Katternö nr. 1/2015
1 • 2015 Kundtidningen från ditt energibolag Elfte årgången Den intelligenta revolutionen Att tala med hästar Förrädaren Gustav Lillbäck Emigranternas Österbotten gen 10 år! Katternötidnin Till T Til iill k kunderna und u ndern na h hos o Esse os Ess s e Elektro-Kraft, E Elek lektro tro o-Kraft -Kr K aftt Herrfors, Kronoby Elverk,Nykarleby Kraftverk och Vetelin Sähkölaitos. K AT TERNÖ – 1 Tre frågor Innehåll är chefredaktör för Österbottens Tidning sedan er 2011. Hon har arbetat i 20 mediebranschen i närmare m 30 år, bland annat på Yle, Jakobstads Tidning, BerJa gens Tidende och Vasage bladet. bl Hur tycker du att media beskriver energifrågorna? Hur uppfattar du Katternötidningen? Katternötidningen är betydligt mer än bara en tidning om bolaget Katternö. Snygg layout, oftast välskrivna reportage och snärtiga bilder. Som kritisk läsare låter jag mig dock inte förföras av den läckra förpackningen utan försöker alltid komma i håg att det här är en tidning som utges och redigeras av ett lokalt energiföretag. Vad är livskvalitet för dig? På ett personligt plan är livskvalitet en bra balans mellan jobb och fritid, mellan stressiga dagar och lata dagar, mellan tid med familj och vänner och tid med bara sig själv. På ett mera allmänt plan ser jag livskvalitet som ett inkluderande och öppet samhälle, där det är tryggt att leva och vara den man är. Vi behöver mer elproduktion 4 Biodrivmedel, mark och marknader 5 Framtiden är ljus 6 Temperaturen sitter i huvudet 10 Kläder som producerar el 12 Big data förändrar allt 14 Emigranternas landskap 20 Vi finns här för varandra 22 Förrädaren Gustav Lillbäck 30 Bråda tider för Antti Vilkuna 38 Energiewende – Tysklands smutsiga misstag 40 Den elaka klimatfrågan 42 Småskalig kärnkraft på gång 44 Hanhikoski togs över av Esse 46 Bra affär för båda parter 48 Katternö 1 • 2015 Ansvarig utgivare Stefan Storholm, Köpmansgatan 10, 68600 Jakobstad, tel. (06) 781 5300, fax (06) 781 5322, stefan.storholm@katterno.fi, www.katterno.fi Adressändringar Siv Granqvist, tel. (06) 781 5333, siv.granqvist@katterno.fi Projektledare Svenolof Karlsson, www.storkamp.com Redaktörer Svenolof Karlsson, Johan Svenlin, Susanne Strömberg Layout Gun-Marie Wiis Pärmbild Jan Sandvik Tryck Forsberg 2015 Gamla nummer av tidningen kan läsas på www.katterno.fi. 2 – K AT TERNÖ Hur är du energieffektiv? ill man veta vad Katternö Ab är, lönar det sig att titta år bakåt i tiden. Då mognade ett för den tiden nödvändigt beslut fram. Man måste i regionen skaffa fram el tillsammans. El som man inte själv klarade av att producera. Det ledde i december till beslutet att bygga Katternö Transformatorstation Ab, ett samprojekt som innebar att energibolagen i Jakobstad, Herrfors, Nykarleby, Björkfors och Esse gemensamt kunde få det nödvändiga eltillskottet från Pohjolan Voima. Då fanns ingen tanke på att Katternöbolaget skulle ägna sig åt vare sig produktion eller distribution av el. Men steg för steg har elens roll i samhället vuxit, samarbetet i Katternögruppen breddats och fördjupats och gemensamma lösningar utvecklats. I dag är Katternögruppen i stort självförsörjande på el, med en god diversi iering av elproduktionen och en måttlig prisnivå på el och olika tjänster. Distributionsnätet och regionnätet är i egna händer, vilket bidrar till att bolagen i Katternögruppen också kan leverera elen kostnadseffektivt. Även ägarkonstellationen har förändrats och utvidgats i en integrationsprocess där Jakobstad som ägare ofta varit en katalysator. Denna process kommer att behöva fortsätta. Utmaningen i dag är inte att skaffa fram el, utan att kunna leverera el till ett konkurrenskraftigt pris och erbjuda de allt mer speci icerade tjänster som det moderna samhället kräver. I en miljö där den tekniska utvecklingen är snabbare än någonsin och de politiska regelverken ställer allt högre krav kräver det fortsatt utvecklingsbenägenhet i Katternögruppen. Vi måste fortsätta att se över hela kedjan från elproduktion till eldistribution, skapa synergier, effektivisera oss, klara att investera och för den skull bygga muskler. Detta förutsätter en vi-anda som inte alltid är en självklarhet i den österbottniska mentaliteten. På riksnivå står politikerna inför en liknande utmaning. Med den beskattningspolitik vi har i dag är i stort sett bara vindkraften lönsam, genom det skatte inansierade höga pris som den tillförsäkras. Det är inte en hållbar politik. u Christer Nyman, Hirvlax u Petra Dahlback, Vasa Jag bytte till en effektivare värmepanna hemma för fem år sedan och eldar endast med egen ved, som jag tar från odlingskanter på mina egna marker. Det är dubbelnytta, eftersom träd som måste fällas av praktiska orsaker kommer till nytta som brännved. Jag hugger och transporterar allt själv, så visst kostar det i tid och möda innan klabbarna brinner i pannan. Gubben hemma är väldigt medveten och han tar hand om frågorna kring uppvärmning. Själv försöker jag använda ekonomiska program på disk- och tvättmaskinerna så att det blir rent med så lite energi som möjligt. I köket tänker jag mera på hälsan än på energiförbrukning och använder ugnen hellre än stekpannan, även om ugnens energiförbrukning är större. V MARGARETA BJÖRKLUND M Olika medier har olika uppdrag. Energifrågor berör oss alla och det finns gott om exempel på globala och nationella mediebolag som har producerat utmärkta reportageserier om klimat- och energifrågor. Själv tittar jag gärna på tv-program som behandlar forskning i ny energiteknologi. Det brukar finnas en positivism och en framtidstro i de här programmen och det uppskattar jag. Tittar vi på hur dagspressen behandlar energifrågor är ingången till ämnet oftare samhällspolitisk än rent energipolitisk. Nyheten kan behandla allt från bolagiseringen av kommunala energiverk till kärnkraftsetableringar och lokalbefolkningens motstånd mot en planerad vindkraftspark. Dagstidningens styrka är att det ofta blir debatt om de ämnen som lyfts upp. I ÖT har debatten om vind- och kärnkraften tidvis varit mycket livlig. Det här beror givetvis på att frågorna är aktuella lokalt (kärnkraftverket i Pyhäjoki och vindkraftsparken i Kröpuln i Monäs). Den journalistiska utmaningen när vi rapporterar om energifrågor är den samma, gamla vanliga: Hur presenterar vi komplexa ämnen på ett sätt som är begripligt och intressant för våra läsare? Vårt behov av vi-anda ör tio år sedan introducerade vi den här tidningen. Vi ansåg oss illa behandlade i media och ville ssjälva kunna beskriva de frågor som huvudsakligen kundägt energiföretag har att vi som ett regionalt, huvudsak kämpa med. Detta har nu förändrats. Kattern Katternötidningen har fått ett gott mottagande och läses allt mer också av våra kolleger i energibranschen. Vi är i Katternö Ab djupt tacksamma för detta, när vi nu som tidningsutgivare går in i vårt andra decenni decennium. Karolina Isaksson F PETER BOSTRÖM, styrelseordförande, Katternö Ab u Riitta Kullström, Vörå u Sebastian Eklund, Oravais När jag kör bil har jag kvar ecodrivingkunskaperna i ryggraden som jag jag lärde mig när jag tog långtradarkort 2002–2003. Jag fick aldrig någon lastbil, men jag kör ekonomiskt dagligen med personbil. Ibland blir jag omkörd av bilister som stressar på korta sträckor, men sedan kommer jag i kapp dem vid nästa rödljus. Med jämn körning sparar man både pengar och miljö. Jag bor hemma ännu och betalar ingen elräkning själv, men jag har fått lära mig att släcka belysningen när jag går ut. Det finns mycket ny, spännande energieffektiv teknologi. Jag har läst tester i biltidningar om elbilen Tesla Roadster. Den är som en riktig sportbil, det skulle vara häftigt att provköra en sådan. K AT TERNÖ –3 ” Vi behöver mer elproduktion” Biodrivmedel, mark och marknader Karl Vilhjálmsson Biodrivmedlens andel ska fördubblas till 2020. Men intressena går ställvis i kors. Både odlingsmark och marknader står på spel, skriver Nils Torvalds i en rapport från Europaparlamentet. Riku Huttunen, med far från Muhos och mor från Haapavesi, tillträdde vid årsskiftet som överdirektör och därmed ledande tjänsteman i energifrågor på arbets- och näringsministeriet. Han var före det överdirektör för Energimyndigheten. I sin ställning på Energimyndigheten var Riku Huttunen styrelseledamot i det nordiska regleringsorganet Nordreg, 2012 dess ordförande. Han är till utbildningen nationalekonom. Vi lever i Finland med ett konstant underskott i elproduktionen och är nödgade att bygga ut produktionskapaciteten. Däremot finns ingen anledning att stressa fram en nordisk slutkundsmarknad för elen, säger Riku Huttunen. Finlands nettoimport av el fortsätter att växa. Enligt preliminär statistik var importen av el i fjol 18 TWh av en förbrukning på omkring 83 TWh. 15 TWh importerades från Sverige, 3 TWh från Ryssland. Det är uttryck för att elmarknaden fungerar. Om elen är billigare i grannlandet, så köper vi den där. Vi kan i Finland vara glada åt elöverskottet i Sverige och Norge. Det har hållit ner elpriset hos oss avsevärt. Men frågan är förstås om importelen alltid finns tillgänglig när den behövs. Toppbelastningen i Fin- 4 – K AT TERNÖ Raps, som odlas på detta fält i Sachsen, Tyskland, används i hög grad för att tillverka drivmedel. Andreas Franke/DPA/Lehtikuva land en riktigt kall vinterdag kan nå 15 000 megawatt, medan den egna toppkapaciteten realistiskt bara är 12 500 megawatt. Den situationen är på sikt inte hållbar och inte heller politiskt önskvärd. Även om ny elproduktion tillkommer, tas gamla anläggningar ur bruk. Inte minst Ukrainakrisen är en påminnelse om vikten av självförsörjning. Vi behöver väsentligt bygga ut vår produktionskapacitet. Grunden för det måste vara också utsläppsfria kraftkällor som biomassa och kärnkraft. Först när Olkiluoto 3 börjar producera har Finland en mer rimlig självförsörjningsnivå. Men den kommer fortfarande inte att vara tillräcklig, så det var logiskt att riksdagen nyligen sade ja också till Fennovoimaprojektet i Pyhäjoki. Angående dagens transmissionskapacitet mellan Sverige och Finland, omkring 3 000 megawatt, används den allt oftare ofta fullt ut och behöver på sikt byggas ut. Man bör ta med i bilden att Finland numera också är transitland för svensk och norsk el som köps i Estland. Så utbyggd transmissionskapacitet är inte bara ett finländskt intresse. Vad gäller den nordiska slutkundsmarknaden, som enligt tidigare politiska målsättningar skulle vara förverkligad 2015, kan konstateras att den fortfarande ligger ett avsevärt antal år borta i tiden. Min tolkning är att man i de nordiska länderna har gjort delvis olika tolkningar av vad Nordiska ministerrådet (energiministrarna) beslutit. Det senaste beslutet av energiministrarna, vid deras möte i november i fjol, betyder att Nordreg fortsätter sitt arbete mot en gemensam slutkundsmarknad, men mer fokuserat och inte med så hög ambitionsnivå. Med åren har jag i de nordiska kontakterna noterat att länderna är förvånansvärt olika, både vad gäller grundstrukturen inom energisektorn och i fråga om prioriteringarna. Sverige är också mer ideologiskt präglat i energifrågorna, medan vi på finländsk sida mer tar rollen som sanningssägare. När det kommer till kritan agerar varje nordiskt land i hög grad från sina egna utgångspunkter. Den senaste Nordregrapporten, om inträdeshindren på den nordiska slutkundsmarknaden, hårt kriti- serad av lokala energiföretag i både Sverige och Finland, har enligt min uppfattning övertolkats och dess roll har överdrivits. Jag delar dock kritikernas bild att stora bolag som har verksamhet i flera länder har större intresse av harmoniseringsprojektet än de små lokala bolagen. Det vi bör förverkliga är den planerade nationella datahuben; den innebär en fördel för alla aktörer. I verkligheten är konkurrensen på slutkundsmarknaden nationellt i Finland redan på en acceptabel nivå. Att den ska fungera utsträckt över hela Norden är inte ett värde i sig. I ett finländskt perspektiv är det viktigaste att partihandeln med el fungerar väl över gränserna. Det är positivt om också en gemensam slutkundsmarknad utvecklas, men det finns ingen anledning att stressa fram den. Låt oss alltså att ta processen steg för steg. Kanske kan något väsentligt fås till stånd inom fem år. RIKU HUTTUNEN Det händer mycket i fråga om biodrivmedel i Europa just nu. Det har många och lite olika orsaker: vi måste få bukt med klimatförändringen och vi vill minska vårt beroende av en lite besvärlig leverantör – Ryssland. Tanken är alltså att biodrivmedel ska spela en central roll när EU försöker uppnå sina klimatmålsättningar. Avsikten är att förnybara drivmedel ska utgöra en tiondel av unionens totala bränslekonsumtion år 2020. I dag har vi kommit till en nivå som utgör omkring hälften av den målsättningen. Förutsättningarna att uppnå målet är ganska realistiska, men med nuvarande regelverk skulle det sannolikt främst ske med hjälp av så kallade konventionella biodrivmedel. Till den här kategorin räknas främst etanol baserad på grödor eller växter. Det är den internationellt och i kommersiellt bruk mest dominerande första generationens biodrivmedel. Biodrivmedelspolitiken på EU-nivå har redan länge underkastats olika hållbarhetskriterier. Det som tidigare inte inkluderats är en så kallad indirekt förändrad markanvändning – eller ILUC, enligt den engelska termen indirect land-use change. Då den konventionella biodrivmedelsproduktionen ökar i ett land kan det leda till att en del av matvaruproduktion drivs undan, eller förflyttas till andra länder. I en förlängning kan det innebära att jordbruksarealen, ofta i tredjeländer, utökas på ett sätt som har negativa konsekvenser för miljön. EU:s biodrivmedelspolitik kunde alltså i värsta fall vara ett dyrt sätt att omplacera utsläpp, utan någon egentlig nettomiljövinst. Detta försöker man nu åtgärda genom att förnya två existerande direktiv om förnybara bränslen och om bränslekvalitet, så att de beaktar ILUC-faktorer och skapar förutsättningar för ökad användning av så kallade avancerade biodrivmedel som inte konkurrerar med annan markanvändning och till exempel matproduktion. Ett lagförslag som ska åstadkomma den här förändringen behandlas i Europaparlamentet som bäst. Det ursprungliga förslaget gavs av kommissionen redan 2012, och parlamentet är nu inne på sin andra behandling. Det beror på att vi inte kom fram till ett tillräckligt välslipat första förslag, och därför fick den ansvariga rapportören då inte ett förhandlingsmandat för att föra frågan vidare. Efter Europaparlamentsvalet i maj fick jag rapporten på mitt bord. Rapporten har visat sig vara mycket utmanande, men samtidigt är den fruktansvärt spännande och intressant. Det finns många punkter som kan anses kontroversiella i lagförslaget. Det finns starka intressen både inom industrin och inom medborgarorganisationer, liksom bland olika medlemsstater. Några av de föreslagna åtgärderna som gett upphov till mest debatt är en begränsning av konventionella biodrivmedel och en för medlemsstaterna bindande målsättning för andelen avancerade biodrivmedel. Frågan om hur den exakta avgränsningen för avancerade biobränslen ska göras är heller inte alldeles entydig, och inte oberoende forskningsrön och ny teknologi. De flesta parter är ense om att nya regleringar också ska skydda tidigare investeringar. Om vi inte klarar av det, innebär det att industrin helt enkelt inte vågar lita på att förutsättningarna för investeringar är någonting stabilt. Samtidigt måste det finnas incitament för marknaden att vidareutvecklas och minska bränslenas klimatpåverkan. Den fördelen vi har i dag är att teknologin på många områden gått framåt. Jag tror att man kan säga att det finns ett teknologiskt genombrott med nya teknologier och nya innovationer. tillfällena att dra till andra arenor. Det aktuella förslaget har alltså en nyckelroll också i förhållande till vår inhemska industripolitik. Därför behöver vi ett längre perspektiv än 2020. Utmaningen ligger i att lyckas skapa en länk som också passar in i det okända framtida, som kommissionen kallar Energy Union – ett omfattande europeiskt energisamarbete på alla tänkbara plan. Bland de involverade aktörerna finns många intressen, som ställvis går i kors. Som föredragande Europaparlamentariker hamnar jag lätt i korselden, men det gäller att hålla huvudet kallt. Både mark och marknader stå står på sp spel,, o och till sist och syvende ska den vinnande parten ten vara Europa. a. NILS S TORVALDS, Europa opaparla lamentet Utan stabila och långsiktiga politiska och ekonomiska ramar för biodrivmedel inom EU kommer utvecklingen, investeringarna och arbets- K AT TERNÖ –5 Karl Vilhjálmsson Framtiden är ljus Det energismarta samhället är på väg. Vi kommer att kunna uträtta allt mer med mindre resursförbrukning, säger Yrjö Neuvo, professor vid Aaltouniversitetet och ledare för dess stora projekt för energieffektivisering. Det handlar om att lära känna och utnyttja materiens egenskaper. Och att använda intelligens – både den vi har naturligt och den artificiella. 