SÖDERTÄLJE KONSTHALL, Luna kulturhus
Om utställningen
14 februari – 11 april 2015
ÖDE
– det bortglömda Sverige
Hampus Hedelius – fotograf
ÖPPETTIDER:
Tisdag–torsdag 9–19, fredag 9–18,
lördag 11–15, söndag 12-16 (t.o.m. mars).
Under påskhelgen är konsthallen stängd.
Dag före helgdag stänger konsthallen kl 17.
Tfn: 08-523 022 60. Luna kulturhus,
Lunagallerians mellanplan.
Foto: Wilhelm Adlén
Om Hampus Hedelius och
ÖDE – om ett övergivet Sverige
Öde och öde. Det finns alltid en ägare;
staten, kommunen, företag eller privatperson. Ägare måste tillfrågas om lov
innan inträde i ett ”ödehus” kan ske, om
inte räknas det som ett regelrätt inbrott.
Fascinationen för ödehus är inte unik utan
snarare fantasieggande för många. Jag
minns själv som nyinflyttad Södertäljebo
på 1960-talet ett hus vid Parkgatan, uppe
i backen där nuvarande stadshuset ligger idag. Huset Kristiansborg innehöll en
gång i tiden Östra Sörmlands museum. Ett
spännande gammalt trähus med tinnar
och torn. Vi smög in genom källardörren och tog oss försiktigt upp bland allt
bråte till utkikstornet. Detta var givetvis
förbjudet, men vilken spänningstörstande
12-åring brydde sig om det?
Öde platser kittlar fantasin
Urban exploration, utforskning av öde
byggnader är inget nytt fenomen. Nyfikenheten och spänningen hos människan
är säkert genetiskt betingad. Det lockande
i att undersöka platser där ingen verksamhet längre pågår eller övergivna platser
där ingen längre bor. Utan denna nyfikenhet skulle vi vara historielösa. Öde platser har en förmåga att kittla vår fantasi.
Verksamheten kan tyckas en aning nör-
dig, men det är en världsomspännande
rörelse. En slags subkultur där utövarna
söker övergivna fabriker, bortglömda
städer, nöjesparker, militära anläggningar,
skyddsrum och tunnelsystem. Allt från
blivande byggnadsantikvarier till geocachare reser runt och letar öde hus.
Planerat förfall
En konstnär som ägnat sig åt öde hus och
platser är amerikanen Robert Wilson.
I Wanåsparken, Skåne, lät han år 2000
uppföra huset A House for Edwin Denby,
till minne av poeten och danskritikerna
med samma namn. Det går inte att ta sig
in i huset, men man kan titta in genom
fönstren och få känslan av att här bor och
arbetar någon. Huset kommer successivt
att återgå till naturen. Förfallet har redan
börjat.
En musiker som också intresserat sig
för öde hus är Tom Waits, även han amerikan. På bland annat albumet The Mule
innehåller flera av låtarna texter om spännande och skrämmande hus.
Jag blev förmedlande kontakt
På den vägen kom jag i kontakt med
Hampus Hedelius. Han hade genom en
god vän fått veta att det fanns ett intressant övergivet hus i Södertälje kommun.
För att få ”tillgång” till huset behövdes
en förmedlande kontakt och den råkade
bli jag. Vi möttes vid pendeltågstationen
i Södertälje en vårdag för snart två år sedan. Under vårt samtal på vägen till huset
framkom att Hampus Hedelius gett ut en
fotobok år 2008 på Max Ström, ÖDE – det
bortglömda Sverige. Tyvärr är boken slut
på förlaget.
Väl åter på jobbet lånar jag boken på
biblioteket. Vid bläddrandet upptäcker jag
hur spännande och tankeväckande bilderna genomgående är. Samtidigt vet jag att
det är många som intresserar sig för fotografering av öde platser. Lite av en kultgenre. I biblioteksbeståndet hittar jag fler
böcker i ämnet, men olika klassificerade.
En av skillnaderna i fotodokumentationen
är det estetiska och romantiska skimmer,
som jag finner i Hampus Hedelius bilder.
Det finns gott om ödehus i Södertälje
kommunen, inte minst ute i avfolkningsbygden. Vi kommer inte att avslöja var det
nu aktuella huset ligger, inte ens under
våra kommande offentliga visningar. Däremot kommer vi på visningarna berätta
lite mer om bilderna och dess bakgrund
utifrån vad Hampus Hedelius låtit oss
veta.
Fotografiska minnesrunor
Vad har då dessa öde byggnader för
framtid? Ja, antingen låter man naturen ta
över eller så blir husen rivna, uppeldade
eller renoverade.
