Rapport Within - Är vi nöjda med det här?
A D J Ö N ÄR VI ? R Ä H T E MED D PROJEKT WITHIN 2014 1 T HÄR? ÄR VI NÖJDA MED DE Vad beror det på att så många ungdomar mår psykiskt dåligt? Att de självmedicinerar genom att använda droger? Vad beror det på att de inte har någon framtidstro? Inte har något jobb? Inte har klarat skolan? Har blivit mobbade? Inte har något förtroende för vuxna? Inte litar på andra människor? Känner sig svikna? Absolut inte vill ha med några myndigheter att göra? Vad beror det på att vi utan problem kan skildra berättelser om ungdomar som växt upp i min och din kommun med en historia som vi inte kan vara stolta över. Vad beror det på och vad kan vi göra för att förhindra att det blir så här? Under året 2014 genomfördes en kartläggning i sju kommuner i Skåne Nordost. Syftet var att lära och förstå varför vissa ungdomar hamnar i det vi kallar utanförskap och hur vi utifrån en ökad kunskap kan förhindra att detta sker. Projektet kallades Within. För att förklara ett komplext problem är det nödvändigt att förstå en komplex verklighet. Vilken grundproblematik ligger bakom utanförskap? Vilka riskfaktorer spelar in och vilka skyddsfaktorer måste vi förstå? Finns det gemensamma nämnare hos ungdomarna? I så fall vilka? Om det visar sig finnas brister i vårt nuvarande system, vad behöver vi i så fall göra annorlunda? Finns det verksamheter som funnit framgångsrika sätt att arbeta på? I så fall hur? Vi genomförde omkring 130 intervjuer med ungdomar, chefer och medarbetare i samtliga deltagarkommuner från alla de verksamheter som barn och ungdomar möter under sin uppväxt. Kartläggningen innefattade även litteraturgenomgångar av forskning och studier samt omvärldsanalyser av verksamheter nationellt och internationellt som arbetar med samma problemområde. Vårt material är gediget och vi känner oss trygga med våra slutsatser som visar att de största utmaningarna vi står inför inte handlar om tydligare strukturer, fler metoder eller ökad kontroll. Det handlar i mångt och mycket om en brist på de grundläggande faktorer som vi tar för givna; ansvarstagande relationer, tillit och respekt och varje människas rätt att äga svaren och lösningarna kring sin egen situation. Jennika Anderberg Projektledare/Organisations- och ledarskapsutvecklare Matilda Padoan Kartläggare/Statsvetare och utredningskonsult Lena Bertilsson Kartläggare/ Förskollärare INNEHÅLLSFÖRTECKNING Är vi nöjda med det här?2 Vad är utanförskap? 4 8 Utanförskapets onda cirklar4 Hur många är de?6 Utanförskapets pris6 Varför blir det så här?7 Skolans misslyckande - och känslan av att misslyckas8 Vilka misslyckas skolan med?9 14 Skolan - skyddsfaktor eller riskfaktor?12 Maria14 Reaktivitet istället för proaktivitet 17 Universell, selektiv och indikerande prevention17 Men, skolan kan väl inte göra allt!? 19 21 Milo21 Stuprör, hängrännor eller…? 28 Stuprörsproblematiken28 Det måste vara någon annans problem!32 Hängrännor tar inte bort stuprören32 Sarah och Robin 34 Barn och unga som investering 41 28 Hur skulle en sådan organisation se ut?42 Betydelsen av ansvarstagande relationer42 Går det att se och möta varje individ?46 Slutord48 Källförteckning och lästips49 34 Fotnoter51 3 P? VAD ÄR UTANFÖRSKA Vad menar vi när vi säger utanförskap? Vem har rätt att definiera vad som är innanförskap respektive utanförskap? Ska vi utgå från vad som är innanför de sociala normernas gränser och vad som ligger bortom dem? Vem har i så fall rätt att beskriva var dessa gränser går? De ungdomar som vi har mött i vår kartläggning har alla befunnit sig i ett självupplevt, men absolut inte självvalt, utanförskap antingen vid intervjutillfällena eller under en tidigare period i sitt liv. Vi har låtit deras berättelser vägleda oss i undersökningen av utanförskapets olika aspekter, orsaker och verkningar. Utifrån vad vi fått reda på av ungdomarna har vi sedan ställt frågor till professionella och till forskningen på de områden som visat sig vara relevanta. Vår definition av begreppet utanförskap ligger i denna rapport i linje med denna princip; ”Utanförskap innebär att en individ befinner eller känner sig utanför en grupp eller ett sammanhang som hon, hen eller han ser det som önskvärt att tillhöra”. Frustration, Negativ självbild, Självförakt Psykisk ohälsa Kriminalitet Missbruk/ självmedicinering 4 UTANFÖRSKAPETS ONDA CIRKLAR Den bild som utkristalliserat sig har varit att utanförskapet tenderar att bli en självförstärkande process, något som vi vill beskriva som utanförskapets onda cirklar. Frustration, negativ självbild och självförakt… I de berättelser vi har fått ta del av har det framkommit att utanförskapet alltid präglats av ett tillstånd av frustration och av en negativ självbild som ibland gränsat till självförakt. ”Vi var väl en ungdomsgrupp som bara var problembarn, liksom. Hopplösa fall!” … psykisk ohälsa... Frustrationen över den egna situationen, vad den än beror på, och den negativa självbilden är plågsamma i sig, men många utvecklar också en mer uttalad psykisk ohälsa, så som exempelvis depressioner och ångest. Den psykiska smärtan och ångesten tar sig ofta uttryck i ett destruktivt beteende, vilket ungdomarna riktar antingen mot sig själva, mot omvärlden, eller både och. ”Sov hela dagarna och gjorde ingenting kan man ju säga. Jag fixade knappt och... och duscha. För jag mådde så dåligt så jag bara satt i mitt rum, rakt upp och ner.” ”Ingen orkar må dåligt hur länge som helst” … missbruk och självmedicinering… Den psykiska ohälsan driver många unga att söka sig till droger, som en strategi att hantera ångesten och dämpa eller fly från alla de plågsamma händelser, tankar, känslor och bilder som präglar deras liv. ”Jag knarkade och drack och mådde dåligt” “Då satt jag på mitt rum och rökte cannabis och låste in mig och ville inte ha med någon att göra, typ. Då hade jag ju inga känslor alls kan man ju säga.” … kriminalitet… De som självmedicinerar börjar ofta begå olika former av egendomsbrott (inbrott, cykelstölder, rån av anhöriga och kompisar) för att finansiera sin droganvändning. ”Det finns ju en anledning till att de missbrukar. Att de inte mår bra! Nej... de mår psykiskt dåligt och de klarar inte ut den sociala situationen som de ställs inför i skolorna och i allt möjligt, så... Och det spelar ingen roll varifrån man kommer, om man kommer från en liten kommun eller stor kommun eller något annat land. Om man inte förstår och kan greppa kontrollen, då tar man till andra sätt. Vi har folk som är begåvade, mycket begåvade, men som inte har blivit socialt korrekt bemötta. De har till exempel fått mycket stryk när de varit unga, som barn av sina föräldrar. Nästan alla vi träffar har någonstans varit traumatiserade i olika sammanhang. Och det är inte jordbävningar jag pratar om utan det är mera personliga saker de har varit med om.” Psykolog inom kriminalvården … frustration, negativ självbild, självförakt… Att befinna sig i kriminella sammanhang, på ett för alla uppenbart sätt utanför vad som är socialt accepterat, blir en bekräftelse för de unga att de platsar i det självupplevda utanförskapet. Den negativa självbilden och självföraktet förstärks och cementeras, och för vissa blir de onda cirklarna nu en spiral som snurrar runt, runt i en destruktiv självförstärkande process. Frustration, Negativ självbild, Självförakt Psykisk ohälsa Kriminalitet Missbruk/ självmedicinering Individens onda cirklar Det finns lika många resor genom utanförskapet som det finns människor. Vissa unga reagerar på sin situation genom att rikta destruktiviteten utåt, inte sällan med en utveckling som leder till att de hamnar i kriminella sammanhang. Andra vänder destruktiviteten mot sig själva, självmedicinerar med cannabis och/eller andra droger. Några gör båda delarna, framförallt för att finansiera sitt missbruk. Självklart finns det också de som varken använder illegala droger eller befinner sig i kriminella sammanhang utan “bara” lider av psykisk och/eller fysisk ohälsa. 5 Psykisk ohälsa Bland unga personer är förekomsten av egenrapporterad ängslan, oro eller ångest betydligt högre än bland äldre åldersgrupper. Omkring 25% bland unga kvinnor och omkring 15% bland unga män uppger i SCB:s årliga undersökning att de lider av ängslan, oro eller ångest. Antalet självmord bland unga minskar inte heller, vilket går emot trenden för befolkningen som helhet. Då det gäller självmord finns en överrepresentation bland män - det är dubbelt så vanligt att unga män tar sitt liv jämfört med unga kvinnor. Unga män tenderar också att att utifrån kunna göra en uppskattning av hur stor gruppen är. Vi har här kunnat ta Temagruppen Unga i Arbetslivets analysmodell, Unga som Varken Arbetar eller Studerar (UVAS), till hjälp. UVAS-statistiken omfattar gruppen 16-25-åringar som under ett år, enligt nationella register, inte har: •haft studiemedel, varit utbildningsregistrerade eller studerat vid SFI •haft inkomster över ett prisbasbelopp (44 400 kronor 2014) •arbetspendlat till Norge/Danmark inte prata om sin psykiska ohälsa med sin omgivning, något som skulle kunna peka på att andelen unga män som mår psykiskt dåligt egentligen ligger högre än vad som visar sig i SCB:s mätningar. Baserat på analysmodellen omfattar gruppen unga i utanförskap omkring 11% (2903 personer 2012) i åldersgruppen 16-25 år i de sju kommunerna i Skåne Nordost, att jämföra med cirka 9% i hela riket.1 Källor: SCB (2014); Karolinska Institutet: http://ki.se/forskning/fakta-om-sjalvmord HUR MÅNGA ÄR DE? Det är svårt att göra en uppskattning av hur många ungdomar som riskerar ett långvarigt utanförskap om vi vill hålla fast vid de utsattas egen rätt att beskriva sin situation. De unga beskriver inte sin situation i termer av huruvida de har ett arbete eller inte, om de studerar eller inte - de pratar om vad som hänt dem, om sin frustration, om hur de mår. Däremot har de alla det gemensamt att de varken arbetat eller studerat under den period då de upplevt att de mått dåligt och känt sig frustrerade. Alla vi har pratat med har också ett arbete - ofta vilket som helst - som en av de viktigaste ingredienserna i sina framtidsdrömmar. Att ungdomarna varken arbetar eller studerar kan därför betraktas som ett bra sätt 6 UTANFÖRSKAPETS PRIS Det finns flera sätt att räkna på utanförskap. Enligt den modell som är framtagen av nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog kan vi räkna med att omkring 12,8% i varje årskull hamnar i någon form av utanförskap under skolåren och ungdomstiden. Lågt räknat kan vi anta att hälften av denna grupp fortsätter i någon form av livslångt utanförskap. En genomsnittlig årlig kostnad för en individ i utanförskap uppgår till drygt 400 000 kronor. Kommunen och Försäkringskassan är de stora kostnadsbärarna. Om vi dessutom inkluderar de produktionsförlustkostnader som uppstår till följd av att personen i fråga inte lyckas ta sig in på arbetsmarknaden får vi ytterligare en kostnad på drygt 300 000 kronor. Totalt pratar vi om mer än 700 000 kronor per person och år. Siffrorna avser ett ”normalt” utanförskap (utredningar, stödinsatser, missbruksvård, Kommun 6-åringar år 2014 Förväntat livslångt Kostnad per årskull/år Kostnad efter 45 år utanförskap/årskull Kristianstad 978 62,592 438144001971648000 Hässleholm 488 31,232 21862400983808000 Bromölla 142 9,088 6361600286272000 Östra Göinge 149 9,536 6675200 Osby 139 8,896 6227200280224000 Höör 170 10,88 7616000342720000 Hörby 141 9,024 Totalt 2207 141,248 300384000 6316800284256000 988736004449312000 Beräkningen av utanförskapets pris per årskull i tabellen utgår från formeln: Antal personer/årskull (6-åringar) år 2014x12,8%/2x700 000 krx45 år (antalet år i arbetsför ålder) ekonomiskt bistånd, sjukpenning etcetera). Utvecklar personen i fråga yrkeskriminalitet eller grovt missbruk ökar kostnaderna avsevärt. 2 För Skåne Nordost innebär utanförskapet alltså uppskattningsvis en kostnad på nästan 100 miljoner kronor per år – per årskull i åldrarna 20-65 år! För de sexåringar som började förskoleklass i augusti 2014 kommer utanföskapets pris ha uppgått till 4,4 miljarder då de uppnått pensionsåldern år 2073. Vem åker på att betala? 