REGIONAL MEDICINSK RIKTLINJE – LÄKEMEDEL
D-vitaminbrist
Fastställda april 2015 av Läkemedelskommittén i Västra Götalandsregionen. Giltiga till april 2017.
Huvudbudskap
Evidens för nyttan med
D-vitaminbehandling
q Behandling bör endast ges vid konsta-
Effekter på skelettet
D-vitamin har en känd funktion i benmetabolismen.
D-vitaminbrist har historiskt sett främst associerats med rakit och osteomalaci. Patienter med
osteomalaci har ofta symtom såsom symmetrisk
muskuloskeletal värk samt muskelsvaghet, vilket
leder till gångsvårigheter. Sannolikt kan ett högt
kalciumintag delvis kompensera för D-vitaminbrist
avseende utvecklingen till rakit och osteomalaci.
Nyttan av D-vitaminbehandling hos patienter med
diagnostiserad brist anses vara relativt väl belagd
för att motverka bristsymtom och utvecklandet av
osteomalaci.
terad D-vitaminbrist och/eller vid
pågående läkemedelsbehandling mot
osteoporos med t.ex. bisfosfonater.
q Behandling med D-vitamin utan påvi-
sad brist har låg evidens vad det gäller
att förebygga sjukdomar såsom cancer,
hjärt-kärlsjukdom, psykisk sjukdom,
autoimmuna sjukdomar och infektioner.
q Serumnivåer av 25-OH-D, kalcium,
parathormon och alkaliskt fosfatas mäts
för diagnos.
q 25-OH-D <25 nmol/L definieras som
brist och är en behandlingsindikation.
q 25-OH-D 25-50 nmol/L benämns
insufficiens. Behandlingsindikation
finns vid muskuloskeletala symtom
samt vid lågt S-kalcium samtidigt med
förhöjda nivåer av parathormon och/
eller alkaliskt fosfatas. Årstidsvariationer
bör beaktas.
q Det föreligger sannolikt en stor överbehandling med kalcium + D-vitamin hos
postmenopausala kvinnor som varken
har brist eller står på benspecifika läkemedel.
Bakgrund
Förekomst av D-vitamininsufficiens (25-OH-D <50
nmol/L) i populationsstudier med äldre kvinnor och
män i Sverige har visats vara låg. Däremot finns ett
antal patientkategorier och grupper i samhället som
löper ökad risk att utveckla D-vitaminbrist och där
underbehandling sannolikt är vanlig. Socialstyrelsen
skriver 2012 i Nationella riktlinjer om rörelseorganens sjukdomar, att det sannolikt föreligger en
stor överbehandling med kalcium + D-vitamin hos
postmenopausala kvinnor som varken har brist eller
står på benspecifika läkemedel. I dessa riktlinjer
anges att behandling med kalcium och D-vitamin
endast bör ske vid dokumenterad brist eller vid
samtidig läkemedelsbehandling mot osteoporos.
Behandling med kalcium och D-vitamin kan leda till
biverkningar och de långsiktiga hälsoeffekterna är
ofullständigt utredda.
Institute of Medicine (IOM) i USA sammanfattar
efter genomgång av evidensläget att behandling
med D-vitamin i form av prohormonet kolekalciferol, har endast adekvat bevisad nytta vad gäller
skeletthälsa. Det finns god evidens för att monoterapi med D-vitamin generellt inte förebygger
frakturer hos postmenopausala kvinnor. Däremot
har D-vitamin i kombination med kalcium visats
minska risken för fraktur (8% relativ riskreduktion
(RRR) och beroende på patientgrupp 0,5%-1,2%
absolut riskreduktion), inklusive höftfraktur (14%
RRR). Detta beror troligen bara på en behandlingseffekt hos de äldsta och institutionsboende. Därför
avråds från medicinering med kolekalciferol och
kalcium hos övriga vuxna utan symtom eller tidigare
frakturer.
