Barn- och föräldraperspektivet i beroendevården
Barn- och föräldraperspektivet i beroendevården i Värmland En studie och ett utvecklingsarbete på Beroendecentrum och Laromottagningen 2014 Per Jörnmyr & Kjerstin Almqvist Foto och utformning: Susanne Boman Tryck: Arkitektkopia www.liv.se Förord Arbetet med projektet har skett på uppdrag av Sveriges kommuner och landsting (SKL) i samverkan med Värmlands läns vårdförbund och Landstinget i Värmland. Arbetet har utförts av projektledaren Per Jörnmyr som har samlat in data från journaler och en personalenkät samt genomfört barn och patientintervjuer. Kjerstin Almqvist, professor i medicinsk psykologi och chef för psykiatrins FOU-enhet i Värmland, har varit handledare under hela arbetsprocessen. Projektledaren har genomfört bearbetning och analys samt dokumentationen i rapporten. Parallellt har projektledaren inlett ett utvecklingsarbete för att barnens situation ska uppmärksammats i högre utsträckning på Beroendecentrum och Laromottagningen. Vi vill tacka barn, patienter och personal som har bidragit med kloka synpunkter och viktig information. Patienter och barn bidrog med värdefulla synpunkter och beskrivningar av sin situation. Det som de berättade belyste också hinder som verkar stå i vägen för att barn ska uppmärksammas mer i missbruks- och beroendevården. Vi har därför valt att lägga tyngdpunkten i denna rapport på presentationen av patient- och barnintervjuerna. Vi vill också lyfta värdet av att projektledaren välkomnades att sitta i samma lokaler som personalen på Beroendecentrum och Laro under projekttiden. De har samtliga bidragit med stort intresse och motiverat patienter till att delta i intervjuerna. Att kunna ha haft en kontinuerlig dialog med personalen i dessa frågor under projekttiden har gjort att utvecklingsarbetet kunde påbörjas redan från projekttidens start och att personalens själva varit delaktiga i utvecklingsarbetet. Sammanfattning .............................................................................................................................. 1 1. 2. 3. 4. 5. Inledning ................................................................................................................................. 2 1.1 Beroendecentrum i Värmland .......................................................................................... 3 1.2 Laromottagningen i Värmland ......................................................................................... 3 Kartläggning genom dokumentation i patientjournaler .......................................................... 4 2.1 Frågeställningar ................................................................................................................ 4 2.2 Metod................................................................................................................................ 4 2.3 Resultat ............................................................................................................................. 4 Personalenkät om minderåriga barn till patienter ................................................................... 7 3.1 Frågeställningar ................................................................................................................ 7 3.2 Metod................................................................................................................................ 7 3.3 Resultat ............................................................................................................................. 7 Intervjuer med patienter ........................................................................................................ 11 4.1 Frågeställning ................................................................................................................. 11 4.2 Metod.............................................................................................................................. 11 4.3 Resultat ........................................................................................................................... 11 Intervjuer med barn vars förälder har ett missbruk ............................................................... 23 5.1 Frågeställning ................................................................................................................. 23 5.2 Metod.............................................................................................................................. 23 5.3 Resultat ........................................................................................................................... 23 6. Utvecklingsarbetet ................................................................................................................ 31 7. Diskussion ............................................................................................................................. 33 Sammanfattning Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) 2g§ 2010 anger sjukvårdens skyldighet att särskilt beakta minderåriga barns behov av information, råd och stöd när föräldern har en allvarlig sjukdom. Värmlands läns vårdförbund fick våren 2014 ett uppdrag av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) att följa upp lagstiftningen och utveckla barn- och föräldraperspektivet inom delar av missbruks – och beroendevården i Värmland. Arbetet genomfördes på Beroendecentrum och Laromottagningen, och bestod av fem olika delar; 1) en inventering av 249 patientjournaler för att öka kunskapen om antalet berörda barn och föräldrar i verksamheterna, 2) en personalenkät om personalens kunskapsnivå och tillämpning av lagstiftning och rutiner, 3) djupintervjuer med 14 patienter 4) djupintervjuer med 5 barn i syfte att belysa deras erfarenheter av information, råd och stöd samt deras syn på barn- och föräldraperspektivet i missbruks- och beroendevården, 5) att påbörja ett utvecklingsarbete på de två enheterna. Resultaten från journalgenomgången visade att 163 barn till totalt 102 föräldrar kunde identifieras. 40 % av alla patienter hade minderåriga barn och 26 % av dessa barn bodde helt eller delvis hos patienten. Dokumentationen kring förekomst av barn, boendesituation, familjerelationer eller insatser var ibland bristfällig eller saknades. I de journaler (48 %) där det s k ”barnformuläret” var ifyllt kunde man hitta dessa uppgifter lättare. Av journalgranskningen kunde man också utläsa att barn ytterst sällan fick den information, råd och stöd som lagen eftersträvar. Detta delvis för att deras föräldrar tackade nej när insatsen erbjöds. Av de 49 patienter som hade erbjudits information råd, och stöd angående föräldraroll eller till deras barn önskade endast 5 patienter den insatsen. Av personalenkäten framkom att personalen generellt tyckte att barn- och föräldraperspektivet är viktigt i missbruks- och beroendevården. Personalen hade kunskaper om lagstiftning och rutiner men information, stöd, råd till barn och föräldrar blev sällan av i praktiken och verkade inte vara en naturlig del i arbetet. Personalen uttryckte osäkerhet kring dessa arbetsuppgifter och pekade på ett behov av utbildning och tydligare rutiner. Enkäten visade också att orosanmälningar till socialtjänsten var få inom verksamheterna. Djupintervjuer med patienter och med barn visade att det fanns stora behov av att stärka barn- och föräldraperspektivet samt att utveckla insatserna för barn och föräldrar inom missbruks- och beroendevården. Både patienter och barn efterlyste mer öppenhet i dessa frågor, information, råd och stöd. De flesta hade väldigt lite erfarenhet av insatser riktade till barn eller föräldrar. Större delen av de vuxna patienterna hade själva vuxit upp med föräldrar med missbruks- och beroendeproblematik utan att få information, råd eller stöd och lyfte fram de stora negativa konsekvenserna som detta medfört. Barnen var besvikna över att vuxna generellt hade varit tysta och inte uppmärksammat problemet. De beskrev att informationen och hjälpen hade behövt komma mycket tidigare. Den kom först när de själva uppvisade psykiska symtom eller problembeteenden men var även då sällan inriktad på förälderns missbruks- och beroendeproblematik. Att insatser och information inte kom till stånd trots personalens och patienternas intresse kan verka motsägelsefullt. I intervjuer och enkäten framkom dock många olika slags hinder och svårigheter. Bland annat beskrevs en ovana hos personal och föräldrar i att ha dessa samtal, rädslor kring att störa behandlingen, göra fel, oro inför vilka känslor samtalet kunde väcka och frågetecken kring vad informationen skulle innehålla. Rädslor hos patienten för orosanmälan till socialtjänsten var annat som kom upp i intervjuer med patienter. Ett utvecklingsarbete har påbörjats där projektledaren och barnansvariga diskuterat och bildat en arbetsgrupp för att fortsätta jobba mer specifikt med barn- och föräldraperspektivet. Flera åtgärder är planerade framåt som bland annat handlar om att skapa bättre och tydligare rutiner, ta fram konkret informationsmaterial samt komma igång med barnsamtal och informationsträffar för närstående. 1 1. Inledning År 2010 trädde en ny skrivning av Hälso- och sjukvårdslagen 2g§ i kraft. Lagen innebar en förstärkning av barns rättigheter att informeras om sin förälders sjukdom. Där beskriver man att minderåriga barn till patienter har rätt att få information, råd och stöd från den som behandlar förälderns sjukdom, alltså hälso- och sjukvården. I lagen framgår också tydligt att barns rättigheter gäller om föräldern har en psykisk funktionsnedsättning, allvarlig fysisk sjukdom, är missbrukare av alkohol eller annat beroendeframkallande medel eller oväntat avlider. Under 2012-2013 genomfördes en rapport och ett utvecklingsarbete kring barn- och föräldraperspektivet på Beroendecentrum Stockholm. Värmlands läns Vårdförbund tog 2014 på sig uppdraget att genomföra en liknande kartläggning/rapport och ett utvecklingsarbete i Värmland. Man valde att kartläggningen och utvecklingsarbetet skulle ske på Beroendecentrum (avdelning för abstinensvård) och på Laro (mottagning för läkemedelsassisterad behandling vid opiatberoende). Både dessa enheter är en del av länsgemensam psykiatri i Värmland. Värmland valde också att lägga till barnintervjuer som en viktig del i rapporten för att få med barnens erfarenheter och åsikter om barnperspektivet. Uppdraget innehöll fem olika delar. 1) Att via patientjournaler kartlägga antalet patienter med minderåriga barn, barnens ålder, boendesituation och om insatser i form av information, råd och stöd getts eller erbjudits barnen. 2) Enkät med personalen på de två enheterna för att undersöka personalens kunskapsnivå, deras tillämpning av lagstiftning, rutiner, samt deras åsikter kring barn- och föräldraperspektivet i missbruks- och beroendevården. 2 3) Patientintervjuer för att bland annat undersöka deras åsikter kring lagstiftningen, barn- och föräldraperspektivet i missbruks- och beroendevården, deras erfarenheter av hjälp för dem själva och/eller deras barn. 4) Barnintervjuer för att bland annat belysa barnens åsikter och erfarenheter av information, råd, stöd och hur de hade önskat att hjälpen hade sett ut. 5) Påbörja ett utvecklingsarbete på de två enheterna i syfte att stärka barn och föräldraperspektivet. 1.1 Beroendecentrum i Värmland Beroendecentrum Värmland är ett HVB-hem som drivs av Värmlands läns Vårdförbund i samverkan med Landstinget i Värmland som bedriver psykiatrisk öppenvård dygnet runt i samma lokaler. Verksamheten finns i Psykiatrihuset vid Centralsjukhuset i Karlstad. Verksamhetens inriktning är medicinsk abstinensbehandling, psykiatriska och psykosociala bedömningar. Målgrupp är män/kvinnor från 18 år, bosatta i Värmland med beroendeproblematik. Beroendecentrum tar emot klienter via biståndsbeslut från socialtjänsten i vistelsekommunen och behandlingstiden för dem är normalt tre veckor. Man arbetar med evidensbaserade metoder enligt Nationella riktlinjer. På Beroendecentrum arbetar idag 23 personal (avdelningschef, överläkare, psykolog, vårdadministratör, utvecklingsledare, behandlingsassistenter, behandlingskonsulenter och sjuksköterskor). 1.2 Laromottagningen i Värmland Laro (läkemedelsassisterad rehabilitering vid opiatberoende) är en landstingsdriven enhet som ingår i division Psykiatri, Landstinget i Värmland. Enheten har funnits sedan 2012 och består idag av 8 personal (överläkare, vårdadministratör, avdelningschef, sjuksköterskor och kurator). Laro har som uppdrag att utreda och behandla vuxna personer över 20 år i Värmlands län som har mer än ett års dokumenterat beroende av heroin, morfin eller opium. Patienter som anser sig vara i behov av denna behandling kan komma i kontakt med Laro via remiss från socialtjänst, frivård, annan sjukvårdsinrättning eller en egenremiss. Även Laro arbetar med evidensbaserade metoder enligt Socialstyrelsens riktlinjer som gäller vid substitutionsbehandling. 3 2. Kartläggning genom dokumentation i patientjournaler 2.1 Frågeställningar Syftet med delstudien var att undersöka om det fanns dokumentation i journalerna kring patienternas barn och att kartlägga hur stor andel av patienterna på Beroendecentrum och Laro som hade minderåriga barn. Vi ville också få kunskap kring antalet barn, barnens ålder, boendesituation och om eventuella insatser (information, råd och stöd) hade getts. De frågeställningar som använts vid motsvarande kartläggning på Beroendecentrum Stockholm användes som utgångspunkt men anpassades till verksamheterna i Värmland. 