34 % Kommun 26 % Försäkringskassan 20 % Landstinget 9 % Rättsväsendet 6 % Övrigt VARFÖR BLIR DET SÅ HÄR? De unga som fastnar i långvarigt utanförskap kommer med stor sannolikhet att leva liv präglade av stort personligt lidande och dessutom kosta samhället enorma summor pengar. Den enskilt största risken för långvarigt utanförskap har de unga människor som lider av någon form av fysisk eller psykisk sjukdom eller ohälsa. Därefter kommer den grupp unga som tar emot ekonomiskt bistånd. Vi kan också se att de som inte går i gymnasiet, antingen för att de aldrig börjar eller för att de senare hoppar av, löper mycket stor risk för långvarigt utanförskap. Det är mycket svårt att få och behålla ett arbete utan gymnasieexamen, även i de fall då gymnasiekompetensen egentligen inte behövs för att utföra arbetet.3 Forskningen och vår egen undersökning visar att den psykiska ohälsan, beroendet av ekonomiskt bistånd och oförmågan att klara gymnasiet hänger ihop.4 Bilden är entydig: vägen in i utanförskapet startar i hemmet och fortsätter i skolan.5 5 % Arbetsförmedlingen Källa: www.utanforskapetspris.se/ 7 ANDE SKOLANS MISSLYCK LYCKAS NSLAN AV ATT MISS - OCH KÄ Så många klarar inte skolan Om normalitet Läsåret 2013/14 misslyckades skolorna i Definitionen av det vi kallar problembarn har Nordöstra Skåne att ge 330 unga människor alltid varit i relation till det ”normala barnet”. en grundskoleutbildning som gjorde dem be- Normalitet är en social konstruktion där det höriga till gymnasiets nationella program. handlar om att balansera mellan för mycket År 2013 var det 568 unga människor i Nor- och för litet, rätt och fel - men vad som är döstra Skåne som ännu inte fått slutbetyg för mycket respektive för litet, rätt eller fel, från gymnasiet, trots att de påbörjade gym- bestäms av den kulturella kontexten. Hur vi nasiet 2008. ser på och kategoriserar barn är alltså alltid Källa: Skolverkets databas SIRIS, skolverket. kopplat till socialt och språkligt konstruerade se; egna beräkningar värderingar och idéstrukturer.1 Som situationen ser ut nu lyckas kommunerna i Skåne Nordost enbart ge mellan 8590% av alla barn tillräckliga kunskaper för att gå ut grundskolan med godkända betyg - en situation som sett likadan ut de senaste tio åren. På gymnasienivå är det ännu sämre ställt. Endast 75% av alla ungdomar har avslutat gymnasiet inom fem år efter påbörjade studier. Framförallt är det eleverna på de individuella programmen som inte klarar sig - endast 20% av dessa elever har klarat sina gymnasiestudier inom 5 år. Siffran har varit konstant de senaste tio åren4. Vi kan se att pojkar som grupp har lite svårare att klara både grundskolan och gymnasiet än vad flickor har, men skillnaderna är inte särskilt stora.5 Den grupp som klarar skolan allra sämst är de som av en eller annan anledning uppfattas som att de inte passar in - och normen för vad som “passar in” i skolans värld formas i huvudsak av de vuxna. 8 “De har den verktygslåda de har och de använder den. Och i våra ögon ser det oerhört underligt ut. De passar inte in. Så på något sätt så agerar inte de här barnen som vi tycker att de borde göra och de beter sig inte som vi tycker att de borde göra. Antingen genom att de låter oerhört mycket eller genom att de avviker, det beror på vilken svårighet man har i botten och vilka verktyg man har.” Specialpedagog Skolans sätt att hantera barn som bryter den rådande normen leder många gånger till att barnens syn på varandra som olika ökar. Många av de barn som har inlärningssvårigheter eller någon form av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar berättar att de känt sig udda och haft svårt att få ”vanliga” kompisar. Genom att barnen och ungdomarna dessutom inte får stöd i att forma positiva kamratrelationer förstärks utanförskapet ofta under skoltiden. Många av dem vi träffat har utsatts för mobbing redan ”Frågar du ett litet barn vad det vill bli när det blir stort så får du många svar: ”polis”, ”prinsessa”, ”doktor”... Frågar du en ungdom svarar de ”Jag vet inte”. Vart försvinner deras framtidstro och vad är det som gör att den försvinner?” Studie -och yrkesvägledare i grundskolan från låg ålder, något vi idag vet har starka samband med negativ självbild och psykisk ohälsa, även i vuxen ålder. De barn som har svårast att klara skolan kan delas in i två grupper; de som vänder frustrationen utåt och de som vänder den Mobbing I Skåne utsätts cirka 5% av barnen i grundskolans årskurs 6-9 för regelbunden mobbing i skolmiljön (en gång i månaden eller oftare). Omkring 15% av flickorna och 10% av pojkarna i årskurs 6-9 utsätts dessutom för trakasserier och kränkningar via internet eller mobiltelefonen. De som har “uppförandeproblem”, lider av “hyperaktivitet” eller har “ADHD-symtom” löper mycket förhöjd risk att vara inblandade i mobbing - både som utsatta och som mobbare. Källor: Folkhälsorapport Barn och Unga i Skåne 2012; Socialstyrelsen (2012) inåt. De som vänder frustrationen utåt brukar vi kalla för hyperaktiva, utåtagerande och aggressiva. De syns och hörs i skolmiljön men befinner sig inte alltid på lektionerna. De som vänder det inåt väljer i många fall att inte gå till skolan alls. Olika barn kan välja olika strategier vid olika tillfällen, något vi sett exempel på i våra intervjuer med ungdomarna. Att vända frustrationen inåt verkar vara vanligare hos flickor som grupp och att vända den utåt vanligare hos pojkar som grupp - men många flickor är också utåtagerande och många pojkar vänder också frustrationen inåt. Gemensamt för alla dessa barn, oavsett strategi, är att de mår oerhört dåligt av att befinna sig i skolmiljön. VILKA MISSLYCKAS SKOLAN MED? De unga som skolan misslyckas med är de som inte passar in i samhällets normer - ut9 ”Jag kan ju säga, jag blev utstött i skolan. Så jag blev ju ganska utsatt där, så jag gick ju inte till skolan på kanske två månader. Och skar mig och hade mig. Min mamma såg det men hon bad inte om hjälp heller.” Alla verkar ju ha ADHD nu för tiden... Hälften av alla barn som bevittnar våld i nära relationer riskerar att utveckla posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Symtomen för PTSD liknar i stor utsträckning dem som vi förknippar med den neuropsykiatrisk funktionsnedsättningen ADHD - aggression, hyperaktivitet och utåtagerande. I Sverige diagnosticeras cirka 5% av alla skolbarn med ADHD och antalet tenderar att öka för varje år. Källor: Corneliussen, T (2012); Socialstyrelsen (2014) seendemässigt, beteendemässigt, socioekonomiskt, funktionsmässigt, inlärningsstilmässigt, språkmässigt och så vidare. Ofta sammanfaller det med att barnens hemmiljö inte fungerar stödjande för barnet. Många barn växer upp i utsatta områden som redan initialt ger barnet sämre förutsättningar: vuxna i barnens omgivning har ofta låg utbildningsnivå, socioekonomisk problematik, arbetslöshet, språkförbistringar och många lider av psykisk eller fysisk ohälsa. Barn som går hungriga till skolan, växer upp utan kärlek och stöd, utsätts för eller bevittnar våld har generellt mycket svårt att klara skolans krav. Barn som inte bor i kärnfamilj, och särskilt barn som inte bor med någon av sina föräldrar, är extra utsatta.9 Mest framträdande är dock den problematik som uppstår då ett barn inte passar 10 in i skolans norm kring hur lektioner bör bedrivas, hur en skoldag bör läggas upp och hur personella strukturer ska fungera. De barn som inte mår bra i denna struktur eller kan anpassa sig till vad som uppfattas som normalt kategoriseras då som avvikande och olika åtgärder sätts in. “Bland de mer framträdande och allvarliga bristerna finns brister i anpassningen av undervisningen efter elevernas förutsättningar, behov, intressen och erfarenheter. Därigenom försämras förutsättningarna för eleverna att känna delaktighet och lust att lära. Tillit till elevens förmåga och, där det behövs, ett väl anpassat särskilt stöd för enskilda elever är också sådant som brister på många skolor och som är avgörande för de berörda elevernas framgång i skolan.” (Ur: Skolinspektionens årsrapport 2010) Svensk skola har sitt ursprung i en grundläggande god idé om att fostra, skapa och utbilda en god arbetsklass med hög standard för landets bästa, vilket har gett, och fortfarande ger, långvariga effekter för dagens barn. Skuggan av detta sätt att tänka ligger fortfarande över skolan, visserligen i mer raffinerad form, men ändå klart synligt om vi betänker hur vi kategoriserar och bedömer olika aktiviteter i skolan utifrån en norm kring vilken nivå du bör befinna dig på vid en viss given ålder. Med dessa förutsättningar har skolan, per definition, alltid varit exkluderande - alla har inte en grupp av elever som alla är ”dåliga” i klarat alla krav och nivåer. Under de senaste decennierna kan vi se tron att vi på så vis kan hjälpa dem bättre. ett ökande ansvarstagande från skolans sida I grunden blir detta lika exkluderande med som har löpt parallellt med utvecklingen samma negativa effekt på individen. Dagens skola med alla sina avstämningav läroplanens intentioner. Från en grundtanke, grovt formulerat, att individen fullt ar, kontroller och bedömningar har som ut skulle anpassa sig till skolans krav, till avsikt att fånga upp individer som inte når att skolan måste stödja och stötta de indivi- de olika nivåerna och stödja med hjälp av der som inte klarar kraven. Dessa försök till anpassningar, specialstöd, åtgärdsprogram kompensatoriskt ansvar var från början ut- m.m. Det är tydligt i vår undersökning att formade i exkluderande strukturer där man skolan gör allt detta med goda intentioner placerade elever i olika klasser beroende av - att hjälpa individen. Man försöker komhur väl de klarade skolans krav. Ett förödan- pensera genom att ge stöd till de individer de system som kartläggningen visat skapa- som inte nått samhällets krav. Men det funde en känsla av utanförskap och försämrad damentala problemet kvarstår. Det är fortsjälvkänsla hos många individer, något som farande individen som ska anpassa sig till de burit med sig in i vuxenvärlden. Det finns skolans system, det är inte en inkludering fortfarande många vuxna som pratar om att utan en integrering där individen skall forde gick i specialklass eller så kallad OBS- mas till att passa in. klass. inte koncentration, mådde Skolan har försökt utveckla ”Hade sitt arbetssätt med att skapa dåligt. Sedan fick jag min ADHD-diagsammanhållna klasser, med det undantaget att elever med nos efter att jag redan slutat skolan.” särskilda behov lämnar för Inkludering innebär istället det motsatta: olika sorters grupperingar inom områden de ”brister i”. Tanken är att om du är ”då- att utgå från de olika unika individerna och lig” i t.ex. engelska är det bättre att vi gör därifrån utforma skolan. Det blir skolans 11 tunga ansvar att anpassa och utforma en verksamhet där alla passar in och känner sig delaktiga. Skillnaden för individen är enorm, det är skolan som gör åtgärder för att kunna möta behoven, inte individen som ska ha åtgärdsprogram för att kunna passa in i skolan. “Man ska veta att lärare är fulla av idéer till lösningar. Bekymret med de idéerna är inte idéerna i sig, utan det är att man inte inventerar vad problemet är från början, utan man sätter in en insats som inte passar med bekymret. Och den enda som vet vad barnets bekymmer är, är egentligen barnet själv. Så vad man måste göra är att lära sig lyssna på de här barnen. Vi måste ge barnet mandatet att faktiskt äga sitt eget problem. Och det är inte förrän jag har identifierat bekymret som jag kan sätta in rätt hjälp eller presentera rätt verktyg. Så det händer att man skriver rätt många åtgärdsprogram som inte håller mer än kanske i tre dagar. Och det skapar frustration både hos den unge och hos de lärare som möter dem.” Specialpedagog stiga namn, beter sig konstigt, har konstiga kläder, inte får vara med - för