1. No category

Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Fyra brev från S/S Iwan från Malmö sände jag hem till
(med bläck)
Fru Tekla Johansson
Anebo
Långaström
Åhus den 23 sept. 1942
Hej därhemma!
Nu skriver jag första brevet på Iwan. Här är allt gott och väl, jag mår fint
och arbetet är inte hälften mot vad det var på Albert. Vi är 6 man i skansen och 5
akter. Vi skulle ju gå till Mörbylånga, men det blev ändrat hit till Åhus, sen går vi
till Gdynia igen eller Danzig. Iwan går visst bara dit, och bara med kol, men vi
går en resa i veckan ungefär och pengar blir det i massor, men de går nog åt när
jag kommer hem. Jag stannar tills Iwan lägger upp det tror ja ska gå bra. 2
eldare och kocken ska mönstra av här. Vi kom i går kväll kl 10 vi är nog färdiga i
eftermiddag och går igen i morgon. Det går undan. När vi låg i Gdynia nu, så när
vi skulle gå på lördagseftermiddagen fick vi inte gå ut för att fredagsnatten var
det flyglarm. Det blev inget bombardemang. Det var flygplan över, det såg vi. Så
låg vi där och fick söndag. Ryssarna hade lagt ut magnetiska minor utanför, det
var på fredagsnatten. På söndagen fick vi höra att en dansk båt gick till botten
med man och allt. På måndagen gick en finsk till botten, det var minorna. På
måndagseftermiddagen skulle vi gå ut, men det var ruskigt. Det kan ni tänka er.
Ja, jag behöver inte skriva en massa sånt här, ni blir väl bara ängsliga för mig
men vi få hoppas på det bästa.
Mina polyfoton har ni väl fått hem dom kan ni skicka/men kosta på det
25 öres frimärke så jag får det lackat.
Jag skriver ju på arbetstiden så ja har inte tid att skriva mer nu. Så
om det möjligtvis kommer några brev så låt mig få dom, ni vet ju rätta
adressen.
Jag får sluta nu med många kära hälsningar till er alla från Åke.
Skriv snart och skicka polyfotona ni kan ju ta ett om ni vill!
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 164 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Höganäs den 12 okt 1942 (söndag eftermiddag k1. 3)
Hej igen!
Ni undrar väl hur jag mår och vad jag är. Ja resorna gå bra fast det är
höst och det märks minsann. Det är inte roligt, tacka vet jag sommar. Iwan är
svår och styra det är handstyrning, man får sätta till alla sina krafter. Skepparen
säjer att jag är klen, men det går bra i alla fall.
Vi i skansen är goda kamrater fast det är mycket avmönstringar. En eldare
som mönstrade i Åhus mönstrade av här i Höganäs. Hälsa Göran. Ivan är känd i
varje hamn för sina dåliga bostäder så det blir nog svårt att få tag i folk till sist.
Skepparen undra varför dom mönstra av. Han begriper det men han är så lustig,
han lovade att vi ska få korkmatta och allt i ordning men det blir inget ordnat så
det är inte att undra på att det går så. Men det är lika gott åt de där skepparna och
rederiet, så bra som de tjänar tycker ja att dom skulle kunna hålla i ordning. Om
någon av er kommer ner i denna skansen så sloge ni avigt. Vi bor ungefär som en
kolare. Det är livet på en pinne. Ja jag sitter i min koj. Det är svårt att skriva. Kojen
är den bästa ombord där trivs jag. Röka har jag i överflöd jag få lika mycket som de
andra.
Jag tycker det räcker om jag skriver varannan resa som nu var vi i
Karlskrona igen och så hit en resa i veckan ungefär. Vi låg i Karlskrona i tre
kvällar jag var arg för ja inte kunde träffa Gösta Andersson. Ge mig hans adress i
alla fall.
Hur mycke jag tjänar, det skulle ju jag egentligen inte tala om. Det är
dumt, men 7 dygn 200 % blir lite över 100 kr, men så går det ju bort här i Sverige
förstås, så ungefär 400 i mån men då ska det gå bra. 16 kr om dagen kan ja
skicka hem. Så ska jag göra fast det är svårt. Jag kommer inte ihåg mer nu för
tillfället, men jag skriver varannan resa. Det räcker så får jag brev varannan. Det
blir bra.
Skicka resten av korten. Tycker ni att dom blev bra? 10 kr får ni när jag
kommer hem för skor. Hatten på Albert får nog vara. Jag har köpt en ny. Det är
roligt. Jag slutar för denna gång med många kära hälsningar till er alla från en
sjöman någonstans.
Åke.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 165 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Sista sjöresan jorden runt Boogabilla Transatlantic, Göteborg 1986
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 166 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
En kväll i skansen den 27 okt 1942
Hej igen på Er!
Ja, nu är det min tur att skriva igen. Vi på Ivan mår fint allihop. Hoppas
att ni alla är krya o har det bra.
Vi gick till Västervik denna resa, där mönstrade vi en eldare ombyte i
varje hamn som vanligt. Vi gick förbi Kalmar i onsdagskväll kl. 7 så gick vi till
Gunnebobruk där jag var med Albert en gång en bit ifrån. Lossade 100 ton så
gick vi till Västervik på fredagen. Lossade färdigt så gick vi på lördagskvällen kl.
9. Men det va ju inte roligt Men sådant är sjölivet men
kl. 1 på natten fick vi ändå ankra för dimma. Så fortsatte vi och kom ner till
Kalmar där ankrade vi för tjocka igen söndagskväll k1 8.
Jag gick ankarvakt 12-2 söndagsnatten men jag blev hemsjuk. Jag var ju
inte långt hemifrån men jag tänkte en månad till sen får man ju semester så det
gick över.
Nu är det onsdagskväll vi ligger i Danzig och vi ska gå till Åhus där har vi
varit en gång förut. I Västervik tog jag upp 150 kr skulle köpa en rock, men det var
ingen jag tyckte om så köpte ingen. Jag köpte andra kläder, strumpor en gänsare
för 25 kr. Det är hemskt man får ju ingenting för pengarna nu. Det är inte roligt,
men en rock ska jag i alla fall ha. En grå trenchcoat har jag tänkt. Den kostar nog
närmare 50 men det blir ju sämre tider vad det lider så det är lika bra att köpa
mens man får någonting. Jag köper kanske ingen i Åhus. Ni kan ju skriva vad ni
tycker.
Nore, du frimärke kan jag nog inte skaffa för i Gdynia får vi inte gå iland och
här i Danzig går vi inte iland ändå, men kanske senare. Du köper ut vår ranson på
tobakskortet så ska du få betalt av mig sen, mest tobak "Shag". De var synd om
Gösta att han skulle bli sjuk. Sven på sjön också, ja vi blir nog sjömän hela släkten
om det håller på, vi drar varandra. Det är inte lönt att skriva till någon för det är
snart jul. Jag vill inte skriva mer nu jag ska sova. Jo grammofonskivor har jag i
massor nu. Jag tror jag får de mesta, för i varje hamn så köper de skivor, inte jag
förstås. I Västervik köpte vi 8 st. Ja det är roligt. Nu sover alla fem här, ett par
snarkar också, de är hyggliga allihop och det gör mycket. Stormen har vi var resa.
Ivan han hoppar som en nöt på vågornas, så gunga får jag göra alltid. Nej God Natt
med er därhemma Må så Gott! Åke. Hälsa släkt o vänner kära o bekanta: David ska
få en trumpet. Vad vill de andra småttingarna ha? God Natt med er småpojkar. Jag
tänker ofta på er.
Åke Sjöman.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 167 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Karlskrona 10 nov 1942
Hej på er igen!
Ja, nu skriver ja igen och måste berätta om denna äventyrliga resa. Ja för
övrigt mår jag ju bra o hoppas att ni gör det också. Jag fick visst inget brev nu,
men det är väl min tur att få, istället skriver jag ett till för jag har mycket att
berätta. Det är tisdag i dag, igår kväll kl. 12 kom vi hit, i dag kom det brev till
nästan allihop men jag fick inget. Man blir liksom ur humör men det är roligt i
alla fall. Ja nu skriver ja på middagstimman så jag är lite lortig men det gör ju
ingenting.
I Västervik kom vi visst in torsdag tror jag, gick på lördagskvällen. Kom ner
till Kalmar på söndagskvällen efter lite ankring. Där mönstrade en eldare, så gick
vi ner. Resan upp gick vi till Åhus. Kom dit en tisdag. På tisdag eftermiddag
driftade västervikseldaren. Båda lättmatroserna kom ombord kl. 10. Vi skulle gå
kl. 6, och de var fulla så de kunde knappt gå, men kapten sa att vi skulle kasta loss i
alla fall. Vi klarade av det i alla fall. Lättmatros Tarzan från Kalmar, han skulle ha
hamnrodret, men han klarade det inte. Det kom bud i skansen att kapten sa att
Davidsson skulle ta rodret. Där fick jag stå i två timmar till 12. Så kom den andra
vakten. Jag fick sova till 4.
På morgonen kl. 8 när Tarzan och jag och västervikseldaren satt och åt
frukost så rätt som vi pratade så small ett skott. Vi på med livbälten och upp men
det var inte så farligt, men man blir i alla fall alldeles borta och nervös. Från
bryggan sköt de med ett gevär på en mina som låg ungefär 50 meter bort. Det var
utanför Bornholm. Vi fortsatte, men det var nära för de sa att den låg nästan mitt i
kursen.
Vi kom ner på onsdagsnatten k12 så låg vi på törn torsdag o fredag. På
fredagsnatten var det bombardemang. De fientliga släppte ett par bomber. Det är
vackert att se men det är farligt. Förhalade på lördagen och började lasta på
kvällen kl. 10. På kvällen var det klart. Det var till att upp och förhala igen. På
söndagen kl. 9 gick vi. Vackert väder.
Har ni läst om en finsk båt "Agnes", dubbelt så stor som Ivan. De var under
resan upp till Västervik, ut från Tyska hamnen. Det måste vara två i sällskap. Det
var söndagseftermiddagen på kvällen, när mörkret kom så såg vi den inte mer.
Mässuppassaren en pojke på 15 år var hos oss var kväll. När vi sen kom ner alltså,
när vi skulle till Åhus. Ja förresten styrman hörde i nyheterna tror jag, att "Agnes"
blev torpederad utanför Gdynia och besättningen kom iland. En del i Kalmar, men
om mässuppassaren klarade sig vet jag inte. Det är inte roligt. Ja jag fortsätter nu
på sista resan.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 168 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Det är svårt att komma ihåg precis, men det gör inget. På måndagen, alltså
igår kl. 10 skrek de nere i maskin. Jag stod till rors, men Tarzan sprang ner och
kaptenen kom upp på bryggan. En stund därefter hörde jag ”hallå Franson" skrek
Tarzan. De slog upp boxluckorna och där fick de se ett svart huvud sticka upp.
Så fort Ringström "Västervik" kom ner i maskin och stod där så kom det
kolbitar som kastades fram. Det här var vid kl. 8 ungefär. En timma gick. Han
tänkte inte på det utan stod där. Men så kom det en svart basker. Han visste att
fransmännen som jobbar därnere i Danzig har sådana. Han berättade det för
chefen, men han sa att någon har väl tappat den. Men så vid 10 så stack det ut en
hand som vinkade. Det var på det stället där det kommer ut kol till fyrarna. Men
då skrek Ringström på honom. Tarzan slog upp luckorna. Sen drog de upp honom.
Han kom upp på bryggan. Han var glad och sa "till Sweden god, nix Deutsch, nix
mat", men skepparen sa att vi skulle till Sweden. Då blev han så glad. Han tittade
på oss allihop och ut åt havet. Så ville han vaska sig. Men mat och vatten hade han,
så han levde gott. Han kom fram i skansen. Klockan blev 12 och han fick mat. Han
åt en halvtimme. Sedan spelade vi grammofon och han bjöd på cigaretter. Han var
så glad. Det kan ju inte skrivas. Han förstod ju att han hade fått fritt nu. Han var
frisör i Paris. Han såg hemskt bra ut. Han var väl en 25 år. Han visade sina
föräldrar på kort och mycket annat.
Min så kom jungman fram och sa att vi hade ändrat kurs och styrde på
Bornholm. Då förstod vi att skepparen inte ville rädda en mans liv utan körde
honom till döden. Skepparen är ju Hitler nr. 2, men så kom det en ubåt. Den var
tysk, då signalerade skepparen till den och den kom emot oss. Fransosen förstod
att han hade blivit lurad. Han var vit i ansiktet. Vi firade livbåten och han satte sig
i och kom till ubåten. Han gjorde honnör när han kom ombord. Så tog de ner
honom. Vi såg vi inte honom mer, och kommer nog aldrig att få se honom mer. För
han fick en kula i sig så fort han kom till Tyskland. Men jag kan aldrig glömma
honom. Det blev svårt. Skepparen är ju nazist, så han får väl en medalj för det. Men
det kommer han nog att ångra en gång. Tänk så bra fransosen hade fått det här.
Men skepparen sa att om han hade tagit honom med hit till Sverige så hade vi
kommit i arrest allihop i Tyskland nästa resa!
Två lättmatroser och västervikseldaren har fått sparken, för de super i
varje hamn o kommer fulla ombord. Så hörde ja att Strandberg och jag ska bli
lättmatroser, men jag är för ung. Men Strandberg blir det nog med sina 19 år och
13 månaders sjövana. Jag vet inte hur jag skriver det blir som en bok, men jag
kunde skriva hur mycket som helst, men jag får väl sluta nu. Jag får väl ett brev
näste gång vi kommer. Jag stannar nog här tills december om det är så, att jag ska
leva till dess, man vet ju inte när det är stopp. Det går ju båtar var dag. Nej, nu
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 169 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
måste ja sluta för denna gång. Med många kära hälsningar till er alla, släkt och
vänner! Åke Sjöman.
Mest hälsningar till mina småbröder! Hej. Nu är boken slut.
ÅNGFARTYGET S/S NORD FRÅN ÖREGRUND (9 APRIL – 20 OKTOBER 1943)
Saknaden efter den lilla Iwan från Malmö var obefintlig. Hellre då ett
obekvämt slit med vinterhuggning i skogen tillsammans med målarna.
Månaderna gick den ena efter den andra, men flera ljusa förhoppningar
skymtade som sporrar inom den närmaste framtiden. Våren höll på att bryta
igenom med takdropp på solsidan från ladugårdsstaken. Samtidigt, vilken dag,
vecka eller månad som helst skulle ett telefonsamtal bryta mina långa, kalla
och slentrianmässiga skogsdagar.
Exakt fyra år efter krigsutbrottet den 9 April-1941 kom det, av stora
förhoppningar väntade samtalet från Sjömanshuset i Kalmar. I hamnen låg en
"Bakladdare" samma bygge som S/S Iwan fast denna var dubbelt så stor. Där
sökte de en erfaren jungman. Inga tvivel eller större diskussioner behövdes
utan mitt svar blev spontant att jag omgående skulle komma in till båten.
S/S Nord gick på östersjöhamnar, mera nordligare kanske än Iwan, men i
Tysklands hamnar blev obligatoriska utbyteslaster. För dagens order gällde
närmast en kollast från Tyskland. Skepparen var en ovanligt storvuxen "Rospigg"
från Öregrund.
Här kom jag på min första resa i kontakt med Gotlands lite ovanliga flacka
natur och kalkstenens betydelse. Vi fick flera resor mellan Gotland med stenlaster
till norrländska hamnar och därför kom jag i kontakt med en söt flicka i Ljugarn,
som hette Eivor. Vi brevväxlade i några år men kontakten dog ut helt naturligt. Jag
blev förälskad i hennes goda och vackra smile och Gotlands speciella dialekt.