2.2 Metod Samtliga patientjournaler för tidsperioden 13 06 01-14 06 01 på Beroendecentrum granskades av projektledaren. Journalgranskningen skedde i två separata dokumentationssystem (Cosmic och Secura Nova). Då personalen är anställd av två olika huvudmän (Landstinget i Värmland, Värmlands läns Vårdförbund) dokumenterar man i olika system. I Cosmic har samtliga journaler från vårdtiden, barnformuläret och kommunens vårdbegäran granskats. I Secura Nova har personuppgifter, placeringsuppgifter, dokumentation (journalanteckningar) granskats. I de fall barnens ålder inte framgick i dokumentationen på Beroendecentrum tog projektledaren personlig kontakt med respektive behandlingsansvarig personal för att via deras kunskap få kompletterande uppgifter om barnen ifråga var minderåriga. Det har också i några fall gått att tolka av journalanteckningar att det fanns minderåriga barn även om dokumentation om barnens ålder saknades. Laro använder Cosmic som journalsystem och där har granskningen skett av inskrivna patienter. Laro är en relativt ny verksamhet (ca 2 år) och de flesta patienterna har tidigare varit aktuella på andra psykiatriska öppenvårdsenheter. Journalgranskningen avgränsades dock till att enbart gälla Laros kontakt med patienten i fråga. På grund av en omfattande mängd journalanteckningar användes sökord som barn, familjeförhållanden och social situation i Cosmic för att filtrera bort övriga journalanteckningar. Även det så kallade barnformuläret granskades. Projektledaren har haft samtal med personalen på Laro om patienterna och deras barn. Personalen verkade ha kännedom om barnen trots att barnens situation inte alltid var dokumenterad i Cosmic. På Laro fick projektledaren en lista på de patienter som hade minderåriga barn på mottagningen. Övriga journaler granskades inte. Detta utifrån att personalen på Laro förväntades ha god kännedom om vilka av patienterna som hade minderåriga barn då flertalet av patienterna kommer dagligen till mottagningen. 2.3 Resultat Föräldrarna I tabell 1-2 redovisas antalet föräldrar med minderåriga barn, föräldrarnas kön och medelålder. 40 % av alla föräldrarna hade minderåriga barn. Det var lätt att hitta information om att patienterna var föräldrar på Beroendecentrum och Laro i de fall där det fanns ett ifyllt barnformulär i Cosmic. Trots att barnformuläret var ifyllt kunde det vara svårt att få en bild av förälderns aktuella relation till barnen. Formuläret visade att man var förälder, var barnen bodde men oftast inte hur umgänget såg ut eller andra omständigheter. Där barnformuläret inte fanns tillgängligt var det svårare att hitta uppgifter om föräldraskap och barn. Dokumentationen var då ofta knapphändig och kunde finnas på olika ställen i patientens löpande journal vilket försvårade möjligheten till att få en enkel överblick av patientens liv via journalen. 4 Ibland fanns uppgifter från inskrivningssamtal, eller på vårdbegäran från kommunen med det skiljde sig åt i olika journaler. Av de 105 patienterna på Beroendecentrum där det saknades uppgifter om minderåriga barn framkom det i journalen att 72 patienter saknade barn eller hade vuxna barn. I de övriga 33 patienternas journaler framgick inte ifall patienterna var föräldrar eller inte. Tabell 1 Antal patienter där det i journal framkom att de hade minderåriga barn (BC n=174) (Laro n=75) Antal % BC Laro BC Laro Patienter med minderåriga barn 69 33 40 44 Patienter utan minderåriga barn 105 42 60 56 Tabell 2 Antal kvinnor och män med minderåriga barn och föräldrarnas ålder (BC n=69) (Laro n=33) Antal % Medelålder BC Laro BC Laro BC Laro Kvinnor med minderåriga barn 18 11 26 33 39 37 Män med minderåriga barn 51 22 74 67 37 39 Det var betydligt vanligare att män var pappor till minderåriga barn än att kvinnor var mammor. Ungefär två tredjedelar av männen och en knapp tredjedel av kvinnorna var föräldrar till minderåriga barn. Barnen Vid journalgranskningen identifierades 97 minderåriga barn på Beroendecentrum och 66 minderåriga barn på Laro. 26 % av alla barn bodde helt eller delvis hos den missbrukande föräldern. I tabell 3-6 redovisas barnens ålder, boendesituation, dokumenterade insatser till barn/föräldrar samt om föräldrarna tackat ja till insatser som erbjudits. I de patientjournaler där barnformuläret var ifyllt på Beroendecentrum och Laro fanns ofta uppgifter kring barnens namn, ålder, boendesituation och om insatser hade erbjudits. Där framgick också ifall patienten önskade råd, information och stöd till barnen eller utifrån sitt föräldraskap. I kommunens vårdbegäran ska det finnas uppgifter kring minderåriga barn men där saknades ibland uppgifter helt. När barnformuläret inte var ifyllt kunde det vara svårt att hitta en samlad dokumentation kring barnen. Uppgifterna hittades ibland i löpande journalanteckningar, ibland inte alls. I de fall där uppgifter kring barnen fanns tillgängliga var informationen knapphändig och barnens situation eller förälderns relation till barnen beskrevs sällan. Det är värt att lyfta fram är den stora skillnaden mellan Laro och Beroendecentrum angående hur många barn som bodde helt eller delvis hos patienterna. En förhållandevis liten andel av patienternas barn på Beroendecentrum (7 %) och en betydligt större andel barn (55 %) på Laro bodde helt eller delvis hos sin missbrukande förälder. Något som blev tydligt av dokumentationen var hur få insatser som barnen fick och hur få föräldrar som tackade ja till de insatser som erbjöds. 5 Tabell 3 Barnens ålder (BC n=99) (Laro n=66) Antal 0-2 3-6 7-11 12-17 Okänd % BC 10 31 17 29 6 Laro 12 15 19 12 8 BC 10 31 17 29 6 Laro 18 23 29 18 12 Tabell 4 Barnens boendesituation (BC n=97) (Laro n=66) Antal % Helt eller delvis hos patient BC 7 Laro 36 BC 7 Laro 55 Enbart hos den andra föräldern 58 16 60 24 Familjehem 20 9 21 14 Okänd boendesituation 12 5 12 8 I tabell 5 har vi valt att registrera barnformuläret som en insats eftersom man sitter med patienten och talar kring barnen en stund även om patienten tackar nej till de insatser som erbjuds i samtalet. Tabell 5 Dokumenterade insatser gällande barn/föräldraskap (BC n=69) ( Laro n=33) Antal % BC Laro BC Laro Barnformuläret 42 7 61 21 Annat 0 0 0 0 Dokumenterade insatser saknas 27 26 39 79 Tabell 6 Antal patienter som tackat ja till erbjudna insatser via barnformuläret (BC n=42) (Laro n =7) Antal % BC Laro BC Laro Önskat insats 5 0 12 0 Ej önskat insats 37 7 88 100 6 3. Personalenkät om minderåriga barn till patienter 3.1 Frågeställningar Personalen vid Beroendecentrum och Laro fick besvara en enkät med 28 frågor som tog upp olika aspekter av minderåriga barn till patienter som vårdades inom enheten. Enkäten tog upp frågor om personalens kunskap om lagstiftning (barns rätt som anhöriga och anmälningsplikt), rutiner på arbetsplatsen och hur man tyckte att arbetet med barn som närstående fungerade på avdelningen. 3.2 Metod Enkäten delades ut och fylldes i av personal i samband med en arbetsplatsträff på respektive enhet. De ifyllda enkäterna samlades in i samband med mötet. De som inte deltog fick en enkät i sitt postfack och anvisades var de kunde lämna den ifyllda enkäten. Frågorna i enkäten hämtades delvis från den tidigare genomförda personalenkätstudien vid Beroendecentrum i Stockholm. Vissa frågor utgick eller modifierades för att anpassas till verksamheterna i Värmland. 18 av de sammanlagt 25 medarbetarna besvarade enkäten (2 behandlingskonsulenter, 6 behandlingsassistenter, 8 sjuksköterskor och 2 vårdadministratörer). Resultatet sammanställdes med hjälp av programvaran SPSS och presenteras nedan. 3.3 Resultat Tabell 7 Hur får personalen kännedom om att patienten har minderåriga barn? (n = 18) (fler alternativ kunde anges) Ofta Ibland Aldrig Journalen 44 % 39 % 17 % Av patienten vid vårdkontakt 72 % 17 % 11 % Av patienten vid inskrivningssamtal 83 % 17 % 0 Av annan personal på avdelningen 56 % 33 % 11 % Av annan vårdkontakt 11 % 72 % 17 % Av närstående 0 83 % 17 % Vid morgonmöte/rond 33 % 56 % 11 % Framgått av vårdbegäran/remiss 72 % 28 % 0 Som framgår av tabellen fick personalen för det mesta kännedom om att patienten hade minderåriga barn vid början av vårdkontakten, antingen genom att det framgick av remissen eller genom att patienten själv berättade om det vid inskrivningssamtalet. Information om minderåriga barn fick man även på andra sätt, t ex vid ronder eller motsvarande möten på avdelningen. Det innebär att det vanligtvis var känt av personalen om en person hade minderåriga barn under tiden han/hon vårdades på Beroendecentrum eller hade kontakt med Laro. 7 Tabell 8 Hur uppmärksammar man patientens barn under 18 år i samband med vårdtillfället? (fler alternativ kunde anges) Det finns en rutin Det saknas rutin Ej svar På morgonmötet/ronden 50 % 33 % 16 % Vid inskrivningssamtalet 50 % 22 % 28 % Samtal med patienten 72 % 17 % 11 % Annan rutin 17 % 11 % 72 % Merparten av personalen angav att det fanns rutiner för hur man skulle uppmärksamma barnens situation vid avdelningen. Samtal med patienten var det vanligaste uppgivna alternativet. Tre personer angav ”Barnperspektivet” som en rutin för att uppmärksamma patienternas barn. Det syftar till ett särskilt formulär i journalsystemet Cosmic där man besvarar 9 frågor om barn som anhöriga. Nästan samtliga (94 %) medarbetare uppgav sig känna till att beroendevården enligt lagstiftningen har skyldighet att beakta barns rätt till information, råd och stöd. På frågan var dokumentation sker om barnens situation angav 10 medarbetare (55 %) aktuellt journalsystem medan 8 (45 %) inte besvarade frågan. På frågan om vilken information personalen tyckte vore bra att ge till barn vars föräldrar har en vårdkontakt på beroendecentrum eller Laro beskrev man behovet av skriftlig information. Information att använda som diskussionsunderlag och att dela ut till föräldrar och barn utöver den muntliga informationen man kan ge. Man efterfrågade lättillgänglig information om vad en missbruks- och beroendeproblematik är och innebär, hur det påverkar den som missbrukar och hur anhöriga kan påverkas till medberoende. Man efterfrågade även material som kunde användas för att ge information om vården, syftet med behandlingen, medicinering och samtal. Slutligen efterfrågades informationsmaterial som kan fungera stödjande, till exempel att det finns fler barn i samma situation och att alla kan bli hjälpta. Personalen menade att det vore bra om man kunde ha samtal med barnen, enskilt och i grupp, där deras känslor bekräftas och de kan få möjlighet att ställa frågor och ta upp funderingar de har. Viktigast av allt trodde personalen att det är att hjälpa barnen att kunna släppa ansvaret för föräldern, att förmedla att förälderns missbruks- och beroendeproblematik inte är barnets fel och att kunna hjälpa barnet att skilja ut sig själv från föräldern så de inte tror att de själva behöver bli likadana. Att förstå mekanismerna och få insikt om förälderns problematik var ett annat tema som nämndes samt att få träffa sin förälder och ha en bra relation till honom eller henne. Tabell 9 Förekomst av att minderåriga barn bjuds in att delta i samtal på avdelningen (n = 18) Ofta Enstaka fall Aldrig Ej svar Samtal tillsammans med förälder 17 % 61 % 17 % 6% Enskilt samtal med barnet 0 61 % 33 % 6% 8 Som framgår av tabellen ovan var det ovanligt att barn bjöds in till samtal på Beroendecentrum eller Laro, det gällde enligt personalen endast enstaka fall. På frågan om vem som då håller i samtalet var det enligt personalen lika vanligt att det var föräldern (patienten) som den behandlare som patienten hade kontakt med (11 %). I de flesta fall angav man att personal med särskild barnkompetens var den som höll i samtalet när det förekom (33 %). Det är dock relativt många som inte svarat på denna fråga (39 %). De öppna kommentarerna belyser vad personalen tyckte var svårt ”Jag skulle vara rädd att säga fel saker” ”Risk att man komplicerar” ”Ligger inte i min kompetens känner jag” ”Att få till en bra allians” ”Att prata så att barnet förstår” Det var något vanligare att man pratade med patienten om föräldrarollen än att man pratade direkt med barnen som framgår av tabellen nedan. Tabell 10 Berörs föräldrarollen i samtal med patienten? (n = 18) Ofta Enstaka fall Aldrig Ej svar På personalens initiativ 39 % 44 % 11 % 6% På patientens initiativ 39 % 44 % 11 % 6% Personalen gav en rad exempel på vad patienter vill prata om när det gäller den egna föräldrarollen. Allt ifrån hur de ska skapa bättre stöd och rutiner i vardagen för sina barn till att de saknar sina barn,kontakten med dem, hur svårt det känns att inte klara av att vara den förälder man vill vara för dem. Det var ingen av personalen som uppgav att de har tillräcklig kunskap för att ha samtal om föräldraskap eller direkt med barnen. Däremot menade de flesta (78 %) att det var bra att man har skyldighet att ta upp barnens situation. Det var dock några (17 %) som menade att någon annan organisation borde ha det uppdraget. Flera saker togs upp som nödvändigt stöd för att man skulle kunna ta sitt ansvar på detta område: • • • • Utbildning om barns behov och missbrukande föräldrars omsorgsförmåga Utbildning om hur man pratar med barn Kunskap om lokala resurser