dessa barn har skolan istället raserat en kanske redan svag självkänsla och skapat den frustration, negativa självbild och psykiska ohälsa som senare leder in i det vuxna utanförskapets onda cirklar.11 Dessa barn har i många fall dessutom en icke-stödjande eller direkt destruktiv hemmiljö. Detta innebär sammantaget att skolan i många fall, misslyckas med att leva upp till sitt kompensatoriska ansvar och istället förstärker effekten av de riskfaktorer som redan finns runt de utsatta barnen i form av egna sårbarheter och destruktiva hemmiljöer. ”Jag hatar skolan! Den är bara fyrkantig. Alla säger att det är bra att sticka ut och vara annorlunda. Ända tills någon är det. Då är det bara ett problem.” Tio främsta skäl till avhopp från gymnasiet 12 SKOLAN - SKYDDSFAKTOR ELLER RISKFAKTOR? Mobbing, socialt utanförskap Vi pratar ofta om “att klara skolan” som en skyddsfaktor. Det är också mycket tydligt i forskningen att de som klarar skolan, oavsett hemförhållanden och andra omständigheter, har en större chans att klara sig i livet än de som inte klarat skolan10. Men barnen som inte passat in i skolan, som sedan grundskolan fått reda på av både lärare och klasskamrater (och kanske syskon och föräldrar) att de är dumma, annorlunda, inte kan sitta still, inte kan vara tysta, är för tysta, ser konstiga ut, har kon- Vuxna som inte bryr sig Brist på pedagogiskt stöd i skolan Dåligt bemötande i skolan Bristfälligt pedagogiskt stöd i skolan efter långvarig frånvaro (på grund av sjukdom/ missbruk) Behov av mer praktik och mindre teori Stökig skolmiljö Fel programval Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som inte upptäcks under utredning Dåliga hemförhållanden Källa: Temagruppen Unga i arbetslivet 2013:2 ”Varje dag bär jag med mig mina skolmisslyckanden” 13 MARIA 14 Maria gick genom hela sin skolgång med känslan av misslyckande. Hon tyckte det var svårt att hänga med i undervisningen, särskilt att sitta still, läsa och skriva. Det kröp i kroppen på henne, hon var tvungen att röra sig. I hennes familj och släkt hade ingen läst mer än grundskolan. Något stöd hemifrån gick inte att förvänta sig. Skolan var något man genomlevde helt enkelt! Hennes egen slutsats var att hon var dum. Hon passade inte in. Hon förstod inte vad läraren ville att hon skulle göra och varför det tog så lång tid att läsa. Hon hann aldrig klart innan det var dags för någon ny uppgift. ”De bara sa att jag skulle läsa ändå. Jag försökte ju, men mer kunde jag ju inte göra.” Ett tag fick Maria stödundervisning under vissa lektioner, av en specialpedagog. När Maria började fyran fick skolan dock minskade resurser och specialundervisningen togs bort. Maria började känna sig mer och mer utanför i klassen. Maria och hennes föräldrar kallades till möten på skolan. Möten som inte ledde till någonting. Rektor och kurator pratade om att hon kunde få hjälp av sina föräldrar med läxorna, men på vägen hem sa hennes pappa att skolan var han minsann färdig med. Det fick hon klara själv! Ju äldre Maria blev desto mer uteblev hon från lektionerna. Det var ju ändå inte lönt att gå dit. Maria höll till på skolan men gick inte på lektionerna. De blev ett gäng som höll ihop, korridorvandrare. Det var mest killar och Maria började hänga ihop med dem även efter skolan, de drev runt, drack alkohol och det förekom en del droger. När skolket pågått ett tag kallade skolan till nya möten. Ett av dessa resulterade i att Maria kom till en resursskola. ”Det var kanon, vi hade flera lärare i varje klass, det var lite mer fritt, jag kunde röra mig när jag ville”. Resursskolan var dock bara en tillfällig lösning och efter en period kom Maria tillbaka till sin vanliga skola med rekommendationen att hon skulle utredas. 15 ”Tyvärr är utredningar dyra och det finns det inte möjligheter till just nu”, förklarade hennes rektor. Maria slutade grundskolan med ofullständiga betyg. Hon kom in på IV-programmet men valde även nu att oftast inte vara närvarande på lektionerna. ”Hon blev en av dem som kommer och går i gymnasiet. De syns inte i statistiken och triggar inga system, därför tar ingen hand om dem. Vi har inga rutiner kring hur vi ska hantera detta”, berättar en kurator på gymnasieskolan. När Maria var 17 år blev hon mamma till en liten flicka, ”När jag tänker så här i efterhand var det nog så att jag skaffade barn för att jag skulle bli ’någon’, att få ett värde som människa”. Ungefär samtidigt flyttade Maria hemifrån, in till sin pojkvän tillika barnets pappa. Maria avslutade aldrig sina gymnasiestu- dier vilket varken väckte några reaktioner från skolan eller hennes föräldrar. Hon kontaktade socialkontoret för att ansöka om försörjningsstöd och fick träffa en handläggare. ”Det stämde inte alls mellan oss, hon förstod liksom inte mig och jag kände mig ifrågasatt hela tiden. Sen slutade hon så jag fick en annan… och sen har dom bytt många gånger sen dess…” Jag tycker egentligen inte om att gå dit men jag måste ju”. En tid därefter separerade Maria och barnets pappa och Marias tillvaro blev allt mer destruktiv. ”Under denna tid gjorde jag i stort sett ingenting. Jag sjönk in i en livsstil med rökning och mediciner. Mediciner för att ta hand om biverkningar från andra mediciner och fetma. Beredd att bli sjukpensionär.” Maria är 22 år. ”Jag kan erkänna att jag haft en dömande och nedvärderande syn på de som kom till oss. Vi hade våra telefon- och besökstider och gömde oss bakom låsta dörrar. Ringde eller kom någon utanför dessa tider fick de återkomma. Det är hemskt men det blir ju ett sätt att överleva när man har för mycket att göra och när man känner att man inte räcker till. Om man intalar sig att klienterna är ärende istället för människor så är det enklare att hålla det ifrån sig.” Socialsekreterare ”Tidigare tyckte jag att jag hade gjort mitt när jag hade pratat med ’mina’ elever. Check! Följt mallen för hur en mentor ska vara och göra. Check! Check! Nu förstår jag att det inte räckte till. Mentorskap handlar om så otroligt mycket mer.” Lärare i grundskolan 16 T REAKTIVITET ISTÄLLE FÖR PROAKTIVITET Resan mot utsatthet och utanförskap börjar alltså i de flesta fall mycket tidigt i livet och leder succesivt till en tillvaro med en varierad grad av psykisk/fysisk ohälsa, långtidsarbetslöshet, långtidssjukskrivning och bidragsberoende. Ibland även följt av missbruk och kriminalitet. Det ena destruktiva symtomet leder snart till nästa och de ”onda cirklarna” fortlöper om inte rätt saker görs för att hjälpa barnet/ungdomen att bryta sin situation. Gemensamt för nästan alla som hamnar i utanförskap är att symtomen funnits där under väldigt lång tid och att väldigt många vuxna varit involverade i barnets resa. Tråkigt nog kan också väldigt många intyga att vi ”tidigt såg att det var något som inte stämde” eller ”redan på förskolan visste vi att detta skulle hända”. Trots att konsekvenserna av utanförskap är betydande och vi uppenbarligen vet och ser vem som riskerar att hamna utanför verkar vi vara oförmögna att förhindra det. Hur kommer det sig? I den inledande delen av denna rapport visade vi att det är samhällsekonomiskt mycket lönsamt att bryta och förebygga utsatthet och utanförskap bland barn och unga. Ju tidigare vi kan påbörja ett förebyggande arbete, desto mer ekonomiskt blir det och desto troligare är det att vi lyckas bryta en negativ utveckling. Dock är det alltid mer lönsamt att sätta in sena insatser än att inte göra någonting alls. UNIVERSELL, SELEKTIV OCH INDIKERANDE PREVENTION Förebyggande insatser kan beskrivas i tre olika dimensioner: Universell prevention (primärprevention) riktar sig till alla i en grupp, exempelvis ett antimobbingprogram på en skola eller en utbildning till alla tonårsföräldrar i en kommun. Här ingår även att skolan lever upp till sitt demokratiska uppdrag med ett gott skolklimat och en god arbetsmiljö fri från kränkande behandling. Här handlar det främst om att öka antalet skyddsfaktorer runt våra barn och unga vilket visat sig motverka de eventuella riskfaktorer som i större eller mindre skala finns kring alla barn. Den universella preventionsformen är den vi lägger minst resurser på och därmed ser minst av i samhället. ”Argumentet att ”Vi har inte råd med förebyggande insatser” ska sättas i ett annat perspektiv för att bättre spegla verkligheten. Vi har inte råd att låta bli!” Lena Hök, Chef Idéer för livet och Corporate Responsibility Norden12 17 Selektiv prevention (sekundärprevention) riktar sig till dem som befinner sig i riskzonen för att utveckla ett problem. Dessa identifieras ofta genom kunskap om riskfaktorer vilka man sedermera arbetar för att möta och eliminera. I viss mån genom att också öka antalet skyddsfaktorer. Det kan till exempel röra sig om metoder för att hjälpa föräldrar och lärare att hantera bråkiga och störande barn, öppenvårdens uppsökande verksamhet eller insatser kring barn med inlärningssvårigheter. Slutligen har vi indikerande prevention (tertiärprevention) som går ut på att hjälpa dem som redan har utvecklat en problematik. Här finner vi till exempel insatser som riktar sig till att få ungdomar som ägnar sig åt brottslig verksamhet att bryta sitt beteende och sin situation för att på så vis förebygga ytterligare destruktivitet, HVB-hem etcetera. För att bedöma vilken typ av preventiv insats som är mest lämpad måste man veta en hel del om de personer man vill nå och påverka. För en förskola eller skola handlar det om att förstå vilket behov av stöd barnen behöver. Vilka unika förutsättningar har varje enskilt barn? Vad kan hända om han/hon inte får rätt stöttning? Många skolor berättar att de har en stor grupp barn som befinner sig i ”riskzonen” (se modell ovan: Visst behov av stöd). Barn som behöver lite extra stöttning, uppmuntran och en vuxen som lyssnar. De behöver mer stimulans, stöd och tid i sitt lärande och de behöver någon att lita på. Klarar skolan inte av att leva upp till dessa behov och med hjälp av rätt skyddsfaktorer skapa en balans kring barnets totala livssituation kommer barnet med största sannolikhet inom en snar framtid utveckla låg självkänsla, introvert eller utåtagerande beteende, skolk etc. Ett barn som har vissa svårigheter initialt riskerar alltså, på grund av systemets oförmåga att agera, utveckla ett större och mer komplext behov av stöd. ”Det är ju så, vi hinner Stort behov av stöd Indikerande prevention inte. Vi måste prioritera de som stökar som mest. Och så gör vi väl inte all- Visst behov av stöd Selektiv prevention tid det på rätt sätt… de tysta barnen hamnar sist. Tills det är akut för då får vi ofta hjälp utifrån” Allt fungerar bra 18 Universell prevention Lärare i grundskolan MEN, SKOLAN KAN !? T L L A A R Ö G E T IN L VÄ Nej, skolan kan inte lösa alla samhällets problem. Socialtjänsten är, bredvid skolan, den enskilt viktigaste verksamheten för ett effektivt preventionsarbete gällande barn och unga - det är dess uppdrag! Här finns enormt värdefull kompetens som kartläggningen visar används i en alldeles för begränsad skala och alltför isolerat från skolans verksamhet. I dag arbetar socialtjänsten i princip inte alls med universella preventionsinsatser utan anlitas nästan uteslutande reaktivt (indikerande och i viss mån selektiv prevention). Socialtjänstens uppdrag regleras bland annat genom Socialtjänstlagen och de har det yttersta ansvaret för att alla människor som bor i en kommun får den hjälp och det stöd de är i behov av. Det är självfallet ett gediget ansvar. Men det betyder inte att man bör vänta att ta över tills inget annat fungerar. Vår kartläggning har dock visat att socialtjänstens arbete på många håll i Skåne Nordost ofta följer en ”sista instans”-logik i arbetet med barn, unga och deras familjer. Strukturmässigt är de flesta kommuner styrda av rutiner och riktlinjer som präglas av denna ”sista instans”-logik för socialtjänsten. Det leder till att barnomsorg och skola kopplar in socialförvaltningens verksamhet först då medborgaren i fråga är i stort behov av stöd eller om det förefaller finnas