Hampus Hedelius kallar sina bilder för
fotografiska minnesrunor.
Kristina Möller 2015-02-08
För att skydda miljöerna från skadegörelse och plundring håller Hampus det hemligt var platserna han fotograferar finns.
Fotograf: Hampus Hedelius, om ej annat anges.
Följande text bygger på en
videointervju den 30 januari 2015:
Hampus fotointresse består av att fotografera
hus, inte så mycket människor och djur.
Gärna förfallna hus. Intresset för de motiven väcktes, tror han, av att han ofta
bläddrade i sin farmors album med gamla
vykort. Motiven var övervägande hus av
olika slag. Det var oftast inga människor
med på dem kanske beroende på att det
var svårare att fotografera människor i
miljö då.
”Jag tycker fortfarande att det finns en
slags magi i dessa gamla svartvita bilder.
En känsla av obesvarade frågor. Att det
blev övergivna förfallna hus för mig är för
att det finns något brutalt vackert i dem
som jag gillar. Jag kan gott säga att detta
har blivit en livsstil.”
Vad är det som lockar dig att
dokumentera förfallna hus?
”Det är tvådelat, för de första vill jag se
allt innan den här bortglömda delen av
Sverige försvinner. Det andra är att se vad
som händer då människan lämnar och
naturen tar över. Det händer något där,
bortanför den värld vi lever i dag, där alla
och allt skall vara vackert, smalt, rent och
fint - i dom här miljöerna finns en sorts
rock’n’roll-sanning som jag gillar.”
Hur hittar du platserna?
”Det krävs det mycket jobb och research,
kan jag säga. Jag känner som tur är mycket
folk runt om i Sverige, som känner till mitt
intresse, och tipsar mig om platser. Dessutom åker jag själv runt ganska mycket
och håller ögonen öppna.”
Spännande motiv hittar han överallt.
Även inne i större städer finns övergivna
platser.
Det blir också mycket letande på Google.
Intresset för den här typen av fotografi
har ökat markant på senare år, och många
tipsar och lägger ut information på olika
sociala media. Sedan brukar Hampus ofta,
när han kör bil runt landet, svänga in på
mindre vägar, lämnar de stora motorvägarna, och hittar mycket på det sättet.
”När jag åker tåg, vilket jag gör ofta, så
tittar jag efter objekt man åker förbi. Det
finns många nedlagda stationer, äldre hus
och herrgårdar där järnvägen kanske har
delat ägorna mitt itu och jordbruket har
lagts ner. Är man lite observant så finns
det mycket att se och upptäcka.”
Hur länge jobbade du med boken
och den här utställningen?
”Jag har nog hållit på längre än vad jag
egentligen insett. Går jag tillbaka och
tittar på mina bilder från det jag var bra
mycket yngre så ser jag att, när andra fotograferat en fin bil eller söta djur, så har
jag mest plåtat raserade hus - det brutalt
vackra.
Jag har nog gjort det i tjugo år utan att
jag tänkt på det, men mer professionellt i
kanske tio år.
Under den tiden har jag samlat på mig
kanske 300-350 000 bilder och jag har
därför lärt mig att katalogisera upp materialet vartefter, annars blir det till slut
okontrollerbart.
Men man kan också säga att det är något av en ”never-ending-story”. Det finns
hus som överges varje dag, och åker jag
tillbaka till det första huset jag dokumenterade så har något hänt med det. Kanske
har det rasat, kanske har någon renoverat
det – det är en levande rörelse som ständigt pågår.”
Forts.
Vad krävs det för utrustning –
förutom kamera?
”Jag är väldigt noggrann med två saker,
det ena är säkerheten. Det kan hända att
du till exempel faller ner genom ett golv
och blir liggande, och det är ingen som
hittar dig i ett övergivet hus långt ute i
skogen, så jag har alltid med mig en assistent. Sedan har vi alltid skyddsmask på,
för det finns ofta svartmögel som man kan
andas in och det finns inget som helst bra
med det. Sedan har vi alltid två stycken
kommunikationsradio, typ jaktradio, med
oss, då det inte är säkert att mobiltelefoni
fungerar ute på landsbygden.”
”Universalknepet är också att ha med
en massa extra batterier, för ute i skogen
finns det ingen ström att ladda med och
det är alltid trist om man missar den bästa
bilden för att batteriet lagt av just när
det är dags. Jag har varit med om det. Jag
vägde min väska en gång och jag tror att
det är uppemot 42 kg jag släpar på.”
