att medlemsantalet
är 26 och att god verksamhet bedrivits." Almqvist lämnade 1941 (även
Juniormedlemmen Åke Johansson emigrerade ifrån barndomens lugna hamn
och sökte äventyret på det stora vida havet.1941) numera: Åke Davidsson!
Ett starkt minne äger jag från 1937 då jag var hantlangare åt Pastor
Almqvist då taket skulle höjas i lokalen. Åke var juniormedlem och utvaldes att
medverka som tempelbyggare för första och tror jag sista gången? Arbetet var
både roligt, dammigt och spännande. En pastor i blåställ, med såg, hammare och
spik var uppskattad av alla!
Vi tog bort det gamla platta taket och höjde med ca 2 meter, snett vid
sidorna och spikade masonitplattor som klädsel, ett ganska hårt arbete för en 12åring. Jag fyllde även luckorna ovanför med sågspån och tidningar. Jag minns hur
vi svettades och blev rejält smutsiga. Då jag senare vid besök i lokalen har mina
blickar med tacksamhet och stolthet gått i riktning emot taket!
I fonden till invigningen hade Sune tillverkat ett kors och ett konstverk,
liknande en banderoll med inskriften: "Det är fullbordat" 1930.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 66 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Möten och mötesstilar varierade från stela söndagförmiddagsgudstjänster
till väckelsemöten i gladare stil. Flera populära och även originella evangelister
och pastorer har jag minnen av. "Fattigstuge-Kalle" med hög röst och gester,
pastor Almqvist med lugnet, snäll intresserade sig för ungdomen. Pastor Haldorf
med stort hår och lutan som han sjöng roliga och vackra berättelsesånger till och
sist men störst: "Frank Mangs", med den gripande dialekten och
(finskbrytningen) en äkta väckelseförkunnare. Före min tid fanns även originalet
läsarpredikanten Häst-Oskar i missionshuset och gästades också av Siwert
Öholm, numera TV-figur.
Väckelsemötet hade kommit till slutskedet och pastorn började "fiska", en
kväll infångades två av "de grövsta" utomstående och det var min kusin Sune och
Sture i Långaström, hans kamrat. Efter lång övertalning fick pastorn fram Sune
och Sture till de första bänkarna i lokalen där de bekände och överlät sina liv åt
gud. En bekännelse som håller än idag.
Flyttar fram till omkring 1944 under hans tid entledigades orgeln och ett
nytt instrument anskaffades, skriver sekreterare Tekla Johansson. Sekreterare T.
Johansson låter dock ingenting slå ner modet. Möten och högtider av olika slag
skildras. Man löser på bästa sätt de frågor som uppkommer. "Seriemöten hölls i
Långaströms Missionshus" under tiden janunari-mars1952. Underbara
väckelsemöten. Gud frälste syndare - missionshuset fullpackat kväll efter kväll.
Evangelisterna var Elsa Johansson och Ulla-Britt Petterson.
Olika krafter kom och gick, sista 1964. Efter denna tidpunkt orienterade
sig församlingen mot Nybro och erhöll predikohjälp därifrån. Man fann att
kretsen ej var bärkraftig nog att anställa ny pastor. Genom dödsfall och
utflyttning hade medlemsantalet minskat. Bygden delar många andras lott att
vara avfolkningsbygd, något som återverkar på alla områden.
Den kristna församlingen arbetar inte enbart genom gudstjänster och
möten. Den har och andra former för spridandet av evangelium. Söndagsskolan i
Långaström fanns 16 medlemmar och i Kroksmåla hade Tekla Johansson 24 barn
inskrivna" 1930-talet. Juniorföreningen hade 13 medlemmar i Långaström 1935.
För friförsamlingens ekonomi har syföreningen haft mycket stor betydelse.
Under sin 52-åriga tillvaro har Mortorps Friförsamling sökt fylla sin
uppgift och dess medlemmar har villigt påtagit sig det ansvar som lagts på dem.
Efter stängningen av Missionshuset var det någon som frågade: "Har
Missionshuset varit till någon nytta?" Missionshuset är av trä och dömt till
undergång, men Guds ord som där har såtts ut genom så många goda Herrens
vittnen, både yngre och äldre. Det vet jag är ett levande ord och skall verka efter
Guds vilja, som sänt ut det.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 67 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Tisdagen den 28 april 1970 lästes bland annat i Kalmartidningen
Barometern: "På söndagen hölls i Missionshuset ett sista mötet. Huset kommer
att försäljas till annat ändamål..."
I juni 1970 försåldes fastigheten missionshuset till Hr Weine 0. Broberg,
Linköping. Köparen har sedan barndomen anknytning till bygden och huset har
helt visst kommit i goda händer. Bland annat två ryggfasta bänkar finns i Anebo,
användbara sommartid!
MINNESGLIMTAR-MISSIONSHUSET
En pastors julminne från omkring 1945 är följande: Min första julotta som
pastor i kretsen beslutades att förlägga till Långaströms missionshus. Vännerna i
den lilla församlingen var lätt räknade. Någon vaktmästare, som bodde i
missionshuset hade man inte, därför turades medlemmarna om att elda och sköta
städningen osv. Tekla och Gerhard Johanson i Anebo hörde bland andra till
Herrens trogna. De var då i sina bästa år och blev välsignade med en lång rad
Pojkar.
