1. No category

KÄLLOR OCH KÄLLKRITIK
INLEDNING .............................................................................................................................. 1
KVARLEVOR OCH BERÄTTANDE KÄLLOR ................................................................................. 1
Kvarlevor............................................................................................................................ 1
Vad kvarlevor visar och inte visar ..................................................................................... 2
Berättande källor................................................................................................................ 2
Även kvarlevor har en berättelseaspekt ............................................................................. 2
Ett funktionellt källbegrepp ................................................................................................ 4
EN FÖRSTA FRÅGA – ÄR KÄLLAN ÄKTA?.................................................................................. 4
Oäkta kvarlevor kan också vara intressanta...................................................................... 5
KÄLLOR MÅSTE TOLKAS RÄTT................................................................................................. 6
KVARLEVOR OCH BERÄTTANDE KÄLLOR - NÅGRA SLUTSATSER .............................................. 6
DE TRE EGENTLIGA KÄLLKRITISKA REGLERNA ........................................................................ 7
Sammanfattning av källgranskningens olika led................................................................ 9
NÅGRA SÄRSKILDA TYPER AV KÄLLOR .................................................................................... 9
Historiska romaner som källor ? ....................................................................................... 9
Bilder ljuger inte (? .......................................................................................................... 10
Dokumentära bilder och filmer ........................................................................................ 11
Internet ............................................................................................................................. 12
Muntlig tradition .............................................................................................................. 12
KÄLLFÖRTECKNING............................................................................................................... 13
Litteratur .......................................................................................................................... 13
Internet ............................................................................................................................. 13
UPPGIFTER ............................................................................................................................ 14
Inledning
Antag att vi är intresserade av frågan om vem som sköt Karl XII den 30 nov 1718. Kom
skotten från den norska sidan eller blev han skjuten av sina egna? De källor vi som forskare
då kan använda oss av är dels kvarlevor dels berättande källor. Kvarlevor i detta fall kan vara
kungens skalle med kulhålet. Hade vi tillgång till kulan och mordvapnet vore det också
viktiga kvarlevor1. Även händelser runt omkring med direkt relevans för mordet skulle kunna
användas som kvarlevor, till exempel om vi fann brev eller dylikt som kunde vara bevis eller
tecken på en konspiration.
Berättande källor är de redogörelser som gjordes av olika personer i kungens närhet
om vad som tilldrog sig före, under och efter dödsfallet. Dit hör både berättelser av
ögonvittnen och sådana berättelser som getts av personer som i andra hand fått höra något om
detta. Typiskt för berättande källor är just syftet att berätta vad som hänt.
När det så småningom skrivs uppsatser och böcker – litteratur – om saken kan det
också räknas som berättande källor. Ibland låter man det stå under en särskild avdelning i den
käll- och litteraturförteckning som alltid ska finnas i slutet av en skrift med vetenskaplig
prägel. I litteraturen kanske det inte finns några nya källor av typen kvarlevor eller
primära/sekundära källor men de gamla källorna kan tolkas på nytt sätt. Genom nya metoder
kan gamla kvarlevor omvärderas. Om vi återgår till frågan om Karl XII:s död – kan man nu
göra nya mätningar av t ex kulbanor2.
I all modern historieskrivning är källorna det man bygger sin framställning på. Därför
har det alltsedan 1800-talet utvecklats en allt mer medveten och kritisk syn på hur dessa källor
används.
Kvarlevor och berättande källor
Kvarlevor
En kvarleva är något som finns kvar från en historisk händelse eller ett historiskt förlopp.
Kvarlevor är direkta rester, lämningar eller spår från ett historiskt förflutet. I exemplet ovan
var de av rent fysiskt och ordlöst slag. Ytterligare exempel på sådana kvarlevor kan vara
monument, keramik, skelett, vapen, redskap, mynt, möbler, kläder, transportmedel,
fingeravtryck m.m. Även naturen själv bär på lämningar av historiskt intresse till exempel
årsringar på träd. Sådana här fysiska lämningar eller rester av något som pågått i det förflutna
kan användas som källor för att rekonstruera historiska processer.
Kvarlevor kan också vara skriftliga. Dessa ökar i antal vartefter historien går framåt.
Några exempel på typiska sådana är:
•
•
•
lagar och förordningar
andra beslut och protokoll från politiska organ och myndigheter
privilegiebrev och andra kungliga beslut
1
Frågan om Karl XII:s död har diskuterats i oändlighet alltsedan händelsen inträffade. I början av 1900-talet
öppnade man t.o.m. kungens grav för att undersöka kulhålet i skallen. De senaste undersökningarna av
skottvinkeln, avståndet m.m. lutar åt att skottet kom från den norska sidan. Någon definitiv klarhet har dock inte
nåtts ännu och kommer kanske aldrig att nås. Beträffande kulan finns en historia om att man långt senare trodde
sig ha hittat den i ett grustag, vilket dock är minst sagt tveksamt.
2
Se t ex P. Englunds recension av boken "Karl XII:s död - Gåtans lösning" av Peter From
1
Kommentar [L1]: förstahandskällor eller primära källor.
Kommentar [L2]: andrahandseller sekundära källor.
•
•
•
•
•
jordeböcker, mantalslängder, räkenskaper, kyrkobokföring m.m.
militära rullor och order m.m.
fredsfördrag, internationella överenskommelser
domar och andra dokument med juridiskt innehåll som kontrakt och gåvobrev
förenings- och företagsarkiv med t ex protokoll från konferenser och möten
De nämnda exemplen på kvarlevor har alla det gemensamt att de har en officiell prägel och
själva dokumenten är en sorts händelse i sig. Men kvarlevor kan också vara till exempel brev
eller andra dokument med direkt relevans för en historisk händelse, det vill säga dokument
som är en del av själva den process eller händelse som vi är intresserade av.
