1. No category

Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
KRIGSÅREN
SJÖMANNENS ABC
År 1941, nyss fyllda 16 år. Jag stod i dörren till en helt ny värld, okänd,
men i mina tidiga år tillräckligt äventyrlig.
Vid fritimmarna mellan tågresorna som tidningspojke hade jag vid flera
tillfällen dragits neråt Kullerstenstorget med Sjöjungfrun som staty i fontänen
mitt på det lilla torget. Där låg också det gamla trolska, mystiska, urgamla
stenhuset Sjömanshus. Jag var nu äntligen på väg upp i den gamla, slitna
stentrappan. I första kala rummet möttes jag av en unken, främmande lukt,
mystiska anslag på väggarna, söndertrampade cigarettfimpar på golvet och i
ena hörnet en blåbeige, emaljerad, rund spottkopp och vid kortväggen en
väggfast träbänk.
Smygande utanför omkring Sjömanshuset såg jag ofta de där typiska
typerna sjömän enligt min oerfarenhet riktigt salta sjömän, som jag fick en stor
respekt för. Några år senare har jag vid ett flertal tillfällen ofrivilligt kommit i
kontakt med dessa sjömanstyper, men numera helt avslöjat dem som falska
profeter. Detta klientel som skapade dåliga rykten om sjömanslivet trivdes bäst
omkring sjömanshuset på ölhallarna eller vid sjömanskrogarna i
hamnkvarteren för att snacka till sig någon krona eller en flaska öl.
Dessa "sjömansbums" hade själva försatt sig i sin dåliga situation Med
alkoholisering som följd och svårt att ombord på en båt kunna behålla ett rejält
arbete. Allt detta med dåliga rykten och sämre renommé som var rådande för ca
femtio år sedan, gjorde inte situationen bättre för en ung omyndig, oerfaren
man från landet. Mitt själviska val av sjömansyrket som ansågs ovärdigt, helt
förnedrande och till lägst stående sociala nivå, hade jag blivit förpassad, av egen
fri vilja.
Den synliga kontrasten till jämförelse var min storebror Nore som lugnt,
fast och tryggt arbetade kvar hos pappa med måleriet. Föräldrarna och särskilt
mamma Tekla som kände för sin sons yrkesval som inte accepterat varken
måleriet, affärslivet eller pressbyrån blev något tveksam och frågande: "Vad
månde bliva av detta barn?"
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 123 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Med alla de erforderliga dokument som krävdes i ett stort brunt kuvert
åkte jag till Kalmar den 11 oktober 1941 och framlade för de myndiga herrarna
på Sjömanshuset. Nu visade man närgående intresse för min personlighet
genom att mäta min längd, kolla färgen på ögonen och likaså hårfärgen och
kroppsvikten.
Jag utnyttjade min returbiljett, åkte tåget tillbaka till Tvärskog och
cyklade, hem till Anebo. Nog hade jag växt en bra bit idag. Mitt självförtroende
hade styrkts och jag kände mig något lite småstöddig och tuff, inför mina
bykamrater. "Jag!" målarens Åke ifrån Anebo är numera en tvättäkta registrerad
sjöman med sjömansbok och hela världen för framtiden.
Min sjömansbok utskriven den 20 oktober 1941.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 124 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Ifrån Sjömanshuset kommer redan efter några dagar och en vecka ett
telefonsamtal. Förfrågan gäller om jag vill mönstra på en segelskuta från Kalmar
som kock/jungman? Mitt besked fordrades omgående och jag lovade att
acceptera och pröva jobbet.
M/S NELLY (FRÅN KALMAR DEN 1941-10-20)
Nu med enkel biljett åkte jag ifrån Tvärskog redan dagen därpå. I
Ölandshamnen låg en enmastad segelskuta på 38 ton (nettolast). M/S betyder
att skutan har både Motor och Segeldrift. Kock/jungman har dubbel betydelse
och bevisar att jag skall utföra två olika arbetsuppgifter. Den lilla, lilla båten
hade endast tre mans besättning inklusive mig, och förutom att arbeta på däck
så skulle jag kocka mat åt oss tre man. Kapten var en storväxt och kraftig
skutskeppare som hette Kindström. Styrman var mindre i kroppsbyggnad, men
syntes seg och något yngre än kapten.
Styrman och jag skulle dela bostad i skansen förut och kapten bodde
ensam i salongen akterut. Introduktion, påmönstring och presentation var
avklarade och nu väntade verkligheten. Skymningen föll tidigt i oktober och
styrman satte fyr i "kaggen" i skansen och kokade lite kaffe åt oss alla tre.
Sjömanslivet innehöll bland annat ett eget särskilt språk, sjömansspråket och
namn på olika ting, som jag skulle lära mig så småningom. Eftersom M/S Nelly
blev min första arbetsplats till sjöss, vill jag lämna en liten utförligare
beskrivning av detaljer som är annorlunda för landkrabban!
Vägen till skansen = bostaden gick neråt från en lejdare (brant) trappa,
under fördäcket. Första intrycket i skansen var en unken lukt, inpyrd smuts,
blandat med tjära, fotogen och råolja. På förkanten i mitten fanns ett väggfast
bord med likaså väggfasta sittbänkar på båda sidorna. Inbyggd på båda
fartygssidorna fanns sängen = kojen och endast från taket fanns ett
dagsljusinsläpp, ett fönster som kallades skylight. Styrman tände fotogenlyktan
som hängde i taket och var enda ljuspunkten och lade in mera ved i spisen.
Här var tydligen inte vanligt med rena sängkläder för varje ny
besättningsmedlem. Över- och underlakan med örngott var en ännu oupptäckt
företeelse. Den gamla filten som säkert var lika gammal som skutan lade jag
över mig, förövrigt helt påklädd, och somnade nästan genast.
Efter några timmar var inte allt så lugnt och stilla längre. Jag vaknade av
dunk, dunk, dunk ifrån motorn och skutan skakade, hoppade, rullade och jag
höll mig med armar och ben i kojkanterna för att inte ramla ur. Jag sade till mig
själv: "Är detta det romantiska härliga sjölivet som Harry Brandelius sjunger så
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 125 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
rörande och känsligt om?" Jag kände mig så konstig i både huvud, kropp och
mage, med en ordentlig sjösjuka. Efter flera sorger och lika många bekymmer
kom styrman iklädd trätofflor nerför trappan, nej förlåt lejdaren och ropade att
klockan var sju och dags att komma akterut för morronkaffe. Vi lämnade
Kalmar 02.00 och var på väg över sundet till Sandviken på Öland för att lasta
potatis till Stockholm. Skutan var helt tom på last och därför tålde den inte
heller den grova sjögången, av halv storm, upplyste styrmannen om. Då jag
kravlat upp på däck, hängde jag mig över relingen och tömde hela mig
inombords. Det började ljusna och akterut såg jag styrman stå i styrhytten. Hur
ska jag klara att komma akterut i detta väder? Allting snurrade för mig då jag
hela tiden höll mig fast vid relingen och drog mig akterut.
