1. No category

Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
KÖLVATTNET
I DEN LILLA BÅTENS KÖLVATTEN
”Du blå Ocean, jag tänker på dig
Du blåa värld så fjärran och vida.
Jag minns dig i stiltje och strålande sol
de korta dagarna, heta och ljusa
och nätterna, varma och mörka.
Dina stjärnors glans och månens sken
över glimmande vatten.
Fastän orkanen kom vrålande över dina väldiga vidder fast sjön rök över oss
som en dimma, som salt
piskande regn, så drömmer jag om dig.
Jag drömmer om ditt blåa vatten, det oändliga,
det fjärran vida, din flödande sol, dina färggranna fiskar och främmande fåglar."
”Du blå Ocean”. Ur tidningen Sjömannen 1970
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 1 av 216
2013-06-28/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
”Jacob" Åke Ewert Tankred Davidsson (Johansson) föddes i Anebo 1925. Redan i sin ungdom började
Ewert att föra dagbok. Denna berättelse utgör ett utdrag ur dagboken som Ewert låtit Oskars
Hembygdsförening ta del av. När detta skrivs (maj 2013) är Ewert inne på sitt 88 levnadsår. Denna,
den skildrar uppväxttiden i Anebo och Ewerts sjömansliv under andra världskriget. Ewert använder
båda sina förnamn Åke. Här följer Ewerts text:
Du har säkert någon gång stått längst akterut på en båt? Bra, då vet också
du var "kölvattnet "gör för någonting? Ja, det är spåren som fartyget lämnar
efter sig på resan.
Alla är vi resenärer genom livet, ifrån vaggan och till graven. I min mamma
Teklas söndagsskola sjöng vi barn ofta:" Min båt är så liten och havet så stort".
Upplever inte också vi något liknande? Vi lämnar spår efter oss där vi drar fram
genom livet. Tiderna växlar, åren förändrar mycket, solsken, mörker, med- och
motgång, möter vi ju alla. "Varför blir det moln på min himmel, varför går det inte
som jag tänkt?"
Vi människor äger den förmånen att kunna magasinera våra erfarenheter
och minnen. Vi äger förmågan att minnas tillbaka på upplevelser och händelser
i svunna tider. Jag fick i uppväxtårens nyfikenhet ofta höra:" Tala, fråga den
gamle, han kan berätta hur han upplevde sin egen barn- och. uppväxttid. Detta
har alltid fascinerat mig. Det finns alltså en mycket fin mekanism inplanterad
någonstans i hjärnan på oss "dagens datachips". Minnet kan ibland svika, men
det kan även successivt bearbetas fram i ljuset igen.
Varför skulle inte även jag få teckna ned mina upplevelser som jag ser i
kölvattnet, eller är det endast förbehållet de erfarna och upphöjda personer som
räknas till de kända författarkarriärerna.
På mina, som ibland kommer, lediga stunder, "Hållplatser i livet”, har jag
plockat lite, samlat här och lite där, ur minnets album. I dagboksstil avslöjas väl
det mesta av personliga hemligheter. Allt ifrån min tidiga barndom har jag mer
eller mindre fört någon form av dagbok.
I Lillaverke skola började det en gång med "En liten blå anteckningsbok"
som jag förskaffat mig av sparade 1-2-5 öringar.
Den första "sammandragningen" började egentligen efter ca 20 år, då jag
som 22-årig Frälsningskadett på Frälsningsarméns Krigsskola skulle studera
teologi för att bli officer i F.A. Det var året 1947 i Stockholm. Där på
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 2 av 216
2013-06-28/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Skeppargatan i mitt lilla studierum, fanns på schemat några kvällar i veckan ett
avsnitt som hette "idka självstudier". Mitt liv hade liksom nått en ny milstolpe,
mycket omkring mig hade omvälvts av en personlig frälsningsupplevelse. Jag
hade fått en klar och ljus syn på mitt liv. En tacksam upplyftning till det bättre.
Senare, vid olika tillfällen, har åter "kladden" kommit fram och
ytterligare bearbetats, som det så fint heter på litteraturspråket. Den blir väl
aldrig riktigt färdig?
Nu 20 år senare, 1967, sitter jag åter liksom "friställd". Efter att ha brutit
vänster handled och är arbetsoförmögen och gipsad till armbågen. Jag fick
kvarstanna på resan emellan Japan och Kalifornien, tills jag åter kunde lättarbeta.
Då kom mina tankar på "kladden" som hade fått följa med på långresorna till sjöss
och jag hade ju höger hand, som var helt brukbar och kunde användas till att
skriva med. Flera olika perioder och årtal fanns hos gamla dagböcker, men som nu
först måste renskrivas något. Förlåt "sjömansbrevets" formuleringar, men
svenska språkets form och satslära har jag aldrig lyckats att lära in ordentligt i
någon skola. Detta "I Kölvattnet" är egentligen endast för nöjes skull och som
"hobby", nedtecknat för mig själv personligt.
EN LITEN RESUMÉ
Barndomstiden är för mig ett ljust minne. Jag var mestadels harmonisk i
mitt trygga hem. Egna planer började tidigt ta form och ynglingen fick en stark
och egen vilja. Till sjöss i fyra år under brinnande krig 1941-45. Militärtjänsten
vid Kungliga Flottan 1945-46. Kom i kontakt med Frälsningsarmén, F.A. i
Karlskrona, den 3 november 1946 och blev officer 1947 i Stockholm. 1950
lämnade jag F.A. i Göteborg och sökte till restaurangbranschen. Kockelev vid
Hindås Turisthotell1950. Arbetade i restaurangkök till 1952. Kom in vid "Franska
Restaurantfackskolan" i gamla Mässan, där jag tillbringade ett år.
Efter skolans avslutning övergick jag till serveringsarbetet på Grand
Hotel Haglund i Göteborg och avlade servitörsdiplom efter grundlig
avtalsutbildning av fyra år. 1955 på Grand Hotel träffade jag en vacker flicka,
spritkassabiträdet Gull-Maj Olsson, 19 år gammal, med ett markant, vackert
ansikte och långt hår. Fortsatte därefter på olika restauranger inom Göteborg
till år1962.