Under midsommartiden på norrlandshamnar blev jag föremål för skepparens
uppmärksamhet. Svårigheten att kunna behålla fartygsbesättningen var ett
problem för befälet och nu ville skepparen mönstra upp mig till lättmatros, trots
att jag endast hade 12 månaders däckspraktik. Klientelet av s.k. ”sjömän" hade
blivit stort under krigsåren. Alkohol, driftningar och korta resor av anställning
var vanliga. Under sommarmånaderna på norrlandskusten med virke, props och
massaved till tyska hamnar kom skepparens dotter ombord från sin skolferie.
Hon var 16 år fyllda, var söt och intresserad av det mesta vilket slutade med lite
"sjömansflirt" med den 18-årige lättmatrosen ombord. Viola kom smygande till
mig vad jag än jobbade, men eftersom "Hon dansade en sommar", så var även
denna bekantskap dömd att avdunsta. Viola återgick till sin höstskola och i
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 170 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
oktober mönstrade jag av efter sex månaders intressanta upplevelser.
Förhållandena ombord verkade mycket stabila även mellan befäl och manskap
och kamratskapet var gott.
Hela sommaren hade förflutit ombord på Nord, men jag ville inte gärna
gå hemma ytterligare en vinter utan arbete. Jag gjorde ett ärligt försök att före
vintern få en ny och om möjligt större båt.
Torsdag 20 maj 1943
Hej på Er därhemma!
Jag får nu skriva igen utan att få svar. Jag vet inte, ni är visst lata
därhemma. Jag trodde säkert jag skulle få ett brev nu här vi kom upp hit till
Örnsköldsvik. Vi ligger här och lossar kol som vi hämtade i Danzig. Resan har
gått bra inte ett flyglarm en gång, och lugnt på havet, så vi hade ju tur. I Memel
(Klaipeda) fick vi inte gå iland så där vet jag inte hur det se ut, men Danzig är
samma som förra året. I Danzig var full sommar men här uppe är det då bara
vår, fast det är grönt och skönt. Ja vi kom hit i går morse kl. 8 och gick vid
middagstid igår. Vi kom till Haparanda på lördags eftermiddag. Vi får en
söndag i hamn ändå. Det är roligt. Ja ni har väl kanske skrivit så jag få brev i
morgon. I Haparanda ska vi lasta slipers som de använder till att lägga under
järnvägar. Så vet jag inte mer, men jag hörde att vi skulle gå till Kalmar. Så vi
kommer kanske in dit i nästa vecka. Vi ska kola och lite av varje. Ja kan ni få in
mitt dragspel dit i början av veckan så byter jag ut det. Bär iland grammofonen
och tar dragspelet med mig. Till midsommar ska ja i alla fall stanna här, om jag
inte får sparken innan. Vill ni besvära er med det så vore jag tacksam. Jag får ju
några skor eller köper jag de själv? Jag har fått skokort nu igår som först. De jag
har är hål på nu. Så kommer det ett paket från Stockholm till morsdag ungefär.
Den få ni lösa ut med 10 kr och skriva upp på mig. Det är en förstoring av
familjen Johansson. Jag vet inte hur det ser ut, men det får ni se. Det här skulle
jag inte talat om, men jag kunde inte låta bli. Kan ni skicka lite cigarrettpapper
till en 25 paket? Jag har 50 kr till godo sedan förra månaden. Sedan blir det nog
200 tror jag. Jag kan inte hitta på mer nu och slutar med många kära
hälsningar till er alla!
Åke
Hej David, Lennart och Villy! Badar ni än i moosen? Jag mår bra och
hoppas att ni gör lika dant! Mina tankar är nästan alltid hos er, gör bara inte
för mycket rackartyg för mamma.
Adjö med er för denna gång!
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 171 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Slite den 30 juli 1943
Hej därhemma allihop!
Jag får väl skriva nu. Jag har nästan glömt bort när ja skrev sist men det var
här i Slite, när vi kom från Stettin. Jag skickade hem pengar den 5 juli. Så fick jag ert
brev 13 dagar efter då låg vi i Stugsund. Fem mil från Gävle. Den 7 juli gick vi till
Ljugarn där vi varit en gång förut och lastade kalksten. Gick ut lördagen kl. 8 kom
till Sundsvall på tisdag. Den resan hade vi mycket tjocka. I Sundsvall tog jag upp 30
kr. Där mönstrade Persson från Hossmo av och reste hem så fick vi en ny. Så gick vi
till Piteå och lastade slipers till Stugsund. Där fick ja ert brev. Där blev andre
styrman inkallad och mönstrade av. 0j vad blåbär vi åt där. Vi var i skogen nästan
hela natten. Vi hade skepparens dotter med oss från Öregrund till Sundsvall och
vidare till Piteå, Stugsund och Öregrund. Kom till Slite den 22 juli. Badade första
gången och 3 gånger den dagen. Det är bara kocken och jag som har badat, men i
morgon ska ja hoppa i igen. Den 22 juli kom Svenske hit. Ombord är en jungman
som jag känner mycket väl. Han har bara 13 månader till sjöss lika mycket som jag
och fick lättmatroshyran. Stannar jag lite längre så kanske jag också kan få
lättmatroshyra. Så kom andre maskinisten på Svenske och frågade om jag var från
Anebo. Jasså du, ja jag är från Långaström. Jag får väl sluta om jag säger upp mig
före jul. Hej Alla!
Åke.
Hela sommaren hade förflutit ombord på S/S Nord och nu hade jag varit
hemma en månad på hösten. Jag började känna mig lite "smånervös", ty
faktiskt, jag ville snarast komma ut på sjön igen. Hösten började kännas vid.
Kriget hade upptrappats något och mörkret lägrade sig med spänning över hela
Europa. Sjöfarten på Tyskland pågick oavbrutet med kol och malmtransporter,
men det gick rykten om att ett stopp väntades inom kort!Sysselsättningen för
en arbetslös sjöman i ett omodernt hem på landet var bl. a. att i dagsljus
iordningsställa samtliga karbidlampor som brukades i hemmets två hus plus
hönshuset. Vi hade ännu inte drabbats av elektriciteten och fotogenen var hårt
ransonerad. Karbidlampan skulle tömmas, vatten påfyllas, likaså ny karbid och
därefter prövas med lagom öppet vattendropp och öppna brännare. Vi använde
fyra karbidlampor i de två husen och en stor hänglampa i hönshuset. Även till
cyklarna användes karbidlampor som var löstagbara. Målarna behövde dessa
vid sena arbetstider, långa cykelvägar och mörka höst- och vinterkvällar. I stora
rummet hängde en fotogendriven taklampa som endast användes vid
högtidliga tillfällen.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 172 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
ÅNGFARTYGET POLCIRKELN FRÅN STOCKHOLM (19 NOV 1943 TILL 10 MAJ 1944)
Efter nära två års praktik som "grovarbetande sjöman" började
tankegången att cirkulera. Riktigt på plats kände jag mig inte trots allt? Varför
inte försöka inom köksavdelningen igen och som "mässuppassare? Det var ju
endast de större båtarna som använde "mässgrabbar” och de större båtarna
hade även en- till tvåmanshytter.
Förmedlingen i Kalmar ringer alldeles lämpligt i november och söker en
mässuppassare för en stockholmsbåt som gick med malm och kol på Tyskland.
Det fanns ett rakt svar att lämna och dagen efter skulle jag vara vid lotsstationen
vid Tjärhovet i Kalmar. Mönstringen skulle ske på redden och gällde en
befälsuppassare. Maskinen var även här ombord akterut men Polcirkeln hade
också ett midskeppsbygge med navigeringsbrygga. Malmbåten tillhörde
Grängesbergbolaget i Stockholm och var på 5000 ton. Ganska snart senare fick
jag höra att Polcirkeln gick allmänt under beteckningen "Den flytande likkistan".
Anledningen kommer snart att avslöjas. Polcirkeln var ett ganska gammalt
speciellt malmbygge. Mittpartiet långskepps var högt och däremot båda sidorna
lägre och då fartyget var lastat så kunde vattenlinjen gå ända upp till den lägre
däckskanten. Det hela påminde om mina senare Tankbåtsbyggen.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 173 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
S/S Polcirkeln, ”den flytande likkistan”.
Manskapet med hytter och mäss, köket och maskinavdelningen var
akterut. Befälet och ekonomipersonalen bodde på sidorna i vattenlinjenivå. Från
köket akterut gick jag ner en trappa och följde långskepps föröver mot
midskeppsbygget där befälsmässen var belägen på styrbordssidan och salongen
på babordssidan. Utefter sidorna var även befälshytter på styrbordssidan och på
motsvarande sida bodde kockstewarden, underbefäl och uppassarna i våra
"undervattenslägenheter". Förutom skötseln av mässen och pentryt hade jag
städning av gångar och c:a 6 hytter varje dag. Jag var nu inne på ytterligare en
upplevelse inom sjömansyrket, nämligen att betjäna andra sjömän ombord.
Jobbet var renligt och kanske något kvinnligt, men även "mässflickan" kom på senare år till sjöss. I dagligt tal kallades jag numera "mässkalle". Efter lättare
instruktion av Steward klarade jag av det hela tack vare min hemmapraktik hos
mamma Tekla!
I mässen serverade jag tre styrmän, tre maskinister, en telegrafist och
akter om mässen hade jag mitt arbetsrum, serveringsrum som ombord kallades
för pentry. I taket hängde koppar i krokar och i särskilda ställ stod glas och
tallrikar. Allt för att förhindra allt för stort kross vid dåligt väder. Här fick jag för
första gången i mitt liv stifta bekantskapen med ett kylskåp, ett stort elektriskt
skåp som tillverkade kyla för drycker och mjölk m.m. Vi hade även luftcirkulation
i trummor i tak, gångar och hytter. Det var inställbart för både kyla och varmluft. I
överkanterna på hytten fanns små runda fönster som kallades för ventiler. Jag
delade hytt med ”manskapskalle" och låg i underkojen. Då jag tänkte efter så
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 174 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
färdades jag alltid under vattennivån både vaken i arbetet och i sovande tillstånd,
hela natten. Vi hade livbältet vid sidan i kojen men jag fantiserade om hur vattnet
skulle forsa in i gångar och hytter vid en explosion ombord i vår närhet. Likt
råttor skulle vi dränkas utan chans att ta oss upp på däck till livbåten? Tanken var
inte direkt inspirerande, men ändå kalla fakta. Kanske därför den höga
krigsriskersättningen till sjöfolket under kriget? Jag hade nu börjat ana
förklaringen till det inte helt onaturliga skälet till att döpa S/S Polcirkeln till "Den
flytande likkistan!”
Den några år äldre salongsuppassaren tillbringade oftast kvällarna i vår
hytt. Han var en riktig spelevinker i flera avseenden och sällan eller aldrig riktigt
nykter. Genom steward fick salongsuppassaren köpa nästan obegränsad
kvantitet av sprit, öl och vin. Vilket han generöst delade med sig till oss yngre och
oerfarnare mässkallar. Någon väntetid både på lastning och lossning blev det i
varje hamn och ofta blev det ankringstörnar på redden. Efter avverkad första
resa anländer vi till Oxelösund för både lossning och lastning av ny malmlast till
Tyskland. Nu klaffade det sig sålunda att julhelgen snabbt nalkades och därmed
beslutades att Polcirkeln skulle fira högtidens helgdagar i hamn.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 175 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
"MIN FÖRSTA JUL PÅ HAVET" 1943
Jag skulle nu både få se och uppleva en helt annan stil och ordning än
barndomshemmets lugna och högtidliga julfirande. Dagen före julaftonen fick vi
juldekorationer till olika mässar och hytter av stewarden. Även några granbuskar
kom ombord så nu fick vi full sysselsättning. Steward sprang och befann sig
överallt och för närvarande "jagande" sina tre medarbetare att uträtta alla
extrasysslor till allas fulla belåtenhet och trevnad. Steward var ensam ansvarig
även för all matlagning till julhögtiden och anrättandet att två "stora julbord".
Manskapet hade ett i manskapsmässen och befälet firade julbordet tillsammans
med kapten och maskinchefen i salongen. Ganska tidigt på eftermiddagen började
det lite överallt att smusslas och klirra i glasen i hytter och mässar. Visst skulle
"mässkalle" bjudas på både öl och snaps i olika hytter. Plikten framför allt! Vi
uppassare hade mycket mat och olika dukningar och arbete att utföra hela kvällen
och halva natten så det gällde att vara på alerten och hålla sig på benen och klar i
huvudet, ty Stewarden var inte att leka med. Det visste vi uppassare om.
Här fanns inte mycket av julens ursprungliga betydelse. Julfirandet och
julstämningen ombord blev bara en berusad och falsk fasad. Renat i
hellitersflaskor, utförselöl och stora flaskor konjak i de två mässarna. Ingen
räknade antalet snapsar för var och en. Allt var fritt efter eget ansvar.
Manskapsmässen liknade mest en tredje klassens sjömanskrog i ett
hamnkvarter än en matsal för julfirande av en kristen tradition. Även från
salongen hördes skrällande julmusik från telegrafistens högtalare.
Berusade befäl, inbjudna gäster och anhöriga till befälet höll igång i
vildaste sjömansstil. Endast kökspersonalen var någotsånär normal? Vid 8tiden då all mat var framdukad kom stewarden med pipan i munnen och inbjöd
oss tre medarbetare till sin hytt för ett "God Jul Party", ty nu "flöt" allt
julfirande av sig själv, uttryckte Steward!
Nu kan även vi koppla av och få oss en gemensam drink tyckte en glad
och belåten steward. Vi fick order att själva helt fritt blanda våra egna drinkar,
men ännu återstår flera timmars arbete för oss med ansvar. Det fanns nu inte
en nykter person ombord. Möjligen kanske vaktmannen som hyrts från land
och stod vid landgången. Steward var ovanligt glad ikväll, dels för att all maten
var framdukad och för att vi tre uppassare hade skött oss mycket bra med
arbetet. Det gällde att först sköta sitt arbete sedan kan vi gemensamt ta oss ett
glas. Stewarden var bussig emot oss yngre pojkar, bara vi skötte vårt arbete. Nu
går vi till mässarna och arbetar sa stewarden och sedan vill jag gärna att ni
återkommer hit senare efter att vi dukat ut all mat till kylförråden och serverat
kaffe och konjak i mässarna. Sedan sköter var och en sig hela natten lång.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 176 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
JAG SKALL ALDRIG GLÖMMA JULMINNET I STEWARDS HYTT
Återkomna till stewards hytt kände vi oss samtliga lite påverkade, nöjda
med tillvaron och sjönk ner i stewards sköna fåtöljer. Då vi ligger utanför territorialgränsen och är på väg till och från Tyskland så ska ni samtliga veta en sak:
"Alla får köpa så mycket sprit, och öl som ni känner att ni vill ha, men arbetet
"dagen efter" ska skötas perfekt. "Vi ligger ju redan i likkistan och risk för olyckor
är 100 %. Ligg alltid med livbältet på eller bredvid er då vi är på öppet vatten och
i Tyskland kan allt hända! Detta var en kall realistisk äkta krigsfläkt, men steward
hade upplevt en torpedering av en Grängesbåt och talade av erfarenhet! "Smäller
det förut så har vi en chans på 1000 att komma upp, men smäller det akterut då
har vi seglat färdigt".
En sämre upplevelse vad det även för salongsuppassaren som kom i
slagsmål på julnatten med en full matros, men Salupp fick sparken på
annandagen. Steward rekommenderade mig att servera i salongen och det blev
för mig "den enes död, den andres bröd". Kaptenen sade sig nöjd med förslaget
och nu var jag plötsligt salongsuppassare. Förskaffandet av serveringskläder
gjordes efter hand som det passade. Nyårshelgen hade vi extragäster, men med
stewards hjälp och instruktion avlöpte det hela ganska bra. På "fritt vatten",
samlades vi oftast i små klungor i någons hytt för kortspel, groggar, snaps och öl,
som var den obligatoriska kosten på kvällarna. Jag var arton år fyllda och nästan
dagligen, ganska vanligt numera, drack jag alkohol i någon form. Även på
restaurang i Sverige blev jag accepterad som gäst och fick min tilldelning lika som
"de salta matroserna".