Efter julklappsutdelningen i Anebo, denna julafton, tog sig Gerhard till
missionshuset för att elda, så att julottebesökarna inte skulle behöva frysa. Men
döm om vår förvåning når vi fick reda på att Gerhard varit kvar i missionshuset
hela natten och eldat. Det var inte alltid som röken ville gå ut genom skorstenen
och det förbättrade inte saken. Den malören råkade Gerhard ut för denna julnatt,
vilket gjorde att han var rödögd, som en mört, "när Juldagsmorgonen glimmade".
Men varmt var det i den enkla helgedomen när ottebesökarna stämde upp
julpsalmen: "Var hälsad sköna morgonstund". I stället för att gå fram och tillbaka
mellan Anebo och missionshuset för varje gång han behövde lägga in en ny
omgång ved så stannade han kvar hela natten som fyrmästare. Säkert hade Tekla
skickat med lite för livets uppehälle under nattens timmar. Vad säger man om en
sådan uppoffring? En plikttrohet som gränsar till självuppgivelse och en kärlek
till Kristus och hans församling ville jag svara. "Ära vare Gud i höjden" för alla
trogna fyrmästare i Guds rike. Deras minne lever och inspirerar!
Vid ett vittnesbördsmöte där en medlem, kanske med en udd åt visst håll,
talade om plats, tid och klockslag då han blivit omvänd, fortsatte: "Jag kom till tro
vid ett möte i Råsbäck då och då, men si titta på klockan, dä kom jag int ihåg."
När jag som pojke började gå i missionshuset var det noga med att sätta
sig på rätt sida, "fruntimmersidan" var till höger och "karlsidan" till vänster och
det förekom aldrig något övertramp. Både gifta och förlovade par fick dela på sig
och gå till var sin bänkrad
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 68 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Många predikanter är givetvis glömda, men en glömmer man aldrig de
som hört eller lärt känna honom, den Svensk-amerikanske pastorn Carl G. Athell.
Hans namn möter i församlingsprotokoll redan 1918 och återkommer sedan
gång på gång. Som predikant har eller får han aldrig sin motsvarighet. Inte ens för
en sekund förlorades kontakten mellan honom och mötesbesökaren. En timslång
predikan av honom föreföll åhöraren även om denne inte hade vuxit ur
kortbyxorna, som om den hade varat några minuter. Själv var dock Athell
fullkomligt utarbetad när han lämnade predikostolen, "lealös och cherkig" som
han själv uttryckte sig. Hans röstresurser var jämförbara med en
högtalaranläggning. En sommardag var det andaktsstund vid en gammal
"Fattiggård". Socknens kyrkoherde och Athell predikade för de lomhörda
gubbarna och gummorna och för alla andra som samlats på den soliga planen.
När vi sen gick hem genom hagarna sa morfar: "Nog för dä hördes va prästen så,
men han lät som en instängd humla i en putell efter det att den där predikanten
hade talat."
En karl som annars aldrig brukade nöta missionshusets golvtiljor, kom till
ett av Athells möten, och då denna hade eldat upp sig ordentligt i predikostolen,
for mannen upp och frågade: "om det var en lagenlig predikan som pastorn höll".
Athell avbröt sig: "Lagenligt?" Det här är evangelium, gubbe lille, och här ska du få
mera".
Långt fram kallades Athell till missionshuset. 1932 till en mötesserie.
Kvällarna var ljusa och långa, men vecka efter vecka fylldes missionshuset av
gamla och unga, trots vårbrådskan. Dagarna var fyllda av hembesök med andliga
samtal. Efter mötena brukade vi gå ut någon timma för oss själva, för att samtala
igenom vad som kunnat förekomma. Så gjorde vi också en söndagskväll, men när
vi efter vår vandring kom till föreståndarens hus väntade oss fyra personer där.
De ville i lugn och ro fortsätta ett samtal från missionshuset. När morgonen sakta
ljusnade hade alla fyra nått fram till sitt trosgenombrott. På dagen som följde,
kunde ingen av oss fullfölja vårt uppgjorda program, upplevelserna tillsammans
med de fyra hade överväldigat oss. Vi gick till ån och satte oss på en sten mitt ute i
fallet och bara lyssnade till vårflodens brusande vatten.
Det var en söndagskväll 1931. Mötet var slut. Salen tömdes sakta. Men en
del av folket kom tillbaka. Det hade börjat åska och regna, och de ville dröja en
stund för att inte bli våta. Och nog fick vi dröja. Ingen som var med i
missionshuset glömmer väl den natten. Ingen har väl heller upplevt ett åskväder
så intensivt som detta. Blixtarna slog så tätt, så att det aldrig blev mörkt.
Åsksmällarna var bedövande och regnet forsade ner. Runt om lystes synranden
upp av brinnande hus och gårdar. Vi försökte att börja med en ny andaktsstund,
men det lyckades inte särskilt bra. Alla var skrämda alla undrade? Hur det var
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 69 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
ställt hemma hos dem. Skulle blixten slå ner där också? Inte förrän efter midnatt
kunde de sista lämna missionshuset. Sångarna sjöng så mycket de orkade och fick
fram. Fingrarna var ömma av gitarrsträngarna. Några predikanter trampade sig
fram från plats till plats, medan de flesta fick åka hästskjuts. Det fanns
"predikanthästar" som alltid var beredda till uppdrag - fyrbenta missionstjänare!