Mönstrade ut på M/S Gripsholm och tillbringade där hela årets
program av lyxkryssningar med New York som hemmahamn och
atlantresorna till Göteborg 1963. Blev åter kock på M/T Segerö 1964. Åter
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 3 av 216
2013-06-28/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
kock på E.K. Fernström och seglade mest utom Europa med Persiska viken
som centrum. Det var en tankbåt på ca 40 000 ton. Stewardskolan kom
därefter 1967. Ytterligare en uteseglare och nu M/S Isolde, Walleniusrederiet
Stockholm 1967-69. Nu följer kock och stewardsjobb hemikring M/T Eken 69,
Thuntankrederiet. Fyra olika båtar till år 1971. M/S Daphne 1971. Kock,
steward och ekonomiföreståndare på sex båtar hos Rederi Johanssonbröderna, Tjörn. O.T. (Olje-Tanker) från 1971 till augusti 1974.
”Jacobs" Åke Ewert Tankreds kryssningar är en blandning av storm,
stiltje och förtöjningar.
M/S Gripsholm
ROSENFORS-ANEBO
mitt hem och hembygd
"Där är den plats som är mig så kär, ljuvliga ting jag skådat där..."
Jag har alltid haft en varm trygghetskänsla för mitt barndomshem, Anebo
alltså. Alltifrån min tidiga barndom har det varit min käraste plats på jorden och
jag hoppas att ännu få uppleva många berikande besök där hemma. Framtiden
ligger för oss alla i det fördolda. Detta är skrivet flera år innan jag anade att jag
själv 32 år senare skulle bli arvtagare till mitt barndomshem: Rosenfors! Planera
och fantisera om framtiden är det enda som är oss förunnat. Människan spår,
men Gud rår. Undrar vad och var jag befunnit mig nu om jag inte kommit hem?
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 4 av 216
2013-06-28/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Jag vill nämna något om de personer som jag kommit i kontakt med och
varit mig till oerhört stort värde under barndomstiden.
Mitt barndomshem ”Rosenfors” i Anebo
Min farfars far hette Olaus Olofsson och var backstugehjon i Mortorps
socken, Kaxgärde 1832. Min farfar Johannes Olsson född de 24 augusti1861 i
Kaxgärde var byggnadssnickare och byggde Rosenfors1918. Det fanns mest sten
och skog på området. Trots detta så döptes tomten till Rosenfors. Snickare
Johannes och Emelie fick arbeta tungt, eftersom det inte fanns några av vår tids
moderniteter på den tiden. Stugan blev snart fylld med 7-8 barn och däribland
som nummer två fanns Gerhard som senare blev min Far. Farfar Johannes köpte
tomten 1/8 mantal avstyckat ifrån Karl Olssons, Anebo för 200 kr 1918. Anebo
1:23 på 2 510 kvadratmeter. Johannes och Emelie bodde dessförinnan i
Kroksmåla.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 5 av 216
2013-06-28/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Min Pappa målaren
senare målarmästaren fann sig en
flicka, uppifrån Agebo,
fröken Tekla Karlsson.
Det blev bröllop i
Anebo 1921 i
november. Min pappa
köpte Rosenfors 1:23
av farfar för 1 700 kr
1920 och där ingick
även villkor för
undantagsförmåner
för hans föräldrar att
kvarstanna på tomten.
Tekla och Gerhard
Johansson fick sju
söner. Nore Davidsson
född 1923, Åke 1925,
Folke 1928, David
1936, Lennart 1938,
Villy1941 och Siwert
1944.
Tekla och Gerhard Johansson november1921
Den lilla, lilla båten låg förtöjd i hemmahamnen "Barndomshemmet" i all
trygghet. Detta var även en mycket viktig tid av fostran och anpassning till
kommande upplevelser. Kanske anade jag inte då att dessa friska, lugna och
nyttiga fostrande vindar skulle bli mig till stor hjälp ute på det grymma havet
under min senare seglats i livet.
Atmosfären i mitt barndomshem skapades väl mest av våra föräldrars
kristna liv och leverne i det praktiska livet. Jag minns hur jag ibland som liten
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 6 av 216
2013-06-28/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
pojke kunde fantisera och göra jämförelser med andra hemförhållanden. "Det kan
väl inte finnas någon annan Familj som är så fin och bra som vår?"
"Tack Kära Mamma och Pappa för att jag aldrig har behövt bli besviken på
Er!" Tanken av intryck, hur vi såg upp till Er, respekterade och tog lärdomar av.
Visserligen var vi pojkar både brusiga och busiga många gånger, men jag tror
ändå att det mesta var oskyldigt okynne eller frisk livsenergi som ville få utlopp.
En tyst, blyg och inbunden pojke blir det väl sällan någon riktig "karlakarl" utav?
Nej, rota i smörjan och plaska i vattenpussarna, ohämmat friskt liv, då kom man
nog bäst till sitt rätta jag. "Fem smutsiga små fingrar, på en smutsig liten hand.
Det får man nästan alltid, när man lekt med dem i sand. Det finns det som värre
är, än en smutsig liten hand..."
Ibland tänker jag på hur vi "lekte" på gårdsplanen därhemma, på gatan,
i hagen, i grusgroparna, nere vid kvarnen, nere vid Moosen. Allting var så
enkelt, men ändå ett så stort äventyr, friskt och nyttigt. Ofta växte vi in i de
Mitt barndomshem ”Rosenfors” i Anebo. Flygfoto från 2000
vuxnas roll och värld. Landsbygden är den plats med stor fördel där barn och
ungdom växer upp.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 7 av 216
2013-06-28/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
När våra, "fina stadskusiner", kom på besök till Anebo och för att leka med
oss i sina finaste och bästa kläder, då upplevde vi en intressant olikhet emellan
oss, "naturbarn". Vi på landet var inte så noga med klädseln. Vi pojkar använde
oftast knäbyxor och ärvde efter varandra. Mamma lappade, och lagade, oftast
med otacksamhet som belöning!