Vad kvarlevor visar och inte visar
Enbart av kvarlevan som sådan kan vi förstås inte uttala oss om lagen efterlevts, beslutet följts
eller freden blivit verklighet. Men om dokumentet ifråga är äkta och inte en förfalskning visar
det ändå på något som faktiskt har inträffat - en lag har stiftats, ett beslut fattats, ett
privilegiebrev utfärdats etc. Som äkta kvarlevor är dessa dokument egentligen varken sanna
eller falska. De är som de är helt enkelt – något som blivit kvar från ett historiskt
händelseförlopp. Så länge man använder sig av en källa som kvarleva konstaterar man bara
vad den säger eller visar ’av sig självt’. Man brukar säga att kvarlevor ’ljuger inte’. I den
meningen skulle man kunna säga att de är ”sanna” - det som står att läsa i den är ’sant’ i den
meningen att det står där helt enkelt. Som äkta rester av det förflutna är kvarlevor ofta särskilt
intressanta för historikern.
Berättande källor
Berättande källor kan till exempel vara krönikor, brev, dagböcker, tidningar m.m.
Berättelserna kan ha tillkommit direkt när händelsen inträffade och ha formen av ögonvittnens
redogörelser. Andra kan ha skrivits ner en tid efteråt antingen av ögonvittnen som dröjt med
detta eller av någon som i sin tur bygger på dessa ögonvittnens redogörelser. Även böcker
skrivna i vår egen tid kan ses som berättande källor. Det som utmärker berättande källor och
skiljer dem från kvarlevor är dels det typiskt berättande syftet dels att de innehåller
påståenden som kan vara sanna eller falska. Berättande källor kan på så sätt ha ett varierande
sanningsinnehåll. Kvarlevor däremot har något statiskt över sig. För berättande källor har
utarbetats särskilda källkritiska regler till vilka vi återkommer.
Även kvarlevor har en berättelseaspekt
Det är inte alls ovanligt att kvarlevor - samtidigt som de är rena kvarlevor - också har en
berättelseaspekt. Det vill säga de kan trots allt innehålla påståenden som är sanna eller falska.
Ta till exempel en dom. I domen finns dels själva domen dels domskälen bland annat
bevisningen. Domen som sådan är ju som den är eller med andra ord en typisk kvarleva. Så
länge vi bara vill veta vad domen innehöll så använder vi källan som ren kvarleva. Om vi
däremot vill sluta oss till vad som faktiskt inträffat, vad den dömde faktiskt gjort och inte
gjort, kommer vi in på påståenden om detta, till exempel i vittnesutsagor som också ingår som
2
En historisk tillbakablick
Under 1800-talet strävade man inom olika ämnen mot större vetenskaplighet. Detta
gällde också historieämnet. Man skulle nu inte längre acceptera gamla sagor i
historieböckerna. I historiska framställningar skulle man bara berätta vad som
verkligen hänt och då fästes uppmärksamheten allt mer mot källorna och källkritiken.
Den här utvecklingen startade framför allt i Tyskland med historikern Leopold von
Ranke. Han ansåg också att historikerns uppgift varken var att utfärda domar över det
förflutna eller att ge vägledning inför framtiden. Historikern skulle bara berätta ”Wie
es eigentlich gewesen” (Vad som faktiskt hänt).
Källkritik är den historiska metod varigenom man avgör om källor kan
användas för historieskrivningen. Medvetenheten om behovet av källkritik samt
utvecklandet av metoder för denna spreds och uppstod i flera länder under 1800-talets
lopp. I Sverige gjorde sig bröderna Curt och Lauritz Weibull, under 1900-talets första
hälft, kända som företrädare för en radikal källkritisk metod grundad på en starkt
empirisk vetenskapssyn. De såg som sin uppgift att rensa ut sagor och myter ur
historieämnet och historievetenskapen. Särskilt medeltiden och ännu mer vikingatiden
och forntiden var i historieböckerna vid den tiden starkt färgade av ett nationalistiskt
synsätt. Sagor och myter användes fortfarande okritiskt. Historiska framställningar
skulle endast få bygga på empiriskt grundade och säkert fastställda fakta.
Anhängarna av den källkritiska skolan skiljde strikt mellan kvarlevor och
berättande källor. De värderade kvarlevorna högst eftersom de var direkta lämningar
av det undersökta historiska förloppet. Kvarlevorna gav ’säkra’ fakta menade man.
När man väl kunnat fastställa deras äkthet och rätt tolkat dem ska tilläggas. Av de
berättande källorna kunde förstahandskällorna ge utförlig information. Dessa byggde
ju på berättarens egna, direkta observationer. Andrahandskällor däremot måste man
vara försiktig med. Berättaren har ju här inte själv deltagit i eller upplevt händelsen
utan hört om den från en annan eller flera andra personer. För båda typerna av
berättande källor utvecklades vissa källkritiska metoder och principer vilka vi ska
återkomma till längre fram.
Källor och källkritik – historieämnets kärna
I all modern historieforskning och historieskrivning är källkritiken en absolut
grundläggande del. Det är något av historieämnets kärna och därför har det inom
ämnet utvecklats särskilda metoder för att värdera källors användbarhet, metoder som
även kommit till användning inom andra ämnen. Källkritik är också ett av de ämnen
som betonas i läroplaner och kursplaner, särskilt just för historia men även för andra
ämnen som samhällskunskap och mediekunskap.