6 – K AT TERNÖ K AT TERNÖ –7 ”Vi närmar oss ett system där allt kommunicerar, ermodynamikens första huvudsats säger att energi inte kan skapas eller förstöras, utan bara omvandlas från en form till en annan. Strängt taget kan vi människor alltså inte beskrivas som energislösare, eftersom energin är oförstörbar. Däremot kan själva förändringarna i ett energisystem (som antingen handlar om värmeöverföring eller mekaniskt arbete) ha mindre önskade effekter. Till exempel när vi använder energikällor som fossila bränslen för att åstadkomma just värme eller ljus eller uträtta olika slags arbeten. ”Det positiva är att vi fortfarande är i början av utvecklingen. Vi kommer att hitta fantastiska lösningar på det som vi i dag upplever som energi- och miljöproblem”, säger Yrjö Neuvo, professor och forskningschef vid Aaltouniversitetet. Som Nokias teknikchef – , under bolagets storhetstid, visade han att kraften i teknikutvecklingen kan vara hisnande. Som han själv skrev i förra Katternönumret har mobiltelefonernas prestanda sedan åttiotalet ökat med en faktor på minst en miljon. Mycket av den prestandaökningen handlar om att använda energin effektivare. Inte bara genom batteriutveckling, utan också genom genom att få in intelligens i mobilsystemet. Alltså inte bara in i mobilen, utan i hela den infrastruktur som mobilen behöver för sina funktioner. Denna intelligens har ett känt födelse- T datum, den december , då tre ingenjörer vid Bells laboratorier (John Bardeen, Walter Brattain, William Shockley) i USA presenterade sin upp inning transistorn, senare hopbyggda till integrerade kretsar och mikroprocessorer, en grundbult i itteknologin. Fördubbling var 24:e månad Utvecklingstakten har varit oförändrad från till i dag. Var :e månad har den it-kapacitet man fått för oförändrad kostnad fördubblats. Många gånger har sagts att en gräns kommer emot, men varje gång har de utsagorna gäckats. I dag är datorkraften lika gigantisk som den är billig. ”Datorkraften, tillsammans med Internet och den mobila kommunikationstekniken, ger oss oändliga möjligheter. Vårt liv kan göras allt mer effektivt och bekvämt, samtidigt som det blir allt energisnålare”, säger Yrjö Neuvo. Han berättar med förtjusning hur han på Clas Olsson nyss hittat lampor som man kan styra med mobilen. ”Inga sladdar eller kontakter behövs. Du ger med din telefon order till lampan att tändas eller släckas och hur starkt den ska lysa. Och lampan kostar nästan ingenting.” Han nämner en nyhet han nyss läst: att BMW visat upp en bil med laserstrålkastare, där helljuset når meter och med ett inbyggt system som gör att mötande bilister inte bländas. ”Det har upplevts som en sensation av ”Vi kan göra saker allt mer effektivt och bekvämt” testförare och kommer säkert att betyda mycket för tra iksäkerheten”, säger Yrjö Neuvo. Ständigt nya material Samtidigt som intelligens- och mobilitetsrevolutionen pågår sker också en annan utveckling, som förmodligen har lika stor potential när det gäller att skapa ett energisnålt, miljöanpassat och bekvämt samhälle: utvecklingen av material. ”Vi lär oss mer och mer om de egenskaper som olika material har. Här öppnar nanotekniken alldeles nya vägar. Materien kan inte bara studeras på atomär nivå, utan kan designas för att ges speciella egenskaper och funktionalitet. Också här är vi bara i början på en lång resa”, säger Yrjö Neuvo. I det forskningsprojekt om energieffektivisering, Aalto Energy Ef iciency Research Programme, som han nu leder vid Aaltouniversitetet är universitetets toppförmågor utvalda, forskningsbudgeten är på miljoner euro. Exempel i programmet är sådant som utveckling av bättre ljus i tra ikmiljöer, energieffektivare radhus, effektivare LED-ljus, solceller som kan integreras i byggnader, reserekommendationer baserade på crowdsensing (hur man tar sig fram optimalt i tra iktäta miljöer, baserat på realtidsinformation om tra ikströmmarna), vätsketyper som kan effektivisera värmetransporten i kraftvärmeverk, energieffektivering genom smartare användning av träets egenskaper, ”arkitekturer” för hur smarta elnät byggs. ”Det är fråga om både grundforskning med allt mindre miljöbelastning” och tillämpad forskning. Hårt och tålamodskrävande arbete där resultaten inte är garanterade – men där vi tror att potential inns”, säger Yrjö Neuvo. Karl Vilhjálmsson Finländsk framgångsfaktor Han beskriver energieffektivisering som en viktig framgångsfaktor i industriella verksamheter. I Finlands verkstadsindustri är man mycket medveten om att energieffektivisering av processer ger en konkurrensfördel. ”Företagen agerar på en global marknad. Vi har svårt att konkurrera i fråga om arbetskostnader, däremot när det gäller effektiva energisnåla processer. Ständig energieffektivisering är en nödvändig strategi hos oss”, säger Yrjö Neuvo. I energibranschen kommer framtiden i hög grad att handla om det som kallas smart grids, smarta elnät. Elnät där informations- och styrteknik gör det möjligt att till exempel integrera olika användarbeteenden så att lasttopparna minskar. I grunden handlar detta om ett system där allt kommunicerar, inte bara inom elnäten, utan också värmesystemen och hushållsmaskinerna i våra hem. ”Rätt snart kommer vi att kunna kommunicera med de saker vi har hemma trådlöst över Internet. Det kommer att underlätta våra liv ytterligare samtidigt som det kan göra livet allt energisnålare och mindre miljöbelastande”, säger Yrjö Neuvo. SVENOLOF KARLSSON Professor Yrjö Aunus Olavi Neuvo, uppvuxen i Vasa, legend inom mobiltelefonin. Två asteroider är uppkallade efter honom, Neuvo (asteroid 2898) och Aunus (1480). Båda upptäcktes av hans morfar Yrjö Väisälä, världskänd astronom. Yrjö Väisäläs bror Vilho Väisälä grundade bolaget Vaisala, där Yrjö Neuvo i dag är styrelseledamot. Namnet Väisälä är en förfinskning av svenska Weisell. Ett av de områden som är på väg att förändras är lantbruket. I takt med att allt mer kan mätas eller prognosticeras – väderförhållanden, markens näringsinnehåll, dess fuktighet, utsädets tillväxt, och så vidare – ges en kunskap som kan användas för optimala åtgärder. Det möjliggör rätt mängd utsäde, rätt gödsling, rätt bevattning och rätt tidpunkt för skörd. I takt med att alla dessa kunskapskällor kopplas ihop kan bonden få en exakt beskrivning av förhållandena i realtid och vidta de åtgärder som behövs för maximal skörd med minimal miljöpåverkan. Utvecklingen illustreras så här i en artikel i Harvard Business Review, ”Redefining Industry Boundaries”. 8 – K AT TERNÖ K AT TERNÖ –9 Karl Vilhjálmsson Mark Hughes, professor i träteknologi vid Aaltouniversitetet. Tempera turen sitter i huvudet Kan den varma känslan av trä få oss att sänka inomhustemperaturen ett par grader och därmed spara stora mängder energi? Forskningsprojektet Woodlife inom Aaltouniversitetets energieffektiviseringsprogram letar efter nya sätt att använda trä för att öka energieffektiviteten. rofessor Mark Hughes har nyligen lyttat in ett nytt arbetsrum i Otnäs. Rummet har vitmålade kala betongväggar, en interiör som han inte valt själv. ”Träpaneler skulle onekligen ge rummet en hemtrevligare och varmare känsla”, medger han när han tittar sig omkring. Temperaturmässigt ser han ingen orsak att höja termostaten på sin arbetsplats. ”Jag är uppvuxen i Storbritannien där frosten täckte insidan av fönstren när det blev kallt. Jag har förstått att det var likadant här i Finland, men numera bygger vi välisolerade hus och har kring grader inomhus.” ”Det är för varmt. Om vi bara kunde sänka ett par grader, skulle det betyda mycket för energikonsumtionen”, säger Mark Hughes. En av hypoteserna i Woodlifeprojektet är att trä har en psykologisk effekt som gör att vi upplever rummet varmare om väggytorna är klädda med trä i stället för betong. ”Det är ett outforskat ämne. Vi försöker inte ändra folks vanor i projektet, snarare är vi ute efter att förstå hur en viss miljö påverkar vår uppfattning och hur trämaterial kan användas för att allmänt förbättra energieffektiviteten.” ”Många gamla hus kommer att stå kvar i minst år, och det är viktigare att renovera dem till en modern standard än att höja energieffektiviteten ytterligare i nybyggda hus.” P Reglerar fukt och värme I det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Woodlife ingår universitetets handplockade experter inom biokemi, träarkitektur, energiteknologi och miljöpsykologi. De tillför tillsammans med sina studenter det teoretiska perspektivet. ”Jag vill gärna hänga med i alla fem delprojekten, men jag leder själv en grupp som studerar de materiella egenskaperna 10 – K AT TERNÖ i trä. Trä absorberar eller avger värme och fukt beroende på omgivningen, och en sak som vi är intresserade av just nu är att mäta den mängd värme som avges när trämaterial drar åt sig fukt”, säger Mark Hughes. De funktionella skillnaderna mellan olika träslag är minst lika stora som de estetiska. ”Vi undersöker mest nordiska träslag, men testar även egenskaper i träslag från andra delar av världen för att fördjupa vår förståelse om trä.” En rad representanter från näringslivet, bland annat från virkesindustri, stockhusbyggare och målfärgstillverkare, ingår i styrgruppen och bidrar med både praktisk och teoretisk kompetens. ”Det är en fördel att ha med industrin. De olika branscherna visar att vi är något på spåren. Forskningen är helt öppen, resultaten begränsas inte av någon sekretess”, säger Mark Hughes. Högteknologiskt timmer Skogsindustrin i Finland har tappat stora marknader under det senaste decenniet. Prisnivåerna har sjunkit och pappersfabriker byggts närmare de växande marknaderna i Asien och Sydamerika. Sedan dess letar man med ljus och lykta efter nya användningsområden för trä. Gärna i produkter med säregen formgivning och högteknologiska lösningar som är svåra att kopiera i låglöneländer. ”Som inredningsmaterial har trä hållit positionerna, trots att nya material kommit in på marknaden. För vissa ändamål, som bastuinredning, inns inga alternativ till trä”, säger Mark Hughes. Under vårvintern kommer tre studenter i Woodlife-projektet att sätta i gång med att utveckla nya produkter parallellt med forskningen. En målsättning för hela projektet är att använda trämaterialets naturliga egenskaper så mycket som möjligt och minimera den industriella behandlingen. Mark Hughes hoppas att en prototyp ska innas om ett år. ”Det är svårt att veta vad de kommer fram till, men jag kan tänka mig en panel som både andas och har vattenavstötande egenskaper. Ett sidospår som vi följer är de antibakteriella egenskaperna som inns i träytor, något som lämpar sig väl för användning bland annat i kök.” Hållbar naturresurs Finländarnas förhållande till trä som resurs avviker generellt från den attityd som råder i många andra länder, däribland i Storbritannien. Utomlands uppfattas ofta normalt skogsbruk som skövling av naturen. ”I Finland ser man trä som en förnybar resurs som man förvaltar ansvarsfullt och långsiktigt. Jag ser också personligen trä som en återvinningsbar råvara med liten miljöpåverkan, jämfört med andra byggmaterial som stål och betong”, säger Mark Hughes. ”Trä binder koldioxid och kräver relativt liten mängd energi i processen från råvara till produkt. När vi lär oss att återanvända trä på ett effektivt sätt kommer också avverkningen att minska.” Mark Hughes är övertygad om att vi kommer att behöva skärpa till oss när det gäller resursanvändning. Att brassa på med tropiska temperaturer från bergvärme när det viner minus graders snålblåst runt knutarna kan visa sig bedrägligt. ”Ingen energi är gratis. Inom överskådlig tid kommer vi att ha en helt annan verklighet när det gäller energi och det kommer att behövas en smartare hushållning och en jämn energiförsörjning året runt. Med eller utan trä”, säger Mark Hughes. JOHAN SVENLIN K AT TERNÖ – 11 Karl Vilhjálmsson Spillvärme som energi källa Kan vi på ett enkelt sätt göra el av värme? Kan värmen från kakelugnen samtidigt producera elen till läslampan? Kan vi ladda mobilen med kroppsvärme? Ja, absolut, säger kemiprofessorn Maarit Karppinen. atematik, kemi och fysik var Maarit Karppinens favoritämnen i skolan. Alla i familjen var akademiker, hennes morfar var träprofessorn Feliks Siimes, pionjär i att klassi icera hållfasthet hos virke. I dag är Maarit Karppinen professor i oorganisk kemi vid Aaltouniversitetet. Hon var forskningsprofessor vid Finlands Akademi – , och arbetar nu inansierad under fem år av prestigefyllda European Research Council Advanced Grant. En viktig del av karriären har ägt rum i Japan. – var Maarit Karppinen gästforskare vid International Superconductivity Technology Center, centrum för supraledarforskning. – skötte hon en gästprofessur vid Tokyos tekniska universitet. ”Det var spännande, jag lärde mig japanska och kände att Japan var långt från hemlandet. Jag ringde mamma en gång om året, för att säga god jul, men förklarade att jag inte kunde tala länge, eftersom det var så dyrt.” Senare blev en tjänst som professor ledig vid Tokyouniversitetet. Alla andra sökande var japaner, men Maarit Karppinen ick jobbet och visades på nytt i Tokyo åren – . ”Jag var den enda kvinnliga professorn och enda europeiska professorn vid universitetet”, berättar hon. var Maarit Karppinen tillbaka vid samma laboratorium i Otnäs som hon i sina forskarstudier utgått från. Här har hon inriktat sin forskning särskilt på så kallade funktionella oxidmaterial. Två andra nyckelbegrepp är termoelektricitet och tunn ilmsteknik. Det sistnämnda är en kemisk metod utvecklad och patenterad i Finland. På engelska benämns metoden ALD (Atomic Layer Deposition). Med metoden kan man på ett kontrollerat sätt bygga upp tunna skikt av material, ett atomlager i gången. Ett stort tillämpningsområde för ALDtekniken inns inom mikroelektroniken, bland annat för minneskretsarna i datorer M 12 – K AT TERNÖ och för läs- och skrivhuvuden i hårdskivor. Men tekniken används också för att utveckla termoelektriska material. Termoelektricitet Termoelektricitet handlar, som begreppet säger, om att elektricitet kan alstras av värme. Närmare bestämt gör temperaturvariationer i ett material att fria laddningar – som elektroner – skapas och då vandrar från varma till kalla områden. Resultatet blir en elektrisk spänning. ”Termoelektricitet är en enkel process, och en termoelektrisk anläggning är säker, har inga rörliga delar och ska kunna fungera utan tillsyn i hundra år. Det är materialet som gör jobbet. Frågan är hur man får fram det”, säger Maarit Karppinen. Tidiga tillämpningar utvecklades på sextiotalet av amerikanska rymdstyrelsen Nasa. Apollofarkosterna försågs med plutonium, som i sitt sönderfall gav värme som kunde omvandlas också till el. ”I det sammanhanget hade pengarna ingen betydelse. Och man översåg med det betänkliga i att använda plutonium”, säger Maarit Karppinen. Ett grundproblem är att de material som är bra elektriska ledare i regel också är goda värmeledare. ”En god termoelektrisk generatorer kan fås genom legering av metallen vismut och halvmetallen tellur. Problemet är att det är dyra ämnen som inte tål höga temperaturer och att tellur dessutom är sällsynt och rätt giftigt”, berättar Maarit Karppinen. Zinkoxid är i jämförelse billigt och klarar höga temperaturer och är det vanligaste materialet när termoelektriska tilllämpningar söks. Med tunn ilmstekniken kan olika ”supergitter” skräddarsys, till exempel så att tunna membran av zinkoxid varvas med molekyltunna lager organiskt material, som leder värme dåligt. Utmaningen vid olika materialkombinationer är att om en egenskap förbättras, så försämras oftast en annan. ”Det kommer att ta tid innan de bästa materialkombinationerna för termoelektriska tillämpningar är identi ierade och kostnaderna nere på överkomlig nivå”, säger Maarit Karppinen. Spillvärme finns överallt Exemplet med kakelugnen är lätt att förstå. När lämpligt material inns till överkomligt pris, är det mest en ingenjörsfråga att ordna den termoelektriska tillämpningen. ”Tillämpningsområdena är närmast oändliga. Spillvärme uppstår överallt omkring oss. Industriprocesser producerar sådan storskaligt, byggnader läcker värme, en vanlig bilmotor utnyttjar bara procent av bränslets energi, resten går ut som värme i avgasröret.” ”Alla bilar nuförtiden har katalysator. Varför skulle denna inte kunna kompletteras med en anläggning som tar hand om spillvärmen”, frågar Maarit Karppinen. Mycket riktigt hör biltillverkare som Toyota och BMW till dem som driver på den termoelektriska forskningen. Men egentligen räcker det med värmeskillnader för att utnyttja den termoelektriska effekten. Till exempel undersöker lygplanstillverkaren Airbus om de sensorer, som samlar lygplanets driftdata, kan försörjas med energi genom de temperaturförändringar som planets yttervägg utsätts för vid start och landning. ”Även värme från den mänskliga kroppen ska kunna användas. De kläder man bär kan beläggas med termoelektriskt material. Lägger vi in tunna lager av organiskt material i beläggningen, kan textilerna bli böjliga och mjuka.” ”Om inte alltför långt framme i tiden kommer de termoelektriska tillämpningarna att uppfattas som triviala”, säger Maarit Karppinen. SVENOLOF KARLSSON Maarit Karppinen, professor i oorganisk kemi vid Aaltouniversitetet. K AT TERNÖ – 13 Karl Vilhjálmsson Caj Södergård, forskningsprofessor i digitala tjänster vid VTT. Big data förändrar allt Vad förändrar just nu världen mer än något annat, men syns inte och hörs inte och går inte att ta på? Caj Södergårds svar är big data, de ständigt växande informationsmängder som skapas genom den digitala tekniken. aj Södergård, född och uppvuxen i Larsmo, visade med ideliga tior i matematik i Jakobstads gymnasium var skåpet skulle stå. Han började studera teknisk fysik vid Tekniska Högskolan och doktorerade på temat datorstödd bildbehandling. Under några år arbetade han inom industrin med att utveckla seende robotar. Han har fem patent i portföljen, har skrivit ett antal böcker och ledde under några år den inlandssvenska TekNatur-tävlingen för skolungdomar. I dag är Caj Södergård forskningsprofessor i digitala tjänster vid Teknologiska forskningscentralen VTT. Ett av uppdragen gäller big data: han är Finlands representant i styrelsen för European Big Data Value Association (BDVA). I korthet är syftet för denna organisation att analysera de frågeställningar som följer med utvecklingen gällande stora datamängder och att – i partnerskap med bland annat EU-kommissionen – ta fram en europeisk strategi för forskningen och innovationsarbetet inom området. ”Det svindlar när man tittar på tillväxten av datamängderna. Den användbara datainformationen i världen beräknas vara uppe i ZB (= zettabyte; zetta = ), och ökningstakten under perioden – beräknas till procent per år”, säger Caj Södergård. Som enskild faktor i ekonomi- och samhällsutvecklingen beräknas big data till ge en , procents BNP-ökning inom EU. Prognosen är att big data i EU redan till skapar , miljoner nya jobb. ”Den förra EU-kommissionären för digitala frågor, Neelie Kroes, brukade beskriva saken så att big data is the new oil, och det kanske ger en antydan om utvecklingspotentialen”, säger Caj Södergård. ”Det vi i Big Data Value Association nu diskuterar är ett arbetsprogram för big data-baserade forsknings- och utvecklingsprojekt i samverkan mellan industrin och EU-kommissionen, där vardera par- C 14 – K AT TERNÖ ten lägger in en halv miljard euro fram till ”, berättar han. Hur uppstår de stora informationsmängderna? ”Allt mer mäts och registreras, som väderhändelser, tra ik och löden i industrier. Och varje människa lämnar digitala spår i allt ler avseenden”, säger Caj Södergård. ”Så fort vi gör något på Internet, har mobiltelefonen påslagen, låter navigationssatelliterna hålla koll på var vi är, betalar med ett kreditkort, använder en elektronisk biljett eller liknande, registreras av sensorer eller övervakningskameror, så ökar vi den digitala informationsmängden.” Därtill kommer det medieinnehåll nästan var och en medvetet skapar: foton, röst-, musik- och videoklipp, inlägg på sociala medier, arbetsdokument, powerpointpresentationer, med mera. Big data går hand i hand med två andra teknologitrender som är i färd med att förändra spelplanen: sakernas Internet (The Internet of Things) och G inom den mobila kommunikationen. Ger unika kunskaper Vad används all denna information till? ”Den ger kunskaper som vi inte kan få på annat sätt, till exempel om förbrukningsmönster, tra ikbeteenden, köpvanor och personliga intressen och preferenser. Med sådan kunskap kan vi hitta anpassningar, tillämpningar och göra val som är smartare och billigare och minskar belastningen på miljön.” ”Den andra sidan av myntet är förstås att exempelvis kommersiella och politiska aktörer kan utnyttja informationen i syften som vi ogillar, kanske utan att vi är medvetna om det. Hur mycket ska Google få veta om ditt liv”, frågar Caj Södergård. Grundprinciperna för European Big Data Value är att informationssystemen ska vara öppna, transparenta och inkluderande. Till detta kommer att informationen bör presenteras så att den lätt kan förstås, helst på ett intuitivt sätt. ”En svårighet är att den traditionella tekniken för databaser inte utvecklats i takt med informationsmängden. Ofta skapas datamängderna kontinuerligt och måste även analyseras i realtid. Datasystemen räcker helt enkelt inte till”, säger Caj Södergård. ”Så en stor utmaning just nu är att utforma smarta instruktioner för att i datamängden hitta och hantera just den information som vi vill ha?” Betydelse för energibranschen Vad betyder big data för energibranschen? ”En utveckling som omfattar alla berörda: elproducenter, elhandlare, nätoperatörer och slutkunder. När alla i elnätet kan kommunicera med alla elleverantörer och tjänsteleverantörer, blir det möjligt att disponera resurserna optimalt”, säger Caj Södergård. Till exempel möjliggörs det som på fackspråk kallas demand response – slutkunden kan anpassa sitt beteende utgående