Stewards affärer gick lysande och jag minns att en helflaska Renat
kostade 3 kronor, ölet 25 öre styck eller en back 8 kr. Tobak och cigaretter var
mycket billigt och konsumtionen blev därför därefter. Den "dagliga dosen "av
nervmedicin var obligatorisk och hade blivit en vanesak för samtliga ombord.
Dessa sex månader ombord på Polcirkeln blev helt säkert det första stora steget
utför på alkoholens brant, som senare år följts av både upp och nedgående
hissar. Många gånger har jag vaknat fullt påklädd och halvvägs inne i livbältet,
men sömn blev det minsta av allt!
I de riskfyllda nätternas timmar gick ofta tankarna till barndomshemmet
därhemma. Den lilla, lilla båten var visst för närvarande ute i stormigt väder?
I Salongen serverade jag alltid snaps och öl till både lunch och middag och
även salongsuppassaren gjorde ofta ett litet besök i salongens barskåp. Jag hade
fått en ny kamrat i befälsmässens nya mässkalle som även nyttjade alkoholen.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 177 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Sanningen att säga så hade jag ganska snabbt blivit mycket nonchalant och
likgiltig för ett sunt och hederligt leverne.
Den obligatoriska Gestapoinspektionen vid ankomst och avgång var lika
hård. Det förekom en extrainspektion en eftermiddag i Stettin. Till denna
allvarliga historia hör att mässkalle och jag tagit med två småfnask från "gateschappet" tre kvällar dessförinnan. Efter två dygn började vi tröttna på våra små
gäster och vid kvällens extrainköp av "PöjtaWina" från en finnbåt strax förom oss
så sålde vi flickorna till dem. Efter mycket tårar och kramar med följande
mutande av kajvakten så blev vi snabbt av med brudarna. Kajvakten var nöjd med
ett paket knäckebröd och två tvålar. Sedan var han osynlig i en hel timma. Dagen
efter kom alltså extra inspektionen. Hade Gestapo hittat flickorna i vår hytt så
hade det blivit dyra efterräkningar. Vi fick senare veta att dessa flickor var
rymlingar från ett arbetsläger och hade spårats till hamnen. Den gången hade vi
änglavakt och det enda som jag fick i efterräkning av detta var en grym "skabbnedsmittning". Skabb var vanligt i Tyskland under kriget och kunde smittas av
även toalettbesök dålig hygien men fram för allt av könsumgänge. Fängelserna i
Tyskland och Polen hade haft besök av olika Svenska och Skandinaviska sjömän
som bestraffats för krigsförbrytelser av skilda slag. Horor ombord kallades för
varusmuggling. Höga bötesstraff med mera som skepparen och sjömansprästen
fisk klara upp. Flickorna på gate-schappet kostade enligt den vanliga taxan 30
mark för en halvtimma på ett genomskitigt mottagningsrum: På kvällar och
nätter smugglades hororna ombord och förflyttades från hytt till hytt och från båt
till båt med stor risk för könssjukdomar som följd. Ofta kom avbrott i den
skrälliga schapp musiken för meddelande. Man stramade upp sig och oftast
försvann de flesta militärer. Ibland kom "flygande inspektion" av hakkorsprydda
Gestapopoliser som kontrollerade pass och papper. Ett falskt smile kom ibland då
vi avslöjades som svenska sjömän. Påträffades vi ute efter 22.00 blev det
passindragning och böter. Alltid höll vi i hopp i gäng, svenska och skandinaver,
eftersom det var mörkläggning och mycket skumma element smygande i just
hamnkvarteren för svartabörsaffärer och växling av svart valuta till dollar.
Våren och sommaren kom märkbart närmare efter varje resa. Jag hade
beslutat att denna sommar vara hemma några månader. Kapten tyckte inte
alls om att jag lämnade in min uppsägning. Jag tröstade honom med att jag
trivdes i salongen men ville ha några lediga sommarmånader. Detta var nu
inte hela sanningen, men jag tyckte inte att kapten behövde veta allting.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 178 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
SOMMAREN – FÖRFLYTTNINGEN - UTVECKLINGEN (PÅ SJÖMANSBANAN 1944)
Intresset för nya arbetsområden inom sjöfarten hade på allvar kommit
igång. Jag hade beslutat att tidiga söka till västkusten där lejdtrafiken och de
större fartygen seglade. Per rikssamtal och brevledes fick jag besked att sända
samtliga handlingar till sjömanshuset i Göteborg. Därpå följer en spännande
tystnad i över en månad. Någon släkt eller bekanta hade jag inte på Västkusten.
Efter något över en månad fick jag meddelande att komma ner eftersom jag
hade kommit på ”högtörn" och skulle bevaka min tur. Jag inkvarterade mig på
Sjömanshotellet vid Masthuggstorget och strax bredvid låg
Sjömansförmedlingen. Upprop två gånger per dag och det gällde att vara nykter
och vaken. Mycket av så kallat sjöfolk existerade runt Sjöfartshotellet och på
Masthuggstorgets krogar och ölschapp. Dessa "Bums-Proffs" levde enbart på att
plocka hemkommande onyktra sjömän med flera. En veckas ständiga dagsturer
gav resultat. En eftermiddag kom uppropet till Svenska Amerikalinjens M/S
Vretaholm på 7000 ton som skulle gå i lejdtrafik till Östafrika på cirka sex
månader. Jag lämnade omedelbart in mitt "törnkort" som mässuppassare och
blev på eftermiddagen antagen!
Brev från S/S Polcirkeln, Stockholm.
Till Fru Tekla Johansson
Anebo Långaström
Oxelösund den 20 november 1943
Hej på er därhemma:
Ja får nu skriva mitt första brev på Polcirkeln. Här har jag en trevlig hytt
salongsuppassaren och jag bor ihop. Han är 35 år och befaren. Han har varit både
hovmästare och kypare i Amerika i 7 år och i England och i Frankrike. Han kan
alla språk och är bussig. Polcirkeln lastar 3 500 ton malmbygge. Vi går bara på
Stettin med malm och kol hem till Oxelösund och Stockholm. Vi är 29 man
ombord. Jag vet inte var de är allihop, men jag har 3 maskinister, 3 styrmän, 1
telegrafist och så steward, kocken, salongsuppassaren och jag. Totalt 11 man,
dessutom har jag 4 hytter som skall städas. De är så att jag har jobb 8 timmar i
land och 10 timmar i sjön. Men jag nästan trivs här. Från däck går jag ner två
trappor, 25 steg så jag både sover och arbetar under vattenlinjen. De är därför
inte Polcirkeln får gå på Nordsjönsidan.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 179 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Minsprängs eller torpederas vi och jag ligger eller arbetar här nere så
dränks jag som en katt. De är ruskigt men det går inte att tänka på, då blir man
bara nervös. Som sagt var, allvarligt talat så är de en stor risk.
När vi låg nere i Stettin så var det flyglarm varenda kväll vid 9-tiden o
varade ½ timme. Engelsmännen håller ju på att slå sönder Berlin. Om någon
kunde dränka alla tyskar, för de är ett rövarpack allihop.
Så har ja nu en radio på prov här från 0xelösund. Det är en ny dansk D.D.
med 4 rörs batteri. Den är ungefär som Nores men svart och moderniserad med
ett vackert ljud. Den kostar 350 kr med 4 batterier. Jag tror det är bättre att ta
en riktig så den håller lite grann. Nu betalar jag den färdig i december på
dragsedel. Förste styrman sköter det. Jag tror jag tar den. Jag ska ge besked i
morgon. Det är så sällskapligt när vi ligger i Stettin att koppla in Sverige. Jag
firar nog jul ombord här och stannar till sommaren. För den här är
kontraktsbåt så den går hela vintern och jag går i undervattensläge.
Här har kockens lilla flicka hälsat till Villy. Nu går vi härifrån på tisdag
malmlastade till Stettin. Så blir det flyglarm varenda kväll, men vi få hoppas att
de inte blir mer.
Nu har jag serverat middag halvfyra och nu är klockan sex och jag är fri
för dagen. Börjar med frukost halvåtta, middag tolv, kaffe tre, kvällsmat fem och
sedan är jag fri igen. Idag har jag fått ihop 8 kr i dricks av telegrafistens fru och
ett par arbetare och kockens fru. De går lite lättare att diska då. Mässen, matsalen
är ungefär som vår kammare. Jag har en liten hytt bredvid där jag diskar, pentryt.
Ja de är precis som en liten restaurang. Vad det är roligt att duka ett fint
middagsbord på vit pappersduk och med servetter. De ska vara så fint som på ett
hotell. De är fina gubbar som serveras.
Nu har jag inte mer att skriva denna gång. Jag sitter här ensam och spelar
radio Zims ha rest till Stockholm ett slag. Nu sitter jag ombord lite mer och hör
nyheter. Sen lägger jag mig för det är ett fasligt springande i trapporna upp och
ner en 50 gånger om dagen. "Kabyssen" köket är på däck. Förresten, kocken och
steward ska lämna nästa resa. De ska med en Grängesbåt som ska gå mellan
Grekland och Kanada. Jag får väl sluta för denna gång. Nu kanske jag går upp till
byn och går på bio. Vi är antingen här eller i Stockholm var 8-10 dag. Men många
kära hälsningar till er alla! Ingen nämnd och ingen glömd.
Må så gott. Jag ska nog klara mig om jag har tur?
Hej Hej!
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 180 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Ytterligare ett brev från Polcirkeln
till Fru Tekla Johansson
Anebo, Långaström
Oxelösund den 2 januari 1944
Kära Hem!
Tack för julklapparna! De var kärkomna. Jag hämtade dem på julafton. Vi
kom till Stockholm den 22 december, dagen innan helgen. Det var ju bra att vi fick
julen något så när i behåll. Men jag får tala om det i alla fall att tårarna trängde
fram på kvällen. Julafton tänkte jag, och gick hela kvällen och såg er därhemma där
ni satt i lugn och ro framför spisen i rummet med granen. Småpojkarna klädde
granen och var glada. Jag minns när jag gjorde det. Då var det jul, men i år var det
ingen jul för mig. Jag bara arbetade till kl. 3 på natten. Då var de fest må ni tro. Två
styrmän med fruar och två andra släktingar till kaptenen. Dem hade vi i salongen.
Kapten själv åkte hem till sin familj i Stockholm.
Men klockan åtta på julafton fick salongsuppassaren stryk i fyllan och
villan. Han gick och lade sig. Likadant med kocken. Han blev så full så steward
fick överta hans arbete. Sen fick jag klara salongen och gästerna. Det gick ju bra,
men jag är ju lite ovan med serveringen. Men de gick bra och vi hjälptes åt
steward och jag. Juldagen till nyårsdagen har jag skött både salongen och
befälsmässen. Juldagen fick salongsuppassaren sparken. Annandagen blev
steward sjuk, så kocken och jag var ensamma. Det fattades alltså tre man i
kökspersonalen. Steward, jag och skansuppassaren blev ensamma till
nyårsaftonen. Då lämnade steward och skansuppassaren fartyget. Vi fick ny
steward och mässuppassare. Nu fattas bara en skansuppassare.
Kapten sa att ja fick komma upp till honom i salongen och servera. Jag
var ju tacksam för att jag fick ta ett sådant steg upp och stiga i graderna så
fort. Nu har jag det mycket bättre, men de är ju en salong. Jag går klädd i
svarta byxor, vit skjorta och svart slips som ja fick köpa här. Jag får kanske 25
kr påökt på lönen, 85 kr hade Zims och jag tror nästan jag få något sådant
ungefär.
Kaptens fru kom på nyårsaftonen och hon och jag vi kommer ju bra
överens, fast jag är ju inte van vid så fint herrskap. Nyårsaftonen var det
också fest i salongen. Den nya stewarden hjälpte mig med att duka och vika
servetter. Det blev ett bord så fint så ni skulle sett det. De var fem gäster. Jag
har mycket att tala om denna gång. Jag vet inte om det är allt, för jag blandar
ihop det. Men det blir dålig förtjänst att ligga här. Vi kommer nog inte
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 181 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
härifrån förrän den 7 eller den 8. Här är fullt med stora båtar som väntar på
lastning och kallt är det också. Små snöflingor fick vi nyårsnatten. Ni skickade
väl gratulationer från mig till kusin. Hon är ju visst bara 17 år, stackars flicka.
Det säger jag. Nu är väl Elin lycklig med sin lilla flicka. Ja får väl önska er en
god fortsättning på det här året 1944 och hoppas att de drar ihop till fred i
världen. Det är nu enda önskan, och där hemma en god fortsättning! Må så
gott!
Salongsuppassare Åke.
På en dansk båt som ligger här akterut om oss
inträffade en hemsk olycka om det är sant. Jag bara hörde det av grabbarna i
skansen. En dansk matros ramlade på utsidan vid landgången och drunknade
under nyårsnatten. Men han var mycket berusad. Han hann väl inte att vakna
till verkligheten i det iskalla vattnet. Då tänkte jag på vår Kusin Tage
Nordström som omkom i New Orleans i USA för några år sedan.
Åke.
Svenska Amerika & Mexico Line
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 182 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
M/S VRETAHOLM, GÖTEBORG-SOMMARTID JUNI-1944
Gruppens medlemmar som jakande besvarat uppropet till lejdfartyget
Vretaholm samlades efteråt i ett inre rum. Jag fick nu chansen att både bese och
träffa mina nya arbetskamrater. Även i grupp drog vi oss gemensamt neråt
Stenpiren för att åka färjan över till Frihamnen.
M/S Vretaholm byggd på Götaverken i Göteborg 1944
Efter tre års sjötid på bland annat segelskutor med råoljemotorer, M/S
Ångbåt som eldades med kol och gav ånga kallades för det engelska ordet:
"Steamboat". S/S Steamship och nu slutligen åter en utveckling till
dieselmotorer som kallades Motor-Ship M/S.
Vad innebär benämningen lejdfartyg? Större moderna svenska fartyg
gjorde långa resor till sydliggande neutrala länder. Under krigstiden skulle
dessa frakter beviljas och erkännas av de krigförande länderna nu närmast
Tyskland och England. Men denna formalitet av papper gjorde inte resan helt
riskfri!
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 183 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
M/S Vretaholm var helt vitmålad med nationalitetsmärken, både för- och
akterut och på båda långsidorna. Fartyget belystes under nattetid av strålkastare i
sin helhet, runt omkring. Ytterligare skyddsmetoder var paravanerna som på
båda sidorna skulle skydda mot drivminor. Från fören gick wirar som var fästa i
en utåtriktad vinkel från fartygssidan i paravanen. Paravanen skulle klippa minan
om den kom i vägen för fartyget. Allt verkade med samma metod som en snöplog.
Trots alla förebyggande skyddsmetoder var vi långt ifrån riskfria! Drivminor,
fientliga ubåtar "anonyma" som begick misstag, flyganfall, sabotage, med mera
som tillåts under krigstider. Förutom sjömannens insats av sitt eget liv så erhöll vi
125 %, 200 %, och 300 % krigsrisktillägg då vi passerade minspärrarna runt
krigförande länder och vatten. Norskt farvatten kontrollerades av Tyskarna vid
Kristiansand och Englands farvatten kontrollerades vid Färöarna i norra England.
Engelska kanalen var inte tillåten för linjefartygen. Allt för riskfyllt!