Effekter på tillstånd utanför rörelseapparaten
Behandling med D-vitamin som monoterapi utan
påvisad brist har låg evidens vad det gäller att förebygga sjukdomar såsom cancer, hjärt-kärlsjukdom,
psykisk sjukdom, autoimmuna sjukdomar och
infektioner. Meta-analyser som utförts för att studera effekten av D-vitaminbehandling med eller
utan kalcium, har visat att endast kombinationsbehandling resulterar i minskad (4% RRR) mortalitet.
Minskad mortalitet var endast påvisbar hos patienter med låg serumnivå 25-OH-D (<50 nmol/L) samt
vid kombinationsbehandling med kalcium.
Risker med behandling
Behandling med D-vitamin, med eller utan kalcium,
kan vara kontraindicerad vid hyperkalcemi och
sarkoidos. Försiktighet bör iakttas vid njursten i
anamnesen. Det kan finnas långsiktiga hälsorisker
med kalcium och D-vitamin. Ökad morbiditet och
mortalitet har setts i prospektiva studier även vid
höga 25-OH-D-nivåer. Kalciumbehandling kan ge
gastrointestinala biverkningar, såsom obstipation,
och njursten. I vissa studier har man även sett en
ökad risk för kardiovaskulära händelser med denna
behandling.
Definitioner av
D-vitaminbrist
och -insufficiens
Serumnivå av D-vitamin – 25-OH-D
Brist: 25-OH-D <25 nmol/L
Behandlingsindikation föreligger.
Insufficiens: 25-OH-D = 25-50 nmol/L
Behandlingsindikation finns i regel om
annan serumbiokemi, t.ex. kalcium,
ALP eller PTH, är påverkad.
Sufficiens: 25-OH-D >50 nmol/L
Utredning
Utredning för misstänkt D-vitaminbrist (E55.9) bör i
första hand göras på patienter i riskgrupper eller vid
symtom förenliga med D-vitaminbrist.
Riskgrupperna omfattar:
q Personer som bor på särskilt boende eller sällan
vistas utomhus
qHöftfrakturpatienter
q Patienter med malabsorption
(t.ex. vid obehandlad celiaki, inflammatorisk
tarmsjukdom eller efter gastric by-pass kirurgi)
q Patienter med njur- eller leversvikt
q Individer med mörk hudfärg, som använder
heltäckande kläder, eller undviker solexposition
q Patienter som står på antiepileptika, kortison,
antifungorala medel samt HIV-läkemedel
Symtom/laboratoriefynd:
q Symmetrisk proximal muskuloskeletal värk
q Muskelsvaghet, t.ex. svårigheter att resa sig
utan stöd från stol eller gångsvårighet
q Förekomst av hypokalcemi och/eller
sekundär hyperparatyreoidism
REGIONALA MEDICINSKA RIKTLINJER. På uppdrag utarbetar regiongemensamma expertgrupper riktlinjer inom strategiskt viktiga diagnosgrupper.
Riktlinjerna fastställs efter hörande av sjukhusförvaltningar, berörda medicinska sektorsråd och regionala terapigrupper samt Program- och prioriteringsrådet.
Laborativ utredning
Vid misstanke om D-vitaminbrist mäts följande
i serum:
- 25-OH-D
- Kalcium
- Parathormon (PTH)
- Alkaliskt fosfatas (ALP)
- Kreatinin och/eller cystatin C
Alternativt mäts först 25-OH-D och vid låga nivåer
(<50 nmol/L) kompletteras utredningen med övriga
prover.
Provtagningen av 25-OH-D sker vanligen med
RIA- eller CLIA-metoder. Vid bedömning av resultat
bör årstid och utlandsvistelse på sydligare breddgrader, som båda påverkar serumnivåerna, beaktas.
Ett lågt värde i augusti-september är en starkare
indikator på brist än motsvarande resultat uppmätt
i mars-april. T.ex. ett uppmätt 25-OH-D på 50
nmol/L i februari talar starkt mot brist, medan ett
värde på 30 i september däremot indikerar brist.
Behandlingsindikation föreligger vid samtidigt låga
nivåer av joniserat eller totalt serumkalcium, förhöjda nivåer av parathormon (PTH) eller ALP, och
förstärks om patienten tillhör riskgrupp enligt ovan
eller har symtom av symmetrisk proximal muskelvärk eller muskelsvaghet.
