1. No category

Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
NORESSONS SPECERIAFFÄR, ALSJÖHOLM
Efter sommarbesöket på Öland hade jag inte haft något ordnat arbete.
Telefonen ringer en dag och det är väl inte så konstigt. De flesta ville ha
måleriarbeten utförda av pappa. Mamma liksom talar i gåtor och jag
smyglyssnar där jag sitter i köket, eftersom jag märker att samtalet berör
mig personligt och jag börjar pussla ihop bitarna? Det är vår handlare Erik
Noresson i Alsjöholm som ryktesvis har hört att målarmästarens pojke Åke
hade arbetat på Öland i speceriaffär. Jag kände hr Noresson från tidigare
besök i hans affär och då vi läste för prästen. Men mest kanske som en pamp
i socknen och ibland såg vi honom även onykter i affären.
Hr Noressons biträde hade blivit inkallad, som så många andra i socknen,
på grund av det oroliga läget i Europa och behövde som medhjälpare en manlig
arbetskraft. Om jag var intresserad så skulle jag åka upp till dem i morgon bitti.
Förfrågningar även från bönderna angående potatisplockning, plocka
betor eller hjälpa till vid tröskningar var mest vanligt, men detta var ett
speciellt erbjudande. Eftersom avståndet inte var mer är ca 4 km så behövdes
inte mycket bagage. Tidigt följande morgon cyklade jag upp emot Alsjöholm,
inte helt lugn kanske, eftersom fantasin spelade upp bilder av vad jag redan
visste om Noressons Speceriaffär.
Tekla och Gerhard Johansson 1951.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 109 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Jag stegade in genom den stora ingången och möttes av hembiträdet
Elvy som jag kände förut: "Hej Åke, välkommen”! Elvy hade stadigt sällskap
med vår Herbert vid kvarnen. På kontoret satt myndige hr Noresson över
kassaböckerna och räcker fram handen då jag stiger in på kontoret. "God
morgon och välkommen hit om du är intresserad av anbudet att pröva på i vår
affär! Vi känner ju väl något varandra åtminstone till det yttre!"
Min son Nisse hjälper för närvarande till med expediering i affären och
ska visa dej tillrätta och sätta dej in i dina olika sysslor. Min första uppgift blev
att skruva loss de stora trädörrarna som i halvor var placerade framför de stora
skyltfönstren på framsidan. Någon större morgonrusch blev det hellre inte,
utan jag fick inblick i hur vi väger upp och förpackar olika varuslag i 1-2 kilos
påsar. Färdigförpackat var ännu inte standard normalt utan de flesta varorna
befanns i lös vikt och kunderna hade även en paketkorg och ytterligare olika
kärl till förvaring av olika varor. Bära in varor från förråden på gården och hålla
rent överallt. Disciplin, ordning och klara besked hade jag förut erhållit
teoretiskt hos den hårdföre hr Bengtsson på Öland. Här upplevde och kände jag
en mjukare atmosfär. Man var mera accepterad både i affären och inne hos Elvy
i köket. Även att bakom lagerlokalen få tvätta falukorv i ättiksvatten och
därefter i olja för att den skulle se färsk ut var både roligt och liksom en liten
affärshemlighet. Jag fick även handpumpa upp bensin till kunderna, vara
springpojke och passa affären mera på egen hand. Att utåt vara mycket artig
emot kunderna hade jag lärt av hr Noresson och Nisse som ibland tyckte jag lite
i överkant med fjäsk för vissa personer. Det heter ju: Kunden har alltid rätt. Att
Nisse blivit kuggad i studentexamen hade jag ryktesvis fått höra. Dottern Karin
som för övrigt var mycket vacker gick för närvarande i gymnasiet. Karin kom
ofta ut i affären på eftermiddagarna och småflirtade och skämtade med mig,
medan hon smygläste alla veckans veckotidningar.