M/S Vretaholm låg i Frihamnen och lastade styckegods för export. Aldrig
skall jag glömma det första intrycket av den "Stolta, vita höga fartygsborgen",
vid kajplatsen. Båten var den tidens modernaste fartygstyp på c:a 8000 ton med
35 mans besättning.
Intendenturpersonalen, kökspersonalen, bestod av sex man. Steward
Lundberg, 1:e kock, 2:e kock, salongsuppassare och vi två mässuppassare till
befäl och manskap. Vårt stora intresse var närmast att läsa "kolla" på de stora
kollina som togs ombord: Lisboa, East-Africa, South-Africa, Lorentzo Marquese,
Durban, Cape-Town med flera namn.
Befälen var fördelade på normala A-däck, men även ett däck upp.
Manskapet var helt förlagt akterut, men hade sin manskapsmäss midskepps, på
babordssidan vid köket. Slutligen, hade vi i kökspersonalen våra hytter på samma
sida som befälsmässen och kök. Själv skulle jag bo tillsammans med 2:e kocken
och två salongsuppassare. Vi delade hytt ett däck upp. Förutom god instruktion i
ekonomiarbetet av kocken, som hette Carlegård, fick jag även en fullgod lärare i
Engelska språket. De kvällar som Carlegård var någotsånär nykter kunde flera
timmar gå till teoretiska uppgifter om inlärning av restaurang-, mat- och
samtalsengelska. Glosor i allmänhet och viktigast av allt var tiden och klockan!
Med ett linjerat kollegieblock som jag erhöll av steward fick jag mina första
lektioner och läxor.
Carlegård var ofta opålitlig ganska ofta hade han perioder av daglig
alkoholkonsumtion. Kvällarna i hamn tillbringade Carlegård oftast på restaurang
och dagen efter var det bud till Systembolaget för återskaffande av återställare.
Carlegård var i nyktert tillstånd en bra 2:e kock, men han blev tydligen aldrig
befordrad på grund av sitt ständiga onyktra leverne som oftast gick ut över
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 184 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
dagens köksarbete. Ryktet sprids ofrivilligt uppåt i chefsleden till en nackdel i
längden. Carlegård var alltid hygglig emot mig, trots att jag ibland fick rycka in i
hans arbete, då han glömt både tid och potatis.
M/S Vretaholm var endast några år gammal och efter den tidens krav
helt modern. Allt var fräscht, nymålat och lättskött. Min arbetsplats låg
bredvid både köket och min hytt. Närmast köket låg kökspersonalens mäss,
därefter pentryt och innanför låg befälsmässen för c:a 8 personer som hade
självservering. Från A-däck gick en rak, lång trappa ner till stewards förråd,
kylrum och stora frysrum för långresors behov.
Så småningom kom även passagerarna ombord men det var mest
salongsuppassarnas problem. Först kom ett gift par och senare två ensamma
herrar. Dessa tillsammans med maskinchefen och kaptenen skulle serveras och
betjänas av två yrkesservitörer från en berömd fiskrestaurang i Göteborg som
hette Henriksberg. I salongen krävdes perfekt serveringsvana och allt gick enligt
restaurangstilen. Steward Lundberg bjöd ofta sina pojkar på grogg i sin hytt på
eftermiddagar och kvällar om han inte drack ihop med de övriga befälen.
Storprovianteringen hade nu pågått i flera dagar, men steward hade ett
"specialgäng" som var avdelade endast för denna uppgift. Det började kännas i
atmosfären att avgångsdagen nalkades och en förmiddag anlände ovanligt
många okända besökare för att ta farväl av sina kära. Själv hade jag ingen flicka
på kajen som vinkade farväl. Cirka sex månaders långresa låg nu framför oss.
Bogserbåtarna drog ut Vretaholm ur frihamnens ficka och från Göta älv och
hamnen kunde vi med egen maskin avverka den första etappen. Ute på
Rivöfjorden skulle en konvoj samlas som med svenska krigsfartygs eskort
skulle föra oss upp till Norges sydkust, där tyska krigsfartyg övertog
bevakningen.
När vi ankrat upp på Rivöfjorden blåstes livbåtsmanöver från fartygets
siren. Samtliga besättningsmedlemmar och passagerare gick upp till livbåten tog
på ett livbälte och blev anvisad båt och arbetsuppgift. Jag bl.a. blev tilldelad att
tillsammans med 1:e kocken vid olycka medtaga filtar och extra proviant till
båtarna. En livbåt firades och åtta man, däribland jag skulle företa en
exercisövning i livbåtsrodd. Där fanns ovanligt många som var ute för första
gången och det var svårt att sköta den långa och tunga åran i takt med de övriga.
En styrman satt i aktern och skötte kommandot så att alla årorna skulle följas åt
vid rodden.
Dagen efter lättade samtliga de vitmålade och stora båtarna och gled för
halv fart i ett led utåt Vinga fyr och vidare norrut emot Norges sydspets. Min
tanke fastnade för dessa stora långa tankbåtar som gjorde långresor för att
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 185 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
hämta hem den så viktiga oljan och bensinen till landets existens. Jag kände en
särskild stor högaktning för dessa sjömän som verkligen var modiga att riskera
sina liv som insats. De skrämmande bilderna kom av inträffade händelser vid
tankbåtskatastrofer, med omänskliga grymma bilder av brinnande olja på havet
runt omkring de skadade fartygen! Redan på eftermiddagen fick vi på c:a 100
meters håll se hur minorna på allvar existerade på dessa viktiga in- och
utfartsleder. På "skottet" väggen i hytten hängde livbältet, visselpipan och den
vattensäkra ficklampan. Även på båtdäck fanns extra livbälten.
På redden utanför Kristiansand vimlade det av tyska krigsfartyg i olika
stora valörer. Jag stiftade åter kontakt med de avskydda "pokerfacen"
Gestapoknektarna med "Dödskallemärket" i uniformsmössan och hakkors och
tingeltangel på bröstet. Fullständig genomgång av fartyget efter fientliga och
olovliga ting som tillät dem att ingripa med straff och åtgärder. Genomgång av
pass, fartygspapper, lastens beskaffenhet och ändamål. Tyskarna höll efter fem
års krigföring fast vid hård krigsdisciplin.
Efter klartecken från tyskarna återstår nu det stora provet: "Att passera
Spärren". Alla ombord var särskilt på helspänn och under natten skulle
samtliga ligga bredvid livbältet i kojen. Många av besättningen låg på däck
under natten och den ena salongsuppassaren gick och lade sig i en livbåt med
filt och madrass. Efter några dygn på ett ovanligt lugnt Nordsjön kom vi
norrut till Färöarna. Vädret var dimmigt som vanligt vid Englands kuster men
vi möttes av en helt annorlunda människotyp än de strama, iskalla tyskarna.
Engelsmännen var gladlynta, öppna och sympatiska på alla sätt och runt i
havet simmade tumlarna. Det var nu lunchdags i mässarna och vi lättade åter
ankar för att påbörja den långa resan mot "värmen" och Cape Town.
GRUNDSTÖTNING VID FÄRÖARNA
Englands kustland är känt för "fog", dimma, ebb och flod och strömningar
mellan öarna. Nu hände det som inte fick hända. Det rådde stark dimma, fartyget
hade ekolod men strömmar mellan öarna och felnavigering påverkade
händelseförloppet. Jag stod i pentryt strax efter lunch och plötsligt började hela
Vretaholm att skaka och slutligen hoppa och rycka. Genast förstod jag att en
olycka inträffat, kollision eller dylikt? Fartygssirenerna blåste upprepade korta
signaler som kallade till livbåtsdäck. Vretaholm fick lutning efter att fören hade
kommit rakt upp flera meter ibland klipporna, där det absolut inte var någon
farled ut till Nordsjön. Efter upptäckten från bryggan hade plötsligt slagits full
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 186 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
back i maskinen, som gick i c:a 10 minuter. M/S Vretaholm var riktigt omskakad.
Jag slängde disken, tände automatiskt en cigarett och rusade in i hytten efter
livbältet och fortsatte upp till livbåtsdäck. Visste ännu inte vad som verkligen
inträffat. Nu såg vi alla att vi hade högt land föröver alldeles inpå oss. Båten var
uppkilad mellan klippor, hällar och stenar. Senare gick vi iland på sluttningen
och fotograferade det hela. Vi upplevde verkligen, "land i sikte:"
Min första lejdresa slutade snöpligt, efter mindre än en vecka. Skulle vi
nu kanske behöva återvända hem igen? Redan vid 19-tiden på Sveriges Radio
kom nyheten ända hem till Anebo i Småland: "Svenska Lejdfartyget Svenska
Amerika-Mexico Line M/S Vretaholm grundstötte idag i hård dimma på
Färöarna. Full last fans inte ombord, utan med samtliga däcksarbetare och
övriga frivilliga kunde barlasten och övrig styckegods omplaceras akteröver i
lastrummen. På förmiddagen dagen efter kunde konstateras att stäven höjts så
mycket över grundet att M/S Vretaholm med egen maskin, full back kunde
dras back ut på fritt vatten. En stark lutning var till en början otrevlig att
arbeta med, men barlasttankarna med saltvatten korrigerades till nästan
normal akterlutning. Samtidigt fick vi meddelande från rederiet att för egen
maskin med reducerad fart fortsätta resan ner till Lissabon, dit vi ändå hade
gods för lossning.
Trots att Lejdtrafiken var en allvarlig insats av unga svenska män så
utnyttjades tillfället av slippriga, penninghungriga finanshajar att genom
dåvarande Sveriges "Skvalradio" få framföra sentimentala schlagers: "Här har du
grabben som går bakom "Spärren", här är allt väl kan du skriva upp.."
Det enda problemet, för ett överraskande längre hamnbesök i nöjesstaden
Lisboa, blev penningbekymren. Samtliga var nypåmönstrade och det innestående
kapitalet var helt i botten(minimalt). Några pesos kunde vi trots allt få ut
eftersom vi efter varvsbesöket skulle fortsätta långresan.
Vi blev uppdragna i torrdocka och fick besked att reparationen skulle ta 23 veckors tid. Portugal var neutralt och fritt från krigsupplevelser. Här var fullt
ljust och nöjesvärlden florerade på topp ifråga om barer, fri ransonering av
alkohol och därmed glädjeflickornas paradis vilket vi snart skulle få kännas vid!
Värmen hade hastigt stigit och nu blev klädseln den lättast möjliga även i
land. Trafiken var ovanligt livlig och här rådde inte "tyst trafik", som vi var vana
vid hemifrån. Redan utanför varvsgrinden omsvärmades vi av en flock trasiga
småpojkar som var både tiggare, småtjuvar, ficktjuvar med flera. Gamlingar,
tiggare och trasiga socialfall låg i planteringar och på trottoaren, men vanligt folk
reagerade inte utan gick runt de liggande! Gammaldags öppna spårvagnar
skramlade dinglande överfulla fram på gator och i gränder. Till en början gick vi i
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 187 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
samlad grupp på grund av att varning för "robbing" av utländska sjömän var en
daglig företeelse! Mycket framfusiga billiga fnask trängdes omkring oss
utlänningar för att få en affär genomförd. De var också mycket ohygieniska och
stanken i gränder och på barer var pinsam. "Café con Brandy" var det
obligatoriska portugisiska uttrycket om man inte föredrog deras Zervesa. Ölet
som flödade starkt och förrädiskt i värmen och därpå billig portugisisk konjak
och Gin & Vermoto. Här höll inte karaktären många halvtimmar: Skrällig spansk
musik, rumba och kastanjetter hördes från alla krogar. De flesta grabbarna föll
igenom redan den första kvällen och därpå följde bakrus och" Driftning" från
arbetet men med nya barbesök istället.
Efter några kvällar lärde vi oss knepet att komma igenom hamnslummen
med de billiga krogarna. Redan på kajen tog vi spårvagnen upp till centrum, till
de ljusa avenyerna, flotta restaurangerna, trädgårdar med rikt planterat och
stora varuhusen. Men tillbaka till slummen igen.
I hamnkvarteren vimlade det av höns, lösa hundar och katter i riklig
mängd och hygien- och renhållningsverket hade tydligen långpermission?
Övervägande mörkhyade människor, smutsiga och trasiga i allmänhet. Men helt
plötsligt kunde en riktig "Oas" dyka upp, en plantering, svajande palmer,
tryckande värme, mosquitos, dessa plågsamma små knott som i dis, kvällar och
nätter var en grym plåga. Högt och ljudligt hördes portugisiska som var värre att
förstå än normal spanska, men för oss gällde mest ändå sjömansengelskan och
det höll länge. Efter något mer än två veckor kunde vi fortsätta resan. Det blev
varmare och varmare ju längre söderut, närmare ekvatorn vi kom c:a 30-35oC.
Air-condition hade inte på 40-talet blivit introducerat i Svenska fartyg som
seglande på tropikerna. Den enda lättnaden var cirkulationen av den ständiga
värmen genom fläktarna.
LINJEDOPET-EKVATORN.
Dagen började i sin vanliga rutin med hyttstädning och rengöring.
Omkring kl. 13 kom plötsligt fartygssirenen med "långa stötar" som skulle
beteckna att vi passerade ekvatorn. Att något lurt och mystiskt var på gång det
hade känts i atmosfären hela morgonen. De sjömedlemmar i besättningen som
första gången passerade ekvatorn skulle avlägga inträdesprovet inför Kung
Neptun och hans följe. Då jag efter "mässklart" på väg i korridoren möter ett
färgkamouflerat maskerat gäng blir jag handgripligt tillfångatagen och förd ut på
däck inför Kung Neptuns församling.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 188 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Maskeraden avslöjade enbart bekanta typer. 2:e styrman var Kung
Neptun med sin sköna Drottning (passagerarefrun) vid sidan. Vidare
barberarmästaren, doktorn och badmästaren i en egen tillverkad bassäng vid
däckssidan.
Kung Neptun
Första ingreppet blev läkarundersökningen hos doktorn som med flera
mystiska sprutor och "mediciner" gjorde sitt hårda angrepp. Hårda
"sjuksystrar" höll fast patienten i ett alltför hårt grepp medan doktorn sprutade
en "Äcklig blandning", i munnen, bestående av vispgrädde blandad med
grönflytande tvål och ansjovisspad, allt från stewardens förråd.
Punkt två innebar besök hos barberarmästaren för att klippas. "Södra
korset” skulle märkas på hjässan. Den vackert välvårdade salongsuppassaren
blev ordentligt snaggad av den grymme och något onyktre 2:e kockens
hårklipparmaskin!
Sista punkten i programmet var ett tvångsbad som helt säkert skulle
dränkt en katt. Steward var den hårdhänte badmästaren och till förstärkning
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 189 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
hade han två grovlemmade matroser som vattensänkte offret i c:a 10 minuter
under patientens sprattlande och hårt kämpande efter en nypa frisk luft. Sist
skulle man buga för Kung Neptun och Drottningen och den grymma
inträdesceremonin var till ända i värmen!
Chockad, omtumlad och flåsande gick jag raka vägen till vår dusch för
rengöring: På eftermiddagen var en "gratisbuffé" med öl, drinkar och groggar
dukad på däck för allas förplägnad. "Mässkalle" Åke hade i linjedopet fått
namnet ”Gäddan" och några dagar senare överlämnades ett äkta certifikat från
Kung Neptunus Sjörike. Jag var numera berättigad att fritt befara alla "De sju
Världshaven."
Väderleken på tropikernas breddgrad var hastigt omväxlande.
Tropikregn kom hastigt och i onaturlig mängd. Åskvädren var kraftiga, men gick
snabbt över. Man kunde följa dessa oväder från horisont till horisont. Luften var
fuktig och värmen ibland helt stilla och tryckande. Dygn efter dygn i tjugo dagar
skulle resan ta mellan Lissabon och Beira. Albatrossen seglade akter om båten.