Det bör dock observeras att analys av PTH och
kalcium enbart inte räcker för att diagnostisera
D-vitaminbrist, då tillstånd så som t.ex. njurinsufficiens ökar PTH-nivåerna. Vid misstanke om
njurinsufficiens bör glomerulär filtration beräknas
så att en eventuell PTH-stegring kan bedömas
adekvat. Överväg utredning av eventuellt bakomliggande orsaker till D-vitaminbrist, såsom t.ex.
celiaki.
Behandling
Vid dokumenterad brist
Ökat kalciumintag i kosten rekommenderas.
Behandling med D-vitamin bör i regel ges tillsammans med kalcium där det totala intaget bör vara
1000 mg hos vuxna, 1200 mg hos män över 70
år och kvinnor över 50 år. Hos personer med
D-vitaminbrist, men som får biverkningar av kalciumsupplementeringen, bör kolekalciferol ges som
monoterapi.
Uppföljning
D-vitaminbehandling (kolekalciferol)
Målnivå
i serum
Uppmätt
nivå i serum
50
50
50
50
50
50
50
50
10
15
20
25
30
35
40
45
Behandlingsdos
μg
40
35
30
25
20
15
10
5
E
1600
1400
1200
1000
800
600
400
200
Vid samtidig frakturförbyggande
behandling med t.ex. bisfosfonat
Normalt rekommenderas 500-1000 mg kalcium
och 800 E kolekalciferol vid pågående osteoporosbehandling med benspecifika läkemedel, t.ex.
bisfosfonat. Patienter med sådan kombinationsbehandling där D-vitaminbrist misstänks, t.ex. höftfrakturpatienter eller institutionsboende, bör utredas, så att adekvata doser kolekalciferol kan ges.
Vid peroral kortisonbehandling
Peroral kortisonbehandling påverkar metaboliseringen av D-vitamin i levern negativt, vilket ofta
resulterar i försämrat D-vitaminstatus. Dessa
patienter bör erbjudas kalcium och kolekalciferol
och om frakturrisken är förhöjd bör även antiresorptiv behandling övervägas.
Egenvård
Livsstilsråd om ökat kostintag av fisk, t.ex. lax,
sill och makrill, samt berikade livsmedel så som
mini-, lätt- och mellanmjölk bör ges. Margarin och
matfettsblandningar berikas även med D-vitamin
och utgör viktiga källor för vitaminet, som också
förekommer i ägg och kött i begränsad mängd.
Råd om begränsad solljusexponering bör också
ges. 15 minuters solexponering på armar och ben
under sommaren ger mer än tillräcklig daglig dos
D-vitamin. Under vinterhalvåret är den ultravioletta
strålningen från solen låg i Sverige och räcker i regel
inte till någon D-vitaminaktivering i huden.
Vid symtomgivande brist bör dock högre doser ges:
kolecalciferol 50-100 μg (2000-4000 E) dagligen i
3-6 månader, därefter 20-40 μg (800-1600 E) dagligen. Ett alternativ för patienter med malabsorption
och mycket begränsat upptag av p.o. kolekalciferol,
kan vara behandling av huden med UVB-ljus (ges
vid hudklinik).
Behandlingsdos av kolekalciferol vid insufficiens
(25-OH-D 25-50 nmol/L) initieras vanligen med
200-800 enheter dagligen, men dosen styrs av
ursprungsnivån 25-OH-D.
Kontakt:
Sekreterare i terapigrupp Osteoporos
Maria Norén, [email protected]
Vårdnivå
Utredningen bör utföras i primärvården. Om patienten har uttalad muskelsvaghet som leder till gångsvårigheter, s.k. vaggande gång och har muskuloskeletal värk, där man konstaterar D-vitaminbrist
med sekundär hyperparatyreoidism och eventuellt
förhöjt ALP, bör osteomalaci misstänkas och remiss
till specialistklinik sändas.