DE SOM INTE VAR PÅ MÖTET
Vetskapen om att stadskyrkan och de frikyrkliga var andliga motkämpar
vare allom bekant, men även emellan pingstvänner och missionare existerade
höga vallar. Trots att i byn Långaström med cirka femhundra meters mellanrum
fanns två "friläsarläger", kunde ej en pingstvän tänka sig att besöka
missionshuset eller vice versa. Om en "frireligiös" besökte stadskyrkan vore
skälen bröllop eller begravning, således förekom på 1930-talet gränsklyftan
mycket markant uppdragen för utspisning av den andliga kosten.
I skymningen, strax efter
kvällsmaten hade mamma som
"vanligt" bråttom att komma iväg till
missionshuset. Teklas uppgifter var
legio och allting skulle mamma
hinna med. I missionshuset skulle
det vara varmt. Vid fester skulle det
dukas bord, gitarrerna skulle
stämmas och hemma i Anebo fick
"mammas hembiträde" sköta huset.
Ibland fick även Åke diska efter
måltiderna, hålla eld i köksspisen,
mata hönsen, passa telefonen och
vakta småbröderna Folke och David.
Storebror Nore levde ett isolerat liv
bakom en trave veckotidningar och
torra havregryn med mycket socker
och mjölk.
Någon elektrisk spis fanns
inte i Anebo by, men däremot fanns
det elljus i Långaström och Kaxgärde
och i hönshuset hängde en
Primuslampa åt hönsens trivsel. Det
Mamma läser mycket, hon är djupgående. Här är mesta var tyst och stilla på kvällarna
och fick man höra motorbuller ifrån
Kommendör Karl Larssons bok "10 år i Ryssland"
landsvägen så var det en upplevelse.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 70 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Över gården hördes grova fotsteg och uppmärksamheten skärptes, stentrappan
tre steg och nu kvackade det på ytterdörren. Folk på landsbygden gick
"köksvägen" vid normala besök, men kom prästen på besök så bjöds han in "stora
vägen". De vanliga kvällsbesöken gällde måleriarbeten för mästern eller allmänna
hjälpinsatser av tant Tekla, ”den allmänna hemsamariten." De som var minst
anträffbara på kvällarna var just Tekla och Gerhard eftersom de oftast befanns
vara i missionshuset.
Tvärtemot vår lugna och skötsamma storebror skulle, då vi nu för
närvarande var ensamma i huset, kvällsleken rastas av med något "kvällsbus".
Vi tisslade och planerade, drog ihop samtliga stolar från kök och rum. Vi skulle
bygga mörka rum och hemliga g gångar. Vi var även i behov av samtliga
sängkläder för att täcka över det hela och nu började det mörka, spännande
äventyret. Men då småfolket trivs glöms tiden bort och vi hör hur en cykel ställs
emot gaveln utanför huset. Mamma kommer in i köket utan att knacka på
ytterdörren och det var inte alls lika roligt längre.
En liknande kväll då mamma och pappa som vanligt var på mötet
inträffade nåt annat "hyss". Förutom att vi oftast sysslade med urklipp av bilder
ur tidningar, målade med vattenfärger eller klistrade in i böcker. I skymningen
hördes ett bekant ljud utifrån gårdsplanen. Farfar hade inte cyklat till mötet
ikväll och nu ville "Faffa" ha lite kvällstidsfördriv inne hos oss. Han smög sig ner
på stolen innanför dörren med den trogna stödkäppen vid sidan, skruvade sitt
pipskägg och småmyste emot oss. Ibland satt vi tillsammans inne hos honom
framför den kritade vita öppna spisen eller inne i stora rummet framför vår
öppna spis. Stämningen blev en aning förtrollad av mystik då elden brunnit
nästan ned och "Faffa" var mitt uppe i en ruskig historia. Gamla historier ifrån
sin egen uppväxttid, både sanna och uppdiktade, spökhistorier från gamla hus
och "ruckel". Den gamla "Bastan" vid kvarnabacken var ofta ett intressant objekt
i flera valörer eller då länsman var efter en "lösdrivare" ifrån torpställena långt
uppe i skogen, Torparevägen. Farfar berättade så bestämt och säkert att vi inte
kunde skilja på fantasi eller verklighet.
En gång i Kaxgärde skulle ett pojkgäng ut för fiske. Det var rikligt med fisk
överallt i åar, gölar och vattendrag. Vid Malmagölen, strax bredvid där farfar
Johannes föddes 21 augusti 1861, var omtyckta fiskeplatser. Utefter gölkanten
var mycket sjögräs och svårt att komma ut på fritt vatten. "Faffa" hoppade ut på
en stor gråsten som låg vid gölkanten, men det skulle han inte hå gjort för
"stenen" började röra på sig. Troet om ni vill, men jag hade hoppat upp på ryggen
på "gammelgäddan" som låg där i vasskanten och lurade. "Faffa" skruvade på sig,
tog upp sin silversnusdosa och sniffade lite genom näsan. Så smilade han emot
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 71 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
oss "God Natt" småglin, nu ska farfar gå in och lägga sig innan mor och Majken
kommer hem från mötet.
HÄSTOLYCKAN - NYÅRSNATTEN, 1933
Vid sängdags iordningställdes husmedlemmarna för en nattresa till
missionshuset i Långaström där det med anledning av nyårsaftonen anordnats
för festligheter. Men vi skulle ovetande denna natt få uppleva något utöver det
vanliga. Det allmänna åkmedlet var hästskjuts och "missionaren" Assarsson i
Kroksmåla innehade en familjevagn av större format, dragen av parhästar.
