Psykologiska Konsekvenser av Fångenskap och Tortyr hos Kurdiska
Psykologiska Konsekvenser av Fångenskap och Tortyr hos Kurdiska Flyktingar i Exil Av Hisyar Dirok Handledare: Nenad Paunovic Psykologexamensarbete 2002 STOCKHOLMS UNIVERSITET PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN 37 Innehåll S a m m a n f a t t n i n g……………………………………………………………………….2 I n l e d n i n g………………………………………………………………………………….2 - Syfte och frågeställningar……………………………………………………………………….4 B a k g r u n d…………………………………………………………………………………..4 - PTSD……………………………………………………………………………………………...4 - Definitioner av tortyr…………………………………………………………………………...5 - Historia…………………………………………………………………………………………..6 - Varför tortyr……………………………………………………………………………………..7 - Tortyrmetoder……………………………………………………………………………………7 - Förekomsten av tortyrrelaterade symtom……………………………………………………9 - Oförutsägbarhet och okontrollbarhet………………………………………………………..9 - Tortyrens faser…………………………………………………………………………………10 - Kurder…………………………………………………………………………………………..12 M e t o d………………………………………………………………………………………14 R e s u l t a t…………………………………………………………………………………..16 Förekomsten av traumatiska upplevelser……………………………………………………………16 - Arrestering och tortyr…………………………………………………………………………17 - Förekomsten av tortyr………………………………………………………………………...20 - Känsloreaktioner under tortyr……………………………………………………………….21 CAPS och relaterad psykopatologi…………………………………………………………………..22 Återupplevande (intrusion) av traumat…………………………………………………...22 - Påträngande smärtsamma bilder ock tankar………………………………………………22 - Återkommande smärtsamma drömmar……………………………………………………..23 - Agera/känna det som om den traumatiska upplevelsen återupprepas………………….23 - Ppsykologiska smärta vid exponering…………………………………………….………..24 - Fysiologiska reaktioner vid exponering…………………………………………………….24 Ständigt undvikande av stimuli som associeras till traumat………………………………….25 - Ansträngningar att undvika tankar, känslor och samtal…………………………………25 - Att undvika aktiviteter, platser eller personer……………………………………………..26 - Oförmoga att minnas detaljer………………………………………………………………..26 - Markant minskat intresse för aktiviteter……………………………………………………27 - Känsla av främlingskap inför andra………………………………………………………..27 - Begränsad känslomässig repertoar…………………………………………………………28 - Känsla av förkortad framtid…………………………………………………………………28 Symtom på förhöjd aktivering (arousal) och överspändhet………………………………….28 - Svårigheter att sova…………………………………………………………………………..29 - Irritation eller vredesutbrott…………………………………………………………………29 - Koncentrationssvårigheter…………………………………………………………………..29 - Överdriven vaksamhet………………………………………………………………………..30 - Överdriven skrämselreaktion………………………………………………………………..30 PTSD-symtom inverkan på det sociala fungerandet…………………………………………..31 - Symtomens inverkan på det yrkesmässiga fungerandet…………………………………..31 - Skuldkänslor över utförda eller outförda handlingar…………………………………….31 - Överlevnadsskuld……………………………………………………………………………...31 D i s k u s s i o n………………………………………………………………………………32 R e f e r e n s l i s t a…………………………………………………………………………..35 Sammanfattning Många flyktingar har svåra traumatiska upplevelser bakom sig, i form av tortyr, fångenskap, krig och/eller andra orsaker till mänskligt lidande. Syftet med studien var att undersöka förekomsten av traumatiska händelser, tortyr och PTSD-symtom hos en grupp kurdiska flyktingar. Genom en strukturerad intervju, the Clinician Administered PTSD Scale (CAPS) har 15 tortyröverlevande intervjuats. Dessutom har fyra självskattningsskalor administrerats (BAI, BDI, ETS och LECL). Samtliga personer har blivit torterade och suttit i fängelse med en genomsnittstid av 29 månader. Förutom de sexuella övergrepp, livshotande sjukdomar och skador de ådragit sig under denna tid, har de också bevittnat hur närstående mött en våldsam död, mördats eller begått självmord. Sjuttiotre procent av dem uppfyller mild/måttlig PTSD-diagnos, 67 % har mild/måttlig depression och 53 % har hög ångest. Resultatet visar att tortyr och fångenskap kan ge psykologiska konsekvenser, bl a PTSD och andra ångeststörningar. Nykelord: PTSD, tortyr, fängelsevistelse, trauma, flyktingar, exil. Inledning Många flyktingar har mycket svåra traumatiska upplevelser bakom sig i form av tortyr, fångenskap, krig o s v (Borgå, 1991). Som flykting har man tvingats att lämna allt det bekanta i hemlandet för att börja ett nytt liv i ett främmande land med främmande kultur och språk. Den politiska aktivisten har i sitt hemland riskerat sitt liv, blivit torterad och fängslad för sin politiska övertygelse. När denne går i exil förändras förutsättningarna. Det finns inte längre samma möjligheter att påverka den politiska utvecklingen. Här finns också ofta ett politiskt nederlag (oftast p.g.a. regimens hårda metoder) med i bilden, som ska hanteras på något sätt. Individens identitet och självbild får allvarliga skador. Karriären kan påverkas liksom ens sociala ställning när man plötsligt hamnar i botten av samhällshierarkin. Därtill kan föräldraoch försörjningsrollerna ifrågasättas. I hemlandet har bilden som politisk aktivist varit en del av individens identitet, men i exil är denna svår att vidmakthålla (SoS-rapport, 1989:40). Att tvingas i landsflykt till ett land som man inte själv har valt och har dåliga kunskaper om kan förvärra den traumatiska upplevelsen. Man förlorar sina vänner, sitt land och den sociala gemenskapen med anhöriga och i sitt arbete, vilket medför en förlust av det sociala stöd som är så viktigt för återhämtning och normalisering. Både socialt och emotionellt stöd är viktiga faktorer vid rehabilitering efter traumatiska upplevelser och stress (Basoglu & Mineka, 1992). Tillvaron som asylsökande och väntan på beslut om uppehållstillstånd i ett annat land är ytterligare stressorer (Silove, D., Sinnerbrink, I., Field, A., Manicavasagar, V. & Steel, Z., 1997). Asylrelaterade stressorer kan t ex vara lång tid i väntan på uppehållstillstånd, osäkerheten kring framtiden, språk- och andra kulturella barriärer, vilka bidrar till och förstärker posttraumatik stressyndrom (PTSD) och andra ångeststörningar (Silove et al., 1997). Även Krumperman (1983) beskriver att PTSD förstärks i en tillvaro i exil, främst genom upplevelsen av förlust av förtroende, oro för kroppsskada, fientlighet, misstänksamhet, aggressioner, förnedring, oförmåga att klara sig själv i den nya miljön, rasism och diskriminering, språkbarriärer, beroende, social degradering samt psykosomatiska åkommor. Tortyr har ofta utformats för att individen skall känna sig hjälplös och utlämnad. Känslan av hjälplöshet och brist på kontroll kan vara en av de orsaker som gör att överlevande från tortyr utvecklar PTSD. Seligman (1975) menar att inlärd hjälplöshet är väsentlig vid utvecklingen av PTSD. En överlevande från en traumatisk händelse skulle ha lärt sig att han/hon inte kan påverka sin tillvaro och kommer att förlägga makten över den utanför sig själv. Personen 2 börjar se världen och omgivningen som hotande och farlig. Detta kan leda till ångest och isolering. Under de sista 20 åren har många studier publicerats som visar på PTSD som en konsekvens/resultat av tortyr. En studie visar att 50 % av kambodjanska flyktingar som bl. a. har blivit torterade har utvecklat PTSD (Mollica, R.F., Wysak, G. & Lavelle, J., 1987) och att upp till 70 % av överlevande från tortyr har utvecklat PTSD (Garcia – Peltoniemi & Jaranson, 1989). I en studie av 105 latinamerikanska flyktingar i Danmark (Thorvaldsen, 1986) visade det sig att 44 torterade flyktingar hade mer huvudvärk, sömnstörningar, mardrömmar, koncentrationssvårigheter och var mer trötta än de som inte hade utsatts för tortyr. I en kontrollerad studie av spanska överlevande från tortyr (Petersen & Jacobson, 1985) visade det sig att de hade flera symtom på depression, ångest, emotionella störningar, sömnstörningar, mardrömmar, minnes- och koncentrationsstörningar än vad kontrollgruppen hade. Silove et al. (1997) sammanfattar i några kliniskt baserade studier att förekomsten av ångeststörningar bland asylsökande flyktingar varierar, t ex depression mellan 42 och 89 % och PTSD 50 % eller högre. En turkisk studie av 246 icke-politiska interner (Parker et al., 1992), varav 208 hade blivit utsatta för tortyr visar att de överlevande från tortyr hade en signifikant högre prevalens av PTSD och andra psykopatologiska störningar än de icketorterade internerna. I en annan dansk studie fann man att 72 % av torterade flyktingar uppfyllde kriterierna för PTSD jämfört med endast 18 % av de flyktingar som inte hade utsatts för tortyr (Jensen, 1988). I ytterligare en kontrollerad turkisk studie, jämfördes torterade politiska aktivister som suttit i fängelse med icke-torterade politiska aktivister i Istanbul. Denna studie visade att torterade politiska aktivister har signifikant mera PTSD än icke-torterade politiska aktivister och icke-politiska grupper (Basoglu et al. 1994). Det sociala nätverkets och det sociala stödets betydelse för såväl den fysiska som den psykiska hälsan är viktiga faktorer. I krissituationer har ett väl fungerande nätverk en stor betydelse. I Turkiet har den totalitära regimen begränsat möjligheterna till socialt stöd för politiska aktivister eftersom många av dem har suttit i fängelse. Många organisationer och föreningar som överlevande från tortyr har medverkat i är förbjudna eller har lämnat den politiska arenan. Många av deras politiska vänner sitter antingen i fängelse, har stupat, lever uppe i bergen eller i exil. Flertalet överlevande från tortyr känner besvikelse, hopplöshet och svårighet att hitta någon mening med sina uppoffringar och traumatiska erfarenheter (Basoglu & Mineka, 1992; Curukkaya, 1990). Såväl bristen på socialt stöd (Basoglu et al., 1994) som samhällets avståndstagande attityd kan vara viktiga faktorer vid utvecklingen av PTSD. Tortyr är bara en av de traumatiska stressorer där politiskt förtryck existerar (Basoglu, 1998) och som undviks av politiska aktivister. Det förekommer ofta att politiskt förtryck kombineras med andra traumatiska stressorer, som t.ex. olaglig massarrestering, orättvisa rättegångar, misshandel i fängelse, dödshot, hot mot familjemedlemmar, förföljelse, förlust av jobb och utbildningsmöjligheter. Detta förstärks ytterligare av att politiska aktivister tvingas att gå under jorden, att kontakter med omgivningen förhindras och att många förlorar sin bostad och sina tillgångar. Slutligen tvingas politiska aktivister till en hård exil i eller utanför landet (Basoglu, 1998). Många kurdiska flyktingar har liknande erfarenheter. De har förlorat sitt jobb, sitt företag och sin utbildning. 3 Syfte och frågeställningar Vårdpersonal som dagligen arbetar med flyktingar konfronteras med speciella problem rörande såväl diagnostik som behandling (Borgå, 1991). Det föreligger ett behov av information och subspecialisering inom flyktingpsykiatrin. Läkare, psykologer och socialarbetare som dagligen kommer i kontakt med flyktingar, bör vara förtrogna med den grundläggande flyktingproblematiken. Endast då kan flyktingarna i Sverige få möjlighet till adekvat vård enligt sjukvårdslagens intentioner (Borgå, 1991). I enlighet med dessa intentioner vill jag undersöka förekomsten av traumatiska händelser och PTSD-symtom hos en grupp kurdiska flyktingar från Kurdistan (den turkiska delen). Jag har för avsikt att besvara följande frågor: - Vilka tortyrmetoder har de blivit utsatta för? - Att presentera både en topografisk och en funktionell analys från PTSD – intervjun. Bakgrund PTSD Många flyktingar som kommer till Sverige har definitionsmässigt, och i mycket hög grad, varit utsatta för svåra psykiska trauman (bl. a. tortyr, fångenskap, krig, förlust av anhörig), som kan medföra psykiatriska följdsymtom. Exempelvis kan nämnas koncentrationssvårigheter, minnesstörningar, irritabilitet och sömnsvårigheter (Basoglu, 1992; Borgå, 1991) . PTSD är en psykiatrisk ångeststörning som är ett resultat av en traumatisk händelse (APA, 1994). PTSD innefattar, med en viss begränsning, många av de psykiska, mentala och kognitiva besvär som är vanliga efter bl. a. Tortyr. Enligt DSM-IV gäller följande för att diagnosen PTSD skall uppfyllas: A) Personen har varit utsatt för en traumatisk händelse där följande ingått i bilden: Personen upplevde, bevittnade eller konfronterades med en händelse som innebar död, allvarlig skada (eller hot om detta), eller ett hot mot egen eller andras fysiska integritet personen reagerade med intensiv rädsla, hjälplöshet eller skräck. Obs: Hos barn kan detta ta sig uttryck i desorganiserat eller agiterat beteende. B) Den traumatiska händelsen återupplevs om och om igen på ett eller flera av följande sätt: Återkommande, påträngande och plågsamma minnesbilder, tankar eller perceptioner relaterade till händelsen. Obs: hos små barn kan teman eller aspekter av traumat ta sig uttryck i återkommande lekar. Återkommande mardrömmar om händelsen. Obs: hos barn kan mardrömmar förekomma utan att innehållet klart uttrycker händelsen. Handlingar eller känslor som om den traumatiska händelsen inträffar på nytt (en känsla av att återuppleva händelsen, illusioner, hallucinationer och dissociativa flashbackupplevelser, även sådana som inträffar vid uppvaknandet eller under drogpåverkan). Obs: hos små barn kan traumaspecifika återupprepade handlingar förekomma. Intensivt psykiskt obehag inför inre eller yttre signaler som symboliserar eller liknar någon aspekt av den traumatiska händelsen. Fysiologiska reaktioner på inre eller yttre signaler som symboliserar eller liknar någon aspekt av den traumatiska händelsen 4 C) Ständigt undvikande av stimuli som associeras med traumat och allmänt nedsatt själslig vitalitet (som