Skepparen blev synlig i sin stora kroppsbyggnad och med
tordönsstämma frågade han "Du kan väl elda i en järnspis, koka skinnpotatis
och steka fläsk åt oss lite senare då vi kommit in i lä och lugnare vatten.” Jag
ryckte upp mig och svarade lite trött och purket "Det kan jag väl" och tankarna
gick till mammas järnspis därhemma i köket. Även de enklaste lärdomar ifrån
mammas kök kom här till användning. Åtminstone på mindre lastfartyg kallades
köket för "kabyssen" som här på Nelly var placerad på däck, strax förom
styrhytten. På sjöspråket kallades höger för styrbord och vänster för babord.
Kabyssen som låg på babordssidan, var hellre inte vinterbonad, utan kunde till
jämförelse liknas vid en enmansskrubb. Här fanns inte plats för något större
varuutrymme.
Ganska snart började det att knastra i vedspisen, havet hade lugnat ner
sig och jag kunde lättare gå både i stegen och inombords gå fram i skansen för
att hämta min pipa och tobak. Skepparen kom med en fläskbit i ett papper och
då skinnpotatisen och fläsket var färdigt intog vi gemensamt vår frukost/lunch i
styrhytten. Efter måltiden fick jag order av styrman att gå ner i lastrummet för
rengöring och göra klart för att lasta potatisen.
Min första sjöresa med lastfartyg bestod av 10 timmars rullning norrut i
Kalmarsund. Mellan matlagning, disk och hålla eld i spisen var min
arbetsuppgift att lämpa undan potatisen åt sidorna i lastrummet. Styrman
körde motorvinschen, ett par mannar lade "sling" om potatissäckarna och några
man ytterligare i lastrummet. Leverantörerna bestod både av lastbilar och
hästskjutsar och efter omkring tre dagar hade vi tagit ombord ca 70 ton = 70
000 kg potatis i lös vikt. Huvudingrediensen av kosthållet till sjöss bestod ju av
potatis så vi klarade den krisen.
Redan från skoltiden med den lilla blå anteckningsboken hade jag
periodvis fört dagboksanteckningar och denna invanda syssla har följt mig
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 126 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
under alla år. Till sjöss kallas detta: loggboken. Alla händelser och tilldragelser
bokförs av jourhavande fartygsbefäl och är något av den hemliga boken.
Klart för avgång lördag eftermiddag, men resan blev kort. Redan inom
Smålands skärgård vid "Lindödjupet" ankrade vi eftersom motoroljan var
krigsransonerad. I väntan på segelvind samlades här olika typer och storlekar
av segelskutor eftersom man inte hade tillåtelse att ankra på vilken plats som
helst.
Upplevelsen var unik för en nybörjare till sjöss. Här bestod naturen mest
av vatten, stenklabbar och sjömärken. Jag kunde inte riktigt förstå hur
skepparen och styrman kunde köra Nelly mellan alla närgående stenhällarna
runt omkring oss? Intresserad och frågvis löste jag senare mysteriet med
sjökort, kompass, sjömärken och inomskärs fanns även utstakade färdleder
med olika sjömärken, precis som landsvägen där hemma. Efter tre dagars
väntan på segelvind skulle skepparen vara rolig vid morronkaffet: "Här får vi
tydligen fira jul!" Styrman ber mig gå fram till ankarspelet på backen, flera
främmande ord? Backen = främre överbyggnaden på fartyget. Poppen =
överbyggnaden akterut på ett fartyg. Ankarspelet har ett rasslande och
klirrande ljud. Det fungerar som en domkraft. En man på var sida av en
hävstång och så kommer ankarkättingen insmygande och försvinner ner under
däck.
Styrman och jungman "Sätter" hivar upp storsegel, mesan, klyvare och
stagfock och så sakta börjar Nelly glida framåt i "styrfart" som hastigheten
kallas för. Avstånden till sjöss mäts i sjömil: En landmil 10 km, 1 km = 1000 m.
En sjömil är 1 853 m = 1 landmil = 5,2 sjömil.
En engelsk landmil är = 1 610 m. Seglatsen blev inte så lång i dagsljus
eftersom alla fyrar är släckta under krigsåren. Nästa ankarplats blev Grindö och
här samlades skutorna: Agda, Matilda, Claudia med flera som jag inte kunde läsa
namnen på ca 10-12 stycken.
Fritidssysselsättningen ombord på en mindre segelskuta klev nog
ganska enformig i längden. På kvällen firade skepparen ner livbåten, som var
placerad akter om styrhytten. Skepparen vrickade, en slags rodd med en åra,
över till några av de övriga skutskepparna, drack några supar, pratade krig,
frakter och senaste nytt och eventuellt lyssnade på en batteriradio.
Vid den tredje ankarplatsen vrickade skepparen iland efter middagen för
att lägga ut näten i vasskanten. Tidigt i gryningen åkte han iland igen för att
vittja näten. Fångsten blev god med några gäddor, spättor och abborrar och
kosten var tryggad, lunch och middag för flera dagar framåt. Frysbox eller
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 127 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
kylskåp var inte heller aktuella före världskriget. Nästa anhalt blev Oxelösund
och efter några timmars användning av motorn så gick den sönder, med
ytterligare två dagars försening. Passerade Södertäljeslussen och därefter fick
jag frivakt eftersom jag skulle få uppleva min första nattvakt tillsammans med
styrman. Vid fartygets gång numera är jag ofta ensam i skansen eftersom
M/S Segerö.
styrman ofta har tjänstgöring. Sällskap har jag istället av min medhavda
grammofon med samlingen av stenkakor, men också av olika slags
veckotidningar, detektivmagasin och cowboyböcker. Vid ankringsplatser och i
hamn utväxlar skutgängen tidningar och magasin med varandra. Det blir
billigare också.