En gång i månaden var det banksammanträde på kontoret och därefter en
våt långlunch. Hr Noresson var oftast märkbart berusad dessa kvällar och
tillbringade timmarna tillsammans med sina dryckesbröder både på kontoret, ute
i lagerlokalerna eller åkte till hotellen i Nybro och Kalmar i taxibil. Hr Noresson
var aldrig ofin eller otrevlig emot mig, utan snarare tvärtom var han så trevlig
han kunde som onykter. Till affären kom även mina bekanta, men jag fick en fin
vink från Noresson att hålla ett öga på skolbarnen så de inte snodde något (han
hade tydligen dålig erfarenhet?)
De lyckligaste stunderna var då Nisse, Karin och jag fick sköta
affären alldeles själva. Då var jag riktigt småkär. Karin var i min egen
ålder! Det sämre förhållandet var däremot mitt logi, ty jag skulle sova på
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 110 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
kontoret. Alltså sov jag i Oskars Sparbank, som Elvy varje kväll kl. 10
kom in och bäddade upp, om hon inte var ledig. Jag hänvisades därför lite
fint att på kvällarna tillbringa min fritid med mina från förr bekanta både
Olle Malmborg och Gösta på posten och några övriga. Oftast satt
Noresson och Nisse med bokförings- och kontorsarbeten till sent på
kvällarna på kontoret.
BOLL-NÄS-OLYCKAN
Fritidssysselsättningen var ett stort problem för oss ungdom som gick
lösa på kvällarna i samhället. Vid något tillfälle kunde ett tillräckligt antal pojkar,
uppblandat med någon flicka delas upp till två fotbollslag. Någon ordentlig
bollplan hade vi inte, men bakom Rickards cykelaffär fanns en björkäng som fick
duga för våra pretentioner. Det var mycket stenar i olika format garnerade med
både unga och äldre björkar.
Spelet pågick, spänningen steg och skymningen föll. Bollen kom åt mitt
område och jag gjorde ett planlagt anfall. Först en oförberedd lika hastig
helomvändning som gjorde ett hastigt slut på matchen för min del. Oberäknat
placerad stod alldeles bakom mig en grovbarkad gammal björk alldeles inpå och
allt blev pang och mörker. Det sista jag minns var att flickorna skrek högt och
sprang åt alla håll innan jag segnade ned på marken. Mina kamrater Olle och
Gösta bar mig emellan sig några hundra meter upp till samhällets sjuksyster och
barnmorska. En grov bark hade skurit upp ett långt sår mitt fram på näsan och
näsbenet pekade ut åt vänster. Blodflödet var rikligt, men syster Johansson fick
stopp på det så småningom och jag fick ligga bakåtlutad i en korgstol då jag
vaknade till sans igen. Hela huvudet var nu inlindat i gasbinda med små titthål.
Man hade ringt efter Alsjöholms Trafikbil (hette det då) och samtidigt hem till
Anebo för att någon skulle medfölja in till lasarettet i Kalmar. Lokalbedövning och
sex stygn mitt på näsan blev resultatet men det brutna näsbenet ville inte
doktorn göra något åt just då. Hem till Anebo med hela huvudet i paket och
återkomst första gången om ca två veckor blev det hårda domslutet. Timmarna
och dagarna hemma i Anebo blev prövande och långa. Det mest besvärliga var i
början att inte kunna hålla näsan ren invändigt och efter ytterligare några veckor
började det även att klia efter läkandet. En kväll gick vi neråt ån vid kräftfisket
och där träffade vi på familjen Noresson tillsammans med Herbert vid kvarnen.
Samtliga var ganska påverkade av alkohol, men då Noresson fick se mig så
skrattade han bara och tyckte samtidigt att jag mycket gärna kunde komma tillbaka och hjälpa dem i affären. Jag hade ett mindre koncentrerat bandage över
näsan och var glad att få något att syssla med igen. Jag hade själv vant mig vid
bandaget men det hade inte den stora allmänheten som ville beskåda offret och
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 111 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
helst höra talas om händelseförloppet. Hos familjen Noresson hade jag det bra
och alla var så vänliga emot mig. Efter omkring sex månader återkom
affärsbiträdet och med det bästa rekommendationer till fortsättning på
affärsverksamhetens område blev jag åter friställd!