från belastningen i nätet och det aktuella priset på elen. Detta kan ske automatiskt, utifrån ramar som kunden själv kan bestämma. ”Intelligenta nät (smart grids) är ett högt prioriterat tema i EU. Samtidigt är det en lång bit kvar innan näten verkligen fungerar så som de skulle kunna”, säger Caj Södergård. Det räcker inte med att kunderna hemma hos sig har digitala och uppkopplade mätare för sin elkonsumtion. Mätarna måste också kunna kommunicera och interagera med andra i systemet. ”Standardiseringsarbetet för smarta nät inom EU är på gång, jorton olika koder ska tas fram. Den första lanseras i dagarna. Skulle jag jobba i ett energiföretag, skulle jag följa med den här utvecklingen noga”, säger Caj Södergård. SVENOLOF KARLSSON K AT TERNÖ – 15 Karolina Isaksson Elmontören som kom in från kylan Karolina Isaksson PÅ GÅNG. Vardagsmotion är arbetsförmån för elmontörer. ”Som montör var jag i gång hela dagarna, klättrade och kånkade på saker. Med ett stillasittande jobb måste man se till att man kommer sig ut några gånger i veckan”, säger Jan Käld. u Efter sex år som linjemontör flyttade Jan Käld i april 2014 in till planeringsavdelningen på dåvarande Jakobstads Energiverk. Nu börjar han bli varm i kläderna. ”Jag kände till det mesta om arbetsuppgifterna på förhand, eftersom jag varit här många gånger som montör och hämtat ritningar. I början fick jag dokumentera andras planeringsarbeten för att lära mig systemet. Mitt hittills största egna planeringsprojekt är omläggningen från luftledning till jordkabel i Risö”, berättar Käld, som själv också bor i Larsmo. Han hade en del grundkunskaper i CAD-ritning från sin yrkesskolutbildning, och på fritiden hade han tränat upp färdigheterna genom att rita olika byggnader, bland annat jordbrukshallar. Kollegan och skrivbordsgrannen Leif Käldström har guidat honom genom snåriga avsnitt i elnätet. ”Utan Leif mittemot mig skulle Näverfritt för grannsämjan u Stickande rök från grannens skorsten är inte kul. Den är till och med hälsovådlig. Omkring 250 finländare dör årligen i förtid av sjukdomar orsakade av sotpartiklar, enligt Institutet för hälsa och välfärd THL. Nästan hälften av sotpartiklarna som uppstår i Finland kommer från vedeldning. Det betyder inte att vi måste sluta elda, bara att vi måste tända brasorna smartare. Näver uppfattas traditionellt som ett effektivt och naturligt tändmaterial, men det är också en stor källa till sotpartiklar och kolmonoxid. I december utförde VTT ett test där man tände två brasor i identiska förhållanden – den ena med skalad ved och den andra med oskalad. Resultatet var slående. Skalad björkved gav ifrån sig endast en åttondel av 16 – K AT TERNÖ den mängd sotpartiklar som kom från oskalad björkved. Brasan med den oskalade veden orsakade dubbelt så stora kolmonoxidutsläpp som brasan med skalad ved. ”Man behöver inte skala alla vedträn, bara de som börjar brinna medan eldstaden ännu är kall. När brasan väl uppnått en hög temperatur kan man med gott samvete bränna näver”, förklarar vedföretagaren Arttu Lamminmäki från Keuru. Lamminmäki säljer både skalad och oskalad ved och det var han som beställde testet av VTT för att få sin hypotes bestyrkt. Hur ska man få fart på en brasa utan näver? ”Se till att att veden är torr, tälj smala spånor med kniv och tänd ovanifrån.” Med torr ved får man också ut bäst energieffekt ur klabbarna. Lamminmäki lät också VTT göra ett annat test 2012, som visade att 3 000 liter vatten dunstade ur 23 kubikmeter ved under två veckor i hans torkningsanläggning. I processen sjönk fukthalten i veden från 25 procent till 15 procent. ”Man borde inte elda med ved som har högre fukthalt än 15 procent. Problemet med att torka och förvara ved utomhus är att förhållandena varierar stort beroende på väder. Alla har inte en förvaringsplats som är öppen, blåsig och vetvet ter mot syd”, konstaterar Arttu Lamamminmäki. jag aldrig ha klarat det. Han har visat mig olika specialfall och svarat på mina frågor.” Jan Käld trivs med de nya arbetsuppgifterna, även om det bekväma stillasittandet sätter sina spår. ”Det blev en nödvändighet att börja motionera på fritiden när jag bytte från montörsjobbet till planeringsjobbet. I stället för den dagliga vardagsmotionen jag fick som montör har jag nu blivit tvungen att ge mig ut och gå några kvällar i veckan.” Under sommarhalvåret lever han villaliv på Skrakagrundet i Larsmo skärgård. Där har han sitt egna lilla elsystem som drivs med solenergi. ”Det räcker för den lilla elförbrukningen jag har ute på holmen. Och så hugger jag ved och får motion”, säger Jan Käld. JOHAN SVENLIN VEDERLAGD TEORI. Sotpartiklarna minskar radikalt om man skalar bort nävret från de björkklabbar som ska antända brasan. Karolina Isaksson Historia, framtid, fest och dans u Det blev en blandning av historia, framtid och fest när Katternögruppens personal och styrelser firade självständigheten dagen före självständighetsdagen. Mirita Saxberg, speaker för dagen, hälsade publiken välkommen till seminarieeftermiddagen i Schaumansalen och sedan följde föreläsningar med varierade teman. Pensionerade rektorn och historieläraren Håkan Vikström höll en presentation om Noas ark och gjorde ett försök att omvandla Bibelns beskrivning av syndaflodens energi till moderna måttenheter. Svenolof Karlsson gav en presentation av Paul Hallvar, Jakobstads internationellt influerade stadsdirektör, som tragiskt omkom i flygolyckan i Kvevlax 1961. Hallvar var en visionär som lade grunden till det samarbete som senare blev Katternögruppen. Bertel Widjeskog, veterandistriktets traditionsombud, delade med sig av erfarenheter han fått under sina möten med krigsveteraner och på sina resor till platser där kulorna ven för drygt 70 år sedan. Antti Vilkuna, styrelseordförande i branschorganisationen Finsk Energiindustri och vd för Kanteleen Voima, målade upp framtidens energiförsörjning i Finland. En svår uppgift, medgav han. ”Prognoserna visade under flera decennier att elkonsumtionen kom- mer att fortsätta stiga, men 2006– 2007 började det svänga neråt när en våg av fabriksnedläggningar drog över landet. På sikt kommer kol, gas och importel att minska och förnybara energikällor att öka.” Han påpekade att Katternö är en föregångare inom elproduktion, vilket märks bland annat på andelen vindkraft. Hela sju procent av koncernens el produceras med vindkraft, jämfört med drygt en procent i hela landet. Marko Silokoski, nätdirektör på Rauman Energia, beskrev framtidsutsikterna för elnätsbyggande och -underhåll. Även här fanns frågetecken som behöver rätas ut, bland annat inom lagstiftningen. Eija-Riitta Korhola, nybliven doktor i ämnet klimatpolitik, avslutade seminariet med en kritisk betraktelse över EU:s ökade utsläpp och den misslyckade handeln med utsläppsrätter. Den digra dosen med energikunskaper smältes under middagen i Jugendsalen. Kvällen kröntes med en show signerad magikern och komikern Risto Leppänen. Efter hans förbluffande reptrick flyttade sig magin över till dansgolvet. Där var stämningen elektrisk. JOHAN SVENLIN SVÅRSIAD FRAMTID. Personalen i Katternöbolagen fick en uppdatering i aktuella energifrågor av Antti Vilkuna, styrelseordförande i branschorganisationen Finsk Energiindustri. Mirita Saxberg höll i seminarieprogrammet. K AT TERNÖ – 17 Illustrationer: Terese Bast Text: Svenolof Karlsson En dag var det så kallt att ingen ville vara utomhus. Elly och Ener bad farfar berätta om hur det var när han var barn. Man var med överallt i arbetet på gården. Man gjorde allt för hand. Hästen gjorde de tyngsta sakerna. Farfar berättar att han hade en kaninfarm. Som mest hade han över 50 kaniner som han gav vatten och mat och skötte. Vår finaste häst hette Stella. Hon var snäll och väldigt stark. Men hör nu. Jag hade också harar i farmen. En sommar när vi slog höet sprang några harungar omkring i gräset. De hade säkert kommit bort från sin mamma. Jag fångade dem med min mössa, och så fick de bo i en bur bredvid kaninerna. De fick morötter, kål och klöver och trivdes väl. Nej, hararna var så tillgivna att jag inte ville det. Men en dag sprang de bort. När jag kom för att ge dem mat stod burdörren öppen. Vad mysigt! Åt ni upp dem sen? ”Allra mest spännande var när jag fick gå med min farfar ner till ån. Han var föreståndare för elverket och gick varje kväll klockan 10 för att stänga av strömmen. Först blinkade han till en gång med strömbrytaren. Sedan väntade han fem minuter och stängde av strömmen helt och hållet.” Måste du arbeta fast du var barn? Men varför det? Hade ni inget ljus på natten? Fick du inte leka? Alla måste hjälpa till, också barn. Men det var spännande på en bondgård. Det hände saker varje dag. 18 – K AT TERNÖÖ På natten sov alla i byn. Det behövdes inget ljus. Men klockan 6 på morgonen gick farfar och satte på strömmen igen. Det känns som länge sedan. K AT TERNÖ – 19 Emigranternas landskap Karolina Isaksson den språkliga och kulturella kopplingen till Sverige har minskat det mentala avståndet till utlandet. Skeppsbyggarkonsten går långt tillbaka i tiden och ick nya impulser, främst från Holland, på -talet”, säger Magnus Enlund. På dörren till en av Kronoby folkhögskolas byggnader står det ”Migrationsinstitutet/Centret för Svensk inland”. Enlund är en av drivkrafterna bakom det nya forskningscentret och även dess projektledare. Centret grundades i mars för att öka kunskaperna om inlandssvenskarnas lyttrörelser genom åren. Lockande Amerikabrev FLYTTFORSKARE. Det var motstridiga krafter som drev i väg och lockade österbottningar att flytta till Amerika för omkring ett sekel sedan. Österbotten ligger i topp i Finland när det gäller export och andelen invånare med utländsk härkomst. Det är ingen slump. Generationer av emigranter och återflyttare har gjort oss öppnare för andra kulturer. ör hundra år sedan var det inte Jantelagen eller jakten på en internationell CV som ick österbottniska ungdomar att söka sig bort från sina hemtrakter. Det var snarare fattigdom som drev i väg dem, samtidigt som de också drömde om spännande upplevelser och ett välavlönat arbete. Men migrationen i Österbotten har längre traditioner än ett sekel. Redan under medeltiden seglade kustbefolkningen i våra trakter ut från byahamnarna och rörde sig hemvant i Norden. ”Ja, det inns en lång tradition i Österbotten av att resa. Läget vid kusten och F 20 – K AT TERNÖ Österbottningar har genom åren haft olika motiv för att ta sitt pick och pack och dra. Ibland har man lytt ifrån krig, hungersnöd och misär. Ibland har man åkt ut i världen för att se om gräset faktiskt varit grönare någon annanstans. Ofta har det varit en kombination av lera orsaker. De stora lyttvågorna har svallat västerut, dels till Sverige och dels till Nordamerika. ”En första våg av unga män från Österbotten for över Bottenviken för att arbeta på Norrlands sågindustrier på – -talet, men sedan tog Nordamerika över. En del sjömän från Österbotten mönstrade av sina skepp och stannade ”På landsbygden hade man fått det lite bättre ställt på 1800-talet och därför nådde fler barn vuxen ålder. Det innebar att det inte fanns plats för alla att försörja sig på familjens begränsade resurser”, berättar Magnus Enlund. Karolina Isaksson kvar i Amerika. Deras brev till hemtrakterna publicerades ofta i tidningar och ick många att drömma om möjligheternas land i väst. Många klarade sig bra därborta och det blev ett modefenomen att lytta till Amerika”, berättar Enlund. Särskilt populärt var det att slå sig ner i Minnesota och i delstaten Washington. Hela Nordamerika upplevde ett dynamiskt uppsving, medan hjärn- och muskel lykten orsakade frustration på den österbottniska landsbygden. ”Amerikafebern ansågs på vissa håll som en farsot och i debattinlägg utmålades emigranterna som landsförrädare.” Återvände med kapital Emigrationen över Atlanten minskade kraftigt efter , när USA införde en lag som begränsade immigrationen. Ungefär en tredjedel av de österbottningar som for till Amerika återkom. Många hade med sig nya politiska idéer och trosuppfattningar. En del hade också tjänat ihop kapital eller snappat upp företagsidéer som bidrog starkt till att sätta fart på näringslivet och industrin. Flera av de näringsgrenar som ännu i dag försörjer många österbottningar, som växthusodling, pälsfarmning och motorbåtsindustri, bygger på in luenser från Amerika. ST YRKA: • social samhörighet • hög nativitet • tvåspråkigheten t • svenska oftanlädrttarate lära för inva SVAGHETER: • avfolkningen • försämrad rvice glesbygdsse • långa geografiska avstånd MÖJLIGHETER: • innovativ miljö • företagaranda rera • beredskap att integ invandrare ster • starka företagsklu HOT: • fördomar drare mot invan g av • centraliserin er st n servicetjä g • åldrande befolknin Magnus Enlunds mini-SWOT om det österbottniska landskapet. Magnus Enlund ser många likheter mellan Amerika- respektive Sverigeemigranterna. För sin doktorsavhandling har han dels djupintervjuat ett tjugotal inländare som emigrerat till olika orter i Sverige, dels läst brevväxlingar mellan Amerikaemigranter och deras släktingar. Både i intervjuerna och i breven förklarar österbottningarna att de klarat sig bra på de nya platserna tack vare den höga arbetsmoral de fått med sig hemifrån. ”Breven är inte sällan välskrivna och kryddade med svengelska begrepp. Många kände hemlängtan och saknade dofter, maträtter, traditioner och sociala sammanhang. De väntade också ivrigt på brev hemifrån.” Beslutet att lytta till Sverige var inte lika drastiskt som att resa över Atlanten. Magnus Enlund kallar åren – för emigrationens guldålder. ”Under de två toppåren – lyttade inländare till Sverige. Det blev en kedjeemigration till de stora bruksorterna. Sverige var på många sätt modernare än Finland och det blev ett möjligheternas land på samma sätt som USA ett halvt sekel tidigare.” Dags att ge tillbaka Sverigeemigranterna möttes av bekväma förhållanden i folkhemmet. På somrarna visade de upp sina nya Volvobilar för släkten i Finland. ”Kulturen och språket gjorde det lätt att smälta in i det svenska samhället. Några av dem som jag intervjuat har ändå känt sig främmande i Sverige. En kvinna som emigrerat med sin familj när hon var barn hade nästan känt sig som en lykting.” Medievanorna bland svenskspråkiga i Österbotten bidrar till att kopplingen till Sverige fortfarande är stark. Och ännu sker en viss migration till grannlandet i väst, även om lödet är jämnare än under Amerikafebern och efterkrigstiden. Numera lyttar unga bort för att studera och satsa på karriärer och en del av dem återvänder med nya in luenser. Även invandrare har under de senaste decennierna bidragit med nya impulser. ”Jakobstad har numera en mångkul- turell befolkningsstruktur. Andelen invandrare ligger bland de högsta i landet, om man räknar procentuellt. År hade av stadens cirka invånare ett annat modersmål än svenska eller inska.” ”Närpes är en annan ort som traditionellt haft stor emigration och många återlyttare. På senare tid har Närpes blivit en modellstad i Finland för hur man integrerar nya invånare. Självklart har traditionen av migration gjort att man blivit van att möta andra människor och gjort det lättare att konfrontera nya kulturer”, säger Magnus Enlund. Österbotten har blivit ett nytt möjligheternas land för en del människor som lytt från svält, tvångsrekryteringar och misär. De hittar jobb bland gurkor och pälshus som härstammar från Amerika. JOHAN SVENLIN I nästa nummer av Katternötidningen går vi närmare in på migrationen i finskspråkiga Österbotten. K AT TERNÖ – 21 Jan Sandvik Vi finns här för varandra En dag förändrades allt. Jaana Sundviks son Markus, 17, fick besked att han hade leukemi. En lång kamp slutade lyckligt, men det normala livet fanns inte längre där. Jaana har gått olika stigar för att hitta tillbaka. I dag har hon en inre insikt. ”Vi finns här för varandra. Om någon behöver en människa vid sin sida, så kan jag kanske vandra bredvid henne, åtminstone en bit på vägen.” 22 – K AT TERNÖ K AT AT T ERNÖ ER NÖ Ö TERNÖ – 23 ”Jag ville vara den perfekta mamman och hustrun. Jag tålde inga fel.” Jan Sandvik är står det, Villa Heijastus (sv. re lex, återspegling), Jaanas och maken Ralf Sundviks drömhus, mitt i naturens sköte. Ett tvåvånings lingrått Kannushus. Villa Heijastus är också namnet på Jaanas företag. Den idylliska atmosfären bryts bara av schäfern Dina som står och skäller i sin hundgård. På en åker intill går två hästar, innhästen Taika och holländska halvblodet Sessan. Med sina ljusa pilastrar på vardera sidan av ytterdörren påminner huset om en hemlik kyrka. Mitt på gårdsplanen reser sig ett stort grått klippblock, nästan som om det störtat ner från yttre rymden. Stenen fungerar både som ”tra ikdelare” och som logotyp – Jaanas man och bröder har ett stenkrossningsföretag. Bakom huset inns en damm där familjen brukar ta ett dopp efter bastun. Genom fönstret i vardagsrummet kan man se svanar och annat djurliv och solnedgångarna är hisnande vackra, speciellt vintertid då en purpurfärgad himmel ibland speglar sig i dammens is. ”Friden är fullständig, trots att vi bara har tio minuters väg till stan. Redan då vi lyttade hit bestämde jag att vårt hem ska vara öppet för alla. Också andra människor borde få njuta av miljön, och jag går faktiskt och funderar på att ordna retreater i huset. Hit kunde människor som önskar en stund av avskildhet och stillhet komma”, säger Jaana. Tanken är också att börja bygga ett nytt häststall på våren. Övre våningen planeras för rörelse och expressiv konstterapi. D Inget glitter, tack Det är tyst på bryggan. Gårdagen var stormig, men nu har vinden mojnat. Det är november och nollföre. Jaana vill att vi fotograferar henne längst ute på bryggan, enkelt och utan glitter och blingbling. Hon vill se ut precis som den till kropp och själ ungdomliga -åriga trebarnsmamma och snart mormor till två barnbarn som hon är. Jaana känner sig inte helt bekväm, men fotografen Jan Sandvik tycker att hon är fotogenique. Fotoblixtarna haglar och det blir många bilder, trots att ingrarna början vara stelfrusna. Lite längre bort sysslar Ralf med något i hästhagen. Klädd i orange arbetskläder ställer han i ordning för nästa tagning. Jaana Sundviks målningar är färgstarka och uttrycksfulla. 