skäl till misstanke om bristande hemförhållanden. Barnomsorgen och skolan som vanligtvis har en relativt god relation med familjen och barnen (och väldigt mycket kunskap eftersom de träffas varje dag) försöker ofta för länge på egen hand hantera problematiken. ”Vi har ju ett kompensatoriskt ansvar att förhålla oss till och innan vi har provat att på olika vis samverka med familjen och försöka anpassa verksamheten så att det ska fungera så ska vi inte koppla in soc. Vi förlorar så mycket tid på att inte kunna agera med rätt kompetens direkt. Vi har ju inte den själva. Det är ju först när inget annat fungerar eller om man ser att det är riktigt allvarligt. Då anmäler vi ju direkt såklart. Men det är ju ofta långt senare” Lärare i grundskolan 19 Förskolan och skolan upplever stora problem med att de inte kan ”bolla” med till exempel socialsekreterarna eller BUP i vissa ärenden för att på så vis sedan kunna arbeta vidare med barnet eller dennes familj. ”Vi har ju redan en relation här… som vi hela tiden jobbar på att bygga upp med mentorskapet och så. Sen när vi inte själva räcker till längre då måste vi lämna över till en annan verksamhet. Det blir väldigt fel. Vi får inte längre veta vad som händer. Både barnen och deras föräldrar blir ofta arga på oss och tycker vi har svikit dom. Sen är det ju kört. De vill ju aldrig samarbeta med oss mer vilket inte gynnar barnens skolgång direkt”. Lärare i grundskolan Utöver att arbetssättet i sig leder till att hjälp och stöd sätts in alldeles för sent försvårar det dessutom arbetet. Socialtjänsten blir inkopplade i människors liv först då problematiken runt en familj eller enskild individ redan accelererat, komplexiteten har ökat och det nästan är omöjligt att få personen i fråga att vilja ta emot det stöd som erbjuds. En situation som medarbetarna och cheferna inom socialtjänsten lyfter fram som ett av sina största problem. ”Vi måste erkänna att vi har ett alldeles för krångligt system. Jag önskar vi kunde jobba med att guida personen och jobba med förtroende. Det är skillnad mot förr, nu måste allt anmälas och utredas. Nu kommer vi in i deras liv när det gått så långt. De har fått så svåra problem.” Enhetschef inom socialtjänsten ”Många som kommer till mig har ju redan bestämt sig för att soc är skit. De har varit med om så mycket redan. Kanske deras föräldrar har haft med oss att göra eller så har de träffat någon annan här som det inte har fungerat så bra med. Då låser sig allt. Lyckas man inte få till en bra relation är det helt kört. De ger ingenting tillbaka. De kommer inte ta emot vår hjälp vad vi än gör.” Behandlande socialsekreterare 20 MILO 21 Milo växte upp i en familj där båda föräldrarna kämpade med sitt. Pappan led av PTSD, var deprimerad, ofta arg och kunde slå Milo ibland. Mamman jobbade som personlig assistent alla tider på dygnet, inte minst kvällar och helger. ”Hon har ju jobbat röven av sig i princip för att hålla ihop allting och... för att jag skulle få kläder och mat och... Hon har ju fått ta allting, alltid.” Lillasyster hade en hjärtsjukdom som gjorde att det mesta av mammans lediga tid gick åt till att vara på sjukhus med henne. Milo var ofta väldigt orolig för sin lillasyster. Han levde också med en ständig oro för pappans våldsamma utbrott. När Milo började skolan hade han väldigt lätt för sig i början – hans mamma hade tränat både räkning och läsning med honom och när han började förskoleklass var han redan på treans nivå. ”Jag kunde redan räkna, och kunde klockan och... längre fram än de andra.” Ändå skar det sig med både lärare och klasskompisar. Milo hade ofta svårt att sitta stilla och koncentrera sig. Han blev lätt uttråkad eftersom han upplevde skolarbetet som alldeles för lätt och att ingen i skolan såg att hans kapacitet låg på en helt annan nivå. ”Jag blev ju helt understimulerad i skolan. Alltså helt understimulerad!” Milo fick ofta skäll för att han inte var tyst och stilla under genomgångarna i skolan. Det var lätt att provocera Milo och de andra barnen tyckte att det var kul att reta honom. 22 Då började han ofta slåss och skrika och fick då skäll från läraren. När Milo var 10 år skiljde sig föräldrarna. Familjen fick det nu ännu svårare ekonomiskt, och mamman var tvungen att ansöka om kompletterande ekonomiskt bistånd för att få pengarna att räcka till. Milo började nu komma i ännu värre slagsmål på skolan, och en dag när han hamnat i ett bråk tog han stryptag på ett annat barn i parallellklassen. Skolan gjorde en anmälan till socialtjänsten och upprättade ett åtgärdsprogram. Det skulle under den resterande tiden i grundskolan komma att bli flera anmälningar till socialtjänsten. När Milo började högstadiet fick han en lärare, August, i samhällskunskap och geografi som han tyckte om. Läraren accepterade att Milo behövde upp och röra på sig ibland och sitta ifred ibland. Han uppmuntrade Milo och lyfte fram honom som en kreativ och intelligent elev. Milo hade dock etablerat sig som ”en av de stökiga invandrarkillarna” i de andra barnens och de flesta lärares ögon, och det fungerade dåligt med kompisrelationerna i klassen. Mamman hade vid det här laget skadat ryggen i arbetet som personlig assistent och var sjukskriven. Milos lillasysters sjukdom hade försämrats och han oroade sig ständigt för vad som skulle hända henne. ”Då gick jag halva skolan som jag skulle, sedan gick jag inte i skolan alls. Eller jag var i skolan men jag var inte på lektionerna.” Milo började, tillsammans med en annan ”stökig” tjej i klassen, att söka sig till några äldre killar i åttan som skolkade mycket. ”Det var jag och en annan tjej, och ett gäng killar som vi umgicks med. Vi slappade under hela högstadiet. Vi var väl en ungdomsgrupp som bara är problembarn, liksom. Vi satt i korridorerna.” Skolan var väl medveten om Milo och hans gäng. De såg till och med vad som fattades dem: “Normbrytarna är ju väldigt, väldigt ofta vuxentörstande. De söker upp vuxna, när det ges möjlighet. Faktiskt… för samtal. Det är ju därför man ofta kan se när de har något fuffens för sig, för det är då de helt plötsligt undviker. För det är inte deras normala beteende, oftast, för oftast tycker de om att umgås med vuxna.” Rektorn på Milos högstadieskola Ändå var det väldigt tydligt för Milo att det saknades en strategi för att möta honom och hans kompisar: ”Det berodde på läraren. Vissa försökte köra på den stränga, liksom: ’Nu gör ni det här.’ Men det var ju ingenting vi brydde oss om, vi hade ju ingen respekt, liksom. Sedan var det ju vissa som man kom bra överens med, som försökte hjälpa. Som skoja till det, ’jamen, jag följer med dig, liksom’. Men vissa bara sket i det, liksom... Hopplöst fall!” Att Milo nu betraktades som en värsting ledde till att färre jämnåriga vågade bråka med honom och han kände sig tryggare i sin nya gemenskap. Efter ett tag började han skolka mer och mer och han började också umgås med sina nya vänner på kvällar och helger. När han var 13 år drack han alkohol för första gången men han märkte att han mycket lättare hamnade i bråk då. Han testade istället cannabis men tyckte i början inte att det gav någon särskild effekt. Han rökte mest för att vara en del av gänget. Milo kom varje dag till skolan, men gick sällan in på lektionerna utom på samhällskunskapen och geografin, som hans favoritlärare höll i. När Milo började åttan fick hans mamma diagnosen MS. Milo blev rädd och kände att allt nu hängde på honom. Han började nu ta ännu mer ansvar hemma. Milo oroade sig ständigt för hur det skulle gå för mamma och lillasyster. Han bar också omkring på en stor ilska gentemot pappan som han tyckte bara lämnat familjen i sticket. Han försökte att skärpa sig i skolan men hade både svårt att koncentrera sig och kände sig inte heller motiverad att anstränga sig: ”Jag kunde skita i att plugga på proven, men jag kunde ändå få VG. Alltså, jag har ändå talang för att lära mig saker och ting, jag är ändå allmänbildad.” Efter ett tag började Milo röka cannabis dagligen för att dämpa sin oro och han kände att han kunde klara av vardagen mycket lättare när han var påtänd. Han höll ångesten under kontroll men skolresultaten började sjunka igen. För att kunna betala för droganvändandet började han sälja cannabis 23 ”Sen fick jag gå på möten. Så var det typ familjeterapi de erbjöd. Men ingen av oss var intresserade. Mamma var väl lite, men pappa har alltid nekat allting.” åt en kille som han lärt känna genom sina äldre kompisar. En morgon märkte matteläraren att han kom påtänd till lektionen och skolan gjorde ytterligare en anmälan till socialtjänsten vilket så småningom resulterade i att Milo erbjöds plats på ett HVB-hem. Mamman gav sitt medgivande, eftersom hon inte kände att hon orkade ta hand om både lillasystern, sig själv och Milo som hon tyckte hade ”flippat ut”. Milo gick först med på att flytta till HVB-hemmet för att göra mamman till viljes, men han hade ingen motivation för egen del. Han kunde bara tänka på mamman och systern och han kände att han måste vara hemma för att ta hand om dem. Mamman blev arg, grät och skrek när Milo till sist stack från HVB-hemmet och kom hem. Milo och mamman började bråka dagligen. Efter en utredning av socialtjänsten bestämdes att hela familjen inklusive pappan istället skulle erbjudas att gå i familjebehandling och att Milo skulle få en kontaktperson på soc. ”Sen fick jag gå på möten. Så var det typ familjeterapi de erbjöd. Men ingen av oss var intresserade. Mamma var väl lite, men pappa har alltid nekat allting.” Milos samtalskontakt blev sjukskriven efter ett tag och Milo fick inte reda på vem hans nästa kontakt skulle bli förrän efter 24 flera veckor. Då hade Milo redan börjat umgås med sitt vanliga kompisgäng och återupptagit sitt cannabisbruk. På hösten i nian, när Milo var 15 år, kom killar från ett rivaliserande gäng till skolan och misshandlade honom. Han började ta med ett vapen till skolan för att skydda sig. En dag skvallrade en klasskompis för rektorn om Milos vapen och Milo hotade därefter klasskamraten till livet. Det hela resulterade i polisanmälan och att Milo dömdes till ungdomsvård. Han hamnade på ett SIShem tjugo mil från hemorten. Det blev ingen mer grundskola för Milo. Milo kom ut från ungdomsboendet när han fyllt 16, men mamman vägrade låta honom flytta hem igen – hon var vid det här laget enormt besviken på honom. Han fick istället ett boende på ett HVB-hem, men det fungerade dåligt för honom. Han började bråka med både personal och andra boende. Milo skrev ut sig själv och soffsurfade runt hos kompisar under några år. Han började langa tyngre droger och också använda amfetamin själv ibland. När han var 18 stal Milo, amfetaminpåverkad, en bil som han kraschade vid en vägbro. Han dömdes till skyddstillsyn. När straffet var slut hade Milo bestämt sig för att försöka läsa in sina grundskolebetyg, något han fått mycket uppmuntran till av sin frivårdsinspektör. Hos socialen fick han reda på att han inte fick studera samtidigt som han tog emot ekonomiskt bistånd. Istället skulle han vara tvungen att söka CSN-bidrag. Uppgiven och arg lämnade Milo socialkontoret. För att försörja sig började han återigen langa narkotika och efter ett tag var han helt tillbaka i sitt gamla liv. När Milo var 19 år tjänade han ganska sto25 ”Det finns ju andra som har problem som mig, som är lite såhär hyperaktiva, lite... intelligenta. Vi hade kanske behövt saker som yoga, mindfullness, och ta det lugnt. Det vet jag att det inte finns i skolan. Men jag hittade den här formen av läkning själv när jag är tjugonio. Det är liksom väldigt sent. Hade jag fått den när jag var tio så hade inte allting behövt snurra upp så okontrollerat.” ra pengar på att sälja droger och han kunde nu köpa vad han ville – något han aldrig tidigare kunnat. Risken att åka i fängelse var nu något han räknade med – det var en del av livet och oroade honom inte så mycket. Milo längtade efter att ha en flickvän men alla hans relationer ebbade antingen ut i sanden eller slutade i våldsamheter. Det verkade i början som att det skulle bli annorlunda med Maria, en jämnårig tjej som Milo blev allvarligt förälskad i. Hon blev snabbt gravid och de sökte gemensamt socialbidrag för att kunna bo tillsammans. Eftersom båda ungdomarna var under 20 år hänvisade socialen till föräldrarnas försörjningsansvar. Varken Maria eller Milo var dock välkomna att flytta hem igen. Till sist fick Maria socialbidrag på grund av lille Josef, sonen som föddes när de varit tillsammans ett år. ”När vi fick hjälp så fick vi inte hjälp i mitt namn, vi fick hjälp i min före detta tjejs namn. För det var ju hon och vår son som behövde hjälp, jag behövde inte hjälp. Jag var bara medsökande. Så hade vi inte haft vår son så hade vi inte fått hjälp, hade jag inte varit tillsammans med henne så hade jag inte fått hjälp överhuvudtaget.” 