inte funnits före traumat) enligt tre eller flera av följande kriterier: Aktivt undvikande av tankar, känslor eller samtal som förknippas med traumat aktivt undvikande av aktiviteter, platser eller personer som framkallar minnen av traumat oförmåga att minnas någon viktig del av händelsen klart minskat intresse för eller delaktighet i viktiga aktiviteter känsla av likgiltighet eller främlingsskap inför andra människor begränsade affekter (t.ex. oförmåga att känna kärlek) känsla av att sakna framtid (t.ex. inga särskilda förväntningar på yrkeskarriär, äktenskap, barn eller på att få leva och åldras som andra). D) Ihållande symtom på överspändhet (som inte funnits före traumat), vilket indikeras av två eller flera av följande kriterier: svårt att somna eller orolig sömn irritabilitet eller vredesutbrott koncentrationssvårigheter överdriven vaksamhet lättskrämdhet Störningen (enligt kriterium B, C och D) har varat i mer än en månad. Störningen orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden. Specificera om: Akut: symtomen har varat mindre än tre månader Kroniskt: symtomen har varat tre månader eller längre Specificera om: Med försenad debut: symtomen debuterade minst sex månader efter traumat Definitioner av tortyr I Förenta Nationernas deklaration (1975) mot tortyr definieras tortyr på följande sätt: ”Med tortyr förtås i denna deklaration varje handling genom vilken en person avsiktligt åsamkas stark smärta eller lidande, vare sig av fysisk eller psykisk natur, av eller på tillskyndan av offentlig tjänsteman i syfte t ex att av honom eller tredje person erhålla upplysningar eller bekännelse, att straffa honom/henne för en handling han begått eller är misstänkt för att ha begått eller att utöva påtryckning på honom/henne eller andra personer. Som tortyr anses dock inte sådan smärta eller lidande, som endast härrör, direkt eller indirekt, från lagliga straffpåföljder i den utsträckning dessa är förenliga med i enhetliga minimiregler för behandling av fångar”. Förenta Nationernas definition mot tortyr framhåller det fysiska och psykiska lidande och den smärta som offer utsätts för, men tillåter handlingar som definieras i enlighet med ”lagliga straffpåföljder”. Den definitionen har kritiserats av olika människorättsorganisationer, som exempelvis Amnesty International och World Medical Association, vilka har myntat egna definitioner av tortyr. Amnesty International (1984) definierar tortyr enligt följande: 5 ”Tortyr är att avsiktligt, mot dennes vilja, utsätta en annan människa för ett starkt psykiskt och fysiskt lidande för ett bestämt syfte. En förutsättning och viktig ingrediens i tortyren är att utövaren har total kontroll över offret”. Historia Tortyr som metod är känd sedan antiken (Westin, 1989) och kan ha förekommit i andra kulturer. Ordet tortyr kommer från latinets toquere, som betyder att vrida arm och ben. Förekomsten av tortyr i de grekiska stadsstaterna beskrivs av olika dramatiker. Aristoteles och Aristofanos nämner tortyr i det komiska dramat Grodorna (Westin, 1989). Ramses II i Egypten använde sig av tortyr för att ta fram information om sin fiende. I Aten och Rom utfördes tortyr offentligt inför publik, då metoden användes mot slavar och icke-medborgare. I Rom började man utöva tortyr på medborgarna kring år 0. I början av kristendomen var tortyr förbjudet och kyrkan var motståndare till metoderna. Detta kanske berodde på att många kristna själva blev förföljda och torterade av olika härskare, för att de skulle förneka sin tro. I och med inkvisitionen blev kyrkan den störste utövaren av tortyr under medeltiden, bland annat då man försökte tvinga fram bekännelser genom de så kallade häxprocesserna. Motståndet mot tortyr har en lika lång historia som tortyren i sig. Cicero och Augustinus motsatte sig metoderna, därför att de vittnesmål som lämnades under tortyren inte ansågs tillförlitliga (Westin, 1989). Efter Franska revolutionen reformerades rättsväsendet i många europeiska stater, särskilt under den första hälften av 1800-talet. Tortyr avskaffades som metod att förhöra vanliga brottslingar, ungefär som under den tidiga kristna kyrkans tid. Möjligen berodde detta på att många revolutionärer blev torterade och fängslade av Europas monarker. Dessa erfarenheter utgjorde grunden till de rättsliga reformerna. Under andra hälften av 1800-talet utvecklades olika politiska rörelser som krävde sociala reformer och demokrati. Dessa rörelser ifrågasatte statens maktdelning. Tortyr återinfördes igen som metod vid förhör av politiska aktivister socialister, anarkister och nationalister - som genom sin politiska verksamhet ifrågasatte statens auktoritet och maktdelning (Westin, 1989). Under 1700-talet spreds metoderna till de koloniala väldena i Afrika, Asien och Amerika. Kolonialismen byggde på makt, vars yttre kännetecken utgjordes av överlägsna rustningar, industriell produktion och effektiva kommunikationsmetoder. Maktens inre kännetecken utgjordes av särskiljande av folkgrupper, olika värderingar och degraderande behandling av dem som uppfattades som underlägsna (Westin, 1989). Man torterade dem som var ”underlägsna”, ”primitiva”, ”opålitliga” och ”bergsbanditer”, såsom svarta afrikaner, Amerikanska indianer och kurder bl. a. i mellersta östern. Enligt Westin (1989) är tortyr som förhörsmetod i ett rättsligt sammanhang en västerländsk uppfinning. Tortyren har som funktion att bryta ned individen. Den förnedrar individen och inplanterar hjälplöshet och skuldkänslor hos honom. Tortyr bedrivs av var tredje medlemsstat i Förenta Nationerna, trots att organisationen har fördömt och förbjudit tortyr (Westin, 1989). Enligt Amnesty Internationals rapport från år 2001 bedriver tjänstemän i 125 stater fortfarande systematisk tortyr. 6 Varför tortyr? Under historiens gång har tortyr använts för att tvinga människor till bekännelser och för att inhämta information. Ramses II använde tortyr för att skaffa information om fiendens militära positioner. De romerska kejsarna använde metoderna som ett vapen mot oppositionella krafter. I vårt århundrade används tortyr främst för att skrämma motståndarna i olika diktaturer. Tortyr är ett av de effektivaste vapnen för att skaffa sig information och för att skrämma folket till passivitet och underkastelse. En officer i det turkiska militärfängelset i Diyarbekir brukade säga följande: ”Vi (turkiska staten) kommer inte att döda er, då blir ni hjältar bland befolkningen. Vi skall behandla er med mina sofistikerade metoder så att ni dör sakta men säkert. Ni skall få lida tillräckligt innan ni dör. Jag har inte bråttom och ni har inget val. Ni kommer att uppleva mina förfärliga tortyrmetoder och då kommer ni att vilja dö, men jag skall se till att ni fortsätter att leva! Här finns ingen gud, här finns bara jag!” (författarens egna erfarenheter mellan 198088 i ovan nämnda fängelse). Detta sätt att formulera sig är internationellt, vilket bekräftas av en officer i ett fängelse i Uruguay; ”Vi dödar dem inte om vi kan låta bli, och till sist måste vi släppa ut dem. Därför måste vi göra dem så sköra som möjligt” (Hjern, 1989). Genom tortyr försöker man få offret att tappa tron på sig själv och sin kamp. Syftet med att få ur tortyroffret information är att han/hon ska berövas all självrespekt. Sartre (1958) beskriver varför tortyr bedrivs: ”Tortyrens syfte är inte bara att tvinga folk att tala, att förråda. Offret skall dessutom ange sig själv genom sina skrik och sin underkastelse, som ett människodjur. I allas ögon och i sina egna ögon. Hennes raseri måste krossa henne och för alltid befria henne från sig själv. Den som ger vika för tortyren har inte bara tvingats tala. Han har för alltid dömts till undermänniska.” Tortyrmetoder För att kunna förstå konsekvenserna av tortyr är det nödvändigt att känna till de vanligaste tortyrmetoderna. De personer som har överlevt tortyr kan beskriva tortyrmetoder på ett instruktivt och detaljerat sätt. Jag har gått igenom ett antal personliga berättelser (biografier), skrivna av kurdiska författare som själva har blivit torterade på turkiska polisstationer och i fängelser och, som nu lever i exil i EU-länder (bl a i Sverige, Tyskland och Frankrike). Författarna beskriver över 45 olika tortyrmetoder, som de själva har erfarit eller bevittnat (Curukkaya, 1990; Eser, 1994; Guzel, 1994; Qaso, 1999; Yuce, 1991; Zana, 1991). Den undersökning som Basoglu et al. genomförde (1994) på en grupp överlevande från tortyr i Istanbul, rapporterar om 47 olika tortyrmetoder. De vanligaste tortyrmetoderna utgörs av fysisk, psykologisk och kemisk/farmakologisk tortyr i kombination (Basoglu & Mineka, 1992; Basoglu et al. 1994; Hjern, 1989). Jag kommer inte att beskriva alla tortyrmetoder, men vill illustrera ett antal under rubrikerna, fysisk och psykologisk tortyr: Fysisk tortyr: 1. Slag med eller utan tillhygge. Kan utövas av flera förövare och är lätt att kombinera med andra metoder, t ex förbundna ögon, repbindning eller upphängning. Vanliga tillhyggen är batong, järnrör, träskaft, kedjor, gummislang, små sandsäckar och vapen. 2. Långvariga smärtsamma kroppsställningar som t ex att tvingas stå på ett ben, stå mot väggen, stå i en cell som kallas ”kista” (cellen är inte större än en kista i vilken det inte går att sitta ner eller röra på kroppen). 7 3. Kvävning genom struptag eller att huvudet hålls under ytan i t ex avloppsvatten. 4. Sexuella övergrepp av olika slag såsom våldtäkt, gruppvåldtäkt, våldtäkt inför partner, familjemedlemmar, smekning på könsorganen, att tvinga offret att smeka t ex förövarens könsorgan. 5. Falaka som innefattar upprepade slag mot fotsulorna med batong, specialtillverkade träskaft eller kedjor. Kan kombineras med att offret tvingas gå på grovsalt och andra hårda saker, t ex glasbitar. Att gå på grovsalt gör smärtan outhärdlig, eftersom fotsulorna ofta spricker och blöder av slagen. 6. Slag med handflatan mot bägge öronen. 7. Upphängning av offret på olika smärtsamma sätt som t ex palestinsk hängning ( att hänga upp offret med händerna bakbundna) i fötterna eller till och med i penis (Curukkaya, 1990). 8. Nålar under tå-/fingernaglar eller extraktion av naglar, utdragning av tänder, utryckning av hår och mustasch. 9. Berövande av mat, vatten, cigaretter och sömn. Alternativt att översalta maten och ej ge vatten med vattenkranen lämnad öppen med rinnande vatten. En annan metod är att i flera dagar i rad hindra offret från att sova. 10. Bränning d v s att bränna offret med cigaretter, elektricitet och eld på olika kroppsdelar. 11. Elektrisk tortyr. Offret kläs av naken och hängs upp i armarna (turkiska ”charmih” = hänga på korset som Jesus) eller binds på stol/säng. Elchocker ges i offrets olika kroppsdelar t ex. könsorgan, öron, ögonlock, mun, näsborrar, armhålor och fingertoppar. Det kombineras ofta med andra tortyrmetoder, t ex bränning, smekning på könsorganen, dödshot eller att förövaren ofta säger till det manliga offret att ”du kommer att bli impotent”. 12. Exponering för skarpt ljus, extrem kyla/hetta, höga ljud, kalla duschar. 13. Förhindrande av urinering, extraktion av avföring, avklädning och prevention av personlig hygien. 14. Olika restriktioner i rörelsefriheten eller i det medicinska omhändertagandet, trängsel, förbundna ögon m.m. Psykologisk tortyr 1. Utövaren börjar med att skapa en sensorisk deprivation hos offret genom t ex att binda för ögonen, isolering, sömndeprivation och brist på föda vilket resulterar i akuta kognitiva besvär (minnessvårigheter, desorientering i tid och rum, koncentrationssvårigheter och olika typer av hallucinationer). 2. Tortyrutövaren använder olika tvångstekniker som t ex att ställa offret inför upprepade omöjliga val för att fås att förråda sin övertygelse (skenavrättningar, skenrättegångar, dödshot, hot om att fortsätta tortyren, att tortera familjen, att bli förnedrad inför familj och vänner). Effekten av dessa tekniker är att bryta ned offrets viljestyrka och identitet. Många gånger hämtas offrets anhöriga och vänner in för att bevittna situationen, vilket kan leda till starka skuldkänslor och rädsla hos offret. 3. Under tortyren används olika kommunikationstekniker som t ex att utsätta offret för hårda tortyrmetoder och bestraffningar vad han/hon än företar sig. Förövaren ger motsägelsefulla budskap och löften som ständigt bryts. Under tortyren spelar en av förövarna ”den gode” som försöker ”hjälpa”, medan den andre torterar offret. ”Den gode” kommer smygande och ger en cigarett/säger snälla saker som t ex ”jag vill hjälpa dig om du gör som jag säger” eller kommer och skriker åt de andra förövarna, att de skall lämna honom/henne ifred. Dessa tekniker skapar med tiden ett beroende hos offret. Syftet med dessa tekniker är att skapa hjälplöshet, passivitet och rädsla för egna initiativ. 