24 – K AT TERNÖ Då vi vandrar tillbaks från bryggan får husets majestätiska framtoning mig nästan andlös. Jaana kilar hastigt in för att byta till mer hästvänliga kläder. Snart är hon tillbaka, nu klädd i jeans och en mörkgrön täckjacka. Jaana kommer ursprungligen från Vasa. Till sin grundutbildning är hon primärskötare. ”Då barnen var små var det viktigt för mig att vara duktig. Jag skötte barnen hemma och hjälpte min man med pappersarbetet i företaget. Jag ville vara den perfekta mamman och hustrun. Barnen skulle vid varje måltid ha något färskt, bär eller grönsaker. Varje vecka vädrade och piskade jag alla mattor. Jag tålde inga fel.” Jaana beskriver perfektionismen som ett drag som hade rotat sig redan i barndomshemmet. Först långt senare, efter lera årtionden, insåg hon att hon som barn och i sin ungdom hade varit konstant spänd i kroppen. ”Inte förrän jag för mer än år sedan träffade min man började jag slappna av. Men då barnen blev äldre märkte jag att jag själv var helt slutkörd. Jag insåg att något var fel. Jag hade inte vågat lita på min intuition, ännu mindre på mig själv.” Jaanas förtroende för människan var vid det laget skört. Så mycket hade hänt. Ändå – eller just därför – beslöt hon sig för göra en resa in i sig själv. Naturliga, kompletterande behandlingsformer har alltid intresserat henne. Hon anser också att man bör hitta själva orsaken till en sjukdom, inte bara inrikta sig på behandlingen av symtomen. Det ick henne att börja studera modern zonterapi och psykologisk zonterapi vid naturmedicinska institutet Kairon i Helsingfors, senare även känsloterapi Följande år grundade hon egen irma och började arbeta som företagare inom zonterapi i Jakobstad. Som om tiden skulle ha stannat Men så kom sommaren , då Markus insjuknade i leukemi. ”Det var som om tiden skulle ha stannat. En allvarlig händelse tvingar en att leva för stunden, det inns helt enkelt inget annat. Man lär sig mycket och det ger en mycket.” Att en människa med hela livet framför sig plötsligt ska se döden i vitögat känns ofattbart grymt. ”Markus gick igenom en helvetisk behandling. Förutom cancer drabbades han också av blodförgiftning, lungin lamma- Jan Sandvik I dag är Markus Sundvik en positiv och glad, ung man. tion och sjukhusbakterier. Där han låg på intensiven såg han ut som en skröplig gubbe. Då sjukskötaren hjälpte honom upp på WC-stolen hade hon bara skinn och ben att lyfta.” Markus var den enda i familjen som kom ihåg Jaanas födelsedag: ”Tänk att du mamma måste sitta här på sjukhuset på din födelsedag!” gjordes en stamcellstransplantation på Markus. Under två år bodde han ”Tänk att du mamma måste sitta här!” och Jaana i praktiken borta från hemmet. ”Vi åkte av och an mellan Sundby och Åbo eller Tammerfors universitetssjukhus, många gånger mitt i natten. Då vi till sist kunde återvända till ett så kallat normalt liv, fanns det inte längre där.” Jaana förklarar att hon är enormt tacksam för att vi har en högt utvecklad läkarvetenskap som till och med kan bota leukemi. Men mitt i denna intelligenta teknologi tappas konsten att vara medmänniska ofta bort. ”Det borde innas ett sätt för samhället att hjälpa en botad människa tillbaka till livet. Det blir ytterligare en prövning om hon lämnas ensam. Hur ska en ung människa efter allt hon gått igenom kunna fortsätta det liv hon hade före sjukdomen? Hur ska hon hitta tillbaka till vardagen?” Föräldrarna har inte de verktyg som behövs för hjälpa, de står den unga människan för nära. Och också föräldrarna kan ha en lång väg tillbaka till ett normalt liv efter de traumatiska upplevelser som en sjukdom innebär. En dag i taget Markus cancer kom och försvann (lyckligtvis). I dag är han år och arbetar med stenkrossning. De kilon han förlorade har kommit tillbaka och han är en positiv och glad ung man. ”När symtomen på cancer började var jag trött hela tiden, hade ofta näsblod och ick blåmärken utan anledning. Hälarna var fulla av röda läckar. Ett par dagar innan jag åkte till sjukhus för undersökning klarade jag bara av att gå några meter.” ”På vägen hem från undersökningen ringde telefonen från ett okänt nummer. Mamma brukade aldrig svara sådana gånger, men den här gången gjorde hon det. En läkare meddelade att jag hade akut leukemi och att vi genast måste ta oss till Vasa centralsjukhus.” Leukocytvärdena var mycket höga. Själv visste Markus inte riktigt vad det var fråga om, men han var rädd. Så började cytostatbehandlingen. Efter fem månader trodde läkarna att cancern spridit sig till hjärnan och ryggraden och skickade Markus till Tammerfors. Där kunde man till alla lycka konstatera att läkarna i Vasa haft fel. ”Sedan följde benmärgstransplantation. Som minst vägde jag kilo. Jag var K AT TERNÖ – 25 ”Jag var inte längre en marionett. Jag var jag, en människa med rätt att ha behov.” Jan Sandvik Jan Sandvik ”Hästen uppträder aldrig falskt, och man kan inte lura den.” Att uttrycka de egna sinnesförnimmelserna är centralt i den expressiva konstterapin. centimeter skinn och ben. Ibland blev jag deprimerad, men försökte tänka positivt och ta en dag i sänder.” Jaana satt bredvid Markus under hela den tid han låg på sjukhus. Ralf var också ofta på plats. ”Jag var ju bara ett barn på den tiden. Känslan var fantastisk då antalet leukocyter började öka och jag kunde vistas ute igen. Då förstod jag att jag skulle bli frisk.” Rehabiliteringen skötte han genom att promenera och cykla. ”Efter min sjukdom var det nog mamma som hade svårast att återgå till ett normalt liv. Själv klarade jag mig bra, jag hade ju skolan.” ”Men jag tror inte det hade gått så smidigt utan kompisar, en av dem till och med övernattade på sjukhuset.” ”Det är svårt att säga hur cancern förändrat mig som människa, men säkert är att den gjort mig lite starkare”, säger Markus. Kärlek och acceptans Också för Jaana vändes ett nytt blad. Markus sjukdom väckte ett intresse att lära sig mer om människan. Med det syftet åkte hon till Sibbo och skrev in sig på terapeuten Tommy Hellstens mentorsutbildning ”Ihminen tavattavissa” (ung. ”Möt en människa”). Studierna bestod bland annat av psykodrama, sociodrama och bibliodrama. ”I atmosfären av kärlek och acceptans 26 – K AT TERNÖ kunde jag ge nåd åt mig själv. Jag insåg att jag inte längre var en marionett som styrdes av andra. Jag var jag, en människa med behov – och med rätt att ha behov.” ”Jag lärde mig också att ta emot gott. Men det var inte lätt. Var och en av oss har en egen historia, en egen stig. Vi har en unik genetisk kod, barndom, upplevelsebakgrund. Om man inte som barn får accepterande blickar av sina föräldrar, söker man en spegel i andra. I mentorutbildningsgruppen hittade jag en ’famn’.” En förändring måste komma i form av en inre insikt, säger Jaana. Och tillägger att för henne kommer den ofta via smärta. I slutskedet av utbildningen råkade Jaana se en annons om en treårig ledarkurs i expressiv konstterapi i Muurla. Det blev nästa anhalt. Termen expressiv konstterapi kommer från engelskans Expressive Arts Therapy. I denna integreras en rad konstformer: bildkonst, dans och rörelse, musik, drama, poesi och prosa. Enligt den expressiva konstterapin är människan själv den bästa experten på sitt liv. Perspektivet utgår från egna erfarenheter, observationer och sinnesförnimmelser. Den expressiva konstterapin utvecklades i början av -talet. I Finland har visuell framställning fått en större roll än i många andra länder. Konstens terapeutiska effekter betonas, och förhållandet till olika psykologiska och psykoterapeutiska referensramar har därför varit rätt öppet. Jaana har framför allt sökt en hållning baserad på humanism, en metod som utgår från människans egna insikter, inte från förmynderi. Med den utgångspunkten erbjuder Jaana numera expressiv konstterapi på Villa Heijastus. ”En häst är klok, känslig och stark” Vad hästen betyder Redan som mycket ung var Jaana en hästlicka. Stallet var ett slags till lyktsort. Jaana och Ralf har haft egna hästar i jorton år. ”En häst är klok, känslig och stark. Den hjälper människan att vara ärlig och öppen. Den uppträder aldrig falskt och man kan inte lura den. Hästen spetsar inte öronen utan orsak. Det är svårt att med ord förklara känslan då man får kontakt med det här stora ståtliga djuret”, säger Jaana. ”Nuförtiden är det vanligt att människor lever ’utanför sig själva’. Vi har järmat oss så långt från det naturliga, från gräsrotsnivån, att vi inte längre vet vem vi är.” För ungefär tio år sedan började Jaana förstå hästars betydelse i känsloarbetet. Hästen, som alltid är alert och närvarande, hjälper också människor att leva här och nu. Jaana beskriver hur hästen speglar våra känslor och kan ”lyfta fram” saker hos människor. För att lära sig fånga in detta bättre har Jaana studerat också hästunderstödd socialpedagogik. I framtiden vill hon bygga K AT TERNÖ – 27 Värme och trygghet utan ord Kaisa Mattila, som bor i södra Finland, har deltagit i socialpedagogiska övningar med häst arrangerade av Jaana Sundvik. ”Jag arbetar med öppen vård inom barnomsorgen och ville veta hur arbetsmetoden fungerar – eller om den överhuvudtaget fungerar”, berättar hon. ”Vi började med att öva varandet. Hästen Taika stod i en hage och jag gick dit, lite spänd eftersom jag inte hade träffat henne tidigare. Jag kände mig mycket liten och svag bredvid det kraftfulla djuret? Vad ser den där fyrfotingen i mig? Hur upplever, känner och hör hon mig?” ”Jaana uppmanar mig att andas med magen. Det skulle få mig att verka mjukare och lugnare. Och där står jag och förlitar mig på mig själv och min egen känsla. Hur i all världen kan hästen märka det? Inte kan ju hästen tala eller ställa frågor. Men den förnimmer, känner intuitivt och ser med sin kropp, observerar allt.” ”Jag hade velat gå fram till Taika, men det fick jag inte. En häst behöver tid, men det tycks vi människor inte förstå. Vi är så egoistiska att vi försöker ta det vi vill ha. Genast.” ”Jag väntade att Taika skulle lägga märke till mig och min tillit. Jag undvek att på något sätt kalla på henne. Jag hade så gärna velat att hon kom närmare, att jag skulle få klappa henne. Jag är, eller kanske man borde säga var, en otålig väntare.” Till sist bad Jaana Kaisa att böja sig ner och rycka upp lite gräs från marken. ”Då kände jag genast hur Taika betraktade mig, trots att jag inte såg det. Hon ville helt klart veta mer om mig. Jag hade ryggen vänd mot Taika och hörde hur hon till slut närmade sig, raskt men mjukt. Jag var osäker på om jag skulle fortsätta sitta på huk, skulle Taika välta mig? Men det gjorde hon inte. Hon bara puffade mig med mulen i huvudet och frustade ut lite varm luft över mitt hår.” ”Jag steg försiktigt upp bredvid Taika, som svarade med att trycka huvudet mot min överkropp. Jag smekte och kliade henne på pannan och en märklig kraft förde oss samman. Taika höll sitt huvud mot mig, mot min kropp och panna. Det var en magisk stund. Där stod vi i den tidlösa stundens skönhet, båda med en förlitan på att den andra inte skulle vända sig bort.” ”Jag fick också lära mig hur man leder en häst. Taika bar endast en grimma. Jaana visade mig hur man leder hästen i grimskaftet. Det såg enkelt ut, men då det var min tur tyckte jag att det snarare var Taika som ledde mig. Varför bar hon sig plötsligt åt på det viset? Min oeftergivlighet och inställning att det minsann är jag som behärskar situationen sattes på prov. Jag var inte alls säker på min förmåga att genomföra övningen. Så vad lärde jag mig? Jo, att den allra minsta osäkerhet fick Taika att ’ta tyglarna’ själv.” ”Av de här två övningarna var det nog den första som betydde mest. Genom den stärktes min tillit till varandet och tiden. Och min insikt om att stunden är – och förblir. Det måste finnas en möjlighet att bara vara.” Lugnet, tilliten och tidlösheten som Kaisa kände vid mötet med Taika finns fortfarande i hennes vardag, varje dag och varje stund, ännu efter veckor och månader. ”Kraften är precis som styrkan i en kraftfull häst svår att förklara i ord”, säger hon. Jaana för sin del minns en rörande stund. ”En liten flicka vars mamma just dött fick den värme och trygghet som hon behövde på Taikas rygg. Hon bara låg ovanpå Taika, och just då kunde hon förmedla en kraft som vi människor inte förmådde ge. En accepterande närvaro, värme och trygghet utan ord.” på den och expressiv konstterapi sida vid sida. Socialpedagogik karakteriseras av att teori och praktik inte kan skiljas från varandra och av att kreativa arbetsformer som bildkonst, musik och drama ingår. Socialpedagogiken vill även förändra samhället, inifrån, genom fostran. ”Vi är ledsagare, vars uppgift är att hjälpa människan att hitta sin plats i samhället och på olika sätt främja individens välbe innande och livskontroll och motverka marginalisering. Någon färdigt recept inns inte. En central metod är dialog, en växelverkan med respekt för människans självbestämmanderätt”, säger Jaana. Socialpedagogiken har ingen lång historia i Finland, men intresset har ökat tydligt under senare år. Okonstlad gemenskap Hästunderstödd socialpedagogik är en interaktiv verksamhet och omfattar sådant som stallarbete, hästskötsel och ridning. Gemenskapen i stallet är okonstlad och spontan, man känner att man är viktig och behövd. Att nå kontakt med ett stort djur ger bekräftelse. Rörelsen då man rider en häst påminner om människans gångrörelse och hjälper ryttaren att varsebli sin egen kropp. Jaana har ägnat sig åt studier länge och mångsidigt. Varför? ”För min egen tillväxts och utvecklings skull och för att kunna vara autentisk tillsammans med andra människor”, säger hon. Som bäst går hon en utbildning i mindfulness i Ilmola. Hon deltar också i en workshop om autentisk rörelse, ϔive rhythms. Mycket är distansstudier. ”Men trots alla studier upplever jag mig själv som en fullständig novis. Jag vill lära mig mer. En människa som söker sig själv, som har ett behov att bli sig själv och komma in i sig själv, har en lång och stenig väg framför sig. Att ärligt betrakta och rannsaka sig själv är inte lätt”, säger Jaana. ”Själv har jag nu hittat en egen styrka och harmoni. Ett sinneslugn. Om en människa vill frigöra sig från något, så lyckas det inte genom att tränga undan det. Det måste ut.” ”Med konstens uttrycksmedel skapade jag en ilm där mina egna hästar hade huvudrollen. Jag ilmade själv och Ralf assisterade. Processen var tung. Filmarbetet tog två, tre månader, varje tagning några timmar. Då jag ilmat färdigt var jag totalt slutkörd. Men jag ville få jobbet gjort och i slutskedet var jag i ett slags lowtillstånd.” ”Med bultande hjärta visade jag ilmen för mina studiekamrater. Efteråt upplevde jag starkt att nu var det gjort. Klumpen i magen var borta.” ”De lesta har varit rätt dämpade efter att ha sett ilmen. De har gillat den och sagt att budskapet berört. I ilmen är jag helt öppen och obeslöjad. Vem jag är kommer fram både direkt och mellan raderna. Filmen visar hur jag levt i bojor, men också hur livet till slut vinner. Sanning och öppenhet befriar, sanningen skadar aldrig. När ilmprojektet var klart förstod jag varför jag blivit just den jag är. Och nu inns mitt tidigare liv alltså sparat på en datasticka.” ”Jag skulle inte ge bort en endaste dag”, säger Jaana Sundvik. Jan Sandvik Vi är till för varandra ”Mitt liv har varit ganska hårt. Ändå skulle jag inte ge bort en endaste dag”, säger Jaana. ”Allt har varit nödvändigt för att jag ska vara den människa jag är i dag. Jag agerar genom att acceptera och kämpar inte emot. Jag frågar mig aldrig hur det gick så här – och jag presterar inte längre tvångsmässigt. Saker behöver inte vara perfekta, det räcker att veta att det jag gjort har jag gjort med hela hjärtat. Alla har vi en inre visdom och i den bottnar vår insikt.” Vi människor gör alltid allting genom oss själva, säger Jaana. Om man inte har mod att gå igenom sin egen process, så kan man inte heller fungera som ledsagare. ”Jag har lärt att jag inte inns här i världen bara för mig själv. Och jag vill dela med mig av allt det goda. Vi är här för varandra. Om någon någon gång behöver en människa vid sin sida, så kan jag kanske vandra bredvid henne, åtminstone en bit på vägen.” SUSANNE STRÖMBERG Livet på en datasticka Kaisa Mattila. Lugnet och tilliten efter mötet med Taika finns fortfarande kvar. 28 – K AT TERNÖ Det här gäller också känslor av skam. Jaana har berättat öppet om sina egen skamkänslor. Då hon studerade i Muurla gjorde hon en minuter lång karg, men vacker ilm om detta. K AT TERNÖ – 29 Gun-Marie Wiis Pojken som blev en djävul Rädslan ger Gustav Lillbäck närmast övermänskliga krafter. Men efter 50 kilometers flykt på skidor är kosackerna på sina hästar i kapp ynglingen, slår ett rep runt hans armar och tar honom som fånge. Detta sker på nyårsdagen 1715 i Ijo socken. Ett år senare återkommer Gustav Lillbäck till hemlandskapet. Som tortyrledare blir han den mest fruktade och hatade av krigets alla grymma våldsmän. 30 3 0 – K AATT TTERNÖ ER E R NÖ NÖ K AT A T TER T ERNÖ ER NÖ TERNÖ – 31 Gustav återvände till hemtrakten med sin nye far, Fjodor Fjodorovitj. Gustav hette nu Vasilij. I förra numret av Katternötidningen gavs en överblick av Stora ofreden i Finland, som en del av det krig som kallas Stora nordiska kriget, 1700–1721. Det beskrevs hur en stor del av Österbotten ödelades, hur befolkningen systematiskt mördades, hur omkring 20 000 människor, mest barn och unga, togs som slavar till Ryssland och hur omkring 30 000 människor, framför allt från städerna, flydde till den västra riksdelen. Inte många blev kvar som kunde berätta om grymheterna. Och de som kunde göra det försökte ofta glömma sina upplevelser. Men om Gustav Lillbäck, son till länsmannen i Ijo, finns omfattande dokumentation. Det har, som kommer att framgå, sin förklaring. Beskrivningen nedan grundar sig till största delen på Kustaa Vilkunas bok Djävulens krig, vars kärna är berättelsen om Gustav Lillbäck. ustav Lillbäck föddes strax innan det stora nordiska kriget sattes i gång, som det andra i ordningen av länsmannen Gustav ( i. Kyösti) Lillbäcks och hustrun Beata Lillbäcks barn. Dopet förrättades av kaplanen i Uleåborg. En ung man som studerade till präst, Abraham Frosterus, bevittnade dopet i egenskap av gudfar. Sonen Gustav ick alltså samma namn som sin far, men den inska varianten av namnet blev i hans fall Kustaa. Länsman Lillbäck var knuten till en in lytelserik bondesläkt, och också hans far hade under en period tjänstgjort som länsman. Hustrun Beata kom från en släkt i Lübeck som antagits som borgare i Uleåborg. Som länsmansson ick Gustav Lillbäck följa sin far på dennes tjänsteresor och hjälpa honom med bokföringen. Det gav detaljerade kunskaper om förhållandena och om invånarna och deras egendomar i Ijo socken, som vid denna tid sträckte sig in i landet ända till Pudasjärvi. Gustav Lillbäcks lykt på skidor började när ryssarna anföll hemgården Hiivala på årets sista dag . Två av bröderna togs som fångar, medan Gustav lyckades smita i väg. Hans värde som ung slav motiverade dock kosackerna att G 32 – K AT TERNÖ följa efter honom; skidspåren i snön kunde enkelt följas. I en kolonn med ett hundratal andra barn och ungdomar från Uleåborg och omkringliggande socknar ick Gustav Lillbäck sedan marschera via Savolax till Viborg. I kolonnen fanns också Gustavs bröder liksom deras kusin Kristoffer Toppelius. (Som berättades i den tidigare Katternöartikeln återvände Kristoffer Toppelius efter många år till hemtrakten och kom att bli farfarsfar till författaren Zacharias Topelius.) Den patrull som tagit Gustav Lillbäck till fånga leddes av kosackkorpralen Fjodor Fjodorovitj, och Gustav blev därigenom dennes egendom. I Fjodor Fjodorovitjs uppgifter ingick att driva in krigsskatt och att förnedra och tukta människor. Plundring och våldtäkter var i det sammanhanget vardagsgärningar. Kustaa Vilkuna beskriver hur de tillfångatagna ungdomarna systematiskt förryskades. Begåvade barn – som Gustav uppenbart var – lärde sig på ett år ryska så bra att de kunde agera som tolkar för den ryska ockupationsarmén. Den of iciella förryskningen ansågs ske genom omdop till den ortodoxa läran. Med det knöts ungdomarna till sina ryska herrar, den ryska armén och det ryska riket. Ett motiv för omdop var också att det hjälpte fången att undkomma deportering till tatarernas land. Gustav Lillbäck gavs i sitt omdop namnet Vasilij. Med det betraktades han inte länge som en fånge eller slav, utan som Fjodor Fjodorovitjs egen son. Kustaa Vilkuna beskriver hur kosackkorpralen samvetsgrant uppfyllde sina fadersplikter gentemot Vasilij, som i gengäld lärde sig uppträda som en rysk soldat. I januari återkom Vasilij Lillbäck med sin nye far Fjodor Fjodorovitj till norra Österbotten som tolk och förhörsledare Vid en strid i Siikajoki, där de krigsvana ryssarna enkelt