FÖRSTA BLOSSET INOMHUS I BARNDOMSHEMMET 1941
Vid 15 års ålder befann jag mig utan ordinarie arbete och mindre
intresserad av att förkovra mig med fortsatta studier. Nu gällde gänget som ett
par gånger i veckan träffades hos någon. Att träffas för att liksom utfylla något
tomrum var inte hellre riktigt stimulerande. Vi planerade till kommande helg där
festplatserna var belägna, men kanske även någon filmförevisning i tält, som då
var brukligt på landsbygden. Sysselsättningen bestod av utbyte av all billig
litteratur som gick från man till man och blev således billigare, smutsigare och
skrynkligare. Man rökte, spelade kort spelade grammofon med stenkakor och
planerade anskaffandet av öl, vin och även starksprit, som på den tiden endast
kallades brännvin. Pipa, tobak och tändstickor var numera obligatoriska detaljer
att stoppa i fickan då man gick ut eller skulle bort.
Jag har ett starkt minne av mitt första bloss inomhus i Anebo. Efter att
upplevt banbrytartiden på två segelskutor till sjöss, blev jag på grund av att
skutor inte seglade vintertid helt ofrivilligt permitterad några vintermånader
med löfte att återkomma framåt vårkanten efter kallelse. Någon fackförening
hade jag inte hunnit med heller på denna korta tid.
En ruggig, regnig höstkväll satt jag i stora rummet framför den öppna
spisen och läste en tidning. Jag hade fyllt 16 år. Helt automatiskt tog jag upp
cigarettpaketet och tände en cigarett. Mamma, som var sysselsatt vid spisen i
köket, reagerade snabbt eftersom ingen i familjen förut rökt inomhus i stora
huset. Mamma kommer in och ställer sig bredvid mig: "Vad gör du Åke?"
Hennes dolda vetskap och misstanke om brott hade nog funnits en längre tid
tillbaka? Nu ursäktade jag mig med det var så dåligt väder ute och därför ville
jag röka inomhus? Vi brukade vanligtvis röka utomhus eller i ungkarlsstugan.
Min äldre bror Nore hade aldrig rökt, varken då, tidigare eller senare.
Däremot min nästkommande lillebror Folke skulle naturligtvis följa i mina
fotspår och började röka i mycket tidiga år.
Vid detta markerade minnesmärke n nämnde mamma inte så mycket i
ord, men tanken tog säkert djupare intryck. Efter detta minne, har jag fortsatt
att röka öppet därhemma, men däremot helt respekterad föräldrarnas
önskemål att inte röka inomhus i stora huset. Tills jag fyllt 21 år pågick denna
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 112 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
syndiga förlustelse och detta smygande gift som ej var så lätt att bli fri ifrån!
Vanan, begäret och giftet! Den vinddrivna farkosten bland skär och bränningar
hade blivit lite kantstött, skamfilad, rostig och misskött.
Fortsättning smygande gifter och starka drycker. Utanför den trygga
borgen - mitt barndomshem förekom dryckenskap i olika variationer. De första
upplevelserna av alkoholens verkningar fick jag redan som 4-5 åring då vi
småpojkar skulle traska ner till handlarn i Kaxgärde för att göra något enkelt
inköp åt mamma, men även en strut blandade karameller för några kopparslantar. Inkomna i den lilla butiken, med en pingla på dörrens översida som klingade
ljudligt då vi steg över tröskeln och möttes av den "Store Handlarn" Arvid
innanför handelsdisken. Beroende vilken dag i veckan kunde genast märkas på
handlarn. De hände ibland att Arvid var på dåligt humör, snubblade, mumlade för
sig själv och inte alls reflekterade över att vi småfolk hade ett angeläget ärende.
Ofta fick vi gå, den långa, tunga vägen hem igen, utan karamellstrut, eftersom vi
blivit skrämda av handlarns hårda ordflöde.
Grannbyn Kaxgärde – Affären och kvarnen var brukbara. Ca 3 km från Anebo.