8 Förekomsten av tortyrrelaterade symtom De vanligaste psykologiska reaktionerna/symtomen efter tortyr är dokumenterade av olika forskare. Dessa kan delas in i olika nivåer i psykosomatiska symtom, beteendeförändringar och kognitiva försämringar (Basoglu & Mineka,1992). Exempel på psykosomatiska symtom är smärta, nervositet, insomnia, diarré. Beteendeförändringar kan yttra sig i tillbakadragenhet, vaksamhet, irritabilitet, aggressivitet, självmordsförsök, impulsivitet, depression, ångest och olika fobier. Kognitiva försämringar kan bl a visa sig i form av förvirring, desorientering, minnesförsämring och koncentrationssvårigheter (Allodi & Cowgill, 1982). Oförutsägbarhet och okontrollerbarhet Studierna av psykologiska och fysiologiska konsekvenser av exponering för traumatiska stimuli har gjort framsteg under de senaste 25 åren (Basoglu & Mineka, 1992). Två viktiga variabler som antas vara relaterade till PTSD är att inte kunna förutsäga (unpredictability) traumatiska stimuli och att inte ha kontroll (uncontrollability) över dem. Generellt kan sägas att det kan uppstå mindre negativa konsekvenser av att bli exponerad för obehagliga händelser och situationer som är möjliga att förutsäga samt om man har förutsättningar att kontrollera förloppet jämfört med om situationen är den är det motsatta (Basoglu & Mineka, 1992). Enligt Basoglu och Mineka (1992) är det viktigt att förstå den överlevandes reaktioner/upplevelser under och efter tortyren genom att se hur han/hon har kunnat förutsäga och ha en känsla av kontroll under tortyren. Detta är viktigt under en akut reaktion i händelseförloppet. Djurstudier har visat att i de situationer där djuren har valmöjlighet, har de visat starkare preferens för förutsägbara, än för oförutsägbara situationer (Badia, Harsh & Abbati, 1979). En annan teori om förutsägbarhet är Seligmans (1975) teori om säkerhetssignaler (safety signal theory). Denna bygger på att förutsägbarhet och signaler inte reducerar traumans intensitet och konsekvenser, men att de ger möjligheter för organismen att återhämta sig och känna sig säker under den stund signalen saknas. När signalen inträder känner organismen av att det kommer att hända något farligt. Signalen blir en säkerhetsbarometer för organismen. För de organismer som har erfarenhet av avsaknad av en reliabel signal leder avsaknaden av densamma också till bristen på reliabel säkerhet. Förekomsten av obehagliga händelser i en kontext där organismen inte har fått någon signal om vad som skall ske förorsakar en stark kronisk rädsla. Vad händer i tortyrrummet? Tortyroffret får inga signaler om vad som skall hända under tortyren; om när nästa elchock skall komma, hur lång tid det tar innan man får mat, sömn eller får gå på toaletten. Han/hon har ingen möjlighet att veta någonting om sin framtid, allting är diffust och oförutsägbart. Det fullständiga utlämnandet förorsaker stress och rädsla i tortyrrummet och förstärks genom upprepad tortyr (Basoglu & Mineka, 1992). Förutsägbarhet och kontroll interagerar med varandra. Många forskare har försökt att sära dessa två faktorer åt, men har inte lyckats. När en organism har möjligheter till kontroll får den också möjlighet att förutsäga vad som kan hända vice versa. Att inte kunna förutsäga den obehagliga händelsen men att ha kontroll ger mindre stress än att kunna förutsäga vad som skall hända men att inte ha kontroll. Effekten av förutsägbarhet är att ha kontroll över en traumatisk stimulus. Människan har alltid strävat efter kontroll, kompetens, effektivitet samt att bemästra miljön (White, 1955). Basoglu och Mineka (1992) uppger att forskningsresultat visar att majoriteten av människor och djur föredrar att ha kontroll framför att ej ha det. 9 Seligmans (1967) teori om inlärd hjälplöshet beskriver ett syndrom hos djur som har exponerats för elchock då djuren inte har haft några förutsättningar att fly eller kontrollera faran. Efter upprepade exponeringar för elchocker slutade djuren att reagera. Så fort elchocken kom la sig djuren ner och blev passiva. Han konstaterar att om en organism exponeras för ett okontrollerat traumatiskt stimulus kan den lära sig att inte reagera, vilket kan leda till associations-, motivations- samt emotionsunderskott. Motivationsunderskott reducerar så småningom förmågan att inte ha kontroll över annalkande situationer, vilket resulterar i minskad tro på och hopp om livet. Associationsunderskott kan leda till en försämrad förmåga att upptäcka den tänkbara respons–konsekvens-interaktionen (responseoutcome contingency) i framtida situationer. Emotionella brister kunde också observeras, genom att djuren blev passiva och reaktionslösa vid elchocksexponeringen. Detta kan leda oss till en gissning om hur teorin om inlärd hjälplöshet kan förklara associations-, motivationssamt emotionella brister under exponering för okontrollerade traumatiska händelser. Denna teori är kontroversiell men intressant och relevant för att kunna förstå tortyråkommor. Tortyrens faser Basoglu och Mineka (1992) anser att det är viktigt att uppmärksamma interaktionen mellan exponering för oförutsägbara okontrollerbara traumatiska stimuli och tortyroffrens erfarenheter under tortyren. För att kunna förstå effekterna av oförutsägbara okontrollerbara traumatiska stimuli och dess kort- och långsiktiga konsekvenser kan processen delas in i fyra faser, som baseras på tortyroffrens erfarenheter före, under och efter tortyren. 1) Före arresteringen(pre-arrest/detenition), 2) Under arresteringen/förhöret (detenition/interrogation), 3) Under internering (imprisonement), 4) Efter interneringen (post-imprisonement) (Basoglu & Mineka, 1992). 1) Före arresteringen Politiskt aktiva personer är medvetna om risken för, och förväntar sig, att bli torterade när de grips. Flera förbjudna politiska organisationer förbereder sina medlemmar för eventuell tortyr vid arrestering. Politiskt aktiva personer lever ett hårt liv. Vissa gömmer sig i flera år och är på ständig flykt för att inte bli arresterade av polisen. Dessa grupper har förhoppningsvis utvecklat olika coping-strategier mot olika stressorer under rådande politiska omständigheter som kan hjälpa dem att bli immuna mot tortyrupplevelser och påföljande konsekvenser (Basoglu&Mineka, 1992). Från djurstudier vet man att djur kan bli immuna mot inlärd hjälplöshet. (Seligman & Maier, 1967). Personer som varit aktiva en kort tid har inte någon erfarenhet av tortyr, och kan därmed inte förutsäga vad de kommer att bli utsatta för när de blir arresterade. Dessa kan förorsakas en högre grad av ångest och stress än politiskt tränade aktiva individer (Basoglu & Mineka, 1992). Många överlevande från tortyren beskriver i sina berättelser att de visste att de skulle blir torterade om de blev arresterade. De har på olika sätt förberett sig genom att läsa eller lyssna till olika tortyrberättelser, tänkt på att de kan bli skadade eller dö under tortyren och förberett sig för det värsta som kan hända (Curukkaya, 1990; Eser, 1994; Guzel, 1994; Qaso, 1999; Zana, 1991). 2) Under arresteringen/förhöret Systematisk tortyr inträder under den här fasen. Tortyr används i första hand för att individen skall bekänna vad han/hon anklagas för. Han/hon skall ge ut information om sin organisation, dess medlemmar och andra kontakter. I andra hand används tortyr som ett politiskt förtryckarmedel för att skrämma folket till att inte syssla med politiska aktiviteter mot 10 regimen (Basoglu & Mineka, 1992; Curukkaya, 1990; Eser, 1994; Guzel, 1994; Qaso, 1999; Zana, 1991). Efter arresteringen isoleras individen från andra fångar, omvärlden, familjen och advokater (Amnesty International, 1997). Perioden av isolering är mycket stressfylld för individen (Basoglu & Mineka, 1992). Isolering och tortyr bryter så småningom ner individens försvarsmekanismer och hon/han utvecklar en inlärd hjälplöshet samt hopplöshet. Flera överlevande från tortyr beskriver hur förövaren (ofta polis eller militärofficer) försöker övertala offret att tala genom att säga ”du är ensam, ingen kan höra dig eller hjälpa dig”, ”vi har arresterat alla dina kompisar eller så har vi dödat dem”, ”de har redan berättat allt för oss”, ”du kan inte gå härifrån levande, vi kommer att tortera dig tills du dör”. Detta görs kontinuerligt under förhören. Metoderna är mycket effektiva för att skapa en känsla av hopplöshet och hjälplöshet hos offret (Basoglu & Mineka, 1992; Curukkaya, 1990; Eser, 1994; Guzel, 1994; Qaso, 1999, Zana, 1991). Självmordsrisken under förhöret är ganska liten, men känslan av hopplöshet kan bli en indikator för senare självmord (Beck, Kovacs & Weisman, 1975). Under denna fas använder förövaren alla tortyrmetoder för att uppnå sitt mål. Förövaren har också coping-strategier som går ut på att alla individer som hamnar hos denne är fiender, förrädare eller infiltratörer från fiendeländer (Basoglu & Mineka, 1992). Förövaren representerar en ideologi eller en regim. Deras offer är motståndare till deras ideologi och moraliska värderingar. Förövaren har en skyldighet att lyda order uppifrån och får uppskattning för sina handlingar och framgångar med tortyren. En kurdisk politisk aktivist betraktas t ex alltid som en fiende som springer ärenden åt turkiska statens fiender och som vill dela den turkiska republiken. Detta är en av den turkiska polisens, militärens och andra myndigheters grundantaganden. Med detta får myndigheterna per automatik fullständig rätt att ”försvara” sitt land och sina moraliska värderingar, bland annat genom tortyr av politiska aktivister (Curukkaya, 1990; Eser, 1994; Guzel, 1994; Qaso, 1999; Zana, 1991). En av tortyroffrens coping-strategier är att inte visa några reaktioner under tortyren. De erfarna politiska aktivisterna är medvetna om att reaktionslöshet och passivitet påverkar förövaren. Förövaren tycker ej om att misslyckas. Detta kan leda till en kamp mellan torteraren och tortyroffret. Torteraren känner sig tvungen att hitta på andra tortyrmetoder för att få tortyroffret att reagera. Torteraren vill visa sina kollegor och överordnade att han är framgångsrik. Tortyrutövningen förvandlas till en vendetta mot tortyroffret (Basoglu & Mineka, 1992). Detta kan ofta leda till dödsfall som myndigheterna betraktar som självmord eller olycksfall. Tortyroffrets kognitiva stil och attribueringsprocess spelar stor roll vid akuta och långtidspsykologiska effekter av tortyr. Individuella egenskaper, erfarenheter och den sociala kontexten i tortyrsammanhanget kan också påverka/hindra tortyrens traumatiska effekter (Basoglu & Mineka, 1992). 3) Under interneringen Efter förhöret och tortyren är det viktigt att fångarna flyttas till fängelset i väntan på rättegång och dom. Det är sedan vanligt att fångar hämtas till upprepade förhörsomgångar. I fängelset genomförs ofta ett indoktrineringsprogram (Basoglu & Mineka, 1992). De fångar som nekar att delta i programmet blir illa behandlade under fängelsetiden. Bland annat nekas de sjukvård, mat, hygien, kommunikation med familjen och omvärlden (inga besök, ingen tidning, radio, tv eller böcker). Det händer att fångarna inte accepterar missförhållandena i fängelset, utan genomför en längre hungerstrejk. En del dör och många får olika handikapp i form av synskador, förlamning m m (Curukkaya, 1990; Qaso, 1999). 11 Internerna är ofta undernärda och många blir dagligen misshandlade av vakterna. Det förekommer ofta förstörelse av privata saker (kläder, fotografier), förödmjukelser och förnedring, våldtäktsförsök, våldtäkt med batong/läskflaskor, att man tvingas skrika rasistiska slagord samt militärträning (Curukkaya, 1990; Eser, 1994; Guzel, 1994; Qaso, 1999; Zana, 1991). Dödsstraff och livstidsdomar är vanliga straff för politiska fångar. De hotas ständigt av fängelseadministrationen och fångvaktarna. De fångar som har dömts till dödsstraff hotas ofta med hängning (Curukkaya, 1990). Förutsättningarna för att predicera sin framtid eller att ha kontroll över sin tillvaro är begränsade. Känslan av hopplöshet och hjälplöshet är oundviklig och självmordsrisken är stor. Fångarnas psykologiska reaktioner påverkas av reaktionerna under förhörs-/tortyrfasen. Nattliga mardrömmar om terror, tortyren m.m. kan förekomma (Basoglu & Mineka, 1992) 4) Efter interneringen Efter fängelsetiden börjar ofta ett nytt liv med många hinder och svårigheter. Många har förlorat sitt jobb, sin karriär och sitt sociala nätverk. Många individer hotas eller trakasseras av myndigheterna, polisen och dödspatruller. Det förekommer att personer försvinner spårlöst efter fängelsetiden och risken att bli avrättad på öppen gata av dödspatruller kan också vara stor. Det finns alltid en risk för att bli arresterad igen med hjälp av skenbevis från polisens sida. Dessa omständigheter tvingar individen att leta efter nya vägar för att överleva, att leva i exil i sitt eget land eller att fly från landet. Att söka politisk asyl i ett annat land leder till förluster av vänner, familj, släktingar och arbete. Till detta kommer även att man kan ha stora språkliga och andra kulturella svårigheter i ett nytt land (Basoglu & Mineka, 1992). Alla dessa omständigheter kan skapa en kritisk situation under denna fas. Individen riskerar att förlora sitt sociala stöd, sin respekt och betydelse inom sin politiska organisation. Organisationen kan utesluta honom/henne från medlemskap och individens beteende under fas 2 och 3 kan återaktualiseras om han/hon under dessa faser har visat någon svaghet eller givit information till polisen. Detta kan användas mot honom/henne och kan leda till att individen börjar betraktas som en förrädare. Ett moraliskt dilemma uppstår för individen. Värderingar som han/hon har kämpat för blir plötsligt främmande för honom/henne (Basoglu & Mineka, 1992). Överlevande från tortyren upplever ofta i exil att de har hamnat i en meningslös situation och är besvikna. De flyr både från regimen och också sina egna organisationer. Ett antal personer har blivit avrättade av sina egna organisationer i exil (Curukkaya, 1994). Kurder Kurdistan är ett sammanhängande landområde i Mellanöstern med en yta på c:a 500 000 kvadratmeter. Området ligger inom de fyra staterna Turkiet, Iran, Irak och Syrien. Kurdistans gränser utgörs av Tourusbergen i väster och iranska högplatån i öster, Araratbergen i norr och Mesopotamiens slättland i söder. Kurderna är ett indoeuropeiskt folk, språket är kurdiska tillhörande den iranska språkgruppen. Den kurdiska befolkningen uppskattas till 25-30 miljoner med c:a 15 miljoner i Turkiet, 6,5 miljoner i Iran, 4 miljoner i Irak, 1,25 miljoner i Syrien samt över en miljon kurder i övriga grannländer (t ex Libanon, Armenien och Azerbajdjan) samt i olika europeiska länder (Ciment, 1996). Majoriteten av kurderna utövar islam som religion, men det finns kristna och judiska kurder. 