slaktade en trupp av bönder, ick Vasilij nu som mandomsprov med en yxa ge nådastöten till sårade motståndare. Som gåva överlät Fjodor Fjodorovitj en erövrad häst och ett gevär till sin son. Vasilij Lillbäcks status och rörelsefrihet växte med det. Kustaa Vilkuna: ”Ryssdrängarna hade uppfostrats till våld genom våld, och när de plötsligt fick obegripligt mycket makt i förhållande till vanligt folk gjorde de det mesta möjliga av den. Med vapen, käppar och piskor utförde de den ryska arméns order i ett tillstånd av ohämmad iver.” Albert Edelfelt, 1879 /Finlands Nationalmuseum Albert Edelfelts (1854–1905) skildring av Stora ofreden, en målning han gjorde som 25-åring bosatt i Paris. Tortyrbanan inleds Sista veckan i januari inledde Vasilij Lillbäck sin bana som torterare. De första offren blev borgarparet Gabriel och Anna Teppelius från Uleåborg. De hade lytt till skogarna i Överkiminge och gripits. Vasilij Lillbäck kände paret sedan tidigare. Behandlingen var den samma för båda. De bakbands med ett rep, repändan kastades över en takbjälke, och offren hissades upp i luften. Att få armarna dragna bakåt och uppåt på det sättet är mycket smärtsamt. Makarna blev dessutom slagna och piskade. Anna Teppelius, som var höggradigt gravid, ropade vädjande ”Söte Gustav!” till sin torterare, som emellertid blev ursinnig över att bli tilltalad med sitt gamla namn. Hon verkar ha räddats efter att de andra torterarna ingripit. Men detta var bara en stilla början. Flera syften fanns med brutaliteterna. Ett kunde motiveras med att tsaren helt enkelt gett order om ödeläggelse. Ett annat var att driva in skatter till ockupationsmakten. Men ofta var drivkraften att plundra för egen vinst eller för nöjes skull. I takt med att kriget närmat sig norra Österbotten hade många gömt undan värdefulla ägodelar, till exempel genom att gräva ner dem. Det visste ockupanterna, och hot och tortyr var deras metod för att få kännedom om gömställena. Som tolk hade Vasilij Lillbäck ett övertag också gentemot ryssarna. Genom att översätta selektivt kunde han för sig själv behålla information om intressanta plundringsobjekt. Men då gällde det att inte väcka misstankar hos sina överordnade och att inte riskera att folk angav honom. En metod var att mörda dem som berättade. Den metoden började Vasilij Lillbäck tillämpa i Limingo i mars . Jaakko Vähä och gamle husbonden Riski upptäcktes i skogen och berättade under tortyr om sin grannes gömställe. Riski mördades då omedelbart, medan Jaakko Vähä dog en vecka senare efter att svårt misshandlad ha lyckats ta sig hem. Nästa anhalt blev Oulunsalo, där Vasilij Lillbäck ledde en lång sekvens av grymheter, med början i Ervastilas hus. Fem kvinnor gömde sig på vinden men angavs av två tillfångatagna pigor. Kvinnorna bakbands och fördes till granngården Tiltula, där redan ett antal andra fångar fanns som torterats under tre dygn. Inför de andra kläddes en av kvinnorna, Pirkko Piipari, av och hängdes upp i taket med bakbundna händer. Vasilij Lillbäck slog kvinnan för allt han var värd tills hon var nästan medvetslös. När hon lyftes ned, vädjade dottern att han inte skulle döda hennes mor. ”Då ska hon ge mig sina pengar och sitt silver” skrek Vasilij Lillbäck och slog slutligt ihjäl Pirkko Piipari med en vedklabb. Nästa offer blev Simo Ervasti, som under motsvarande behandling beskrev ett gömställe där Uleåborgsborgaren Johan Uhlbom hade tio sexdalersplå- tar. Simo Ervasti räknade med att han nu skulle bli frigiven, men Vasilij Lillbäck tog fram sin blodiga björkvedsklabb och slog ihjäl honom också. I denna stil fortsatte brutaliteterna. Inför natten valde Vasilij Lillbäck ut en kvinna att våldta. Nästa dag lämnade han en grupp barn bundna i ett hus, dödade ett av dem och lämnade de andra att frysa ihjäl. Så fortsätter redogörelsen i Kustaa Vilkunas bok, så detaljerat och med så många exempel att den blir outhärdlig. Vilkuna beskriver hur också ryssarna emellanåt förvånar sig över Vasilij Lillbäcks brutalitet. En tolvårig licka, Riitta Laanila, sticker ut genom att inte visa Vasilij Lillbäck den respekt han kräver. Han börjar misshandla henne med en björkkäpp och skriker att han kommer att fortsätta att slå tills hon ber om nåd. “Slå du bara”, svarar Riitta Laanila, ”jag lämnar över allt i Guds händer. Herren Jesus förbarmar sig över min själ.” Varefter Vasilij Lillbäck fortsätter slå tills hon är medvetslös och senare samma dag dör av skadorna. Kustaa Vilkuna: ”Överallt i Finland fanns det gott om ryssdrängar som ville ha respekt och ära likt Lillbäck. Men det som skilde Lillbäck från många andra, och samtidigt visade vilken position han uppnått med sin brutalitet, var att ingen vågade gå emot honom trots att han var ensam.” Vasilij Lillbäcks rykte som grym krigsförbrytare spred sig över hela landskapet. Han var den värste av dem alla, värre än ockupanterna, en djävulens gestalt. K AT TERNÖ – 33 Försvarstalet hjälpte inte. Plötsligt handlade rätte gången om Gustav Lillbäcks förbrytelser. Karl Vilhjálmsson Kustaa H.J. Vilkuna, professor i Finlands historia och docent i kulturhistoria vid Jyväskylä universitet, på besök i Helsingfors. Stora ofreden är ett av hans specialområden. Hans bok om Gustav Lillbäck finns också på svenska, Djävulens krig (2006). Namne och farfar var den kände akademikern Kustaa Vilkuna (1902–1980). Släkten Vilkunas hemgård finns i Nivala. Katternödirektören Antti Vilkuna och Kustaa Vilkuna är småkusiner. 34 – K AT TERNÖ Okänd konstnär, Stockholms stadsmuseum Flykten Vändningen kom sommaren . Ryssarna började införa civilt styre i Finland och minskade sina trupper i norra Österbotten. Gerillabanden vann mark och började rikta sina attacker mot de ryska soldater som ännu fanns kvar. Fjodor Fjodorovitjs truppavdelning drog sig söderut till Vasa för att minska risken för egna förluster. Österbotten var dessutom nu så förstört att det inte längre klarade att försörja någon större trupp. Kustaa Vilkuna beskriver hur bebyggelsen i många socknar var nästan helt utplånad. I Uleåborg och Limingo, där det före kriget funnits nästan tusen gårdar kunde man nu skriva in bara gårdar i skattelängden. Samma nivå på förstörelsen fanns i Siikajoki, Pyhäjoki, Ijo och Kalajoki. Karleby, Vetil, Kelviå och Lochteå var likaså svårt förstörda, liksom Kronoby, Lappajärvi, Jakobstad och Nykarleby. Halva Vörå var öde. Söder om Vasa hade Malax, Närpes och Lapp järd förstörts svårt i början av ofreden. Med det civila styret började de kvarvarande människorna hoppas på en framtid. Ryssdrängarna och tolkarna i de ryska trupperna hade däremot att se fram emot en lytt till Ryssland, och det lockade sällan. Allt ler började ly, och ett ställe att ly till var just de delar av Österbotten som de ryska trupperna lämnat. Så gjorde också Vasilij Lillbäck i oktober . Han stal en mindre summa pengar, en häst och en gammal silversked av sin husbonde, blev åter Gustav Lillbäck och red i väg mot föräldrahemmet i Ijo. Fjodor Fjodorovitj lät inte lykten och stölden bero, men var för sen i vändningarna. Först sommaren gav han sig med en patrull på väg norrut för att återbörda rymlingen. I Kalajoki mötte de kaplanen i Avrättningarna var ofta folkfester. Illustrationen visar halshuggningen av Georg Heinrich von Görtz på Galgbacken i Hammarbyhöjden i Stockholm i februari 1719. von Görtz var Karl XII:s förste minister åren 1716–1718 och arresterades efter kungens död på order av Ulrika Eleonora, Karl XII:s syster och efterträdare som regent. I en orättvis rättegång dömdes von Görtz till döden för att ha försatt undersåtarna i ett utblottat tillstånd och förlängt kriget. Två år senare avrättades Gustav Lillbäck på samma plats. Limingo, Johan Hedreaus, som då visste berätta att Gustav Lillbäck hade ställts inför rätta i Ijo och skickats till Stockholm. Faktum var att Gustav Lillbäck själv hade bett att få komma inför domstol. Han hade vänt sig till hemmaförsamlingens präst och bett att få annullera det ortodoxa dopet och bli återtagen som medlem i Ijo församling. Detta förutsatte dock en utredning om den sökandes faktiska relation till tron. När Ijo och Pudasjärvis gemensamma extra sommarting hölls i början av juni tog saken en annan vändning än Gustav Lillbäck hade trott. Det blev en rättegång om hans förbrytelser. Lillbäck förklarade att han varit underårig (under år) vid tillfångatagandet och inte agerat på egen vilja utan av tvång. Men försvarstalet hjälpte inte. Han anhölls och fördes till Stockholm, för att där stå till svars inför Åbo hovrätt (som på grund av kriget var utlokaliserad dit). Vittnena talar Med det börjar ett nytt kapitel i berättelsen om Gustav Lillbäck. Rättegången skulle komma att dra ut i över två år och leda till utredningar och debatter som splittrade landets rättslärda. Huvudfrågan var om Gustav Lillbäck kunde anses vara ansvarig för sina handlingar. Gustav Lillbäck inledde tiden i fängelset i Stockholm aktivt och förslaget genom att välformulerat skriva ner sin berättelse. Ett brev riktades direkt till drottning Ulrika Eleonora och skildrar hur han som en arm och fattig fånge sitter oskyldigt fängslad. Han hänvisar till att han tvingats lyda ryssarnas befallningar och att han modigt rymt från ienden efter att under tre år ha varit den brutala iendens underåriga slav. I ett brev till hovrättens ledamöter förklarar Gustav Lillbäck att han är offer för illvilliga människors orättfärdiga anklagelser. Han styrker sitt påstående med två skriftliga intyg underskrivna av tre personer, Juha Pekanpoika Tiesko, Iisakki Matinpoika och Juho Juhonpoika. Steg för steg under rättegångsprocessen tvingas Gustav Lillbäck dock retirera. Ryktet om rättegången sprider sig hos de många österbottningar som lever som lyktingar i Stockholm, och allt ler vittnen träder fram och ger detaljer om Gustav Lillbäcks gärningar. Efter ett vittnesmål av borgarhustrun Kaarina Matintytär från Uleåborg frågar rätten Gustav Lillbäck om han som kristen inte plågades av att piska de stackars människorna. Gustav Lillbäck byter då taktik, genom att argumentera för att han gjort många goda gärningar genom att med sin misshandel rädda människor från en ännu värre brutalitet. Rätten frågar på vilket sätt han plågat folket och får svaret: ”Vi använde tre olika tortyrmetoder. För det första att binda händerna bak på ryggen och hänga upp personen i taket, för det andra piskrapp och för det tredje bränning.” Angående bränningen tillfogar Gustav Lillbäck att man ibland föste in personen med huvudet före och ibland med fötterna före. Sedan tände man på i ugnen. Värmen blev så hög att människorna svettades och ofta brann kläderna i elden. Det var inte dödligt, hävdar han, men en bra påtryckningsåtgärd. Människorna blev mer villiga att avslöja var de gömt sin egendom. I oktober kommer ett dråpslag för Gustav Lillbäck. Abraham Frosterus, hans gudfar vid dopet, visar inför rätten upp sin gamla almanacka där det framgår att dopet ägt rum den december . Med andra ord måste Gustav Lillbäck ha varit år fyllda när han tillfångatogs och är därmed straffrättsligt myndig. I februari förvärras Gustav Lillbäcks läge ytterligare. Efter vittnesmål av Juha Pekanpoika Tiesko, Iisakki Matinpoika och Juho Juhonpoika framgår att de intyg som han hänvisat till är förfalskade. För hovrätten handlar frå- gan emellertid också om vilka rättsprinciper som ska tilllämpas. Mot varandra står vice hovrättspresidenten Sven Leijonmarck (tidigare Agricola), som anser att Gustav Lillbäck borde benådas enligt den internationella rätten, och hovrättspresidenten Johan Creutz, som kräver ett hårt straff. Bakom detta döljer sig enligt Kustaa Vilkuna en maktkamp. Creutz representerar den högsta aristokratin, medan Leijonmarck hör till ämbetsmanna- och uppkomlingsadeln. Klyftan är betydande, men i slutändan vinner Creutz. I februari lämnar hovrätten slutligen sin dom, som med hänvisning till sin unika karaktär ännu lämnas för avgörande till kungen. Gustav Lillbäcks sista chans, en nådeansökan till kungen, avslås av denne. Slutet för Gustav Lillbäck blir skamligt. En vanlig dödsdom anses inte tillräcklig. Först huggs hans ena hand av, sedan hans huvud, slutligen steglas kroppen. Den avhuggna handen spikas upp på en stolpe till allmän beskådan. SVENOLOF KARLSSON Den omständliga rättsprocessen i fallet Gustav Lillbäck hade en positiv effekt. Den producerade mängder av dokument, framför allt vittnesmål av dem som upplevde händelserna. Det ger oss en unik inblick i Stora fredens grymma tid. K AT TERNÖ – 35 Något vaccin mot grymhet finns inte Mycket av grymheterna under Stora ofreden liknar våldshandlingarna i vår tids krig, säger Paula Mattila, som arbetar som brottsmålsutredare för förbrytelser under Kosovokriget. 36 – K AT TERNÖ ed en pappa som är kirurg, en mamma som är matematiker och fysiker och syskon som alla är läkare valde Paula Mattila en annorlunda yrkesväg: att analysera krigsförbrytelser. Paula Mattila har studerat internationell rätt och internationella relationer vid Lapplands universitet (Rovaniemi) och universitetet i Aberdeen och har senare tagit en MBA vid Londons universitet. Direkt efter examen arbetade hon tre år som kriminaltekniker på Centralkriminalpolisen i Finland. Sedan följde nio år i Haag, först på Internationella krigsförbrytartribunalen ICTY, den domstol som har till uppgift att åtala och rannsaka misstänkta krigsförbrytare från det forna Jugoslavien, sedan på ICC, den internationella brottmålsdomstolen. lyttade hon till Special Investigative Task Force (SITF), med säte i Bryssel, upprättad av Europeiska Unionens Råd med uppdrag att undersöka och förbereda åtal för krigsbrott, brott mot mänskligheten och organiserad brottslighet under Kosovokriget – . Paula Mattilas uppdrag gäller själva kärnan i målen. Hur ska de rubriceras? Hur hållbara som bevis är olika dokument och vittnesmål i en juridisk process? Hur har händelseförloppen varit och hur ser ansvarsförhållandena ut? ”Det gäller att ställa hypoteser och testa dem, researcha, göra analyser. I princip arbetar vi som i brottmålsundersökningar på nationell nivå, men målen är större och mer komplicerade och har ofta politiska inslag. Och arbetet försvåras av att lång tid gått sedan händelserna”, säger hon. ”Jag sammanställer materialet för åklagaren, diskuterar med denne var luckor i mate- M rialet inns och hur målet kan läggas upp i rättegången. Det är svårt, utmanande och spännande.” Fernissan är tunn Efter att ha läst Kustaa Vilkunas bok om Stora ofreden konstaterar Paula Mattila att Balkan på -talet påminner mycket om Stora ofreden på -talet. En skillnad är att det då inte handlade om en etnisk rensning på samma sätt som på Balkan. ”Man påminns om att människas kulturella fernissa är tunn. Varje generation måste erövra de humana värderingar som vi lätt ser som en självklarhet. Vi ska inte tro att vi för framtiden vaccinerat mänskligheten från att företa sig grymheter”, säger hon. En bra sak med Kustaa Vilkunas beskrivning är enligt Paula Mattila att han inte tonar ner de sexuella brotten. ”Det tog lång tid att få sexuellt våld etablerat som en fråga för den internationella rätten. Vilkunas bok vittnar om att sådant våld har använts som ett krigsvapen under lång tid”, säger hon. Vad gäller Stora nordiska kriget bör man se att det var en storpolitisk kon likt, säger hon. ”Det var inte en kon likt mellan befolkningen i Finland och den ryska staten. Danmark inledde kriget, riktat mot den gemensamma ienden Sverige, och som alla krig utvecklades det inte som det var tänkt.” Ordern att ödelägga Österbotten hade krigsstrategiska skäl. Det inns exempel på att ryssarna straffade soldater som förbröt sig mot civila. ”Då som nu var en del av problemet de paramilitära styrkorna, alltså stridande grupper vars relation till den militära organisationen är oklar. Kommandokedjorna blir svå- ra att utforska. I sådana miljöer hittar man oftast de värsta krigsbrotten”, säger Paula Mattila. Blir man avtrubbad av att utöva våld? ”Absolut, det tror jag. Det är säkert en skyddsmekanism. Men om avtrubbningen blir en kollektiv företeelse får den fatala följder för ett samhälle”, säger Paula Mattila. Trots allt inns det något positivt i att våldsdåden under Stora ofreden minskade efter att ryssarna bosatt sig med sina familjer i Finland. ”Finländarna såg att ryssarna var människor, och de ryska soldaterna ville inte visa brutalitet inför ögonen på sina egna familjer.” Annorlunda krig i dag Även om grymheterna mellan århundradena är sig lika har krigen ändå ändrat karaktär. ”Det är inte längre så vanligt att två stater tydligt står emot varandra, utan det handlar för det mesta om krig och kon likter inom stater. Det ställer den internationella rätten inför nya utmaningar”, säger Paula Mattila. Själv vill hon tro att även om möjligheterna till grymhet är stora, kanske större än förr, så är också kontrollmekanismerna bättre. ”Till exempel i Syrien följs händelserna av ett aktivt världssamfund. Internet har blivit en mycket viktig faktor. Det är väsentligt svårare i dag att dölja vad som händer än det var ännu under -talets krig på Balkan.” Angående ansvaret i krig håller det juridiskt inte att hänvisa till att man ”bara följt order”, konstaterar Paula Mattila. I den svåra frågan om barnsoldater, vanliga även i moderna kon likter, fastställs i stadgarna för ICC, den enda permanenta internationella Karl Vilhjálmsson brottmålsdomstolen, att denna inte har jurisdiktion över den som inte fyllt år då brottet utförts. Vad gäller rättegången mot Gustav Lillbäck är det enligt henne slående att samhällets rättssystem faktiskt fungerande rätt väl på -talet, trots den upphetsade stämningen. Det fanns också en organiserad hjälp till krigs lyktingarna. Förhörsledare Som en del av arbetet förhör Paula Mattila ett stort antal människor. Han beskriver hur händelserna blir mer verkliga när människor själva får berätta vad de varit med om. ”Att förhöra är en särskild konst, särskilt när det är fråga om offer. Man behöver som förhörsledare känna sig själv ganska väl. Empati är en viktig ingrediens.” Hon beskriver vikten av att bemöta alla på ett korrekt sätt och med respekt. Ett föredöme i detta har varit en brittisk högt utbildad åklagare som hon vid förhör ofta har samarbetet med. ”Det inns ingen anledning att avvika från detta även om man misstänker allvarliga krigsbrott. Människor vill i regel berätta sanningen. Att bemöta dem med aktning är centralt och ger också ofta det bästa resultatet.” SVENOLOF KARLSSON ”Varje generation måste erövra de humana värderingarna. Vi kan inte tro att vi för framtiden vaccinerat mänskligheten från att företa sig grymheter”, säger den internationella brottsmålsutredaren Paula Mattila, här på besök i Helsingfors. K AT TERNÖ – 37 Finsk Energiindustris ordförande Antti Vilkuna och vd Juha Naukkarinen sätter sig till bords… …för möte med Esa Lindholm, ordförande för branschföreningen Bioenergia, och näringsminister Jan Vapaavuori. Karl Vilhjálmsson Bråd tid för Antti Vilkuna Som ordförande för branschorganisationen för de finländska energiföretagen, ET, har Antti Vilkuna en bråd tid. Aldrig förr i modern tid har det varit så svårt att prognostisera i vilket riktning den framtida utvecklingen är på väg. insk Energiindustri (oftast benämnt efter sin inska förkortning, ET) valde vid sitt höstmöte i november Antti Vilkuna, direktör inom Katternögruppen, till förbundets styrelseordförande för . ”En grundläggande fråga i mitt uppdrag är pedagogisk”, säger Antti Vilkuna. ”Energifrågorna är mer komplexa än