För närvarande ligger vi vid Kornhamnstorg vid Slussen i Stockholm och
väntar på att lossa lasten. Styrman har gått uppåt Gamla stan och mina tankar
går hemåt bland andra till lille Villy som föddes i våras, samtidigt som jag
skriver och skickar hem en Stockholmshälsning till dem alla. Efter fem dagars
väntan kom stuverigubbarna och skulle lossa lasten. Jungman fick mellan
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 128 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
varven i kökskabyssen ösa potatis i säckar i lastrummet tills blåsorna kom i
händerna. Längs kajen ligger flera skutor och ungdomarna håller ihop även vid
landgångsbesök. På fredagen hindrades lossningen av snöslask och skepparen
hade köpt ett stycke oxkött till kalops. Lördag arbetar stuvargubbarna bara
halva dagen och det gav mig lite extraledigt och händerna hinner läkas till. På
söndagsmorgonen var luckan fastfrusen och i kabyssen hade kaffesumpen frusit
till en klump. Ett primitivt och hårt liv och leverne.
Skepparen ringde mäklaren för extra folk. Han var rädd att frosten skulle
förstöra potatisen. Tisdag kväll var lastrummet tomt och ny last inte bestämd
ännu.
Fredag började vi hemresan utan last. Ingen avskedsfest för Stockholm,
endast en varm kväll i skansen med pipa, deckare och grammofonen. Söder om
Södertälje möttes vi av motvind och fick ankra tillsammans med en större
grupp skutor. Jag lånade båten och vrickade över till en tremastskonare från
Påskallavik som hette Otto och där i skansen bjöds jag på gott kaffe tillsammans
med ett gäng som spelade poker och grammofon. Höstvintervädret höll i sig. För
ovanlighetens skull tvättade jag lite skjortor, underkläder och samtidigt blir jag
renare om händerna. Söder om Oxelösund går vi in i skärgården och ankrar för
skepparen måste komma iland och kontakta mäklaren angående last.
Jag följer skepparen iland för att samtidigt plocka ombord lite extra ved
till spisen. Kvällen efter vrickade vi till Billy från Borgholm, där vi blev bjudna
på te och lyssnade till kvällsnyheterna från radion. Obligatoriskt meddelades att
flera telegram skulle läsas upp efter nyheterna. Skepparen blir ganska paff då
ett av telegram gäller honom: "Fortsätt Kalmar för uppläggning, ingen last".
Klara besked! Sammanlagt sju skutor hade ankrat upp vid Krokelund. En efter
en lättade ankar dagen efter och så även vi. Ankarspelet går utan noter sa
styrmannen med pipan i munnen och kanske får vi även åka hem på lördag
kväll?
I eftermiddag kunde vi blicka ut över Östersjöns fria vatten, men fick
uppleva en ruskig fläkt av det nyss påbörjade kriget. Cirka sju större
trupptransport- och krigsmaterielskepp kom i en lång konvoj och gled sakta fart
uppöver emot Finland. Fartygen smög så nära kusten för att hindra att bli
upptäckta av Ryssarna, men vi kunde utskilja stridsvagnar, kanoner och även den
Tyska flaggan i aktern och fullt med soldater på väg till Finland. "Stackars satar"
var skepparens kommentar. Dom är idag ganska starka, men jag tror ändå att
dessa trupper går en säker död till mötes och det var det kalla Vinterkriget år
1941-42 med många tusen svenskar som frivilliga.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 129 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Hela lördagen körde skepparen söderut med motorns hjälp eftersom
han och styrman ville åka hem ifrån Kalmar på kvällen och även att motoroljan
inte längre behövdes sparas på grund av vinteruppläggning. Söndagsmorgonen
var allt tyst ombord. Jag var ensam ombord och bestämde mig för att hälsa på
dem på Törnebyslätt. På tisdagen mönstrade vi av alla tre efter en månads
tjänstgörande för kock/jungmannen Åke D.
Jag hade liksom avsmakat det omoderna sjölivets verkliga vardag. Ändå
fanns idag en äldre generation av äkta sjömän som kan se tillbaka på hårdare
tider. Det talades ofta inom sjömanskretsar om den gamla tiden
långfärdsseglarna, råsegelskutorna, grymma tid, hård disciplin då kosthållet
mest bestod av salt kött, salt sill, rotfrukter och daglig brännvinsranson. Färska
grönsaker och frukt var en lyx i sjöfarten för bara femtio år sedan. Ytterligare
efter 25 års egen sjöpraktik kan jag peka på en märkbar förvandling. Från
segelskutans råa, naturella vardag till det hypermoderna containerskeppet fyllt
med moderniteter och varm helgdag av elektronik i alla detaljer. Tiden förändrar
allt, dagligen märker vi inte utan bara följer med omedvetna om utvecklingen
omkring oss.
Upplevelsen och intrycken av min första sjöperiod har inte helt
avskräckt, utan sporrar istället till fortsatta spännande äventyr. Även den
omoderna segelskutan var en del i sjömanskapet och för mig liksom
”landkrabban" räknades den som båt!
TREMAST-SKONAREN ALBERT FRÅN 0SKARSHAMN 1941-11-25
Jag hade planerat hemresan i morgon till Anebo, men friheten blev tyvärr
inte så långvarig som jag planerat. Redan vid avmönstringen den 24 november
blev jag erbjuden nytt jobb per omgående. Ute vid Tjärhovet låg en trälastad
tremastare på väg till Tyskland och var i akut behov av en kock.
M/S Albert var något mer än dubbelt så stor som M/S Nelly, hade sju
mans besättning och skulle vara tillbaka i Sverige före julhelgen, om allt gick bra.
Jag hade ju redan erfarenhet av vad en omodern segelskuta innebar
med mycket negativa sidor så här års. Jag lovade emellertid
sjömansförrättaren att åka ut och bese skutan och tala med kaptenen. Redan
på däck mötte jag en rödbrusig till synes ganska alkoholskadad salt skeppare.
Kapten Johnsson titulerade han sig och på stående fot var jag redan tydligen
antagen. Skepparen visade mig akterut där jag nu fick en egen hytt och för
övrigt bodde tillsammans med styrman och skepparen.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 130 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Skansen och "byssan" var belägna ovan däck. Här bodde två matroser,
en lättmatros och en jungman. Skansen var även manskapets matsal dit även
jag tillhörde. Kapten och styrman intog sina måltider, både fast och flytande
föda i salongen, kaptenens hytt. Efter endast en månads sjöpraktik var jag
redan kock/steward ombord. Genast upptäckte jag nymodigheten av
elektriskt ljus ombord, men fick snart uppleva hur primitivt det hela var,
ibland fungerade inte generatorn, ibland lyste det sämre än ett stearinljus.
Jag ringde omedelbart hem och berättade om förändringen. Nu
började det stora äventyret. Vi gick frivilligt rakt in i det krigförande
storlandet Tyskland. Hemma var dagstidningarna fyllda med krigstillståndets
verklighet som nu pågått i över två år och blir ytterligare spänt för varje
månad som går.
I tidningarna läste vi och från radion fick vi höra att även svenska båtar
försvann i Östersjön under mystiska förhållanden. Trots den stora risken för
minor, torpeder och flyganfall med bombningar så skulle sjöfarten fortsätta.