I skymningen i den lilla byn Anebo, före elektricitetens intåg, inträffade
följande. Fotogenlampornas dova, gula sken började lysa upp i köket och
lillrummet. I skumrasket kom då en drömmande och visslande liten kille
småspringande hemåt gårdsplanen. Kläderna var i oordning och lite trasiga här
och där. Det hade gått hål på ena strumpan vid knäet och luggen hängde långt
ner i pannan över ena ögat. Smutsiga händer och så för övrigt lite överallt. Men
detta var det synliga resultatet av något storverk som utförts någonstans på ett
trivsamt tillhåll. För tillfället var hans egen fantasivärld i toppform. Kanske vid
den porlande bäcken uppåt Torparevägen, de kära stenarna som fått en
påhälsning att åka kana nerför eller vid den hemliga "grottan" vid stora stenen,
i farbror Erlings hage. Detta var den äkta friskheten framstrålande från den lille
oskyldigt hungrande killen. Men vad nu då? Han väcks av mammas röst till
verkligheten: "Var har du hållit hus så här länge?" och "Vad du ser ut sedan!
Pojke, gå genast in med dig!" Hungrig och småsvettig kröp man ihop i köket på
en stol i ett skumt hörn, liksom för att gömma sig tills mamma åter blev snäll
igen i rösten.
Jag har aldrig i onödan eller annars heller, vad jag direkt kan minnas, hört
mamma eller pappa träta på varandra. Inga dåliga handlingar eller hårda ord
har sinsemellan öppet avslöjats. Jag är verkligen stolt över mina föräldrar och
just därför vill jag poängtera detta. De har levat sitt liv i lugnt och stadgat
tempo i en inbördes kärlek som kommit till synes i deras dagliga liv och
handling. Tänk ändå vad stort att så här få avslöja sin aktning för min egen
mamma och pappa. Aldrig har jag åtminstone som jag minns fått ordentligt
med stryk. En liten "hurring" eller ett litet nyp i örat skulle man väl förstås ha
då man så ofta hoppat över skaklarna. Särskilt ett minne har jag av att jag
yttrade det fula ordet som jag hört ifrån de stora pojkarna. Mamma blev
ledsen men även lite arg och jagade mig runt, runt i trädgården och fick så
småningom fast mig. Men jag var hård, hård och tyckte att jag var tuff, trots
mina endast några fyra-fem års ålder.
När jag ikväll, som Kadett på Frälsningsarméns skola, sitter här kan jag endast
med trons åskådning uppleva hur allt kommer att gestalta sig om jag endast följer
goda råden och det föredömet som mina föräldrar visat mig. Detta är för mig ett
till synes ouppnåeligt mål som hägrar i fjärran, men som ändå sporrar till kamp
emot höga ideal.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 8 av 216
2013-06-28/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
NÅGRA INTRYCK AV OCH OM PAPPA GERHARD
Vi det gula skenet från stearinljuset i mitt lilla kadettrum vill jag ikväll åter
skriva något ark. Klockan är ca 22.00 och elljuset har just brutits, men jag vill
förlänga mina meditationer och tankegångar omkring min pappa. Glimtar och
reflexioner får bilda mina personliga intryck och bedömande av: "Varför har vi
bröder fått så gudomliga föräldrar, som vi alltid därhemma tilltalat: mamma och
pappa.” Däremot i andra hem hörde vi barnen säga: far och mor, vilket jag tyckte
liksom lät mera främmande och opersonligt. Här i stillheten, med den religiösa
atmosfären som kanske påverkar, kommer detta så starkt för mig. Det tysta
innerliga språk som talas av praktiska kärlekshandlingar om det som är sant och
vackert emellan två kontrahenter i det vardagliga livets olika händelser.
Min pappas barn- och ungdomstid ligger nästan helt fördold för mig. Ingen
har berättat om pappas uppväxttid för mig. Inte ens han själv. Det har bara aldrig
blivit så. Jag skulle vilja veta allt om pappas äventyr och barndomsintressen. Hans
mest intressanta leksaker,(som ofta tillverkades av barnen själva) om hur och var
de lekte i slutet på 1800-talet. Det måste ha varit mycket annorlunda då. Pappa
var åtta år gammal år 1900. Hemmagjorda vagnar, ingen elektricitet, inga
motoriserade fordon, fritidssysslorna var helt för oss, primitiva!
Jag vet att pappa tillhörde olika ungdomsrörelser och att han fick börja som
målarlärling mycket ung hos en målarmästare Rydén i Ljungbyholm. Som de
flesta av landsbygdens ungdomar var väl även pappa med på olika "världsliga"
nöjen och tillställningar. Gerhards föräldrar var mycket "frireligiösa" och
tillhörde Missionsförsamlingen i Långaström och Kaxgärde. Just då "första
världskriget" bröt ut var det aktuellt för pappas värnplikt, som finns bevarade på
några fotografier, 1914-1918. Pappa talade om då vi åkte gamla
Vassmolösavägen, att han bland annat varit förlagd där vid ett regemente, och
skulle bevaka östkusten mot Tyskarna.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 9 av 216
2013-06-28/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Infanterist Gerhard längst till höger. Vassmolösa Infanteri 1918.
Omkring 1918 korsades pappas väg av en flicka, som hette Tekla Karlsson.
Sammanträffandet knöts troligen vid någon ungdomsförening i Lillaverke eller
Alsjöholm. Mamma gjorde väl senare sin goda påverkan för att få pappa in på
"bättre vägar"? Mamma kom även från ett kristet hem i Agebo.
Jag har nämligen fått uppgifter om att min pappa i sin ungdom drack både
alkohol och öl i sällskap med sina kamrater. Jag har fått uppgifterna ifrån pappas
egna bröder som mycket säkra.
Oskars Hembygdsförening 236/1
06-28/g&j
Sida 10 av 216
2013-
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Jag har ofta känt det lite svårt för att jag saknat några speciella minnen av
pappas barn- och ungdomstid. Det största som hände pappa var väl att han blev
en kristen och detta tillsammans med sin trogna livskamrat - sin egen hustru!
I mina ögon sett är pappa idag ett stort vittne för Kristus. Han behöver
inte muntligt bekänna sin kristna tro eftersom den både syns och märks utanpå.
Pappa är idag ordförande i Missionsförsamlingen i Långaström. Som stöttepelare
i församlingen är pappas liv en vacker tavla, värd att respekteras och Guds
bevarande kraft. Med en barnslig förtröstan på Gud lever pappa idag ett
plikttroget liv. Tack för alla gånger jag fått somna vid din sida i Missionshuset, då
pastorn överskridit sina befogenheter och predikat långt över en timma.