3
en del i domen. De kan ju vara sanna eller falska och var mer eller mindre trovärdiga. Då
använder vi oss alltså av källan som en berättande källa.
Samma sak kan gälla ett fredsfördrag. Ett bra exempel är Versaillesfreden efter första
världskriget som ju bland annat innehåller paragrafer om att tyskarna skulle avträda vissa
områden och betala ett stort krigsskadestånd. De tvingades där också skriva under och
erkänna att skulden för kriget låg helt på deras och deras förbundnas sida. Allt detta framgår
klart av fredsfördragets paragrafer. Så länge vi bara är ute efter att konstatera och analysera
vad Versaillesfördraget faktiskt innehåller använder vi oss av det som en kvarleva. Om vi
däremot är intresserade av skuldfrågan som sådan kan vi förstås också använda oss av detta
fördrag som en berättande källa men då som en bland många andra. Och då måste vi vara
medvetna om att fördragstexten innehåller påståenden och beskrivningar som kan vara sanna
eller falska. Naturligtvis kan inte skuldparagrafen utan vidare användas för att objektivt slå
fast att tyskarna och deras förbundna ensamma var de som bar skulden för krigets utbrott.
Fredsfördraget skrevs ju av segrarna och de drev igenom sin syn på frågan. För att ta ställning
till skuldfrågan måste man gå igenom även andra källor3.
Ett funktionellt källbegrepp
Exemplen – som skulle kunna mångfaldigas - visar att en och samma källa kan användas både
som kvarleva och som berättande källa. Om vi ska kalla den för det ena eller andra beror på
vilken funktion den fyller för oss. Nuförtiden skiljer man därför inte strikt mellan de två
slagen av källor. De kan ju vara både och. Man säger numera att källbegreppet är funktionellt.
Det är viktigt att förstå och kunna skilja på en källas kvarleveaspekt och
berättelseaspekt. Den berättande aspekten innehåller alltså påståenden, beskrivningar och
uppfattningar som kan vara sanna eller falska, trovärdiga eller mindre trovärdiga.
Grundläggande för all källkritik är att man är medveten om det är ur kvarleve- eller
berättelseaspekt som en källa används.
Kommentar [L3]: Fundera t
ex på hur runstenar och krönikor
kan ha både en kvarleveaspekt och
en berättelseaspekt!
En första fråga – är källan äkta?
Det första man måste göra för att fastslå en källas användbarhet är att avgöra om den
verkligen är det som den utger sig för att vara det vill säga om den är äkta. Det gäller både
sådant material som ska användas som kvarlevor och sådant vars historiska påståenden ska
utnyttjas det vill säga berättande källor.
I historien finns det gott om exempel på förfalskningar av kvarlevor. Ett av de allra
mest kända är nog det så kallade Sions vises protokoll. Det dök upp i en bok 1905 som den
tsarryska polisen publicerade. Där sägs att en judisk ’världsrörelse’ skulle ha planerat
västerlandets undergång. Protokollet påstods ha tillkommit under hemliga förhandlingar vid
den judiska världskongressen i Basel 1897. I själva verket var det den tsarryska polisen som
låg bakom dess tillkomst. Syftet var att uppegga till antisemitism i Ryssland. Det kom att
användas av såväl nazister som fascister under 1920- och 30-talet. Inte förrän 1933 avslöjades
Kommentar [L4]: Ett annat ord
för äkta är autentisk
3
Påståenden om att Tyskland ensamt bar ansvaret för kriget kan åtminstone diskuteras och nyanseras. Det går ju
inte att bortse från att även de övriga inblandade staterna mer eller mindre hade imperialistiska och aggressiva
och – i Frankrikes fall revanschistiska motiv för sitt handlande. Viktigt i sammanhanget var ju också den ryska
mobiliseringen som ledde till den tyska krigsförklaringen. Frågan om första världskrigets utbrott tillhör en av de
mest omdiskuterade problemen i historieforskningen. En mängd böcker har skrivits i ämnet.
4
Sions vises protokoll i en
rysk version (från en
utställning i Jerusalem)
det definitivt som en förfalskning. Trots att detta grundligt bevisats
Historiska hjälpvetenskaper
har det på sina håll fortsatt att användas i antisemitisk propaganda.
Ett annat välkänt exempel på förfalskningar är det
konstantinska gåvobrevet. Enligt detta, som skulle ha skrivits på För att avgöra äkthet och giltighet hos dokument
300-talet, gav den romerske kejsaren Konstantin (324-337) påven kontrolleras att dessa uppfyller de krav som gällt
överhöghet över den västra delen av det romerska riket. I den beträffande underskrifter, besegling med sigill,
egenskapen skulle påven - enligt det förfalskade dokumentet - också ratifikation m.m. Inom särskilda så kallade
kunna insätta kejsare. Man har dock kunnat konstatera att detta brev historiska hjälpvetenskaper kan man med olika
i verkligheten tillkom på 700- eller 800-talet. Avsikten var då att metoder bidra till att bedöma källors användbarhet.
En sådan hjälpvetenskap är diplomatik som handlar
stödja det frankiska riket som byggts upp med påvens hjälp.
om att undersöka och bedöma äldre urkunders
Förfalskningen bevisades på 1400-talet av en italiensk forskare.