Trots att Sverige var neutralt så var Sveriges ekonomi och existens i behov av
handelsutbyte med Tyskland som var det krigförande landet och stora hotet i
Europa. Risken att förintas var ju 100 %, men trots fakta tycktes detta inte till
synes nämnvärt avskräcka den obekymrade 16-åringen. Säkerhetsföreskrifter
fanns med livbåtar, livbälten med mera. Hemliga utstakade farleder inom
"minspärrar" både svenska och tyska. Bevakning av örlogsfartyg på båda sidor
och vid kritiska lägen gick vi alltid i konvoj, samlade under bevakning med
släckta lanternor. Ersättningen för med livet som insats skulle idag helt
överensstämma med spelet rysk roulett. Krigsriskersättningen när vi
påbörjade utomlandsresan och gick ute var på kusten 125 %, utanför
tremilsgränsen var det 200 % tillägg och detta fortlöpte hela resan tills vi var
tillbaka inom svenskt territorialvatten och i svensk hamn.
Kabyssen var belägen förut, akter om skansen. Även här fanns en
gammal hederlig järn/vedspis och utrymmet var minimalt. Skepparen stod
ansvarig för hela proviantlagret som i huvudsak var förlagt akterut, eftersom
det mesta baslivsmedel var ransonerat. Sjöfarten var emellertid beviljad extra
restriktioner utöver "landsvensken" men krigskvalitet och kvantitet var ändå
hårt begränsat. Varje förmiddag lämnade skepparen ut dagens ranson av
huvudingredienserna, alltid i knappaste tilltaget. "Det ska räcka" sa han alltid
och därmed var jag helt friställd ansvaret. Dagligen kom knot och klagan i
synnerhet från manskapets sida men det hela fortlöpte oförändrat.
Vi hade lämnat Kalmar och sjömännen hade utan min hjälp satt alla
tillgängliga segel, som jag här räknade till sju stycken. Segla söderut var för
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 131 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
närvarande en härlig känsla. Vinden spelade i segel och tåg = trossar. Det var
för övrigt tyst omkring oss. Skepparen var nödsakad att segla så mycket som
möjligt för oljeransoneringens skull. På däck var en cirka två meter hög
däckslast av props, kortare trästockar, som var lite till besvär vid leveransen
av mat akterut.
Redan vid Ölands södra udde började det dåliga vädret. Nu var
segelvinden inte så vänlig längre. Jag fick rigga upp mitt slingerställ för att
hålla grytorna kvar på spisen. Kallt saltvatten spolade över kabyssens tak, så
nu var jag helt instängd. Jag tror ändå att däcksgrabbarna hade det ändå värre
och sämre än jag. Jag blev inte sjösjuk nu längre vilket var en stor fördel och
styrman levererade maten akterut åt mig. På däckslasten fanns en gångväg
med hårt spända rep på båda sidorna för att förhindra att spolas överbord,
vilket faktiskt hänt på flera fartyg. Här ombord fick jag inga otrevliga blåsor i
händerna utan hade det ganska bra som skutkock.
Efter några dagar mötte vi en lång konvoj på väg norrut. Därmed
övertog tyska örlogsfartyg bevakningen. Vi hade samlats ett cirka 10-tal fartyg
i Hanöbukten på väg söderut till Polska och Tyska hamnar. Fientliga flyganfall,
ryska ubåtar och drivminor, allt försatte oss i högsta beredskap. Livbältet
tjänade mest som pyjamas under dessa kritiska dygn. Vi kunde inte skydda
oss med att vi var svenskar, vi var nu mitt inne i det pågående verkliga och
allvarliga krigstillståndet.
Efter fem dygns resa från Kalmar kom vi gott och välbehållna till
Swinemünde infarten till Stettin. Något tryggare var det också att ha land inom
räckhåll. Vi fick med egna ögon beskåda kriget i vitögat, soldater, krigsfångar,
krigsmateriel, raserade byggnader och stadsdelar efter bombanfall. Överallt fanns
långrockarna i gröna uniformer med hakkors och den tyska örnen i mössan.
En grupp Gestapomän kom militäriskt ombord för inspektion av last,
passformaliteter och undersökning efter fientliga spioner eller insmuggling av
otillbörliga saker. Kapten tog emot med Hitlerhälsning och var nästan därmed
accepterad, förutom att han skulle smörja och bjuda generöst på sprit, tobak,
cigaretter med mera. En oundviklig obligatorisk gest för att komma på god fot
med tyskarnas stolta hållning. Vi fick permission till kl. 22:00. Därefter var det
utegångsförbud med stränga strafföljder.
Någon allvarlig krigshändelse som bombning eller liknande in träffade inte
vid detta tillfälle. Vi gick iland i samlad grupp till Sjömanskyrkan, men någon
gjorde en utbrytning och slank in på en bierhall. Öl och horor fanns rikligt
överallt. Mörkläggning var obligatorisk. Militären dominerade och Gestapopolisen
med dödskallemärket i mössan och hakkorsbindeln på armen såg avskräckande
ut.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 132 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Laster lossades av franska krigsfångar som var strängt bevakade
överallt ombord. Vi hade fått skriftliga förhållningsregler genom kapten. Inget
umgänge med fångarna, inte tala med dem, inte ge dem mat eller andra ting, ty
detta kunde medföra stränga straff även för svenska medborgare. Vi var ju
osynligt lierade med tyskarna.
Efter förhalning till kolkajen blev vi klara på nolltid. Nu kom ett nytt SSgäng fullt beväpnade med gevär, hundar och revolvrar ombord för genomgång av
fartyget och för att söka efter rymlingar och försök till utsmuggling av otillåtet
gods men även kontroll av alla passformaliteter med uppställning på däck och
personlig beskådning och jämförelse av passfotot. Vi fick klarsignal och eftersom
skepparen var lite tyskvänlig så gick det hela lite lättare. Nu gick vi med motorns
hjälp utanför hamnpiren där konvojen skulle samlas.
Allt syntes avlöpa väl och i gryningen dagen efter fick vi order att lätta
ankar och gå norrut emot svenskt farvatten. Eftersom Karlshamn låg i Sydsverige
så kunde vi, om inget oförutsett inträffar, räkna dagarna till avmönstring,
eftersom även M/S Albert skulle läggas upp under vintermånaderna.
Jag talade med skepparen om att få återkomma efter uppläggningstiden,
men däremot som jungman. Nu förberedde sig samtliga för att åka hem först och
främst till julen. Krigsjulen 1941 i hemmets lugna härd, ingen
krigsriskersättning eller lurande faror. Allt var däremot mörkt av krigsskuggan
av ransoneringar av det mesta och mörkläggning. Det var oroligt och nervöst i
världsläget!