Längst fram på tvären fanns förarbänken. I mitten längs med och parallellt med
vagnen fanns en dubbelbänk med sittplatser för ca fem på varje sida. I den
något kyliga och stjärnklara natten tog vi plats och vi småfolk fick placera oss i
halmen vid "de storas fötter."
Samtliga hade kommit upp på den något höga vagnen. Stämningen
verkade glad, någon pratade högre än de andra och någon sjöng en gammal
läsarsång. Färden begynte nu neråt Långaström då det överraskande efter endast
några minuter övergick till oro i lägret. Alldeles nedanför backen, nere vid s.k.
"Snippen" går vägen emot Kaxgärde rakt fram och åt vänster emot Kvarnen och
Kroksmåla. Hästarna var inställda på att få gå hem till Ladugården i Kroksmåla
och alldeles försent försöker Assarsson att få över hästarna på vägen emot
Långaström. Resultatet av den tungt lastade vagnen med övervikt går vagnen in
på sluttningen, börjar svaja i vägbanan och det hela stjälps över i en vid båge ut i
naturen. Alla vagnens resenärer flyger och åker luftfärd åt vänster, samma håll
som vagnen välter. I den uppkomna överraskningen hörs: "Men - Gode Gud, vad
har hänt?" inte alla förstod hur situationen uppkommit. Själv minns jag än idag
min luftfärd över de flesta långt in på Kroksmålavägen, men inte alla hade
undkommit lika lyckligt. Gamla, tunga farmor Emelie hade kommit med båda
händerna framför sig rakt in i en hasselbuske mitt emellan vägarna. "Jag tror jag
har brutit båda armarna, för de vill inte lyda "säger farmor lugnast av alla. Faster
Majken är känsligare och utbrister i högljudd gråt. Några vuxna starka karlar fick
upp farmor emellan sig och bar hem henne tillbaka igen uppför backen. Resan
fick avbrytas. Hästarna var mycket uppskrämda och vi övriga hade helt glömt
festen i missionshuset. Sjuksystern i Alsjöholm konstaterade att båda armarna
inte var brutna, men stukade ordentligt. Armarna svullnade upp till dubbelt emot
det normala och så förblev farmor resten av sitt liv. Denna olycka har etsat sig väl
fast i mitt minne och jag kan. ännu se och höra, tystnaden, uppståndelsen,
jämmergråt och en stjärnklar natt i månskenet då den "mänskliga faktorn" hade
brustit. Även djuren var ju helt oskyldiga till det inträffade. Färdkarlen skulle
ryckt i höger tömmarna innan vägskälet då hade olyckan inte inträffat.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 72 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
MIN BARNDOMS JUL
Allt grönt och skönt försvann, istället kom kyla, slask och mörker. Men
varje årstid har sin tjusning och framför låg snö, julhögtiden och vinterlandskap.
Av årets fyra stora högtider jul, påsk, pingst och midsommar kommer särskilt
julhögtiden på landsbygden på första plats att bli ett kärt minne, speciellt för
barnen.
Pappa Gerhard 70 års kalas. Antagligen i Anebo, julgranen finns bakom.
Farmor och Farfar tillbringade fram till 1942 alltid julfirandet tillsammans
med oss. "Teklas pojkar" fram till mitt elfte år bestod endast av Nore, Åke och
Folke, därmed räknar jag min egen barndom och tidiga uppväxtår enbart med
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 73 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
"de tre stora". Redan i tidiga uppväxtår upplevde jag oro i kroppen,
äventyrslustan och drömmar om den stora världen långt där borta. Efter
avslutad folkskola och konfirmation sökte jag mig ut i världen, ty det lugna
vanelivet omkring med i hemtrakten var inte tillfredställande för min inre oro.
Då Villy 1941 föddes utmönstrade Åke 16 år gammal på det första sjöuppdraget
som kock - jungman på en segelskuta ifrån Kalmar.
En tidig morgon då Åke tittade ut genom fönstret var hela naturen vit "Vi
har fått den första ordentliga nattfrosten sa mamma, "titta på blommor och
växter i trädgården får du se!” Blasten var svart, blommorna hängde förfrusna,
sårade i sin stolthet av övermakten. Allt vad sommarens stolthet fick uppleva
den sköra växtlighetens förgängelse. Snart föll den första snön och vi rullade
snöklot, byggde grottor och snölyktor ute nå gården. En solig vinterdag kom
mamma ut med en saftbricka med kakor och det blev fest i snögrottan.
Atmosfären avslöjade att det närmade sig julhögtiden ty bland annat hade
målarna mycket arbeten varje dag och pappa kom ofta hem väldigt sent och var
trött på kvällarna. Alla människor skulle absolut ha målat, tapetserat och
extrasnyggt till julen! Även mamma var lite konstig, skåprent, nya hyllpapper
med tomtar på, väggbonader girlanger i taken, rena trasmattor, byta gardiner,
allt skulle ha en översyn före jul och det luktade såpvatten överallt.
Mamma placerade en stor grov säck uppe på "sommarrummet", man
pysslade i smyg och smusslade och allt var hemlighetsfullt på övervåningen
mest. Vi pojkar hade nog "sparat" lite julpengar och så fick vi varsin femma av
mamma att köpa julklappar för. Önskelistan och köp till samtliga medlemmar
var ganska lång.