26 Efter ett tag sprack relationen och Maria fick ensam vårdnad. Milo, som var hemlös igen, flyttade hem till en kompis. Sorgen över den spruckna relationen och saknaden efter lille Josef slungade ner Milo i en depression. Han isolerade sig i lägenheten under en lång period men efter ett tag hotade kompisen att slänga ut honom om han inte bidrog med pengar till hyran. Milo började langa igen. Då Milo var mellan 20 och 26 år dömdes han ett antal gånger för brott som stöld, narkotikainnehav, misshandel och vapeninnehav. Han hade ingen kontakt med mamman eller systern under denna tid, och träffade bara sin son några gånger om året. Under det sista straffet, som han dömdes till för en misshandel som resulterade i att offret fick bestående skador, fick Milo prata med Jenny, en kurator på fängelset som han fick förtroende för. Jenny berättade för honom om en verksamhet som kunde ge stöd till personer med kriminell bakgrund som ville bryta med sitt gamla liv och skaffa jobb och eget boende. När fängelsestraffet tog slut följde Jenny med Milo till Stödverksamheten. Hon hjälpte honom också att skaffa eget boende genom Henrik, en kompis som jobbade på socialtjänsten. ”Någon ska ta hänsyn till ekonomin, någon ska ta hänsyn till boendet, någon ska ta hänsyn till missbruksinsatser, någon ska ta hänsyn till någonting annat. Och samtidigt så har vi en svårt sjuk människa som inte har någonstans att ta vägen. Utan detta måste sys ihop och få en övergripande förståelse. För om vi har en människa som är psykiskt sjuk så kanske någon annan vuxen människa måste kliva in och ta hand om den här människan och se till att medicinen kommer på plats eller så.” Jenny, fängelsekurator, om att samverka kring unga kriminella personer. Milo var 27 år när han träffade Hashim på Stödverksamheten. Hashim stöttade och coachade Milo att berätta om hur han ville ha sitt liv. Han gjorde det som Milo inte tyckte att någon tidigare gjort för honom: lyssnade på hur han själv uppfattade sin situation och gav det stöd han behövde. ”Soc vill bara sätta press, jag förstår det, för går man på soc, man ska inte bara finna sig i situationen. Jag tänker ingen vill få hjälp av dem egentligen. Men det var ingen motivation för mig. Den största motivationen för mig var egen utveckling och min sons trygghet.” Hashim hjälpte Milo att skaffa praktik på en arbetsplats där arbetsgivaren själv hade erfarenhet av att leva ett trassligt liv. Praktiken gick bra och efter ett halvår fick Milo en provanställning. Milo och Hashim pratade mycket om hur han skulle göra för att kontakten med lille Josef skulle bli bättre och inte förstöras igen. Milo visste att ett viktigt steg på vägen var att hitta ett alternativ till droger för att hantera den återkommande ångesten. Till sist, 29 år gammal, hittade han med Hashims hjälp en rehabiliteringsform som fungerade. ”Det finns ju andra som har problem som mig, som är lite såhär hyperaktiva, lite... intelligenta. Vi hade kanske behövt saker som yoga, mindfullness, och ta det lugnt. Det vet jag att det inte finns i skolan. Men jag hittade den här formen av läkning själv när jag är tjugonio. Det är liksom väldigt sent. Hade jag fått den när jag var tio så hade inte allting behövt snurra upp så okontrollerat.” Efter ett tag börjar Milo umgås med sin son varje veckoslut och han är nu, 29 år gammal, för första gången, nöjd med sitt liv. Kriminalitet De fem starkaste riskfaktorerna för att en svensk person ska ha dömts för två eller fler brott vid 19 års ålder är, i fallande ordning: Att ha låga eller inga slutbetyg från 9:an Att vara man Att inte bo hos någon av sina föräldrar vid 16 års ålder Att föräldrarna har tagit emot ekonomiskt bistånd 3 år eller mer under uppväxten Att vara född utomlands, eller att båda föräldrarna är det (vilket i mycket stor utsträckning kan förklaras av att dessa barn i huvudsak bor i socioekonomiskt utsatta områden) Källa: Bäckman O, Estrada F, Nilsson A & Shannon D (2014) 27 , RÖER STRUÄNP NOR ELL R…? HÄNG Om vi nu vet att kortsiktiga och reaktiva insatser är både ineffektiva och dyra, varför är det då ingen som gör något åt det? Problemet beror inte på att verksamheter inte har som mål att göra ett bra arbete. Inte heller beror det på att man som enskild medarbetare saknar ambitioner att hjälpa - vi har i vår kartläggning nästan enbart träffat socialsekreterare, lärare, fritidsledare, frivårdsinspektörer och andra som brinner för sitt arbete och för att hjälpa utsatta ungdomar. Problemet har snarare strukturella orsaker och handlar om hur vi väljer att organisera och leda våra offentliga verksamheter och vilka effekter det får på det arbete medarbetarna utför. STUPRÖRSPROBLEMATIKEN Unga människors utanförskap är ofta en komplex och svåröverskådlig situation där det nästan aldrig är någon aktör som har en helhetssyn på problemet. Det är inte ovanligt att antalet aktörer som rör sig runt, agerar och påverkar ett utsatt barns eller ungdoms liv uppgår till 30-40 stycken, från helt olika verksamhetsområden och myndigheter. Och ingen har alla pusselbitarna. Effekten blir att de insatser som görs många gånger blir ineffektiva och i värsta fall motverkar varandra. Då det ska fattas åtgärdsbeslut kring unga människors utanförskap tenderar man att titta enbart på den enskilda insatsens kostnad och sällan vad värdet av en framgångsrik insats är eller skulle kunna vara 13. 28 Låt oss illustrera ett ganska vanligt scenario: Erik är 7 år och har (enligt sin mamma) alltid varit en aktiv pojke. Erik har (enligt de flesta andra) varit ganska ”stökig” hela förskoletiden. Han har svårt att sitta still och kommer lätt i bråk. Har svårt att koncentera sig, har svag impulskontroll och blir lätt arg. Det händer ofta att Erik inte får vara med och leka. Skolan använder sin fulla kompetens och alla tillgängliga verktyg för att arbeta med Erik och hans situation. Vilka dessa verktyg är och hur de praktiseras är bland annat till stor del beroende på vilka lärare Erik har omkring sig, vilken rektor som leder Eriks skola, hur skolans budget ser ut i nuläget, hur många andra barn som behöver extra stöd just nu i kommunen samt vilken ledning som ansvarar för barn och utbildning i just den kommun som Erik bor i. Det beror också på hur den övergripande ekonomin ser ut i Eriks kommun och hur kommunledning och politik just vid denna tidpunkt agerar kring kommunens budget. Parallellt med att skolan försöker hantera det faktum att Erik inte faller in i den önskvärda mallen sker det saker i en annan del av Eriks liv, nämligen familjen. Dessa händelser åligger en annan del av kommunen att hantera, i detta fall socialförvaltningen. De använder sin fulla kompetens och alla verktyg de har att tillgå för att arbeta med Eriks föräldrars situation. Vilka dessa verktyg är och hur de praktiseras är bland annat till stor del beroende på vilken socialsekreterare Eriks föräldrar får, vem som är chef för socialtjänsten, hur man valt att organi29 sera sig, hur budgeten ser ut i nuläget, vilken ledning som ansvarar för socialtjänsten i just den kommun som Eriks familj bor i. Det beror också på hur den övergripande ekonomin ser ut i Eriks kommun och hur kommunledning och politik just vid denna tidpunkt agerar kring kommunens budget. Konsekvenserna av det som sker i periferin, vad som görs, hur lång tid det tar och hur det kommuniceras gör att skolans insatser får sämre, ingen eller i värsta fall motsatt effekt. Exempelvis kan skolans åtgärd att låta Erik låna hem en iPad bli helt meningslös då socialtjänsten samtidigt påbörjat en intensiv familjebehandling i hemmet som kräver föräldrarnas hela fokus. Okunskap om Eriks hemsituation gör att socialtjänsten inte kan förstå varför Erik inte svarar upp på deras åtgärder som förväntat, de kan inte heller förstå varför Eriks föräldrar inte vill (har möjlighet!) att samarbeta. Såväl socialtjänsten som skolan blir på grund av sin okunskap kring helheten oförmögen att såväl hjälpa som utvärdera var eller varför det gick fel.Inte sällan övergår det som var eller kunde ha varit en början på en god relation mellan barn/ familj och kommun i en kamp om regler och skyldigheter. Med en sådan utveckling kommer snart fler verksamheter - omsorgsförvaltningen, BUP, kanske kriminalvården - att stå inför samma situation som skolan och socialtjänsten, och möjligheterna att nå framgång i uppdraget att hjälpa Erik blir näst intill obefintliga. ”Ibland struntar jag i att jag inte får göra vissa saker. Alltså, det handlar ju om människor. Det är ju inte rimligt. Vi är ju här för att hjälpa människor, inte för att kontrollera dem. Jag vet ju att det blir bättre om jag gör så här. Då mår ju klienten bättre och då orkar han eller hon kanske ta tag i sitt liv” Socialsekreterare 30 BUDGET Uppdrag Riktlinjer Riktlinjer RIKTLINJER Riktlinjer Mandat Mandat Mandat MANDAT Barn & Ungdomspsykiatrin Socialtjänst Kultur/Fritid Omsorg LANDSTINGET KOMMUN Förskola/Skola Vuxenpsykiatrin Primärvård Akutsjukvård KRIMINALVÅRD Budget Uppdrag ARBETSFÖRMEDLING Budget UPPDRAG FÖRSÄKRINGSKASSA Budget Uppdrag INGEN HAR OCH TAR ANSVAR FÖR HELHETEN Stuprörsproblematiken medför att ingen ser eller har ansvar för helheten. Därmed saknas såväl kunskap som incitament för att ta ansvar. 31 DET MÅSTE VARA NÅGON ANNANS PROBLEM! Det faktum att ingen enskild aktör har överblick över summan av samtliga effekter gör att vi inte heller ser det som naturligt att efterfråga denna typ av uppföljningsmått i organisationen eller som beslutsfattare. Däremot räknar vi mycket och ofta på enskilda aktivitetsmått och jämför oss flitigt med andra liknande verksamheter när det gäller kortsiktiga kostnader. Dessa siffror säger oss dock föga och kan enbart i väldigt begränsad skala vara behjälpliga när det gäller att förutse behovet av framtida insatser och kostnader. De talar om vad vi gör här och nu samt vad det kostar vår enskilda del av vårt separata stuprör. Värdet av vårt arbete, effekterna för individen eller vad den slutliga kostnaden hamnar på vet vi inget om. Så fort vi diskuterar om en insats i relation till en utebliven insats, blir det aktuellt att tänka i termer av vinnare och förlorare. Vem vinner på insatsen? Vem förlorar om ingenting görs? Det är inte svårt att förstå att uteblivna elevvårdsinsatser, till följd av kortsiktiga nedskärningar, kan leda till utanförskap och stora kostnader för socialförsäkringssystemet. Men eftersom det då, i många fall, blir någon annans problem (kriminalvårdens, sjukvårdens, framtida kommunledningars problem) tas detta sällan med i beräkningen då man fattar beslut om insatser. I en stuprörsorgansation ansvarar chefer och tjänstemän enbart för sina enskilda verksamheter. Incitament att investera i resultat som är kopplade till en annan verksamhets resultat finns inte i våra nuvarande 32 ”Jag vet att det egentligen inte är mitt uppdrag. Att jag inte borde. Men ingen annan gör ju det heller. Ska vi vänta tills systemet har agerat så är det redan försent. Jag har ju valt att jobba med detta för att jag bryr mig” Kurator i grundskolan organisationer. Inte heller att ägna sig åt kvalitetsuppföljning för att förstå hur den egna verksamheten påverkar andra. De som fattar de