Även min grammofon spelade krigsmusik: Släckta fyrar Lili Marleen
med flera. Tysk militärmusik var vanlig på radio men på kortvågen kunde
man koppla även en och annan engelsk piratsändare med krigsnyheter och
musik.
KRIGSVINTERN 1941-42
Målarmästare Gerhard Johansson med sina anställda upplevde mindre
arbeten eftersom folk i allmänhet, upplevde en depression på grund av krigsläget,
men även material för måleriet var ransonerat och av sämre kvalitet.
Storebror Nore skulle denna vår mönstra i militärtjänsten och blev
tilldelad Flygvapnet F12 på Törnebyslätt i Kalmar. Eftersom jag var
registrerad sjöman syntes min ungdomsdröm automatiskt gå i uppfyllelse till
flottist. Lillebror Villy var ett år fyllda och uppe i Gunnarskog i Värmland
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 133 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
sprang en sexårig liten ljuslätt flicka med långa flätor som fjorton år senare i
Göteborg skulle bli min hustru.
Som vanligt var det alltid vår pigga och glada mamma som lättade på
det deprimerade världsläget. Jag kände inte riktigt igen mina barndomsjular
detta år, men däremot var förväntan stor hos min fyra yngre bröder och deras
unga föräldrar som celebrerade med snart jämna fyllda 40-50åren.
M/T Venern med nästan full tank vid Älvenäs utanför Karlstad i
solnedgången, 1972.
Pappa upplevde vintern med arbetslöshet mycket hårt och blev nödsakad
att anta skogsarbete för att hålla ekonomin någotsånär i balans. Även Nore och
jag som stora amatörer på området, blev antagna att göra vår enkla insats, alltid
blev det några kronor till tobak och mat. Aldrig förut hade väl en vårvinter varit
så lång och seg. M/S Albert låg infrusen av snö och is, men hoppet och längtan
framåt en ljusnande vår med tjällossning lättade ibland på dunklet. De sysslolösa
helgerna och de långa mörka kvällarna utfylldes oftast med kortspel och
grammofonmusik. Gänget samlades gärna i Anebos "ungkarlslya" med lätt
kortspel. Redan som lite yngre var kortspel ganska vanligt på landsbygden. Svarte
Petter, Svälta Räv, Whist, Casino, Tolva, Europas städer, Poker med flera varianter.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 134 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Alltifrån tidiga barnaår hade mamma predikat för oss pojkar att kortspel om
pengar var mycket syndigt och förbjudet. Detta förbud sporrade oss trotsande
ungdom till smygande spel med pengars värde. Den snålt tilltagna
nöjesbranschen bestod av någon utomhusfest i Gröningen i Alsjöholm, men även
ett bilgäng till närbelägna festplatser i Örsjö eller Påryd. Flickan fanns även med,
men lite mera flyktigt, periodvis. I stället för att cykla några mil i decimeterdjup
snömodd var det eggande att ligga kvar...
Ännu en grym Anebovinter gick emot förvandling i naturen. I början av
maj månad kom meddelande att åka till Karlshamn för mönstring på M/S Albert
för andra perioden. Det blev barmark med snödropp både från takdropp och på
gräsmattan, krokus och blåsippor vaknade åter till liv i solgasset. Livet tinade upp
naturen. Våren tinade upp den tillknäppta lilla människan och för närvarande
syntes allt optimistiskt!
II:A PERIODEN-M/S ALBERT 1942
Med mammas hjälp och kärlek packades på nytt sjösäcken. Jag skulle åka
det smalspåriga tåget Kalmar-Karlskrona-Karlshamn som jag för två år sedan
dagligen som Pressbyråpojke åkt tre turer fram och åter. Min utflykt till det
okända, farofyllda sjölivet under krigstiden avspeglades och avslöjades mest av
mammas avslöjande påverkan till det yttre, men även djupt invärtes. Ganska snart
upptäckte jag konfirmationsbibeln som mamma smusslat med tillsammans med
övriga attiraljer och än en gång kände jag mig som "mammas lille pojke".
Det gamla gänget drabbade åter samman och Jungman Åke flyttade in i
skansen. Nytillskottet var en Blekingebo som mönstrade kock och hette bara
Pelle. Äventyret började med en mindre hamnplats i södra Kalmarsund som hette
Bergkvara. Med ens verkade skutan Albert så stor, men detta beroende av att
hamnen var så liten. Krigstillståndet hade också märkts på utsidan av Albert, som
mera liknade reklam! Längst fram på bogen var en svensk flagga lodrätt målad
därefter följer namnet: Sverige målat med vit färg för att reflekteras emot den
mörka fartygssidan och vidare längst akter den svenska flaggan målad vågrätt.
Här var inte frågan om reklam utan en allvarlig nationalitetsbekännelse emot
både egen sjöfart som all utländsk och fientlig. Vi skulle lasta props till Tyskland
och nu skulle även jungman Åke få känna på det hårda och riskfyllda
stuverijobbet. Matroserna "Nisse” och "Finland" kämpade tillsammans med mig i
lastrummet för att stuva undan slingorna. På däck avlöste styrman och
lättmatrosen varandra att köra vinschen.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 135 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Även arbetsdagen har en ände och nu började fritidsproblemen för
äventyrshungriga ungdomar. Kocken Pelle och jag var nästan på samma våglängd
med gemensamt hemliga intressen. Nöjesliv, förströelse och att rätt använda
fritiden var i detta lilla samhälle mycket begränsat.
Frälsningsarmén blev vårt första fall, ty där fanns vad vi var ute efter. Pelle
och jungman var ute efter flickor till förlustelse och nöjen emedan däremot
Frälsningsarméns syfte var åt helt annan riktning, ty så talar en före detta
frikyrkoupplyst medlem.
Nu börjar sjöresans problem på allvar. Det kom order att propslasten till
Tyskland skulle stoppas tills vidare. Nu följer en veckas dödtid för skutan Alberts
vidkommande emedan kocken Pelle och jag trivdes eftersom vi på Frälsis hittat
varsin fin smålandsflicka. Efter omkring en veckas stiltje kom meddelande att
lossa lasten. Detta betyder otur för vår fortsätta resa sa matros Finland.