dit man kan hänvisa Kontaktperson eller uppföljande stöd att bolla med/få handledning av 9 Orosanmälningar till socialtjänsten – när personal känner oro för att ett barn kan riskera att fara illa Merparten av personalen (83 %) uppgav sig känna till rutiner i verksamheten för hur de ska agera vid oro för att barn far illa, och att man då har skyldighet att göra en anmälan till socialtjänsten. Det var dock något färre som angav att man alltid följde rutinen (67 %). Tabell 11 Vem bedömer om man ska göra en orosanmälning av barn till socialtjänsten? (n=18) Görs gemensamt på möte/rond 8 44 % Görs av ansvarig behandlare 8 44 % Görs av ansvarig läkare 0 Görs av ansvarig chef 2 11 % På annat sätt 1 6% När personalen tillfrågades om vem som stod som ansvarig vid en eventuell anmälan uppgav man i de flesta fall den ansvarige behandlaren. Tabell 12 Vem är enligt personalen vanligtvis ansvarig för orosanmälningar till socialtjänsten (n=18) (fler alternativ kunde anges) Ansvarig behandlare 10 56% Ansvarig chef 1 6% Hela teamet 1 6% Ej svar 6 32% Det var ingen i personalen som ansåg att ansvarig läkare eller någon annan behandlare än den som hade kontakten med patienten vanligtvis hade ansvar för att göra anmälan vid oro om att barn far illa. Det förekom däremot att personal inte angav någon som vanligtvis ansvarig för att göra orosanmälningar, sannolikt då man inte hade någon erfarenhet av att anmäla. På frågan om hur många anmälningar som gjorts var det många som inte svarat (61 %), sannolikt då man inte ansåg sig ha nog kännedom. Fem av personalen angav att mellan 1-2 anmälningar gjorts. Man motiverade att det inte gjorts någon anmälan med att socialtjänsten redan kände till klienterna och/eller var införstådda med barnens situation, att man inte hade kännedom om barnens situation eller att inget framkommit som föranledde oro för barnen. Drygt hälften av personalen (56 %) menade att man behövde mer samverkan med socialtjänsten kring barnen än vad man hade vid tillfället ifråga, medan övriga som svarade (33 %) menade att samverkan var tillräcklig. 10 4. Intervjuer med patienter 4.1 Frågeställning För att få en bild av vad patienter anser om barn och föräldraperspektivet i missbruks- och beroendevården, lagen om barns rätt till information, råd och stöd så intervjuades patienter som var föräldrar till minderåriga barn. Frågorna i intervjun handlade främst om deras erfarenheter av hjälp, information och stöd för deras barn, men även om stöd de själva fått som föräldrar. Vi undrade hur de trodde att barn påverkas av att växa upp med föräldrar med missbruks- och beroendeproblematik, om de hade önskat någon annan hjälp och hur den i så fall skulle ha sett ut. Vi ville också veta hur de såg på lagen att barn har rätt till information, råd stöd, och höra deras åsikter kring hur missbruks- och beroendevården kan förbättra sitt barn och föräldraperspektiv. 4.2 Metod Totalt intervjuades fjorton patienter. Av de intervjuade låg åtta patienter inne för abstinensvård på Beroendecentrum vid intervjutillfället och sex patienter var inskrivna i Laro. Projektledaren använde delvis intervjuguiden från rapporten Beroendecentrum Stockholm, men vissa frågor utgick eller modifierades för att anpassas till verksamheterna i Värmland. Patienterna tillfrågades av sina respektive behandlare under perioden maj-september 2014 om de ville delta i en anonym intervju. Projektledaren hade också delat ut ett informationsbrev angående syftet med intervjun till behandlarna som de kunde visa upp för patienterna. Kriteriet för att delta var att man var inskriven på Beroendecentrum eller Laro och samtidigt hade minderåriga barn. Intervjuerna genomfördes på Beroendecentrum av projektledaren och de patienter som deltog fick två biobiljetter som tack för sitt deltagande. Intervjuerna tog cirka en timme att genomföra och spelades in. Därefter skrevs intervjuerna ut och det skrivna materialet användes för analysen. Alla patienter talade god svenska. 4.3 Resultat Resultaten presenteras i form av genomgång av varje fråga för sig där patienternas svar summeras och analyseras. De olika perspektiven belyses med relevanta citat. Föräldrarna I intervjuerna medverkade sju män och sju kvinnor i åldrarna 22-45 år. De fjorton patienterna hade totalt tjugotre minderåriga barn och en patient (man) väntade också barn. Barnens ålder 0-2 år = 4 barn, 3-6 år = 11 barn, 7-11 år = 3 barn, 12-17 år = 5 barn Barnens boendesituation Männen hade totalt tolv barn och fyra av dessa bodde delvis hos pappan. Två av männen hade sina barn boende hos sig på heltid. De sex andra barnen bodde enbart hos den andra föräldern. Kvinnorna hade totalt elva barn varav fem bodde delvis hos mamma, två av barnen bodde enbart hos mamman. Två av barnen var placerade via socialtjänsten och en bodde tillfälligt hos en släkting. Ett av barnen bodde enbart hos den andra föräldern. 11 Vårdnad Av männen hade sex gemensam vårdnad och en hade ingen vårdnad om sina barn. Av kvinnorna hade sex gemensam vårdnad och en egen vårdnad om sina barn. Om någon i personalen talat med patienterna om deras barn under vårdtiden Nio av patienterna beskrev att de har fått frågor angående barnen. Det hade mest handlat om korta frågor kring hur barnen mår, barnens boende och i några fall information kring barnens lagliga rätt till information, råd och stöd. Fem av patienterna beskrev att de inte fått några frågor och att de själva hade fått ta initiativ till att tala om det. En person uttryckte att det är konstigt att frågan inte ställs, två upplevde att det är väldigt dåligt att man inte tar upp barnen och att man inte blir bättre upplyst om de rättigheter som finns. ”Jag har talat med flera i personalen om barnen men det är ett ämne jag försöker undvika. Jag har inget drogsug nu men känner skuld över vad jag har gjort mot barnen. De säger att jag ska tänka på mig själv när jag är här. Vara egoist men det är inte så lätt.” ”Nej, det är det inte. Det är ingen någonstans som talar med mig om mina barn. Det är helt upp till mig själv att ta upp frågan. Det är ingen som stöttar mig eller hjälper mig eller som påvisar att det är viktigt. Man har känt sig väldigt ensam och hopplöshet kring detta. Ju längre tiden går ju större barriärer bygger jag upp mellan mig och barnen.” ”Nej”, väldigt dåligt, nästan inget alls. Jag har inte blivit tillfrågad utan det är något jag själv har tagit upp. Det har inte talats någon gång om min dotters hemsituation eller om hon har farit illa av mitt missbruk. Det är väldigt lite personlig kontakt med personalen överhuvudtaget. Det gäller inte alla i personalen.” Patienternas kännedom om och synpunkter på lagen om barns rättigheter till information, råd och stöd Tolv av patienterna hade ingen kännedom om lagstiftningen. Två av patienterna hade hört talas om lagen efter att ha fått information från sjuksköterska under avgiftningen. Samtliga patienter var positivt inställda till lagen och menade att den behövs. Många tyckte att lagen är viktig för att det är svårt att informera barnen på egen hand, att veta vad man ska säga och när barn är mogna för att ta emot information. Många lyfte också fram att barnen ofta glöms bort vid missbruks- och beroendeproblematik och att de själva hade den erfarenheten från sin uppväxt med föräldrar med samma problematik. ”Det är väldigt viktigt att barn i förebyggande syfte får reda på att de inte är deras fel att jag missbrukar eller tar återfall. Att de får veta att pappa har en sjukdom och att det inte finns något fel hos barnet. Att barnen får information om det som händer på ett sätt som de kan förstå och att de får veta att det finns hjälp att få” ”Det är bra. Det är inte alltid föräldern kan förklara på ett bra sätt. Jag hade nog inte kunnat förklara på det sättet som mamma och de andra har gjort, utan jag hade nog inte kunnat förklara överhuvudtaget. Det är nog jobbigt som förälder att behöva förklara. Sjukvården i sig borde väl ta tag i saker oftare och inte vitmåla det så fint” 12 Några lyfte också fram tveksamheter, farhågor och svårigheterna med lagen. Att barnen kan få för mycket information, att det behövs göra individuella bedömningar och att lagen inte efterföljs av professionella i vården. ”Stora barn måste naturligtvis få veta men jag vet inte hur man gör med mindre barn och hur stora de måste vara för att förstå. Jag vill inte att de ska lära sig vad missbruk är.” Hur tyckte patienterna att barn ska involveras när föräldrarna har en missbruks- och beroendeproblematik? Tolv av patienterna ansåg att barnen ska involveras och tog upp att det är viktigt med professionell och korrekt information kring missbruks- och beroendeproblematik, att det är en sjukdom som barnen behöver få kunskap kring. Detta för att de ska förstå föräldrarna bättre och för att minska skam/skuldkänslor som föräldrarna trodde att barn hade. Flera lyfte fram sin egen uppväxt med föräldrar med missbruks- och beroendeproblematik och att de aldrig fick någon information eller hjälp. Föräldrarna menade att det hade hjälpt dem mycket och varit värdefullt att få mer information. Patienterna ville också vara ärliga inför sina barn och menade att barnen ska få möjlighet att uttrycka sina känslor, tankar och funderingar. Flera tog upp att man måste kolla upp hur barnen har det, deras upplevelser och att barnen erbjuds den hjälp som de behöver. Trots att patienterna var positiva till barns delaktighet uttryckte många att det är svårt att veta när det är rätt läge att ge information och vad man ska säga. Några tyckte att barnen ska få veta var man är, hur man mår, men kanske inte så mycket mer ifall de är små. ”På något sätt så måste folk kontakta barn med missbrukande föräldrar för att ställa frågor. Ta reda på hur barnen upplever det, om de känner skuld. Det var den stora frågan för mig som barn.” ”Tidigt behöver barnen få veta att deras föräldrar är sjuka, att det ligger en sjukdom som grund. Att de inte ska bära något ansvar. Detta ska ske tidigare än man gör idag.” ”Jag själv förstod tidigt att något var fel hemma. Man lurar inga barn, de förstår mer än man förstår. Därför ska man vara ärlig och öppen.” ”Jag tror barn behöver få prata med någon som inte tillhör släkten och familjen för att kunna ladda ur riktigt, och få hjälp att förbereda sig med frågor till föräldrarna.” De två patienter som var mer ambivalenta kring information och hjälp till barn lyfte fram att man måste se till problemets tyngd och att det kanske inte gagnar barnen att få information. En person menade att man ska vänta tills barnen själva uttrycker funderingar. ”De ska veta var man är, att man mår bra men inte så mycket om missbruket. Och så att man frågar hur barnen mår och hur de känner kring det. Om de saknar sin förälder och att de ges möjlighet att träffa eller tala med sin förälder.” Hur har patienternas barn involverats i patienternas behandling? Här redovisas all hjälp som getts till barnen från olika hjälpinstanser. Inte bara från sjukvården utifrån lagen om barns rättighet till information, råd och stöd. Åtta av patienternas barn hade inte involverats på något sätt. Två av barnen var placerade och där visste inte föräldern om barnen fått information eller någon annan hjälp. Två barn bodde enbart hos mamman och där visste inte pappan om barnen fått information eller hjälp. 13 Sex av barnen hade enligt föräldern fått information och hjälp av olika slag. Av dessa hade två barn gått i gruppverksamhet med andra barn i liknande situation. Ett barn hade gått i samtal hos kurator, ett barn hade träffat terapeut på behandlingshem, och ett barn hade fått information på beroendeenheten. Ett barn hade hälsat på behandlingshemmet där patienten var och ett barn hade kommit till avgiftningskliniken där patienten var. De sex barn som hade fått information angående missbruks- och beroendeproblematik från deras föräldrar var 5, 12, 13, 14, 16 och 17 år. Flera av patienterna som inte gett information till barnen hade för avsikt att ge information när barnen blev äldre och var inställda på att ta upp detta ämne senare. Två av patienterna tog upp svårigheten med information när man inte har regelbunden kontakt med barnen och när det finns konflikter med barnens andra förälder. En annan svårighet var osäkerhet om när det är bäst att berätta. Patienter tog också upp att personalen lyfte fram vikten av att fokusera på sig själv i första hand under de veckor man ligger inne för avgiftning. Två av patienterna tyckte inte att barnen behöver veta något om de inte drabbas. De menade att barnen kanske bor hos en förälder som är stabil eller att föräldern med ett beroende hittat en drogfrihet och att det då inte behövs någon information. ”Hon fick hälsa på behandlingshem när hon var 5-6 år och då började jag prata med henne. Vi ljög inte för henne och vi sa att jag är sjuk. Det var väl svårt för henne att förstå varför kanske, men sedan har vi gått vidare och när hon blev större fick hon ju gå den här gruppen. Vi har ju alltid talat om det och hon vet ju direkt om jag druckit en folköl. Hon ser det på mig.” ”Hon har mest fått info från mig och lite från sin mamma. Jag har varit noga med att berätta att hon inte har något med mitt missbruk att göra, att hon inte bär någon skuld. Jag berättade ganska tidigt för min dotter om allvarliga saker. När hon var i 7-8 års ålder. Vad jag höll på med och varför jag var som jag var. Jag tycker att 11-12 års ålder är för sent att få den informationen.” ”De flesta jag frågar här säger att jag ska vänta åtminstone de här veckorna under avgiftning men barnen de kanske undrar. Det känns som jag lever i en bubbla här och inte vet alls vad som händer.” ”Jag har varit väldigt öppen med mina problem men inte gått in på alla detaljer. När jag skulle åka till behandlingshemmet så satt vi ner med de äldsta barnen och en drogterapeut och talade om vad jag skulle, och om de hade några frågor. Jag känner att de har varit viktigt för mig. Så var det ju inte med min pappa. Han sa inget. Jag tvingade inte på dem någon information men frågade de mig saker så svarade jag dem. ” Patienternas upplevelse av vad informationen/hjälpen betydde för dem själva och deras barn En patient beskrev att dottern gillade att gå till en gruppverksamhet där hon fick ett eget sammanhang, och kunde tala mer fritt. En patient upplevde att hans öppenhet och ärlighet inför dottern hade gjort deras relation mycket starkare. Två patienter beskrev att det var viktigt för dem och deras söners relation att kunna ses på avgiftningskliniken och behandlingshemmet. 