Några dagar i veckan gjorde ölbilen från Grönskogs Bryggeri i Nybro
besök i trakten. Dessa eftermiddagar kunde man höra fyllegubbarnas höga tal
som spelade kort och drack sina ölflaskor oftast blandade med brännvin. Inte
helt sällan slutade ölkalasen med et rejält kraftigt slagsmål. Vissa dagar då
Grönskogs varit på besök gick det mycket mjölaåk ner till kvarnen. Gamle
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 113 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
mjölnare Julius var generös och pratsam och tillhandahöll sina mjölbönder med
en ordentlig ölfylla, vilket oftast märktes på kvarnaskjutsarna i skymningen.
Oftast var det kanske tur att hästen hittade bättre hem till stallet och gården än
bonden själv i sin djupa ölsömn gjorde!
Då jag vid senare uppväxtår gjorde besök i kvarnkammaren hos sonen
Herbert, även mjölnare, kunde farbror Julius bjuda på en flaska öl eller två. "Du
är ju vuxen och stora karlen nu Åke". Fast jag endast trätt in i tidiga tonåren.
Efter några år på båtarna som 16-17 åring skulle ofta Åke firas vid
hemkomsten läskompisarna och skolkamraterna var alltid beredda att ladda
upp för en ölfest hos någon. Aldrig blev samlingsplatsen Anebo då det gällde
alkohol, eftersom vi högt respekterade både mammas och pappas önskemål att
allt vad spritdrycker hette var helt bannlyst på Anebos mark.
På lördagseftermiddagen skulle starten gå hos någon kamrat med öl, vin
(hembryggt) eller brännvin. Därifrån ställdes färden till traktens festplats
"Gröningen" i Alsjöholm, SLU-möten med dans eller någon annan samlingsplats
att studera flickorna närmare inpå livet.
Om vi cyklade några mil med en äldre kamrat till en grannbelägen
festplats så fanns alltid en literflaska i innerfickan, ej alltid väl tempererad. En
annan trogen fyllekompis var min läskamrat dödgrävarens Tage i Rössjemåla.
Nu hade Tage tillskansat sig av en äldre bror ett par hembryggda vinflaskor. Vi
klämde snart ur en flaska och begynte färden mot Alsjöholm.
Då vi anlänt hade dansen börjat. Flickorna stod uppradade runt väggarna
och här och nu vid detta tillfälle, dansade jag för första gången offentligt med en
läskamrat, Britta från Karstorp. Den första vinflaskan löste hämningarna och det
kändes skönt att hålla flickorna om midjan och krama om dem, frimodigt. Vi
pojkar hade lärt oss att behärska de vanligaste danserna: vals och foxtrot, som
var vanligast. Emot avslutningen kom damernas dans och ibland nappade det
och vilket betydde att man hade en liten chans hos den flickan och besvarade
således dansen och nästan alltid fick man därpå sista dansen och följa flickan
hem.
KROKSMÅLABRO-MINNET 1944 (19 ÅR GAMMAL)
Sammankomster med alkohol inblandat gav inte alltid ett angenämt
minne. För första gången på min sjömansbana blev en uteperiod längre än
vanligt. Hade kommit till Göteborg med lejdfartyget Vretaholm efter att under
krigsbelägring över nästan hela Europa gjort min första långresa runt Sydafrika.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 114 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Bortavaron hade blivit över ett halvår och nu skulle Åke-sjömannen firas
ordentligt. Tydligen hade jag flera s.k. vänner än jag visste om och mera gav
mersmak.
Min skolkamrat Gjerre Franzen och jag började på en halva brännvin på
eftermiddagen, men allt flera kom i skymningen ibland buskarna och ville bjuda
den hemvändande sjömannen på en stor sup ur den byxljumsvarma
brännvinsflaskan.