äkthet. Med urkund menar man ett dokument som
Ett sentida exempel är det som ett tag på 1980-talet troddes utgör ett bevis på att vissa juridiska förhållanden
vara Hitlers dagböcker. Dessa hade, för dyra pengar, köpts av en kommit att gälla. Diplomatiken kan i sin tur
tysk veckotidning (Der Spiegel). De påstods vara äkta men visade använda sig av bland annat paleografi (läran om
sig snart vara skrivna långt efter hans död. Här liksom i exemplet äldre skrifter), sigillografi (läran om sigill), filologi
med det konstantinska gåvobrevet var det en analys av papperet som (texttolkning), kronologi (om tidsbestämning) och
avslöjade förfalskningen. Med moderna metoder har man kommit allt mer specialiserade ämnesområden.
För de icke-språkliga kvarlevorna är
allt längre i att avslöja förfalskningar.
För de typiska kvarlevorna av officiell prägel ingår i arkeologin förstås en mycket viktig hjälpvetenskap.
fastställandet av äktheten också olika krav som finns för dess Inom denna har datering med ’C 14 metoden’ fått
stor betydelse. Med denna metod, som uppfanns
giltighet. Till exempel att vara försett med nödvändigt sigill,
1948, kan man tidsbestämma organiskt material
underskrift etc. Antag nu att vi har att göra med en lag som stiftats, mycket långt tillbaka i tiden. För mynt finns
en militär order som getts eller något annat beslut som fattats. Då numismatiken och för konstverk konstvetenskap.
utgör dessa dokument bevis – de är kvarlevor som visar att något
faktiskt har inträffat. Dokumentens utfärdande utgör helt enkelt i sig själva händelser. Sådana
slag av kvarlevor är förstås särskilt intressanta för historikern. De har getts ett särskilt namn –
de kallas för performativa kvarlevor.
Observera dock att sådana performativa kvarlevor inte säger något om huruvida
besluten blivit verklighet – om lagen följts, om ordern åtlytts eller
om fredsfördragets alla paragrafer genomförts4. Det gäller alltså att Det största handskriftfyndet i modern tid
förstå vad en källa otvivelaktigt säger som kvarleva och vad den inte
Så benämns ibland de så kallade Dödahavsrullarna
ger säkra besked om.
som hittades i nordvästra delen av dödahavsområdet
Oäkta kvarlevor kan också vara intressanta
Bara för att en kvarleva är en förfalskning behöver den inte vara
ointressant. Tvärtom kan den nu användas som en ny kvarleva för att
visa något annat än det som den var tänkt att visa. ’Sions visas
protokoll’ är ju till exempel en utmärkt källa för att beskriva
antisemitismens historia. Det konstantinska gåvobrevet ger en bra
belysning av det frankiska kungadömets utrikespolitik.
under åren 1947-58. Totalt hittades ca 800 dokument
från tiden omkring Jesu födelse. Bland annat paleografiska studier visade att fyndplatsen Qumran varit
bebodd ungefär från 100-talet f. Kr. till utbrottet av det
judiska upproret mot romarna 66-70 e. Kr. Rullarna är
primära källor för denna tidsepok och ger ökad kunskap
om både judendomen och kristendomens ursprung.
Även bibelforskningen drog nytta av fynden liksom
vetenskapen om den hebreiska skriften (paleografi).
Exemplet visar på hjälpvetenskapernas betydelse.
4
Av Versaillesfördragets bestämmelser kom t ex några aldrig att genomföras. Den tyska flottan överlämnades
inte eftersom den sänktes av sina tyska besättningar, den tyske kejsaren ställdes inte inför domstol eftersom
Holland vägrade att lämna ut honom och krigsskadeståndet betalades aldrig fullt ut.
5
Källor måste tolkas rätt
Även om en kvarleva har visat sig vara äkta är inte alla problem med dess användbarhet
ur världen. Den måste först och främst tolkas rätt och då handlar det inte bara om att
översätta eller uttolka den språkligt på ett korrekt sätt. Även om detta är fullständigt rätt
gjort kan vi missa vad den vill säga. En del av språkets betydelse kan ha gått förlorat för
oss. Den kan innehålla budskap som är fördolda för oss.
Det mest kända exemplet på tolkningsproblem i nordisk historia är säkert
unionsbrevet från mötet i Kalmar 1397. Vid detta möte tillkom två urkunder, förutom
nämnda unionsbrev också det så kallade kröningsbrevet. Det senare skrevs med
anledning av Erik av Pommerns trontillträde och är skrivet på pergament med
undertecknarnas sigill fästade nedtill. Så skulle rättsligt bindande dokument vara
utformade under medeltiden. Om dettas äkthet råder ingen tvekan.
Unionsbrevet däremot är skrivet på papper och med sigillen endast tryckta därpå. Att
även detta brev är äkta har ej ifrågasatts men däremot råder delade meningar om dess rättsliga
giltighet. Den dominerande uppfattningen är att det endast ska ses som ett utkast, ett förslag,
som ej fullföljdes och alltså inte blev ett bindande beslut. För att bli bindande borde det
nämligen ha skrivits på pergament i vederbörlig ordning. Att så skulle ske nämndes också i
brevet. Andra har dock hävdat att det ändå ska ses som rättsligt bindande eftersom avsikten
varit att det skulle skrivas på pergament, men att detta, på grund av en mecklenburgsk
flottexpedition som hotade Stockholm, ej blev av. När det senare lugnade ner sig skulle det ej
längre ansetts nödvändigt med denna formellt riktiga bekräftelse av brevet. Andra åter har
föreslagit teorin att det faktiskt skrevs ner, i flera exemplar på pergament, men att dessa
förstörts i samband med den nye kungen Kristoffer av Bayerns trontillträde år 1440.