någonsin, och det politiska inslaget är stort med prioriteringar som snabbt kan förändras.” ”EU drar upp de stora linjerna i energipolitiken, men är samtidigt splittrat. Man talar om att skapa en energiunion, men något konkret har inte hänt. På nordisk nivå inns en vilja att gå före och visa vägen, men inte heller Norden fungerar enhetligt. Också på nationell nivå inns olika intressegrupper som drar åt olika håll.” ”Det viktigaste i min roll är att lyssna och att försök bidra till att hitta en plattform där branschen på ett sakligt och konstruktivt sätt kan diskutera sina angelägenheter. Och helst identi iera de frågor som man vill driva tillsammans”, säger Antti Vilkuna. Att detta inte är så enkelt visas av att ett fyrtiotal lokala energiföretag häromåret bildade en egen intresseorganisation, Lokalkraft ( i. Paikallisvoima), där också bolagen i Katternögruppen är företrädda. ”Man ansåg att ET inte i tillräcklig utsträckning uppmärk- F 38 – K AT TERNÖ sammade de lokala företagens behov. Men klokt nog valde de lokala bolagen att ändå stanna kvar inom ET”, säger Antti Vilkuna, som själv satt i Lokalkrafts styrelse, innan han valdes till ET-ordförande. Viktigaste frågan Vilken är den viktigaste frågan för energibranschen just nu? ”Det osäkra investeringsläget. Osäkerheten om vart utvecklingen är på väg har aldrig varit så stor. Det är något man hör överallt.” Till väsentlig del handlar osäkerheten om politik. De lesta är eniga om är att världen behöver ställa om till ett lägre beroende av fossila bränslen. Men inför frågan hur det ska gå till försvinner enigheten. ”Investeringsbehovet är enormt i energibranschen. Ingen annan sektor gör så stora investeringar, och investeringarna måste ofta kalkyleras på mycket lång sikt. Men samtidigt går politikerna allt mer in och styr spelet”, säger Antti Vilkuna. ”På nittiotalet gick de politiska slagorden ut på avreglering och konkurrens. Men nu handlar det i Europa om återreglering. procent av investeringarna i ny produktion har stöd inansiering, och nätinvesteringarna styrs helt av politiska beslut.” Problemet är inte nödvändigtvis spelreglerna som sådana, utan att politiken är så oförutsebar. Till exempel har stödet till biomassa och skatten på torv förändrats lera gånger i Finland under den nuvarande regeringens tid. Och snart har vi åter riksdagsval. ”Det investerarna framför allt behöver är långsiktiga spelregler. ET anser som många andra att det bästa skulle vara ett enda styrmedel som styr överallt, handeln med utsläppsrätter. Så fort lera styrmedel tillämpas parallellt, börjar de störa varandra”, säger Antti Vilkuna. Kunskapsbrist Till en del handlar politiken om kunskapsbrist, tror han. Tysklands Energiewende är ett exempel på det. Man visste inte riktigt vad man gjorde. ”Kostnaderna för den tyska energiomställningen är ofantliga. Enbart subventionerna till energiomställningen kostar dubbelt så mycket för slutkunden som själva elen. Sammanlagt betalar de tyska konsumenterna cent/kWh för sin el. Vi måste lära av Tyskland så att inte vi också får samma utveckling”, säger Antti Vilkuna. En annan sak som branschen nu kämpar med är de låga elpriserna. ”Generellt för ekonomin och konsumenterna är det förstås bra med låga elpriser. Men frågan är om de är konstgjort låga. Den stora utbyggnaden av subventionerad vind- och solel har i länder som Tyskland och Sverige skapat en överkapacitet, som inte följer behovet utan vädret. Samtidigt kan man inte stänga ner de konventionella kraftverken, eftersom de behövs när den väderberoende produktionen står stilla.” ”Grundproblemet är att el inte kan lagras. Allt ler efterlyser en annan marknadsdesign, som inkluderar kostnaderna för den effekt som alltid måste innas i systemet. Som designen nu ser ut, med en energy only-marknad, återspeglas inte kapacitetskostnaderna i elpriset”, säger Antti Vilkuna. Till detta kommer teknikutvecklingen, som också den är oförutsägbar. Ingen hade föreställt sig att den amerikanske skiffergasen skulle rita om energikartan fullständigt i världen. Ingen trodde heller att oljepriset skulle falla så som det gjort. Ljuspunkter I inländskt perspektiv inns trots allt ljuspunkter. ”Vi har en bra mix av energikällor, där de förnybara inslagen ökar allt mer. Vi har unika förutsättningar vad gäller biomassa och torv, både när det gäller tillgång och kunskap. Vi har en hög kompetens och en unik säkerhethetskultur inom kärnkraften.” ”Vi har i Finland också hög klass på elnätet. De så kallade smarta näten är en viktig ingrediens i framtidens energilösningar, och i det avseendet är vi lyckligt lottade. Det inns en tradition hos oss att söka rationella lösningar, och vi ligger långt framme när det gäller att tillämpa it-teknik.” ”Det är en annan stark trend just nu, att energiföretagen i allt högre grad blir it-företag. I det avseende har Finland goda förutsättningar att ligga i framkant i utvecklingen”, säger Antti Vilkuna. SVENOLOF KARLSSON K AT TERNÖ – 39 TT Bild Krisztian Bocsj/Bloomberg Elen från vindkraften har företräde i elnätet och subventioneras kraftigt av konsumenterna. Problemet är att vindkraften levererar el när det blåser, inte när elen behövs. Bilden till vänster är tagen i Wilster i norra Tyskland. Energiewende –Tysklands smutsiga misstag Det blir allt vanligare att man i Tyskland pekar på Energiewende, omställningen till förnybar energianvändning, som ett fiasko. I stort sett alla siffror visar fel. ”Vi har gått vilse i energiomställningen”, säger Patrick Graichen, chef för Tysklands ledande tankesmedja för förnybar energi, Agora Energiewende. 40 – K AT TERNÖ ör en tid sedan gjorde Tysklands ekonomi- och energiminister Sigmar Gabriel, tillika vice förbundskansler och ordförande för socialdemokratiska partiet, något som en tysk politiker i ledande ställning aldrig förut gjort. Han läxade upp Greenpeace. Precis när han ställt sig i talarstolen på en kongress om energieffektivisering arrangerad av Deutsche Energie-Agentur steg två Greenpeaceaktivister fram med en banderoll om att klimatet kräver att kolkraften läggs ner. Värden för tillställningen sprang fram för att bistå sin gäst, men uppmanades av Gabriel att låta aktivisterna stanna kvar. ”Låt dem stå här. De vet nog hur de på ett civiliserat sätt kan lämna salen”, sade han och riktade efter det i över en halv timme ett improviserat tal direkt till de två Greenpeacerepresentanterna. ”Att ni står här och lugnar ert ekologiska samvete och överlåter åt andra att ta ansvar för arbetsplatser i kolverksamheten, det är en arbetsfördelning som jag försiktigt sagt skulle kalla antikverad”, sade Gabriel. ”Med er energipolitik fördriver ni inte bara basindustrin, utan hela kedjor av värdeskapande verksamhet ut ur landet. Man kan inte på samma gång stiga ut ur kärnkraften och kolkraften – i varje fall inte om man vill överleva ekonomiskt”, tillade han. F Några repliker tillät han inte aktivisterna: ”Problemet är att det är jag som har mikrofonen. Jag förstår att det irriterar er, men det här tillfället att vederlägga era argument tänker jag inte låta gå ifrån mig”, förklarade Gabriel. Han beskrev hur Tyskland nu som följd av Energiewende måste ta itu med ett otal frågor gällande kostnader, försörjningssäkerhet och marknadsdesign. När Greenpeaceaktivisterna till sist började ropa till Gabriel att han skulle sluta, vände sig energiministern till publiken i salen med orden: ”De vill att jag ska sluta? De har stört mitt tal, och nu gör jag upp med den position som de företräder. Jag tänker: Det får de stå ut med!” Blev inte som tänkt Att Sigmar Gabriel öppet gick till attack mot Greenpeace var alltså något nytt, men ska förstås mot bakgrunden av att allt ler siffror visar att effekten av Energiewende inte blivit vad man tänkte. Visserligen har utbyggnaden av vindkraft och solceller varit enorm, men subventionskostnaderna är astronomiska, allt ler tyskar klarar inte att betala elräkningarna, påfrestningarna på elnätet har ökat markant på grund av den ojämna eltillförseln från de väderberoende källorna och koldioxidutsläppen har ökat (från miljoner ton till miljoner ton ). Tidningen Die Welt sammanfattar Energiewende med rubriken ”Schmutziger Irrtum” (Det smutsiga misstaget) och citerar slutsatsen hos Patrick Graichen, som leder Agora Energiewende, Tysklands mest in lytelserika tankesmedja inom energipolitiken: ”Vi har gått vilse i energiomställningen.” Tanken var att Tyskland skulle stiga ut ur kärnkraften och satsa på förnybara energikällor. Vid de tillfällen när dessa inte skulle räcka till, skulle gasturbiner med begränsade utsläpp sättas i gång, tills också de en dag skulle bli över lödiga. ”Den onda atomströmmen försvinner först, därefter den smutsiga kolströmmen, Tyskland skulle bli en förebild och föregångare i klimatarbetet”, enligt artikeln. Men kolkraftverken inns inte bara kvar, utan nybyggs, och de betydligt renare gaskraftverken tas ur bruk och har vid det här laget förorsakat energibolagen gigantiska förluster. ”I efterhand är allt detta logiskt. Men trots att vi haft tre, fyra år på oss (efter beslutet om nedläggningen av kärnkraften ) har den här logiken inte genomskådats tidigare”, säger Patrick Graichen. Die Welts beskrivning är att energiomställningen sedan år tillbaka slukar all politisk energi, alla pengar, all fantasi som Tyskland har till förfogande i miljöarbetet. Negativt elpris Die Welt ger en bild av läget i Tyskland den maj i jol. Det var en söndag, och som alltid under helger var elförbrukningen lägre än under arbetsveckan. Vinden var stark och himlen molnfri. Under den tidiga morgonen producerade Tysklands solanläggningar ännu nästan ingen el, och elutbudet översteg efterfrågan. Men i takt med att solen steg på himlen uppkom en kolossal överproduktion, med följd att elpriset inte föll bara till noll, utan till minus euro/ MWh under den tidiga eftermiddagen. På elbörsen ick man under dessa timmar alltså cent/kWh betalt för den el man tog emot. Det här var ingen enskild händelse. Under första halvåret hade Tyskland negativt elpris under timmar. Enligt en beräkning av tankesmedjan Energy Brainpool kommer Tyskland inom några år att ha negativt elpris under timmar per år. Vad gör kolkraftverken när elpriset faller och faller? Just den maj gavs ett exempel. De fortsatte att producera el. Det kostar mindre att sälja strömmen till negativt elpris under tio timmar än att stänga ett kolkraftverk. Enbart den diesel som behövs för att återstarta ett stort tyskt kol- kraftverk kostar ett fem- eller sexsiffrigt belopp i euro. Patrick Graichens förklaring till utvecklingen i Tyskland är att energiexperterna gjort en ”kollektiv felbedömning” i fråga om effekterna av den tillkommande väderberoende energin. Det fanns sakkunniga som såg vad som skulle hända. Die Welt nämner forskaren Nora Méray, som beskrev den kommande händelseutvecklingen redan . Men vem ville veta? ”Omkring förnybarhetsbranschen har ett regelrätt politisktindustriellt komplex vuxit fram. Aktörerna förenas av ett intresse: Problemen kring Energiewende måste uppfattas vara lösbara, så att vind- och solbranschen fortsatt ska få subventioner. Hänförelsen över den gröna omställningen och hänförelsen över affärerna kring den gröna omställningen kan sedan länge inte särskiljas”, säger Die Welts redaktör Frank Drieschner. Han tillägger att en effekt av Energiewende-euforin är att Tyskland gravt försummat åtgärder inom andra områden, som tra ikområdet och uppvärmning av hus. ska Tyskland enligt politiska beslut stänga sina sista kärnkraftverk. Många frågar redan nu vilken effekten blir när också denna del av Tysklands elförsörjning – som producerar el oberoende av väder – släcks ned. SVENOLOF KARLSSON En av de få vinnarna i Energiewende är kolkraften, därför att den näst kärnkraften producerar den billigaste elen när vindkraften och solkraften inte levererar. På bilden till höger det enorma brunkolskraftverk som drivs av Vattenfall i Jänschwalde i östra Tyskland. Tysklands vice förbundskansler Sigmar Gabriel läxade upp Greenpeace representanter när de plötsligt steg upp på scenen. Det går inte att stänga ned kärnkraften och kolkraften samtidigt, förklarade han. Roland Popp/dpa/MVphoto K AT TERNÖ – 41 Karl Vilhjálmsson Eija-Riitta Korhola, filosofie doktor. Den elaka klimatfrågan Att klimatpolitiken gett så dåligt resultat beror på en förenklad världsbild, säger den tidigare Europaparlamentarikern Eija-Riitta Korhola, som nyligen disputerade vid Helsingfors universitet. atternötidningen har tidigare uppmärksammat Eija-Riitta Korholas doktorsarbete, som slutligt ick titeln The Rise and Fall of the Kyoto Protocol – Climate Change as a Political Process (Kyotoprotokollets uppgång och fall – klimatförändringen som en politisk process). Avhandlingen beskriver Kyotoprotokollets rötter och dess rati iceringsprocess. Framför allt ligger fokus på klimatfrågan som ett problem när det gäller politiskt beslutsfattande och politikens relation till klimatforskningen. En av Eija-Riitta Korholas slutsatser är att de utsläppsminskningar som EU redovisar egentligen handlar om att EU outsourcat utsläppen. ”Att EU når utsläppsmålet i Kyotoprotokollet är skenbart. Om man inte bara beaktar utsläppen från produktionen, utan även från konsumtionen, har EU:s utsläpp ökat. Och de utsläpp det handlar om kommer i hög grad från kol”, säger hon. ”De dystra utsläppssiffrorna ger heller inte hela bilden. Just perioden – , som är referensperiod för hur Kyotomålen nåtts, dominerades av en global ekonomisk kris, som sänkte utsläppsnivån avsevärt. Så därför ser EU:s utsläppssiffror bättre ut än de annars skulle ha gjort.” Kyotoavtalet har misslyckats även mätt i relativa termer, den så kallade kolintensiteten, mätt som utsläpp i förhållande till bruttonationalprodukten. ”Just det måttet är en viktig mätare på utvecklingsriktningen. Att utsläppen ökar vid ökad ekonomisk aktivitet är i sig inte förvånande. Men de senaste åren har utsläppen i relation till produktionen ökat i världen, framför allt beroende på utvecklingen i Kina och Indien.” ”I Kina och Indien är kolintensiteten – gånger större än den i USA och – gånger större än i det land som ligger bäst till i världen, Sverige”, säger Eija-Riitta Korhola. ”Låt oss säga som det är. EU har på länge K 42 – K AT TERNÖ inte åstadkommit någon klimatpolitik, om man med det syftar på en politik som skulle minska utsläppen globalt.” Varför gick det fel? Under disputationen ville opponenten, professor Ye Qi, veta närmare varför Kyotoprotokollet misslyckats. Det var feltänkt från början, sade EijaRiitta Korhola och gav en förklaring utgående från begreppsparet wicked problem/ tame problem (ung. elakt/snällt problem). Kyotoprotokollet byggdes upp på en mall som utformats för tame problems, sådana som Montrealprotokollet (som förbjöd användning av freoner) och avtalen mot kärnvapenspridning och sura regn. Problem som kan vara svåra att lösa, men är lätta att de iniera. Men klimatfrågan är ett wicked problem, ett som har många dimensioner och är svårt att greppa och som tenderar att skapa nya problem när de gamla lösts. Diskussionen under disputationen gällde också den nu adertonåriga uppvärmningspaus, hiatus, som behandlas i klimatpanelen IPCC:s senaste vetenskapliga rapport men som inte förutsetts av klimatmodellerna. Klimatet är till sin natur kaotiskt och påverkas uppenbart av variabler som modellerna inte täcker in, sade Eija-Riitta Korhola. ”Det är hälsosamt att läsa den vetenskapliga sammanfattningen i IPPC:s senaste rapport. Då ser man att forskarna betonar osäkerheten och inte skruvar upp utan tvärtom tonar ner riskerna, till exempel i fråga om klimatkänsligheten”, sade hon. Frågan är varför detta inte återspeglas i IPCC:s sammanfattning för beslutsfattare, där den alarmistiska nivån tvärtom varit oförändrat hög. ”Det beror på att uttolkningen och klimatberättelsen, the narrative, utformas i ett fält mellan forskarna och politikerna – ett fält där NGO:s (non-governmental organizations, ickestatliga organisationer av typ Världsnaturfonden och Greenpeace) dominerar”, sade Eija-Riitta Korhola. Inför dessa ofta tongivande organisationer faller både forskare och media lätt till föga. Vissa forskare agerar även som klimataktivister. Eija-Riitta Korhola refererade den brittiske klimatforskaren Mike Hulme, som berättat om hur han deltagit i kvali- icerade vetenskapliga diskussioner som, när de presenterats offentligt, varit vinklade och förenklade till oigenkännlighet. ”Både forskare och politiker lider av detta. De behöver se spelet som det är och inse sin begränsning och erkänna osäkerheten, annars skapar de fel politik.” ”De som är mest bekymrade i klimatfrågan borde också vara de som är mest måna om att de politiska åtgärderna bygger på en fast vetenskaplig grund”, sade Eija-Riitta Korhola. Rika och fattiga Ännu ett grundproblem med Kyotoprotokollet är att det kategoriskt delar upp världen i rika och fattiga länder. Med det utde inieras den ekonomiska utveckling som skett efter Kyotoprotokollets utformning, , i framför allt Kina och Indien, de två länder som i dag ökar sina utsläpp allra mest. Genom learning by doing borde kunskapsläget inför klimatmötet i Paris i slutet av vara bättre än tidigare. Men Eija-Riitta Korhola är osäker på om man drar de rätta slutsatserna. ”Låt oss inte vara naiva. Mot den bakgrunden är den effektivaste klimatåtgärden att EU håller sin högeffektiva industri kvar i Europa. Världens renaste och mest koldioxidsnåla produktion inns hos oss. Om kinesiska stålverk ska ersätta inländska stålverk tredubblas utsläppen”, sade Eija-Riitta Korhola. Med detta ifrågasätter hon den slutsats som driver stora delar av miljörörelsen. ”Goda intentioner är ingen garanti för en klok strategi. Miljörörelsen ser ekonomisk tillväxt som en iende till miljön trots att verkligheten visar att i just de delar av världen som har ekonomisk välfärd och människors grundbehov tillgodoses, är människor mer intresserade av att värna miljön.” ”Fattigdom är det största miljöhotet, trots att den ofta romantiseras i miljöretoriken”, säger Eija-Riitta Korhola. Ye Qi sammanfattade sin uppfattning med att avhandlingen var ”mycket spännande”, bland annat för att den skrivits av en politiker som själv under femton år ( – ) lärt känna det politiska spelet i klimatfrågan som ledamot i Europaparlamentet. Handledare i avhandlingsarbetet var professorn i miljöpolitik Pekka Kauppi Karl Vilhjálmsson ”Snabb utsläppsminskning osannolik” Professor Ye Qi har gjort en stor del av sin karriär vid amerikanska universitet. Han är i dag director för Brookings-Tsinghua Center for Public Policy, knutet till Tsinghuauniversitetet i Peking. Ye Qi sade i samband med disputationen i Helsingfors att han för sin del hoppas på ett internationellt klimatavtal i Paris 2015. Men i en intervju för Energy Post i fjol såg han inte något hopp om en snabb stabilisering av växthusgasemissionerna vare sig i Kina eller resten av världen. Även om Kina växlar från kol till gas leder det inte nödvändigtvis till mindre emissioner, då en stor del av den gas som Kina använder kommer från gasifiering av kol, förklarade Ye Qi. Han trodde inte heller att skiffergas kommer att spela någon större roll i Kina förrän omkring 2030, bland annat för att den amerikanska tekniken för skiffergas inte är väl lämpad för Kina. Det finns dock en stark ambition i Kina att minska energianvändningen och utsläppen, förklarade han. Och det kan ske med drastiska metoder: ”Ibland stänger regeringen helt sonika ner industrier. Den låter demolera kraftverk nära städer. Jag föreställer mig att det är svårt att agera så någon annanstans i världen. 