En solig och vacker förmiddag tog Folke och Åke sparkstöttingen för att
nere hos handlarn i Kaxgärde plocka ihop så många julklappar som möjligt för
10 kr. Släktsamlingsplatsen Anebo var speciellt en omtyckt tillflyktsplats vid
större högtider för alltid några släktingar. I julveckan kom den stora träbaljan in
på köksgolvet och nu skulle det bli julbad för småglinen.
En originell tradition återkom varje jul. Efter badet och nedbäddning
skulle man hänga upp en ren långstrumpa på sänggaveln. Anledningen var att
"Tranan" skulle på natten komma med några små presenter och godis. Något
liknande upplevde vi på 1960-talet i Göteborg då fru Margareta på kvällen
gömde godis i hörnen och spritt lite överallt i rummet. Detta skulle Jacob på
morgonen söka upp som en förvarning för jul.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 74 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
En dag säger mamma, "Idag ä det dan före dan före dopparedan "och då
kunde även lille Jacob räkna på fingrarna, så många dagar var det tills jultomten
kommer.
Julens centrum var tydligen för småfolket jultomten men för det vuxna
folket barnet Jesus som föddes i Nasaret, och det mystiska och hemlighetsfulla i
allt. Farfar kom gående över gårdsplanen i skymningen på väg till torrdasset.
Han stannar och ser uppåt himlen "det blir nog lite snö till julen ändå va det
lider." och så går han vidare. Inne hos farmor Emelie och Majken lyser
fotogenlampan i fönstret. En liten bordsgran, girlanger i taket, väggbonader,
änglar, omtar och ljus överallt och så en nytänd brasa i den öppna spisen och det
luktar blommor.
Julfirandet inleds på eftermiddagen omkring kl. 3. Det är tidig skymning
så här års. Det stora runda kaffebordet är vackert dukat med levande ljus och
blommor. Det luktar julhyacint. Fullt med nybakat julbröd och många, många
småkakor och pepparkakor, men för att inte göra Mamma ledsen så tyckte jag
ibland bara att Farmors kakor ofta smakade ännu bättre! Pappa var hemma hela
dan idag och på förmiddagen hade han tagit yxan och plumsat neråt hagen för att
få hem en julgran. Alla var lite extrauppsnyggade ikväll och även Viktors 0lle
hade kommit med oss som en årlig tradition. Han var jämngammal med Nore och
hade inga syskon. De flesta ser lite ovanliga och andäktiga ut, drömmande
blickar in i ljuslågorna, tills Faffa harklar sig och säger något humoristiskt som
bara han kan. Och då banden av stelhet och andakt lossnar igen till ett gott
skratt. Julen är likt en milstolpe, ty man vill gärna sentimentalt drömma sig
tillbaka i tiden.
Nore och Åke hade hjälpts åt hela förmiddagen att fylla vedlåren i köket
och till den öppna spisen i storrummet, ty nu förbrukades det mycket bränsle
både till matlagning och värme. Utanför fönstren föll stora vita snöflingor och det
hade plötsligt blivit julstämning. Vi har flyttat in till oss igen, elden brinner i den
öppna spisen, levande ljus är tända lite överallt. Mamma pysslar och går in och ut
från rummet. Pappa sitter i kammaren och har fördjupat sig i en jultidning,
konstigt att se pappa sitta helt tyst och stilla.
För att stilla vår oro leker vi med nötter: "Bobby med hela slumpen
Kärringen ligger i skrumpen. Hur många år har hon legat där?" Man håller först
händerna på ryggen med ett visst antal nötter uti, och så sträcker man fram och
frågar! Hur Många?" Därefter får man antingen lägga till eller får man vinst. En
enklare variant finn "Udda eller jämnt?" med handen sluten och så antingen får
man eller får man lägga till...
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 75 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Pappa stör i friden och kånkar in med en fräsch, grann gran. De
intresserade vuxna som mindre vuxna, alla vill vara med och "klä granen".
Mamma kommer med en kartong dekorationer som man känner igen från
tidigare år. Girlanger, kulörta kulor, konfekt sockersmycken med tomtar och
änglar, julstjärnor, röda äpplen, kottar av choklad, papperskarameller, glitter och
konstsnö. Någon vuxen "spion" bevakar att inte så mycket godis försvinner i en
"magge". Mamma beundrar och berömmer vårt arbete, men faran var att vi hade
endast levande ljus i granen som fick användas endast vid någons närvaro i
rummet.
Mamma bjuder samtliga ut i köket till "dopp i grytan" (kryddat
skinkspad) med kallskänksmat, julskinka, julkorv, vörtbröd, sylta och mycket
kallmat med dryck, som hette "julvört", alkoholfritt eftersom bryggaren tillhörde
pingstförsamlingen. Denna måltid intresserade mest traditionellt de vuxna
medlemmarna. Faffa mumsade och pipskägget guppade i takt. Han har inte så
många tänder kvar. Mamma bjuder åter kaffe och julbröd som avslutning och
ungdomen är inne i stora rummet, där brasan sprakar. Nötter, frukt och choklad
finns i en stor skål på bordet. Nu föreslår någon av de stora pojkarna att vi ska
bilda en kortspelsgrupp för Europas städer eller något annat kortspel. Vi har
även couronne och fiaspel med flera det är bara att välja.