Albatrossen kallades för sjömannens egen kanariefågel och är cirka en meter
mellan vingspetsarna. Man kunde aldrig se att den slog eller rörde på vingarna.
Den seglade upp och ner hela tiden likt havets dyningar. Den vidskeplige gamle
sjömannen berättade att varje albatross hade en sjömans själ inom sig.
Vidare var det rikligt av flockar av tumlare som följde längs
fartygssidorna. Man tyckte att de log då de var ovanför vattenytan. De såg glada
ut. Flygfiskstimmen var en annan originell företeelse och förströelse. Intressant
var att räkna sekunderna och flygfiskarnas flyglängd i dyningarna. På. morgonen
kom matroserna med en spann full med flygfisk som landat på däck i lovart
(vindsidan). Fisken fileades och stektes av kocken. Den smakade som makrillen
på Västkusten.
Hela natten hade fartyget strålkastarbelysningen riktad mot
neutralitetsbeteckningen. Då man stod längst fram på backen vid bogen (förliga
fartygssidan), och följde bogvattnet kunde man uppleva det underbaraste
vackraste färgsprakande regnbågskaskader utefter fartygssidan. Detta kallades
för marvatten. Efter c:a två veckor började vi runda Sydafrikas sydspets. Där
gick vi in på redden för att bunkra olja.
En vecka återstår upp till Moçambiquekanalen och förväntan på nya
upplevelser är stor. Första anhalten i Östafrika var Quelimane, mitt för ön
Madagaskar. Därifrån skulle åter hemresan påbörjas via Beira, Lorentze,
Marquese och Cape Town. En eftermiddag nalkades vi klinten och en lotsbåt med
negerpojkar och en helsvart lots kom ombord. Vi hade nu plötsligt inga
fritidsproblem längre. Vid fritiden hängde vi vid relingen och studerade de
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 190 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
svartas värld. Vi gled för halv fart på en flod ganska långt in i fastlandet. Vi kunde
på cirka 50 meters avstånd följa vad som hände mellan palmerna och hyddorna
vid stranden. Små halvnakna pojkar sprang vid stranden och vinkade åt oss.
Deras upplevelse att få se en modern stor vit båt komma så långt bortifrån
civilisationen var kanske större än vår upplevelse av att få uppleva djungeln på så
nära håll. Havets bränningar och laguner med långa vita dyningar emot stranden
dekorerad med svajande palmer och de typiska stråhyddorna.
Det rådde en kvav tryckande värme med ett rikt fågelliv och vi upplevde
allt tätare bebyggelse och allt mer folkliv på stranden i djungeln. Efter flera
timmars färd inåt landet ankrade vi mitt i floden omringad av en ogenomtränglig
vegetabilisk trädgård.
Det dröjde inte många minuter förrän Vretaholm var omringad och
ockuperad av överfyllda småbåtar och kanoter. Båtmarknaden hade börjat. Alla
ytor på båtarna var fyllda med afrikansk konst och souvenirer och nakna små
svartingar som dök i vattnet efter småmynt som besättningsmedlemmarna
kastade i vattnet. Kommersen pågick med fingerspråket via rep och
plastspannsmetoden upp och ner utefter relingen och fartygssidan.
Betalningsmetoden varierade mellan pengar, cigaretter eller sprit.
En större bogserbåt lade till vid fartygssidan och nu invaderades däck av
ett 100-tal negrer som inredde sina friluftsbostäder överallt på däck. Den enda
landförbindelsen var en uppfirad landgång som förhindrade obehöriga att
komma ombord. Mat hade hamnsjåarna med sig och anrättade i sina primitiva
grytor. Organisation eller arbetstidschema var nog ännu inte upptäckt. Negrerna
arbetade och sov på stråbäddar på däck tills lossningen och lastningen helt var
klar. Samtliga korridordörrar utåt däck var låsta och så även mässar och hytter.
Man fick passa på alla lösa ting och sina privata ägodelar. En annan kanske värre
plåga invaderade ovälkommen de inre regionerna och det var de milliarder
mosquitos. Denna afrikanska plåga kunde även föra med sig smittosamma
sjukdomar fick vi veta. Dagligen fick vi äta malariakinin och salttabletter. I
mässarna blandades dricksvattnet med limejuice.
Med stora pråmar och vinscharna ombord sköttes lossningen och
lastningen. Lasten bestod av kopra, kokosnötter och blev till kokos och även en
del till kokosfett hemma i Sverige. Ännu idag då jag upplever kokos i alla de
former så kommer de negativa bilderna fram av den stora svarta skaran som
lastade och behandlade denna vara ombord 1944 i Östafrika. Kopra var för
afrikanerna en billig exportvara men ack så dyrbar för alla Nordbor. Ytterligare
en objuden gäst fick vi stifta bekantskap med i samband med kopralasten och
det var den fruktade kackerlackan. Kackerlackan förökades explosionsartat i
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 191 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
värmen och invaderade mässar, kök, varuutrymmen och hytter. Den verkade
väldigt intelligent och sprang snabbt undan då man kom den nära! En matros
fick nöje av att berusa en kackerlacka med starköl i en kapsyl och ganska snart
vinglade kryssade och slirade den undan för sin plågare.
Livet på däck hade förvandlats till en tropisk djungel av palmhyddor,
svartingar och matgrupper. De satt i en ring i matlag runt en gryta och åt med
fingrarna. 2:e kocken tjingsade matrester och cigaretter för afrikanskt hembränt
risbrännvin och starkvin. Så var Carlegård på gungan i fjorton dagar. När kocken
dansade cancan för svartingarna på kvällarna då hade de roligt. Efter omkring en
vecka av svart invasion kunde vi så något lättade och befriade komma därifrån.
Visserligen hade vi upplevt det primitiva naturlivet hos afrikanen och hade även
fått en inblick i deras vardagsliv i djungeln. Vi märkte också den starka sociala
klasskillnaden mellan svart och vit. Någon landgångsupplevelse blev det inte i
Quelimane. Vi fick veta att här var mycket primitivt, ohygieniskt och olämpligt för
en vit sjöman att komma iland. Vi skulle ganska snart bli både plockade, rånade
och våldtagna. Sprit och dåliga flickor fanns det gott om, men även
könssjukdomarna var mycket vanliga i Afrika. Vi fick besked att om några dagar
skulle det bli landgång i Beira som var en mindre stad. Vi skulle där även få ligga
förtöjda vid kajplats.
I Afrika skulle man köpa suvenirer och presenter till så många närstående
och bekanta som möjligt. I ett så originellt land som Afrika blev det svårigheter
att välja lämpliga och värdefulla minnen även till sig själv eftersom ekonomin
skulle fördelas.
Efter en intim överenskommelse att hålla ihop så gott som möjligt,
kom vi efter mycken svårighet äntligen uppåt stadslivet. Hela tiden var vi
omringade ett gäng små svartingar som tiggde och slet i våra kläder. Många av
dessa 5-6 åringar med en cigarettfimp hängande i munnen var trimmade
yrkesproffs att plocka utländska sjömän och turister på allt av värde. Efter ett
kap försvann de blixtsnabbt bakom barrikaderna av masonit och plåthus!
En ny upplevelse blev det vid ingången till olika barer och affärskvarter,
officiella kontor och inrättningar: "Only for white people". Infödingarna hade
förträngts till de sämre slumkvarteren, köksingången och fjärde klassens barer
och affärer. Även i trafiklivet härjade klasskillnaden, där det fanns särskilda
bussförbindelser för de svarta. På trottoarerna fanns mycket fattigdom. Trasiga
utarmade barn tiggde pengar, mat och cigaretter. Vägar och gator var i mycket
sekunda kvalitet. Skramlande åsnekärror, cykelkärror med sidovagn och dåliga
transportbilar. Skabbiga löshundar och ruggiga katter och olika djur drev
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 192 av 216
2013-07-08/g&j
1
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
överallt blandat med skrällig musik ifrån barerna och taxibilarnas ideliga
tutande!
Efter att ha kommit uppåt centrum blev upplevelsen en helt annan.
Skyskraporna reste sig emot höjden och de moderna affärscentrat var helt
toppmodernt. Även här fanns skylten: "Only for white people". Överklassen med
stora amerikanska "dollargrin" parkerade utanför sina office och flotta
Bungalower. Chaufförer och betjänter var däremot färgade. Klasskillnaden var
märkbart synlig och avslöjad mellan rikedomen i lyxliv och trashanken på
trottoaren och i rännstenen.
Vid en Cinema-salong läte vi om en engelsk film som visades på
kvällen. Ett sammansvuret Vretaholmsgäng skulle uppleva en filmkväll i
Sydafrika. Standarden var medelmåttig, men endast för White People.
Bänkraderna var mycket nedslitna, det kändes instängt och unket i lokalen.
Mellan bänkraderna var det en mycket bred gångväg, där sprang negerpojkar
med "småaffärer" på magen: popcorn, jordnötter, chips, choklad, icecream,
kylda drycker, cigaretter med mera. Ytterligare en ovanlig företeelse var att
rökning var tillåten under hela filmförevisningen och vid varannan plats
framför bänkraden var golvaskkoppar utplacerade. Allra bäst kändes
luftkonditioneringen, kylluften i lokalen, som gav ett ännu starkare intryck
efter föreställningens slut vid utgången där ca 30oC slog mot oss.
En vacker Afrikabild upplevde jag en kväll då vi promenerade ombord.
Några tiotal meter från vägen i en palmdunge med stråhyddor, såg vi en öppen
eld och runt omkring satt en ring av svarta människor. Man dansade ringdanser
till ackompanjemang av entoniga stränginstrument och trummor och takten
var det inte något fel på. Mörkret i Afrika är kompakt och kommer utan
skymning helt snabbt! I den ovanliga nattvärmen hörs djungelljud av syrsor,
körer av nattfåglar och djungelläten. Stjärnhimlen är helt övernaturlig och
klarare härnere i tropikerna. Denna Afrikabild gav en oförglömlig bild av att
även i förtryckets tid i mörkaste Afrika kan värme, eld, musik och romantik i
djungeln avslöja naturbarnens inre rikedom.
Efter något över en veckas samlande av presenter och souvenirer kunde
jag ganska nöjd beskåda samlingen. Till barbesök gick några kvällar men
drinkarna var dyra. Det billiga ölet och vinet var förrädiskt i värmen och de
halvnakna flickorna gjorde allt för att plocka oss "Yankees", som de kallade alla
sjömän för.
Samlingen bestod av ett äkta kakiställ, solhjälm, flera par paragattas
som är ett slags lätta skor, flera ebenholtsfigurer, en ebenholtskäpp med en
slingrande orm omkring, som finns kvar ännu i Rosenfors, prydnadsaskar av
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 193 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
elefantbetar och mycket, mycket småkrafs till presenter. I hytter, korridorer och
alla skåp fanns överfullt med ebenholtsfigurer, krigssköldar, skinn och
prydnader i alla de möjliga utförande. Även en hög negerfigur nästan en meter
hög, finns efter över 60 år, kvar i Anebo.
Ännu ett litet Afrikaminne kommer för mig. Då vi på kvällarna skulle
njuta ett kallt glas öl på en trottoarservering omringades vi av
"shoeshineboysen" med den lilla lådan under armen. På trottoarer, i gatuhörn,
vid in- och utgångar vid varuhus och restauranger fanns dessa inställsamma
pojkar med de till synes oskuldsfullaste brun-svarta ögonen tindrande emot
oss. Vi visste att skolputsarpojkarna kombinerade sitt yrke med snatteriet och
då var de riktiga proffs på yrket. Någon kväll eller halva natt kunde skorna få en
femdubbel behandling, eftersom pojkarnas envishet saknade alla gränser och
"nej tack" förstod de eller hörde inte!
The Chief Cook mår prima. M/S Elgaren, Göteborg 1981
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 194 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Steward och 1:e kocken fick ombord mycket originell färsk proviantmat
som vi inte upplevt på flera års tid. Alla sorters frukt, bär, färsk fisk och mycket
annat som var ransonerat hemma i Sverige! Helt plötsligt fanns ingen
ransonering utan vi var översvämmade av alla delikatesser. Alla uppnåeliga
utrymmen fylldes och nästan samtliga i besättningen skulle forsla hem en grön
bananklase som förvarades i sluten säck, i kyla och mörker. Nära tre veckor
hade vi fått tillbringa och uppleva i Sydafrika och sist skulle vi gå till Lorentze
Marquese för att fylla alla oljeutrymmen, tankar och extrafat i
maskinutrymmen. Maskinerna skulle i oavbrutet snurra 33 dygn ända upp till
Färöarna! Vecka efter vecka.
Under november månad och ytterligare tre veckors hemresa skulle vi få
behålla 35oC medan däremot vissa platser i Sverige
hade –30o C. Nu skulle vår väderlek på mindre än en månad helt omvandlas till
det nordiskt normala. Dagsrutinen ombord hade nog blivit något
slentrianmässig men så länge vi kunde solbada på eftermiddagarna kändes det
trivsamt. Spänningen steg, lite hemlängtan ibland och tanken på: "Ska vi klara
oss oskadda hela hemresan?" Minnet av två svenska lejdfartyg som
minsprängdes 1941 utanför Norges kust satte djupa spår!
Efter över en månads sjögång drog konvojen ihop sig vid Färöarna ifrån
olika delar av utsegling. Färöarna som vi särskild stiftat grundlig bekantskap
med förut! Ganska många och stora tankbåtar låg helt nedlastade till
vattennivån och andra lejdfartyg i olika storlekar och utföranden med
värdefulla laster.
Kontrollen av engelsmännen var av enklaste slaget. Med samma
mellanrum i en lång konvoj begynte resan över den krigsmärkta Nordsjön. Vid
den kompakta minspärren utanför Norges västkust möttes vi av tyska
örlogsfartyg som lotsade oss in till redden vid Kristiansand för tyskarnas
kontroll. Man hade en osympatisk känsla emot de hårdnackade Nazi-Gestapo
som stramt marscherade ombord. Man visste inte helt
100 % vad de kunde hitta på. Papperen blev godkända och konvojen återtog sin
position för den sista känsligaste etappen igenom ytterligare en Tysk minspärr!
Inne på neutralt svenskt vatten möttes vi av svenska örlogsfartyg och nu
började vår nervspänning att släppa. Kursen var nu satt på Vinga fyr över
Sveriges neutralitetsgräns. På Sveriges radio kunde vi höra på kvällsnyheterna:
Flera svenska lejdfartyg har i eftermiddag kommit in på svenskt farvatten med
värdefulla laster och så uppräknades namnet på alla fartygen! Snabbesked
ända hem till batteridrivna radion i kammaren i Anebo. Solbränd och fylld av
äventyr fick jag några semesterveckor hemma i Anebo.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 195 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
M/S Vretaholm den 3 juli 1944, Göteborg
Kära föräldrar!
Nu är jag i full gång med min servering igen. Jag har sju man i en mäss och
åtta man i en. Mellan mässarna har jag mitt så kallade pentry. Jag mönstrade
ombord på torsdagen sen har vi inte fått mat ombord förrän i dag. så 10-an var
mycket välkommen må ni tro. Vi ska inte gå härifrån förrän den 12:e. Jag har hört
att vi ska gå till Lissabon, så runt Sydafrika till Beira i Portugisiska Ostafrika. Men
de kan ju bli många ändringar. Det är ju så oroligt överallt nu. Göteborg är en rätt
så vacker stad. Jag promenerade nästan runt hela stan igår söndag. M/S Vretaholm
är på 7500 ton. Vi är sju man i kökspersonalen. Jag bor ihop med 2:e kocken. Det är
en snygg hytt med värme, elektricitet, ljust, varmt och kallt rinnande vatten samt
avlopp, och en härlig fjädrande koj. Här är skillnad mot Polcirkeln. Vretaholm är
byggd 1944 och har gjort bara en resa förut i lejd.