2010 insåg den centrala regeringen att den inte skulle klara att möta målen för energieffektivitet. Några regionala regeringar gick då så långt att de beordrade blackouts, även för sjukhus.” och iloso iprofessorn Matti Sintonen. Två prominenta akademiker var förgranskare, David Victor, San Diego universitet, och Ilkka Niiniluoto, tidigare både rektor och kansler för Helsingfors universitet. Avhandlingen bedömdes med eximia cum laude approbatur, det näst högsta betyg som kan ges för en avhandling. SVENOLOF KARLSSON K AT TERNÖ – 43 Getty Images Ett tiotal kärnreaktorer av miniformat planeras för den arktiska delen av Kanada, bland annat i huvudorten Iqaluit på Baffinön i den provins Nunavut där 80 procent av befolkningen är inuiter. Småskalig kärnkraft på gång Harald Klomp Små transportabla kärnkraftsreaktorer på 3 megawatt som går på samma bränsle i 30 år kan förändra spelplanen i energibranschen, tror professorn i partikelfysik vid Kungl. Tekniska Högskolan i Stockholm, Janne Wallenius. 44 – K AT TERNÖ anne Wallenius bestämde sig för att bli forskare efter ett besök hos sin morbror Mikko Paalanen, världskänd chef för kalltemperaturlaboratoriet vid Tekniska Högskolan i Otnäs. ”Mikko visade mig laboratoriet, jag blev väldigt fascinerad av de experiment man kunde göra nära den absoluta nollpunkten.” I dag är Janne Wallenius själv en ledande forskare, men inom området framtidens kärnteknologi. Han ger en bakgrund till det som nu upptar honom: ”Att metall i en blykyld kärnkraftsreaktor korroderar, bryts ner och blir sprött har varit en laskhals i utvecklingen av bridreaktorer [= kedjereaktionen drivs med snabba neutroner, utan moderator]. Men efter ett tekniskt genombrott är det problemet löst.” Genombrottet beskrivs närmare i ett av Janne Wallenius doktorandprojekt. Blyet och stålet exponerades för graders värme under två år, utan att stålet visade någon signi ikant påverkan. Doktoranden J Jesper Ejenstam disputerade den januari i år. ”Tillsammans med verkstadskoncernen Sandvik har vi i ett forskningsprojekt nu tagit fram ett stål som är korrosionstolerant mot bly. Bly är överlägset på att fånga in radioaktiva element och strålning både kemiskt och fysiskt”, säger Janne Wallenius. Återanvända kärnavfall En stor poäng är att den nya tekniken öppnar för reaktorer som kan drivas med det som i dag klassi iceras som kärnavfall. ”I dagens kärnkraftsreaktorer tar man ut mindre än procent av bränsleinnehållet. Med vår teknik ska procent kunna användas. Energiresurserna ökar alltså med en faktor och vi minskar mängden radiotoxicitet till procent.” ”Återvinning kan vara ett bra koncept också när det gäller kärnkraft”, kommenterar Janne Wallenius. Om tillräckligt intresse för den nya tekniken inns i länder som Sverige och Finland vill han låta vara osagt. Däremot inns intresse i Kanada. Janne Wallenius och två svenska forskarkolleger är sedan en tid i färd med att bilda ett samriskföretag med det kanadensiska företaget Promation, som bland annat levererar komponenter till kanadensiska kärnkraftverk. ”Kanada är ett ledande kärnkraftsland, med egna reaktorer och en mångsidig kärnkraftsindustri, som förstår potentialen i detta”, säger Janne Wallenius. Det koncept man arbetar med är alltså mikroreaktorer, i storleksordningen – megawatt. ”Det är idealiskt för de samhällen i norra Kanada som i dag saknar kontakt med det nationella elnätet. Här producerar man sin el med dieselgeneratorer för – cent/kWh. Med våra mikroreaktorer kan vi producera elen för – cent/ kWh”, säger Janne Wallenius. De aktuella planerna omfattar tio reaktorer i lika många samhällen. Fem möten har Janne Wallenius redan haft med den kanadensiska kärnkrafts- myndigheten, fyra gånger har han besökt Iqaluit, huvudorten i det arktiska Kanada, där en viktig samarbetspartner är inuiternas regionala bolag för industriell utveckling. Planen omfattar en första reaktor i kommersiell drift , och tio stycken . En forskningsreaktor skulle kunna tas i bruk redan om fem år. Serieproduktion Kärnkraftverken ska byggas helt färdiga i serieproduktion på fabrik och transporteras till driftplatsen, där de sedan nedgrävda under jord ska leverera el i års tid på samma bränsleladdning, , ton, som alltså inte behöver bytas ut. ”Sedan hämtar vi tillbaka reaktorerna och återanvänder det som kan återanvändas”, berättar Janne Wallenius. Breakeven i projektet ligger vid fyra reaktorer. Efter det ska projektet ge vinst. Kostnaden för att få tillstånd att bygga och driftsätta en kärnkraftsreaktor i Kanada motsvarar ungefär miljoner euro. Lika mycket till behövs för forsknings- och utvecklingsprogrammet. Bränslet är till att börja med vanlig urandioxid, med procents anrikning. Reaktorn är kapabel att gå på återvunnet bränsle, men det får av teknikutvecklingsskäl vänta till nästa skede, säger Janne Wallenius. ”Vi vill nu visa att tekniken fungerar på kommersiella grunder. Sedan ska den kunna användas för återvinning av kärnavfall i stor skala.” Iqaluit ligger ungefär på Sydösterbottens latitud, andra reaktorlägen inns så långt norrut som över polcirkeln. Det är långt kallare än hos oss, isbelagt nio månader om året, och på många håll permafrost. Janne Wallenius hoppas fortfarande på intresse på hemmaplan. ”Med en forskningsreaktor skulle vi kunna bli ledande utanför Ryssland i att utveckla tekniken för blykylda reaktorer för återvinning av kärnavfall.” SVENOLOF KARLSSON Janne Wallenius på studiebesök vid forskningsreaktorn på McMasteruniversitetet i Ontario, Kanada, en klassisk reaktor som varit i drift sedan 1959 och bidrar med en stor del av den radioaktiva jodisotop som används vid behandling av prostatacancer. K AT TERNÖ – 45 Allan Borg Med dagens låga räntenivå kommer Hanhikoski redan om några år att börja bidra positivt till bolagets ekonomiska resultat”, förklarar han. Hanhikoski kraftverk är byggt – och har ett visst behov av underhåll. En första åtgärd kan bli att byta lager. ”Turbinen och den övriga tekniken är snarlik den som inns i vårt kraftverk i Hattar. Vi kan tekniken, servicen och driften”, säger Ingvar Kulla. Hanhikoski togs över av Esse Vattenkraftverken i Hattar och i Wärnå har sedan årsskiftet fått uppbackning av Hanhikoski kraftverk. Det betyder att esseborna, under perioder när flödena är goda, numera får nästan hälften av sin el från vattenkraft. 46 – K AT TERNÖ ågra mil uppströms från Esse, cirka sex kilometer sydost om Evijärvi centrum, ligger Hanhikoski kraftverk. Det är Esse ElektroKrafts stora satsning för att stärka bolagets produktion. ”Vi tog över driften från första januari av Vattenfall, som hyrt kraftverket av Evijärvi kommun. Tidigare har våra vattenkraftverk producerat mellan och procent av den el vi säljer. Nu stiger andelen till – procent. Det är ett stort steg i rätt riktning”, säger Essebolagets vd Ingvar Kulla. N Affären slöts i oktober , när Esse Elektro-Kraft betalade drygt fem miljoner euro till Evijärvi kommun. I den slutna budgivningen i samband med försäljningen låg Essebolaget rejält över de andra intressenterna, däribland Vetelin Sähkölaitos. ”Det var ett attraktivt kraftverk som passar väl in vår proil som producent av grön el. Vi hade som strategi att ligga en aning över det väntade marknadspriset för att undvika en situation där priset trissas upp genom auktion. Forsskyddsla- gen har stoppat utbyggnad av vattenkraft sedan och det här var den sista vattenkraftverksaffären längs Esse å inom en överskådlig framtid”, säger Ingvar Kulla. Välbekant teknik Investeringen inansieras till viss del med lån. Ingvar Kulla är övertygad om att det på lång sikt kommer att bli en mycket lönsam affär. ”Det är en fördel att satsa på ett färdigbyggt kraftverk som genast är driftklart. Energikällan är kostnadsfri och stabil. Karolina Isaksson REN ENERGIKÄLLA. Satsningen på Hanhikoski vattenkraftverk gör att Esse Elektro-Kraft Ab:s kunder under goda flöden får nästan hälften av sin el från vattenkraft. Resten kommer från Katternögruppens gemensamma elproduktionsanläggningar och elbörsen. Bilden tagen sommaren 2003. Fjärrstyrs från Jakobstad Hanhikoski kraftverk har två Tampellaturbiner och en årlig elproduktion på omkring GWh. Det geogra iska läget i Välijoki, mellan sjöarna Lappajärvi och Evijärvi, gör att vattenmassor kan magasineras och att kraftverket i viss mån kan dygnsregleras för att optimera elproduktionen utifrån efterfrågan på el. I januari kopplades också övervakningen och järrdriften av kraftverket till driftcentralen i Jakobstad. ”Vi höjer produktionen i kraftverket dagstid när elpriset är högre och sänker produktionen nattetid när elpriset är lägre”, säger Ingvar Kulla. Han ser en historiskt intressant detalj i köpet av Hanhikoski kraftverk. ”I vår bolagshistorik står att Esse Elektro-Kraft levererade el till Jokikylä, byn där kraftverket ligger, från -talet till dess att kraftverket togs i bruk .” Nu går strömmen i motsatt riktning när bolagets cirka kunder i Esse, Forsby, Purmo, Kortesjärvi och Alahärmä får en del av sin el från kraftverket i Jokikylä. JOHAN SVENLIN PÅLITLIG PRODUKTION. Ingvar Kulla är nöjd med bolagets kraftverksinvestering i Evijärvi. ”Hanhikoski passar perfekt in vår övriga elproduktion och tekniken är känd för oss sedan tidigare.” K AT TERNÖ – 47 Så här såg det badhus ut som invigdes i anslutning till elverket 1904. En vacker jugendbyggnad, ritad av arkitektbyrån Grahn, Hedman & Wasastjerna. Ingången till ”finare” avdelningen till höger, medan ”folkavdelningen” hade ingång på byggnadens baksida. Badhuset ombyggdes helt 1926 och fick då sin nuvarande utformning. Elnätet tog stryk av snön u De kraftiga blöta snöfallen i november och i början av januari orsakade flera ovanligt svårhanterade elavbrott. Många skogsägare inom området Pedersöre–Kronoby–Vetil drabbades av stora skador på sina skogsskiften, när tunga snömassor böjde eller knäckte både smala och tjocka trädstammar. En del träd drogs omkull med rötterna eftersom marken inte var frusen ännu i början av januari. ”Jag har varit med om motsvarande situation en gång tidigare, någon gång på 1970-talet, men jag har inte sett så här mycket ungskog falla omkull tidigare”, berättar pensionerade linjemontören Mauritz Nybacka från Esse. Han har 38 års erfarenhet av jobbet och ryckte ut även i vinter för att förstärka Esse Elektro-Kraft Ab:s röjningsmanskap. Linjemon- törerna arbetade långa pass för att hitta och röja bort de träd som fallit och trasslat in sig i elledningarna. Röjningsarbetet förhindrades av att skogsvägarna var svårframkomliga och många elkunder drabbades därför av ovanligt långvariga elavbrott. ”Det fanns så mycket snö på skogsvägarna att det var svårt att ta sig fram med en fyrhjulsdriven bil. Med fyrhjulingar kommer man fram överallt, men det finns ett begränsat antal av dem. Förr åkte vi ut med skidor i skogsterrängen, men ofta var vi tvungna att hämta andra verktyg och arbetet drog ut på tiden. Det har blivit ännu viktigare på senare år att snabbt få tillbaka elförsörjningen till kunderna”, säger Mauritz Nybacka. JOHAN SVENLIN Karolina Isaksson Fasadritningen inför ombyggnaden av Jakobstads elektricitetsverk och badinrättning 1926. Arkitekterna hette Axel Mörne och Runar Eklund. Bra affär för båda parter En bra affär för båda parter, kommenterar Herrfors Ab:s vd Stefan Storholm affären där bolaget köpte huvuddelen av Jakobstads Energiverk. Lina Enlund INHOPPARE. Mauritz Nybacka känner elnätet i Esseskogarna nästan lika bra som som sin egen ficka. ”Jag har inte sett så mycket ungskog falla av snöbördor tidigare. Den sena tjälen bidrog också till att träd välte omkull med rötter och allt”, säger han. 48 – K AT TERNÖ Stefan Storholm trax före årsskiftet fastställdes den affär, där Herrfors Ab köpte merparten, det vill säga nät- och järr värmeverksamheten samt elhandeln, av Jakobstads Energiverks verksamhet. Priset var , miljoner euro, och affären godkändes av alla parter enhälligt. I köpet ingår inte Jakobstads Energiverks andelar i energiproduktionsbolag, närmast i Alhomens Kraft och Pohjolan Voima. Denna verksamhet drivs vidare inom ett nytt bolag ägt av staden Jakobstad. En faktor bakom försäljningen var lagstiftning om att kommunala affärsverk måste bolagiseras senast till ingången av . Affären motiveras dock också av verksamhetsskäl. ”Bedömningen är att det är en bra lösning att Jakobstads distributionsnät blir del av en större lokal helhet. Det är lättare att sköta underhållet för en större aktör och kostnaden för elkonsumenterna hålls nere. Staden slipper dessutom själv ta sig an de investeringar som framdeles är att vänta”, sade stadssekreterare Milla Kallioinen som Jakobstads representant i samband med affären. S En försäljning till Herrfors var enligt henne en naturlig lösning också såtillvida att köparen var ett närstående bolag. Jakobstad äger , procent av aktierna i Katternö Ab, som äger Herrfors till , procent, och har ett ägande även direkt i Herrfors genom den så kallade B-aktieserien. Affären innebar alltså att Jakobstad sålde till ett bolag där staden själv är största ägare. Jakobstads Energiverks anställda fortsätter som gamla arbetstagare sin anställning inom Herrfors. Som följd av jäv deltog varken stadsstyrelsens ordförande Peter Boström, stadsdirektören Mikael Jakobsson eller stadsjuristen Anne Ekstrand i behandlingen av frågan. Herrfors vd Stefan Storholm ser affären som en viktig konsolidering för Herrfors Ab och Katternögruppen. Herrfors får en större kritisk massa, vilket säkerställer konkurrensförmågan och ger möjlighet till besparingar och synergier. ”Till exempel kan vi nu planera för en gemensam administration och gemensamma IT-lösningar. Särskilt i IT-frågorna står branschen inför be- tydande investeringar, och då är det en stor fördel att kunna agera i större skala”, säger Stefan Storholm. Något övertalighetsproblem ser han inte. I den mån personalresurser kan frigöras i Jakobstadsverksamheten tror han att de kan utnyttjas av Herrfors, som under senare tid köpt allt mer tjänster utifrån. Detta för att klara belastningstoppar. Det gäller bland annat det arbete som Herrfors står inför i samband med att luftledningarna ska överföras till jordkabel, en process som redan till stor del är genomförd i stadskärnan. ”Jag gläder mig åt den här lösningen också för att den visar att den största ägaren tror på Herrfors. Energifrågorna är komplexa, investeringsintensiva och kräver lång framförhållning, och då är det viktigt att ha starka och lokalt förankrade ägare”, säger Stefan Storholm. Den formella integrationsprocessen mellan Herrfors och Jakobstads Energiverk ska enligt planerna vara slutförd under våren. Målet är att den fastighet som i nuläget hyrs för energiverket på Victor Schaumansesplanaden i Jakobstad ska lämnas före semestrarna kommande sommar. SVENOLOF KARLSSON Jakobstads elektricitetsverk nybyggt 1901. K AT TERNÖ – 49 Näst varmaste året Osäkerheten i energibranschen är värre, komplexiteten större och tempot högre än någonsin förr i energibranschen, sade Christoph Frei, generalsekreterare för World Energy Council, WEC, när han talade på en konferens i Tammerfors i höstas. WEC har agerat som ett globalt organ för energibranschen sedan . Frei baserade sina u Christoph Frei utsagor på den aktuella surveyundersökning som WEC gjort bland över ettusen ledande aktörer i branschen jorden runt. För tjugo år sedan, sade Christoph Frei, tittade investerare framför allt på en signal inför en investering: oljepriset. I dag gäller det att fånga upp och tolka ett stort spektrum av signaler. Och tempot är något helt annat. På åtta år har skiffergasutvinningen i USA mer än tiodubblats. På fem år har priset på solceller fallit med en faktor åtta. Tysklands hypade Energiewende har på kort tid utvecklats till något annat än man trodde. Efter att ha toppat WEC:s lista under ett antal år, har klimatfrågan nu tappat i betydelse. Christoph Frei trodde att det i Paris kommande december blir mycket svårt att nå en klimatöverenskommelse som alla skulle acceptera. Andra trender som han särskilt lyfte fram: • Kapitaltillgången har blivit allt osäkrare. Medan energibranschen tidigare uppfattats som långsiktigt stabil karakteriseras den nu som kortsiktig och osäker, framför allt för att den politiska riskens skull. • CCUS, olika metoder för att ta hand om koldioxiden, har på ett dramatiskt sätt försvunnit från kartan. • Energieffektivitet ligger stabilt i topp som den åtgärd som har mest potential. ”Det kanske låter överraskande, men baserat på WEC:s underlag är den fråga som har störst potential att påverka framtiden inte energimixen, utan energieffektiviseringen”, sade Christoph Frei. Hans slutsats var att utveck- September p lingen mot förnybart inte kommer att gå så fort som många skulle vilja. År kommer världens energianvändning fortfarande att vara till – procent fossil, räknat på en ökning av energibehovet från i dag med – procent. ”Solcellernas roll har då vuxit dramatiskt. Men än så länge står de bara för , procent av världens energianvändning. Det tar sin tid innan de stora volymerna växer fram, solkraftens andel av totalförbrukningen hamnar i intervallet – procent.” ”En viktig aspekt är att fokus i energisystemet förskjuts från big plants till big data. Det blir hos energibolagen i allt högre grad en fråga om att hantera massiva informationsmängder”, sade Christoph Frei. Oktober November Europa totalt splittrat u Fjorton av EU:s medlemsländer vill gå före i klimatarbetet, jorton vill inte det, framgår av aktuella dokument och uttalanden inom EU. Det beskrevs som en stor framgång när Europeiska rådet i oktober beslöt att EU:s klimatmål för , - - , ska följas av - - till . Med det avses att växthusgasutsläppen i EU till ska minska med procent, att procent av energin till dess ska vara förnybar och att energieffektiviseringsgraden ska nå procent. Överenskommelsen var dock full med undantag. Till exempel ska nya stödsystem inrättas för länder som ligger under procent av genomsnittsBNP, i praktiken östeuropeiska länder som ligger tungt fast i ett fossilt energiberoende. 