12 Kurderna har haft en mångfald konflikter med olika härskare i mellersta östern under flera århundraden. Samtidigt har de under denna tidsperiod behållit sin politiska självständighet i gränsområdena mellan de dåvarande väldena (arabiska, persiska och bysantinska) (King, 1993). De kurdiska hövdingarna gjorde överenskommelser med grannväldena, men Kurdistan blev aldrig en enad stat. För att kunna leva i fred fick kurderna försvara sig mot de arabiska, turkiska och persiska arméerna i de svårtillgängliga bergslandskapen (King, 1993). Det ottomanska riket förlorade första världskriget 1918 tillsammans med sina allierade Tyskland och Ryssland. Storbritannien, Frankrike och USA som hörde till de allierade segrarna i kriget kom i Sèvresföredraget (1920) överens om att bilda ett självständigt Kurdistan (Ciment, 1996; King, 1993; Kuutmann, 1983; Sheikmous, 1991). Under tiden omorganiserade sig en del av de ottomanska arméofficerarna och byråkraterna, (bl. a. Mustafa Ataturk) som betraktas som Turkiets grundare. De fick över Storbritannien och Frankrike på sin sida och stödde bildandet av det nuvarande Turkiet. De turkiska ledarna lovade att bilda en stat där kurder och turkar kunde samsas på lika villkor, men detta löfte bröts och Kurdistan införlivades med Turkiet som styrdes av turkar. År 1923 delades Kurdistan upp i enlighet med det så kallade Lausanneföredraget mellan Turkiet, Irak (Storbritannien) och Syrien (Frankrike) (King, 1993). Kurdernas reaktion blev stark och ledde till en serie revolter och motstånd vilka krossades hänsynslöst av den turkiska regimen. Över en miljon kurder uppskattas ha förlorat livet, kurdiska ledare avrättades på öppet torg inför folkmassorna och över två miljoner kurder deporterades mellan 1923 och 1940 från sina landområden. Den turkiska regimen förbjöd allt kulturellt som tillhörde kurderna; det kurdiska språket, beteckningen kurd, musiken, folkdräkten o s v. I historieböcker och skolböcker döptes kurderna om till ”bergsturkar”. Enligt de turkiska författningslagarna existerar inte kurderna i Turkiet. ”Turkiet är en stat för turkar, där man talar turkiska och följer turkiska traditioner”. För att uppnå detta, myntade Ataturk slagordet ”den största lyckan i livet är att vara turk” (Clason & Baksi, 1979). Detta ser man ofta i Kurdistan på stora banderoller, vägskyltar, kommungränsskyltar, skolfasader och myndighetsbyggnader samt i form av gigantiska ”tatuerade” bokstäver på bergsväggar. Kurderna har trots detta inte gett upp sin strävan efter självbestämmande över sitt land, sin kultur och sitt språk. Därför hamnar de ständigt i konflikt med statsmakterna som förnekar deras existens och ockuperar deras land (Ciment, 1996; Curukkaya, 1990; Guzel, 1995; King, 1993; Qaso, 1996; Sheikmous, 1991; Yuce, 1995; Zana, 1992). Den nuvarande politiska situationen Iran: I Iran råder fortfarande den militära situation som skapades mot kurderna under Khomeinis tid. Städerna kontrolleras av iranska revolutionsgardister, medan landsbygden kontrolleras av kurder (Kuutmann, 1983). Efter Iran – Irak kriget mobiliserade den iranska regimen militären för att krossa det kurdiska motståndet i området och likvidera motståndsrörelsens ledare. 1989 mördades en av det Kurdiska Demokratiska Partiets (KDPI) ledare i Iran av iranska agenter i Wien. 1992 mördades den nye ledaren Sharafkandi från samma parti i Berlin av samma stadsmakt (Ciment, 1993). Kurdiska politiska rörelser i Iran: KDPI och Komela. Irak: I Irak har kurderna länge kämpat för sina rättigheter. Irak är det land där kurderna har blivit mest förföljda och mördade av regimen. 1988 använde den irakiska regimen giftgas i staden Halabja. Över fem tusen kurder dödades och tusentals skadades (King, 1993). Efter nederlaget i kuwaitkriget ville Saddam Hussein hämnas på kurderna. Han anföll dem med sin 13 kvarvarande krigsmakt för att kurderna hade stöttat USA:s trupper. FN beslutade om en flygförbudszon för att på det viset skydda kurderna i norra Irak. Förbudet innebär att irakiska plan förbjuds att flyga norr om 36:e breddgraden. I skydd av denna bevakning har kurderna bildat en fristående stat. 1992 organiserade kurderna ett parlamentsval trots de irakiska och turkiska regimernas hot och protester. Kurdiska politiska rörelser i Irak: Kurdistans Demokratiska Parti (KDP), Kurdistans Patriotiska Union (PUK) och Kurdistans Frihetsparti (PAK). Syrien: Här ser kurdernas situation ut som i de andra delarna av Kurdistan. Esad-regimen i Damaskus genomför en sofistikerad arabiseringspolitik i de kurdiska områdena. Kurdiska organisationer är förbjudna. Turkiet: Sedan 1984 har Kurdiska arbetarpartis (PKK) gerilla utfört attacker mot den turkiska armén och polisen i Kurdistan. Dessa attacker har mobiliserat och trappat upp utvecklingen till ett totalt krig. Enligt de turkiska myndigheterna har 35 000 människor dött på båda sidor. Tusentals människor har fängslats, c:a 3000 byar har förstörts och en del områden har avbefolkats. Turkiska armén och polisen genomsöker skoningslöst kurdiska byar på jakt efter PKK-gerillan. Dessutom fortsätter jakten på gerillan över grannländernas gränser. PKKledaren A. Öcalan kidnappades och fördes till Turkiet 1999 efter en hemlig aktion av turkiska agenter i Kenyas huvudstad. Han fick dödsstraff och väntar nu på avrättning i ett fängelse på en liten ö i Marmarasjön. PKK har utlyst ett ensidigt eldupphör men detta har inte lett till Turkiet att ändra den politiska inställning, som förnekar kurdernas existens. Den turkiska regimen försöker lösa konflikten genom våld och förtryck. Kurdisk kultur motarbetas ständigt genom bestraffning av kurdiska intellektuella och förbjudandet av deras böcker. Kurdiska politiska partier i Turkiet: Kurdiska Arbetarparti (PKK) förbjudet, Turkiska Kurdistans Socialistiska Parti (PKST) förbjudet, Folkets Demokratiska Parti (HADEP). Metod Denna pilotstudie omfattar 15 kurdiska flyktingar som har blivit torterade och suttit i fängelse i Turkiet; 1 kvinna och 14 män, 1 ensamstående och 14 gifta, med en medelålder på 24,7 år vid gripandet och vid datainsamlingen 40,4 år. Fängelsevistelsens medelvärde är 29 månader (tabell 1). Alla 15 personer har uppehållstillstånd och bor i Sverige. Kontakten med intervjupersonerna har införskaffats genom bekanta, vänner och kurdiska kulturföreningar. Genom dessa kontakter har uppsattsförfattaren fått de tilltänkta personernas namn och telefonnummer. Dessa har sedan informerats av kontaktpersonerna om att författaren kommer att kontakta dem per telefon. När de blev kontaktade visste de redan vem författaren var och varför han sökte upp dem. Författaren förklarade kort syftet med undersökningen och dess frågeställningar. Efter denna information blev de tillfrågade om de var villiga att ställa upp för en intervju. Om svaret var positivt bokades en träff in. Fem personer tackade nej till att delta. 14 Tabell 1: Åldersfördelning och fängelsevistelse Vid arrestering n % 17 – 20 3 20 % 21 – 30 11 73 % 31 – 40 1 7% Fängelsevistelse < 1 år 1 - 5 år 5-10 år n 7 6 2 % 47 40 13 Genom en strukturerad intervju har data samlats in för att ta reda på förekomsten av PTSDsymtom. Femton personer har intervjuats och fyra självskattningsskalor har administrerats (BDI, BAI, ETS och LECL). För datainsamling har använts följande instrument: 1) The Clinician Administered PTSD Scale (CAPS; Blake et al., 1997). CAPS är en strukturerad och detaljerad intervjuskala för diagnostisering av PTSD enligt DSM-IV kriterierna. Skalan består av 30 frågor. CAPS reliabilitet har rapporterats från .77 till .96 för de tre symtomgrupperna och från .90 till .98 för alla 17 items (Blake et al., 1995). 2) Beck Depression Inventory (BDI; Beck et al., 1961). Skalan består av 21 items (0-3 skala). Poängen summeras till en totalpoäng som kan variera mellan 0 och 63 poäng. 0-10 = ingen depression; 11–18 = mild depression; 19–29 = måttlig depression; 30 > = svår depression. Reliabilitetstest för BDI med psykiatripatienter rapporteras från .46 till .86 (Beck, Steer & Garbin, 1988). 3) Beck Anxiety Iventory (BAI; Beck et al., 1988). Skalan består av 21 items (0-3 skala). Poängen summeras till en totalpoäng som kan variera mellan 0 och 63 poäng. 4) Exposure for Torture Scale (ETS; Basoglu, 1996). Skalan består av 45 tortyrformer med ja eller nej alternativ. 5) Life Event Check List (LECL) presenteras i början av CAPS – intervjun, som består av 17 traumatiska händelser. Intervjupersonen kryssar i ja eller nej för ”hände mig”, ”vittne till”, ”fick veta om den”, ”inte säker på ” eller ”gäller inte”. Procedur Intervjuerna har genomförts på olika platser; tre av intervjuerna har ägt rum i hemmet, sex i ett bibliotek, fyra i föreningslokaler och två i vars och ens intervjupersonens arbetsrum. Intervjutiden har varierat mellan 2-4 timmar. Författaren började varje intervju med att ge en kort information om sig själv och om att svaren behandlas konfidentiellt. Därefter fick personen fylla i självskattningsskalorna. Slutligen genomfördes CAPS-intervjun. Tretton av intervjuerna genomfördes på turkiska, en på svenska och en på kurdiska. Efter intervjun tog intervjuaren tid på sig att normalisera situationen för att minska ångestnivån hos de intervjuade. Därefter avslutades intervjun. CAPS-intervjun börjar med Life Event Check List (LECL). Intervjuaren ber intervjupersonen att titta på en lista över händelser (t.ex. olyckor, brand, naturkatastrof, fångenskap, misshandel, överfall med vapen och sexuella övergrepp) och markera det som är aktuellt för henne/honom. Därefter gör man en genomgång och utreder, tillsammans med intervjupersonen, högst tre händelser som denne skall välja ut från listan. Sedan ombeds intervjupersonen att i tur och ordning kort beskriva dessa tre händelser, vad som hände och hur personen kände sig vid den tidpunkten. Sedan uppmärksammas också intervjupersonen på, att en del av dessa erfarenheter kan framkalla obehagliga minnen eller känslor. Han/hon 15 ombedes i sådant fall att säga till, för att då kunna prata om det. Därtill uppmanas intervjupersonen att hålla dessa händelser i minnet under resten av intervjun medan intervjuaren ställer frågor om hur de har påverkat henne/honom. Resten av intervjun innehåller tjugofem frågor, som består av två delar (problemets frekvens och intensitet). Först frågar intervjuaren hur ofta han/hon har haft problem under den senaste månaden (problemets frekvens) och sedan, hur mycket smärta eller obehag problemet har orsakat henne/honom (problemets intensitet). Intervjun kan skrivas eller spelas in och sedan skattas varje fråga efter givet svar (0-4), både för symtomens frekvens och intensitet. Intervjun är utformad så, att man kan göra både en topografisk och en funktionell analys. Intervjuerna har gjorts på kurdiska och turkiska och har översatts till svenska av uppsatsförfattaren. I redovisningen har intervjumaterialet avidentifierats genom att författaren har givit varje intervjuperson en siffra ( Intervjuperson 1 (Ip.1)). Resultat Förekomsten av traumatiska upplevelser Samtliga intervjupersoner var politiskt aktiva inom olika kurdiska organisationer innan de blev arresterade av den turkiska polisen. Tre intervjupersoner hade ledande positioner i organisationer av de andra var två politiskt aktiva studenter, en hemmafru, två egenföretagare, en lärare, två tjänstemän, två bönder och två deltidsanställda arbetare. Deras politiska aktivitet hade två olika dimensioner. Dels att stödja den kurdiska befrielsekampen genom att rekrytera medlemmar och göra propaganda för sina politiska åsikter (informera det kurdiska folket i området om kulturella och demokratiska rättigheter, dela ut flygblad, protestera mot den turkiska regimens förtryck/politik som förnekar det kurdiska folkets existens), dels att visa sin sympati för kurderna i det pågående kriget mellan den turkiska armén och den kurdiska gerillan. Undantagstillstånd har rått i de kurdiska områdena i 20 år, och sedan 1984 pågår ett krig mellan de båda parterna. De flesta av de traumatiska händelserna som intervjupersonerna har blivit utsatta för (tabell 2) har inträffat under dessa omständigheter. Samtliga intervjupersoner har blivit torterade och suttit i fängelse. Vidare har 80 % av dem blivit överfallna med vapen, 60% har haft närstående som har mött en våldsam död, 47% har eller har haft en livshotande sjukdom eller skada, 27% blev våldtagna eller utsatta för våldtäktsförsök under tortyren och 20% utsattes för andra sexuella övergrepp, 33% har bevittnat mord/självmord och 20% har förorsakat någon annans död eller skada (tabell 2). 