14 En patient tog upp att det var bra med kuratorskontakter och grupper för barn men att insatserna ofta är för korta. En patient uttryckte att hennes son var besviken över att inte bli lyssnad på. En patient beskrev det positiva i när man på en annan beroendeenhet beskrev grunden i missbruks- och beroendeproblematik för hans dotter. ”Jag tror att det gav henne väldigt mycket med gruppträffar med andra barn. Hon är ju så pass ärlig nu och talar om det även med kompisar. Om jag ser tillbaka på hur det var när jag var liten så var det bara hemlighetsmakeri. Ingen berättade. Jag tror att min dotter klarar av att tala om detta på grund av den öppenhet och ärlighet som har varit, så uppfattar jag det.” ”Det känns som det har varit bra för vår relation att vara ärlig. Att det har påverkat hennes syn på mig. Att hon inte ser ner på mig. Att våra band är starka.” ”På socialen sa de att det är tråkigt med din son nu för att han tidigare alltid har pratat om hur han mår och känner och plötsligt sluter han sig och säger ingenting längre. Då säger min son till mig att det är onödigt då ingen lyssnar. Och lite så har det varit med alla kontakter. Att han tycker att ingen lyssnar.” Patienternas syn på vad barnen hade behövt av information, råd och stöd Ungefär hälften av patienterna tog upp att de hade önskat mer hjälp för sina barn. Som exempel nämndes ett mer aktivt agerande från personal i skola, BUP, socialtjänst och vårdinrättningar, att vuxna ska våga fråga och ge information. Två patienter tog upp att det hade behövts någon professionell som hade hjälpt till med kommunikationen i familjen utifrån konflikter med deras partner som drabbade barnen. ”Att någon hade förklarat för dem angående de problem jag och deras pappa har haft. Så att de hade förstått att de inte var deras fel att de är omhändertagna. För barnen tänker nog mycket varför, varför? Så att de inte lägger skuld på sig själva. ” ”Hade vi fått hjälp med att få min son att öppna sig mer och börja tala så hade det hjälpt oss alla och gett oss bättre förutsättningar. Då hade han kunnat rikta sin negativa energi åt rätt håll, mot mig och inte fått så mycket andra problem” ”Hon har inte fått tillräckligt stöd tidigare. En kurator uttryckte när hon gick i 7:an att hon verkade ledsen och att hon hade fått en ångestattack. Jag vet inte vad det är med terapeuter och skolpersonal. Jag tror inte folk riktigt vågar greppa det där. Att man är rädd för att stöta sig med föräldrarna eller med barnet. Folk vet inte hur de ska bete sig. Jag vet inte varför de inte har reagerat på skolan. Hon har bara träffat kuratorn vid ett tillfälle under alla år.” ”Jag tror verkligen han hade behövt få komma till någon och prata, och det största felet är att han hade behövt få mera tid. Det tar slut för snabbt och sen kommer det inget mer. Det rör ju upp mycket också.” Flera patienter tyckte generellt att lättillgänglig och åldersanpassad information är viktigt. Att barnen behöver förstå vad en missbruks- och beroendeproblematik innebär, ärftligheten och att det är en sjukdom och något man inte väljer själv. De tyckte också att barn behöver kunskap om att de inte själva bär något ansvar för förälderns problem. ”Åldersanpassad information om missbruk. Kunna få en djupare helhetsbild och inte den så kallade propagandan som varit tidigare som är ensidig. Att folk inte väljer att missbruka utan att det är en allvarlig sjukdom. 15 ”Information om att det finns en ärftlighet som gör att alkoholen är en större risk. Att alkoholen kan smaka lite bättre om man har den genetiska defekten. Att man kan uppleva ruset som starkare än andra.” ”Att de får gå på anhöriginformation som de t ex har här på beroendecentrum. De berättar om verksamheten och om postakuta abstinensen som uppstår efter missbruk. Det är bra att gå på så att de förstår att det är en väldigt lång process. Att man inte blir frisk bara för att man avgiftar sig. Det är viktigt att berätta för barnen så att de vet varför man är borta en längre eller kortare period. ” Många patienter tog också upp hur viktigt det kan vara med olika stödinsatser. ”Det ska finnas möjlighet till samtalshjälp för barn. Även inom slutenvård, avgiftning. Att de ska få veta vad pappa går igenom, hur pappa påverkas av missbruket. Jag tycker det är ett sätt att få dem att förstå och vara delaktiga.” ”Man skulle ha ett mer individanpassat stöd utifrån ålder och se till behoven kan se annorlunda ut för olika barn. Om man har ett barn som är över 18 år här så får de inte komma till beroendecentrum och hälsa på. Jag förstår inte varför. Jag är inte i den situationen själv men jag har haft en missbrukande förälder. Jag behöver ju förstå pappa lika mycket även om jag är över 18 år. Och det är lika jobbigt då.” ”Man behöver känslomässigt stöd. Det trycker mycket inom dem tror jag. Att barnen får hjälp att uttrycka känslor, gråta ut någonsstans. Att det får veta att det är ok att vara besvikna och ledsna på sina föräldrar utan att det behöver vara tabu.” Vem tyckte patienterna ska ha ansvar för att ge barnen information, råd och stöd? Många ansåg att det viktigaste är att personalen är utbildad i området, att de har kunskapen och är professionella. Det spelar ingen roll om hjälpinsatserna ges från kommun eller landsting, utan det viktiga är att hjälpen ges. Tre patienter tog upp att det är bra om personen har egen missbrukserfarenhet. Två av patienterna beskrev att man som förälder vill berätta själv men att man behöver stöd i den svåra processen. En annan önskan som lyftes fram var att olika hjälpinstanser ska samarbete mer kring dessa frågor. ”Det är bra om läkaren kan vara med vid ett tillfälle då läkaren kanske kan förklara bäst vad som händer i kroppen och huvudet vid missbruk. Då kan anhöriga förstå att det är en sjukdom och att det inte är fel på kärleken. Sedan att någon typ av terapeut eller psykolog som kan ha samtal. Jag tycker inte att vem som helst ska kunna slängas in för dessa samtal då många barn är väldigt sköra och det ofta är turbulent i missbrukslivet.” ”Jag vill ju helst kunna berätta själv. Just nu klarar jag inte det och då kunde behandlaren här på avdelningen vara med och berätta. Jag vet ju inte hur, vad och när jag ska berätta saker. ” ”Det hade nog varit bra att de fick lyssna på en gammal missbrukare som talade utifrån sina erfarenheter. Det är samma för mig. Jag lyssnar mycket mer på de som har varit i det här själv som förstår vad man går igenom” Tyckte patienterna att barnens behov uppmärksammas idag inom missbruk- och beroendevården? Tolv tyckte inte att barnens behov uppmärksammas inom missbruks- och beroendevården. De beskrev en känsla av att barnens perspektiv ofta glöms bort även om man inte känner till de insatser som finns för barn. ”Nej, det tycker jag inte. Många av mina vänner har vuxit upp med missbrukande föräldrar och när de blir äldre börjar de fundera över vad som hände när de var små. När de tittar tillbaka på sitt liv kvartstår många frågor som de inte fått svar på och de verkar inte haft någon att vända sig till. Om det finns hjälp att få saknas nog information om detta.” 16 ”Nej det tror jag inte. Nu fokuserar de ju på mig när jag är här och det är ju ingen som förklarar för barnen varför jag är här och vad som kommer att hända senare, vad som är tanken med det. Som när jag placerades som fyraåring. Det var ingen som förklarade för mig då heller. De placerar och tror det ska bli bra men det hjälper ju inte att bara göra det. Så att få informationen är väldigt viktigt. ” ”Nej, det finns ingen plan någonstans kring barnen och familjen. Man kommer hit, blir kollad, får sin medicin, åker hem. Men sedan då? För att komma bort från huvudproblemet så behöver ju allt de andra börja plåstras om och fixas. Familjen är ju det viktigaste man har.” Två av patienterna trodde att barnens behov uppmärksammas men att det kan variera utifrån var du bor eller hamnar ”Det beror på var du hamnar. Hamnar du här på beroendecentrum så bryr de sig om att fråga om du har barn. Men hamnar du på en vanlig akutmottagning så bryr de sig inte tror jag. Jag vet en del som har varit med om det.” Hur tänkte patienterna om hur barn i allmänhet och deras egna barn i synnerhet påverkas av att ha en förälder med missbruks- och beroendeproblematik? Tretton patienter ansåg att barn påverkas mycket när någon av föräldrarna har en missbruks- och beroendeproblematik och hade även egna erfarenheter från sin uppväxt som de refererade till. De lyfte bland annat fram känslan av skuld, skam, utanförskap, ansvarskänsla, anpassning och ett behov av ständig kontroll. Föräldrarna beskrev att det påverkat dem både känslomässigt och socialt, skapat mycket frågor, otrygghet och en känsla av att vara ensam. En patient trodde att det inte påverkar barnen nämnvärt. ”Barn har ett öppet känsloliv. De ser alla förändringar i ens vakenhet, medvetenhet och deras trygghet påverkas mycket vad de ser i ögonen på en och hur man beter sig, pratar, tonfall, rör sig och att man förändras. Ändras det så känner de sig otrygga, när man inte är som man brukar. Det finns nog inte något värre än missbruk för barn. Det rubbar hela deras grundtrygghet ” ”Jag tror att barnet skäms, blir inåtvänd, nervöst och får kontrollbehov. Jag gick runt och letade och gömde alkoholen för pappa. Jag fick ont i bröstet och hade svårt att andas när jag skulle till pappa. Jag trodde jag skulle dö men var så liten och visste inte var det vad. Man blir rädd när föräldrarna blir annorlunda och kanske elaka. Man kan nog bli påverkad hela livet av det. Antingen blir man likadan eller kanske tvärtom. Barn glömmer nog aldrig det som har hänt.” ”Det är nog väldigt tungt och väldigt mycket sorg som finns där och väldigt mycket frågor varför det är som det är. Det blir nog svårt i skolan. Allt blir nog svårt, ett tungt liv. Det finns inget gott med det.” ”Jag fick bara veta att jag var ett problem och en belastning när jag var liten. Jag fick ingen information om mina föräldrars missbruk. Jag trodde att jag var felet. Att jag var den som trasade sönder mamma och gjorde henne sjuk. Men det var ju hon som hade en sjukdom.” ”Man blir ju som ett curling-barn, fixar hela tiden och skyddar sina föräldrar. Det är sådan stress för att det inte ska märkas utåt och ändå vet man att alla vet. Jag vet hur dåligt jag själv mådde varje gång jag skulle till pappa. Antingen var han grinig eller full. Jag fick så dåligt samvete när han var full, och jag tyckte så synd om honom. Så som kanske min egen son känner nu. Men man åkte dit ändå och satt där och pinade sig igenom de dagarna.” 