Mamma kommer in och vill "leja" någon frivillig handräckning med mera
och nästan alltid blir Åke den utvalda. Helgtraditionerna fortlöper och ganska
snart är stora bordet i rummet fulldukat av skinka, sylta, julkorv, revbenstjäll
och mycket, mycket annat gott. En högtidsstämd atmosfär vilar över det hela.
Julgranen med några levande ljus tända, granen luktar skog, olika kryddor ifrån
maten och samtliga trivs tydligen. Sist kommer lutfisk och gröt (speciellt gröten
har mystiska, traditionella hemligheter), Mamma har lagt en mandel i gröten
och den gäst som får mandeln kommer att bli gift kommande år, och vidare skall
samtliga innan vi får äta av gröten, läsa upp varsitt rim.
Det var visst nyttigt med en liten andningspaus i grötceremonin och
farfar (äldsten) börjar så lugnt i det att han tar grötskeden: "Gröten den är ju vit
och nu sticker jag dit" så stack han skeden rakt ner i grötfatet. Jag skruvade orolig på mig och nervös att någon annan skulle läsa upp just mitt eget rim, jag hade
ju flera före mig. Bättre för Nore och 0lle som i veckor hade lärt in flera rim ifrån
olika veckotidningar. Nu var det mammas tur och det skulle naturligtvis blandas
upp med lite köksteori: "Gröten är kokt i en gryta och inte i en ho, äter inte du
nu så kan du sitta där och glo" och den var uppskattad av alla.
Något slöa, halvsömniga och mätta av all maten var vi sysselsatta med
smått och gott i stora rummet, då mamma kommer in för att be Nore hämta
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 76 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
mjölken nere hos "Bonnen". "Varför just Nore, han som aldrig eller sällan
behövde hämta mjölken?" Men detta var den överenskomna magiska "ordern"
att Nore skulle klä om för tomtejobbet.
Klamp, klamp, hördes ute på verandan och så bankade det hårt på
ytterdörren. Julens höjdpunkt var lite överraskande och plötsligt en verklighet.
De båda minsta hjältarna och även "lille - Åke, Jacob" skakade i knävecken och
underläppen darrade.
Det var nu ändå säkrast i närheten av mammas kjortel eller i pappas knä.
En urgammal, kutryggig gubbe släpade sig in med pust och stånk, pipig röst och
en kudde, nej puckel på ryggen. "Finns det nååra snälla barn här ikväll?" och det
blev mamma som fick redogöra hur det i verkligheten förhöll sig. En stol sattes
fram vid dörren åt tomtefar som måste vara minst tusen år.
Tomten började gräva i säcken och spänningen steg. Han hade tydligen
även svårt att läsa rätt på paketen och "Hans kamrat Olle" fick hjälpa till.
Rummet hade snabbt förvandlats till något varuhus med kartonger, papper och
snören. Osäkerhetskänslan lägger sig något då mamma utbrister:" Nu får Åke
bjuda tomten på en pepparkaka och tacka för alla de fina julklapparna. "Med
skälvande knän och en gråtklump kvar i halsen går jag fram till Tomten, som
visst inte längre var någon gammal, farlig farbror. "Jag ska ut till många flera
ställen och barn ikväll, innan jag är färdig" säjer tomtefar och stånkar iväg ut på
verandan. Något senare år fick jag tillsammans med farfar Johannes vara tomte
själv och det var jätteroligt. Ruschen och spänningen hade lagt sig något och
även mamma började andas ut och koppla av, men nu ville hon ha alla samlade
runt stora bordet igen. En förunderlig tyst andemättad stämning lägrade sig
ibland oss, stämningsupplevelserna skiftade ifrån glatt skratt till allvarlig
andakt, någon drömmer sig in i en ljuslåga, någon beundra en julklapp
fortfarande, någon låter tanken gå tillbaka till svunna jular. Far, Gerhard reser
sig sakta och hämtar Bibeln "den stora svarta boken" som skapar sån respekt
med sig. Pappa börjar läsa:" Och det hände sig vid den tiden att hela världen
skulle låta sig skattskrivas ..."Luk.2. En mera andefylld stämning går inte att
skapa och nu knäpper samtliga händerna och Pappa ber högt för alla om bland
annat tack till. Jesus för att Han låtit sig födas och komma till vår jord som en
Frälsare och vidare om ro, vila och en fridfull jul tillsammans."
Något dämpade, tysta och tacksamma skiljs vi så åt var och en går till sitt
med sina personliga tankar. Julaftonen är över, slut och endast tomten är
vaken...
Redan kl. 05.00 på juldagsmorgonen kommer mamma smygande med ett
ljus i handen lägger sin hand varligt på de trötta sovande pojkarna: "Är det
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 77 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
någon som vill följa med till julottan?" Inte så mycket sprudlande av entusiasm
kryper vi något motvilligt ur våra sköna bäddar. Mamma har tänt granen, mest
som en julhälsning till tidiga ottefarare som åker förbi till stadskyrkan. Varm
choklad och smörgås får oss att tina upp och nu måste vi skynda ut till
landsvägen. Mamma har gjort en överenskommelse med farbror Erling att
kanske någon av de äldre små ville följa med till ottan.