16 Tabell 2: Upplevda traumatiska händelser Händelser (n=15) Hände mig Naturkatastrof ( översvämning, jordbävning) 6 Brand eller explosion 2 Transportolycka (t.ex. bil, båt, tåg, flygplan) 5 Allvarlig olycka i arbetet, hemma, fritiden 3 Exponering för giftiga ämnen ( kemikalier) 1 Tortyr 15 Överfall med vapen 12 Sexuella övergrepp (våldtäkt, våldtäktsförsök) 4 Annan oönskad – obehaglig sexuell erfh. 3 Exponering för krigszon 4 Fångenskap (Fängelse) 15 Livshotande sjukdom eller skada 7 Svårt mänsklig lidande 6 Plötslig våldsam död ( mord, självmord) 5 Plötslig oväntad död av någon nära 9 Förorsakande av annans död eller skada 3 % Vittne till 40 0 13 1 33 2 20 1 7 1 100 15 80 4 27 4 20 4 27 4 100 15 47 2 40 2 33 8 60 3 20 0 % 0 7 13 7 7 100 27 27 27 27 100 13 13 53 20 0 Arrestering och tortyr Samtliga har berättat om sina erfarenheter under CAPS - intervjuer. Alla intervjupersoner beskriver arresteringen som en traumatisk händelse i deras liv och att livet fortfarande påverkas av denna upplevelse. ”Soldaterna började med tortyren redan under transporten. De sparkade på oss, hotade oss till livet. När vi kom till militäranläggningen, isolerade de mig från min dotter och min son. Jag hörde bara deras skrik under tortyren. Det var vidrigt och olidligt att höra dem. De gjorde de vidrigaste saker med mig. Det är jättesvårt att berätta. Tortyrutövarna gjorde allt för att förnedra mig som människa, som kvinna. En dag kom en kvinna tillbaka från tortyrsessionen och berättade att polisen våldtagit henne flera gånger, därför att hennes bror hade gått upp i bergen till PKK - gerillan. Polisen ville att hon skulle ange hans vistelseort. Hon hade sagt att hon inte visste var han var, men de ville inte tro henne. Hon ville ta livet av sig. Jag och hon satt där och grät tillsammans över vårt öde. Jag hade liknande erfarenheter och ville också dö där. Mina barn led och skrek och jag kunde inte göra något åt det. Jag var själv rädd och förnedrad som kvinna. Ingen kunde hjälpa mig och de andra som var där” (Ip.7). ”Polisen kom och hämtade mig på mitt jobb. Jag hade blivit arresterad sex gånger innan dess. Polisen ville att jag skulle erkänna att jag var PKK - medlem eller sympatisör och att jag hade hjälpt gerillan. När jag sa att jag inte hade hjälpt någon, började de hota mig med tortyr. Hoten blev så småningom verklighet. Jag blev slagen, upphängd i taket och torterad med elektricitet. Jag svimmade flera gånger och trodde att jag skulle dö. Allting var skrämmande. Efter upphängningarna blev jag förlamad i båda armarna och en knäled gick av. Jag fick inte någon sjukvård heller. De andra fångarna tyckte synd om mig och ville hjälpa mig eftersom jag inte kunde använda mina händer. De här skadorna skrämde mig verkligen mycket. Efter 18 dagars tortyr, blev jag häktad och satt sedan i fängelse med dessa skador”(Ip.13). 17 ”Jag jobbade på en statlig myndighet. En dag kom poliser till min arbetsplats och arresterade mig. Under en tortyrsession av polisförhöret svimmade jag, det tog lång tid att vakna. Poliserna blev förmodligen oroliga och trodde att jag var död. De ville dölja sitt brott och genom att slänga ut mig genom fönstret på tredje våningen skulle det se ut som självmord. De kastade ut mig ner på gatan så att jag hamnade på ett biltak. Av den smällen vaknade jag. Sedan skickade de mig till sjukhuset… Jag var länge på sjukhuset, förvirrad och chockad. Enligt min fru pratade jag oavbrutet om att jag ville äta… Efter 72 dagars förhör och sjukhusvistelse blev jag häktad och satt på en militärbas i Diyarbekir. Fängelset var en tortyrfabrik. Jag kunde inte sova och tänkte hela tiden på döden” (Ip.14). ”Jag var politiskt aktiv inom ett pro-kurdiskt parti. En dag kom en grupp specialpoliser och hämtade oss från ett kafé i den stad jag bodde i. Vi var 3 kompisar. De band för våra ögon och band våra händer. De slängde oss i en skåpbil och körde till sin bas. När vi kom till tortyrkammaren isolerade de oss. Jag blev torterad och hotad till livet i 20 dagar. De drog i mina mustascher, gav min kropp elchocker, flaska och jag tvingades bevittna tortyr. En kompis dog av tortyrskador framför mina ögon. Jag var rädd att jag också skulle dö. Det var en förskräcklig situation, med tortyrens människoskrik och de tortyrskadade människorna elände. Ingen kunde hjälpa någon annan. Jag kände mig maktlös inför detta” (Ip.15). Samtliga intervjupersoner beskriver fängelset som en plats där fångar torteras. ”Jag var 17 år gammal när jag blev fängslad och sedan satt jag i fängelse i 10 år. Under dessa 10 år hann jag uppleva alltför mycket. En dag till exempel anföll militärer och fängelsevakter oss och misshandlade oss. Många av fångarna fick allvarliga skador. Jag fick också skador och svimmade. Vakterna trodde att jag var död och lämnade mig i korridoren utanför cellen. Efter ett tag vaknade jag till liv igen. Då kom en vakt och såg att jag fortfarande levde, drog mig in i min cell och svor en massa svordomar över att jag inte dog” (Ip.1). ”Jag har suttit i ett militärfängelse i Diyarbekir-Kurdistan. Det fängelset är beryktat för tortyr, överfall och andra brott. Där satt flera hundra politiska fångar. Fängelsevakterna var vanliga soldater som styrdes av militärklädda experter i misshandel och tortyr av fångarna. Jag känner personligen många som blev mördade genom tortyr och misshandel. Att jag lever idag är bara en slump. Jag fick allvarliga knäskador, vilket jag fortfarande lider av. Vi var rädda och jag väntade på min tur att dö av misshandel vilken dag som helst. Det var olidligt. Under dessa omständigheter kände jag mig rädd, utan mål, hjälplös och full av hat och vrede” (Ip.2). Sju av 15 intervjupersoner har själva fått/bevittnat uppkomsten av livshotande sjukdomar och skador som har inverkat på deras liv: ”Jag var 26 år gammal, mitt åttonde år i fängelse. Jag hade deltagit i en hungerstrejk tillsammans med andra medfångar. Mot slutet av hungerstrejken blev jag dålig och skickades till sjukhus. Jag blev inlagd för vård. En dag kom en civilklädd person och gav mig en injektion. När han gick ut ur rummet vände han sig om och sa: ’det jag injicerade i dig var hepatit B-virus’ (en virus sjukdom som leder till kronisk leverinflammation). Då förstod jag inte riktig faran och trodde inte på honom. När jag kom till Sverige fick jag diagnosen hepatit B. Först då när läkaren berättade det för mig förstod jag faran. Det knäckte mig mer än vad tio år i fängelset hade gjort.” (Ip.1). 18 ”Efter mordet på min bror blev jag mycket passiv och kunde inte lämna det som hänt bakom mig. En dag började jag kräkas hemma, svettades och kunde inte längre andas. Min familj tog mig till vårdcentralen och därifrån skickades jag till Karolinska sjukhuset. På KS konstaterade läkaren att jag hade haft en hjärtinfarkt. När jag fick höra det blev jag riktigt rädd, och är det fortfarande. Jag har lämnat mina tillgångar, mitt land och förlorat min bror. Och nu väntar jag på min död. Det är svårt att direkt påverka något. Det är bara att vänta.” (Ip.10). ”Vid arresteringen blev jag torterad. Jag fick diskbråck under tortyren. Jag var halvt förlamad och fick ingen vård under den åtta månader långa fängelsetiden. När jag kom ut, blev jag opererad för diskbråcket, men skadan stör mig fortfarande” (Ip.6). ”Det var under en politisk demonstration. En kompis hällde bensin på sig och tände på. Han försvann på en sekund i eldslågorna. Allt gick så snabbt, att vi inte hann reagera och stoppa honom. Det blev en chock för oss demonstranter. Jag försökte hjälpa honom genom att slänga en filt på honom. Han blev svårt skadad.” (Ip.12). Fyra intervjupersoner (27%) har erfarenheter av civilt eller aktivt deltagande i krigszon. ”Jag var uppe i bergen och krigade mot Saddam Hussein i norra Irak. I den krigszonen flög ofta bombplan och släppte bomber i området. En gång slog en bomb ner mycket nära mitt gömställe. Det var så nära att jag först trodde att jag träffats av bomben. Jag blev lite chockad och det tog ett bra tag att förstå att jag var oskadd. Bomberna regnade ner över oss dag och natt och det hördes bara vapen och bombexplosioner. Man är rädd och man kan dö när som helst”(Ip.5). Trettiotre procent av intervjupersonerna säger sig ha bevittnat våldsamt mord före och under arresteringen och/eller i fängelset. ”En dag kom en kvinnlig kurdisk gerillasoldat till oss för att be om mat. Jag hann inte ge henne mat innan turkiska militärstyrkor kom och ringde på vårt hus. Det blev en strid mellan militärerna och kvinnans kompisar som var där ute. Rebellerna flydde, kvinnan blev kvar i huset. De turkiska styrkorna grep henne och band fast både händer och fötter. De la henne på vårt vardagsrumsgolv. Militärerna var helt vilda, genomsökte huset och misshandlade oss. Under misshandeln bröt min sju år gamla dotter sin arm av att en soldat sparkade henne. De samlade oss i vardagsrummet och avrättade kvinnan med maskingevär mitt framför ögonen på oss. Vardagsrumsgolvet blev fullt av blod. Hennes kropp delades nästan mitt itu. Allting var så vidrigt, att det inte går att beskriva. Huset hade förvandlats till en tortyrkammare och ett slakthus. Mina små barn skrek och grät, jag hade inga möjligheter att trösta dem. Det är hemskt för en mamma att inte kunna hjälpa och trösta sina barn. Jag kunde inte skydda mina barn från blodbadet. Jag trodde att de skulle döda oss allihop där. De förstörde vår livsmedelsbutik. Slutligen arresterade de mig, min dotter (14) och min son (16). De band våra ögon och händer och slängde oss på ett militärfordon och körde till militäranläggningen” (Ip.7). ”Jag hade en kompis som satt i fängelse tillsammans med mig, i samma cell. Han var svårt sjuk, men ingen ville tro på honom och ge honom den vård han behövde. En morgon i början av 1981 gick jag upp och tänkte väcka honom. Han låg bredvid mig men vaknade inte. Jag drog täcket av honom och förstod då att han var död. Jag blev vansinnig och skakade honom för att väcka honom från döden. En rädsla, en dödsångest kom över mig. Känslan att inte 19 kunna hjälpa honom, rädslan att jag skulle bli som han. Jag blev chockad över att min vän var död och ville inte dö där. Det finns egentligen inga ord för att beskriva den stunden. Det var förskräckligt” (Ip.11). ”Jag var politiskt aktiv inom en kurdisk organisation Det blev militärkupp i Turkiet och tusentals politiska aktivister arresterades. Jag och tre kompisar bestämde oss för att fly över gränsen till Syrien. Vi blev upptäckta av gränsvakter som sköt på oss med maskingevär. En kompis träffades och dog, en annan hoppade i floden och drunknade. Vi hade inga vapen och insåg faran och gav upp flyktförsöket. Vakterna grep oss och tog oss till vaktstationen. På vägen ditt sa de att de skulle avrätta oss också. De misshandlade oss som galningar”(Ip.5). Fyrtiosju procent av överlevande från tortyr har blivit utsatta för/bevittnat våldtäkt, våldtäktsförsök och obehagliga sexuella upplevelser, t ex med batong eller läskflaska. Två manliga intervjupersoner beskriver hur de blev våldtagna. ”De började förhöret med att ta av mig mina kläder och smeka mina könsorgan med batongen, under hot om att våldta mig med batongen. Det hotet blev verklighet efter ett tag. Jag var 21 år gammal då. Jag var naken i flera dagar tillsammans med 45 andra fångar”(Ip.12). ”De tog mig med hem för husrannsakan, sedan band de för mina ögon och körde mig till sin militärbas. Där behandlade de mig som ett djur, torterade mig och våldtog mig med batong. Det var ett rent helvete” (Ip10). Förekomsten av tortyr Alla intervjupersoner har blivit slagna, avklädda, berövade mat, vatten och sömn, utsatta för dödshot, verbal misshandel, hot om fortsatt tortyr samt förhindrade att sköta sin personliga hygien/toalettbehov. Nittiotre procent blev torterade med falaka (slag med träskaft eller batong under fotsulorna), tvingade att stå, berövade vatten, isolerade och utsatta för hot om tortyr av familjemedlemmar och för trängsel och förnedring inför andra. Åttiosju procent har erfarenhet av elektrisk tortyr, extrem hetta eller kyla, förbundna ögon och hemsökande insekter, löss, råttor eller avloppsvatten. Åttio procent har upplevt upphängning, kalla duschar, restriktioner i rörelsefriheten samt skenrättegångar. Mindre förekommande tortyrmetoder är avföring i maten, skarpt ljus, kvävning, nålar under naglarna och utdragning av tänder (tabell 3). 20 Tabell 3: Exponering för tortyr. Form av tortyr (n=15) Slag Falaka Elektrisk tortyr Utsträckning av kroppen Bränning Repbindning Tvingad att stå Kastning av urin/avföring mot fånge Ryckning/Dragning/Lyftning av håret Nålar under tånaglar eller fingernaglar Tvingad till utdragning av tänderna Upphängd i händerna eller fötterna Palestinsk hängning Sexuella närmanden (med händer o s v) Smekning av könsorganen Hot om våldtäkt Våldtäkt Slag över öronen med kuperade händer Tvingad att stå upp med vikter på sig Kvävning Isolering Berövade mat Berövade vatten Berövade sömn Kalla duschar Exponering för extrem hetta eller kyla Restriktion av rörelsefriheten Förbundna ögon Exponering för skarpt ljus Exponering för hög musik/högt ljud Dödshot Hot mot familjen Hot om fortsatt tortyr Skenrättegångar Vittne till tortyr Prevention av personlig hygien Vägrats avskildhet (t ex stor trängsel) Verbal misshandel Förlöjligande/förnedrande Avföring i mat Hemsökta omgivningar (t ex insekter, råttor, avloppsvatten o s v) Avklädd naken Fluktuationer i förhörarens attityd Förhindrande av urinering/extraktion av avföring Berövade medicinskt omhändertagande Annat 21 n 15 14 13 10 7 8 14 5 11 3 0 12 9 5 10 7 1 11 5 4 14 15 14 15 12 13 12 13 6 12 15 14 15 12 10 15 14 15 14 4 13 15 15 15 14 9 % 100 93 87 67 47 53 93 33 73 20 0 80 60 33 67 47 7 73 33 27 93 100 93 100 80 87 80 87 40 80 100 93 100 80 67 100 93 100 93 27 87 100 100 100 93 60 Känsloreaktioner under tortyr De vanligaste känsloreaktionerna som intervjupersonerna upplevde under tortyren var: maktlöshet, chock, hjälplöshet, övergivenhet, gråtattacker, sorg, rädsla, känsla av förnedring, smärta, frustration, besvikelse, känsla av att ha blivit sviken, hat och hämndlystnad. CAPS och relaterad psykopatologi Enligt DSM-IV uppfyller 73 % av intervjupersonerna mild/måttlig PTSD-diagnos. 