17 Åtta av patienterna menade att deras missbruk- och beroendeproblematik hade påverkat deras barn negativt. Även om barnen inte alltid kände till det trodde man att barnen troligtvis kände av något. Det kunde handla om att barnet uttryckte stress, oro, skam, besvikelser eller hade svårigheter att koppla av. Fem av patienterna trodde inte att det hade påverkat barnen än, men menade samtidigt att det var svårt att se och veta. Några lyfte fram att barnen fortfarande var väldigt små och därför inte hunnit påverkas. ”Inte som jag har hört. Jag har frågat henne men hon säger att hon inte påverkats eller sett något. Även om vi har haft fest eller så har hon aldrig sett något väldigt berusad, ramla eller så.” ”Min dotter var bara ett år när hon tittade på mig och sa, vad gör du pappa, med en bestämd och ilsken blick, och det ekar i huvudet på mig varje dag. Vad ska man säga? Jag kände att hon förstod att jag gjorde något som inte var helt rätt. Och att jag var annorlunda. Så tidigt i livet. ” ”Hon såg mig när hon bara var några år gammal och när hennes mamma slet upp dörren och jag hade en spruta i armen. Det var första gången hon fick en chock. Jag märkte att det påverkade henne mycket. Hon ville inte att jag skulle vara på toaletten och jag fick inte låsa dörren. Då stod och knackade och följde efter mig för att ha koll. Det blev något som etsade sig fast i henne. Fortfarande nu när hon är 18 år vill hon inte gå ut på kvällarna. Hon tycker mörkret är obehagligt.” ”Aggressionsutbrott, sömnstörningar, oro, tandgnissel, och han har relationsproblem och blir arg för minsta lilla. Han har påverkats mycket tyvärr.” ”Det har märkts på min son sista tiden att han har passat på mig, att han har känt av någonting. Varannan vecka byter jag och hans pappa och sista tiden har han kräkts natten innan han skulle till mig. Om jag talar i telefon så står han och lyssnar och om det kommer någon på besök kan ha inte slappna av och leka utan måste då ha full koll på mig. Det var som att han försökte hjälpa mig. Det märktes på hur han var även om han inte sa något. Det är helt sjukt nu när jag tänker efter att han tar ansvar när han är fem år. Det är inte bra.” Vad trodde patienterna att deras barn vet om deras missbruks- och beroendeproblematik Flera av patienterna hade barn under fem år och de menade att barnen inte förstår eller känner till deras missbruks- och beroendeproblematik. En del patienter hade berättat att de är sjuka men inte förklarat på vilket sätt. Av de patienter som hade berättat för sina barn var en vanlig känsla att deras barn har svårt att ta till sig sjukdomsbegreppet. Några patienter påpekar också att de inte riktigt vet hur barnen tänker, att barnen troligtvis går med funderingar inombords, är besvikna och känner skam. ”Ja, Min son vet jag inte. Han skäms nog för det. Han talar nog inte med någon i skolan om det. Det håller han för sig själv. Det är klart det är skamligt att ha en mamma som dricker. Min dotter däremot. Allt känns ju bra med henne. Hon skulle nog ta upp att det är en sjukdom mamma har. Men min son skulle inte säga så. Min dotter har ju lärt sig det i gruppverksamheten och kunnat acceptera att det är så.” ”Även om jag har försökt upplysa henne om att jag inte knarkar för att jag vill det så tror jag inte hon kan ta till sig det fullt ut. Att jag har en sjukdom. Den grejen vet jag inte hur man ska få bort för barn.” ”Den minsta säger att han tycker det är bra att jag gör det här nu. Som när jag flyttade till Ulleberg var han var jätteglad för att jag försöker. Men det är klart han blir jättebesviken varje gång när de inte går bra.” 18 ”Min son är nog som mig. Han stänger in saker. Han har nog olika funderingar. Han säger inget för att inte göra mig ledsen tror jag.” Patienternas beskrivning av hur personal på Laro och Beroendecentrum hade talat med dem om deras föräldraskap Sju av patienterna berättade att de hade fått frågor kring sitt föräldraskap och sju upplevde att dessa frågor inte har tagits upp i behandlingen. ”Ja, vi har talat om att barnen är placerade och att jag kämpar för att bli placerad med dem. Vad jag behöver få hjälp med. Om det är något jag behöver ha hjälp med som förälder, Hur jag kan jobba med mig själv. ” ”Ja, de har inte lagt sig i men ändå frågat om när jag har min son, vad vi gör och sådant. Inget mer än så. Ingen har frågat om jag behöver hjälp som förälder. Ja känner att jag skulle kunna ta upp frågor om jag vill men jag vet ju inte om jag får hjälp eller så. Det har aldrig varit aktuellt” ”Nej, känslan jag har är tvärsom. Att de undviker detta ämne, att när jag tar upp frågan så börjar de tala om något annat. Det känns förjävligt. De undviker de känsliga bitarna. Jag tar upp de hela tiden men de verkar rädda. Jag tror att de saknar kunskap om hur de ska hantera detta. De är rädda för att göra mer skada än nytta” ”Nej det har aldrig tagits upp. Jag tycker det ska vara rutin om man har barn och särskilt ifall man lever men barnen men det har inte varit en enda fråga här. Här tycker jag de ska snappa upp det eftersom många också åker direkt hem efter avgiftning utan att åka till behandling. Hur vet de här hur de ser ut för barnen när man kommer hem.” Patienterna tyckte att det är bra om frågan tas upp, eftersom man upplever att barnen är det viktigaste man har, att det ökar motivationen i behandlingen och att man orkar kämpa vidare för att bli drogfri. ”Det känns bra att personalen kan ta upp det för jag för jag ser en ljuspunkt då att det är på väg åt rätt. Förut har jag bara sett mörker. Jag tror det kanske kan vara känsligt för personalen att ta upp samtal om barnen då man saknar dem, vet att man gjort fel och att det har gått ut över barnen. Många har kanske inte varit så närvarande i barnens liv heller på grund av missbruket. Det kanske är att man får komma in på ämnet själv och då öppnar de upp mer.” ”De säger att man har något att kämpa för och de har man ju verkligen när man har barn och det gör att man tänker mycket på henne. Det är inte bara för min egen skull utan för hennes som jag måste göra det här nu. Att hon inte ska behöva leva ett liv där hon växer upp med en missbrukare.” Två av patienterna beskrev att de var nöjda med att deras roll som föräldrar inte togs upp och menade att det hade varit för tidigt i abstinensvården och att man vill sköta saker själv. Fem av patienterna tyckte att det var en brist att det inte tas upp och tyckte att det borde vara rutin på det. De trodde att personalen kanske känner sig osäkra över att lyfta dessa frågor. ”De har sagt släppt det där. Var här och nu. Koncentrera dig på dig själv nu i tre veckor. Det känns både och. Som att det är rätt att tänka på mig själv men ändå känns det dumt att inte ta kontakt med barnen på så lång tid. Jag väljer ju att tro på att de vet vad som är bäst. Annars skulle jag ha ringt mina barn för länge sedan. Om de hade uppmuntrat mig att ta kontakt med barnen så hade jag nog lyssnat på dem och gjort det. Nu har jag känt att de kanske ser att jag inte är tillräckligt stark för att ta kontakten just nu.” ”Jag skulle ta upp frågan om något var jobbigt. Fast det kanske är bra för dem som inte vågar ta upp den frågan själv. Man kanske skulle bli arg och känna att de tror att man inte klarar av sina barn vilket kan göra att man blir misstänksam. Men de är bra om de 19 vågar ställa frågan. Kanske fokuserar det på att individen ska få hjälp och tycker inte att det tillhör behandlingen att tala om barnen. Men det är konstigt. Barnen är ju viktigare än personen.” ”Personalen kanske är rädd för att röra upp något, alla känslor som de inte kan hantera. De är osäkra och undviker därför frågan, för att de inte vet hur de ska svara. De gör de säkert i välmening men det blir inte en bra konsekvens av det. Det blir ännu mer utanförskap. Jag hade behövt någon som sparkade mig i arslet och sa till mig att ringa barnen och varför. Både stöttat mig och ställt krav eftersom jag vill men inte orkat psykiskt eller vågar.” ”De hade nog kunnat kräva det på ett tuffare sätt. De kan kontrollera allt annan runt en så varför inte kontrollera mer kring hur de är runt barnen. I dagens läge tror jag personal släpper frågan för lätt när man nekar till hjälp. Folk tror att man skadar genom att börja tala om barnen, att det är så känsloladdat så att man kan förstöra något i behandlingen. Man skadar ju ingen.” Vad patienten tyckte skulle ha varit bra att få tala om utifrån sin roll som förälder De patienter som hade önskat mer hjälp beskrev hur svårt det kan vara att på egen hand veta hur man ska tala med sina barn om missbruks- och beroendeproblematik. Att få tala om sin roll som förälder när man kanske inte funnits där för barnen, hur man tar kontakt igen och vilka rättigheter man har är andra funderingar de har. ”Jag har ju tappat väldigt mycket under missbruket så det hade varit bra att få tala om det. Få stöttning i att hitta tillbaka i papparollen igen. Om den ska börjas någonstans så är det väl här då tillfrisknandet börjar. De menar här att man bara ska lägga tid på sig själv men är man förälder så kan man inte göra så.” ”Att få stöd kring hur man ska tala med sina barn. Hur man ska berätta och när hade varit bra att veta mer om. Vad som är bästa för dem och inte för mig.” ”Jag tänker på det där med rättigheter. Om man har ett missbruk är det ju som att alla rättigheter försvinner för en. Jag vet inte var jag ska vända mig. Om det är familjerätten eller någon annanstans. Jag skulle vilja ha mer svar vad som gäller vid delad vårdnad osv.” ”Jag har sårat dem gång på gång, på gång. Att få bolla med någon här kring de här sakerna. När man sitter här. Allt det här med föräldrarollen. Man känner ganska svag som förälder när man sitter här. ” ”Att kunna fått hjälp i frågan kring hur jag ska få bättre kontakt med barnen. Att kunna få tala om hur, när och varför man ska ta kontakt. För man bygger ju upp egna murar inom sig som gör att avståndet till barnen ökar. Jag har haft daglig ångest för detta. Kunde inte ens se barnprogram på Tv. Fick ont i magen direkt. Allt, skratt och någon som ropade pappa på Mc Donalds. Man borde bli glad när man ser glada familjer men jag blir ledsen, arg på mig själv. Man känner sig misslyckad.” Patienternas stöd i sin föräldraroll från andra instanser Sju av patienterna berättade att de inte har fått något särskilt stöd i sin föräldraroll mer än sporadiska besök på BVC, socialtjänst eller vårdcentral. De sju patienter som hade fått en del stöd beskrev att det hade handlat om vissa kontakter med BVC, öppenvårdspsykiatrin, socialtjänst, familjerådgivning eller öppenvårdsverksamhet inom missbruks- och beroendevården. Insatserna som nämndes var information, samtalsterapi eller annat stöd. 20 ”På BVC har ingen ställt frågan om missbruk. Jag tror de tycker det är känsligt och ser att jag tycker det. Min dotter hade abstinens när hon föddes och de kan se detta i datorn på BVC men de har aldrig tagit upp det. Vi hade hemsjukvård hos oss då och de kom varje dag. Min dotter fick medicin. De talade med oss och det var väldigt bra.” ”Från öppenvårdspsykiatrin har jag haft några samtal med kurator där vi påbörjade att arbete för att jag skulle få mer struktur, rutiner på dagarna utifrån min ADHD. Men det blev inte mycket. Det är väl för att jag tyckte att jag klarade mig själv. Jag blir ofta så. Att jag vill klara saker själv fast jag inte gör det.” Överlag var de patienter som hade fått någon form av stöd och hjälp nöjda, men två patienter uttryckte att hjälpen inte var bra. Den ena patienten menade dock att det handlar om att man själv inte är ärlig med missbruket. Den andra patienten lyfte fram dåliga erfarenheter av sjukvårdspersonal på förlossningen. ”Jag hade ju mycket problem med min dotters pappa men han ställde upp och följde med på möten. Vi samtalade om vad som behövdes göra och hur vi ska kunna fungera som familj. Han fick berätta ur sin synvinkel och jag ur min. Det hjälpte till väldigt mycket. Det var mycket spänningar mellan oss.” ”Väldigt bra med stöd från BVC. Har underlättat mycket för mig. Även om det är jobbiga samtal. Man får kämpa för att få hjälpen. Den kommer inte automatiskt. Det är inte alla som har de krafterna. Även om folk vill ha hjälp så kanske de saknar energin.” ”Jag kände mig väldigt dålig när jag var på förlossningen och fick ett väldigt dåligt bemötande när de fick veta att jag åt medicinen (Suboxone). De sa att jag inte skulle ha skaffat ett barn. Det kändes som att vi var en belastning som jag hade orsakat själv och då hade jag inte rätt att vara där. Jag hoppas jag inte kommer dit mer. Då föder jag hellre hemma”. Om patienterna upplevde att de hade behövt någon mer hjälp i sin roll som förälder Flera av patienterna kunde i efterhand se att de hade behövt få mer hjälp i sin föräldraroll men att det var svårt att söka hjälp av olika anledningar. De tog upp saker som att vara rädd för utredningar på socialtjänsten och att barnen skulle omhändertas, att vilja klara saker själv, att ha svårt att se sina egna behov och att man istället flyr problemen för att de är jobbiga och känsliga att tala om. En del lyfte fram svårigheten att få snabb hjälp när man verkligen behöver det och att man behöver få mer information kring vilken hjälp som går att få i samhället. Hjälpinsatser som patienterna hade önskat är bland annat terapi, familjesamtal, vägledning och juridisk rådgivning. Några av patienterna menade dock att de inte har behövt något stöd utifrån föräldrarollen. ”Socialtjänsten har hotat tidigare att de ska utreda min dotter men inget annat. Den rädslan finns nog hos många föräldrar.” ”Man sätter upp en barriär direkt i första mötet för man vill hålla familjen utanför sin egen problematik och man är rädd för att få barnen omhändertagna.” ”Missbruk förstör familjer. Någon hade behövt hjälpa oss i familjen att tala med varandra. Fört hos samman för att tala om jobbiga saker. Jag tror det gör en starkare att kunna prata om barnen. ” ”Att någon hade talat om vilken hjälp som finns att få, det kan man inte själv. När man väl kommer dit och ber om hjälp då är det ganska kaotiskt redan. Man är ganska skör när man sitter där. Sen från det när man verkligen ber om hjälp då är ju maskineriet jättelångsamt” 21 ”Jag vill ha hjälp att få vardagen att fungera och att inte bara fly när det blir för jobbigt. Det är nog mycket jag hade behövt få hjälp med men jag har svårt att ta emot hjälp. Jag vill klara av allt själv. Eller så förnekar man att man behöver hjälp. Jag är rädd för att bryta ihop och det jag fått lära mig från uppväxten är att det är skamligt att visa starka känslor. Pappa sa aldrig något förutom när han var full.” Flera av patienterna tog upp att familjen och barnen behöver involveras på olika sätt. Det kan handla om att ha familjesamtal, anhöriginformation eller att lokaler är mer anpassade efter att ta emot besök av barn och anhöriga. Några patienter lyfte upp vikten av att lära sig att se saker ur barnens perspektiv, förstå deras känslor och deras behov av hjälp. Några tog upp att man som