övergripande besluten - och faktisk har ansvar för helheten - det vill säga kommunledning och politiker, kan inte se konsekvenserna och effekterna av att vi inte gör tillräckligt stora preventiva insatser, eftersom de långsiktiga effekterna inte syns i ettåriga budgetsystem och kortsiktiga prognoser. HÄNGRÄNNOR TAR INTE BORT STUPRÖREN Genom kartläggningen kan vi konstatera att såväl medarbetare som chefer i kommunerna i nordöstra Skåne upplever en stor frustration kring att inte ha tillgång till helheten. Samtidigt upplever vi att det råder viss tveksamhet kring om man verkligen kan organisera sig utifrån den komplexa och föränderliga helhet som en komplex familjesituation kräver. Då varje medborgares situation är unik kan kompetensområdet som skulle krävas i en sådan organsation framstå som omöjlig att axla under ett och samma verksamhetsområde. Det är tydligt att kommunerna har försökt att anpassa sina organisationer för att möta problematiken. Exempel är sammanslagningar av verksamheter kring barn/ungdom. Andra kommuner har valt att gå ifrån nämndsindelningen för att lägga samtliga verksamheter under kommunstyrelsen. Oavsett vilken form man valt kan det konstateras att problematiken kvarstår, om än i olika grad. ”Tanken var att vi skulle mötas under ’samma tak’ när vi inte längre hade några nämnder. Men allt är precis som innan. Vi säger att vi har medborgarfokus men mig veterligen jobbar vi på i våra stuprör.” Medarbetare Generellt upplever de verksamheter som träffas ofta att de får en ökad förståelse för varandras situation och agerande vilket underlättar gemensamma satsningar och minskar risken för konflikter mellan såväl medarbetare och arbetsuppgifter. Men några omfattande effekter på medborgarnivå av de strukturella förändringarna är dock svåra att utläsa då det fortfarande kvarstår många begränsningar för verksamheterna i form av enhetsknuten kortsiktig budget, begränsad hantering av sekretess och brist på såväl samsyn som medborgarknutna kvalitetsuppföljningar. Att enbart genomföra strukturella omorganiseringar räcker inte till för att skapa en hållbar och effektiv verksamhet kring barn och unga. Vi måste också jobba annorlunda. ”Så fort man diskuterar en insats i relation till en utebliven insats, blir det aktuellt att tänka i termer av vinnare och förlorare”. Lasse Mattilla 33 N I B O R & H A R SA ”Drack och mådde dåligt. Jag hade inte någonstans att bo direkt. Pappa slängde ut mig när jag var fjorton. Bodde ju hos pappa varannan helg, typ. Alltså när han lät mig. Alltså, jag sov ju rundor hos kompisar.” 34 35 SARAH... Sarahs mamma och pappa var båda tungt alkoholiserade. Pappa misshandlade mamma och några gånger flydde mamma med Sarah och bodde på en kvinnojour. Föräldrarna skiljde sig när Sarah var sex år gammal. Hon bodde hos föräldrarna varannan vecka. Pappa skaffade snabbt en ny flickvän, som när hon blev alkoholpåverkad misshandlade Sarah. Sarah trivdes i skolan de första åren. Hon hade lätt för sig och lärde sig snabbt läsa och skriva. Framåt tvåan började hon känna sig mer och mer annorlunda. Sarah hade sällan ”rätt” kläder på sig och när hon bodde hos pappan var kläderna dessutom ofta smutsiga. På vintern fick hon ha sin tunna höstjacka långt efter att det blivit minusgrader. ”Jag har ju varit den vuxna... Jag har ju hela tiden fått ta hand om mina föräldrar kan man ju säga. Det är jag som... jag fick hjälpa min mamma att betala räkningar när jag bodde hos henne och allt, ja. Fick hämta hem henne från krogen, och massa sånt. Leta efter henne fem på morgonen” ”På ett sätt så skrek jag ju efter hjälp, men på ett sätt så orkade jag ju ingenting...” När Sarah var åtta år gammal flyttade mamma ihop med en ny kille, Johan. Första gången Johan förgrep sig på Sarah var hon nio år. Hon förstod först inte att det var fel. ”Han gick aldrig hela vägen. Tog ett tag att fatta att det var fel. Han var perfekt om man bortsåg från den biten.” I femman var Sarahs utanförskap i skolan 36 etablerat. Under rasterna gömde hon sig inne på toaletterna för att slippa stå ensam utan vänner på skolgården. Hon sa inget till lärarna och hon upplevde inte heller att de såg hennes ensamhet och utsatthet. ”Nej, jag har ju mått dåligt innan men det är ingen som har uppmärksammat det. Då gjorde de ju ingenting, mer än att säga till. Så var det inte mer med den dagen, och så kom nästa dag och så var det likadant igen. Alltså, lärarna har ju ingen chans att stoppa någonting om de inte gör det från första början.” Till sist, i sexan, slutade hon periodvis att gå till skolan helt. ”Mamma ringde ju till BUP i sjuan och så började jag gå där. Sedan kopplade de in soc och skolan. Sen fick jag gå på möten. Satt och rabblade samma historia. Den första jag hade på soc var helt dum i huvudet. Förvrängde hela historien. Står jättemånga saker i mina journaler som jag inte ens har nämnt. Gjort sina egna tolkningar av det jag har sagt... jag vet inte. Och bara sitta, tretton år, och berätta något jättejobbigt, och sedan bara få frågan ’Är det sant, du ljuger inte nu?’ det var bara... jaha! Varför skulle jag sitta, nära på att bryta ihop på ett möte, och förklara någonting, och sedan, ah, tror liksom inte dig! Då känns det liksom bara meningslöst. Sedan sitta och tjata ’Vi är här för din skull och vi hjälper dig, såhär. Berätta vad problemet är!’ Sedan när man väl berättar så bara ’näe, tror inte det är sant!’ Att pappa drack och att han tog droger. Men i och med att de aldrig såg han påtänd så var han ju tydligen inte... sådär. Och att jag blev misshandlad och hit och dit och... Jag berättade inte om det först, jag var tyst om det i jättemånga år först. Sedan berättade jag om en enskild händelse som hade hänt, men just det trodde man ju inte på.” Sarah börjar skolka mer och mer, och i nian kom hon i princip inte alls till skolan. ”Drack och mådde dåligt. Jag hade inte någonstans att bo direkt. Pappa slängde ut mig när jag var fjorton. Bodde ju hos pappa varannan helg, typ. Alltså när han lät mig. Alltså, jag sov ju rundor hos kompisar.” Efter att ha varit hemlös under delar av högstadiet flyttade hon till slut hem till mamma permanent. Mamma hade då gjort slut med Johan. ”På ett sätt så skrek jag ju efter hjälp, men på ett sätt så orkade jag ju ingenting. Alltså, jag orkade ju inte ta tag i någonting. Jag sket ju i skolan och sov hela dagarna och gjorde ingenting kan man ju säga. Jag fixade knappt och ... och duscha. För jag mådde så dåligt så jag bara satt i mitt rum, rakt upp och ner. Så jag började röka cannabis då och gjorde det i ett och ett halvt år dagligen. Under den tiden så hade jag ätstörningar med. Och försökte fixa det här med skolan och till slut så bara gick det inte, så då hoppade jag av.” ”...Jag måste säga ärligt att vi har ju inte lyckats...” Rektorn på högstadiet var medveten om problemet med Sarah men inte heller han visste hur han skulle hantera det: ”Tjejerna drar sig undan på ett annat sätt, alltså. De drar sig undan, de försvinner från skolan, och växer ifrån tjejkompisarna i klassen. Skaffar sig på något sätt också ett liv utanför skolan ganska tidigt, trots att de är skolelever. Egentligen är det då svårare med tjejerna. Svårare att jobba med dem, eftersom de försvinner. Jag måste säga ärligt att vi har ju inte lyckats. Då ser jag egentligen att det kanske är allvarligare med flickorna, eftersom de försvinner härifrån och vi har skolplikt. Och... de som jag har haft här till exempel, några har det ju gått ganska illa för.” Sarah gick ut grundskolan med noll poäng. När det blev dags för gymnasiet försökte Sarah först börja det individuella programmet, men hon hoppade av efter ett par månader. När Sarah fyllde sexton år agerade slutligen socialen och Sarah fick komma till ett familjehem på en annan ort. Familjehemsföräldrarna arbetade hårt på att försöka vinna Sarahs förtroende och stötta henne att börja skolan igen. Sarah rymde efter tre veckor. Hon placerades i ett annat familjehem på en tredje ort, tio mil från hemorten, mitt ute i skogen. Därifrån rymde hon efter två månader. Via socialen ordnades till sist en egen lägenhet till Sarah på en fjärde ort. Sarah kände ingen på orten, men lyckades efter ett tag få kontakter som kunde förse henne med alkohol. Hon testade nu också för första gången heroin som hon bytte till sig mot sex. Sjutton år gammal blev hon tillsammans med Kim, och hon födde en liten pojke, Robin. I samband med detta fick hon en ny lägenhet på hemorten dit hon, Robin och Kim flyttade. 37 ...ROBIN Robin var 4 år när Sarah och Kim slutligen valde att separera. Då hade bråken och slagsmålen mellan mamma och pappa pågått länge. Nu skulle pappa avtjäna ett kortare straff i fängelse och Robin flyttade med mamma till en lägenhet i stan. Sarah fick en anpassad sysselsättning genom kommunens arbetsmarknadsenhet och Robin var under vardagarna oftast på förskolan – samma förskola som Sarah en gång gått på. På förskolan hade man redan när Robin började uppmärksammat att han visade på vissa destruktiva beteenden, både i barngruppen och i kontakten med sina föräldrar. Pedagogerna uppfattade att Robin hade svårt att knyta an, något man ständigt lyfte i arbetsgruppen och diskuterade strategier kring. Både förskolechefen och pedagogerna hade en dialog med Sarah kring Robin och deras oro kring hans beteende. Sarah, som kände flera av pedagogerna sedan hon själv gick på förskolan, berättade om problematiken i familjen. Hon berättade också för förskolechefen att hon hade en handläggare på socialförvaltningen som hon träffade regelbundet. Förskolan arbetade aktivt med att anpassa pedagogik och verksamhet utifrån Robins behov och kopplade in kommunens specialpedagog i arbetet med att stötta pedagogerna i deras arbete. Specialpedagogen, som delades med ett antal andra förskolor, hade möjlighet att närvara på förskolans månadsmöte där man hade som rutin att prata om barn med särskilda behov. ”Vi har kämpat för att få en egen specialpedagog på förskolenivå men i nuläget får vi dela med de andra förskolorna. Det läggs mer tid på skolorna och barnen i de högre åldrarna. Fast vi vet ju att det egentligen är 38 här på förskolan det verkligen hade gjort bäst nytta.” Förskolechef Förskolans rutin vid problem i barngruppen var att alltid börja med att titta över och anpassa verksamheten innan någon annan profession kopplades in. Om det inte fungerade var nästa steg att jobba vidare med en specialpedagog. Förskolan ansträngde sig mycket för att komma till rätta med Robins bekymmer och nådde framgång inom vissa områden. De kände dock efterhand att deras insatser inte räckte till. Känslan av att saker inte stod rätt till på hemmaplan blev allt tydligare. Efter en tid upplevde förskolan att de gjort allt de kunnat inom ramen för sin verksamhet men fortfarande visade Robin på destruktiva beteenden, i vissa fall till och med i högre grad än tidigare. Efter en dialog i arbetsgruppen beslutade sig förskolan för att göra en orosanmälan till socialtjänsten gällande Robins hemförhållanden. Denna skickades in efter sommaren och en utredning påbörjades. Strax innan jul kontaktades förskolechefen av kommunens socialförvaltning. Det var utredande socialsekreterare som framförde önskemål om att förskolan skulle fylla i ett konsultationsdokument. Förskolechefen, som inte tidigare träffat den nya socialsekreteraren, föreslog att det kanske vore bra om handläggare och personalgrupp satte sig ner och pratade om Robin. ”Vi på förskolan vet ju ofta väldigt mycket om ett barn. Hur de uppför sig och agerar, både med oss, med andra barn och gentemot sina föräldrar. Vi träffar ju barnet varje dag i flera år. Mycket går inte att skriva ner. Man måste liksom förklara det med ord.” Socialsekreteraren berättade att hon inte hade tid att ses. Hon hade väldigt mycket att göra och bad förskolan fylla i blanketten och skicka in den snarast… 39 SARAH IGEN Året efter, en kväll i december hämtades Robin av två socialsekreterare för att köras till ett familjehem. Sarah satt ensam i lägenheten och framåt midnatt drabbades hon av stark ångest och drog ut. Hon gick hem till en kompis, rökte på i förhoppningen att det skulle kännas bättre. Sen gick hon ut igen. Vandrade. Hon ville absolut inte återvända hem till lägenheten, där Robin inte längre fanns. Sarah hade hört om ett akutboende för folk som mådde dåligt och inte klarade av att bo hemma. Hon gick halvmilen in till centrum. Det snöade. På akutboendet såg man att Sarah var påverkad. Lasse, som hade nattpasset, uppmanade Sarah att gå hem igen och återkomma när hon var nykter. Akutboendet tillämpade nolltolerans gällande droger. Han uppmanade henne att kontakta sin missbrukshandläggare under dennes telefontid nästa dag. Det kändes inte bra för Lasse att skicka ut Sarah i snöovädret igen: ”Vi har nolltolerans. Men det är ett bekymmer, för psykisk ohälsa och missbruk hänger ju ihop. Vilket börjar först? Jag tänker att till 90% så är det ju den psykiska ohälsan som gör man överhuvud taget börjar använda droger. Ofta har de ju en handläggare och den brukar de prata med… Men det är svårt att lägga ansvaret på de som missbrukar eftersom handläggarna har telefontid. Där är ju inte öppet. De har inga pengar på sina telefoner eller så har de blivit bestulna... de är lämnade åt sitt öde. Sommartid är det ok, då får man inga skador på kroppen av att sova ute. Men på vintern så är det ju värre...” 