Målarmästaren pappa Gerhard hade alltid mycket att syssla med. Ofta
hörde vi talas om: kostnadsförslag, anta ackordsarbeten, lämna in anbud på olika
större arbeten, samt ledning av alla sina anställda målare. Jag tror att pappa var
något av vad vi kallar för arbetsnarkoman. Han var aldrig besvärad av arbete
eller att hjälpa någon när så behövdes. Detta påverkade ibland även mamma som
hade en stor börda av en växande storfamilj. Ibland kommer jag ihåg mammas
problem av hur knaggligt pappa hade det att få ihop till de stora utbetalningarna
som var så viktiga. Det fanns alltid en omsorg och en stor ansvarskänsla för
familjen.
Sällan såg vi dig ta det lugnt, alltid med överallt på olika möten. Och även
sociala uppdrag hade du. Ofta sågs pappa mest gå för sig själv och småpyssla med
sina målarpytsar, både morgon och kväll. Du hade även ett stort tapetlager på
ovanvåningen, ovanför målarverkstan. Inte kan man heller säga om pappa att:
"Han pratar alldeles för mycket!" Jag har ett minne av då du efter maten, tog
Barometern och gick in i kammaren och då först på kvällen mycket noggrant läste
om dagens världshändelser. Pappa tippade också ganska mycket. Jag minns hur
han ibland läste om de olika Engelska fotbollslagstabellerna.
En eftermiddag fick jag följa med dig ner till målare Harry i Kaxgärde. Jag
var omkring fem år gammal och åkte bakpå på din pakethållare. Den
eftermiddagen fick jag för första gången i mitt unga liv höra och lyssna på radio
ifrån en konstig liten svart låda som stod på bordet tillsammans med en massa
trådar i olika riktningar. Och farbror Harry placerade hörlurarna på mitt huvud.
Ännu idag kommer jag ihåg hur det knastrade i öronen, men mitt i allt knastret
kunde jag svagt uppfatta hur någon mansperson pratade, långt borta. En
fantastisk upplevelse för den lille Åke-mannen.
Tack, Kära Pappa för att jag inte behövt bli besviken på dig. De höga ideal
av livets måttstock som du visat må bli en ledstjärna som jag bävar inför att ens
försöka uppnå.
Oskars Hembygdsförening 236/1
06-28/g&j
Sida 11 av 216
2013-
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Några månader efter att jag officiellt lämnat Frälsningsarmén 1951 kom
ett brev ifrån pappa. Det hände sällan eller aldrig att pappa utförde någon
brevväxling med sina söner. Den uppgiften fick mestadels mamma sköta om, men
hälsningen ifrån pappa fanns alltid med. Just detta brev har jag kärt bevarat. Det
avspeglar de vackra karaktärsdragen emellan en Far till sin Son. Tar mig friheten
att i helhet delge brevet som då kommer till sin rätta innebörd.
Min käre Åke!
”Anebo, Långaström den 13 mars 1951
Först vill jag tacka för ditt mycke kärkomna brev, varför jag dröjt med att
skriva svar beror på att eftersom jag går under doktorsbehandling ville vänta tills
jag fick höra doktorns utlåtande som jag fick igår. Jag kanske skall tala om från
början. Första veckan i december började en förkylning. Vi var då långt borta på
arbete och hade bråttom varför jag som inte var van att vara sjuk arbetade i det
längsta, men så måste jag ändå lägga mig hemma. Den 15 i 12 for jag till doktorn
på Nybro. Det var då luftrörskatarr varför jag fick medicin och arbetsförbud. Tiden
gick och jag var nog inte försiktig nog, efter ytterligare 3 besök hos doktorn på
Nybro blev jag invisad till dispensären i Kalmar för röntgen och vidare
undersökning. Då var det vatten i lungsäcken och skuggning på lungorna troligen
slem. Jag har haft mycke svår hosta varför jag fick lova att skicka in hostprov var
vecka. Nu var jag som sagt inne i Kalmar på dispensären igår för att få min dom.
Doktorn trodde för en månad sedan att jag måste nog iväg någonstans för vård. Nu
blev utlåtandet på ett sätt lite lugnare, ty proven utvisade icke TBC varför lungorna
ännu inte är angripna, men istället har det varit även lungsäcksinflammation,
vilket även det är på bättringsvägen, men blev förbjuden att arbeta eller på något
sätt anstränga mig på ytterligare 2 månader ty det var mycket farligt sa doktorn.
Ja, nu vet Du hur det är hittills, skulle något ytterligare tillstöta så får du nog brev
om det (allt står i Guds hand), men jag vill instämma med Paulus då Han säger att
Han helst ville bryta upp och vara hos Kristus, vilket för mig vore mycket bättre,
men för eder skull vill jag vara hos eder ännu en liten tid. "Jag skulle gärna vilja
arbeta ännu en tid, ty de små pojkarna behöver ännu sin Pappa och jag tror att
även de stora vill hava något råd ibland. Ditt brev har jag läst många gånger, det är
en tröst att man även i livet får något erkännande, det brukar i vanliga fall inte bli
förrän man har slutat sitt livs gärningar. Jag önskar och beder om en sak Åke, bliv
kvar hos Gud, så har du löfte om både detta livet och det tillkommande. Jag hoppas
även att få se dig ännu en gång men när det vet vi väl inte. Allt står i Guds hand.
Varmaste hälsningar Pappa.
Skriv när Du får tillfälle ty det är så efterlängtat att få höra från Dej. Du har haft
dina tråkigheter jag har så ofta tänkt på Dig inför Gud, Åke.
Oskars Hembygdsförening 236/1
06-28/g&j
Sida 12 av 216
2013-
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
MIN MAMMA, TEKLA.
När Teklas pojkar växte upp var det väl mest du mamma som fick göra ditt
bästa för vår uppfostran. Så länge jag kan minnas tillbaka var det alltid mamma
som sågs vara i rörelse med alltid något, både hemma och borta. Alltid hade du
tusen saker att utföra ifrån tidig morgon till sena kvällstimmarna. Ej heller
räknade du arbetstimmarnas antal eller skröt för någon om din långa arbetstid.
För att hålla ihop allt och alla de bråkiga pojkarna som oftast istället gett dig lite
extrabekymmer har du pysslat och knatat oräkneliga avstånd. Det som i vår tid
kallas för "modern lägenhet", existerade inte i vårt barndomshems första
årtionden. Du fick bära in färskvatten, bära ut slasken, bära in ved till spisen och
även ibland först hugga den.