förälder kan behöva stöd i att tala med barnen om jobbiga saker och förklara för dem vad som händer. ”Man behöver lära sig att se mer från barnens perspektiv, hur de ser på mig och mitt missbruk, att båda parterna är införstådda, att de förstår mig och att jag förstår dem. Det är nog väldigt viktigt att få hjälp med det.” ”Det jag känner är väl att man behöver förstå mer hur barnen känner. Jag får ju den hjälp jag behöver men det är de runtomkring som kanske inte får det. Det är nog bra för föräldrarna att se att barnen behöver hjälp. Jag tycker det skulle vara rutin på att fråga om barnen så att de inte far illa på något sätt” ”Lite mer kontroll på föräldrar som har barn tror jag är bra. Att man får chansen att tala med varandra kring jobbiga saker även fast man inte lever ihop. Att man kan tala med någon som är insatt. Att barnen kan få samtal med föräldrar och personal men också erbjudas egna samtal med sjukvårdspersonal som kan förklara ” ”Barnen ska få vara med, de ska få komma och hälsa på och se hur det ser ut. Och att man förklarar mer för dem vad som händer, varför man är här och hur hjälpen ser ut. Förklarar att det finns hjälp att få eftersom de undrar så mycket. Då slipper de gå och undra och kanske tänka att det är deras eget fel.” 22 5. Intervjuer med barn vars förälder har ett missbruk 5.1 Frågeställning Vi ville få en uppfattning av vad barn anser om barnperspektivet i missbruks- och beroendevården. Frågorna i intervjun handlade främst om barnens egen erfarenheter av hjälp, information och stöd. Vi försökte också få en bild av hur barn tror att det har påverkat dem att ha en förälder med missbruks- och beroendeproblematik, om de hade önskat mer hjälp själva, och i så fall hur de skulle önskat att hjälpen hade sett ut. 5.2 Metod Barnen tillfrågades under perioden maj 2014-september 2014 om de ville delta i en anonym intervju. Projektledaren hade delat ut ett informationsbrev till olika verksamheter som möter ungdomar, ungdomsmottagningen (Druvan), socialtjänsten (Nexus/Fenix) samt föreningen Bryggan. Även föräldrar på Beroendecentrum och Laro blev tillfrågade ifall deras barn ville intervjuas. Intervjuerna genomfördes på olika platser. En intervju genomfördes i en pojkes hem, tre intervjuer i föreningen Bryggans lokal och en i projektledarens kontor. De barn som deltog fick två biobiljetter som tack för sitt deltagande. De fem intervjuerna tog cirka en timme att genomföra och spelades in. Därefter skrevs intervjuerna ut och det utskrivna materialet användes för vidare analys. Alla barn talade god svenska. 5.3 Resultat Åldersspannet hos de fem intervjuade barnen var 12-18 år. Två barn var i ålderspannet 12-15 år och tre barn var i ålderspannet 16-18 år. Kriteriet för att delta var att man hade minst en förälder som hade eller tidigare hade haft en missbruks- och beroendeproblematik. Ett barn bodde på familjehem för att båda föräldrarna hade en missbruks- och beroendeproblematik. De andra fyra barnen bodde enbart hos den ena föräldern som inte hade en missbruks- och beroendeproblematik. Fyra av barnen hade vid intervjutillfället inte ett uppgjort och regelbundet umgänge med den missbrukade föräldern. Ett av barnen hade mer regelbundet umgänge under bevakade former i familjehemmet. Gemensamt för alla barnen var att de hade perioder i livet bott med den missbrukande föräldern och att de i perioder även haft regelbundet umgänge med den missbrukande föräldern. Om någon hade talat med barnen om deras pappas eller mammas missbruks- och beroendeproblematik Samtliga barn hade vid något tillfälle diskuterat med andra kring föräldrarnas missbruks- och beroendeproblematik. Det kunde handla om att någon förälder tagit upp det, lärare i skolan, socialtjänsten, BUP, kuratorer eller andra vuxna. Vissa barn hade även tagit upp frågan själv. Dock verkar det som om informationen hade kommit väldigt sent, att det funnits brister i informationen, och att barnen hade hunnit märka av problemet under lång tid innan någon information hade getts eller någon vuxen hade reagerat. Barnen upplevde också att flera inom familj och släkt försökt tysta ner och dölja problemet. De beskrev att det var ett samtalsämne som var laddat för både familjen, skolan, socialtjänst och på andra ställen. Även när barnen hade hamnat på möten på socialtjänsten och i skolan så var det inte självklart att missbruks- och beroendeproblematiken hos föräldern lyftes upp trots att alla kände till problematiken. Tre barn hade på senare tid fått diskutera mer ingående kring ämnet, men då hade de varit med i gruppverksamheter för barn vars förälder har ett missbruk eller beroendeproblematik. 23 ”Mamma skämdes och försökte hålla det hemligt, städade undan så att ingen skulle se. Men jag sa till lärarna ändå hur det var hemma. Jag vet inte om någon på skolan brydde sig egentligen. Jag har aldrig försökt hålla det hemligt. Då blir det bara att man måste hitta på massa lögner de dagar man mår dåligt i skolan.” ”Jag har aldrig blivit kontaktad av någon som har velat hjälpa till och ingen på skolan har sagt något. Jag pratade ju inte med någon om det innan jag började högstadiet. Min farfar är också alkoholist och min farmor och släkt har ju vetat om allt det här men förnekat att det är så. Det var mer när jag började fatta själv som mamma började tala om det.” ”När jag gick i 3:an var jag väldigt stökig i skolan, och då bodde hos vi fortfarande hos honom. Då fick vi gå på familjeterapi men pappa var bara på ett möte och sedan var han för full de andra gångerna. Och det första mötet satt de och bråkade och jag satt och lyssnade. Pappa bara skyllde ifrån sig. Jag och mamma gick dit två gånger till. Hon bara satt och lyssnade. Hon sa inget om missbruk.” ”Mamma har inte berättat något om missbruk utan mer konstaterat att nu är det så här. Hon har nog gjort det för att hon tror att hon har skyddat mig men nu har jag tvingat henne att berätta även om väldigt jobbiga saker för att jag vill veta. Det är bättre att få höra saker från mamma än att för höra det via kompisar eller rykten.” ”Det är väl egentligen ingen som har talat så mycket om pappas missbruk. Det är väl jag och mamma. Hon har varit ganska öppen. Inte med allt men då har jag förstått ändå. Som de gånger han har misshandlat henne och så. Hon var öppen redan när jag var liten kring missbruket. Jag har alltid vetat att han har haft problem. Jag har därför aldrig gått med så mycket frågor kring om han dricker. Jag har ju sett honom till och från under alla år. Mitt första minne av pappa är att han är full.” Hur barnen uppfattade sin situation Gemensamt för barnen var att de upplevde att det talas väldigt lite om missbruks- och beroendeproblematik. De menade att det är konstigt att vuxna inte reagerar, tar upp frågan trots att de känner till problematiken. Framförallt i skolan där barnen är dagligen. Flera tog upp att de var besvikna, både på föräldrar, släktingar, skola och socialtjänst för att det varit på det sättet, och att det medfört en tillitsbrist gentemot vuxna. Barnen hade önskat att föräldrar och vuxna pratat det och uppmärksammat det i ett tidigare skede i deras liv. Några tog upp känslan av skam när andra hade talat nedlåtande om deras föräldrar. ”Jag kanske var 10 år när jag fattade mer hur det var. Innan tänkte jag bara att det var något konstigt. Man kände en oro, massa blandade känslor, en klump i magen. Man kände av stämningen bland andra vuxna människor som märkte allt men inte sa något. Man känner att något är fel i kroppen.” ”När jag var liten så hade jag mycket energi. Kunde gapa och skrika rätt bra och började väl svära för tidigt. Och då var det ofta vuxna som sa att det inte var konstigt eftersom jag var barn till en knarkare. Både lärare och kompisar. Och kompisars föräldrar som sa att de inte fick leka med mig för att jag hade en pappa som var knarkare och att vi hade knark hemma. Även om pappa inte bodde hos oss.” ”Jag är besviken och sur. Anledningen att jag vill göra intervjun är att jag inte vill att de ska bli så här för andra framöver för det är dåligt att man inte hjälper. Jag var nog duktig att dölja, fixa och parera olika situationer i skolan så att ingen skulle märka. Men det skulle inte förvåna mig om lärarna visste men inte sa något. Jag har fått en känsla att vuxenvärden är konstig och att vuxna är väldigt opålitliga.” 24 ”Jag hade önskat att min mamma hade sagt något och gjort något tidigare. Mamma borde ha ringt, kollat upp bättre. Jag hör direkt om pappa druckit det minsta men mamma märker fortfarande inte detta. Jag brukar vara väldigt arg på mamma för detta. Jag försökte signalera på olika sätt till mamma och i skolan utan att säga något om pappa eftersom han hotade mig. Det var väl därför jag var stökig antar jag, för att synas.” ”Vi fick vara uppe hur länge vi ville och sitta och titta på tv och han hade inte koll på oss. Vi hade festerna ute i trädgården och massa fulla människor var där. Att ingen annan vuxen reagerade på detta som såg det. Det fanns ju grannar där. Hur svårt är det att tala med barnet eller göra en anmälan.” Barnens beskrivningar av information, hjälp eller stöd på grund av mammas eller pappas missbruks- och beroendeproblematik Gemensamt för barnen verkar vara att de hade fått olika slags hjälp, stöd och information men att hjälpen inte specifikt hade handlat om deras förälders missbruks- och beroendeproblematik. De beskrev att hjälpen hade kommit in först när de själva börjat uppvisa problem av olika slag, till exempel konflikter eller psykiska symtom. Då blev eventuellt BUP inkopplat, eller så hade de varit med på möten på socialtjänsten eller i skolan. Några hade träffat skolkurator i olika perioder. Några lyfte fram att de själva hade fått ta upp frågan. Ett av barnen hade fått hjälp via sitt familjehem, en via sin kontaktfamilj. Fyra i gruppen hade varit med i gruppverksamheter för barn till missbrukande föräldrar. Tre av dessa deltog i tonåren och en när han var 8 år gammal. Där lyftes ämnet upp mer specifikt. Ett barn hade gått i samtal med kommunens anhörigkonsulent tillsammans med familjen, och där låg fokus på missbruks- och beroendeproblematikens konsekvenser för familjen. Ingen av barnen redogjorde för någon hjälp, stöd eller information som hade getts eller erbjudits i samband med att föräldern fått hjälp via socialtjänst, landsting, öppenvård, behandlingshem, avgiftning eller liknade. Då hade ändå samtliga barn av de intervjuade fortfarande kontakt i någon form med den föräldern som missbrukade, till exempel telefonkontakt eller sporadiskt umgänge. Ett barn hade varit och hälsat på sin förälder på ett behandlingshem en gång men annars hade barnen haft väldigt lite insyn och delaktighet i vad som hände eller planerades för deras förälder i missbruksoch beroendevården. ”Nej, det har varit dåligt med information. Jag gick till BUP när jag gick i 7:an av andra anledningar och då tog jag ju upp det själv. Det var i samband med att jag hade börjat öppna upp och innan hade jag bara talat med mamma. Det jag minns var att de inte talades så mycket kring alkohol eller alkoholism.” ”Jag gick till kuratorn fem gånger. Det var på fredagar samtidigt som mattelektionen och då sa min lärare att jag inte fick gå dit för att jag hade matte och då kunde inte kuratorn ändra tiden. Då blev de t bara att jag struntade i det. ”Jag gick ju på BUP ett tag. Även om jag inte var där för pappa så kunde vi tala om det på ett sätt som var neutralt och inte fult och smutsigt. Det var mest samtal men jag fick också mediciner mot ångest och depression.” ”Det var när jag blev äldre och jag fick gå till anhörigskolan. Kvinnan där trodde att vi hade fått hjälp tidigare och blev förvånad av att ingen hade talat med oss om pappa. Jag, mamma, mormor och min syster gick dit ca 5 gånger. ” ”De har en grupp här på bryggan varje tisdag och där har vi kollat på filmer, fått mycket information, och lärt oss att förstå saker. Vi har också fått se saker ur missbrukarens perspektiv, att det handlar om en sjukdom och att det alltid inte är lätt att bryta beteendet. Vi fick lägga ur kort steg för steg hur det kan gå i missbruk. Vi ses 3 tillfällen.” 