SÖDERTÄLJE KONSTHALL, Luna kulturhus Om utställningen 14 februari – 11 april 2015 ÖDE – det bortglömda Sverige Hampus Hedelius – fotograf ÖPPETTIDER: Tisdag–torsdag 9–19, fredag 9–18, lördag 11–15, söndag 12-16 (t.o.m. mars). Under påskhelgen är konsthallen stängd. Dag före helgdag stänger konsthallen kl 17. Tfn: 08-523 022 60. Luna kulturhus, Lunagallerians mellanplan. Foto: Wilhelm Adlén Om Hampus Hedelius och ÖDE – om ett övergivet Sverige Öde och öde. Det finns alltid en ägare; staten, kommunen, företag eller privatperson. Ägare måste tillfrågas om lov innan inträde i ett ”ödehus” kan ske, om inte räknas det som ett regelrätt inbrott. Fascinationen för ödehus är inte unik utan snarare fantasieggande för många. Jag minns själv som nyinflyttad Södertäljebo på 1960-talet ett hus vid Parkgatan, uppe i backen där nuvarande stadshuset ligger idag. Huset Kristiansborg innehöll en gång i tiden Östra Sörmlands museum. Ett spännande gammalt trähus med tinnar och torn. Vi smög in genom källardörren och tog oss försiktigt upp bland allt bråte till utkikstornet. Detta var givetvis förbjudet, men vilken spänningstörstande 12-åring brydde sig om det? Öde platser kittlar fantasin Urban exploration, utforskning av öde byggnader är inget nytt fenomen. Nyfikenheten och spänningen hos människan är säkert genetiskt betingad. Det lockande i att undersöka platser där ingen verksamhet längre pågår eller övergivna platser där ingen längre bor. Utan denna nyfikenhet skulle vi vara historielösa. Öde platser har en förmåga att kittla vår fantasi. Verksamheten kan tyckas en aning nör- dig, men det är en världsomspännande rörelse. En slags subkultur där utövarna söker övergivna fabriker, bortglömda städer, nöjesparker, militära anläggningar, skyddsrum och tunnelsystem. Allt från blivande byggnadsantikvarier till geocachare reser runt och letar öde hus. Planerat förfall En konstnär som ägnat sig åt öde hus och platser är amerikanen Robert Wilson. I Wanåsparken, Skåne, lät han år 2000 uppföra huset A House for Edwin Denby, till minne av poeten och danskritikerna med samma namn. Det går inte att ta sig in i huset, men man kan titta in genom fönstren och få känslan av att här bor och arbetar någon. Huset kommer successivt att återgå till naturen. Förfallet har redan börjat. En musiker som också intresserat sig för öde hus är Tom Waits, även han amerikan. På bland annat albumet The Mule innehåller flera av låtarna texter om spännande och skrämmande hus. Jag blev förmedlande kontakt På den vägen kom jag i kontakt med Hampus Hedelius. Han hade genom en god vän fått veta att det fanns ett intressant övergivet hus i Södertälje kommun. För att få ”tillgång” till huset behövdes en förmedlande kontakt och den råkade bli jag. Vi möttes vid pendeltågstationen i Södertälje en vårdag för snart två år sedan. Under vårt samtal på vägen till huset framkom att Hampus Hedelius gett ut en fotobok år 2008 på Max Ström, ÖDE – det bortglömda Sverige. Tyvärr är boken slut på förlaget. Väl åter på jobbet lånar jag boken på biblioteket. Vid bläddrandet upptäcker jag hur spännande och tankeväckande bilderna genomgående är. Samtidigt vet jag att det är många som intresserar sig för fotografering av öde platser. Lite av en kultgenre. I biblioteksbeståndet hittar jag fler böcker i ämnet, men olika klassificerade. En av skillnaderna i fotodokumentationen är det estetiska och romantiska skimmer, som jag finner i Hampus Hedelius bilder. Det finns gott om ödehus i Södertälje kommunen, inte minst ute i avfolkningsbygden. Vi kommer inte att avslöja var det nu aktuella huset ligger, inte ens under våra kommande offentliga visningar. Däremot kommer vi på visningarna berätta lite mer om bilderna och dess bakgrund utifrån vad Hampus Hedelius låtit oss veta. Fotografiska minnesrunor Vad har då dessa öde byggnader för framtid? Ja, antingen låter man naturen ta över eller så blir husen rivna, uppeldade eller renoverade. Hampus Hedelius kallar sina bilder för fotografiska minnesrunor. Kristina Möller 2015-02-08 För att skydda miljöerna från