Mamma tjänade piga i grannbyn Svalehult 18 år gammal.
På nedersta trappsteget vid källartrappan
stod en något tillknycklad och halvsmutsig
slaskhink, (som luktade illa på sommaren). I
förstugan till vänster stod en gammal fin
separator fastskruvad, som jag ibland på kvällen
fick lov att dra. Man skulle först få upp en viss
hastighet och då tystnade en klocka att ringa. När
mamma så släppte på mjölken så kom skummjölken ur ena hållet och grädden
droppade mindre åt andra hållet. Detta var vårt privata lilla mjölkmejeri och
mamma tillverkade även ibland någon liten smörklick i en handkärna. Ibland
kunde det hända sommartid att vi fick "blåsur skummjölk" som måltidsdryck,
men även det gick ibland ner i maggen. Bättre var det då vi ibland hade
främmande, då fick vi saft eller svagdricka.
Oskars Hembygdsförening 236/1
06-28/g&j
Sida 13 av 216
2013-
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Fortsatte man innanför köksdörren och lyfte på ett lock i bänken i hörnet
så befanns detta vara allas tvättinrättning. Nästa anrättning var vid
kammardörren. Vid bänkens ytterhörn fanns ytterligare ett lyftlock där det stod
en emaljerad 15 liters vattenspann placerad. På gårdsplanen fanns ett brunnskar
med vinda och kätting ner på ca 8 meters djup.
Ifrån Anebo-kvarn fick vi vårt första elektriska ljus på 1930-talet. Detta
sköttes av mjölnarens Herbert som hade förskaffat en vattendriven
strömgenerator och därmed kunde förse oss målarns, bonden Erlings och sig
själva som drev både den stora kvarnen och sågverket med mera med egen
elström. Inte alltid räckte vattnet till utan Herbert kunde ringa på telefonen och
tala om att han var tvungen att bryta strömmen några timmar ibland. Jag minns
att lamporna ibland blev svaga och liksom småblinkade, och det tyckte vi
småpojkar var roligt, tills det blev helt svart. Den stora sociala eldriften kom inte
igång förrän långt senare.
En kär 8 års Present av Mamma. De första bilderna som följs av flera.
Oskars Hembygdsförening 236/1
06-28/g&j
Sida 14 av 216
2013-
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Telefonen är en liten rolig historia för sig. Den satt placerad på väggen i
två delar vid dörren i hörnet ut till verandaförstugan. Det fanns då ingen
automatisk petmoj. Först vred man en" liten knopp" som var placerad på övre
delen med ett "A" och "B" först åt höger och därpå vevade på krokan en eller flera
signaler som var placerad på nedre delen på höger sida. En signal gick till
handlarn i Kaxgärde, två signaler till kvarnen, tre signaler till målarns. Ville man
däremot ringa utombysamtal så vred man "knoppen" åt andra hållet till A och
vevade en signal på veven. Då svarade telefontanten i Alsjöholms telefonstation.
"Vad önskas?" Detta var ingen automatisk telefonsvarare utan en livslevande
tant. Sedan fick man vänta efter att uppgivit sina önskemål vart man ville komma
fram. Nu skulle tanten kontakta hela linjen klart först. Telefonen var en lyxartikel
på den tiden och användes till
yrkesbruk. Pappa behövde en
sådan i arbetet.
På kvällen knackade
det på ytterdörren och
snickarn John kom för att låna
telefonen. Han hade då en
tioöring i handen för ett
lokalsamtal, senare blev det
två tioöringar. Förfrågan om
rikssamtal utanför Alsjöholms
område kostade extra och
räknades ut av telefonfröken i
Alsjöholm.
Stolt Mamma Tekla – ”Vänner”, två första pojkarna Nore
och Åke, 1926
Oskars Hembygdsförening 236/1
06-28/g&j
Sida 15 av 216
Före elströmmens
inträde i samhället användes
olika utformade
fotogenlampor och under
krigstiden ersattes dessa av
karbidlampor, som även
användes på cykeln efter
mörkrets inbrott. Detta på
grund av att fotogenen blev
ransonerad.
2013-
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Det mesta av alla moderniteterna tillkom stegvis efter andra världskrigets
ca 5-års period. Mammas sysselsättningar kunde vara bland andra passning av ko
och kalvar, ett femtiotal höns gris och kaniner. Handla hem varor, laga mat till oss
alla och till olika tider. Lappa, laga, sy och städa. Det var många olika ting Du
skulle hinna med att utföra under dagens timmar, även dessa som vi räknade
med att helt naturligt vara mammas sysslor. Trots allt detta tog du dig ibland tid
att sitta ned vid orgeln och spela eller att ta ner gitarren och sjunga barnvisor för
oss. Mamma kunde alltid skämtsamt fånga vårt intresse med en illustrationsrik
berättelsesång. Då pojkarna blev "lite vuxna" fick de ibland göra en gentjänst för
mamma, vilket nu var lättare och roligare efter att mamma intresserat sig för oss
med underhållning.
Dagligen har mamma och pappa läst bibeln vid olika tidpunkter, böjt knä i
bön och alltid bett bordsbön: "Gode Gud välsigna maten, Amen!". Först därefter
fick vi lov att börja äta. Det var alltid lika viktigt att efter maten bedja: "Tack, gode
Gud för maten, Amen! "Vid bönestunder, då fick vi även böja våra knän vid någon
stol eller någon bädd. Alltid har ni bett lika okonstlat, innerligt och barnsligt och
det har varit grunden och kraftkällan till er konkreta kristendom.
Några strofer ur en gammal berättelsesång lyder: "Min Moders nötta Bibel
och min Faders bönevrå det vackraste i världen jag har att bygga på..."
Dagens eftertanke skapar värdet av dessa rofyllda andaktsstunder som
planterades i det unga sinnet och lämnat spår som aldrig helt gått förlorade
under livets stormar. Någon period av mitt liv upplevde jag dock även hur det
irriterade mig när jag såg eller visste att ni hade era bönestunder. Alltid var det
något "Kristet" som lyste fram i ditt ansikte eller i handlingar som både avslöjade
och bevisade din praktiska kristendom. Kanske vi inte alltid under barn- eller
ungdomstiden uppskattade vår mamma så som vi borde ha gjort. Ett är säkert att
vi under senare år fullständigt förbättrat detta misstag.