25 Hur barnen uppfattade hjälpen och vad den hade haft för betydelse för dem Flera av barnen lyfte fram det positiva i att få hjälp. När hjälpen hade varit bra hade den också varit väldigt betydelsefull för dem. Barnen upplevde att gruppverksamheterna varit givande på grund av gemenskapen och tryggheten man hade känt där. Att de hade fått bra information om missbruksoch beroendeproblematik och att de känt sig mindre ensamma i sin situation. Några tog upp lärare, kontaktpersoner och kuratorer som varit viktiga för att de hade varit extra engagerade, att de hade brytt sig och vågat lägga sig i. Flera beskrev att hjälpen hade gjort stor skillnad och en del uttryckte att de inte vet vad som hade hänt om de inte hade fått den. Två av barnen tog upp negativa saker med den hjälp som hade getts. De gav exempel på att de inte orkat vänta på hjälpen, eller att de upplevt att andra inte lyssnat och brytt sig. ”Mamma får också följa med till BUP och det har varit bra för henne att få höra från en annan synvinkel hur det ska vara i en familj. Det hjälper även henne och hon har fått hjälp att säga nej till pappa. Det har också gjort att det har blivit mindre bråk mellan mig, mamma och min lillasyster. Tidigare om någon var sur över något med pappa så drabbade det alla i familjen och blev bråk.” ”Jag brukar tänka på att jag inte vet var jag hade tagit vägen om jag inte hade kommit till Bryggan. De har funnits med under de tuffaste åren i mitt liv. Jag vet att det bara är att skicka ett sms eller ringa om det är något. Det är lätt att få hjälp och komma hit. Vi kommer hit av samma anledning och vi behöver nästan aldrig fråga varandra för vi känner av varandra. Här kan man vara sig själv fullt ut. Man behöver inte bry sig om man inte har sminkat sig eller har en dålig dag. Då kommer någon och muntrar upp en.” ”Jag fick veta väldigt mycket i gruppverksamheten. Att man får veta att man inte ensam i sin situation och att de är andra som har det värre är också viktigt och skönt att höra. Även om det kan bli jättetungt att höra alla andras berättelser så brukar det kännas bra när det har gått några dagar.” ”Nu mår jag mycket bättre och att jag fick träffa pappa på fängelset och konfrontera honom, berätta mina saker och ställa frågor hade stor betydelse. Min mamma såg direkt när jag kom hem och klev ur bilen att jag var mer rakryggad än tidigare.” ”Kuratorn höll på och daltade med mig. Talade med mig som att jag skulle vara en bebis. Gör något istället för att tala bebisspråk tänkte jag. Kuratorn kunde ha förstått mer, det kändes som att hon sket i mig. Jag berättade inte för henne hur det var hemma. Varför skulle jag det när hon pratade bebisspråk. Jag tappade förtroendet för henne.” Barnens tankar om att de inte hade fått hjälp eller information Flera av barnen uttryckte besvikelse över att hjälpen kom för sent, och att deras liv hade blivit enklare om de hade fått mer information och stöd tidigare. Barnen tog upp exempel på att skolan borde ha reagerat och att sjukvården inte tog kontakt och undersökte barnens situation trots att föräldern blev inlagd. ”Om jag hade fått information tidigare så hade det nog inte varit lika jobbigt under alla år. Det hade kanske känts lättare, att de inte tynger en lika mycket om man hade förstått mer.” ”Jag har inte tänkt på det tidigare men det är ju väldigt dumt att man måste lista ut sakerna själv. Jag hade nog behövt få veta saker tidigare. Det var nu när jag blev äldre jag fått veta saker. Jag hade önskat att jag hade fått samma information och hjälp som på bryggan men tidigare i livet. ”Både pappa och min mamma har fått vård och de kan ju knappast ha missat att de hade två barn. Det känns konstigt. Hur svårt kan det vara att skicka vidare till någon som har med barn och göra även om de jobbar med de vuxna. De kan ju inte vara så svårt att ta en kontakt och erbjuda någonting. Bara någonting.” 26 ”Mamma har åkt ambulans flera gånger på grund av tabletter både till psykakuten och till andra akuten men ingen har informerat oss eller talat med oss. Man vet ju inte om det är någon med barnen. Mormor var med oss men de kunde de ju inte veta. Om någon kommer in med missbruk borde de kolla läget bättre, kolla om barnet har fått hjälp, ska de ha hjälp? Speciellt om någon kommer så ofta som min mamma. Då borde någon reagera.” ”Jag hade behövt mer stöd. Speciellt i skolan. Bara det att jag fick höra att jag var barn till en knarkare gjorde mitt beteende ännu värre. Inte konstigt att jag gick och slog andra med innebandyklubbor. Om man bara får skäll fotsätter man. Någon vuxen måste ju prata med en istället för att stå och skrika. Då var det en vuxen som sa till mig att du kommer att bli som din pappa. Jag hade behövt någon som hade vågat ta upp ämnet, satt sig ner med mig och talat genom det. Hur känns det? Hur mår du? Har du kontakt med din pappa? Det var ju ingen som visste det heller.” Hur barnen hade önskat att hjälpen skulle ha sett ut för dem Barnen beskrev att de önskade att stöd, information och hjälp skulle ha getts tidigare. Flera tog upp det svåra med att familjen och släkten ofta hade förnekat problemet inför dem och att de hade önskat en större öppenhet. Några tog upp är att det hade varit bra med en psykolog/terapeut och mer kontinuerliga samtalskontakter. Två av barnen hade önskat att hela familjen hade kunna samlats för att få tala om det jobbiga. Tre av barnen beskrev att det hade behövts vuxna som hade anmält eller reagerat på att saker inte var som de skulle. Barnen tog också upp att det borde ges mer allmän information i skolan om missbruks- och beroendeproblematik och att man hade behövt få information om den hjälp som finns att få. Två av barnen hade negativa erfarenheter av att polisen och socialtjänsten av misstag hade skickat hem brev i deras namn med massa information och detaljer kring förälderns missbruk eller kriminalitet. ”Först och främst att de i familjen inte varit så förnekande och sedan att vem som helst hade brytt sig, pratat med mig, Sen hade det varit bra att träffa andra barn i samma situation. Man fattar ju inte vad som händer och det fanns ingen att vända sig till. Man vet ju inte heller när man är liten vilken typ av hjälp som finns att få.” ”Någon riktig psykolog eller terapeut hade nog varit bra att få träffa och särskilt när jag var liten och hade det som tuffast med min pappas alkoholism. Jag tror det är skillnad att få gå varje vecka i samtal vilket jag inte kunde med kuratorn på skolan.” ”Jag hade nog kunnat få hjälp mycket tidigare eftersom mamma inte talade om det hemma. Då när jag berättade på skolan skulle personalen kunna ha ringt mamma och tagit den vägen eftersom mamma skämdes så mycket. Mamma berättade först när jag blev äldre om själva alkoholismen. Skolan hade kanske kunna fåt in henne på andra tankar vilket kanske hade kunnat göra att skilsmässan kommit till tidigare.” ”Jag hade önskat att någon hade funnits där för mig och talar om att så här ska en vuxen inte vara mot ett barn. Och att någon hade vågat tjallat så att jag inte hade behövt ange min egen pappa. När jag var liten ville inte jag att pappa skulle vara arg på mig för att jag hade berättat något dåligt om honom. Jag ville ju att han skulle tycka om mig.” ”Socialen gjorde ett stort misstag när det skickade hem en stor bunt papper med uppgifter om vad pappa hade sagt och alla droger han hade tagit. De stod mitt namn på kuvertet. Så där fick jag veta massor men jag var inte förberedd på det. Tänk om jag hade varit ännu yngre eller inte haft en mamma som jag hade kunnat tala med. Jag kanske hade gömt undan det och gått och tänkt på allt själv.” 27 Hur beskrev barnen att det har påverkat dem att ha en förälder med missbruk- och beroendeproblematik Samtliga barn var övertygade om att det har påverkat dem att ha en förälder med missbruk- beroendeproblematik. De lyfte fram att det hade varit påfrestande på många olika sätt och påverkat dem känslomässigt. Samtliga barn tog också upp aspekten att de blivit vuxna snabbt och att de har ”tvingats” bli starka personer, vilket de också kunde se som en positiv del av sig själva. Några tog också upp att de har lärt sig vad de inte ska göra i livet och att de nu kan hjälpa andra som har det jobbigt. Saker som återkom i barnens beskrivningar var att de stängde in känslor och tankar och bar på dem själva. Många hade haft en känsla av sorg och besvikelse på den barndom de haft, att den inte varit normal och att de känt skam, osäkerhet, utanförskap och ensamhet. En känsla av skuld, tillitsbrist och att behöva vara på sin vakt och ha kontroll var andra vanliga känslor som lyftes fram av barnen. Andra saker som barnen beskrev var ansvarskänslan de hade både för den missbrukade föräldern, för yngre syskon och för den förälder som inte missbrukade. Koncentrationssvårigheter och sömnproblem togs upp och barnen beskrev att det hade påverkat skolgången. Vanliga tankar barnen hade haft var att de var ensamma i sin situation, att de tänkte att saker kommer att gå dåligt, och att de tänkte på att det skulle hända otäcka saker med föräldern. Några av barnen beskrev att de lätt kunde få aggressionsutbrott i situationer som kanske påminde om andra jobbiga saker som hänt tidigare. Några barn beskrev att de hade drabbats av depressioner, ångestproblematik och självskadebeteende. ”Redan när jag var liten så var jag väldigt beskyddande för min lillasyster. Jag märker det än idag om det är något. Jag bryr mig väldigt mycket och tänker att det inte får hända något. Jag märker också att hon är van med det, att det har varit så sedan vi var väldigt små, att hon står bakom mig och så. Det är alltid jag som har trätt in när vi t ex har bråkat med mamma och pappa. Det sitter kvar i våra roller men jag tänker på det mer nu.” ”Tilliten är inte bra och svårt att tro att det ska bli bra, för jag blivit besviken så mycket. Därför vill jag ha koll på saker för att det inte ska bli så jobbigt. Fast nu kan simpla saker bli jättejobbiga för att de påminner om något som hände när jag var liten. Det har påverkat mig hur jag är.” ”Nu i efterhand kan man se det både positivt och negativt. Det negativa är ju att min barndom är borta, att jag inte har haft en normal uppväxt och jag har inte haft en riktig pappa. Det positiva är väl att jag har blivit mognare och att det har gjort mig öppen. När man har den här erfarenheten kan man även hjälpa andra.” ”Jag har haft en barndom och en uppväxt som ett barn inte ska behöva ha. En otrygg barndom. Jag känner inte att jag känner min pappa. Andra ”bommulls-familjer” har haft pengar och gjort saker ihop som familj. Jag har känt mig utanför, annorlunda och inte vågat berätta för kompisar. Det förstör väldigt mycket.” ”Det är väl mycket negativt. Man har ju mått så dåligt under hela sin uppväxt. Lätt för att gråta och bli arg. De har varit det jobbigaste. Jag vill ju inte vara arg och är egentligen ingen arg människa men har varit mycket arg. Det har fått konsekvenser att jag förlorat vänner. Vissa gånger har jag blivit så arg så att jag har skadat andra människor och det är ju inget som jag vill.” 28 Barnens syn på vad barn behöver veta eller få hjälp med när de har föräldrar som har en missbruks- och beroendeproblematik Barnen pekade särskilt på hur viktigt det är med öppenhet, att man måste få mer information för att man ska förstå vad som händer, vad missbruk är och hur det påverkar. De flesta av barnen lyfte fram att det är väldigt viktigt för barn att få veta att de själva inte bär skuld, att de inte är ensamma eller annorlunda. Barnen såg också att det skulle behövas fler vuxna som vågar tala om det, bryr sig och som tar sig tid att ställa frågor till barnen. Några beskrev att information om hjälporganisationer är viktigt, och att den behöver nå ut bättre till barn. Att få möjlighet att träffa andra barn i samma situation tror flera av barnen är betydelsefullt. ”Att få veta hur ett missbruk påverkar alla, både den som missbrukar och de omkring är viktigt. Och att få veta att de inte är ens eget fel, d v s barnets fel tror jag är det viktigaste av allt. Att få veta att man inte är ensam och är konstig för att föräldrarna dricker. ” Speciellt de barn som anklagar sig själv behöver få träffa andra barn i samma situation. Man behöver också tidigt få veta vad alkoholism är. Även om de inte riktigt förstår ska man ge information. Och att de får träffa psykologer. Att barnen också kan träffa psykolog tillsammans med den ”friska föräldern”, syskon etc. Det har det varit dåligt med förutom här på bryggan.” ”Att vuxna talar om hur det är, talar om vad som är rätt och fel. Alla vet om det men ingen talar om det. Att man får veta att man inte är ensam och att det inte är ett normalt beteende. När jag var liten trodde jag att alla andra barn också vara med sina föräldrar på liknade fester som jag. Innan man inser att det är fel.” ”Att barn får veta att det finns organisationer som tex bryggan och hopptornet och att de kan gå dit. Jag vet att den informationen inte når alla. De är inte alla som vill ta upp en broschyr i väntrummet hos skolsköterskan när andra tittar. Jag tror att det behövs större och mer allmän reklam som Tv, Facebook, och annonser.” ”Jag tror det är viktigt att det blir annorlunda på skolorna. Att man pratar mer med barnen istället för att bara skälla. Prata med barnet. Det kan vara så att någon där hemma kanske faktiskt är sjuk. Pappan kanske blev häktad igår eller för full. Eller så slog mamma lillebror. Det är ju inte alltid man får ut något ur barnen men så kommer det ju alltid att vara. De vuxna kanske är rädda för svaret. Men de måste våga ändå. De är deras ansvar att ta hand om barnen.” Flera tog upp att det är viktigt att lyssna till barnens önskemål och behov. Att kompetenta vuxna ska ge tidig information, våga ställa frågor och lägga ner energi på att det ska bli bra för barnen. En annan viktig del som barnen nämnde var att personalen inte får glömma att ta reda på om barn finns när de vuxna vårdas för sitt missbruk. Flera av barnen tycker att de vore bra av att få komma och hälsa på föräldrarna om de vårdas för att förstå mera och slippa oroa sig i onödan. ”Man ska verkligen kolla om det finns barn i bilden och om de har något stöd eller hjälp. Om det inte har det så ska man kontakta dem. Måste inte alltid vara anmälan först utan först kan man prata med dem och bilda sig en uppfattning. Se hur de har det. Så att de inte blir så rädda och inte förstår något. ” ”Att kunna få träffa någon som kan mycket, förstår och är bra på att träffa yngre personer. Man ska kunna träffa sina föräldrar om de ligger någonstans. Det är ju klart att man vill träffa sin förälder om man normalt sett har en regelbunden kontakt. Jag tycker man ska informera så tidigt som möjligt till barnen så att de förstår någonting. Man kanske inte behöver säga att pappan är narkoman men att han är sjuk är bra att få veta.” 29 ”Att man sätter sig ner och pratar och lyssnar ordentligt på barnen. Inte avbryter barnen och att de får reda på all hjälp som går att få. Om man vet att barnen har svårt att öppna sig så ska man försöka hitta en person som just det barnetlitar på och på det sättet försöka få barnen att öppna sig. Det är viktigt att barnet själv får bestämma hur man vill ha det. Om man t ex vill berätta för andra om förälderns missbruk i skolan så ska man stöttas i detta och inte hindras.” ”Folk i skolan, andra föräldrar ska våga ställa frågor. Andra måste ha märkt det. Andra föräldrar såg ju att pappa var risig och körde runt i bil med oss men ingen sa något. Andra måste ha sett mig och lillasyster på restauranger med pappa när han var full. De var väl rädda att anmäla. Rädda för pappa. Det vore bra om man kan ringa anonymt till socialtjänsten och att de kan åka dit oanmält. Föräldrar som dricker är så skickliga att spela skötsamma när socialtjänsten kommer eller på möten.” ”Det var bra att få komma dit till Beroendecentrum och hälsa på pappa. Vi fick fika och kolla runt. Man ska få välja själv som barn. Man ska få vara ifred en stund och tala med varandra. Personal kan vända sig till barnen och höra ifall man har frågor. Som barn vill man ju veta hur det funkar på avdelningen eftersom man är så orolig.” 