67 % mild/måttlig depression och 53 % av de har hög ångest (tabell 4, 5). Tabell 4: Resultat av totala CAPS – PTSD Inklusionkriterium (n=15) Kriterium B, Återupplevande Kriterium C, Undvikande/känslolöshet Kriterium D, Överspändhet (arousal) PTSD, (A,B,C&D) uppfyller 14 12 13 11 % 93 80 87 73 Uppfyller ej 1 3 2 4 % 7 20 13 27 Tabell 5: CAPS, BDI, BAI resultat Skalor (n=15) p1 p2 p3 p4 p5 p6 p7 p8 p9 p10 p11 p12 p13 p14 p15 CAPS; B 21 6 27 25 8 14 30 14 13 CAPS; C 21 5 35 11 7 6 25 15 CAPS; D CAPS; Total 17 73 7 20 25 87 19 65 2 17 9 21 7 29 76 36 BDI 10 0 18 26 6 BAI 24 2 32 37 15 24 4 18 15 4 15 24 10 14 3 20 10 8 49 26 9 35 7 38 16 23 13 12 15 17 22 12 37 33 14 19 19 22 14 22 16 M (SD) 24 17 (8) 8 6 14 (9) 10 34 10 40 11 (7) 43 (22) 11 12 14 (7) 22 19 22 (10) Återupplevande (intrusion) av traumat I resultatet kommer det fram att 11 (73 %) intervjupersoner återupplever de traumatiska händelserna i form av minnesbilder, 13 (87 %) mardrömmar, 10 (67 %) flashbacks, 13 (87 %) psykologisk smärta och 13 (87 %) fysiologiska reaktioner när någonting påminner dem om den traumatiska händelsen (tabell 6). Tabell 6: Symtomfördelning av återupplevandet av traumat Återupplevandesymtom (n=15) Återkommande minnesbilder Återkommande mardrömmar Återuppleva händelser (flashback) Psykologisk smärta vid exponering Fysiologisk reaktioner vid exponering uppfyller 11 13 10 13 13 % 73 87 67 87 87 uppfyller ej 4 2 5 2 2 % 27 13 33 18 13 Påträngande smärtsamma bilder, tankar Elva av 15 återupplever oönskade minnen av traumatiska händelser, t ex övergrepp, hur de blev arresterade, tortyr, mord/självmord och förnedring inför sina anhöriga. De återupplever bilder, ljud och personer från de miljöer där traumatiska händelser ägde rum. ”De (poliserna) hängde mig från en bro, hotade mig och sköt runt om mig med pistol. De minnena tar ofta tid och kraft att hantera. Det är som en tunnel, när jag hamnar i den måste 22 jag ta mig ut därifrån. Jag kan uppleva de minnena när jag tittar på TV, ser film eller läser. De påverkar ofta relationerna med min familj, jag blir lätt irriterad på dem”(Ip.3). ”Jag kommer ihåg och hör ibland hur tortyrutövarna öppnar min celldörr. Jag hör tortyroffrens skrik. Detta har förändrat mitt liv”(Ip.6). ”Jag tänker dagligen på hur de äckliga typerna vidrör mig, hur sadisterna leker med min nakna kropp, hur de sätter mig på en läskflaska och trycker ner mig på den. Jag kan inte glömma detta. Jag ser den avrättade kvinnliga gerillasoldaten och blodet kring hennes kropp. Dessa tankar och minnen återkommer dagligen och hindrar mig i mina andra dagliga aktiviteter”(Ip.7). ”Polisen tog min fru, min mor och min far till tortyrkammaren och förnedrade oss tillsammans. De bilderna är så levande, jag kan inte glömma dem”(Ip.9). ”Hur kan man glömma en våldtäkt med batong? Jag kan inte låta bli att tänka på min döda bror. Min läkare vill att jag ska glömma detta, men det går inte att bara säga ”glöm det!”. Det påverkar min aptit, min sömn och min hälsa”(Ip.10). Återkommande smärtsamma drömmar Tretton av 15 (87 %) har smärtsamma mardrömmar. Teman i mardrömmarna kan vara tortyr, upplevelser av fångenskap, förföljelse, flykt från faran, hot, övergrepp, överfall, sjukdomar, skador, omarrestering, människoskrik, blodiga miljöer, döda kroppar, döda kompisar, krigszon, att bli beskjuten, att bli förnedrad av personer med uniform såsom polis eller fängelsevakter och att känna sig maktlös i olika situationer. Konsekvenserna av dessa mardrömmar kan bl. a. vara sömnlöshet att man stör sin partners eller familjens sömn genom att stöna eller skrika och att det tar lång tid att somna om. ”Jag drömmer ofta mardrömmar om tortyren, om fängelset. Jag vaknar och darrar i hela kroppen. Det tar ett bra tag innan jag kan lugna ner mig efter att jag vaknat. Efter mardrömmarna blir det svårt att somna om. När jag var ensamstående, var det bara jag som blev störd av mina drömmar, nu blir också min fru det. Hon vaknar och ser att jag är vaken”(Ip.1). ”Jag drömmer väldigt ofta mardrömmar om att jag arresteras, att polisen förföljer mig. Jag skriker och jämrar mig i sömnen, mina barn väcker mig. Jag kan inte somna om efter mardrömmarna. Det händer ofta att jag inte vill sova för att inte drömma mardrömmar”(Ip.4). ”Jag drömmer om blodet i vårt vardagsrum, den delade kroppen. Jag hör min sons skrik under tortyren och hatar mig själv. Jag skriker när jag vaknar, jag går och sätter mig i köket och röker en cigarett”(Ip.7). Agera/känna det som om den traumatiska upplevelsen återupprepas Tio av 15 intervjupersoner uttrycker att de agerar som om de traumatiska upplevelserna återupprepas när någonting påminner och väcker minnen om vissa händelser. Det kan vara t ex krigsnyheter i massmedia, vissa personer, olyckstillfälle eller tankar och bilder som uppkommer vid ensamhet eller andra tillfällen. De kan uppleva att de skriker, säger svordomar, pratar med sig själva, blir apatiska, glömmer bort en pågående aktivitet, uppvisar 23 en orimlig reaktion när de träffar en person i uniform eller att de får hallucinationer om tortyrsessionerna eller att de åter befinner sig i tortyrkammaren eller i fängelsecellen. ”Ibland upplever jag det som om jag strider med vapen mot polis/militär. De skjuter mot mig. Jag stöter ihop med andra personer som hotar mig. När jag är på tunnelbanan, händer det ofta att jag är i fängelsecellen och går fram och tillbaka. Tågets ankomst väcker mig ur det tillståndet”(Ip.1). ”När jag är ensam hemma, då upplever jag att jag är i tortyrkammaren och försvinner bort i mina tankar. När cigaretten ramlar ner och bränner mina kläder, vaknar jag till. Jag har en massa hål i mina kläder p.g.a. cigaretterna (hon visar mig). Matskeden stannar i luften ibland när jag äter och samtidigt tänker på de där hemskheterna. Mina barn skämtar med mig och säger att jag filosoferar”(Ip7). ”När jag ser en polis på gatan, eller människor i uniform, händer det att jag tänker att de har kommit för att hämta mig. Jag blir störd och säger till mig själv att jag är i Sverige, inte i Kurdistan”(Ip.9). Psykologisk smärta vid exponering Tretton av de 15 intervjupersonerna får en intensiv psykologisk smärta vid inre (tankar, bilder) eller yttre (TV-bilder av t ex krigsnyheter eller hungerstrejker, vissa personer, böcker, berättelser, hundar, arresteringar) stimuli som påminner om traumatiska upplevelser. De uttrycker smärtan med upprördhet, ilska , besvikelse, sorg, otrevlighet, rädsla, aggressivitet, lättkränkthet, misstänksamhet, spändhet, skuldkänslor, hat mot sig själv gråtattacker, oro och trötthet. Många av intervjupersonerna upplever att de har sociala svårigheter, som t ex svårigheter att behålla vänner och upplevelsen av att känna sig isolerad från omgivningen. ”Jag är besviken på mina vänner, särskilt som de har flytt utan att uppleva det liv som jag har upplevt.. De har lämnat allt och bara tänkt på sitt liv och annat än politik. Jag känner det som om tortyren och lidandet varit för ingenting. Jag blir arg och förbannad. Det är mycket svårt för mig att ha någon ordning och leva ett normalt liv”(Ip.1). ”Jag blir jättearg, skriker och blir otrevlig mot människor när något påminner om dessa händelser. På jobbet händer det ofta att jag blir otrevlig mot mina kompisar. Det leder till att jag inte kan behålla några kompisar. Min otålighet och orimliga reaktioner skrämmer dem”(Ip.3). ”Jag sitter ofta hemma och gråter. Jag gråter över min situation, min exil. Det påverkar mig i mina relationer med min familj. Jag hatar mig själv”(Ip.7). En av intervjupersonerna säger sig inte uppleva någon psykologisk smärta vid påminnelser om de traumatiska händelserna. ”Jag blir inte störd längre, tvärtom har jag fått lust att göra saker för att hindra de brutala handlingar som händer där nere. Jag skriver mycket” (Ip.14). Fysiologiska reaktioner vid exponering Påminnelser om traumatiska händelser utlöser olika fysiologiska reaktioner, vilket 13 intervjupersoner vittnar om att de har upplevt den senaste månaden. Karakteristiska fysiologiska reaktioner är rodnad i ansiktet, rysningar och gåshud, darriga händer, darrig röst, 24 ökad puls, svettningar och skakningar. Dessa reaktioner sätts i gång när intervjupersonerna tänker på specifika händelser, ser poliser, hundar, ordningsvakter, myndighetsbyggnader, filmscener, blod, nyhetsbilder, böcker och tidningar från hemlandet. ”När någon polis eller ordningsvakt kommer nära mig eller rör mig, så blir jag aggressiv. Jag är annars en lugn person”(Ip.2). ”När det kommer upp något minne eller jag blir påmind om det, så blir jag aggressiv. Hjärtat slår fortare och svetten rinner från pannan och under armarna. Det har hänt att jag har gått på och slagit mina barn. På så sätt påverkar detta min familj. Jag är ständigt spänd och har ont i ryggen”(Ip.3). ”Idag kan jag inte se blod. När jag ser det blir jag svettig, rädd och skakig. Ibland känns det som att jag ska förlora kontrollen”(Ip.7). ”När något påminner mig om dessa händelser, t ex hundar på gatan, vanlig polis eller personer i uniform, så blir jag svettig, pulsen ökar och jag blir spänd”(Ip.13). Ständigt undvikande av stimuli som associeras till traumat Sjuttiotre procent undviker tankar och känslor, 47% undviker personer och situationer, 47% har svårt att minnas detaljer, 73% har minskat intresse, 53% har känslan av utanförskap, 53% har begränsade affekter samt 33% har känslan av förkortad framtid (tabell 7). Tabell 7: Symtomfördelning av undvikande av inre och yttre stimuli Undvikande (n=15) Undvikande av tankar - känslor Undvikande av situationer Oförmåga att minnas detaljer Markant minskat intresse Känsla av avskildhet Begränsade affekter Känslan av förkortad framtid uppfyller 11 7 7 11 8 8 5 % 73 47 47 73 53 53 33 uppfyller ej 4 8 8 4 7 8 10 % 27 53 53 27 47 47 67 Ansträngningar att undvika tankar, känslor och samtal Elva intervjupersoner undviker tankar, känslor och samtal om de traumatiska händelser som de har varit med om. De undviker att prata om de tortyrformer som de varit utsatta för, liksom om övergrepp och kränkningar under arresteringen och behandlingen i fängelset. Två av intervjupersonerna har använts sig av alkohol för att undvika tankar och känslor, en har provat hasch. ”Jag vill inte prata om de hemska upplevelserna. Jag vill glömma dem, därför har jag provat narkotika, såsom hasch och alkohol. Det hjälper inte, tvärtom blir det värre”(Ip.3). Många av dem försöker glömma sina upplevelser av traumat. ”Jag lägger locket på mina känslor och vill inte öppna det. Jag vill inte prata om de saker som var obehagliga” (Ip.2). 25 En del av intervjupersonerna undviker att tala om traumatiska upplevelser genom att byta samtalsämne och t o m genom att utebli från vissa möten där de misstänker att de traumarelaterade minnena kan väckas. ”Jag går inte på t ex vissa föreningsmöten, där det gamla kan bli aktuellt”(Ip.10). En del köper inte t ex tidningar från hemlandet där det kan finnas nyheter som kan associeras med traumats relaterade upplevelser. ”Jag köper inte tidningar, för att slippa bli påmind. Jag undviker att prata med människor om dessa händelser. Jag hittar på saker för att inte träffa människor. Det begränsar mitt sociala liv tillsammans med vänner”(Ip.8). En intervjuperson berättar att han tvärtom pratar för mycket om sina erfarenheter. ”Jag har ofta försökt att undvika att prata om det jag varit med om. Men det blir inte som jag vill, jag pratar nästan för mycket om det. Det har blivit min överlevnadsstrategi”(Ip.4). Att undvika aktiviteter, platser eller personer Sju intervjupersoner anstränger sig för att undvika aktiviteter, personer samt platser som påminner om traumat. Det vanligaste är undvikanden av myndighetsbyggnader, myndighetspersoner som t ex polis. ”Även i Sverige vill jag inte komma i kontakt med poliser, gå till polismyndigheterna eller andra myndighetsbyggnader. Jag håller mig borta från dem. Om någon polis skulle be om eld, så blir jag rädd” (Ip.1). Också föreningslokaler, festplatser och politiska aktiviteter, som t ex demonstrationer, är platser och tillfällen som de intervjuade undviker. ”Jag vill inte vara med i politiska aktiviteter och föreningsliv. Jag vill inte leva det gamla livet igen. Jag arbetar och har skuldkänslor för att jag inte gör någonting för de fångar jag känner som sitter inne” (Ip.8). Oförmåga att minnas detaljer Åtta intervjupersoner rapporterar att de kommer ihåg alla detaljer av händelsen. Sju intervjupersoner rapporterar att de inte kommer ihåg detaljer av traumat. ”Jag kommer ihåg händelser mycket övergripande. Jag kan inte komma ihåg detaljer. När jag träffar vissa gamla fängelsekompisar, som berättar detaljer om fängelset, blir jag förvånad. Jag har försökt att skriva om mina upplevelser, men det gick inte”(Ip.1) En del intervjupersoner kommer endast ihåg händelseförloppet i stort, t ex tortyrsituationer, fängelsevistelsen, vilka personer som var där. ”Jag känner att mitt minne har försvagats. Jag kan inte komma ihåg platser och detaljer”(Ip.3). En del kommer ihåg om någon berättar liknande händelser eller läser någon berättelse som har liknande innehåll som associeras med traumat. 