Beträffande unionsbrevet råder alltså osäkerhet om vad det står för. Ett beslut - eller
bara ett förslag som inte blev verklighet? Genom denna osäkerhet samt det faktum att
innehållet i kröningsbrevet och unionsbrevet skiljer sig åt och enligt olika tolkningar ’drar åt
olika håll’ har denna fråga blivit föremål för stor diskussion – kanske den största – bland
nordiska historiker5. Av olika anledningar kan sålunda tolkningsproblem uppstå för kvarlevor
trots att deras äkthet inte ifrågasatts.
Kvarlevor och berättande källor - några slutsatser
Både kvarlevor och berättande källor är källor. En källa kan oftast användas antingen ur
en kvarleve- eller en berättelseaspekt beroende på vad syftet är.
En äkta och rätt tolkad källa ger som kvarleva i ett avseende säkert belägg. Den är helt
enkelt ’sann’ i den meningen att den visar på en del av det faktiska historiska förlopp i
vilket den ingår. Den första källkritiska regeln lyder sålunda
en äkta och rätt tolkad kvarleva är mer tillförlitlig än alla andra berättande källor som
handlar om de historiska händelser eller förhållanden som visas av själva kvarlevan.
5
Enligt en tolkning står kröningsbrevet eller hyllningsbrevet för den starka kungamaktens program medan
unionsbrevet präglas av särskilt den svenska aristokratins strävanden efter konstitutionell frihet.
6
Kröningsbrevet
Unionsbrevet
Fysiska kvarlevor
Särskilt svårt kan det
förstås bli att rätt tolka helt
ordlösa, fysiska, kvarlevor.
Om stenarna eller träden
kunde berätta skulle
många mysterier lösas! På
sätt och vis så har de ju
faktiskt något att ’berätta’,
i ordets bildliga betydelse.
Genom rätt tolkning och
analys ger även de rent
fysiska kvarlevorna värdefull information och ofta
helt avgörande kunskap för
historieskrivningen. Ju
längre tillbaka vi går i
tiden ju större roll spelar
de förstås.
Om vi fortsätter med exemplet med fredsfördraget så är naturligtvis tillgången till själva
fördraget bättre än alla andra berättande källor om vi vill ta reda på vad som faktiskt skrevs i
detta fördrag, det vill säga vad det innehöll6.
De tre egentliga källkritiska reglerna
För berättande källor räcker det inte med att visa att källan är äkta. Sådana källor måste
utsättas för en speciell sorts källkritik för att avgöra om de duger som berättande källor. Deras
trovärdighet och sanningshalt, och därmed användbarhet, avgörs genom att man tillämpar
vissa källkritiska principer. Främst handlar det om kraven på samtidighet, oberoende och
tendensfrihet. Dessa principer har utvecklats just inom historieämnet. Ofta ser man
tillämpningen av dessa som den egentliga källkritiken.
Samtids eller närhetskriteriet
Ju längre tid som förflutit mellan händelsen och nedtecknandet ju större är risken för att
minnesbilden försämrats och/eller förvanskats. Man glömmer helt enkelt med tiden, inte minst
på grund av den mekanism i psyket som kallas förträngning. Den första av de egentliga
källkritiska principerna lyder:
en berättande källa är mer pålitlig ju närmare i tiden den ligger den händelse som den
berättar om.
Observera dock att för det första är minnet av mycket varierande kvalitet såväl mellan
personer som för en persons olika slag av minnen. För det andra kan man ibland låta sig luras
av att en källa tycks ha skrivits ner samtida med händelsen till exempel i en
dagboksanteckning. I själva verket kan dagbokens författare ha samlat på sig flera dagars
händelser och skrivit ner dem senare.
Dessutom måste det påpekas att om man definierar litteratur - böcker som skrivits om
ämnet – som berättande källor så råder förstås ofta det rakt motsatta förhållandet. En modern
bok kan ju bygga på ny forskning och dessutom har kanske opålitliga eller felaktiga primäreller sekundärkällor rensats ut.
Beroendekriteriet
Det kan ibland, vid första påseendet, se ut som om vi har två från varandra oberoende källor.
Vid närmare granskning upptäcks dock att det i själva verket finns ett inbördes samband, ett
beroende. Sådant beroende kan inträffa på olika sätt. Ett kallas tradering vilket innebär att
uppgifter förts vidare från person till person i flera led. Primärkällan kan på så sätt ge upphov
till en sekundärkälla. Om detta beroende kan klarläggas ger självklart inte sekundärkällan
något ytterligare stöd till uppgiften.
6
Det kan ibland vara svårt att få tag på själva kvarlevan i original. Då får man nöja sig med avskrifter gjorda av
seriösa och etablerade historiker. Versaillesfördraget i sin helhet hittar du t ex på Internet under adressen:
http://history.acusd.edu/gen/text/versaillestreaty/vercontents.html Webbsidan kommer från ett amerikanskt
universitet (San Diego) och det anges där varifrån man hämtat texten. Det är ett källkritiskt krav att alltid ange
källan!
7
Antag att en händelse förs vidare muntligt och att innehållet förändras något vid varje
steg – en del faller bort och annat läggs till. Detta kan ge intryck av att det handlar om två
olika och oberoende källor. Det är faktiskt så att sådana skillnader ofta anses bestyrka just att
det råder ett oberoende (om berättelserna tvärtom är väldigt lika tyder det ju starkt på ett
beroende). Traderingen med de förändringar den ger upphov till kan alltså lura oss att tro att
det finns två oberoende källor.