Jag hade en nyinköpt ljus och proper sommarkostym påriggad och
mockaskor ifrån Sydafrika och även till en början sällskap med min förtjusande
söta fästmö: Inga-Karin Gunnarsson då vi anlände till Kroksmålabro. Då spriten
går in går vettet ut! blev en verklighet och ganska snart fick bror Nore mesta
tiden hålla min fina fästmö sällskap. Sjömannen blev successivt allt mera
spritpåverkad med påföljd att tid, rum och verklighetskonturer helt utplånades.
Tillvaron som följde de närmaste timmarna av dygnet har jag inte något minne
av. Hemfärden över Anebo kvarn blev mycket vinglig på den alltför smala vägen.
Trots en trygg lotsning emellan Inga-Karin och Nore så lyckades inte min bror få
tyst på mig då vi under morgontimmarna närmade oss hemmet.
I Björkarnas hägn, flottist på permission 1946: Folke, Tekla, pastorspar, Sivert i famnen hos
Flottisten 1172-11-45 Davidsson och i främre raden Lennart, David, Villy.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 115 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Mina föräldrars nattsömn stördes av sommarnattens högljudda
fyllesvammel, men efter en liten extrainsats lyckades mina följeslagare få in
mig i ungkarlslyan där jag i spritens dimridå slocknade helt utslagen fullt
påklädd i min nya ljusa sommarkostym. Så småningom frampå
söndagseftermiddagen började jag att återkomma till verkligheten igen
fortfarande iklädd min nya sommarkostym. Det nuvarande problemet var att
jag missat återresan till Göteborg. Först på måndag förmiddag kom jag iväg
försenad, nerdeppad och moloken som resultat av ett misslyckat snabbesök i
hemmet och hos min fästmö Inga-Karin.
Då jag senare besviken, deppad och misslyckad klarnat till över
verkligheten och insett min dumhet beslöt jag att skriva hem och be om
ursäkt för mitt dåliga uppträdande vid mitt sista snabbesök i Anebo.
Det är misstagen som lär och motgångarna som fostrar ungdomen! Nu
skulle jag ytterligare göra en långresa till Sydamerika denna gång och under
krigstillstånd tog även denna resa över ett halvt år. M/S Vretaholm år 1944
(19 år gammal).
SÅNG, SPEL OCH MUSIKHISTORIA
Alltifrån tidiga barnaår har sång och spel varit dominerande i vårt
hem. Gitarr, orgel och mammas enkla nynnande av melodier under
arbetstiden har fäst sig i mitt medvetande ifrån ungdomsårens tid. Pappa
var varken sångare av större rang eller musikaliskt anlagd.
Då sångarna skulle framträda i mötena piggnade ofta en halvsömnig
skolpojke till. Vid flera tidsperioder har mamma nog tagit upp notläsningen
med oss, men lika fort och ganska snart har intresset och tålamodet svikit. Den
starkaste karaktären av inlärandets mysterium är storebror Nore, men även de
yngre bröderna ägnade stort intresse åt dragspelsmusik. Själv övergick jag till
den enklaste musiklinjen nämligen att ta ut melodier på gehör. Något större
musikgeni blev jag aldrig, men skolbetyget i sång och musik var över
medelmåttigt.
Min stora beundran väcktes vid familjefester då äldre kusiner kom på
besök och trakterade stora vackra 5-radiga dragspel. Det första egna enradiga
dragspelet fick jag i julklapp vid 5-årsåldern, senare följde 2-radiga med olika
toner vid in och utblåsning av bälgen. Ett gammalt kantigt 5-radigt knappspel
inhandlade jag i Nybro i en Kommissionsaffär och blev mig en stolthet som
följde mig i många år.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 116 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Storebror Nore prövade på pianodragspel, men spelade (enligt mitt
tycke) ofta för svagt och sakta och alltid efter noter. Då jag som 20 åring kom
med i Frälsningsarmén vaknade åter intresset för dragspel och jag fick låna
storebrors pianodragspel till olika platser runt Sveriges bygder.
Trivsel hos tant Tekla i Vävstolen för Rune eller Gösta Olsson. Samtidigt i samma
ålder trivdes Åke sitta i farmors vävstol på vinden i Lilla stugan.