30 6. Utvecklingsarbetet Ett utvecklingsarbete påbörjades på Beroendecentrum och Laro under hösten 2014. Där började projektledaren och personalen med en översyn och diskussioner kring befintliga rutiner som bland annat orosanmälan, dokumentation, barnformuläret, barnsamtal och informationsmaterial. Nedan följer olika insatser som genomförts, påbörjats och planeras framåt. Genomförda insatser • All personal på Beroendecentrum och Laro hade en inspirationsdag med projektledaren och Karin Swensån-Retzman (processledare för förstärkt barn och föräldrastöd) där filmer från NKA (Nationellt kompetenscentrum för anhöriga) blandades med gruppövningar och diskussioner med utgångspunkt från SKL:s material ”Våga fråga”. • Två barnsansvariga, projektledaren deltog i en Nordisk konferens med temat ”barnen och ruset”. • Barnansvariga är utsedda på Laro och Beroendecentrum. Påbörjade insatser En arbetsgrupp där barnansvariga och projektledaren ingår kommer att jobba mer intensivt med olika frågor under 2015 i syfte att förstärka barn- och föräldraperspektivet på Beroendecentrum och Laro. Gruppen kommer att ses regelbundet, rapportera till ledningen och har börjat med att se över: • Hur ska de informationsbroschyrer som riktar sig till patienter o barn se ut? • Uppdatera vilken hjälp som redan finns för barn hos andra instanser i kommunen/länet. • Hur ska vi använda barnformuläret och få fler patienter att tacka ja till föräldrastöd och barnsamtal? • Hur ska insatserna konkret se ut för barn och föräldrar och vilka i personalen ska utföra dem? • Behöver rutinerna kring orosanmälan till socialtjänst förändras? • Hur ska rutiner se ut för besök av barn och anhöriga på avdelningen? • Hur kan vi förändra den fysiska miljön för att göra den mer välkomnande för barn och anhöriga? • Hur ska vårdbegäranblankett vid inskrivning förändras för att ge en beskrivning av barnens situation? 31 Inplanerade insatser • Handledning med MI inriktning planeras under våren 2015 där personalen ska träna sig i att ta upp frågan kring barnen och föräldrarollen med patienten. • Laro planerar att under våren 2015 starta upp anhörig-/närståendeträffar på kvällstid. Anhörigkonsulenter från kommunen kommer för att hjälpa till med planeringen. • Personal från socialtjänstens familjeavdelning i Karlstad kommer i Januari 2015 för att informera om deras arbetssätt samt ha en dialog med personalen kring orosanmälan och framtida samarbetsformer. • Barnansvarig på Laro kommer att delta i socialstyrelsens och NKA:s fem utbildningsseminarier kring barn som anhöriga under 2015 där syftet är att utbildningen ska skapa ett bestående värde för den fortsatta implementeringen i den egna verksamheten. Det kommer att handla om hur man ska organisera och genomföra insatser för barn som anhöriga inom hälso- och sjukvården. Parallellt med projektet så har division psykiatri i Värmland under 2014 tagit fram en rutin gällande att barn som anhörig/närstående till personer med psykisk sjukdom ska få råd, stöd och information. I den rutinen (där Beroendecentrum och Laro också ingår) som gäller from 2014-08-01 beskrivs mer ingående tillvägagångsätt och utförande. Man tar upp att barnformuläret ska vara en del i patientens vårdplan. Andra saker som lyfts fram i rutinen är barnsamtalet, fortsatt stöd, information och stöd till patienten, dokumentation, anmälningsskyldigheten och samverkan mellan kommun och landsting. Uppföljning och kvalitetsmätning är en annan del som lyfts och för att möjliggöra kvalitetsmätning ska insatserna registreras med särskilda koder i dokumentationssystemet Cosmic. I rutinen beskrivs också ansvarsfördelningen. Att varje medarbetare har ansvar för att ha kunskap om barnperspektivet, att aktivt efterfråga, dokumentera och rapportera om det finns barn under 18 år i patientens närhet. I rutinen beskrivs vidare de barnansvarigas roll i respektive enhet. • • • • Bevaka att barnperspektivet beaktas enligt barnkonventionen. Se till att barnen får relevant information av behandlare eller barnansvarig. Särskilt uppmärksamma barnens situation på behandlingskonferenser och ronder. Vara kunskapsbank för övrig personal. Fler tankar kring det fortsatta utvecklingsarbetet återkommer i diskussionsavsnittet. 32 7. Diskussion Det var svårt för verksamheterna att leva upp till lagen och den tillämpades inte mer än i undantagsfall på de två enheterna. Barnens behov hade tidigare inte heller uppmärksammats i någon särskild högre grad inom andra verksamheter där man behandlade den vuxne föräldern för sin missbruksoch beroendeproblematik. Man kan dra slutsatsen att andra verksamheter inom missbruk- och beroendevården också skulle behöva se över sitt barnperspektiv. Många patienter och barn var besvikna över att vårdens insatser sällan inriktas på familjen. Både barn och föräldrar ansåg att missbruk och beroende påverkar barnen i hög grad. Utifrån patienternas berättelser om sin egen uppväxt, kan man tolka tystnaden om missbruket, bristen på information och att barnen inte blir delaktiga som ett slags mönster som går vidare till nya generationer av barn som växer upp i liknande förhållanden. Trots alla kunskaper vi idag har om barns behov av delaktighet så verkar det här vara ett område där det är svårt att få till en förändring. Såväl intervjuer med brukare och deras barn som enkäterna med personalen beskriver ett flertal hinder, svårigheter och omständigheter som gjorde att information, råd och stöd till barnen inte kom till stånd. Framförallt beskrev både patienter och personal en känsla av osäkerhet inför att ha samtal med barn om förälderns missbruks- och beroendeproblematik. Man upplevde att det var svårt och veta hur man skulle gå till väga. Att prata med barnen och konfronteras med de svårigheter förälderns missbruk förorsakade dem väckte mycket känslor, och att man undvek det kanske av den anledningen. Det verkade finnas en uppfattning bland personalen att det kunde störa behandlingen. Det fanns inte heller någon vana hos personalen att ha dessa samtal och flera uttryckte att man inte hade kompetensen. Några undrade om uppgiften låg i deras arbetsroll. Så även om frågor kring barn och föräldraskapet ibland lyftes verkade det inte vara en naturlig del i arbetet. Andra orsaker till att information, råd och stöd inte blev av på just Beroendecentrum kan vara de korta vårdtiderna. Patienterna var ofta i dåligt skick, både psykiskt och fysiskt under abstinensvården. Att många föräldrar inte hade regelbunden kontakt med sina barn kan ha varit en annan bidragande faktor som gjorde att personalen ansåg att information, råd och stöd inte var aktuellt för en del barn. Via barnformuläret erbjöds flera av föräldrarna information, råd och stöd på Laro och Beroendecentrum. Patienter tackade dock oftast nej till insatserna, vilket framstod som paradoxalt utifrån patientintervjuerna där man uttryckte en önskan om mer hjälp. Det verkar som att metoden att använda ett formulär inte alls fångade upp det behov som både personal, patienter och barnen uttryckte. Ett bra formulär kanske inte är tillräckligt när det föreligger många andra slags hinder. Det är sannolikt av stor vikt hur frågorna ställs, hur syftet och innehållet presenteras för patienten. Det är viktigt att som personal kunna ge en tydlig beskrivning av den information, råd och stöd som erbjuds, och att kunna berätta för patienten varför det är viktigt att prata med barnen. Det förekom även att personalen menade att andra har ansvar för att barnen och därför bortser från att ta reda på mer om barnens situation och om barnen har fått information, råd och stöd. Det faktumet att barnen är aktuella inom socialtjänst eller BUP verkade dock inte alls vara en garanti för att de har fått någon information, råd eller stöd angående förälderns missbruks- och beroendeproblematik. Det kan även vara så att patienter saknar kunskap om att det går att få hjälp med barnen och det egna föräldraskapet. Missbruks- och beroendevården har av tradition varit väldigt inriktade på den enskilde personen och dess missbruk- och beroende. De som arbetar professionellt inom missbruks- och beroendevården borde dock vara de som är mest lämpade att ge barnen korrekt information angående en förälderns missbruks- och beroendeproblematik. 33 I de verksamheter där man möter föräldrar med missbruks- och beroendeproblematik behöver man göra förändringar i rutiner och arbetssätt för att uppfylla lagstiftningen intention så att barn- och föräldraperspektivet blir en naturlig del i arbetet, och något man faktiskt gör, inte bara pratar om. Att förändra ett arbetssätt kan vara svårt och ta tid. Det kräver att både chefer och personal är motiverade och hjälps åt för att en förändring ska vara möjlig. Det kräver också mod i att våga jobba med något där man känner sig osäker i början. Det som känns hoppfullt inför framtiden är den vilja och önskan till förändring som både personal, patienter och barn uttryckte på olika sätt. Man var överlag överens om att något saknas i vården idag, att det är angeläget att skapa en större öppenhet inför barnen och att de inte ska hållas utanför som de har gjorts tidigare när det handlar om missbruks- och beroendeproblematik i en familj. De är möjligt att man behöver tänka annorlunda när man rekryterar personal framåt utifrån möjligheten att få in mer kompetens om barn, familjeterapi och systemiskt tänkande i verksamheterna. Ofta behövs drivande personer som har ett särskilt engagemang i frågan när man ska försöka ändra ett traditionellt arbetssätt och ett perspektiv i en verksamhet. Ett exempel är cancervården, där man tycks ha kommit längre med barnens delaktighet i vården. Kan det vara så att attityder, moral, rädslor och annat fortfarande står i vägen när det gäller barnperspektivet i missbruks- och beroendevården? Kanske behöver man på arbetsplatser börja med att diskutera värderingar kring föräldraskap, missbruks- och beroendeproblematik. Vad väcker det i mig när jag möter föräldrar i aktivt missbruk om jag tänker på eller träffar deras barn och ser hur de har det? Hur påverkar det mitt förhållningssätt gentemot patienten? Andra frågor att reflektera kring är hur man beskriver en missbruks- och beroendeproblematik. Hur ser man till exempel på sjukdomsbegreppet? Finns det en samsyn inom arbetsgruppen? Baseras den informationen man ska ge till patienter och barn på aktuell forskning inom området? Denna studie visar på att ett barnperspektiv i missbruks- och beroendevården är utmanande. Förutom de rent stödjande inslagen till barn och föräldrar innebär ett barnperspektiv att personalen behöver kunna vara obekväma, ifrågasättande i kontakten med patienten och troligtvis i högre grad göra orosanmälningar till socialtjänsten. Detta påverkar också relationen till patienten och kan vara något man som personal behöver få möjlighet att diskutera i arbetsgruppen och i handledning. Vår uppfattning är att vi inom skola, socialtjänst, sjukvård, och andra aktörer behöver utmana oss själva att våga uppmärksamma barnens situation, deras behov av hjälp, stöd och information när de har föräldrar med en missbruks- och beroendeproblematik. Det handlar inte om att vi alla behöver vara experter, men att vi måste våga lyfta frågan, med både barn och föräldrar, och se till att barnen kommer till verksamheter där hjälp kan erbjudas. Som två patienter så klokt uttryckte det: ”Det ska ingå i strukturen på något sätt för någonstans tappas barnen bort. Jag tror folk är rädda att det ska skada mer än det hjälper men barn tål mer än man tror av verkligheten. De vet ju redan ändå. ” ”Så fort man vet i samhället att det handlar om ett missbruk i familjen så borde någon barnterapeut kallas in oavsett om det är på dagis, skola eller in vården. Bara det görs är det viktiga, inte var man gör det.” 34 35 36
© Copyright 2024