26 ”Jag har glömt många detaljer. När jag läser berättelser som handlar om t ex fängelser, då kommer jag ihåg att jag också varit där”(Ip.11). En intervjuperson berättar att han har försökt komma ihåg i syfte att skriva, men att det inte lyckats. ”Jag kan inte komma ihåg detaljer av händelser. Jag försöker komma ihåg, men kan inte”. Markant minskat intresse för aktiviteter Elva intervjupersoner upplever att de har förlorat intresset för att delta i vissa aktiviteter, som politik och politiska aktiviteter. ”Jag är mycket besviken på politiken och politiker. Jag var politiker, men inte längre”(Ip.2). Minskat intresse för att gå på bio eller teater visar sig bl a på följande sätt. ”Jag har tappat intresset för att gå på bio, träffa kompisar. Jag klarar inte att se på en film. Förr älskade jag att titta på film och träffa mina kompisar” (Ip.3). Det framkommer att en del inte har lust längre att träffa med sina kompisar. ”Jag var social och hade många kompisar innan jag satt i fängelse, men idag umgås jag bara med min familj. Jag blev besviken på några kompisar och är besviken på politiken. Idag är jag en passiv människa” (Ip.8). Att inte intressera sig för fester, fotboll och underhållning är också vanligt hos de intervjuade. ”Jag har inte intresse för nöjen, underhållning och fester” (Ip14) . Känsla av främlingskap inför andra Åtta av 15 intervjupersoner har en känsla av utanförskap. ”Jag intresserar mig inte längre för människor. Jag har insett att politik inte är värt att syssla med. Jag vill isolera mig från omvärlden” (Ip.4). En del känner sig besvikna på människor och tenderar att isolera sig. ”Jag har inte samma lust att träffa människor. Jag ser människor som djur, men jag vill egentligen inte det. Jag känner bara så. Jag har inte så många kompisar i dag. Jag har två kompisar och mina barn” (Ip.7). En del intervjupersoner beskriver att de har förlorat tilliten till andra människor: ”Jag har inte längre intresse för andra. Jag har blivit lurad flera gånger och har fått nog. Jag har lämnat politiken och det jag trodde på är slut. Jag umgås bara med min familj” (Ip.11). 27 Begränsad känslomässig repertoar Åtta av 15 intervjupersoner rapporterar att de inte känner starka känslor och lycka inför andra, ingen trygghet och tilltro. ”Jag kan inte lita på människor. Detta är så starkt att de påverkar mina känslor och reaktioner. Jag känner ibland att jag är full av hat och ilska” (Ip.1). Det finns t.o.m. en känsla av att inte kunna älska sina barn. Jag kan inte älska på samma sätt längre. Det känns som att jag hatar mina barn. Efter det som jag har genomgått. Jag känner mig som en robot” (Ip.7). Känsla av en förkortad framtid Fem av 15 intervjupersoner upplever på något sätt att deras framtid har blivit förkortad. ”Jag har en ständig känsla av att jag inte kommer att leva länge, dels beroende på min sjukdom (hepatit B) och dels på tortyrskadorna och den långa tiden i fängelse. Att leva idag är inte lika roligt som det var före fängelsetiden. Jag kan inte njuta av livets goda sidor längre. Jag har ibland funderingar om att jag vill dö” (Ip.1). ”Jag tänker alltid att mitt liv har blivit kortare, efter allt det jag har varit med om. Jag tror att jag kommer att dö tidigt” (Ip.5). En intervjuperson uttrycker sin rädsla att bli mördad. ”Jag upplever ofta att jag kommer att dö när som helst. Jag tror att de som har dödat min bror kommer att döda mig också” (Ip.4). Två personer uttrycker sin pessimism. ”Jag har ingen framtid längre. Jag har drabbats av så hemska saker och sadistiska människor. Jag bryr mig inte om framtiden” (Ip.7). ”Jag har blivit fysiskt skadad av tortyr, mitt knä spökar ofta. Jag har svårigheter att planera mitt liv. Jag vill inte leva som en handikappad person” (Ip.13). Symtom på förhöjd aktivering (arousal) och överspändhet Intervjupersonerna har haft sömnsvårigheter (73 %), irritabilitet (80 %), koncentrationssvårigheter (60 %), hypervaksamhet (40 %) samt överdriven reaktion vid yttre stimuli (40 %) (tabell 8). Tabell 8 , Fördelning över upplevd arousal Arousal (n=15) Sömnsvårigheter Ökad Irritabilitet, vredesutbrott Koncentrationssvårigheter Överdriven vaksamhet Överdriven skrämselreaktion uppfyller 11 12 9 6 6 28 % 73 80 60 40 40 uppfyller ej 4 3 6 9 9 % 27 20 40 60 60 Svårigheter att sova Elva av 15 intervjupersoner lider av kroniska sömnsvårigheter. Dessa sömnsvårigheter rapporteras ha börjat efter arresteringen. En del av intervjupersonerna har endast sömnsvårigheter när de drömmer mardrömmar. ”Jag har inga problem att sova om jag inte drömmer mardrömmar. De stör ofta min sömn” (Ip.1). Två intervjupersoner använder medikament för att kunna sova. ”Jag kan inte sova utan sömnmedel. Detta började efter fängelsevistelsen. Med hjälp av medicin sover jag 5-6 timmar per natt” (Ip.7). Fyra av de intervjuade sover max 4 – 5 timmar per natt. "Jag kan inte sova. Jag tar medicin för att kunna sova, men det hjälper inte så bra. Ibland vill jag inte sova för att inte drömma mardrömmar. Jag sover sammanlagt max 4 timmar per natt. Mina sömnproblem började när jag kom ut från fängelset och flydde till Sverige” (Ip.4). Tre intervjupersoner kan sova max 5 – 6 timmar. ”Jag kan inte sova. Jag sover max 6 timmar och vaknar 3-4 gånger. Jag ligger länge i sängen och kan inte somna in” (Ip.14). Irritation eller vredesutbrott Tolv intervjupersoner känner sig irriterade och har haft vredesutbrott under senare tid, vilket har förorsakat konflikter i familjen. ”Jag har blivit överkänslig. Det leder till konflikter hemma med min fru. Jag svär, skriker och är otålig. Det blev värre när jag kom till Sverige. Jag blir arg snabbt och ångrar också lika snabbt det besvär jag har ställt till” (Ip.6). Konflikter förekommer med släkt och vänner. ”Jag har begränsade relationer med människor. Jag är full av hat och vrede. Det känns som att jag har blivit mycket cynisk. Jag är en lättirriterad person. Jag har inte pratat med min pappa på flera år, för en bagatell” (Ip3). ”Jag blir lätt irriterad och arg. När jag pratar med min bror så får jag riktiga vredesutbrott och vill döda honom. Mina barn har lärt sig att hantera min ilska. När jag är arg så går de undan” (Ip.11). Koncentrationssvårigheter Nio intervjupersoner rapporterar att de har stora svårigheter att koncentrera sig på sin dagliga sysselsättning. Det har inverkat på deras livskvalitet och aktiviteter. ”Jag vill göra saker, och börjar med dem, men efter ett tag tappar jag lusten och lämnar det jag börjat på. Det har blivit svårt att slutföra en aktivitet. Jag tycker inte om mig själv längre och duger inte längre till något” (Ip.7). 29 För en del har koncentrationssvårigheter spelat en stor roll, t ex för förmågan att lära sig svenska. ”Det är ett stort problem för mig idag. Jag kan inte koncentrera mig på någonting. Så fort jag börjar med något tappar jag lika snabbt intresset. Jag har svårigheter att lära mig nya saker, t ex språk. Jag glömmer mycket. Jag har haft många planer, t.ex. att skriva om min fängelsetid, men p.g.a. mina koncentrationsproblem fungerar det inte. Livet har blivit enkelspårigt (Ip.1). Att läsa och skriva blir besvärligt för många. ”Jag kan inte läsa en bok till slut. Jag märker att jag inte förstår. Om jag pratar med någon så märker de att jag inte lyssnar på dem. Det är lite pinsamt. Det påverkar mig på jobbet, jag missar mycket av att inte kunna lyssna ordentligt” (Ip.8). Svårigheter med koncentrationen gör det besvärligt för en del att kommunicera med omgivningen. ”Jag kan inte koncentrera mig på saker. T ex så pratar jag med dig nu, men jag är inte här, jag är i min by. Det är svårt att hålla saker i minnet, jag glömmer så fort jag lämnar något ifrån mig” (Ip.10). Överdriven vaksamhet Sex intervjupersoner berättar att de är överdrivet vaksamma för att kunna försvara sig mot någon fara som inte finns. Den karakteristiska beskrivningen kan sammanfattas med följande. ”Jag är hela tiden på min vakt. Jag är alltid redo så att det inte skall hända något. Jag är alltid förberedd på det värsta” (Ip.1). Rädsla att bli mördad av turkiska regimen. ”Jag är på en paranoid nivå, vaksam och ständigt på min vakt. Jag tror inte att turkiska regimen lämnar oss i fred här. De har egna agenter som kan förfölja mig och andra politiska aktivister i exil, precis som i Turkiet” (Ip.3). Vanan att vara på sin vakt har man med sig från Kurdistan. ”Jag var hela tiden på min vakt för att inte bli mördad på gatan i Kurdistan. Här i Sverige är jag också på min vakt. När jag går på gatan så kollar jag läget” (Ip.15). Överdriven skrämselreaktion Sex intervjupersoner berättar om överdrivna skrämselreaktioner. ”Jag blir skrämd när det slås hårt i dörrar, när barnen spolar vatten eller skriker plötsligt”(p7). ”När jag ser polisbilar, reagerar jag starkt och blir rädd. Det tar en stund att börja tänka att jag i realiteten är här i Sverige” (Ip.14). 30 ”När jag sitter någonstans och någon som jag inte ser rör vid mig, så reagerar jag starkt. Ordet polis eller bil kan också skrämma mig ibland” (Ip.15). PTSD-symtomens inverkan på det sociala fungerande Tolv av 15 (80 %) intervjupersoner berättar att symtomen på olika sätt inverkar (nio intervjupersoner rapporterar mild/måttlig och tre en stark inverkan) på deras sociala fungerande. Detta har beskrivits ingående under de föregående rubrikerna. . Symtomens inverkan på det yrkesmässiga fungerande Tio intervjupersoner (77 %) står utanför arbetsmarknaden, dels p.g.a. långtidssjukskrivning (20 %) och förtidspension (13 %) som en konsekvens av tortyr och skador från fängelsetiden, dels p.g.a. arbetslöshet (33 %) (tabell 9). De som arbetar upplever svårigheter att fungera tillsammans med arbetskamrater och även med att behålla sitt jobb p.g.a. intensiv psykologisk smärta, påträngande tankar och känslor, irritabilitet samt koncentrationssvårigheter. En del beskriver att de inte kan jobba längre p g a sin rygg och diskbråck som de fick under tortyren, att de inte kan jobba med fysiskt arbete. Vidare så beskrivs koncentrationssvårigheter som svåra besvär. ”På jobbet händer det ofta, att jag blir otrevlig mot mina kompisar. Det leder till att jag inte kan behålla några kompisar”(Ip.3). Tabell 9: Sysselsättningsfördelning Sjukskrivna Förtidspensionerad Arbetslösa Arbetar n 3 2 5 5 % 20,0 13,3 33,3 33,3 Skuldkänslor över utförda eller outförda handlingar Det förekommer skuldkänslor hos de flesta (67 %). Det kan t.ex. vara över att inte ha utfört sina politiska uppdrag, brutna löften, att ha lämnat sina anhöriga, sitt land och sina vänner. ”När jag var politiskt aktiv, så övertygade jag flera människor att kämpa för kurderna. Många av dem har stupat i bergen eller förlorat sitt jobb och sin familj. Det gör mig ledsen. Det känns som att jag har förorsakat detta elände”(Ip.3). ”Jag känner skuld för att jag lämnade min by, mitt land och mina släktingar där. Det gör mycket ont” (Ip.10). ”Jag har skuldkänslor för att jag inte gick upp i bergen och kämpade för kurderna, istället för att fly. Det ger mig dåligt samvete att inte kunna hjälpa mitt folk”(Ip.15). Överlevnadsskuld Fyrtio procent av intervjupersonerna känner skuld över att de har överlevt under omständigheter som andra inte överlevde. ”Jag känner mig mycket skyldig för att jag inte dog i fängelset. Det borde vara bättre att dö än leva så här idag” (Ip.1). Att inte ha blivit skadade i stället för andra. 31 ”Jag tänker ofta på varför jag inte blev skadad, istället för min son. Jag får gråtattacker och blir förbannad på mig själv” (Ip.7). En del upplever att de har svikit sina politiska vänner. ”Vissa kompisar gick upp i bergen och blev dödade av den turkiska militären, vissa sitter fortfarande i fängelse. Jag har en stark känsla av att jag har svikit dem” (Ip.8). ”Jag undrar varför jag är här i Sverige och andra har dött. Jag är arg på mig själv” (Ip.10). Diskussion Sjuttiotre procent av intervjupersonerna uppfyller mild/måttlig PTSD. Dessutom har gruppen ett medelvärde av 22 (10) i ångest och 67 % har mild/måttlig depression. De vanligast förekommande PTSD-symtomen var minnesbilder, mardrömmar, emotionella störningar, fysiologiska reaktioner, flashbacks, undvikande av olika inre och yttre stimuli, sömnstörningar, koncentrations- och minnessvårigheter samt överdriven vaksamhet. Samtliga intervjupersoner har blivit torterade, och de har suttit i fängelse i genomsnitt 29 månader. De har också överlevt överfall med vapen (80 %), våldsam död av någon nära (60 %), livshotande sjukdom och skada (47 %), sexuella övergrepp i någon grad (57 %), bevittnat våldsamt mord eller skada (33 %) samt exponering för krigszon (27 %). Åttio procent av de intervjuade tycker att symtomen har inverkat på deras sociala fungerande på ett negativt sätt och 77 % står utanför arbetsmarknaden idag (två förtidspensionerade, tre är långtidssjukskrivna p.g.a. tortyrrelaterade skador och fem är arbetslösa). Sextiosju procent av dem har skuldkänslor över sina handlingar och 40 % känner skuld över att de har överlevt. Intervjupersonerna har erfarenheter av 47 olika tortyrmetoder och dess kombinationer. Under arresteringen har flera olika former av både fysisk och psykologisk tortyr använts. Tortyr användes dagligen under flera dagar till veckor. Möjligheterna att kunna förutse sin framtid och ha kontroll över sitt liv har för många av intervjupersonerna upplevts som minimala under dessa omständigheter. Tortyrmetoderna har varierat från session till session för att på så vis göra dem så effektiva som möjligt. Syftet med detta har förmodligen varit att maximera ovissheten och att förhindra att tortyroffren skulle utveckla ett psykologiskt försvar mot och en fysiologisk habituering till tortyrmetoderna (Basoglu & Mineka, 1992). Bland de fysiska tortyrmetoder som intervjupersonerna rapporterar om finns t ex att bli brutalt slagen dagligen, elektrisk tortyr i olika intensitet mot mun, öron, bröstvårtor och könsorgan, falaka, upphängning och sexuella övergrepp. Allt detta för att maximera smärtan och minimera kontrollen och förutsägbarheten hos de politiska aktivisterna. Dessutom har psykologiska manipulationer förstärkt ovisshet och bristen på kontroll. Tortyrmetoder som har använts i detta syfte är t ex ögonbindel, avklädning, hot om fortsatt tortyr, dödshot, hot mot familjemedlemmar, avsaknad av sömn, mat, vatten, förnedrande/förlöjligande eller att tvingas bevittna andras tortyr t ex: ”Det var värst att se och lyssna