Jag har skrivit till Karin att hon välkommen hem till er. De är svårt att
skiljas. Jag fick tårar i ögonen när jag sa adjö till er. Men de var nästan värre att
säja adjö till Karin. Jag tycker så mycket om henne, så de kan ni inte ana.
Men jag är hemma i november någon gång. De tror de här, och sen brukar
de mönstra av, men det går visst att bli överflyttad tror jag. Jag ska försöka att sätta
en dragsedel till dig pappa om de går. Så kommer det hem lite pengar ibland. Jag
förstår att ni tog det hårt efter mitt dåliga uppträde midsommarafton. Det blir ju
sånt prat hemma också, men jag lovar att det inte ska hända fler gånger. Förlåt mig
pappa och mamma! Jag kan inte glömma det. Här är min adress:
Mässuppassare Åke Davidsson
M/S Vretaholm S.A.M.L.
"Broströmia" Göteborg.
Många kära hälsningar till er alla!
Åke
Hej David, Lennart, Villy! Nu är de sommar och sol, så ja kommer nog hem
till i fjol. Hälsa Karin så gott. Vi gifter oss om? år. Jag sitter ombord men kocken är
iland. Nu ska ja lägga mig. God natt min kära!
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 196 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Göteborg den 5 november 1944
Hej på er allihop!
Jag är som sagt var hemma igen. Resan har varit både bra och dålig, rolig
och solig. Tiden har gått fort. Fast Afrika är Afrika sorgligt nog, men biografer
fanns det i Beira. Där var ett tusental vita människor också, mycket civiliserat. Nu
vet jag inte mycket. Tankarna snurrar runt, men jag vill ha ett arbete och bättre än
här kan jag inte få det till sjöss. Som mässgrabb sköter jag som ni kanske förstår
mitt arbete i förta hand. Det vill jag inte missköta om jag kan. Nu har steward sagt
till mig att jag inte ska lämna båten, för han vill hjälpa mig på traven och han vill
att jag ska stanna kvar. Men man får lita endast på sig själv. Jag kan och vill inte
nu skriva om resan. Vi hade inte varit iland på 35 dygn på hemresan. Jag vill
komma hem till er, men jag vill också ha ett arbete. Här trivs jag. Jag ska skicka
hem pengar till er.
Här har vi värme och elektriskt ljus och egen dusch för kökspersonalen. Jag
duschar nästan varje kväll. Jag röker inte numera. Jag kan inte förstå att jag kan ha
slutat. Jag längtar hem till min flicka, men de går väl över. Snart är jag hemma när
allting är över. Jag fick 100 kr i går kväll. Jag vet ännu inte hur mycket jag har gjort
på hela resan. Min radio har gått sönder, jag ska kanske byta till mig en annan. Det
blir väl inte något av med dragspel ännu. Jag kanske köper ett sådant istället för
radio?
Jag har kostym, hatt, handskar, rock, underkläder och vitt. Nu är klockan 2
på eftermiddagen. I dag söndag är de bara frukost k1 10,
middag kl 3 och sedan inget mer. Jag får ju arbeta söndag som måndag. Stiger upp
varje morron kl 6. Här i Götet ät det höst. För ungefär 10 dagar sen svettades vi natt
och dag. Nu vet jag var tropikerna är för något. Nu ska ja fixa middagen sen är ja
fri! Alla är inte kvar ombord. Det finns de som hann resa hem och det missunnar jag
dem inte. En gång kommer jag också. Hej på Er! Jag har fått 10 kr i dricks idag.
Hej då!
Åke
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 197 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
M/S VRETAHOLM - 2:A LEJDRESAN SALONGSUPPASSARE 1944
Vintern hade på allvar kommit till Sverige. Att för mig själv skifta ifrån
tropikernas värme, minnen och upplevelser blev en mera utdragen historia.
Inför nyfikna lantbor under vintermånaden gå omkring solbränd och att berätta
samma historia om "värmen" gång på gång för ständigt nya bekanta, blev till sist
en påfrestning. Avkopplingen ifrån M/S Vretaholm till julfirandet i
barndomshemmet blev ett nyttigt uppehåll. Den högtidliga atmosfären i
mystiken kring barndomens julfirande hade ett särskilt heligt rum inombords.
Tankarna gick osökt till förra årets julfirande ombord på Polcirkeln i Oxelösund,
men minnena därifrån blev inte helt angenämt accepterade.
Pappa körde mig till Nybro Järnvägsstation efter julhelgen och jag
mönstrade ombord för en 2: dra period på lejdfartyget Vretaholm, men numera
som salongsuppassare!
Inom köksavdelningen blev det både nyrekrytering och omplaceringar,
men i stort sett fungerade det hela som under Afrikaresan. Steward Lundberg
var kvar som ordinarie. Salongsuppassare Ivanoff blev 1:e kock denna resa
istället för 2:e kocken. Carlegård förblev på sin post och befälskalle Davidson
flyttade upp en trappa i karriären. Min efterträdare i befälsmässen kom att i
många följande år förbli min bäste kompis. Folke Berg hette han förresten och
gifte sig till slut med en Göteborgsflicka som jag först råkade bli bekant med på
en danssalong i Göteborg. Min nya arbetsuppgift innebar något mera avancerad
arbetsstil. Till kollega och lärare fick jag den snälle och skötsamme Axel
Gustavsson, från förra resan, som varit servitör på restaurant Henriksberg i
många år.
M/S Vretaholm hade tillbringat omkring en månad i Götaverkens
smutsiga docka för att få en ny stäv, efter landkänningen på Färöarna och var
därför mycket nedsmutsad överallt och skräpig. På förmiddagen gick
arbetstiden till rengöring, städning och servering. Tillsammans med Axel
alternerade vi om hyttstädning varannan dag. Förutom kaptenens hela
övervåning av flera hytter, maskinchefens residens och överstyrmans hytt, plus
fyra stora dubbelhytter till passagerarna, hade vi en stor salong och röksalong.
Varje eftermiddag bestod sysslorna av endast enkel städning, servering och
uppassning. Klädseln var obligatorisk: svarta byxor, vit serveringsrock, vit
skjorta och svart slips eller rosett.
Vägg i vägg med vår egen hytt fanns pentryt. Pentryt bestod av alla
moderniteter såsom: kylskåp, brödrost, diskmaskin, elektrisk kaffebryggare,
elektriska värmeplattor, värmeskåp till förvaring av varma rätter m.m. En annan
nykonstruktion var en stor nummerplatta med nummer som föll ned efter
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 198 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
önskemål från salongerna och hytterna. Vidare fanns lokaltelefon med
anknytning till samtliga avdelningar ombord: kök, steward, kapten m.fl.
Det drog ihop sig emot avgångsdygnet den 10 januari 1944 för
lejdfartyget Vretaholm! Sex passagerare skulle följa med till Sydamerika. En
bankdirektör med fru, vidare en lång, spenslig, gänglig ungkarl som sades vara
släkting med gamle Kung Gustav V. Han hette Mr. Keiller och var även grovt
alkoholskadad. De övriga tre passagerarna var tre ensamma damer. En av oss
Kyl & Frys - hela lastrummet - Frukt över hela Världen M/S Wollhara, 1982.
två salongsuppassare skötte frukostserveringen i hytter, och serveringen i
salongen till övriga. Tre ordentliga måltider serverades dagligen som för övrigt
bestod av flera olika rätter, oftast efter önskemål från passagerarna. Till lunchen
serverades varannan dag stort smörgåsbord och varannan dag småvarmt som
förrätt. Middagen bestod också av flera rätter och beställning av drycker efter
olika önskemål, av vin, snaps eller öl.
Den något fyllige gemytlige chefen drack öl hela förmiddagen tydligen
med olika gäster. Även kaptenen och steward festade ihop på eftermiddagar och
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 199 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
kvällar. Till lunchen serverades obligatoriskt snaps och öl och till middagen
något beställt vin.En kompetent servitör med många års erfarenhet fick nu lära
upp lilla mig i många och invecklade situationer och yrkestricks. All finservering
skötte Axel perfekt och 2:e salongsuppassaren skötte mest om grovgöromålen.
Men jag kände mig ändå stolt i mitt arbete. Allt extra av drycker som serverades
sattes upp på "block" som periodvis signerades av respektive beställare. Den
mest nonchalante Mr. Keiller visste inte mycket av hur många flaskor, drinkar,
snapsar eller groggar han skulle signera för. Ett annat mindre plusproblem
uppstod då Mr. Keiller vid varje beställning även bjöd oss salongsuppassare på
varsin drink som naturligtvis blev alldeles för ofta! Men en smart yrkesservitör
löste alltid bryderiet till vår egen fördel i långa loppet!
Min bäste Vän! Cermis vill ha mat på "Paralla". 1983.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 200 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Nyårsbrevet till Hemmet, Göteborg den 1 januari 1945.
Kära Hem!
God fortsättning på det nya året. Måtte det bli ett år som ska ändra världen
till fred. Många millioner önskar inte något annat än fred och ett liv utan ovänskap.
Tänk om alla världens nationer skalle komma överens. Hitlers nyårstal lovade att
tyskarna aldrig skulle kapitulera! Hitler var nära gråten i ett kort nyårstal på
radion. Tänk att en så stor man behöver gråta, men han har väl också ett litet
samvete?
Om en vecka ungefär ska vi komma iväg ut igen till ett glupskt hav som kan
sluka oss alla. Jag tänker på Sveabåten "Vänersborg" som lastade kopra ifrån oss i
Göteborg före julen och gick på en mina och försvann med man och allt! Människan
synes inte mycket värd? En dag i sänder. Jag har haft en ledig helg. Kaptenen åkte
hem och jag serverade bara steward och hans fru ombord. Min nya kompis är 25 år
och har serverat i 10 år. Han är skötsam och kan sitt arbete. Jag gillar honom
mycket skarpt. Jag har inte mycket mer att skriva. Jag tillbringade min nyårsvaka
på bio. Jag har även min lilla fina radio som går med elkraft. Nu behöver jag inte
byta batterier jämnt. Nu kan ja spela dygnet runt på båtens elström "Night and
Day”. Jag försöker att lära mig engelska varje dag. Jag förstår mig inte på mig själv
ibland. Är det kanske för jag heter Tankred? Du mamma har sagt att det betyder
"tankspridd" men jag vet inte?
Jag har inte fått så mycket pengar över ännu. Var inte oroliga för mig. Jag
klarar mig alltid. Det är inte många som riktigt förstår sjöfolket, men faster Alma
gör det. Jag läser min kusin Tage Nordströms dikter och de är bra.
Hälsa min Karin och Siwert med flera. Hej solong på er alla! Jag skriver på
söndag kanske.
Åke
Med bogserbåtarnas hjälp gled vi sakta ut ur frihamnens ficka. Vretaholm
var ganska lågt nedlastad av flera olika exportvaror och även steward hade gjort
en sex månaders proviantering för långresan. Ut mot Rivöfjorden gick första
etappen där vi i konvojen samlades. De obligatoriska brand- och
livbåtsövningarna vidtogs på eftermiddagen efter ankringen och den tunga och
klumpiga paradrodden skulle genomlidas. Vi var numera 41 man inräknat fyra
kvinnor. Varningen från överstyrman uppmanade samtliga ombord till skärpt
vaksamhet de närmaste dygnen. Helst skulle vi tillbringa de följande nätterna i
kojen tillsammans med livbältet, ficklampan och visselpipan. Efter några timmars
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 201 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
resa nordväst möttes vi av de tyska bevakningsfartygen och Gestapos kontroll
skulle minutiöst genomlidas. Från senaste års erfarenhet kände jag till tyskarnas
överdrivna noggrannhet och psykologiska översittarfasoner. Handelsflottans
medlemmar sjömännen räknades till en lägre kast. Utanför Norges västkust
existerade en kompakt minspärr och nu hängde dela ansvaret på den tysk-norska
lotsen som skulle lotsa oss igenom spärren ut till öppet, fritt vatten.
Allt gick skadefritt man gick liksom på nålar för att inte oroa ödet? Efter
ett dygn kunde vi återknyta bekantskapen med Färöarna. De flesta ombord hade
grundstötningen från förra utresan i vaket minne och då allt kunde förbytts i ett
tragiskt slut på resan.
En snabb incident inträffade vid avgången från Göteborg då två
optimistiska Norska medborgare hade smugglat sig ombord som fripassagerare
med en förhoppning att få uppleva en ljus framtid i Sydamerika, men deras
vistelse ombord blev kortvarig eftersom dom åkte iland redan med Lotsbåten
utanför Vinga fyr! Tredje styrman och några matroser höll på att sjöfästa
styckegods i lastrummet då man avslöjade inkräktarna.
Arbetsrutinen gled snart in i dagens vanliga lunk och dagarna gick fort
förbi på grund av mycket olika småsysslor som skulle utföras till vissa klockslag.
Redan efter c:a 10 dagar kunde vi återgå till solbadandet på "poppen", där
manskapet vistades.
Nordsjön är beryktad för "krabb sjö" och dåligt väder vintertid vilket även
denna överresa upplevde. Vretaholm gjorde kraftiga dykningar och var stundom
helt överspolad eftersom vi låg djupt nedlastade. Medlemsantalet i matsalongen
reducerades drastiskt några dygn, på grund av sjösjuka landkrabbor. Vid en lunch
stod salongsuppassare Davidson i korridoren utanför köksluckan och inväntade
en maträttsuppläggning bestående av pytt i panna med stekta ägg. Plötsligt
genom ytterdörren bryter en kraftig brottsjö rakt in akterifrån vilket ger både
mig och mitt pytt i panna fat en extra resa inåt korridoren. Efter några ovanliga
minuter låg jag kravlande i dubbel märkt saltvattenblandad pytt i panna. Enda
trösten blev att passagerarna inte behövde förtära denna mycket ovanliga
nyupptäckta gastronomiska maträtt. 1:e Kocken fick börja om från början med en
enkel omelett istället vilken lotsades upp till salongen av ingen mindre än 1:e
kocken själv. Ytterdörren hölls dagen efter denna händelse alltid stängd i sjön.
Beredskapen för sjösäkerheten är under rådande krigsförhållanden
mycket skärpt. Ombord på Vretaholm finns ordinarie två livbåtar midskepps och
två akterut och samtliga livbåtar är utsvängda på sina dävertar utanför
fartygssidan för snabb användning. Vidare finns extra livräddningsflottar
placerade på uppbyggda ställningar på fyra platser på däck.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 202 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
En söndagsförmiddag vid strålande stabilt väder klättrade jag upp i
förmasten och tog ett kort emot aktern och kölvattnet. Dessa kort finns
fortfarande i mitt värdefulla fina sjöalbum från 1940-50 talet.
Snabbt närmade vi oss ekvatorn med därtill firande av linjedopet. Inför
denna ceremoni kände jag mig stark och kände mig mera som en riktig sjöman.
Jag blev tillfrågad av steward om jag ville medverka som sittande drottning åt
Kung Neptun, som förresten var 3:e styrman. Jag accepterade erbjudandet.
Väderleksförhållandena i tropikerna växlar snabbt från sol till regn, vilket vi även
denna eftermiddag skulle få uppleva! Ceremonin hade nått omkring halvtid då ett
duggregn strilade skönt över oss alla. För mig som Drottning med riklig
krigsmålning och lösbröst av papper blev regnet en katastrof. Krigsmålningen
rann i strimlade färger ned över min nakna kropp och samtidigt fick jag
hängbröst som jag med händernas hjälp fick hålla något så när på plats tills
avslutningen av spexet. Den lyckligaste medverkande blev nog min kamrat från
befälsmässen, Folke Berg. Han hade tjuvstartat med alkoholhaltiga drycker
tidigare på förmiddagen så han mindes inte något alls från dopceremonin! Själv
blev jag duschad och befriad och fick senare på eftermiddagen till uppgift att
sköta om linjedopbaren som bjöd på alla fria drinkar!