Nya order gällde en stenlast från Verkebäck i norra Smålands skärgård till
Wismar i Litauen, som för närvarande var ryssockuperat. Jag hade nu som
jungman fått insyn i och uppleva en splittrad dygnsrytm. Min lärare var styrman
som upplyste mig om det mest praktiska med vaktsystemet av sjödygn med 4-5-6
timmars vakter dygnet runt. Genom matros Nisse fick jag teoretisk undervisning
av timpassens uppdelning i olika graders benämningar. Sjövakten bestod även av
att hålla utkik på backen framme på fördäck efter främmande föremål som minor,
ubåtsperiskop och dylikt. Kapten, styrman och däcksmanskapet delades upp i tre
olika vaktgrupper om två man som tjänstgjorde sjödygnet runt. Vid övriga arbetstillfällen underhölls fartyget med rengöring, vaskning och målning. Livet ombord
blev som en egen liten värld med kapten i toppen och organiserad samhörighet
neråt där alla var beroende av varandra.
Skansen hade två väggfasta långkojer inbyggda på var sida med draperier
att dra för vid behov. Vägg heter skott och golv heter durk på sjömansspråket. I
mitten på durken var det långa ovala golvfasta bordet som tjänstgjorde vid alla
aktiviteter. I ena hörnet akter ut fanns en vedspis, en så kallad kagge placerad,
som eldades vid behov. Kojutrustningen var sekunda och ohygienisk eller upptill
vars och ens trevnad och intresse. Rena, vita lakan och örngott var en främmande
företeelse. På styrbordssidan förom skansen var ett enmans torrdass placerat och
akter om styrhytten befanns befälsdasset av samma kvalitet.
Vi seglade norrut långsam speed och för första gången i mitt sjömansliv
upplevde jag Kalmar från sjösidan, där jag kände igen slottet, Ångkvarnen och
Vattentornet. Efter två dygns segling skulle vi ankra vid en plats som hette Flirvik,
men vår kvinnotjusare till kock han döpte om platsen till Flirtvik och tyckte att
här skulle vi absolut kolla läget ikväll.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 136 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Dagen efter gick vi intill kaj i det oansenliga, nästan obefintliga Verkebäck
där stenlastningen påbörjades. Kraftiga lyftkranar på bryggan lyfte ombord block
som vägde cirka 5 ton stycket. Efter att lastat 100 ton skulle vi "förhala", flytta in
till Påskallavik för det resterande.
Eftersom helgen närmast låg framför så överlämnade skepparen ansvaret
till styrman och åkte själv hem till Oskarshamn. Kocken Pelle och jag kom överens
att göra strandhugg, liksom de gamla vikingarna, men vi inriktade oss helt på
flickor.
När lasten nästan var klar kom mäklaren ombord och talade om för
styrman att lasten hade stoppats. På måndagseftermiddagen kom skepparen glad
i hågen beredd att kasta loss och lägga ut, men vi höll igång med att lossa lasten!
Skepparen, knallröd i ansiktet, fullständigt panikslagen skrek åt både
höger och vänster så även de kalla och tunga stenblocken reagerade. Vi fick
ytterligare besked från disponenten för stenfirman att lasten obönhörligen skulle
lossas. Då de värsta dyningarna lagt sig kom disponenten och förklarade att det
hela var ett misstag: Vi kunde lasta igen. Då tände den alkoholskadade skepparen
på alla cylindrarna, blev blossande röd och skrek disponenten rakt i ansiktet: "Nej
tack, vi lossar lasten och ger oss iväg norrut!” Bara kocken och jag var nöjda med
kontraordern eftersom vi funnit smålandsflickorna. Men nu syntes även den lilla
smålandsflirten vara till ända, nya hamnar nya famnar.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 137 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Sjömansbrevet fr. M/T Albert. "Mors -dag" (Maj-42)
Då sjömannen var borta ifrån hem och vänner, uppehölls kontakten med
brevväxling. Innehållet kunde vara ganska primitivt och "naturformulerat" som i
talspråk med de Kära därhemma. Slutbetyget från folkskolan i modersmålet: Tal
och läsövningar var: Med beröm godkänd, däremot följer Skrivning och
Språklära: Med nöje godkänd, en liten nedgång tydligen, vilket väl kommer fram i
följande sjömansbrev. Men innehållen är så spontana, naturliga och vardagliga så
de blir ibland roliga!
Mors Dag maj 1942
Hej alla därhemma!
Ja, nu är jag tvungen att skriva i alla fall. Det var en rolig resa det här. Nu
när vi hade legat och väntat på den där propslasten i fjorton dagar, så blev
skepparen arg och sa att han inte ville vänta längre, utan han skulle skaffa en
annan last. Vi fick lossa lasten igen. Vi lossade i onsdags och halva torsdagen, så
skulle vi gå och lasta sten i Påskallavik, så nu ligger vi här. Vi har lastat 90 ton men
vi ska ha en 300 ton. Det är stora blockstenar som väger ungefär 6-7 ton. Med den
lasten ska vi gå till Vimsar i Tyskland. Det blir en lång resa, men vi ska väl hoppas
att det gå bra. Ja, vara jungman det är annat än att vara kock. Från Bergkvara tog
det ett dygn, så då hade man några vakter. Ja kan ju förklara närmare. Vi är två
grupper skepparen, Finland, styrman och vi två jungmän Nisse och jag. När vi gick
ut från Bergkvara klockan 12 så hissade vi segel, så seglade vi i sidled vind. Det var
underbart. Så fick styrman och vi gå och vila oss och sova till kl. 7 på kvällen. Så var
det kvällsmat när man vaknade och vaktombyte. Då fick skepparen och Finland gå
och sova till 12 på natten så var jag med i vakten. När man sover har man frivakt
som det heter. Så fick först jag gå och ta rodret, för jag hade styrt mellan Karlshamn
och Bergkvara, så jag var van, och jag kunde kompassen. Den kan jag på mina fem
fingrar, men så läste jag tre kvällar också. Jag stod där och styrde styrbord och
babord och tittade på kompassen om jag höll kursen. Det är rätt så svårt ibland må
ni tro. När det börjar gira. Där stod jag i skymningens timma och det blev mörkare
och mörkare. Jag tittade ut efter fyrar och båtar, och på samma gång tänkte jag på
er därhemma. Ni gick och lade er att sova, och de små mina bröder "Åke på
fön".....Nä de skriker på mig här, att jag ska sluta nu. Vi ska iland. Så byter vi vid
rodret vi tre till kl.12 på natten så gick vi och väckte det andra gänget, så fick vi
sova till 4 på morgonen så skulle vi ta vid igen. Ja det är svårt, men vanan gör det.
Slut, jag får inte skriva mer nu för då gå de ifrån mig.
Hjärtliga gratulationer på Mors dag "Mamma"! Ja hann inte skriva något
kort. Hälsa släkt o vänner och alla!
Hej! Skriv inte utan att jag får brevet när vi är tillbaks från Tyskland.