Det är därför mycket viktigt att klarlägga varifrån uppgifterna i en källa kommer för att
klarlägga eventuellt beroende. Att två källor har något olika innehåll kan tyda på oberoende
men det kan också röra sig om ett beroende. Den andra källkritiska principen säger nu
beträffande kravet på oberoende att:
för att ett påstående ska vara trovärdigt måste det bekräftas av minst två av varandra
oberoende källor.
Har man två oberoende källor anses det att man eliminerat risken för att man använder sig av
en enda källa som av olika anledningar ger en tendentiös och felaktig bild. Detta är en
huvudregel även inom journalistiken. Problemet är förstås att det ofta kan vara mycket svårt
att fastställa ett beroende. Bara det faktum att olika vittnen pratat med varandra kan göra att
berättelserna närmat sig varandra det vill säga att de blivit beroende av varandra.
Tendenskriteriet
Berättande källor kan ofta vara mer eller mindre odugliga på grund av bristande objektivitet.
Historikern måste vara mycket observant på om uppgiftslämnaren kan ha haft anledning att
förtiga eller förvanska delar av framställningen. Det behöver inte nödvändigtvis vara fråga om
direkta lögner och det behöver inte heller nödvändigtvis vara medvetet.
Det tendentiösa kan visa sig på olika sätt. Vanligt är att direkta lögner undviks men att
fakta som inte talar till ens fördel utelämnas. Detta kallas tendentiöst urval. I sådana fall
brukar man försöka ge intryck av att vilja ge en sanningsenlig skildring, vilket förstås kan
vara mer försåtligt än en mer öppen form av påverkan. En medveten form av påverkan kallas
propaganda och den kan innehålla alltifrån tendentiöst urval till rena lögner vilket som bekant
inte alls är ovanligt.
Tilläggas kan att det ibland också är så att uppgiftslämnaren mot sin vilja tvingas ge
felaktig information. Han kan vara hotad och se sig nödsakad att gå med på att skriva saker
han egentligen inte vill och anser vara lögnaktigt eller stå i motsats till hans värderingar.
Källkritiken är därför mycket misstänksam när det gäller risken för tendens och detta
med skäl eftersom det är mycket vanligt med sådana källor i historien. Den tredje källkritiska
principen säger att:
en enda tendentiös källa anses vara otillräcklig. Det räcker att man har anledning att
misstänka tendens för att man ej ska få använda källan. Om man däremot med goda
skäl kan hävda att en källa är utan tendens kan en sådan källa, även om den är
ensamstående, ge en god uppfattning av vad som hänt, åtminstone i dess huvuddrag.
Inga av dessa principer är dock absoluta. När de kommer i konflikt med varandra får
omdömet avgöra. Till exempel kan principen att förstahandskällor är bättre än
andrahandskällor ge vika för principen om företrädet för samtidighet. Ibland kan sålunda en
samtida andrahandskälla vara att föredra framför en sentida förstahandskälla som skrivits ner
8
Kommentar [L5]: En annan
term för detta är vinkling
långt senare om man har anledning misstänka att glömskan spelat in eller om man anar att den
är tendentiös.
Källkritiken är något av historieämnets kärna eftersom all historieskrivning bygger på
källor. Här har bara de viktigaste grundreglerna berörts. På senare tid har nya metoder
utvecklats inom de skilda hjälpvetenskaper som tagits upp ovan. Detta har ytterligare
utvecklat källkritiken. Även i andra samhällsvetenskapliga och inte minst journalistiska
sammanhang har man stor användning av den källkritik som utvecklats inom
historievetenskapen.
Hur stämmer källan överens med andra källor?
Det finns ytterligare en sak att ta i beaktande innan källans värde kan bestämmas. Hur
stämmer den överens med eventuella övriga källor vi har? För att den ska duga som källa får
den inte stå i strid med källor som redan finns som övertygande visar en annan bild. Numera
tas ibland detta upp som en fjärde källkritisk regel.
Sammanfattning av källgranskningens olika led
Följande led ingår i arbetet med en källa:
1. Källan undersöks med avseende på hur den uppkommit. När och hur har den tillkommit?
Vem eller vilka ligger bakom?
2. Är källan äkta? Uppfyller den eventuella krav för att vara giltig som rättshandling? Är den
användbar?
3. Hur ska den tolkas? Hur kan avsändaren ha velat att den ska tolkas? Hur kan mottagaren
faktiskt ha tolkat den?
4. Om det är en berättande källa – hur trovärdig är den? De källkritiska principerna avgör
källans värde.
Några särskilda typer av källor
Historiska romaner som källor ?
Vilken typ av källa är en historisk roman? Trots den utpräglat berättande karaktären får man
nog anse att den nästan uteslutande kan användas som kvarleva för litteraturhistorien. Som
sådan visar den hur romaner skrevs och var uppbyggda m.m. Som berättande källa för
historiska händelser kommer den knappast ifråga. Naturligtvis kan man tänka sig undantag
om en författare sitter inne med speciella kunskaper om ett historiskt skeende. Det blir då
emellertid mycket svårt för historikern att bedöma vad som är fakta och vad som är fiktion.
Till romanförfattarens rättigheter hör ju framför allt just rätten att fritt fantisera! Detsamma
kan sägas om filmer, även de som har ett rent historiskt innehåll. Beträffande
dokumentärfilmer – se särskilt avsnitt nedan!
9
Bilder ljuger inte (?)
Med moderna medier – fotografier, film och datorer – följer också allt större möjligheter att
förfalska och förändra verkligheten. Som vi sett ovan är förfalskningar inget nytt och har för
övrigt en lång tradition bakom sig. En variant av detta är den verklighetsförvrängning som
sker genom förstörelse och utplånande av det som inte längre passar nya tider och nya
intressen. Redan romarna under antiken välte statyer av kejsare som blivit impopulära och gav
nya namn åt platser uppkallade efter dessa.