Till denna uppgift fordrades inte några lösbröst, utan bara en god törst!
Montevideo: Efter några starka värmedagar, flygfiskar i luften och
delfiner vid fartygssidorna kom vi allt närmare det första Sydamerikamålet.
Staden Montevideo i Uruguay, såg mycket pampig ut på långt avstånd med
höga skyskrapor i centrum och bebyggelse så långt ögat kunde nå.
Hamnkvarteren och kajområdet var rena rama motsatsen, då vi sökte
oss till närmaste busshållplatsen likt humlors och bins dragning till
sockerbiten blev vi hastigt omringade av sluskar, hamnskojare, barntiggare
och proffs-bums och vår enda möjlighet att någotsånär oskadda undkomma
det hela blev att kasta sig i fösta taxibil till centrum. Vi hade ombord blivit
förvarnade om överfall och robbing i hamnkvarteren i Sydamerikas kuststäder
och därför blev det en onödig utmaning med livet som insats om man inte på
vägen ombord tog en taxi ända fram till landgången! Befälskalle, någon
fartygsmedlem av de yngre pojkarna och jag själv höll oss stadigt tillsammans
vid landgångsupplevelserna. Likaså 1:e kocken Ivanoff och kollegan
salongsuppassaren Axel Gustavson höll ihop, åtminstone de första timmarna.
Nu lekte livet, fåglarna kvittrade och vi var inställda på att ha riktigt kul
vilket allt för oftast även kom att märkas på passagerarnas flaskor i kylpentryt.
Då våra egna flaskor sinat kompletterade alltid salongsuppassaren Axel våra
problem med starka groggar och drinkar på passagernas bekostnad.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 203 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Hamnbesöket i Montevideo blev kortvarigt och efter några dygns resa söderut
anlände vi till Buenos Aires i Argentina.
Buenos Aires: Kaj- och landgångsvakten ombord sållade noggrant ut det
eventuella klientel som kunde få komma ombord. Förutom stuveriarbetarna som
var tvungna att visa upp sina färgade plåtbrickor försedda med ett nummer.
Buenos Aires verkade något stabilare, lite mera stil och klass över allting. Nu
inkvarterades akterut i manskapets dagrum och en plats midskepps av något som
vi i Sverige kallade för nasare. Här invaderades vi av tjingsare, barberare,
skräddare och olika slag av olika affärsidkare. Alla mycket smarta och "ablade"
svensk-spansk-engelska, allt för sina varors spridande. Även sjömanspastorn och
hans assistent gjorde ett välkommet besök med svenska tidningar och allmän
reklam för kyrklig litteratur och propaganda. Även passagerarna lämnade
fartyget efter nära en månads daglig bekantskap och trogen service, vilket vi inte
speciellt var ledsna över. Axel och jag delade istället upp en inte ofördelaktig bunt
av sydamerikanska pesos och amerikanska dollar. Tull- och passpolisen hade
klarat sin huvuduppgift ombord. De höga stjärnprydda cheferna fortsatte
däremot i röksalongen med drinkar och groggar i långa rader, vilket även emot
slutet påverkade vår egen "Sal-Axel."
Middagen blev till vår glädje och tacksamhet mycket förkortad eftersom
både kaptenen och cheifen, förresten i full uniformsmundering med guld och
stjärnor och i allt för stor skala var skapligt påverkade av allt i för stor skala
alkoholhaltiga drycker. Själva förberedde och stadgade vi oss med lite
extraförtäring för den stora landmanövern men då kom den stora skrällen!
Stort Swedish-Smorgasboard! Ekonomipersonalen var församlad i
salongsuppassarens hytt då det lite diskret knackade på dörren. Det är förstås
någon "tjingsar-degos" skrek Axel och ryckte upp dörren. Vår chef steward
Lundberg smög lugnt in och talade om att han fått order av rederiets
representant att Broströms skulle inbjuda till Swedish lunch dagen därpå för
cirka 20 personer med den svenska konsuln som hedersgäst. Nu var stewards
första önskemål att samtliga inom intendenturavdelningen skulle arbeta övertid
ikväll och natt och förbereda det hela och nu såg vi vårt glada landbesök sjunka
ner i Londondimman. Efter att steward hämtat en flaska gin och några tonic och
vi själva sjunkit tillbaka till verkligheten vidtogs genomgång och uppläggning i
teori för det hela. Inga större problem för en kvalificerad ekonomipersonal, men
landgångsbesöket hade ändå uppvägt denna extra lunch. Vi grupperade oss två
och två i effektivt arbete. Kockarna förberedde småvarma rätter av sill, köttbullar,
sillgratinen, Jansons frestelse, m.m. Steward och befäls-Folke förberedde det
stora smörgåsbordet med uppläggningar och sallader i förrådet och slutligen
salongsuppassarna Axel och Åke gjorde uppdukning och buffé för både
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 204 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
smörgåsbord och Groff-buffé. Kockarna småsvor i kabyssen och drömde om
Buenos Aires sköna "nattfjärilar", men fick bara rulla köttbullar. Steward gick
runt med flaskan och fyllde på grogglasen och det var bara att acceptera fakta. Vi
fick även extra tilldelning av några flaskor i varje avdelning och någon limpa
cigaretter vilket steward satte upp som representation till extra lunchen. Då vi
slutligen dekorerat salongen med både girlanger och ballonger konstaterade vi
att klockan blivit "småtimmarna" och vi ville hellre krypa i kojen än fortsätta
iland "ändamålet helgar medlen.”
Vid lunchförberedelsens avslutning samlades samtliga i röksalongen till
en "morronpinne". Vid denna tidiga morgontimme var även vår chef steward
ganska i form och påtänd, minns jag. Då vi satt där slog 1:e kocken på
kortvågsradion och skruvade in utlandsprogrammet på Svenska, med senaste
nytt ifrån Europa och Sverige. Sydamerika var omkring 8 timmar efter
skandinavisk tid. "Eftermiddagen blev lyckad och omtyckt tack vare denna grymt
hårda nattförberedelse av samtliga inblandade. De "fina" gästerna blev propert
mottagna och bespisade, vilket resulterade till oss extra pesos som dricks, flera
flaskor av god kvalitet, och cigaretter för veckor framåt helt gratis.
Eftersom två salongsuppassare skulle betjäna kapten och maskinchef
dagen efter så blev vi extralediga båda två och steward uppehöll betjäningen av
sina kollegor i salongen.
Med gott om pesos på fickan och lätt klädda, eftersom här var högsommar
(januari) och lagom i form tog Axel och jag ”colektivoes" bussen ifrån gaten,
hamnporten. På avstånd såg vi konturerna av skyskraporna och den stora staden.
Här var inte tyst trafik, vilket blev ett extra högljutt inslag uppe i tättrafiken.
Argentina var liksom Sweden ett neutralt land under kriget, varför några
restriktioner inte förekom, varken inom restaurang eller affärslivet. Vi åkte även
underjordisk spårvagn till kyrkan.
Landet Portugal är på sjömansspråket, inte utan förskyllan, kallat för
"lilla Sydamerika." Språket, folklivet, flickorna och nöjesbranschen är i stort sett
mycket parallellt lika. Tillbaka till Buenos Aires centrum kände vi oss, efter
mötet i kyrkan, i stort behov av något mera världsligt stimulerande, varför vi
slank i på ett trottoarcafé. Coffee con Brandy" var även här nationaldrycken
förutom deras inhemska national whisky, som flödade fritt och sköljdes ner
med en zervesa helles. Med stor försiktighet och liten frimodighet närmade vi
oss nästa mål som var "Pelargången". Den beryktade horgatan med flera hundra
restauranger beershops och bordeller var verksam dygnet runt. Högljudd
skrällig Sydamerikansk musik skramlade överallt av tango, samba, rumba och
hula-hula och allt för många lättklädda flickor. N som kunde knepet att plocka
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 205 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
seamen på pesos. Efter ingående studier och att skakat av oss de påträngande
förförerskorna lyckades vi listigt försvinna efter löften om att senare
återkomma.
Axel och jag hade en överenskommelse att innan vi blev allt för syndigt
påverkade skulle vi gå till bland annat ett Barbershop och inhandla några
suvenirer för att därefter åka ombord en snabbtur.
BARBER-BESÖKET
Även hos barberaren blev jag öppet och generöst mottagen. Här uppstod
antagligen konflikten av missförstånd på grund av språkförväxlingar mellan
parterna. Barberaren talade snabb spanska till mig och jag svarade på engelska:
"I want hair-cut, please" det var inlärt i förväg. Barberaren rabblade upp en lång
ramsa på spanska som jag inte alls i helhet förstod något av, men artigt svarade
jag ändå: "Si, Si, gracias"! Ganska snabbt var jag omringad av tre, fyra flickor
som grundligt från flera håll samtidigt bearbetade mig. Lätt chockad tänkte jag:
"Nu kommer jag inte härifrån på flera dyrbara timmar och detta besök kommer
att kosta mig "plenty money'. Handmanikyr, hårtvätt och jag var beredd att taga
av mig både strumpor och skor, men då hade väl tåbiran satt stopp för närmare
intim kontakt? Efter förbehandling och urnoggrann hårtork kom så äntligen
barberaren himself och jag bad än en gång att få håret: "Very short=kort, kort
runt om vilket han inte mycket lät sig förstå något av! Anledningen till att jag
fick flera timmars "extra behandling" många och flera pesos fattigare,
misstänkte jag egentligen vara att jag sagt: "Si, Si, Gracias" på alldeles fel ställe.
I vår stadsdel vimlade det av "dåliga brudar" överallt. "Fjärilsrodret"
finns bevarat i "stora rummet" i Anebo och fyller i år 60 år. Även en ljus
sommarkostym och mockaskor blev det varaktiga minnet efter denna
frieftermiddag samt flera mindre souvenirer, fräcka sydamerikanska
utanpåskjortor, vimplar, flaggor, vykort och Pea-nuts!
Av småhandlarna "nasarna" ombord inhandlade jag även en "grön
bananstock" på 10 kg, orostat kaffe och en burk Nescafé till mamma. Småminnen
och prylar till småbröderna. Pengarna krympte snabbt, men upplevelserna och
minnena tillkom istället till "Minnets Album." Att åka taxi var en upplevelse i
ganska omoderna bilar, men chaufförerna hade målat och dekorerat sina bilar på
ett piffigt och originellt sätt, som gjorde att man kände sig glad.
Det stolta vitmålade lejdfartyget var i det närmaste färdiglossat. Mäklaren
kom ombord med oroliga och överraskande nyheter från myndigheterna. Det var
för närvarande lejdstopp. Varför ingen lastning fick förekomma. Vi kände till att
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 206 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
flera svenska och skandinaviska fartyg av olika typer som på grund av
krigsutbrottet blivit utestängda utanför spärren och inte tilläts att gå hem. Allt
förvandlades i vår tillvaro, men varken kapten eller rederiet kunde ändra något.
Dag efter dag förvandlades till veckor. Vi gick på bio på kvällarna och
sjömanskyrkans transitbuss körde turer varje kväll till kyrkan. De flesta
besättningsmedlemmarna hade i det närmaste gjort sjöklart som det kallades då
fickpengarna var slut.
Efter ytterligare någon vecka kom så en förändring. Vår kajplats fick inte
vidare uppehållas utan vi skulle förhala till något ställe som kallades för
krigskyrkogården och det var ju inte heller särskilt uppmuntrande. Det visades
vara en ankringsplats för fartyg som tagits ur trafik eller väntade på nya order. Nu
följde långa, pessimistiska och irriterade dagar eftersom de flesta svirat färdigt i
land och räknade med att få påbörjat hemresan.
Arbetsuppgifterna inom köksavdelningen var för närvarande nedskurna
till det minimala. En lugn eftermiddag medan vi akterut på soltaket njöt av
sydamerikanska solen kom den numera igenkända rederiets mäklare ombord.
Samtidigt kände vi att något var på gång och vår uppgift blev att snarast
kamouflera ett viktigt ärende till däckskontoret. Lejdstoppsperioden skulle
utfyllas med en majslast mellan Sydamerika och Portugal. Lastningen skulle ske i
Rosario i La Plata omkring ett dygns resa inåt landet. Dygnet runt var värmen ett
stort problem för oss nordfolk och därmed ökade landsplågan moskiter. Trots
moskitnät för ventilerna (fönstren) så blev vi inte fria från blodsugarna och
smittospridarna. I ständig +35oC kvävande hetta enbart med cirkulationsfläkt i
taket, låg vi iklädda endast shorts och badade i svett, utan lakan.
En natt tog tålamodet för Axel slut. Han tog sin madrass och rusade ut på
däcket där det nattetid ändå var några grader svalare. Själv somnade jag om, för
att efter några timmar hastigt åter väckas av ett vrål och brak då Axel helt
plaskvåt kommer inramlade i hytten. Tropikregnet kommer lika snabbt som man
vrider på en vattenkran här i tropikerna och nu blev således Axel än mera
tålamodsprövad!
Vår lastplats vid en modern sädeskvarn var belägen flera mil från
stadsvimlet i Rosario. Detta hindrade dock inte vår nöjeshunger utan köksgänget
rekvirerade tillsammans en taxi. Vi ville uppleva en syd-amerikansk nöjesnatt i
kroglivets labyrinter. Folke och jag åkte ombord framåt morgontimmarna medan
1:e kocken Iwan och Axel först framåt lunchdags anmälde sin närvaro.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 207 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Det moderna lastningssystemet blåste säden ombord genom
lufttrycksslangar och efter endast ett dygn var vi klara för att i Buenos Aires
proviantera för några månaders extraresa. Vetskapen att inte få segla hem till
Sverige blev känslomässigt ett dimhöljt begrepp, men Axel och jag klagade inte på
våra arbetsuppgifter. Två salongsuppassare utan passagerare ombord gav oss
alldeles för mycket fritid.
1986. Bogen på Paralla. Jag tjänstgjorde i 13 år hos Transatlantic, Göterborg under 13 år.
Efter några dygns resa norrut beslöt jag mig för att sända hem ett telegram
till det lilla isolerade Anebo då närmast för att lugna mammas nervositet.
Eftersom världens dåvarande kommunikationer inte var lika avancerade som
dagens, kunde dock telegrafisten ombord dagligen kommunicera via Radio
Gothenburg, och det underlättade mitt problem. Efter cirka två veckor anlände vi
till Lissabon där vi ankrade upp på redden. Förutom omgiven av en mycket
naturskön horisont och fortfarande god värme, upplevde vi en stark sjöhistorisk
händelse.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 208 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Runt omkring oss på floden och i hamninloppet till Lissabon låg ovanligt
många båtar som på grund av lejdstoppet tvingats ankra på dessa breddgrader på
obestämd tid. Ungefär ett femtiotal fartyg av olika typer och storlekar kunde vi
räkna ihop. Speciellt minns jag de djupt nedlastade långa tankbåtarna med flera
igenkända rederimärken från Sverige som helt enkelt, men mycket allvarligt
fastnat här.
Tack vare vår senaste upplevelse av Lissabon vid varvsbesöket hade vi
numera lärt av erfarenheten att helst inte uppehålla oss längre i
hamnkvarteren än nöden krävde. Den goda upptäckten av att även centrum
gav medel-Svensson normalt sjömansnöje.
Förutom sin neutralitet under 2:a världskriget 1935-1945 räknades
Portugal till de mest fattiga länderna i Europa. Ändå blev Portugal en
Europeisk central för flera beryktade skumraskaffärer och skandaler. Portugal
var tillflyktslandet för förföljda krigsflyktingar. Lissabon utpekades som
Europas största spioncenter både från öst och väst och Europas diktaturland
Tyskland. Portugal tillhörde också förmånslandet där stora svartabörsaffärer
utvecklades till stormarknader.