En enklare variant av kombinerad musik och sång blev en nymodig
populär tingest som kallades grammofon. Dåtidens transistor var ofta en enkel
batteridriven radio, där det på kortvågen svängde mest ifrån Luxemburgs
musikstation allra bäst på sena kvällar och natten. Av min gudmor, morbror
Reinholds fru tant Beda i Otteskruv fick jag inhandla en riktig grammofon. Den
var helsvart, kantig och hade en uppdragsvev på sidan. På den tiden var det
stenkakan som gällde och skivmärket var oftast Sonora. Flera sentimentala
sjömanssånger med Harry Brandelius och Sven-Olof Sandberg kom i min ägo,
men även Yngve Stoors Hawaii-orkester med En sjömans Jul på Hawaii. Under
krigstiden 1935-45 fortsatte den sentimentala jargongen med Släckta fyrar, I
vår lilla båt och Min Soldat med Ulla Billqvist.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 117 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Efter 1950 då jag frånträdde min tjänst i Frälsningsarmén har
hanteringen av instrument kommit bort och i utbyte övergått till det bekvämare
slaget av färdig sång och musik på nyare metoder att framställa musik och sång
genom kassetten. Utövandet av egen musik och sång har avtagit, men sången
inombords finns ännu kvar!
ARBETSFÖRMEDLINGEN "PRESSAN" 1940
Efter den intressanta och givande erfarenheten hos handlare Noresson i
Alsjöholm ville jag nu försöka att få något liknande jobb. På arbetsförmedlingen
i Kalmar blev jag utskickad till en tobaksaffär på Södra vägen, men dom önskade
tyvärr en i facket erfaren ung man. Det var ju lite trist tyckte jag ändå.
Jag blev därefter sänd till Svenska Pressbyrån vid Vattentornets grund,
som även vardagligt kallades "Pressan". De flesta pojkar som ville pröva på
affärsbranschen blev väl ditsända, för att kanske få en avskräckande känsla för
det hela. Jag verkade väl hyggligt normal till utseendet och lite från landet, så jag
blev direkt antagen och fick genast en försökstid med någon provtid.
Omkring fem pojkar erfordrades i tjänst för att försäljningsschemat
skulle löpa normalt. Ganska snart upptäckte jag att inom en kort tidsperiod
nyrekryterades nästan samtliga Pressans tidningspojkar. Centralstationen blev
förutom Pressbyråns kontor en av våra viktigaste centralpunkter i
dygnsrytmen. Därifrån utgick alla våra försäljningsturer både med tågen och
Kalmarsundsbåtarna.
Jag fick besked att återkomma på förmiddagen dagen därpå för att som
Svenska Pressbyråns försäljare utrustas med uniform och övriga nödiga
attiraljer. Utrustningen bestod dessutom av uniformsrock med blanka knappar
och stora utanpå fickor, vidare en skärmmössa med Pressbyråns emblem.
Affärsbutiken i miniatyr var en stor rektangulär axelväska av grovt tyg som
skulle bäras frampå magen. Slutligen den stora sillapungen med en stående
växelkassa av 25 kr. Som räknades som ett orörligt handlån. Första tiden
medföljde alltid en instruktör någon med erfarenhet och förtroende att lära upp
aspiranten. Bakom Pressbyråns kiosk inne nå Centralen befanns våra väskskåp
låsta med hänglås. Från kontoret fick vi ut de ca 15-20 st. (stommen) av
veckotidningarna av olika storlekar och format. Vid Centralens Pressbyråkiosk
tillkom dagstidningarna och utefter de olika linjerna kom ytterligare senaste
upplagor. Framsidan av den lilla affären var uppbyggt med olika veckotidningar
som reklam och då speciellt de dyraste exemplaren som gav den bästa
provisionen. En garantilön var grunden och därtill kom en viss % på
försäljningssumman som utbetalades två gånger i månaden.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 118 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Och nu till den i dubbel bemärkelse roterande arbetstiden. Vid
tolvårsålder hade jag tillsammans med faster Majken stigit på tåget i Tvärskog
för att åka till Kalmar och visst var det ett stort äventyr. Det fanns då en linje
emellan Påryd och Ljungbyholm som lades ner på 50-talet. Nu skulle jag få åka
tåg på arbetstiden och till på köpet hade jag nu fria resor.