Längre fram i historien stöter vi på det som kanske blivit sinnebilden och urtypen för
verklighetsförfalskning, Potemkinkulisserna. När den ryska tsarinnan Katarina II åkte på en
resa till Krim i Sydryssland 1787 hade guvernören där, furst Grigorij Potemkin, byggt upp
falska byar och efter vägarna ställt upp kulisser, allt avsett att ge tsarinnan ett intryck av att
området hade kommit att blomstra under hans styre där. Med uttrycket Potemkinkulisser avser
man alltså bedrägliga skönmålningar.
När fotograferingen kom på 1800-talet trodde man till en början att man nu hade det
riktigt sanna mediet. Bilderna, fotona, kunde ju inte ljuga menade man. Det dröjde dock inte
länge förrän makthavare tog även detta medium i sin tjänst för att förfalska verkligheten till
deras förmån. Under 1920- och 30-talet blev det sålunda regel att de sovjetiska ledare som
råkat i onåd plötsligt försvann från fotografier i böcker och på andra håll. Den mest kända
fotoretuscheringen är bilden av Lenin i talarstolen med Trotskij och Kamenev stående
nedanför till höger om talarstolen.
Kamenev
Trotskij
Båda två borta ur bilden
10
När Trotskij och Kamenev senare blivit offer för Stalins utrensningar retuscherades de
bort och ett nytt fotografi, identiskt bortsett från att de två gamla revolutionärerna inte längre
fanns med på bilden, kom in i nypublicerade böcker och filmer. För att exemplifiera hur lätt
det går att manipulera med bilder visas också en bild av denna händelse som ligger på
Internet7. Där är bilden helt enkelt bara beskuren.
Sådana här fotomanipuleringar ägnade sig sovjetregimen åt ända in på 60-talet då till
exempel Alexander Dubcek, den tjeckiske reformkommunisten som avpolleterades efter
invasionen 1968, försvann ur bilden i dubbel bemärkelse. Men sovjetregimen var inte ensam
om att manipulera fotografier. Den berömda bilden som visar amerikanarnas erövring av Iwo
Jima under andra världskriget har förskönats och blivit mer storslagen än vad originalfotona
var. Detsamma gäller för övrigt bilden av de sovjetiska soldater som placerade hammaren och
skäran på riksdagshuset i Berlin i maj 1945. Fotomanipulation har blivit ännu mer vanlig och
ännu mer effektiv med hjälp av moderna bildprogram i datorer.
Bilden beskuren
Dokumentära bilder och filmer
Filmer har naturligtvis kommit att användas i propagandistiskt syfte
och där måste man inte minst vara vaksam på hur dokumentärer kan
’ljuga’. Välkänt är hur man i sentida dokumentärer om den ryska
oktoberrevolutionen använt sig av den ryske regissören Sergej
Eisensteins film Tio dagar som skakade världen som om dessa
regisserade filmsekvenser - tillkomna efter revolutionen - vore
autentiska kvarlevor (även bilden ovan av Lenin och Trotskij
stående nedanför talarstolen ska ha varit en sådan regisserad
filmbild, ingående i denna film som gjordes 1920). En annan
regissör, Leni Riefenstahl producerade sina bedrägliga och
vilseledande propagandafilmer om den nazistiska diktaturen. Mest
uppmärksammade var hennes två filmer om partidagarna i Nürnberg
1935. Den nazistiska bildpropagandan utnyttjade skickligt olika
fotovinklar för att framhäva till exempel styrka och kraft.
När det gäller fotografier och filmer är det alltså, liksom för
källor över huvud taget mycket viktigt att känna till vad de
egentligen visar. Återigen kan det påpekas att även manipulerade
och förfalskade bilder inte saknar intresse bara för att de är oäkta.
Tvärtom visar ju ovanstående exempel - som kvarlevor - en god bild av hur propagandan
fungerade. Om dokumentärer kan man nog, lite hårddraget, säga att de nästan alltid är
tendentiösa. Bakom kameran står ju en ’regissör’ som väljer ut bilderna och sekvenserna
utifrån sin syn på vad som ska visas och hur. Resultatet kan lätt bli ett tendentiöst urval.
Detta hindrar förstås inte att en del dokumentärer kan vara viktiga källor men de bör
utsättas för en ordentlig källkritisk granskning. Möjligen kan man också säga att dokumentära
bilder och filmsekvenser tagna av privatpersoner som av en slump befunnit sig i händelsernas
centrum, utan att ha någon anledning att ge en viss bild av dessa, är bättre än sådana som
producerats av personer starkt engagerade i de dramatiska händelserna.
7 På webbsidan Marxists Internet Archive (http://www.marxists.org/archive/lenin/photo/1920/index.htm)
11
Iwo Jima
Internet
Nu för tiden måste man också vara på sin vakt mot de möjligheter till förfalskning eller
förvrängning som webbsidor på Internet ger. Det för svenska förhållanden mest välkända
exemplet är hur regeringens hemsida om förintelsen lätt kan förväxlas med den webbsida som
har nästan exakt samma adress men med ett totalt annat (rasistiskt) innehåll8. Ett annat
exempel är de två liknande adresserna till Vita huset9.