Med tacksamhet minns jag något vackert inträffade då vi pojkar, trötta
efter dagens olika sysslor och busstreck skulle smyga oss "uppepå" för att sova.
Inte dröjde det många minuter förrän vi hörde dina tassande steg: "Åke, du har
väl läst din aftonbön?” men, inför mamma var det mycket svårt att "barn-ljuga".
Alltid hade Du tid att sitta på sängkanten och läsa före, sakta och med inlevelse:" Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen
vänder, står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går, Du förbliver
Fader vår. Amen. "Efter den bönen, förklarade mamma för oss fick man även
bedja om sina egna önskemål och tankar som man ville tala med Gud (Jesus) om.
Samma trygghetskänsla krävdes gentemot mamma. Man ville alltid vara buss
Oskars Hembygdsförening 236/1
06-28/g&j
Sida 16 av 216
2013-
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
med mamma. När något hade gått galet och "den lilla gossen" var ledsen, då var
det alltid bra att få krypa upp i mammas knä.
Efter ditt strävsamma arbete under åren framkom ett vackert Vittnesbörd:
"Dina Händer". oftast så hårda, spruckna och valkiga av slit i trädgårdslandet eller
annat grovjobb.
Din allkombinerande sysselsättning var något av en socknens egen
hemsyster. Senare år kallad hemsamarit och nog var du något av en hemsamarit i
ordets rätta betydelse. Du hjälpte alla, sjuka eller friska, skyndade till en
dödsbädd eller där en olycka drabbat familjen. Vida känd var, "Tekla i Anebo" och
resorna med trampcykeln blev långa i både mörker och slask. Överallt har du
hunnit med och alltid hade du en sång tillhands. Sången ifrån ditt goda hjärta. På
förmiddagarna då du skickat iväg arbetarna kunde du sätta dig vid orgeln och
spela och sjunga de gamla kära läsaresångerna. "Låt mig få höra om Jesus "Jubla
nu mitt sälla hjärta. Härligt nu skalla, frälsningens bud...."
Tre av dina vackraste karaktärsdrag vill jag med högaktning minnas: Ditt
goda sinnelag, Ditt alltid trygga och glada ansikte, dina vackra händers tysta
predikan. Tack min trogna Kamrat!
Oskars Hembygdsförening 236/1
06-28/g&j
Sida 17 av 216
2013-
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
STOREBROR - NORE
Första barnet i den blivande målarfamiljen blev Nore Axel Ingemar som
föddes år 1923. Alltsedan tidig ungdom blev du sedan kvar som målare till långt
fram i medelåldern. Du tycktes nog lämplig som pappas rätte efterträdare och såg
ut att trivas därmed. Allt efter som åren gick märktes det hur du övertog allt fler
av pappas huvudsysslor, så även vid pappas skrivbord. Ditt stora intresse har
alltid varit att läsa, allting slukade du, alltid hade du massor av litteratur omkring
dig, var du än slagit dig till ro. Efter att varit en plugghäst med läxor, litteratur och
böcker av alla sorter övergick studierna allt mera till förkovran och utbildning.
Efter avslutad Folkskola läste du mycket på både Hermods och NKI-skolan och
flera folkhögskolor i Sveriges land, dessa kursämnen som i synnerhet jag rynkade
på näsan åt. Anledningen härtill fanns att jag avundats dig ditt stora
studieintresse, eftersom jag själv inte fann någon större läslust hos mig själv.
Det musikaliska fick du
väl efter mamma eftersom du
både läste noter och spelade
orgel och pianodragspel. Du
var periodvis engagerad i
Missionshuset i Långaström,
men någon sångröst har jag
aldrig hört ifrån dig. Efter
både lite till och ifrån i ditt
"enstöringsliv" fick vi
överraskande nog höra
rykten om att Nore hade en
fästmö som hette Barbro.
Därefter följde du även
föräldrarnas inslagna
riktning och hamnade i
Missionsförbundets fålla.
Nore gifte sig med Barbro
1961.
Nore stående till vänster med Ewert sittande 1926
Oskars Hembygdsförening 236/1
06-28/g&j
Sida 18 av 216
2013-
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
FOLKE, TRE ÅR YNGRE BROR
Något kortvuxen och lite kraftigt byggd var du redan som barn. Särskilt
minns jag att du hade stora mörka, bruna ögon. När vi hade våra olika lekar,
trivdes vi mycket bra tillsammans i det mesta och kompletterade varandra på
bästa sätt. Alltsedan barn och uppväxtåren har du egendomligt nog i nästan allt
följt mig i spåren. Du avslutade din normala skolgång och började arbeta i affär,
liksom jag. Under den tiden började du att röka så där på riktigt mera liksom jag.
Efter affärsperioden liksom jag, ville du gå till sjöss. Liksom jag var du en hungrig
och törstig kille på var livet innehöll.
Liksom jag själv ofta kände det, blev du ganska snart vaken över att de
falska reflexerna ute i världen inte i längden var så angenäma. Därför stadgade du
dig iland istället och det var nog ditt bästa val hittills. Alltid har vi till synes haft
någonting gemensamt, men för tillfället har visst våra vägar skilts åt.
"De tre Stora"
Nore 6 år, Åke 4 år,
Folke 8 månader
Oskars Hembygdsförening 236/1
06-28/g&j
Sida 19 av 216
2013-
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Alltså var du för närvarande vår "lillebror" Folke och mindre anade vi då
att efter åtta år skulle det bli tillökning i familjen. Vi blev därefter kallade för "de
tre stora", Nore, Åke och Folke. När jag sedan var elva år föddes David och därefter med jämna årsrum av 2-3 år även Lennart, Villy och Siwert.
Så vill jag avsluta med att delge en liten bra, oförståndig historia. Typiskt
oss båda. Vi hade tillsammans grävt en jordgrotta i sluttningen, nedanför målarverkstan. Vi hade täckt över den med brädtak och jordlager ovanpå och granris.
Inventarierna hade vi "lånat" av både mamma och pappa. Vi kände oss båda två
lite luriga då vi i skymningen drog iväg till vårt hemliga mål. Vi skulle nu smygröka några gamla cigarettfimpar i en rökpipa uppblandat kanske lite med torkat
lönnlöv. Efter utförd bravad skulle vi så gå in i köket, inte så lite snurriga i
huvudet.