Hej! Åke
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 138 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Vi blev i behov av proviant, färskvatten, tobak och skepparen och styrman
hade "Utförselspriten" i åtanke. När fartyget lastar för utrikesfart får befälhavaren
en extra ransonering och lägre pris på sprit, öl och tobaksvaror. Närmaste
hamnen var Oskarshamn och nu fick vi även nya order. En kort trälast av props
från Vånevik, utanför Oskarshamn till Norrköping. Därefter ytterligare en
massavedslast från Härnösand till Tyskland, en riktig långkörare.
I fyra dagar låg vi ankrade och lastade från sammandragna flottar
eftersom Vånevik inte hade någon lastkaj. Jag övade med matros Finlands
övervakning att köra motorvinschen, som verkade både intressant och mycket
ansvarsfullt. "Luck-Basen" ropade åt mig och visade samtidigt tecken med
handen: "Hiva = Uppåt” och "Fira = Neråt! "Hållann = Stopp. Platsen var en riktig
glesbygd med endast några fiskarfamiljer, så skansen blev samvaroplatsen med
grammofon, teblask och kortspel fyra hela kvällar. Vi seglade något och med
motorns hjälp kom vi till Norrköping och lossade propsen till järnvägsvagnar.
Propsen som var fyra meter långa skulle förvandlas till pappersmassa och då vi
gick iland sa vi att vi skulle köpa senaste "Props-Nytt” i kiosken.
Bulkfartyg ”Knut Mark”. Seglade mest Persiska Viken - Europa. 35 grader varmt.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 139 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
(Ytterligare ett skutbrev, men denna gång med bläck)
Norrköping den september 1942
Hej därhemma!
Nu skriver jag igen, o tala om det roliga, när vi hade lastat stenlasten i
Påskallavik o var färdiga att gå till Wismar, så kom meddelande att tyskarna inte
tog emot lasten. Varför, det vet jag inte, men vi var tvungna att lossa igen, vi var
både arga och halvtokiga, men det fick gå. Så fick vi gå till Oskarshamn, där skulle
vi ha proviant o vatten m.m. dagen efter skulle vi gå norrut till en liten plats som
hette Storkläppen, där lastade vi props till Norrköping, nu är vi här det var last nr
1 men mera blir det väl ska ja tro, men det är inte värt att skriva i förväg för man
är inte säker förrän lasten är gjord.
Ja, det var det viktigaste. Hur mår ni hemma tro, det är väl det gamla
vanliga. Jag själv mår mycket fint, arbetet går bra, i går tog jag upp 20 kronor, så
man lever son en Prins, men jag har väl alltid något över när jag kommer hem. Ja,
idag har kocken kokt kroppkakor lika goda som jag får hemma, det är en bra kock;
han till o med bakar en gång i veckan bröd o bullar så de är rätt så bra med maten.
Jag själv har också fått lära mig köra vinsch, jag körde i Storkläppen två
dar. Vi ha två vinschar en körde styrman o den andra körde Åke. Det var hemskt
roligt, hiva upp fira ner gubbarna skrek o ja körde stora "slingor" som det heter
från kajen o. ner i lastrummet. Jag vet inte ett dugg va jag ska skriva men pennan
går i alla fall. Jo, skickar kortet som "Sjömannen" blev taget på sen skriver jag hur
många jag vill ha. Norrköping är en vacker stad, om ni visste vilken vacker park här
är. Det är riktigt underbart att sitta o titta på allt till och med spårvagnar finns
här. Nu kan jag inte skriva mer så jag slutar med många kära hälsningar!
Åke Davidsson "Småland".
David, Lennart, Villy hoppas att ni är glada och friska, jag har bara kort o
titta på nu, när jag vill träffa er. Må så gott alla där hemma! Skriv snart! Brev vill
jag ha, ibland kommer "Mäklarn" ombord med brev dom andra får men inte jag,
jag har visserligen fått ett par brev men det räcker inte. Hej!
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 140 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Sommartid och sjöliv hör ihop och vi hade turen, då vi gick på
"Lätten"=tomma, uppåt norrlandskusten få njuta skönt väder med bland
annat segling några dagar. Norrland har på sommarhalvåret ljust dygnet runt,
vilket för oss sydlänningar var en upplevelse. På natten då man skall sova
placerar man lämmar, för att utestänga ljuset för fönstren. Vi ankrade till
synes mitt i norrlandsskogen borta ifrån all ära och redlighet och platsen
skulle heta Marieborg.
De energiska äventyrsjägarna kocken Pelle och jungman Åke tvättade sig,
tog på så en ren skjorta, satte på den skrynkliga kostymen och gned in kalufsen i
hårpomada. Klart till drabbning i Lapplands urskogar, ja faktiskt uppåt vägen låg
några spridda hus. Vi fick senare veta av ett par cyklande ungdomar att det var
ett tivoli bort i samhället, c:a en mil. Vi beslöt att chansa på bussen som skulle
passera vid 8-tiden.
Natten var ljus, musik och skränigt landsortstivoli fick duga även för oss.
Snart fick vi napp och hittade två väninnor ljust ifrån "vår by" Marieborg. Natur,
vyer dalar och omgivningar var helt fantastiska och en stark upplevelse då vi
tillsammans med de nyvunna flickorna Birgit och Sara cyklade hemåt i den
dagsklara natten. Lagom till söndagsfrukosten staplade två trötta sjömän
ombord och skröt över nya erövringar på kärleksfronten. På självaste
midsommaraftonen var vi färdiglastade här och t.o.m. en väldigt hög däckslast
som vi säkert skulle flyta på om vi olyckligtvis skulle försöka att sjunka. Framför
oss väntade c:a tre veckors resa, med mest segling, ner till Lübeck i Tyskland.
Skulle vi verkligen behöva "gå ut" på midsommaraftonen? Våra flickor väntade ju
på oss. Vi skulle första etappen endast gå ner till Härnösand för proviantering.
På eftermiddagen skulle skepparen starta Råoljemotorn, men det ville sig
inte riktigt. Skepparen och styrman trivdes alltför bra i kajutan med
midsommarbrännvinet. I fyllerivillervallan hade skepparen av misstag råkat
släppa ut all tryckluften för tändning av startkannans uppvärmning vilket gav
nollresultat vid start!