skadegörelse och plundring håller Hampus det hemligt var platserna han fotograferar finns. Fotograf: Hampus Hedelius, om ej annat anges. Följande text bygger på en videointervju den 30 januari 2015: Hampus fotointresse består av att fotografera hus, inte så mycket människor och djur. Gärna förfallna hus. Intresset för de motiven väcktes, tror han, av att han ofta bläddrade i sin farmors album med gamla vykort. Motiven var övervägande hus av olika slag. Det var oftast inga människor med på dem kanske beroende på att det var svårare att fotografera människor i miljö då. ”Jag tycker fortfarande att det finns en slags magi i dessa gamla svartvita bilder. En känsla av obesvarade frågor. Att det blev övergivna förfallna hus för mig är för att det finns något brutalt vackert i dem som jag gillar. Jag kan gott säga att detta har blivit en livsstil.” Vad är det som lockar dig att dokumentera förfallna hus? ”Det är tvådelat, för de första vill jag se allt innan den här bortglömda delen av Sverige försvinner. Det andra är att se vad som händer då människan lämnar och naturen tar över. Det händer något där, bortanför den värld vi lever i dag, där alla och allt skall vara vackert, smalt, rent och fint - i dom här miljöerna finns en sorts rock’n’roll-sanning som jag gillar.” Hur hittar du platserna? ”Det krävs det mycket jobb och research, kan jag säga. Jag känner som tur är mycket folk runt om i Sverige, som känner till mitt intresse, och tipsar mig om platser. Dessutom åker jag själv runt ganska mycket och håller ögonen öppna.” Spännande motiv hittar han överallt. Även inne i större städer finns övergivna platser. Det blir också mycket letande på Google. Intresset för den här typen av fotografi har ökat markant på senare år, och många tipsar och lägger ut information på olika sociala media. Sedan brukar Hampus ofta, när han kör bil runt landet, svänga in på mindre vägar, lämnar de stora motorvägarna, och hittar mycket på det sättet. ”När jag åker tåg, vilket jag gör ofta, så tittar jag efter objekt man åker förbi. Det finns många nedlagda stationer, äldre hus och herrgårdar där järnvägen kanske har delat ägorna mitt itu och jordbruket har lagts ner. Är man lite observant så finns det mycket att se och upptäcka.” Hur länge jobbade du med boken och den här utställningen? ”Jag har nog hållit på längre än vad jag egentligen insett. Går jag tillbaka och tittar på mina bilder från det jag var bra mycket yngre så ser jag att, när andra fotograferat en fin bil eller söta djur, så har jag mest plåtat raserade hus - det brutalt vackra. Jag har nog gjort det i tjugo år utan att jag tänkt på det, men mer professionellt i kanske tio år. Under den tiden har jag samlat på mig kanske 300-350 000 bilder och jag har därför lärt mig att katalogisera upp materialet vartefter, annars blir det till slut okontrollerbart. Men man kan också säga att det är något av en ”never-ending-story”. Det finns hus som överges varje dag, och åker jag tillbaka till det första huset jag dokumenterade så har något hänt med det. Kanske har det rasat, kanske har någon renoverat det – det är en levande rörelse som ständigt pågår.” Forts. Vad krävs det för utrustning – förutom kamera? ”Jag är väldigt noggrann med två saker, det ena är säkerheten. Det kan hända att du till exempel faller ner genom ett golv och blir liggande, och det är ingen som hittar dig i ett övergivet hus långt ute i skogen, så jag har alltid med mig en assistent. Sedan har vi alltid skyddsmask på, för det finns ofta svartmögel som man kan andas in och det finns inget som helst bra med det. Sedan har vi alltid två stycken kommunikationsradio, typ jaktradio, med oss, då det inte är säkert att mobiltelefoni fungerar ute på landsbygden.” ”Universalknepet är också att ha med en massa extra batterier, för ute i skogen finns det ingen ström att ladda med och det är alltid trist om man missar den bästa bilden för att batteriet lagt av just när det är dags. Jag har varit med om det. Jag vägde min väska en gång och jag tror att det är uppemot 42 kg jag släpar