40 Den snöiga decembernatten sov Sarah, Robins mamma, i en portuppgång i huvtröja, jeans och tygskor… ”En mamma ringde och berättade att hon och hennes barn levde under hot, hon blev misshandlad. Hon grät när hon berättade, jag skrev ner vad hon sa i vårt dokumentationssystem. Jag var ny på ekonomiskt bistånd och tänkte att de på IFO som jobbade med barnoch familj kunde ta del av det jag skrivit och göra något. Senare kom min chef och sa att jag skulle ta bort allt det jag skrivit som handlade om hur familjen hade det socialt. Det var inte relevant för bedömningen av försörjningsstöd. Jag tänker ofta på dem och undrar hur det gick för henne och hennes barn.” Sarahs mammas handläggare på 90-talet, ekonomiskt bistånd Socialt arv Det finns ett tydligt samband mellan utsatthet i barndomen (fysiskt/psykiskt/ misshandel, sexuella övergrepp, försummelse, bevittnat våld) och ohälsa/riskbeteende i vuxen ålder (exempelvis missbruk, kriminalitet, fetma, hjärt-kärlsjukdom, depression, STD, cancer, självmordsförsök). Barn som växer upp med en våldsam förälder lär sig att våld är ett effektivt sätt att skaffa sig kontroll. De får svårt att tolka sociala situationer och tenderar att använda sig av antingen passiva eller aggressiva strategier för att lösa sociala konflikter senare i livet. Det finns även klara samband mellan en ökad risk för pojkar att bli våldsutövare i vuxenrelationer och för flickor en ökad risk att som vuxna bli utsatta för våld. BARN OCH UNGA SOM INVESTERING Barn är en investering! Vår gemensamma investering! De är vår framtid och de som ska utveckla, leda och förvalta vårt samhälle – vår värld! Vi säger så i alla fall. Men i mångt och mycket agerar vi precis tvärt om… Utifrån det vi lärt genom att studera hur man arbetar med barn och unga i sju kommuner i nordöstra Skåne kan vi konstatera att vi har en lång väg att gå innan det vi säger och det vi gör stämmer överens. Till vår hjälp i slutsatserna har vi haft medarbetare på alla nivåer och från alla verksamheter som möter barn och unga i kommunal verksamhet, ungdomar som själva upplevt en uppväxt i dessa kommuner samt målsmän till dessa barn. Vi har även intervjuat medarbetare från de myndigheter som möter ungdomarna när de blivit äldre och ofta etablerat ett utanförskap – arbetsförmedling, försäkringskassa, kriminalvård, behandlande instanser. Utöver allt det här har vi även tagit del av en stor mängd forskningsrapporter, studier och slutrapporter från projekt inom området. Ett antal lärorika studiebesök har genomförts i både Sverige och England där vi lärde oss massor kring vad som faktiskt fungerar i arbetet med att förebygga och förhindra men även möta ett redan etablerat utanförskap. ”När man börjar tänka på barn som en social investering i stället för en kostnad så är det oerhört svårt att sluta tänka på det viset.” Lasse Mattila Den dåliga nyheten… Vi har en lång väg att gå innan vi med trovärdighet kan påstå att vi möter barn och ungdomar på ett likvärdigt och korrekt sätt, och det kommer krävas många gemensamma krafter, långsiktiga satsningar och ett stort mått av samsyn för att nå dit. Den goda nyheten… Det går att göra annorlunda och det kan bli så mycket bättre, för alla! 41 HUR SKULLE EN SÅDAN ORGANISATION SE UT? Idag vet man att den viktigaste faktorn för att uppnå förändring och lärande hos en människa är fenomenet motivation. Inneboende motivation att vilja lära och förändras!14 Det finns en utbredd och stark föreställning om att unga människor i utanförskap saknar just en inre drivkraft och motivation. I våra intervjuer med ungdomar med erfarenhet av djupt utanförskap har detta visat sig stämma - men det har också blivit tydligt att deras brist på motivation är en helt adekvat reaktion på det de varit med om och upplevt. Motivation Motivation uppstår, mycket förenklat, hos en person då två kriterier är uppfyllda: Det finns ett upplevt värde i att förändras/lära eller lära sig något nytt Det finns möjlighet att uppnå den åtråvärda lärdomen/förändringen med en ansträngning som personen i fråga upplever som möjlig och rimlig att genomföra.15 Vad som anses värdefullt att lära sig är olika för olika personer och hänger mycket ihop med personens tidigare erfarenheter och livssituation. För att kunna stödja och hjälpa utsatta unga måste vi med andra ord förstå vad varje unik medborgare tycker är viktigt och vad som skapar mest värde just i deras situation. Vi måste också förstå hur personen själv ser på sina förmågor och möjligheter att lyckas och mötas där de befinner sig. Många gånger är det vuxenvärlden anser vara mest relevant att förstå inte det ett barn upplever som det mest intressanta att 42 lägga energi på. Detta faktum försvårar alla lärande – och utvecklingssituationer men medför framförallt oerhört stora problem i lägen då det redan finns t.ex. en ovilja eller misstänksamhet mot att förändras eller lära. I dessa lägen måste aktörerna runt en individ ha mycket god kompetens kring hur man uppnår en känsla av tillit, sammanhang och samförståelse av vad personen i fråga tycker, känner och behöver. Det krävs en väl etablerad, tillitsfull och trygg relation. ”Det hjälper inte att bara identifiera vilken hjälp människor behöver om du inte lyckas motivera dem att ta emot den. Då har du fortfarande inte lyckats med ditt uppdrag. Utan tillit kan man aldrig få människor att förändra sig, så är det bara.” Lisa Clark, BETYDELSEN AV ANSVARSTAGANDE RELATIONER I vår kartläggning har vi mött många unga som har upplevt sig kränkta i bemötandet från vuxna - först i skolan och därefter från andra myndighetspersoner. Deras känsla har varit att de inte har blivit sedda, att ingen har visat intresse för dem. De har tappat förtroendet för skola, socialtjänsten, andra myndigheter och vuxenvärlden. ”Att möta och bemöta utsatta barn och ungdomar […] handlar om vuxet ledarskap och vuxnas sätt att leda och leva. Att vara vuxen ledare medför otaliga möjligheter men också ett stort ansvar. Ett ansvar som vi alltid måste vara beredda att ta för att bryta och förebygga ensamhet och utanförskap.” Mattila, 2013:343 Många gånger missuppfattar professionen situationen runt ett barn eller ungdom vilket gör att man helt enkelt sätter in lösningar på fel problem. När problematiken handlar om en grundäggande riskfaktor som heter ”mina hemförhållanden är undermåliga” eller ”jag blir mobbad varje ”Misslyckas man med relationsskapandet så är det kört. Då får man ingenting tillbaka” Socialsekreterare 43 ”Det handlar om att se den andre som person och inte som en sak som ska åtgärdas. Eleven kan ha problem, men han/hon är inte problemet.” Jenner, 2004 rast” reagerar och agerar verksamheterna på symtomet ”du har inte varit i skolan på flera dagar” eller ”du får inte slå din klasskamrat”. Flertalet av de ungdomar vi intervjuat speglar en bild av att vuxenvärlden inom såväl skola, elevhälsa, BUP och socialtjänst feltolkat deras situation och dessutom stämplat problemen som något som är bundet till deras person snarare än deras förutsättningar. Skillnaden kan beskrivas som att någon påstår att du är problemet istället för att du har ett problem. När en person återkommande upplever att omvärlden inte lyssnar, inte hjälper utan snarare bestraffar dig på grund av dina reaktioner är det inte svårt att förstå att motivationen falnar. Barnen, som själva upplever att de bett om hjälp (”jag förstår inte”) uttryckt sin frustration pga. av att hjälpen uteblev (utåtagerande beteende) och till sist kanske slutat komma alls (skolk och frånvaro), tappar av ganska naturliga skäl lusten att lära och motivationen att ta emot hjälp. ”Jag önskar att man hade lyssnat på mig. Jag försökte berätta om hur det var men socialen hade redan bestämt sig. De sa att om jag inte gick med på det de krävde så skulle de tvångsomhänderta mig. Jag litar inte på någon längre.” 44 Relationer behöver tid och kontinuitet för att byggas upp. För att nå fram till en person som kanske aldrig tidigare haft en positiv relation med någon behövs både tålamod och ödmjukhet. Det är troligtvis inte förrän personen verkligen upplever att det vi gör hjälper honom/henne som de är benägna att börja lita på oss och sedermera vara öppna för att ta emot mer hjälp och stöd. De har alldeles för många exempel på svek och lovade åtgärder som inte lett till något positivt i sitt bagage. Utöver allt det här försvåras situationen av att läraren/handläggaren per automatik är den som har ett övertag, en formell och informell maktposition i mötet med den unge. Det är därför alltid myndigheten som bär ansvar för att skapa en fruktbar relation. ”Det är inte barnen och ungdomarna som är lata. Det är vi vuxna som inte orkar ta vårt ansvar. Vårt system, det vi gör på jobbet, är ju orsaken till att de befinner sig i den situation de gör. Det är skitjobbigt att erkänna och ännu jobbigare att ändra på det men det är ju det som är vårt uppdrag”. Socialsekreterare Att relationerna är avgörande för hur barn och ungdomars liv faller ut är något som tydligt bekräftas i de berättelser vi mött i kartläggningen. Många har berättat om hur någon som verkligen såg och brydde sig, har spelat en avgörande roll i deras liv. ”Jag hade en lärare på mellanstadiet. Han var inte som dom andra lärarna. Han såg varje elev och han berättade saker på ett sätt så det blev intressant. Ingen höll på med massa skit på hans lektioner. Och han var ro- ”Jag blev ditkommenderad av Af, behövde ju pengarna. Där fanns ”Kalle”, han var lärare där. Han lyssnade på mig, trodde på mig, han var schyst. Jag trodde inte på det, testade honom, om och om igen, kom påverkad, stack, men han fortsatte snacka med mig. Han blev inte arg. Frågade varför? Hur kan vi göra annorlunda? Han skrev även till mig när jag senare satt i fängelse. Han har fått mig att tänka om.” 45 lig också. Ibland tror jag han hittade på historier som inte var sanna… för att få oss att lyssna. Det var smart. Jag minns fortfarande vad han berättade” Initiativet och förändringen av vårt förhållningssätt gentemot våra unga måste ske av och i våra verksamheter. Det är lärarna, socialsekreteraren, rektorn, kuratorn och alla de andra som möter barnen som måste få rätt förutsättningar, mandat och resurser att kunna göra ett bra arbete. Barnen och ungdomarna kan inte ändra på en faktor de inte äger. ”Centralt handlar det ju om att acceptera tanken på att förändring är det normala tillståndet i en komplex verksamhet. Det innebär en förändrad syn på detaljerade mål, dokument och handlingsplaner. Medarbetarna måste vara kompetenta och trygga i att utföra sin profession. Utmaningen är att bygga en lärande personalgrupp som är självorganiserande och förstår när det är dags att ringa in ny kompetens. Ringa in, inte lämna över.” Rektor i grundskolan GÅR DET ATT SE OCH MÖTA VARJE INDIVID? Skolans och samhällets kategorisering av barn och unga får effekter på hur barn ser på varandra, men kanske framförallt hur de upplever sig själva. Många av de ungdomar vi har intervjuat berättar om en uppväxt där vuxna har varit dåliga på att lyssna och att skaffa sig en korrekt bild av de riktiga problemen. Ungdomarna upplever att omgivningen visat bristande förståelse för deras känslor och reaktioner vilket ofta lett till att de utvecklat dålig självbild och känslor av att inte vara betydelsefulla. 