Mamma och pappa skulle en timma senare åka till sin julotta i
missionshuset. Vi smög oss nu ut i den mörka, kalla och snöiga morgonen. Pling,
pling, pling hördes bjällerklangen långt nerifrån backen och nu kunde vi skymta
de två svaga slädlyktorna på skrindan. Vi bara hörde röster i mörkret, men såg
inte mycket av folket, utan fick besked att krypa ner i halmen under en härlig,
grov fårfäll. Det fanns upplysta fönster utefter hela vägen. Ju närmare kyrkan vi
kom desto mer hördes andra bjällror från olika håll. För oss målarns pojkar var
det en ovanlig och konstig lukt i skrindan, en blandning av hö, tjära, gammalt
läder och en Pålle som småpruttade hela tiden han sprang. "Bonnfolket" var
vana vid dylikt och reagerade inte alls på samma sätt som vi "utomstående". Då
vi anlände till samhället började kyrkklockorna högljutt och frimodigt bånka
bång, bång, bång en lång stund. Vi trängde oss in i flera främmande lukter av de
påpälsade ottebesökarna och plötsligt började den stora kyrkorgeln brusa: "Alla
sjöng för full hals: "Var hälsad sköna morgonstund." Det började ljusna utanför
kyrkfönstret, men redan efter nån timma var det alltid någon som tog sig en
"liten morronlur" i bänken. Komminister Bror Svensson som senare skulle bli,
"min domare" vid konfirmationen, var vida känd för sin kraftiga röst och sina
domspredikningar. Han tog naturligtvis nu chansen, då för en gångs skull så
mycket folk gått till kyrkan. Sockenborna fick höra budskapets huvudtema om
den stora Julglädjen i Jesusbarnet som blev fött i Nasaret. Ganska snart övergick
prästen till sitt älsklingsområde och fördömde kraftigt hur man skapade den
falska julglädjen med spritdrycker i allt för stor kvantitet och söp sig fulla, men
även ungdomen som höll till med världens förlustelse och omoral, dans och
utsvävningar fick sin fördömande julhälsning av prästen Bror. Här var det
sannerligen inte lätt att sova, tyckte någon och vaknade då prästen utdundrade
sitt Amen! Efter nära två timmar spelades utgångspsalmen och vi kände en stor
lättnad. En traditionell ceremoni var överstånden, men hemresan var det
roligaste denna morgon, ty vi hade nu näsan över fårfällen. Hemkomna kröp vi
glada åter ner i de obäddade sängarna och sov bort några timmar av den annars
allt för långa juldagen. Tankarna gick till det nytillskott av julklappar som vi fått
och nu lades pussel av Nore. Åke lekte med en mekanisk uppdragen fint målad
bil och Folke och David plockade med byggklossar och andra leksaker. Nu skulle
vi ut och göra snögrottor och ner på "Moosen" för att åka skridskor och kälke.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 78 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Alltid kom det några av kamraterna och med intresse fick del av våra fina
julklappar. Julen är den av årets stora högtider som satt djupast spår hos mig.
GAMMALDAGS BRÖLLOP
Ryktet gick att någon i släkten planerade för bröllop. En
bröllopshögtidlighet på landsbygden på 1930-1940-talet var en stor företeelse,
både som traditionell milstolpe i livet och anledning till samling av släktleden.
Eftersom ofta släktens förgreningar utgick ifrån Anebo skulle ceremonins
festligheter naturligtvis även förläggas till hembygden. Man planerade dylika
festligheter oftast på våren, pingst, sommaren eller midsommar med hänsyn till
husutrymmesbegränsningen. Trädgården och gårdsplanen var fullgoda
uppehållsplatser både för servering av mat, dryck och diskussioner. Någon vecka
före bestämt datum började förarbetet med rengöring och ommöblering av
rumsutrymmen i händelse av dåligt väder.
Tekla fyller 50 år. Är tydligen nöjd.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 79 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Trots noggrant förarbete och förberedelser så existerade varken jäkt
eller stress. Mamma Tekla som i dylika fall var självskriven husmor,
organisatör, kokerska och värdinna hade många järn i elden, men stortrivdes
då hon hade mycket att stå i. Fotgängare, cyklister, hästskjutsar och bilar med
bybor, församlingsmedlemmar och släktingar långväga ifrån församlades i en
jämn ström. Ett högt tempo av handskakningar, omkramningar, smilande och
prat i kvadrat avlöste överallt varandra. Här möttes unga och äldre barn och
barnbarn, fastrar och morbröder, kusiner och sysslingar. Och vi tittade i smyg
på våra "fina", kusiner som verkade mera världsvana än oss ifrån byn Anebo.
Nästan alla smilade upp sig då de hälsade och ibland kom "Snälla Faster" med
gottpåse till "Teklas fina pojkar"?
Kaffebordet dignade av hembakat bröd, småbröd, tårtor, kompotter med
vispgrädde, ostkaka med sylt, saft och frukt och värdinnan bjöd och trugade
gästerna. Stadskyrkoprästen och pastorn i församlingen gjorde entré ganska
sent och det högljudda sorlet och de livliga diskussionerna i grupperna
dämpades. Man hade i samtliga "skikt" alltid något av respekt för
"svartrockarna" och de äldre flickorna sprang omkring och bjöd på kakfaten.