Styrman och skepparen pendlade mellan kajutan och maskinrummet
och blev endast mera oljiga efter varje tur. Vi började bli oroliga och bad en
stilla bön, att de inte. skulle få igång motorn, eftersom det var ordnat
bryggdans 500 meter bort. Vid femtiden kommer skepparen hasande föröver i
en oljig overall med en trasseltrasa i handen och förklarar - Nej! – Han läser en
ramsa som inte tillhörde denna sköna midsommarnattens tjusning, om att
motorn ville inte starta och vinden hade blåst bort. Vi blir tvungna att tills
vidare ligga kvar här! Glada, lyckliga och nöjda med resultatet smög vi oss till
tvättbaljorna ty "Tack vare Kung Alkohol" så fick vi vår önskan uppfylld. Till
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 141 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
kvällsdansen kom senare även styrman och skepparen ganska bra så fulla och
präktiga, men dansa med bondkärringarna kunde de ändå. Ljuvliga Norrland,
den vackra norrlandsdialekten, doften av natur och blommor, en söt
norrlandsflicka att krama hela natten. Vad kunde man mera begära?
Midsommardagens morgon gick solen i moln, vinden friskade i ordentligt.
Styrman kom fram föröver och förklarade att vi skulle försöka att kryssa ner till
Härnösand. Säg mig den glädje som varar beständigt och så försvann även denna
lyckans hamn? Vi skulle lasta färdigt i Härnösand, men nu upplevde jag en
olyckshändelse som hade kunnat förändra alla mina egna planer för den
närmaste framtiden.
Jag var sysselsatt med att lämpa undan virket i lastrummet och samtidigt
skulle jag med hjälp av en talja skjuta över ett "sling" plankor till andra sidan.
Plötsligt helt oförberett, började istället plankorna från tre meters höjd hagla över
min oskyddade kropp. Jag kröp paralyserad ihop som en igelkotte och kunde inte
förmå att flytta mig därifrån, varför någon annan istället förde det kvarvarande
"slinget" till säkrare område. Röster, skrik och mörker var det som sista jag
uppfattade, därefter slocknade allt och jag vaknade upp på en brits i skansen. Jag
hade chockats och kröp ihop i försvarsställning medan plankorna haglade över
mig. Alla trodde jag var helt sönderbruten, men endast skavsår och värk blev
sviterna Skepparen ville ha iväg mig till läkaren men jag sa åt honom, "Visserligen
gick kläderna ordentligt sönder, men jag tror inte att jag själv är så allvarligt
trasig. Får jag bara ligga stilla och läka några dagar så ordnar det nog upp sig
självt?” Blåmärken skavsår och värk läkte och försvann med tiden. Fantasin och
tankarna spelade revy där jag i ensamheten låg stilla i kojen. Detta kunde ha
slutat värre. Jag kunde ha blivit invalid för all framtid, säkert hade jag hjälp av min
skyddsängel!
EN ANNAN, FASTÄN LITE ROLIGARE HISTORIA
På ingående till Härnösand tyckte skepparen det skulle vara roligt att
kryssa! Vi tvingades snart att ankra eftersom farleden var för smal för kryssning.
Från ankarplatsen fick skepparen se mindre brygga några hundra meter bort. "Vi
går in dit och lägger oss." Men misstaget var skepparens onykterhet. Han hade
tagit ett par återställare för mycket. Skutan var djupt nerlastad och vi kom inte
alls in till bryggan, eftersom vattendjupet endast var några meter. Nu låg vi fast på
sjöbotten också med en obrukbar motor att själva kunna dra oss loss och tillika
en full skeppare! Först på morgonen anlände en flatbottnad färja som skulle lägga
till där vi råkade stå på grund. Med färjans hjälp med en stark motor, drogs vi åter
ut på fritt vatten och vinden friskade i och tog oss med både medvind och medsjö
neråt till Härnösand. Proviantering av mat och dryck. Maskin skulle fixas med ny
luftkompressor. Olja kom ombord, allt under kontroll. Sjöklart och nu seglade vi i
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 142 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
sommarvind söderut i bottniska viken och neråt Ålandshav och till Stockholms
skärgård. Stockholms skärgård är om sommaren en: Sjömans trädgård!
Fantastiskt vacker, obeskrivlig!
Just i Stockholms skärgård var det dags för nästa "malör", som även den
kunde slutat mycket illa. En alkoholskadad skeppare hade svårigheter att
kombinera teoretisk och praktisk navigation. Helt plötsligt hade M/S Albert
lämnat den utprickade farleden och gick på fel sida om en Kvastprick =
Varningsmärke för grund. Det verkade som om skutan plötsligt börjat gå på en
frusen, upplöjd åker, eftersom vi än en gång fått bottenkänning. Lyckligtvis var
motorn vid tillfället igång annars hade vi fastnat på grundet. Skepparen flaxade
med både armar och ben och lät höra sin hesa fylleröst. Utbrottet denna gång
drabbade styrman, som på stående fot sade upp sin tjänst ombord. Men samtidigt
fick han sparken av en berusad skeppare. Så småningom försvann både
kvastpricken och grundet i kölvattnet akterut!
I närheten fick vi besked att gå in till Oskarshamn för att laga ett oljerör.
Själva orsaken förstod vi snart, skepparen ville hem till kärringen för att göra
sjöklart och samtidigt komplettera spritförrådet. Två frikvällar i hamn var hellre
inte "fy skam". Jag träffade en flicka med glasögon, och hon såg mycket vacker ut.
Hon hette Erly. Hennes enda nackdel var att hon hade så tråkig dialekt, men
brevväxla gick ju bra ändå!
Skepparen fick ombord en dålig krigstidsolja som inte ville brinna alla
gånger, utan motorn hostade ryckvis, small ibland och rök mest. Vi kom norr
om Kalmar men skepparen var lite rädd för den smala farleden. Han började
väl bli bränd? Vi ankrade utanför Byxelkrok och satte ankarvakter för natten.
Söndagsnatten mellan 10:00–01:00 är min vakt. Helt nödvändigt att vara
på däck hela tiden är det inte, men en riktig koll var 15 minut. Annars skriver jag
ner tankar om vad som händer ombord m.m. Det mesta som lämpar sig för skrift!
I styrhytten kallas detta för loggbok, men för mig är det an kombination av hobby
och dagbok. Någon har sagt angående dagbok: "Det är bara noggranna och
pålitliga personer som skriver dagbok. Kanske jag är en sådan då, vem vet?
Sommarnatten är stilla, ljum och romantisk och i fjärran kan jag höra
dansmusik. Troligen från en öppen dansbana i Berga eller Stensötrakten, som
ligger strax norr om Kalmar. Det är känslosamt att gå under den vackra
himlakupolen och veta att bara ca tre mil härifrån finns min käraste plats på
jorden, föräldrarna och syskonen. Alla stadsljusen från Kalmar liknar ett
pärlhalsband som glimmar i vattnet. Nu ska jag koka kaffe och "purra" = väcka
"Finland" till nästa vaktombyte.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 143 av 216
2013-07-08/g&j