Vi var lite spaka båda två eftersom vi visste att vi hade "småsyndat" lite
grann. Efter överenskommelse skulle vi smyga bakom mamma som stod vid
spisen och tillredde kvällsmaten. Vi skulle obemärkta uppnå vattenspannen och
dricka för att bota röksmak och lukt ifrån oss, som vi helt trodde på. Efteråt vet
jag inte vad jag bad i kvällsbönen den kvällen?
HEMMELODIER OCH BÄCKENS SÅNG
Traskande gamla Torparvägen uppåt dit där bäcken porlade vackert för
mitt öra idag, som för många år tillbaka. Stenarna, träden, stigarna och
gärdesgårdarna tycktes ha blivit något mindre, eller var det kanske jag som
"blivit lite större?” Hagmarkerna hade förvandlats och stigarna hade nästan
försvunnit, eller krympt något.
Nu började fantasins bilder spelas bakåt till barndomstiden då dessa stigar var farbara landsvägar för min stiliga trälastbil som fraktade kottar, mossa
eller bräken. Jag sprang med ett snöre i handen och drog den av "eget fabrikat"
tillverkade lastbilen. Inlevelsen innebar, surrandet med munnen och ett växlande
i uppförsbackarna som de riktiga, stora lastbilarna som jag någon gång hade sett
ute på stora landsvägen. De vanligaste färdmedlen på landsvägen var annars
mest bönderna med sina fullastade "kvarnavagnar" som gick till Anebo kvarn.
Oskars Hembygdsförening 236/1
06-28/g&j
Sida 20 av 216
2013-
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
VIKTORS TRÖSKA
"Viktors Olle" hade lärt oss det mesta. Olles styvfar ägde och förflyttade ett
tröskverk som drevs av en ångmaskin. På detta sätt fick bönderna fram sina olika
sädesslag som de senare malde på Anebo Kvarn. Vi pojkar kunde lyssna oss till
var ångmaskinen fanns. Vårt stora nöje bland annat var att springa efter detta
långa långsamt förflyttande trösktåget som mest liknade ett cirkuståg när det
flyttades emellan de då levande 10-15 bondgårdarna. Även detta hårda
säsongsarbete skulle överflyttas till vår Mindre Värld.
Fotot lånat av Cissi Fredriksson: Ett smart ångtröskverk från Lillaverke på 1940-talet.
Tröskverket ägdes av Viktor Josefsson även kallad ”Skrabba-Vicke”
Av en skolkamrat på "Tvärsövervägen" hos Adolf Petterssons Svante
gjordes ett köp av ett "Tröskverk" i miniatyr och betalades med ett antal egna
kaninungar. På den tiden ett värdefullt bytesobjekt. Tröskan var byggd i en
avlång "bitsockerlåda" med fyra barnvagnshjul under. Inuti var axeln, med
vevstake och hjul med vinge placerad som utförde tröskningen. En
vattenhjulsvinge med avbitna spikar placerade i rader utförde sönderslagningen
av ormbunkarna till säd.
Denna värdefulla tröskindustri fångade mången lång sommardag i hagen.
Vi torkade ormbunkar i solen, men säden gav dålig utdelning. Denna tröskmaskin
var min egen stolthet och följde mig i många lyckliga barnaår och somrar i Anebo.
Oskars Hembygdsförening 236/1
06-28/g&j
Sida 21 av 216
2013-
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
SÅGEN
Ytterligare en i byn daglig tilldragelse blev mjölnare Herberts sågverk
nere vid kvarnen. Ett äkta vattendrivet timmersågverk fängslade oss ungpojkar
med det största tidsfördriv och intresse. Jag glömmer aldrig då vi lyckades få se
på då Herbert lyfte på vattenportarna och vattnet bröt sig loss emot det stora
skovel-hjulet på sågens utsida.
På vintern forslade socknarnas bönder ner sitt timmer på hårt lastade
timmerslädar. Stocken rullades in på rullbordet där det fanns en sågare i varje
ända av stocken som reglerade vad som skulle utvinnas av det runda trädet.
Anebo kvarn och såg
Utåt på gaveln emot vägen kom nu färdiga plankor och bräder. På
helgerna då arbetarna inte var i arbete fann vi en stor spänning i att bestiga de
olika höga brädstaplarna. Ett annat stort nöje var att bygga grottor i
sågspånshögen eller att rutscha kana utför dess höjder. Även detta fina hantverk
gav mig idéer till barndomens värld.
Oskars Hembygdsförening 236/1
06-28/g&j
Sida 22 av 216
2013-
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
I bäcken, Torparevägen uppåt Ottos
hage hade jag gjort en upptäckt. Redan på
avstånd kunde jag höra bäckens porlande
sång i den stilla ungskogen. Någon sträcka
uppåt fanns olika sluttningar vilket
frambringade ett vattenfall. Här skulle mitt
sågverk ligga. Ännu en gång fick handlarns
avlånga bitsockerlåda tjänstgöra som
stomme till verket.
Den monterades fast gavellös i
forsen och nu återstod drivkraften,
nämligen ett vattenskovelhjul som skulle
driva sågverket. Vattnets frambrusande
kraft åstadkom samma plask, plask som
nere hos Herbert och glädjen fann ingen
gräns. Ytterligare ett konstverk hade
Mjölnare Herbert
skapats. Med en överföring av "rem snöre" till sågklingan kunde jag senare utföra sågning i både papper, bark och
mossa.
Sågklingans fastmontering visade sig vara mycket komplicerad, men
envisheten segrade. Sågklingan har sin egen solskenshistoria. Materialet blev ett
stort platt plåtlock. Handverktyget blev pappas tapetsax i verkstan. Att klippa i
plåt med en tapetsax visade sig ganska besvärligt. Efter ett rikligt blodflöde på de
flesta småfingrarna tillkom efter mycket möda och mycket svett och tårar, något
som ändå liknade Herberts sågklinga efter alla konstens ritningar.
Plötsligt kände jag ett sug efter Mammas smörgåsar och jag
camouflerade mitt mästerverk för de "stora stygga pojkarna". Hur många
timmar som försvunnit visste jag inte, men mammas ständiga oro gav sig
uttryck: "Var har du varit så länge Åke, förstår du inte att jag blir orolig för
dig!" Småvisslande och illmarigt smilande över en hemlig bevarad "hemlis"
av mitt storverk i skogen sprang jag med en smörgås i handen åter ut till nya
äventyr och små "rackartyg".