på.” Använder aldrig blixt ”Sedan tar jag ju mina bilder på ett speciellt sätt – jag använder inte blixt utan använder i stället väldigt lång slutartid, så att huset framträder i sitt eget ljus, så långt det är möjligt.” Hampus har kostat på sig ett stabilt stativ av kolfiber för att klara exponeringstider på 3-4 upp till tio minuter. Sitter inte skärpan så är bilden misslyckad. Dessutom använder han trådlös fjärrutlösare för att inte röra kameran, och för att kunna stå en bit ifrån. Golven sviktar ofta i gamla hus och då vibrerar kameran. När ljuset är alltför dåligt belyser han delar av huset eller rummet med hjälp av en ficklampa. Han målar med ljuset där så behövs – på de platser där det nästan inte finns något som helst ljus då fönstren ofta är igenspikade. Den här tekniken gör att bilderna upplevs som väldigt naturliga. Etik och moral? ”Innan jag går in i ett övergivet hus, mentalsjukhus eller fabrik tar jag alltid reda på vem som äger det och begär tillstånd. Det finns ju inga hus i Sverige som ingen äger och jag är inte den som bryter mig in och gör inbrott. Jag visar dessutom väldigt tydligt att jag är inne i ett hus, därför kör jag ofta med orange signalväst så att folk kan se att jag är där. Att jag alltid begär tillstånd innebär ett ganska stort och omständigt arbete att spåra ägaren eller ägarna. Ibland kan förfallet vara ett resultatet av en arvstvist som gör att folk inte vill kännas vid huset, eller bara vill att det skall förfalla.” ”Jag är noga med att jag inte gör inbrott, för det gör man om man inte har tillstånd. Jag går in i huset med hjälp av ägaren eller ägarna. Väl inne så möblerar eller plockar jag inte om någonting. Öppnar jag en dörr så stänger jag den efter mig. Jag är där för att dokumentera inte för att justera eller förändra och absolut inte – som en del tyvärr gör – plocka med mig en sak här och en sak där.” Vad vill du besökaren ska ta med sig ut från utställningen? ”Jag hoppas dom tar med sig den känslan som jag har. Att övergivna platser är lite vemodiga och att de ger en något av en tankeställare. Vad hände egentligen? Varför är hela samhället nedlagt? Men att de även skall se skönheten som finns där, i en tydlig kontrast. Jag vill gärna att fler ser sig omkring och verkligen ser alla fina hus som finns runt om i Sverige, och kanske bryr sig om att spara och restaurera dessa hus.” Nya projekt på gång? ”Detta är ett ständigt pågående projekt som jag inte kan och vill avsluta. Nya hus förfaller, företagsnedläggningar och arbetslöshet gör att även samhällen läggs ner. Jag kan nog aldrig sluta med det här. När jag tar semester ser jag till att lägga till tid för att upptäcka, utforska och fotografera ny miljöer. Det här är verkligen en livsstil!” Kjell Carlsson, 2015-02-07 Fakta om Hampus Hedelius, född i Stockholm 1970, där han bor och verkar. Han är utbildad inom reklam och arbetar som creative director på reklambyrå. Fotografering är ju en stor och viktig del av arbetet i reklamvärlden, men att det blev fotografering för Hampus var mer eller mindre en slump. Han har gett ut en fotobok med samma namn som utställningen, Öde Det bortglömda Sverige. Att vara creative director på byrå innebär att man är kreativt ansvarig för en större eller mindre grupp av medarbetare. Hampus föreläser regelbundet på Forsbergs reklamskola och på Gamleby fotoskola i Västervik. Han har också föreläst på Fotoskolan i Stockholm. Nästa utställning Hanna al-Haek Hanna är en känd kulturperson i Södertälje. Han kom från Syrien till Sverige 1977 och har varit bosatt i Södertälje sedan dess. Genom sin konst berättar han om sitt kulturarv, om sig själv och sina medmänniskor. Visas i Södertälje konsthall 25 april – 30 maj 2015 curator Kristina Möller, Redaktör och Layout Kjell Carlsson Utställningstekniker Werner Näslund och Jarmo Kankaanpää Intendent/Konstpedagog Maarit Nilsson Polet Slöjdpedagog Annelie Persson Assistent Marie Grundsten. Text och bild © textförfattare och fotografer. © BUS 2015. Tryck KomTryck februari 2015. www.sodertalje.se/konsthallen
© Copyright 2024