Muntlig tradition
Å ena sidan råder förstås en stor osäkerhet om vad muntligt vidareförda berättelser kan ha för
sanningshalt och trovärdighet. Detta gäller säkert framför allt sådana uppgifter som inte förs
vidare i någon speciell litterär eller episk form utan bara berättas vidare ostrukturerat
generation efter generation. Om det däremot förs vidare i långa berättelser i en bestämd
poetisk form kan innehållet vara förbluffande stabilt under lång tid. När sedan skrivkonsten
kommer kan det lättare förändras. Då behövs ju bara lite nya ord, lite starkare betoning som
lätt blir till överdrifter. Det kan vara svårare att ändra det mödosamt inlärda muntliga
traderandet än att ändra på papperet!
Självklart måste man vara mycket försiktig med att dra bestämda slutsatser utifrån alla
sådana muntliga berättelser. Det har ändå till exempel visat sig att mycket gammal muntlig
tradition i Afrika tycks stämma med uppgifter som man erhållit genom arkeologiska fynd.
Bilden visar en familj som hävdar
att de är ättlingar till Kunta Kinte.
Men kan man lita på att det är
riktigt? De säger sig ha fört
släktskapet vidare genom muntlig
tradition alltifrån Kunta Kinte togs
som fånge och blev bortförd som
slav på 1700-talet. Familjen
försörjer sig i Gambia genom att
berätta sin historia för turisterna
där. Mannen i mitten berättar och
mannen till höger spelar ett
gammalt traditionellt instrument.
8
9
Regeringens sida har webbadressen http://www.levandehistoria.org.
http://www.whitehouse.gov/ och http://www.whitehouse.com.
12
Källförteckning
Litteratur
Det finns naturligtvis mycket skrivet om källor och källkritik. Här tas dels en äldre ’klassiker’
upp dels två sentida böcker som används idag vid universitetsundervisning i Sverige.
Torstendahl, Rolf: Introduktion till historieforskningen. Historia som vetenskap. (Natur och
Kultur 1966)
Dahl, Ottar: Grunntrekk i historieforskningens metodelaere. (Universitetsforlaget 1967)
Thurén, Torsten: Källkritik. (Almqvist & Wiksell 1997)
Jarrick, Arne och Söderberg, Johan: Praktisk historieteori. (Almqvist & Wiksell 3:e uppl
1999).
Internet
Webbplatsen Källkritik på Internet (Myndigheten för skolutveckling).
(http://www.skolutveckling.se/skolnet/kolla/pdf/Kallkritik_pa_Internet_bla.ppt
Utbildningsradion har ett utmärkt webbmaterial: Krig och propaganda – filmkameran som ett
eget vapenslag. (http://www.ur.se/ur/sok/frameset_web.html?/krig/index.html)
13
Uppgifter
1. På vilket sätt dvs för vilket syfte anser du att följande skrifter skulle kunna användas som
berättande källa respektive kvarleva?
a) De isländska sagorna?
b) Peder Svarts krönika om Gustav Vasas äventyr i Dalarna.
c) Edmund Burkes bok Reflections on the revolution in France (Tankar om revolutionen
i Frankrike). Boken som utkom 1790 brukar ses som en av de grundläggande källorna
för den konservativa ideologin. Med sin konservativa grundsyn är Burke förstås kritisk
mot revolutionen.
d) Historiska romaner?
2. Svenska dagstidningars nyheter och reportage från krigsskådeplatser och konflikthärdar
runtom i världen utgör förstås berättande källor om dessa händelser.
a) Vilka källkritiska aspekter ska man vara särskilt medveten om i detta fall?
b) I vilket sammanhang skulle man kunna tänka sig att använda tidningarna helt ur
kvarleveaspekten?
3. Ta reda på fakta om följande kvarlevor. Vad visar de? Är de äkta ?
a) Runstenen i Kensington.
b) Per Albin Hanssons tal om att ”Vår beredskap är god”.
Olika syn på historiska personer och händelser. Några förslag på källor och
litteratur
Karl XII:
Peter Englund: Om Karl XII:s död och andra mord. Från essäsamlingen "Förflutenhetens
landskap" (1991), sid 111-129. Även P. Englunds hemsida:
http://www.peterenglund.com/textarkiv/mordslumpskott.htm
Rolf Uppström: Mysteriet Karl XII:s död (1994), sammanfattning sid 131-142
Bengt Liljegren: Karl XII. En biografi (2000)
Peter From: Karl XII:s död Gåtans lösning (2005)
Peter Englund: Karl XII:s död Fallet är avslutat (recension 2005). Internet:
http://www.peterenglund.com/textarkiv/karlXIIdod.htm
Gustav Vasa:
Carl Grimberg, Svenska folkets underbara öden och äventyr, del 2 (1914)
Lars-Olof Larsson, Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?. Stockholm 2002.
Första och andra världskrigets utbrott
Göran Rystad och Sven Tägil: Första och andra världskrigets utbrott (1984).
J. Keegan: The First World War. (1998).
Fler uppgifter:
Karl Knutsson Bonde – jämför Wikipedia (artikel från Nordisk familjebok) med NE
14
Kristina – jämför Ofredsår av P. Englund och/eller Kanslern av G. Wetterberg med någon
äldre källa (t ex Grimberg )
Bildinformation:
Lenin, Trotskij och Kamenev: webbplatsen Eurasian studies
(http://pandora.cii.wwu.edu/vajda/russ110/russian110homepage.htm; klicka bilder!)
Lenin ensam: webbplatsen Fingering Photography. (http://www.uturn.org/Fingering). Urspr.
kopierad från "The Reconfigured Eye: Visual Truth in the Post-Photographic Era" by William
J. Mitchell (MIT Press), page 201.
Lenin ensam (mindre foto): webbplatsen Marxists Internet Archive
(http://www.marxists.org/archive/lenin/photo/1920/index.htm)
15