TERAPIGRUPP OSTEOPOROS
Mattias Lorentzon – Professor, Specialistläkare,
Geriatrik, SU/Sahlgrenska
Kristian Axelsson – Läkare, Ortopedi, SkaS
Jan Carlsson – Allmänläkare, Närhälsan Landvetter
Dan Mellström – Professor, Överläkare,
Geriatrik, SU/Sahlgrenska
Anna Nilsson – Överläkare, Endokrinsektionen,
SU/Sahlgrenska
Maria Norén – Apotekare, SkaS
Claes Ohlsson – Professor, Överläkare,
Klinisk farmakologi, SU/Sahlgrenska
Ausma Pavulans – Överläkare, Geriatrik,
NU-sjukvården/Uddevalla
Håkan Sinclair – Överläkare, Rehab, SÄS
Diana Swolin-Eide – Överläkare, Barnmedicin,
SU/DSBUS
Rekommenderade läkemedel
Kolekalciferol
Kolekalciferol + kalciumkarbonat
D-vitaminbrist hos barn
Vid brist (<25 nmol/L) rekommenderas behandling
enligt formeln: målnivå (nmol/L) – uppmätt nivå
(nmol/L) = behandlingsdos (i ug), se tabellen ovan.
Evidens för en tydlig bevisad fördel av 25-OH-D
>75 nmol/L saknas i nuläget. Tillräckliga nivåer uppnås hos i princip alla vid 25-OH-D över 50 nmol/L.
Kontroll av nivåerna 25-OH-D bör utföras efter
3-4 mån (5 halveringstider i plasma) för att se om
målnivån uppnåtts eller om dosjustering är nödvändig, då stora variationer i behandlingssvar ses. 800
E kolekalciferol resulterar vanligen i ca 20 nmol/L
ökning av 25-OH-D i serum. Effekten av kalcium
och D-vitaminbehandlingen bör följas upp laborativt. Vid dosändring bör ny laborativ kontroll utföras
efter 3-4 månader. Normalt krävs större doser initialt under ca 3 månader för att korrigera en brist.
Underhållsdosen kan ofta vara betydligt lägre. Om
den bakomliggande orsaken till bristen kvarstår och
stabila nivåer 25-OH-D ses (vid 2 eller fler mätningar)
kan underhållsdos ges och ytterligare laborativa kontroller utebli eller göras mer sällan, t.ex. årligen vid
receptförnyelse.
För information kring D-vitaminbrist hos barn,
se Barnläkarföreningens hemsida:
http://www.barnlakarforeningen.se
Klicka in på "Delföreningar" och vidare till
"Endokrinologi och Diabetes".
Livsmedelsverket rekommenderar profylaktisk
behandling till barn 0-2 år: 5 droppar D-vitamin
(400 E) dagligen. Profylaktiskt till barn upp till 5 år
vid särskilda behov: 5 droppar dagligen. Ett särskilt
behov av profylaktisk behandling upp till 5 års ålder
kan ses hos barn som inte får D-vitaminberikade livsmedel, barn med mörk hudfärg och barn som inte
sommartid vistas tillräckligt utomhus eller har kläder
som täcker ansikte, armar och ben.
REFERENSER
Lorentzon, M et al. D-vitaminbehandling
och skeletthälsa – svenska riktlinjer behövs.
Rekommendationer från Svenska osteoporossällskapets kliniska expertgrupp.
Läkartidningen. 2014;111:CW6C.
Socialstyrelsen. Nationella riktlinjer för rörelseorganens sjukdomar 2012. Stockholm. 2012.
Ross AC, Taylor CL, Yaktine AL, et al (editors);
Committee to Review Dietary Reference Intakes
for Vitamin D and Calcium; Institute of
Medicine. Dietary Reference Intakes for Calcium
and Vitamin D. Washington D.C.: The National
Academies Press; 2011. p. 1-1132.
Regionala Medicinska Riktlinjer – Läkemedel finns på
www.vgregion.se/vardgivarstod/riktlinjer. Kan även beställas från
Adress & Distributionscentrum; [email protected]