Använder aldrig blixt
”Sedan tar jag ju mina bilder på ett speciellt sätt – jag använder inte blixt utan
använder i stället väldigt lång slutartid,
så att huset framträder i sitt eget ljus, så
långt det är möjligt.”
Hampus har kostat på sig ett stabilt
stativ av kolfiber för att klara exponeringstider på 3-4 upp till tio minuter. Sitter inte skärpan så är bilden misslyckad.
Dessutom använder han trådlös fjärrutlösare för att inte röra kameran, och för att
kunna stå en bit ifrån. Golven sviktar ofta
i gamla hus och då vibrerar kameran.
När ljuset är alltför dåligt belyser han
delar av huset eller rummet med hjälp av
en ficklampa. Han målar med ljuset där så
behövs – på de platser där det nästan inte
finns något som helst ljus då fönstren ofta
är igenspikade. Den här tekniken gör att
bilderna upplevs som väldigt naturliga.
Etik och moral?
”Innan jag går in i ett övergivet hus, mentalsjukhus eller fabrik tar jag alltid reda på
vem som äger det och begär tillstånd. Det
finns ju inga hus i Sverige som ingen äger
och jag är inte den som bryter mig in och
gör inbrott.
Jag visar dessutom väldigt tydligt att jag
är inne i ett hus, därför kör jag ofta med
orange signalväst så att folk kan se att jag
är där. Att jag alltid begär tillstånd innebär
ett ganska stort och omständigt arbete
att spåra ägaren eller ägarna. Ibland kan
förfallet vara ett resultatet av en arvstvist
som gör att folk inte vill kännas vid huset,
eller bara vill att det skall förfalla.”
”Jag är noga med att jag inte gör inbrott,
för det gör man om man inte har tillstånd.
Jag går in i huset med hjälp av ägaren eller
ägarna. Väl inne så möblerar eller plockar
jag inte om någonting. Öppnar jag en dörr
så stänger jag den efter mig. Jag är där för
att dokumentera inte för att justera eller
förändra och absolut inte – som en del
tyvärr gör – plocka med mig en sak här
och en sak där.”
Vad vill du besökaren ska ta med sig
ut från utställningen?
”Jag hoppas dom tar med sig den känslan
som jag har. Att övergivna platser är lite
vemodiga och att de ger en något av en
tankeställare. Vad hände egentligen? Varför är hela samhället nedlagt? Men att de
även skall se skönheten som finns där, i
en tydlig kontrast. Jag vill gärna att fler ser
sig omkring och verkligen ser alla fina hus
som finns runt om i Sverige, och kanske
bryr sig om att spara och restaurera dessa
hus.”
Nya projekt på gång?
”Detta är ett ständigt pågående projekt
som jag inte kan och vill avsluta. Nya
hus förfaller, företagsnedläggningar och
arbetslöshet gör att även samhällen läggs
ner. Jag kan nog aldrig sluta med det här.
När jag tar semester ser jag till att lägga
till tid för att upptäcka, utforska och fotografera ny miljöer. Det här är verkligen en
livsstil!”
Kjell Carlsson, 2015-02-07
Fakta om
Hampus Hedelius, född i Stockholm 1970,
där han bor och verkar.
Han är utbildad inom reklam och arbetar
som creative director på reklambyrå. Fotografering är ju en stor och viktig del av
arbetet i reklamvärlden, men att det blev
fotografering för Hampus var mer eller
mindre en slump.
Han har gett ut en fotobok med samma
namn som utställningen, Öde Det bortglömda Sverige.
Att vara creative director på byrå innebär
att man är kreativt ansvarig för en större
eller mindre grupp av medarbetare.
Hampus föreläser regelbundet på Forsbergs
reklamskola och på Gamleby fotoskola i
Västervik. Han har också föreläst på Fotoskolan i Stockholm.
Nästa utställning
Hanna al-Haek
Hanna är en känd kulturperson i
Södertälje. Han kom från Syrien till
Sverige 1977 och har varit bosatt i
Södertälje sedan dess.
Genom sin konst berättar han om sitt
kulturarv, om sig själv och sina medmänniskor.
Visas i Södertälje konsthall
25 april – 30 maj 2015
curator Kristina Möller, Redaktör och Layout Kjell Carlsson Utställningstekniker Werner Näslund och
Jarmo Kankaanpää Intendent/Konstpedagog Maarit Nilsson Polet Slöjdpedagog Annelie Persson
Assistent Marie Grundsten. Text och bild © textförfattare och fotografer. © BUS 2015.
Tryck KomTryck februari 2015. www.sodertalje.se/konsthallen