på tortyr, höra deras skrik. Att vänta på sin tur är förskräckligt under de omständigheterna. Man väntar och väntar. Man kan inte koppla av en sekund och är hela tiden spänd inför att bli hämtad av någon sadistisk polis eller officerare” 32 (Ip.8). Intervjupersonerna har erfarit dessa tortyrmetoder och känt sig hjälplösa. Inlärd hjälplöshet kan vara en förklaring till varför de har utvecklat PTSD. En kontrollerad turkisk studie (Basoglu et al., 1997) med 55 politiska aktivister som har överlevt tortyr har visat att 33 % har betydande PTSD symtom och att 18 % uppfyller kriterier för PTSD. Studier i andra länder som har gjorts på överlevande från tortyr hos flyktingar, visar att mellan 50 och 80 procent uppfyllde av PTSD-diagnos. Exempelvis uppfyllde 72 % av torterade flyktingar i Danmark (Jensen, 1988), 50 % eller högre PTSD bland de asylsökande flyktingar (Silove et al., 1997) och den aktuella studien att 73% uppfyller kriterierna för mild/ måttlig PTSD. Det är en signifikant skillnad mellan den turkiska studien i Istanbul och andra studier. Hur kan man förklara den skillnaden? Författaren kan bara spekulera i om detta beror på att turkiska politiska aktivister bor i sitt land och har ett bra socialt stöd för att kunna bearbeta sina tortyrupplevelser. Enligt Basoglu (1992) är socialt och emotionellt stöd viktiga faktorer för att överlevande från tortyr skall kunna återhämta sig från de traumatiska upplevelserna. Många överlevande som blir tvingade till ett liv i exil får uppleva ytterligare stressorer som t ex bristen på socialt stöd, ovisshet inför framtiden (t ex uppehållstillstånd), språkproblem och kulturella svårigheter (Silove et al., 1997). Caplan (1981) menar att ett välfungerande socialt nätverk har en stor betydelse i krissituationer. Att tvingas i exil innebär en amputation av det nätverk av människor som fanns runt den politiska aktivisten i hemlandet, i detta fall Kurdistan. De tidigare traumatiska erfarenheterna och konsekvenserna gör det svårare för många överlevande från tortyr att bygga upp ett nytt socialt nätverk i det nya landet. Detta kan möjligen förstärka och vidmakthålla t ex en hjälplöshetskänsla utöver de nya stressorerna. Vidare så har forskningen fokuserat på traumatiseringens mekanismer och psykologiska faktorer som påverkar utvecklingen av PTSD hos överlevande från tortyren. Prediktorer som bl a tycks spela en roll vid utvecklingen av PTSD är intensiteten av traumat, ålder, utbildning, psykiska sjukdomar, intelligens, förmåga att hålla sig lugn och ha kontroll över händelser, erfarenhet av traumatiska händelser, kognitiv stil och attributionsstil (Basoglu et al., 1997). Turkisk militär och polis tillämpar generellt sett hårda metoder mot den kurdiska befolkningen. Många av de kurdiska aktivisterna hade erfarenheter av misshandel och förnedring av den turkiska militären och polisen innan de blev politiskt aktiva. Efter dessa upplevelser har de vetat vad som kan hända med dem om de blir arresterade. Många politiska organisationer förbereder sina medlemmar inför en sannolik arrestering (Basoglu & Mineka, 1992). En intervjuperson beskriver detta så här: ”När man hamnar i förhör hos polisen i Turkiet gäller bara en sak – tortyr. De använder olika tortyrmetoder för att skrämma och samla in information om organisationer” (Ip.8). Detta faktum plus upplevelser av politiskt förtryck, förföljelse, att gå under jorden och att ständigt vara på flykt undan myndigheterna kan ha hjälpt de 37 % av intervjupersonerna som inte har utvecklat PTSD kan ha habituerat sig till stressfyllda situationer på ett bättre sätt än andra överlevande från tortyr utan liknande erfarenheter. Som kliniskt mätinstrument har CAPS-IV använts som intervjuskala. CAPS-IV mäter endast PTSD-symtom och ett fåtal relaterade symtom. På grund av avsaknaden av andra kliniska intervjuer kan man därför inte fastställa huruvida det existerande andra ångeststörningar eller andra störningar med liknande symtom hos de tortyröverlevande kurdiska flyktingarna. CAPS-IV är en strukturerad intervju som omfattar 30 frågor med flera följdfrågor i två nivåer (traumats frekvens och intensitet). Detta kan ta längre tid än man har beräknat. Om man kan 33 ge den tid som ibland behövs kan man kanske få fram tillförlitligare information för bedömning. Ibland har man en begränsad tid i den kliniska verksamheten och det kan skapa problem vid CAPS-IV intervjuer. Författaren har hanterat detta problem genom att inte begränsa sig till någon tidsmarginal. Rationalen för detta är att det under intervjuerna kan förekomma mycket starka känslomässiga reaktioner från intervjupersonens sida som kan vara att hantera innan man går vidare. Det framkom starka gråtattacker, ångest och ilska under CAPS-intervjun. I en sådan situation bör man prioritera att ta hand om väckta känslor och reaktioner snarare än att tänka på tidsaspekten. Författaren har försökt att ta en paus under intervjuerna när detta behövdes och ta hand om intervjupersonens känslomässiga reaktioner. Därefter fortsatte intervjun. Man bör planera detta efter varje individs behov. I annat fall riskerar man att stressa intervjupersonen så att informationen inte blir tillräckligt tillförlitlig för en bedömning. Slutord: Tortyr är inte en uppgörelse mellan enskilda individer, även om den antar den formen. Den är ett medel för att behålla makten och representerar därmed maktens innehavare. Varje batongslag och varje watt elektricitet som tortyroffret utsätts för, utövas av statsmakten. Amnesty International (2001) rapporterar att tortyr och liknande missförhållanden mot människor förekommer i 125 länder. Detta visar att tortyr är en de facto företeelse i vissa länder. Bristen på socialt stöd kan vidmakthålla den hjälplöshet och hopplöshet som överlevande från tortyr har erfarit under tortyr och fångenskap. Detta kan leda till depression och ångestsstörningar. Både socialt och emotionellt stöd är viktiga faktorer för återhämtning och rehabilitering för överlevande från tortyr. Att skapa adekvata förutsättningar för jobb och rehabilitering kan hjälpa många överlevande från tortyr att leva ett normalt liv Psykologiska besvär hos överlevande från tortyr kan sammanfattas som psykosomatiska (t.ex. smärta, sömnstörning, trötthet, mardrömmar), beteendeförändringar (t.ex. vaksamhet, irritabilitet, aggressivitet, depression, självmordsförsök och fobier) och kognitiva försämringar (t.ex. minnesförsämring, koncentrationssvårigheter och förvirring). Personerna i den aktuella studien har inte3 haft någon direkt kontakt med psykiatrisk vård. De har fått någorlunda hjälp för en del psykosomatiska besvär, som t ex smärta och sömnsvårigheter, vilket inte har hjälpt dem. Sjukvården bör vara förtrogen med den grundläggande problematiken, som t ex psykologiska besvär, och bemöta överlevande från tortyr i helhet med adekvat vård. Sjuttiosju procent av intervjupersonerna står idag utanför arbetsmarknaden. För en sådan grupp vore det kanske klokt att satsa resurser på en förbättrad rehabilitering innan man satsar på andra arbetsmarknadsåtgärder. 34 Referenslista Allodi, F & Cowgill, G. (1982). Ethical and psychiatric aspects of torture: A Canadian study. Canadian Journal of Psychiatry, 27, 98-102. Amnesty international (1984). Torture in the Eithies. London: Amnesty Internationa Puplications. Amnesty International report 2001. London Badia, P., Harsh, J. & Aabbott, B. (1979). Choosing between predictable and unpredictable shock conditions: data and theory. Psychological Bulletin, 86, 1107-31. Basoglu, M. & Mineka, S.(1992). The role of uncontrollable and unpredictable stress in posttraumatic stress responses in torture survivors. In M. Basoglu (Ed) Torture and its consequences: current treatment approaches (s.182-225). New York: Cambridge University Press. Basoglu, M. (1992). Behavioral and cognitive approach in the treatment of torture-related psychological problems. In M. Basoglu (Ed)Torture and its consequences: current treatment approaches. (s.402-429).New York: Cambridge University Press. Basoglu, M. (1998). Behavioral and cognitive treatment of survivors of torture. In J.M. Jaranson & M. K. Popkin (Eds), Caring for victims of torture (pp. 131-148) Washington, DC: American Psychiatry Press. Basoglu, M., (1997). Torture as a Stressful Life Event: A Review of the Current Status of knowledge. In Miller, T.W., (Eds) Clinical Disorders and Stressful Life Events. International Universities Press, Madison. Basoglu, M., Jaranson, J.M., Mollica, R., & Kastrup, M., (2001). Torture and Mental Health Psychological Models. In Gerrity, E., Keane, T.M., & Tuma, F., (Eds). The Mental Health Consequences of Torture. New York. Basoglu, M., Mineka, S., Parker, M., Aker, T., Livanou, M., & Gök, S (1997). Psychological preparedness for trauma as a protective factor in survivors of torture. Psychological Medicine; 27, 1421-1433. Basoglu, M., Parker, M., (1995). Severity of Trauma as Predictor of Long-term Psychological Status in Survivors of Torture. Journal of Anxiety Disorders; 9, 339-350. Basoglu, M., Parker, M., Erdogan, Ö., Sahin, D., Tasdemir, Ö., (1994). Factors Related to long-term Traumatic Stress Responses in Survivors of Torture in Turkey. JAMA; 272, no.5. Basoglu, M., Parker, M., Parker, Ö., Erdogan, Ö., Incesu, C., Sahin, D., Tasdemir, Ö., Ceyhanli, A., & Sarimurat, N., (1996). Appraisal of Self, Social Environment, and State Authority as a Possible Mediator of Posttraumatic Stress Disorder in Tortured Political Activists. Journal of Abnormal Psychology; 105, 232-236. Basoglu, M., Parker, M., Parker, Ö., Erdogan, Ö., Mraks, I., Incesu, C., Sahin, D., & Sarimurat, N., (1994). Psychological Effects of Torture: A Comparison of Tortured With Nontortured Aktivists i Turkey. Amerca Journal Psychiatry; 151. p76-81. Beck, A.T., Epstein, N., Brown, G. & Steer, R.A., (1988) An inventory for measuring clinical anxiety: Psychometric properties. Journal of Consulting and Clinical Psychology; 56, 893897. Beck, A. T., Kovacs, M. & Weissman, A. (1975). Hopplessness and suicidal behaviour: an overview. Journal of American Medical Association, 234, 1146-1149. Beck, A.T., Ward, C.H., Mendelson, M., Mock, J., & erbaugh, J. (1961). An inventory for measuring depression. Archives of General Psychiatry, 4, 561-571. Blake, D. D., Weathers, F. W., Nagy, L. M., Kaloupek, D.G., Charney, D.S. & Keane, T.M. (1997) Clinician Administered PTSD Scale (CAPS) for DSM IV. National center for 35 posttraumatic stress disorder, behavioral scince division at Boston VA medical cenrter and neurosciences division at West Haven VA medical center, Boston. Borgå, P., (1991). Invandrarpsykiatri. Från Åsberg, M., & Herlofson, J., Psykiatri 91. Pilgrim Press, Stocholm. Ciment, J., (1996) The Kurds: State and Minority in Turkey, Iraq, and Iran. Library of Congress Cataloging-in- publication Data. London. Clason, E. & Baksi, M., (1979) Kurdistan om förtryck och befrielsekamp. Stockholm. Curukkaya, S., (1990). 12 Eylul Karanliginda Diyarbakir Safagi. Agri yayinlari, Köln. Eser, B., (1994). Gardiyan. Roja nu, Stockholm. Fairbank, J.A., Friedman, M.J., & Basoglu, M., (2001). Psychological Models. In Gerrity, E., Keane, T.M., & Tuma, F., (Eds). The Mental Health Consequences of Torture. New York. Guzel, V., (1994). Devlet Iskence Buyurdu, Diyarbakirda eylul karanligi. Pelesor yayinlari, Istanbul. Herlofson, L & Landqvist, M (översättare Pilgrim Press, andra utgåvan 1995) Quick Reference to the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, fourth Edition (DSM IV). Först puplicerad i USA av American psychiatric Association, Washington D.C, 1994. Hjern, A (1995) Diagnostik och behandling av traumatiserade flyktingar. Student litteratur, Lund King, J., (1993) Kurder. Natur och kultur, Stockholm. Krum perman, A. (1983) Psychosocial problems of violence especially its effect on refugees. In Baker, R (Ed.) The psychosocial problems of refugees (p.15-20). London. Kuutmann, A., (1983) Om kurder. Linköping. Mcivor R.J.&Turner, S. (1995). Assesment and treatment approaches for survivors of torture. British Journal of psychiatry, 166, 705-711. Mollica, R.F., Wysak, G. & Lavelle, J., (1987).The psychological impact of war trauma an torture oc Southeast Asian refugees. American Journal of Psychiatry, 144, 1567-1572. Paunovic, N., (2001). Cognitive-behavioral treatment and theory in posttraumatic stress disorder. Department of psychology, Stocholm. Pope, K.S., & Garcia-Peltoniemi, R.E., (1991). Responding to Victims of Torture: Clinical Issues Professional Responsibilities, and Useful Resources. Professional Psychology: Resourch and Practice; 22, 269-276. Qaso, L., (1993). Zindanen Diyarbekire U soreskeriya me. Wesanen Pelda, Stockholm. Sartre, J P. (1958) Alleg H. Tortyren. Göteborg. Seligman , M., (1975). Helplessness: On Depression, Death, and Development. Francisco: Freeman. Seligman, M. E. P. & Maier, S. F. (1967) Failure to escape traumatic shock. Journal of Experimental Psychology, 74, 1-9. Sheikmous, O., (1991) Kurdernas kamp för självstyre. Utrikespolitiska institutet, Stocholm. Silove, D., Sinnerbrink, I., Field, A., Manicavasagar, V., & Steel, Z., (1997). Anxiety, depression and PTSD in asylum-seekers: assocations with pre-migration trauma and postmigration stressors. British Journal of Psychiatry; 170, 351-357. SoS-rapport (1989:40) Tortyr en kunskapsöversikt. Stockholm. Westin, C. (1989) Tortyr och existens. Bokförlaget Korpen, Göteborg. Yuce, M.C., (1991). 12 Eylul sömurgeci-Fasiit Rejimine karsi Diyarbakir Zindan Direnisi. Wesanen Serxwebun, Köln. Zana, M., (1991). Bekle Diyarbakir. DOZ yayinevleri, Istanbul. 36
© Copyright 2024