MOOSEN I HAGEN
(numera omdöpt till Ewerts minihav)
För de allra flesta pojkar har väl alltid vatten och hav varit något som
dragit till sig deras intresse. Vi hade nu, "Teklas pojkar", vår alldeles egen sjö
på tomten, som kallades helt enkelt för Moosen.(antagligen en avvikelse från
myr, kärr eller mosse.) Moosen har lämnat många roliga och glada minnen
Oskars Hembygdsförening 236/1
06-28/g&j
Sida 23 av 216
2013-
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
efter sig. Vid mycket torra sensomrar kunde den helt torka ut. Men oftast
kunde de inte hindra oss från att Moosen förvandlades till vår egen lilla
badsjö, trots något brunfärgat vatten och dyigt på bottnen.
Riktiga båtar byggde vi också, visserligen inte så vackra, men ändå ändamålsenliga. Till formen var båten några meter lång, en meter bred och
flatbottnad. Att vattnet sipprade in i hörnen gjorde bara äventyret större.
Tygtrasor, spackel och lånad färg ifrån pappas verkstad fick avhjälpa det värsta.
Iklädd kortbyxa och en lång stör i handen blev jag nu egen Kapten som körde
båten ifrån aktern. Nu växte kontinenterna fram och olika länder uppfanns. Den
stora holmen i mitten fick namnet Japan och på bortre sidan längst bort kallades
för Afrika. Den finaste stranden fick namnet Amerika och där handlade vi mycket
fina saker och fraktade vidare. Även barkbåtar och mindre segelbåtar med
riktiga segel byggde jag med stolthet. Sjömannen hade vaknat och framtiden
hägrade föröver ibland korallreven...
Vintertid var oftast ytan större och frös till en behaglig skridskobana.
Såga upp isflak och jumpa på isen var ett tufft och roligt jobb, men slutligt
blev det ändå ett dopp och skynda hem till mamma för att byta kläder.
Då vi hade besök av våra fina kusiner ifrån stan skulle ofta dom visa sig
lite märkvärdiga på isen. Något som var lite ovanligt var att bygga en svingel. En
kraftig påle blev nedslagen i mitten, därifrån fästes en kraftig, lång stång och
längst
ut på manuellt
stångenvid
fästes
en kälke. Nu började cirkeln runt, runt och de större
Sivert metar
Maden.
pojkarna tjänade som drivkraften i mitten.
Oskars Hembygdsförening 236/1
06-28/g&j
Sida 24 av 216
2013-
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Vi byggde sjöhus och grottor på isen och satte upp våra affärer och inredde
trivsamma små hem. Vackra småstenar, knappar och glasbitar blev
handelsvalutan.
Moosen har blivit ett stort dragplåster för alla åldrar både sommar
och vinter. Vid farfars snickarbod, framför garaget gick på 1930-talet en
riktig gärdesgård och där fanns då en riktig "stätta" som öppnades då
mamma lämnade vår Brunetta till Erlings kor i Hagen. På sensommaren
torrlades Moosen och då framkom alla tusen olika bråte men även myggen
frodades och trivdes i milliardupplagor.
MOOSENS TRAGISKA OCH MÖRKA MINNE
Ett tragiskt minne kunde slutat i katastrof! Som kanske mest tillhör
det unga och nygifta paret Tekla och Gerhard. Då Nore var några år gammal
gick det en stig ifrån" Lilla Huset" ner till Moosen" Katthålan" som den då
också kallades, i den delen. Nore hade nu fått intresset till Lill-Katten som
sprang iväg neråt Moosen och ovetande om faran sprang han efter. Där nere
hamnade Nore i vattnet med huvudet under och hur länge han legat där var
ju ingen som kunde veta.
Mamma saknade Nore snart, men trodde att han fanns hos pappa i
verkstan. Nore fanns ingenstans och alla sökte. Instinkten drev mamma neråt
Moosen och där upptäckte mamma benen på Nore i vattnet. Vild förtvivlan
måste ha utbrutit och säkert ropade mamma till Gud om hjälp. Nore var helt
livlös och full med vatten. Hur mycket konstgjord andning eller dylikt kunde
mamma eller pappa utföra här och nu? Mamma har sagt senare att hon hade
slutat att tro att Nore skulle återvända till livet!
Platsen som allt för tidigt höll på att ända Nores liv har även döpts till
Katthålan. En alltför stor kattfamilj måste mamma ofta bekämpa på ett
hänsynsfullt sätt, men ganska grovt ibland. En tidig morgon kunde Mamma ta
en gammal säck med en stor sten inuti och ett visst antal kattungar som nyss
blivit födda. Därför blev denna aldrig sinande källa även kallad för
"Katthålan".
Oskars Hembygdsförening 236/1
06-28/g&j
Sida 25 av 216
2013-
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
JACOBS NYA METSPÖ
Jag föddes på Jacob-dagen, därför fick jag i mina tidiga år alltid
smeknamnet Jacob, långt fram i tioårsåldern. En vacker sommardag blev
behovet att lite snabbt anskaffa en ny metraft. Vi brukade gå neråt kvarnen
där det fanns rikligt med hasselbuskar som var långa, släta, smäckra och
raka. Nu föll det sig förmånligare eftersom pappa hade planterat en ung
kastanj vid vägen nere i hörnet av vår trädgård.
Fiskarfänge på Erlings Ma. Från vänster till Höger. Nore metspö, Sune
Eriksson Sunnerö målare och författare, Folke metar, Tekla bevakar Saft
o bullar, Olle Nilsson Åkes barndomsvän
Jag hade nu fått ögonen på denna så intressanta till metspö alldeles
lämpliga företeelse, "så varför gå över ån efter vatten". Intet ont anande
anföll jag den raka och stolta växten som strax förvandlades till ett nytt fint
metspö. Det grova tilltaget av pappas trädgård då Lille-Jacob kapade pappas
fina kastanj har jag senare under lång följd av år "fått äta upp". Kastanjen är
nu över 60 år och har fått ostört växa upp till ett stort ståtligt träd. Ännu då
jag fängslas av det översållade blomhavet över dess krona under vårtiden
kan jag komma ihåg mitt oskyldiga tilltag.
Oskars Hembygdsförening 236/1
06-28/g&j
Sida 26 av 216
2013-