Fyra Generationer i Veddige, Halland 1977. Från höger sonen Ewert, pappa Gerhard
med sonsonssonen Daniel i sitt knä och längst till vänster sonsonen Jacob.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 119 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Första tjänstgöringsdagen gällde sträckan Kalmar C – Nässjö C, med
tre turer. Nästa dag blev något lindrigare med Kalmar - Emmaboda, något
kortare sträcka men tur & retur tre gånger.
Tredje dagen Kalmar C – Bergkvara emot Karlskrona, numera även
nerlagd linje. Linjen var smalspårig och ångloket tuffade med lägre hastighet
så Pressans tidningspojke hann bara två turer den dagen.
Fjärde dagen gällde tågförbindelsen norrut Kalmar C- Berga, Hultsfred.
Även den linjen ganska tidigt nerlagd. Öknamnet på tåget var mjölktåget eftersom
det stannade vid de flesta mjölkpallarna utefter den korta sträckan.
Femte dagen blev ett miljöombyte med Kalmarsundsbåtarna med ca fem
turer över sundet. Här påmindes jag om min förra arbetsuppgift då jag kämpade
med överfulla kärrlaster med grönsaker till Sundsbåtarna. Jag fick även tillfälle
att springa på hr Bengtsson, fortfarande vridande sina händer. Han låtsades först
inte känna igen mig men jag hälsade med stolthet igenkännande på honom.
Den sjätte dagen var fridag. Ute på Törnebyslätt hade jag fått inackordering
hos faster Sigrid. Jag trivdes ganska bra med flickorna som periodvis fortfarande
var hemma och i synnerhet min kusin Kerstin, eftersom vi var lika gamla. Jag
hade min sovplats i hallen innanför verandan. Vidare gnabbades jag flitigt med
den några år äldre tvillingsystern till Erna som hette Elin. I sömnen kunde jag
uppleva rälsskarvarnas dunk, dunk, dunk, dunk både i drömmen och i
verkligheten. Sista nattåget emot Kalmar C kunde ofta bli en sovtripp eftersom
tågresenärerna var fåtal eller inte intresserade av tidningar. Presspojken fick
oftast ett kyffekrypin i slutändan av tåget. Jobbet var ganska hårt för en
fjortonårsgrabb, men detta omväxlande av ständigt nytt blev heller inte
långtråkigt.
Som Svenska Pressbyråns tidningsförsäljare under åtta månader fick jag
uppleva flera olika sidor av försäljningsbranschen. Även ett av rekorden höll jag
på att slå - nämligen att hålla så lång tid. Före min tid hade funnits ett ordinarie
original på Pressbyrån dom gått in för en naturlig och ärlig uppgift och varit
anställd försäljare i hela sju år. Han lämnade för en sjukdomstid.
Ganska snart kom jag underfund med vilka av grabbarna som mer eller
mindre blev någon sorts idoler eller ville spela instruktörer. Flera av grabbarna
hade problem med att passa avgångstiderna vilket var ett oförlåtligt måste.
Andra lite vidlyftiga med nöjesbegär och cigarettbehov som blev ett stort
problem vid redovisningen på kontoret flera gånger under veckans gång.
Vid kassabrist som avslöjades vid inventeringen av sitt lilla lager på
kontoret fick man skriva på back-lappar som sedan drogs av vid avlöningsdagen.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 120 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Inte alltid accepterades backlapparna utan efter en muntlig varning följde även
efter ett visst antal och med ständig följd av varningar var enda ordern: "Var god
lämna in väskan, sillapungen, uniformen och tack och adjö”. Utan motivering
alltså eller betyg! Flera av de uppväxande generationerna har säkerligen och
medvetet gått den sista turen för redovisning på kontoret vid vattentornets fot.