50 – K AT TERNÖ Det sägs också att fattigare länder i EU ska fortsätta få gratis tilldelning av utsläppsrätter även efter . Polens premiärminister Ewa Kopacz kommenterade: ”Jag sade att vi inte kommer att lämna mötet med nya inansiella bördor, och några sådana har vi inte heller fått.” Den gröna gruppen i Europaparlamentet förklarade att undantagen var ”en skam” och att EU ”har abdikerat från sitt ledarskap i klimatpolitiken”. Ännu en klausul gör det dessutom möjligt för EU att retirera från målsättningarna om FN:s klimatmöte i Paris visar sig inte svara upp mot EU:s förväntningar. Den december tydliggjordes klyftan när en rad miljöministrar uppmanade EU-kommissionen att snabbt gå vidare December med implementeringen av klimat- och energiramverket för . De miljöministrar som ställde sig bakom uttalandet representerade Belgien, Estland, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Slo- venien, Spanien, Sverige och Storbritannien. Irland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Österrike, Ungern, Kroatien, Rumänien, Bulgarien, Grekland, Malta och Cypern har alltså annan uppfattning. Klotillustrationerna har gjorts av professorn i fysisk geografi Ole Humlum på basis av dataleverantören GISS. Kloten visar månadens temperaturavvikelse från medeltalet 1998–2006. u Medeltemperaturen för Finland 2014 var 1,5 grader högre än jämförelseperioden 1981-2010. Bara 1938 var varmare, enligt Meteorologiska institutet. Årets högsta temperatur, 32,8 °C, uppmättes vid Björneborgs järnvägsstation den 4 augusti. Kallast, –40,7 °C, var det i Utsjoki den 20 januari. Mest regn under året föll i Kainuu, på många ställen över 650 millimeter. Antalet stormar under året var det minsta som registrerats, bara åtta, jämfört med genomsnittet 20. Klimatforskarna grälar om huruvida året 2014 globalt sett var det varmaste eller inte, men regionalt var variationerna som alltid stora. Bland annat stora delar av Nordamerika hade ett svalt år. Det kan noteras att ett El Niño-läge, som driver upp jordens temperatur, har utvecklats under årets senare del. Professor Ole Humlum, som systematiskt följer de globala temperaturserierna, lyfter i sin årskommentar fram den stora osäkerhet i statistiken som beror på ”administrativa justeringar” och som om och om igen förändrar värdena också för historiska temperaturer. Anmärkningsvärt är att justeringarna ensidigt sänker temperaturen i början av 1900-talet och höjer den för de senaste åren. Enbart sedan 2009 har GISS retroaktivt ökat skillnaden mellan temperaturen åren 1900 och 2000 med 0,22 grader (från en skillnad 0,45 grader till 0,67 grader). Uppvärmningstrenden har därigenom börjat se mer dramatisk ut. Ole Humlum noterar också att den temperatur som satellitmätningarna visar allt mer skiljer sig åt från den som anges av landbaserade mätserier. Medan de två mätkategorierna stämde överens ännu år 2000, har skillnaden efterhand vuxit till ungefär 0,1 °C, med satellitmätningarna på den lägre nivån. Av trovärdighetsskäl borde GISS och övriga mätinstitutet redovisa detaljerna kring dessa tendentiösa ”administrativa justeringar”, framhåller Ole Humlum. Hur snabbt stiger havet? u Satellitmätningarna under de senaste 24 åren visar att havsytan stigit med omkring 3 mm/år, vilket på hundra år motsvarar 30 centimeter. Trenden är långsamt avtagande, som den här kurvan visar. Under perioden 1992–2001 var trenden 34 mm/år, under perioden 2001–2010 var den 25 mm/ år. Höjningen har pågått åtminstone sedan slutet av 1800-talet och visar inget tydligt samband med temperaturförändringarna. Att mäta havsytans förändringar är komplicerat. Havets massa mäts med gravitationssatelliten GRACE, volymen på havet genom radaraltimetri från andra satelliter, dessutom används bojsystemet ARGO. Förändringarna visar stora regionala skillnader. Kartor över detta finns bland annat i den senaste IPCC-rapporten. Som bekant gör väder och vindar att vattennivån i Bottenhavet varierar med upp till två meter. Jordens medeltemperatur Större osäkerhet än någonsin Så här har jordens medeltemperatur varierat enligt databasen HadCRUT4. Blå punkt anger årstemperaturen, svart linje osäkerhetsintervallet. Varmaste året någonsin? u Media världen runt har förmedlat nyheten att 2014 var det varmaste året någonsin. Uppgiften kommer från amerikanska GISS, ett av de institut som mäter världstemperaturen. I efterhand har GISS erkänt att felmarginalen är för stor för att påståendet ska vara vetenskapligt korrekt (sannolikheten för det är 38 procent). De två mätserier som helt bygger på satellitmätningar rankar 2014 som det tredje varmaste (UAH) respektive sjätte varmaste (RSS) året sedan mätningarna inleddes 1979. Brittiska Met Office konstaterar, med hänvisning till mätserien HadCRUT4, att det inte går att säga vilket år som varit varmast, just för att siffrorna ligger inom felmarginalen ( +– 0,1 grader). Se illustrationen ovan. Statistiskt har ”uppvärmningspausen” nu varat i 18 år. K AT TERNÖ – 51 Wikipedia Jarl Ahlbeck är docent i miljövårdsteknik vid Åbo Akademi. Du kan ställa frågor till honom på www.katterno.fi. Ben Birchall/Lehtikuva Vad är smutsig el? Jag har hört uttrycket ”smutsig el”. Vad menas med det? Jalle: Det handlar om snabba och mycket kortvariga förändringar av spänningen. Sådana förändringar kallas ”transienter”, men går till vardags också under namnet ”spikar”. När spikarna blir många talar man om ”smutsig el”. Under senare år har elen blivit smutsigare. Glödlampor skapar transienter bara när de tänds och släcks, men lågenergilampor och LED-lampor använder switchteknik som kopplar in och ur lampan tusentals gånger i sekunden. Switchteknik finns också i många vanliga elektroniska apparater. Med övergången till lågenergilampor och annat har elen alltså blivit ”smutsigare”. El är en komplicerad produkt. Om elkvaliteten försämras ökar risken för skador på de elapparater som vi använder. Druider och nyfikna väntar in vintersolståndet vid Stonehenge i England. Varför vänder solen olika dagar? Efter vintersolståndet börjar ju dagarna bli längre igen. Men varför sker vändningen (från att det blir mörkare till att det blir ljusare) inte på samma dag när det gäller morgnar och kvällar? Jalle: Det stämmer att mörker/ljuskurvan inte ser likadan ute på morgonen och kvällen – kring midvintersolståndet den 22 december skiljde det faktiskt ungefär femton dagar! Vi hade den mörkaste eftermiddagen redan den 14 december, efter det började solen åter gå ner senare. Morgnarna däremot fortsatte att bli mörkare ända till den 29 december, innan det vände där också. De här förskjutningarna beror på att vi mäter tiden med medelsoltid och inte soltid, där årets dygn är olika långa. Olikheten i dygnshastighet beror i sin tur på jordens varierande hastighet i sin elliptiska bana runt solen och ekliptikans lutning mot ekvatorn. (Ekliptikan är den tänkta bana på himlen som solen verkar flytta sig utmed under året.) Varför var det varmare förr? Den nuvarande värmeperioden har varat drygt 10 000 år. Temperaturkurvor visar att den första delen av perioden var varmare än den senare. Vad beror det på? Jalle: En faktor kan vara att solstrålningen varierar, en annan att jordens bana runt solen också gör det. I början av perioden låg norra halvklotet med sina stora landytor sommartid närmare solen. I vår tid är jorden i 52 – K AT TERNÖ stället närmast solen precis kring nyåret. Klimatprofessorn Lennart Bengtsson kommenterade för en tid sedan saken: ”Vi vet att jorden har blivit något varmare under de senaste cirka 100 åren, för att innan dess ha blivit gradvis kallare under cirka 5000 år. Vi vet också att mer koldioxid, men också metan, lustgas och freonga- ser fungerar som en varm överrock för jordytan tillsammans med den ännu viktigare vattenångan, vilket med stor sannolikhet har bidragit till att det blivit ett snäpp varmare de senaste 100 åren. Det kan inte uteslutas att dagens växthusgaser har bidragit till att få stopp på den fortlöpande avkylningen.” Vi andas ut hundra gånger mer koldioxid än vi andas in. Hur snabbt rör sig elen? Hur snabbt rör sig elen i ledningarna? Jalle: Elektronerna i ledningarna är mycket lokala. De oscillerar fram och tillbaka inom mycket små områden som följd av att ett pulserande elektriskt fält byggs upp i kraftverkens generatorer. Det är alltså inte så att elektronerna strömmar i elledningen som vatten i en vattenledning. Egentligen köper vi inte elektronerna utan det arbete som de uträttar. Det elektriska fältet finns där hela tiden även om vi drar ut kontakten, men det är först när vi också förbrukar effekt (= arbete) som elmätaren går i gång. Hur mycket andas vi? Hur mycket koldioxid andas vi människor ut? Bidrar vår andning till att höja temperaturen i atmosfären? Jalle: Vi andas ut ungefär hundra gånger mer koldioxid än vi andas in. Av inandningsluften är 0,04 procent koldioxid, i utandningsluften är koldioxidhalten 4 procent. Räknat på ett dygn betyder det att en genomsnittlig människa andas ut drygt ett kilo koldioxid. Jag har sett siffran 378 kg koldioxid per år och människa. Med den aktuella befolkningssiffran på jorden, ungefär 7,2 miljarder människor, andas mänskligheten i så fall ut drygt 2700 miljoner ton koldioxid per år. Som jämförelse visade en annan uträkning för några år sedan att koldioxidutsläppen från världens totala personbilspark motsvarade 217 kg per människa och år. Vi människor andas alltså ut mer koldioxid än bilarna. Siffrorna kan också jämföras med att Finlands totala koldioxidutsläpp är ungefär 50 miljoner ton per år. I princip bidrar vår andning till att höja temperaturen i atmosfären en liten aning. En annan effekt av ökad koldioxidhalt är att fotosyntesen blir effektivare och att det växer bättre på jorden. Markku Ulander/Lehtikuva Gruppen Lubliner Klezmorim spelar på Purimbalen i Warszawa. De förintades musik u De flesta har säkert hört klezmermusik. Den låter oftast som uppspeedad humppa med flitigt bruk av “zigenarintervaller” (till exempel diss-c i a-mollskalan i ställer för d-c). Termen är jiddisch och kommer från hebreiskans “kli zemer” som betyder instrument. Vid judiska fester i Östeuropa (Polen, Ukraina, Moldavien, Bulgarien etcetera) spelade och sjöng man förr i tiden den egna folkmusiken, speciellt vid bröllop och religiösa fester. Långsamma sorgliga låtar handlar om att tvingas gå hem när festen är slut, vilda danser beskriver hur rabbin dansar på bordet (troligen efter att ha druckit plommonvodkan slibovitj under fastan...), majestätiska melodier hyllar bruden. Det finns till och med en supertråkig låt tillägnad svärmor! Melodiinstrumenten var ofta violin och klarinett ackompanjerade av övriga instrument efter vad man råkade ha. Speciellt gripande är vaggvisor när man betänker att de små barnen hamnade i gaskamrarna. De östeuropeiska judarna utrotades, men musiken överlevde bland flyktingar främst i USA. På 1970-talet ökade klezmermusiken i popularitet och den avlägsnade sin en hel del från originalet och blandades med annan musik. I dag spelas klezmer speciellt i Tyskland och Österrike, ofta av klassiskt skolade musiker som vill släppa loss med något annorlunda och svängigt. Spelglädjen är stor, men tyvärr blir det oftast ändå lite för städat. Skillnaden är stor då man lyssnar på gamla originalinspelningar av emigrantmusiker, vars brutala klarinettmisshandel och fräcka violinglissandon är mycket svåra att efterapa för den som inte vuxit upp i deras musikmiljö. Undantag finns, och den som vill höra mer eller mindre autentisk klezmer kan söka på Youtube och Spotify. Källorna är så många att jag inte rekommenderar någon speciell. Jarl Ahlbeck Jag spelar regelbundet fiol i en trio med piano och cello, och då vi spelade till dansen vid ett bröllop passade vi på och klämde i med några klezmerlåtar som vi lärt oss från ett amerikanskt nothäfte. Effekten var att alla ungdomar på dansgolvet hoppade vilt och klappade takten med händerna som på en bättre rockkonsert. De förintades musik verkar tilltala även den finsk-ugriska själen. K AT TERNÖ – 53 Karolina Isaksson UPPLYSNING. ”På landsbygden i Nykarleby släcks vägbelysningen mellan klockan 22.30 och 6.30”, säger Markus Backlund. Elsnål gatubelysning u NYKARLEBY KRAFTVERK De gamla kvicksilverlamporna finns från årsskiftet inte längre på marknaden och när lamporna närmar sig slutet av sin brinntid byts de ut mot energisnålare modeller. En 70 W lampa med högtrycksnatrium eller metallhalogen lyser lika starkt som en kvicksilverlampa på 125 W och när man slår ihop Nykarleby stads samtliga 3 500 belysningspunkter blir det en inbesparing på många kW. ”I år kommer vi att byta 300 kvicksilverlampor mot högtrycksnatriumlampor, bland annat här i Socklot. Det är stadens byggnadskontor som beställer och vi utför operationen”, berättar planeringsingenjör Markus Backlund. Fördelen med högtrycksnatriumlampor är att de kan installeras i samma armaturer som de gamla kvicksilverlamporna. Metallhalogenlamporna lyser vitare och klarare, men kräver i sin tur nya armaturer och har en beräknad livstid på endast fem år. Den senare typen kan man låta sig belysas av längs Topeliusesplanaden. 54 – K AT TERNÖ Karolina Isaksson Karolina Isaksson Vattenkraft i version 2.0 Nytt bolag – samma service Tätare nät i Oravais u VETELIN SÄHKÖLAITOS Under sommarens låga vattenflöden planerar Vetelin sähkölaitos att förnya automationssystemet i Patana vattenkraftverk. Anläggningen togs i bruk 1997 och mycket har hänt inom programmeringstekniken sedan dess. ”Maskinerna och mätarna förblir i stort sett de samma, slitaget är ganska litet på utrustningen när den är inkapslad och skyddad från damm. Däremot är tidens tand hårdare mot datatekniken och därför behövs en uppdatering av kraftverkets hjärna”, konstaterar Juha Kauppinen, vd på Vetelin sähkölaitos. Uppdraget går till Apex Automation som även levererar industriella automationssystem. ”Vi kommer att installera ett styrsystem från Siemens. Alla vattenkraftverk har i viss mån olika förutsättningar och kräver individuella lösningar”, förklarar leverantörens representant Matti Pajukangas. u KRONOBY ELVERK Vid årsskiftet var det Kronoby elverks tur att ta steget från affärsverk till aktiebolag. I bakgrunden finns EU:s konkurrenslagstiftning som inte godkänner offentligt ägda affärsverk. ”För kunderna har inga förändringar skett. Vi har samma kontaktuppgifter, samma personal och samma faktureringssystem som förr”, berättar Åsa Hagnäs, ekonomichef på Kronoby elverk Ab. ”Det som hänt är att elverket registrerats som ett eget bolag, som ägs till 100 procent av Kronoby kommun”, säger vd Glen Ahlskog. Tidigare har elverket betalat en årlig avkastning direkt till kommunen. Numera betalas eventuella överskott ut i form av dividender och elverkets resultat redovisas i Kronoby kommuns koncernbokslut. Det nya bolaget Kronoby elverk Ab hyr sina kontorsutrymmen och lagerlokaler av ägaren Kronoby kommun. ”Det mesta är ändå som förr. Vi behåller kronoby.fi i våra e-postadresser”, tillägger Åsa Hagnäs. u HERRFORS I vår inleds grävarbeten för att dra en ny jordkabelledning från Oravais elstation in mot centrum. Rutten går via Brännbergskärr, Malmvägen och Genvägen och berör åtta transformatordistrikt. ”Det kommer inte att innebära några stora vägavbrott, eftersom grävarbetena sker främst i dikesbottnar längs rutten”, berättar nätchef Kristian Finell. I bakgrunden finns elmarknadslagens krav på vädersäkra elnät som trädde i kraft för ett år sedan och i praktiken innebär att många luftledningar på sikt måste ersättas med jordkabel. ”Herrfors har under fjolåret inlett omfattande jordkabelprojekt i centrum av Terjärv och inom KatternöBennäs-Lövö området. Nu har turen kommit till Oravais. Vi har en utvecklingsplan, som sträcker sig 15 år framåt, över hur vi ska uppfylla kraven”, förklarar Finell. Han bedömer att jordkabelprojektet i Oravais kommer att avslutas på senhösten 2015. SKOGSJÄTTE. EEKAB har kopplat det nya vindkraftverket utanför Kortesjärvi till elnätet. ”Förhoppningsvis får vi två till hit, det är bra för hela trakten”, säger Heikki Kukkola. Karolina Isaksson Ny jätte i Kortesjärvi KRAFTTAG. Tack vare automationssystemet kan allt ifrån dammluckor till turbinen i Patana vattenkraftverk fjärrstyras. ”Datatekniken åldras snabbare än maskinerna”, säger Juha Kauppinen. u ESSE ELEKTRO-KRAFT Högt ovanför trädtopparna, några kilometer väster om Kortesjärvi, reser sig Tuuliveikkos nya vindkraftverk. I november invigdes vindmöllan på 2,5 MW och ytterligare två likadana planeras i området. Tornet är 135 meter högt och till armeringen användes 38 ton järn. ”Under några veckor på hösten var det internationellt värre här i Kortesjärvi, när holländska montörer från tillverkaren Lagerwey och danska kranförare från Havator satte upp tornet, generatorn och rotorbladen med en 150 meter hög kran”, berättar Heikki Kukkola på EEKAB. Han jobbade i två månader med att bereda uppkopplingen mellan vindkraftverket och stamnätet. ”Det krävdes en del sprängningar och gjutarbeten för att vi skulle kunna dra ledningarna genom terrängen. Ett intressant och varierande uppdrag”, säger Kukkola. Karolina Isaksson NYGAMMALT bolag. Kunderna känner igen sitt elverk trots den nya bolagsformen. HET PUMP. Innanför väggarna pumpas hett vatten vidare ut till fjärrvärmekunderna. Redo för vargavinter u HERRFORS För alla som undrat över vad som finns inne i den nya bruna byggnaden invid Alholmsvägen i Jakobstad kommer här ett avslöjande: ”Det är en ny pumpstation för fjärrvärmenätet. Den är parallellkopplad med pumpstationen som finns vid Nordanvägen och tryggar leveranssäkerheten av fjärrvärme vid kallt väder”, berättar fjärrvärmetekniker Ronny Forsman. Den nya pumpstationen sänker samtidigt trycket i hela fjärrvärmenätet och kan eventuellt fungera som reservpump för Alholmens kraft, där det cirkulerande vattnet hettas upp. Längst ut i fjärrvärmenätet finns Baggholmen och Lannäslund. När utetemperaturen sjunker till –20 grader sätts systemet på prov. Med ett trycksatt fjärrvärmenät kan man pumpa ut vatten med temperaturer på 120 grader som flödar längs rören ut till kunderna längst bort. ”I januari har vi gjort de sista finslipningarna med den nya pumpstationen och nu är den redo för hård köld”, säger Ronny Forsman. Esse Elektro-Kraft VD Ingvar Kulla Levererar el till delar av Pedersöre, Kortesjärvi, Alahärmä, Nykarleby (Markby) och Kronoby (Jeussen) Kunder: 3 700 Årsleverans: 50 GWh Telefon växel: 020 766 1900 Felanmälningar, utanför kontorstid: 766 2023 Kundtjänst: 020 766 1912, 020 766 1911 Fakturafrågor: 020 766 1912, Johanna Stubb www.eekab.fi Herrfors VD Stefan Storholm Levererar el till Alavieska, Jakobstad, Larsmo, Maxmo, Oravais, delar av Pedersöre, Terjärv och Ylivieska Kunder: 32 000 Årsleverans: 620 GWh Telefon växel: Jakobstad (06) 781 5300, Ylivieska (08) 411 0400, Kållby (06) 766 7242, Oravais (06) 385 0050, Terjärv (06) 867 5001 Felanmälan, utanför kontorstid: Jakobstad och Larsmo (06) 723 0079, Oravais, Pedersöre och Terjärv (06) 723 4521, Ylivieska el (08) 426 350, Ylivieska fjärrvärme 044 781 5375 Fakturafrågor: Jakobstad (06) 781 5312 och (06) 786 3448 Ylivieska (08) 411 0401 www.herrfors.fi, www.jpenergy.net Kronoby Elverk Karolina Isaksson VD Glen Ahlskog Levererar el till delar av Kronoby, Pedersöre och Karleby Kunder: 3 080 Årsleverans: 40 GWh Telefon växe: 824 2200 Felanmälan: 824 2200, 0400 126 005 Fakturafrågor: 824 2200, Å. Hagnäs, M. Käld www.kronoby.fi/elverk Nykarleby Kraftverk VD Tony Eklund Levererar el inom staden Nykarleby Kunder: 4 900 Årsleverans 110 GWh Telefon växel: 785 6111 Felanmälan: 785 6111 Felanmälan, utanför kontorstid: 722 0050, 723 4520 Fakturafrågor: 785 6252, 785 6251 www.nykarlebykraftverk.fi Vetelin Sähkölaitos NÄRKONTAKT. Parkstationen på Malmvägen kommer att få förstärkning när Herrfors drar jordkabel i Oravais. VD Juha Kauppinen Levererar el till Vetil (utom Polso, Kivikangas och Nykänen) Kunder: omkring 2 000 Årsleverans: 30 GWh Telefon växel: 866 3600 Felanmälan: 866 3600 Fakturafrågor: 866 3600, Tarja Naskali www.vetelinsahkolaitos.fi K AT TERNÖ – 55 När man jobbar i grupp är det nödvändigt att ha goda arbetskamrater och ett gemensamt mål. Alla ska ge allt, annars tappar man energin. I vår trio har var och en olika specialområden, men låtar och manus uppstår alltid i ett samspel. Min grej är musik och gamla dialektord. Det är också jag som ser till att alla batterier är laddade och att all ljud- och ljusutrustning som vi behöver för varje inspelning finns nerpackad. När vi skrivit klart en sketch eller en låt kommer alltid en ny energikick. Efter ett veckoslut med fem föreställningar kan man känna sig fysiskt trött, men på den positiva energin från publiken lever man flera dagar efteråt. Kevin Holmström Medlem i humortrion on KAJ KAJ Karl Vilhjálmsson 56 – K AT TERNÖ
© Copyright 2024