De djupaste intrycken och minnena kommer ifrån fiskeflottan i
hamnområdets slum. Det gamla testamentets karakteristiska fiskebåtar och
fisklukten. Båtarna oftast bemannade med hela familjer. Kvinnor och barn i
orientalisk klädsel, hundar och husdjur var en allmän syn på de halvmoderna
husbåtarna. Portugal är även beryktat för högklassiga skaldjur, hummer, räkor,
krabba, bläckfisk, musslor, ostron, sniglar och otaliga blandningar av goda
havsfiskar. De världsberömda portugisiska oljesardinerna inte att förglömma.
Det pågående 2:a världskriget alldeles inpå gränserna påverkade inte
restauranglivets fröjder. Man drack portugisiskt vin på restaurangerna och
drog vitlöksspäckade sniglar ur sina skal med hjälp av en tandpetare, till
musiken från en skramlande rumbaorkester. Nationaldrycken och vardagens
allmänna umgängesdryck är för portugisen deras lantvin.
Ett något mindre smickrande skällsord antagligen kommet från de
skandinaviska sjömännen var ordet degos. En degos, var ett förnedrande
uttryck som antydde att portugisen var en i vardagen, slö, vindåsig,
ointresserad och arbetsskygg individ. Även sydeuropeiska sjömän hade skapat
sig ett stående uttryck av de nordliga, råbarkade, alkoholskadade
slagskämparna på hamnkrogarna "Sueco Banditoes", kanske hägrandes
tillbaka ända till vikingatiden, då vikingarna bedrev de grymma
plundringsfälttågen.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 209 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Oftast kom ifrån husbåtskvarteren de 8-10 åriga alkoholskadade,
outbildade ungdomar som bedrev mesta delen av dygnets timmar med
brottslighet.
På kajen mötte jag en eftermiddag en onykter, halvnaken, trasig och
smutsig 10-åring som först tiggde en cigarett och inledde ett affärssamtal. Han
kollade runt i omgivningen om "kusten var klar" och drog upp ett smutsigt
brunt kuvert inifrån skjortan. Kuvertet innehöll en bunt pornografiska bilder,
grovporr av alla valörer som räknades som dåtidens "heta affärer". Franska
porrbilder var välkända, annars var i de flesta länder alla pornografiska bilder
absolut förbjudna.
Vad månde bliva av dessa barn? Grabben visste knappast vad det
handlade om?
ETT DYSTERT LISSABON-MINNE
Ofta tillbringade jag någon fritid i manskapsmässen, där flera fina unga
pojkar förvandlats till riktiga hamnfyllon. Lättmatrosen som varit på drift och
onykter i flera dagar hade fått i uppdrag att förskaffa mer billig portugisisk
konjak på hamnschappet. Lättmatrosen hade ytterligare styrkt sig på schappet
och hade svårt att klara återvägen ombord. Vid landgången händer det som inte
borde hända. Han kommer vid sidan av landgången, vid en alkohol-övervägning.
Där finns endast smutsigt, strömdragigt vatten mellan kajen och fartygssidan.
Vaktman var placerad vid landgången att förhindra obehöriga tillträden ombord.
Strax efter lunchen utbröt plötsligt uppståndelse och högljudda skrik vid
landgången. Den starka strömmen för hastigt bort lättmatrosen innan hjälp kan
anskaffas. Inom några minuter är han borta i hamnsörjan och han återfanns inte
efter draggningarna. Alkoholen hade skördat ett allt för ungt offer. En fin pojke!
Någon returlast för Argentina fanns inte tillgänglig, varför vi på lätten
avgick mot Sydamerika. Den billiga portugisiska spriten hade även underhållit
vår kroniskt törstige 2:e kock, Carlegård. Steward beslutade att Carlegård skulle
"vila upp sig", med ett par veckors hyttinternering och avkoppling från spriten
varför salongsuppassare Åke blev befordrad till avlösare åt kocken den aktuella
perioden eftersom vi inte hade några passagerare ombord. Min förutvarande
enkla kockpraktik kom åter till heders med potatisskalning, steka personalmat,
diska och hålla rent överallt i köket. Efter någon vecka var Carlegård åter på
normal nivå och övertog arbetet.
Huvudsakligast lastningsplats blev Buenos Aires med deras export av
flera begärliga och nödvändiga produkter för det krigsransonerade Sveriges
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 210 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
tillstånd. Fyra passagerare skulle medfölja på hemresan, bland andra en särskilt
uppmärksammad person som ursprungligen kom från Kalmar. Numera chef för
en stor Export & Importfirma, "Dela Patagonia" i Buenos Aires. Mr. K. G. Nilsson
hade börjat sin affärsbana med att på 20-talet segla med vedskutor på
Kalmarsund. Vid ankomsten till Göteborg uppmärksammades mångmillionären
från Småland med ett helt mittuppslag med reportage och foton i
Göteborgstidningen. Salongscelebriteterna fullbordades med ytterligare ett
danskt direktörspar och ett lika svenskt bankdirektörspar från Stockholm.
Nästan dagligen serverades dignande swedish smorgasboard med
porlande drycker och sprudlande salongsuppassare. Hemresan beräknades till
cirka 25 dygn med alla extrakrokar på grund av krigstillståndet i Europa. Under
de ljumma nattimmarna kunde vi ibland möta ett fullt upplyst lejdfartyg på väg
söderut, vilket blev en obemärkt hälsning hemifrån. Krigstidsschlagern "Skepp
som mötas" skapades och spred en falsk sjömansromantik över Europa och gav
musikaffärerna klingande mynt i kassakistorna. Under det gångna året hade vi
själva upplevt både vinter och tropiksommar och nu väntade närmast
ytterligare förlängning med svensk vår och högsommar.
Efter ett års tid på M/S Vretaholm hade ett gott kamratskap och en
trivsel skapats som lämnade ett starkt och heminspirerat band. Hela
besättningen kändes som en stor familj. Min stundande militärtjänstgöring vid
flottan satte vidare stopp för utmönstring för svenska handelsflottan som jag då
uppfattade som en stor besvikelse. Hade inte svenska lejdtrafiken lika stort
berättigande som svenska flottans alla krigsfartyg? Ytterligare ett stort
sjömansminne för livet hade lagts till handlingarna. Tiden mellan juni 1944 och
juni 1945. Efter kontroll vid Färöarna och passerandet igenom spärren, kom än
en gång "Hitlers hantlangare" ombord vid Kristiansand i Norge. På
kvällsnyheterna från Sveriges Radio fick vi höra att: "I eftermiddag har flera
svenska lejdfartyg inkommit på svenskt territorialvatten och därpå följer
uppräkningen av namn och rederi. Äventyrsspända, solbrända och med pengar
vid avmönstring och en ljusnande framtid som vår, skingrades och upplöstes
vår ljuva sammansvetsade tillvaro.
De två sista händelserika och givande långresorna hade ytterligare stärkt
min övertygelse och önskan att efter militärtjänsttiden få återgå till
sjömanslivet. Inom mindre än två års tid hade mina egna framtidsplaner
fullständigt grusats.
Oskyldigt, omedvetet kunde jag ibland få avlyssna yttranden om min
personlighet som gjorde att jag reagerade. Ärftliga tendenser bevisade att jag från
Kära Far, pappa Gerhard övertagit han något inbundna, stilla tänkande, mindre
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 211 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
pratande, karaktär. Själv kom jag underfund med att jag oftast fallit i drömmande
tillstånd, verkade tystlåten och tänkande, vilket gjorde att jag blev missförstådd
som både tråkig, okamratlig och svårmedgörlig.
Faktum var att jag reagerade över olika händelser. Jag tyckte inte om att
som vanligt, dricka mig riktigt ordentligt berusad. Vid olika tillfällen. Att delta i de
olika kortspelen gav mig inte någon glädje utan gjorde mig irriterad. Jag började
reagera emot ständiga svordomar omkring mig och allt löst prat. Jag började söka
ensamheten och trivdes bra därmed. Jag reflekterade allt oftare över livets
mening och livets innehåll för just mig? Denna mystiska, psykiska krisperiod
klarnade för mig och jag förstod senare att jag redan som 19-åring hade passerat
en religiös brytningstid som senare skulle vakna och lämna djupa spår efter sig
de följande åren och allt framförliggande. Arvet ifrån barndomshemmets religiösa
atmosfär, lämnade tydliga spår. "Gud rår medan människan spår."
EN FYRAÅRIG SJÖMANSPERIOD VAR TILLÄNDA
Skolavslutning, konfirmationshögtid följd av militärtjänstgöring.
Ytterligare en milstolpe på vägen eller ett vägskäl till vägval låg framför. Under
mina bästa uppväxtår fyllt av krigsriskszoner och ett stormigt leverne kunde jag
i barndomshemmet åter uppleva en harmonisk trygghet. Själv fyllda de 20 åren
och min yngsta bror Siwert ska fylla 1 år i höst. Även pappa målarmästaren hade
fått lite mera arbete och sågs sällan till under dagarna. Mamma som
självutnämnd hemsamarit fann sysselsättningar överallt i byarna och i sitt stora
hushåll, men syntes alltid glad och optimistisk. Sjömansberusningens
efterdyningar hade ebbat ut något och sommarbrisens lojhet tagit över.
Min stundande utbildning till militär sjöman och övergång till svenska
marinen förändrade inte mycket min äkta känsla för sjömanslivet. Istället
upplevde jag ett förverkligande och en bekräftelse på en djupt rotad pojkdröm
om att en dag få gå klädd i en sjömansuniform, lika grann som mina äldre
kusiner hade därhemma i Anebo i mina pojkår. De sköna sommardagarna
började lida mot sitt slut och höstlöven begynte att prassla i träden. Mitt oroliga
sjömanslynne började göra sig påmind och instinkten påminde mig om att söka
ett extra jobb eller liknande fram till militären. På arbetsförmedlingen upplystes
jag om att sommarperioden med extrajobb var över men på Stadshotellet i Växjö
sökte man en servitörlärling så kallad smörgåsnisse. Iklädd svarta byxor och vit
rock förespeglade jag mig i fantasin att jobbet tilltalade mig. Med två års praktik
som salongsuppassare och goda rekommendationer så svarade jag bejakande
och var intresserad som extrajobbare.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 212 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
STADSHOTELLET I VÄXJÖ, 14 AUGUSTI - 21 SEPTEMBER 1945.
Jag var helt införstådd med denna korta inblick i restauranglivets
tjusning. Stadshotellet visade sig vara det enda storhotellet i Växjö stad och
upptog mitt i centrum av stadslivet ett helt eget kvarter. Under efterkrigstiden
fanns fortfarande både ransonering och restriktioner på mat och spritdrycker.
Stadshotellet var en bolagskrog och tillhörde Ö.S.A.R.A. Öst-Sveriges-AllmännaRestaurang-AB och var indelat i tre olika serveringsklasser.
3:e klassen tillhörde nästan arbetarklassen och klädseln var helt utan
betydelse. Det fanns inte heller dukar på borden och gästen serverades endast
2 vita och 1 brun (två snapsar brännvin och en konjak eller likör) men var
tvungen att äta mat till måltiden. 2:a klassens matsal hade dukar på borden och
var mera respektabelt för kontors- och affärsfolk med flera. Bättre matsedel
med korrekt betjäning. Till närmaste granne hade man vid entrén självaste
polisstationen, dock utan betydelse. 1:a klasen var helt toppmodern i
vestibulen med rockvaktmästare och reception, hovmästare i matsalen,
uppdukade bord med blommor och vikta linneservetter. Serveringspersonalen
var strikt i korrekta uniformer och en musikgrupp som spelade både lunch och
middag. I denna matsalsmiljö skulle undertecknad alltså få en praktisk lärdom
inom restauranglivet.
De första grunderna bestod i att vara rörlig, artig och kunna buga
hövligt och naturligt för alla gäster. Att alltid vara gästen betjänlig och
underdånig hur fel än gästen råkade ha. Som servitörslärling skulle den fysiska
tekniken samtidigt trimmas att på ett både flott och naturligt sätt bära både
serveringsattiraljer och mat. Tekniken att bära på vänster hand och stapla flera
tallrikar och fat på varandra hade jag under cirka 2 års tid redan tränat in som
salongsuppassare. Vidare att betjäna serveringspersonalen både på in och
utgående från matsalen. Bära de stora backarna och brickorna ovanpå vänster
axel fullastade med disk blev oftast att gå balansgång genom flera besvärliga
labyrinter med bord, gäster, personal och svängdörrar!
Första vakten, cirka fyra timmar före restaurangens öppnande var en
viktig uppgift för den så kallade smörgåsnissen. Min läromästare förevisade om
senapskarens rengöring och påfyllning, placera tändstickor i askkopparnas
mitt, placera ut blommor i matsalen, rengöra kryddställen och alla olika
kryddsåsernas rengöring och påfyllning från lagret. Fylla
serveringspersonalens linneduksförråd och vika linneservetter till
borddukningen.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 213 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Till lärlingens mindre roliga sysselsättningar ingick att betjäna
källarmästarefamiljen, på tredje våningen tre till tio gånger per dygn. Paret var
mycket kräsna och de två mindre barnen var sanna tyranner mot en mycket
nervös Nisse. Alla skulle beställa olika rätter och på olika tillagningssätt och så
Kungliga Flottan med ett och ett halvt års tjänst, Kungliga Pansarskeppet Sverige.
Som 1172-11-45 Davidsson blev tilldelad som rorgängare Ombord. Ovanför huvudet ligger
mitt "Sverige" som Ewert har styrt över haven. Foto 1945.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 214 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
glömde "Nissen" mer än hälften, vilket resulterade i ett upp- och neråkande
med hissen i flera timmar. Förutom de tre fullmatade måltider av frukost, lunch
och middag skulle det vara uppassning med drycker, kaffe och kakor, extra mål
åt gäster med ett ständigt klagande och gnat.
Trivsammast och roligast var att arbete i matsalen på lunchtid då det
kunde bli alldeles fullsatt med flera hundra gäster och beställningar i grupper
och alla räknade med Nissen som handräckning. Inte alltid kunde man räcka
till att vara samtliga till lags och då blev det mest ovett och skäll, på oss slöa
Nissar.
Vi var tre Nissar anställda och gick efter arbetstidschema. På
danskvällarna var mest intressant då var vi oftast två Nissar som arbetade
samtidigt. Vår extralön bestod av att vi placerade ett "Nisseglas" i kassan där
serveringspersonalen gjorde upp sin kassa vid tjänstgöringstidens slut. Listan
upptog samtliga som tjänstgjorde och då kom vi underfund med vilka av
serveringspersonalen som gav mest dricks och då blev det mest sporrande att
hjälpa just den servitrisen eller servitören vid ett nästa tillfälle. Det fanns
serveringspersonal som utnyttjade Nissehjälp, men underskattade deras
insats och gav alltid mindre på Nisselistan vilket för vederbörande straffades i
längden. Man nonchalerade deras önskemål. På nattimmarna blev det mycket
att plock av borden efter stängningsdags. Förutom dricks fick Nissen en låg,
fast månadslön och cigarettflickan var bra.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 215 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
M/S Bogabilla. Ewert på Sjöfartsmuseet i Kalmar Våren 2000
Vi tackar Ewert Davidsson
för att han delar med sig av sina minnen från Barndomen och krigsåren.
Gunvor och Jan-Erik Johansson
Ewerts minnen finns på
Oskars Hembygdsförenings hemsida
www.hembygd.se/oskars under Oskarsboken
Stöd hembygdsföreningens
dokumentationsarbete genom att sätta in
ett bidrag på vårt bankgirokonto:
285-7498
Oskars Hembygdsförening
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 216 av 216
2013-07-08/g&j