Ett annat mindre vackert minne av redovisning. Vid väskskåpen på
Centralen samlades oftast Clownen på fritiden för att dryfta dagens problem.
Stickan skulle upp för redovisning och av egen kännedom hade han kassabrist
och allt för många varningar. Den intima känslan avslöjade kamratligt att här
gällde att ställa upp och hjälpa med ett tillfälligt handlån endast under
redovisningstiden. Den metoden utnyttjades av samtliga i kris för att undvika
trubbel och arbetslöshet! Utan stolthet kan jag erkänna att jag var en av de bäst
balanserande med backlapparna under mina åtta månaders tid vid Pressbyrån.
Försäljningstekniken var inte alltid garanti för ärlighet. Snart fick jag del
av muntligt tips och råd att tjäna en extrapeng. Då tåget vid ändhållplatsen
stannat skulle samtliga passagerare lämna tåget. Efter en kollning av Konduktör
och tågpersonal var det dags för snabbaktion igenom hela tåget. Snabbt plocka
upp de kvarlämnade, lättlästa tidningarna som såg bäst och oförstörda ut.
Tidningarna såsom bildtidningen Se, Husmodern och Damernas Värld med flera
hade ett högt värde och gick att återförsälja med egen vinst.
Porr eller liknande osedliga tidningar med högt värde såldes endast av
Pressbyråns kiosker, men räknades i ett fåtal varianter, särskilt minns jag
pinuptidningen Cocktail, som var djärvast med nakenbilder.
Den fula arbetsmetoden hade ej förflutit bekymmersfritt vilket blev en av
pojkarnas fall. Det låg en till synes blank och ren Se-tidning i en kupé och
presspojken snappade snabbt upp den till återförsäljning. Vid redovisningen
dagen efter väcktes misstankar av personalen vid kontoret. Det uppdagades vid
noggrann inspektion av just den Se-tidningen att korsordet var löst och
underskrivet med kulspetspenna. Inte alltid att oärlighet lönar sig, utan grabben
blev snabbt avpolletterad!
På Törnebyslätt träffade jag bland andra min äldre kusin Sten som låg
stamanställd vid Kungliga Flottan (värvad stamanställd med kontrakt på fyra
år). På Esplanaden nr 14 i Kalmar bodde faster Alfhild och där träffade jag
ibland vid helgerna min kusin Gösta likaså stamanställd vid Flottan i
Karlskrona på fyra års obrytbara kontrakt!
Mina kusiner hade granna uniformer, gula gradbeteckningar, blanka
knappar. Denna konfrontation berörde mig starkt för mina framtidsplaner. Då
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 121 av 216
2013-07-08/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
jag plockade kusinerna på upplysningar angående anställning vid Flottan, blev
jag allvarligt varnad, men rekommenderad att istället söka vid handelsflottan.
Mina planer på framtiden inom sjölivet började allvarligt ta form, varför
jag gjorde intrång i det gamla Sjömanshuset vid vallen i hamnen och det
kullerstensbelagda lilla torget vid landshövdingeresidenset. Den gamle till synes
äldre och förnäme mannen hjälpte mig med blanketter och ansökningar och
upplysningar om vad och hur jag skulle gå tillväga för att få mönstra ut på havet.
Jag var 16 år och behövde ett förmyndareintyg från föräldrarna om tillstånd att
få mönstra ut till sjöss. Vidare var det läkarintyg och pastorsintyg med mera.
Några överlyckliga föräldrar mötte jag inte hellre, men efter envishet,
uppriktighet och seghet så gav de med sig efter min påtryckning och alla papper
ifyllda. Mina drömmar, fantasier och planer om sjölivet hade gått i uppfyllelse. Jag
var sökande på Sjömanshuset i Kalmar. Havet blev tydligen mitt öde!
"Den lilla, lilla båten” rustades upp för att lämna hemmahamnen, ut
till okända, hemliga och spännande världar, på både ont och gott.
Oskars Hembygdsförening 236/1
Sida 122 av 216
2013-07-08/g&j