Efter samlingssamkvämet var det så dags för brudparet att antingen åka
till stadskyrkan och vigas av prästen eller vigas i hemmet vid ett iordningsställt
altare i stora rummet av frikyrkopastor. Ytterligare några timmar hade
förbrukats och man samlades ånyo i hemmet för mera förplägnad och föda, man
hade pratat av sig det mesta och tempot hade lugna ner sig. Skaran hade också
reducerats till de närmaste anhöriga och man bjöds på middag vid långbord
antingen i trädgården eller i stora rummet, beroende på väderleken. Mera kaffe
och efterrätter serverades. Skymningen föll över byn och till traditionen
tillhörde att brudparet skulle ut på stora trappan för att visa sig och mottaga "de
objudnas"- Lycka och Välgångsönskningar och så kastade man risgryn på
brudparet. En stor äreport var rest runt verandaingången med inskriptionen:
Lycka och Välgång och Brudparets Namn. Till "Salut och Välgång" fanns även en
ceremoni att byns ungdom i skymningen skulle skjuta lösa skott med gevär. Det
inträffade också till ungdomens stora förströelse och förnöjelse att starkare
anrättningar detonerade bakom granhäcken.
Något slag av starkvaror var det aldrig tal om hos missionsförbundets
ordförande i Anebo, men ingen kunde hindra en alkoholpåverkad utomstående
att visa sin närvaro i trädgården. Det har heller aldrig förekommit någon "dans"
vid samlingarna i Anebo eftersom den kristna atmosfären dominerade.
Jag minns särskilt ett bröllopstillfälle i skymningen. Folke var omkring
fem år, kanske något äldre? Plötsligt hörs skrik och rop i skumrasket utifrån
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 80 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
trädgården, någon har observerat att en liten pojke svajat och fallit ihop på
marken. Man hjälps åt att bära in en medvetslös kropp och det var Folke som av
lufttrycket eller skräcken svimmat. Någon sjukpersonal var inte närvarande
men alla upplivningsförsök sattes igång och man diskuterade om att forsla
pojken till lasarettet. Efter några och 10 minuter vaknade emellertid Folke
självmant och man stoppade allt saluterande för denna gång i trädgården.
Släktleden hade utökats och var och en återgick successivt till lugnare
tempo och förberedde uppbrott och avslutning i barndomshemmet i Anebo för
denna gång.
FARMORS BEGRAVNING
Släktled och generationer kommer och går. Detta är livets gång. Jag var
tjänstgörande jungman på mitt andra sjöjobb, en segelskuta. En brevhälsning i
hamn är alltid välkommen, men en dag kom ett b rev med svarta kanter(på den
tiden fanns det speciella sorgebrev).
Farmor var sängliggande redan då jag åkte hemifrån. Då jag sade adjö till
Farmor Emelie, tog hon min hand och höll den kvar ett långt ögonblick: "Nu får
jag nog inte se dej mera Åke". Farmor hade själv under knappa ekonomiska
förhållanden uppfostrat nio barn och Farmor visade tydligt att hon tyckte om
Syskonkull vid farmors begravning.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 81 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Gerhards pojkar. Speciellt kom jag ihåg Farmor då hon därhemma alltid
småsjungande och glad småpysslade... ordnade med allt. Det var inte tråkigt att
sitta bredvid Farmor i vävstolen, alltid hittade hon på någonting och nu fanns
alltså inte Farmor längre.
Jag hade mönstrat av och kom hem till begravningen. En kylig atmosfär
och dämpad stämning rådde överallt och man talade helst inte så högljutt
eftersom det fanns en död i barndomshemmet. Kistan var placerad i pappas
målarverkstad för närvarande. Det skulle städas i båda husen och till helgen
skulle ca 40 personer komma på begravningen.
Det planerades mat och dryck för alla långresenärer och övriga och vid
speciella tillfällen anlitade mamma en extra kokerska för mathållning och
servering. De äldre var allvarliga, någon syntes gråta och de av oss yngre som
förstod det hela, ville helst inte visa för andra att man var ledsen.
En granberså, med brutna grantoppar, gjordes enligt sed i ordning i ett
hörn av trädgården och där placerades kistan. Runt kistan och upp till
landsvägen ströddes hackat granris. Och mitt på landsvägen ströddes även
hackat granris, till formen av ett kors. Både stadskyrkoprästen och
missionspastorn anlände och skulle tjänstgöra vid varsin ceremoni. Allvarliga
och förgråtna syskon, barn och barnbarn gick förbi den ännu öppna kistan
och tog ett sista Tack och Farväl. Jag glömmer aldrig det vaxbleka ansiktet
som inte mer skulle le emot oss. Jag kommer ihåg att man sjöng: "Det brister
en sträng härnere, däruppe den stämmes klar." Allmänheten kände till Emelie
Olssons kristna trosbekännelse och nu talade församlingspastorn vid kistan
om att en själ var bärgad för himlens trygghet. Farmor fick "gå hem" för att
träffa sin make Johannes i himmelens ljusa land. Nu lades kistlocket på och
sönerna bland andra bar kistan till den svarta likvagnen med svartdekorerade
parhästar. Processionen ordnades efter likvagnen av en lång rad bilar som i
sakta färd gled emot Oskar kyrka. Födelsedagar, barnadop, bröllop
högtidsdagar och begravningar är livets gång från vaggan till graven. Solsken
och regn. Med och motgång. Lycka och välgång. Tack och Farväl.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 82 av 216
2013-07-08/g&j