46 ”Om jag har en person framför mig som har mitt liv i sina händer vill jag att den personen ska vara intresserad av mig.” ”Jag vill möta folk som inte ser en som ett jävla objekt, som många tyvärr gör.” Som vi tidigare beskrivit är den bristande helheten och behovet av flera kompetensområden en stor utmaning i arbetet med barn och unga. Ju mer komplexa en persons behov är, desto fler kunskaps- och kompetensområden behövs för att bilden kring vad som behöver göras ska bli tydlig och möjlig att hantera. Sättet att hantera detta är det vi brukar kalla Samverkan. Vikten av fungerande samverkan är central i social sektor då den möjliggör att verksamheter uppstår, formas och förändras utifrån en medborgares behov och i samma takt som dessa förändras - vilket Begreppet samverkan är mångdimensionellt och används dessutom ofta synonymt med näraliggande begrepp som samarbete, samordning eller tvär/multiprofessionellt arbete. I denna rapport har vi valt att definiera samverkan som ”någon eller några tillför sina specifika resurser, kompetenser och/eller kunskaper till en uppgift som man gemensamt har att genomföra” Källor: Myndigheten för skolutveckling, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen (2007). de gör hela tiden. Faktum är att just bristen på flexibilitet – anpassningen till precisa behov vid precisa tidpunkter – är något av det som leder till flest misslyckanden när vi försöker hjälpa utsatta barn och unga. Verksamheternas brist på kommunikation leder inte enbart till att ”fel” problem identifieras utan även att åtgärder sätts in alldeles för sent. Effekten blir att många insatser slår fel på grund av att behoven redan hunnit förändra sig. kulturella skillnader, begrepp, lagstiftningar, syfte, mått och metoder. Och viktigast av allt – såväl ledning som alla verksamheter måste ha modet att ta ansvar för helheten. Alla utmaningar och opaketerade situationer den bär med sig. Men också alla dess möjligheter och energi av att hjälpa människor att lyckas och må bra.16 ”Det hjälper inte att bara identifiera vilken hjälp människor behöver om du inte lyckas motivera dem att ta emot den. Då har du fortfarande inte lyckats med ditt uppdrag. Utan tillit kan man aldrig få människor att förändra sig, så är det bara” Lisa Clark, Projektledare Camden Det krävs dock investeringar, både i form av vilja och korrekta förutsättningar, för att etablera en fungerande samverkan. Verksamheten måste skapa en kraftfull och tydlig ledning som förstår vikten av proaktivt arbete och som är kapabel att skapa styr- och uppföljningssystem som beaktar helhetssyn och långsiktighet. I ett framgångsrikt ledarskap ligger förmågan att alltid ställa individen i centrum och att kommunicera med alla som berörs. Ordergivning, standarder och rutiner blir mindre viktiga och istället praktiseras och uppmuntras dialog och samtal mellan aktörer och medborgare. Stor organisatorisk flexibilitet med utrymme för gränsförskjutningar och möjligheter att kliva över de olika sektorsgränserna är andra viktiga egenskaper. Alla verksamheter måste ha samsyn och kompetens kring gränsdragningsproblem, yrkesmässiga och 47 SLUTORD Ofta sätter vi vår tillit till standardiserade metoder och arbetssätt. Undvik det. Utifrån det vi sett i denna kartläggning rekommenderar vi er absolut att inspireras av goda exempel från andra verksamheter. Därefter uppmanar vi er lägga er tid och era resurser på att utarbeta arbetssätt och använda metoder som fungerar utifrån era egna medborgares behov och den egna verksamhetens förutsättningar. I alla våra iakttagelser står det utom tvivel - förändringar måste baseras på verklig kunskap om rådande problematik, dess karaktär och omfattning - annars kommer de vara förgäves och i värsta fall orsaka mer skada än nytta. Vi vill tacka alla barn, ungdomar, föräldrar och professionella som låtit oss ta del av era berättelser. Det är ni som har kunskapen om utanförskapets orsaker och verkningar och därmed även svaren på hur vi kan göra annorlunda. 48 ”Ibland önskar jag att det syntes utanpå, att det stod inristat i min panna. Som en påminnelse till dig att jag inte fungerar likadant som du Att du minns att varje gång jag gör dig upprörd eller frustrerad så har jag redan försökt allt jag kan. Men inte nått enda fram. Och att ingen är mer ledsen för det än jag” Jessica Hjert Flood KÄLLFÖRTECKNING OCH LÄSTIPS Andershed; H & Andershed, A-K (2005): Normbrytande beteende i barndomen. Vad säger forskningen? Stockholm: Gothia. Andersson, T (2001): Kriminell utveckling – tidiga riskfaktorer och förebyggande insatser. BRÅ-rapport 2001:15. Brottsförebyggande rådet, Information och förlag. Axelsson. R & Bihari Axelsson, S (red) (2007): Folkhälsa i samverkan. Lund: Studentlitteratur. Boklund, A (1995): Olikheter som berikar? – möjligheter och hinder i samarbetet mellan socialtjänst, äldre- och handikappomsorg, barnomsorg samt individ- och familjeomsorg. Stockholm: Socialhögskolan i Stockholm: Rapport i socialt arbete 1995:71. Bäckman, O, Estrada, F, Nilsson, A & Shannon, D (2014): The Life Course of Young Male and Female Offenders. Stability or Change between Different Birth Cohorts? Sid 393-410. British Journal of Criminology. Cederberg, M (2012): Gymnasieskolan - inte en skola för alla? En forskningssammanställning om låg utbildning och hälsa. Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö. Corneliussen, T (2012): Barn som upplever våld – konsekvenser för välmående och hälsa. Genväg till forskning nr 4. Göteborg: VKV (Västra Götalandsregionens Kompetenscentrum om Våld i nära relationer). Folkhälsorapport Barn och Unga i Skåne 2012: En undersökning om barn och ungdomars livsvillkor, levnadsvanor och hälsa. Region Skåne, Enheten för Folkhälsa och Social hållbarhet. Försäkringskassan (2013): En studie av situationen för unga med aktivitetsersättning på grund av nedsatt arbetsförmåga. Socialförsäkringsrapport 2013:2. Jenner, H, (2004): Motivation och motivationsarbete i skola och behandling. Myndigheten för Skolutveckling, Forskning i fokus, nr 19. Stockholm: Liber Kohn, A, (1999): The Schools Our Children Deserve – Moving Beyond Traditional Classrooms and Tougher standards. Boston. Houghon Mifflin. Korpi, T & Tåhlin, M (2007): Educational Mismatch, Wages, and Wage Growth: Overeducation in Sweden, 1974-2000. Stockholms Universitet. Swedish Institute for Social Research (SOFI) Mattila, L (2012): Att förebygga livslångt utanförskap. Ungdomar AB. Myndigheten för skolutveckling, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, (2007): Strategi för samverkan – kring barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa. Mörk, E & Liljeberg, L (2011): Fattig, sjuk och arbetslös – en beskrivning av personer i kläm mellan stat och kommun. Rapport 2011:17. IFAU Mörk, E, Sjögren, A & Svaleryd, H (2014): Hellre rik och frisk. Om familjebakgrund och barns hälsa. Stockholm: SNS Förlag Niknami, S & Schröder, L (2014): Bortom siffrorna - unga som varken arbetade eller studerade 2000-2010. Stockholm: Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. 49 Nilsson, I & Wadeskog, A (2008): Det är bättre att stämma i bäcken än i ån. Att värdera de ekonomiska effekterna av tidiga och samordnade insatser kring barn och unga. SEE AB. Nilsson, I (2010): De unga, utanförskapet och arbetsmarknaden En socioekonomisk diskussion. SEE AB Socialstyrelsen 2010 (2010): Social Rapport Nilsson, I (2011): Är du lönsam lille vän? En socioekonomisk analys av unga, skolmisslyckanden och arbetsmarknaden. SEE AB Socialstyrelsen (2012): Skolans betydelse för barns och ungas psykiska hälsa – en studie baserad på den nationella totalundersökningen i årskurs 6 och 9 hösten 2009. Nilsson, I & Skandia Idéer för livet (2012): Sociala investeringar kring barn och unga. Socialstyrelsen (2014): En diagnos det stormat kring- ADHD i ett historiskt perspektiv. Persson, S (2012): Skolan och elevers utveckling, lärande och hälsa- några nedslag. Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö. Socialstyrelsen (2014): Tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Lägesrapport 2014. SCB (2014): På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet. Seddon, J (2010): Bort från styrning och kontroll - omvärdering av Lean service. Lund: Studentlitteratur. SOU 2013:13: Ungdomar utanför gymnasieskolan – ett förtydligat ansvar för stat och kommun. Delbetänkande av Utredningen om unga som varken arbetar eller studerar. Skolinspektionens årsrapport 2010: Olika elever – samma undervisning. Skolinspektionens erfarenheter och resultat från tillsyn och kvalitetsgranskning. SOU 2013:74: Unga som varken arbetar eller studerar – statistik, stöd och samverkan. Slutbetänkande av Utredningen om unga som varken arbetar eller studerar. Skolinspektionens årsrapport 2014: Från huvudmannen till klassrummet – tät styrkedja viktig för förbättrade kunskapsresultat. Skolinspektionens erfarenheter och resultat från tillsyn och kvalitetsgranskning. Stigendal, M & Östergren, P (red) (2014): Malmös väg mot en hållbar framtid. Hälsa, välfärd och rättvisa. Slutrapport: Kommission för ett socialt hållbart Malmö. Skolverket (2014): Vad ungdomar gör efter gymnasieskolan – en registerstudie. 50 Socialstyrelsen, Skolverket och Folkhälsoinstitutet. (2004): Tänk långsiktigt: En samhällsekonomisk modell för prioriteringar som påverkar barns psykiska hälsa. Temagruppen unga i arbetslivet (2013): Tio orsaker till avhopp - 379 unga berättar om avhopp från gymnasiet. Rapport 2013:2. Internetsidor: Karolinska Institutet: http://ki.se/forskning/fakta-om-sjalvmord SCB.se SIRIS: http://siris.skolverket.se/siris/f?p=Siris:1:0 www.utanforskapetspris.se/ Temagruppen Unga i Arbetslivet: http://temaunga.se/uvas KVALITATIVA KÄLLOR Våra intervjuer visar en mycket samstämmig bild kring vad som sker och inte sker i arbetet kring våra barn och unga. Berättelserna om Maria, Milo, Sarah och Robin har författats utifrån de berättelser vi fått lyssna till under vår kartläggning. Huvudpersonerna är fiktiva men speglar verkliga händelser och situationer. Alla citat i rapporten är också autentiska och direkta citat från personer vi intervjuat. Verksamheter som deltagit i kartläggningen är kommunernas samtliga verksamheter kring barn och unga (arbetsmarknadsenhet, socialtjänst, elevhälsa, barnomsorg, skola, m.fl.), Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, kommunala samarbetspartners kring behandlande insatser, Projekt Unga In, Projekt Plugg In, Framtidens Hus/Allaktivitetshuset (Lindängen, Malmö), Project Complexed families (London) m fl. FOTNOTER 1 Niknami, S och Schröder, L (2014) 2 Se exv. Nilsson, I (2010), Nilsson, I (2011), www.utanforskapetspris.se/ 3 Se exv. Niknami, S och Schröder, L (2014) 4 Se exv. Mörk, E, Sjögren, A och Svaleryd, H (2014) 5 Se exv. SOU 2013:74; Korpi, T och Tåhlin, M (2007) 6 Statistik hämtad Skolverket.se 7 Statistik hämtad från Skolverket.se och SCB.se 8 Se exv. Börjesson och Palmblad (2003) 9 Se exv. SOU 2013:74; Cederberg, M (2012); Socialförsäkringsrapport 2013:2 10 Se exv. Socialstyrelsen (2010) 11 Persson, S (2012) 12 Nilsson, I (2012) 13 Mattilla, L, 2012 14 Kohn, A (1999) 15 Jenner, H, (2004) 16 Myndigheten för skolutveckling Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, (2007) samt Nilsson I (2012). UNDER ÅR 2014 GENOMFÖRDES EN KARTLÄGGNING I SJU KOMMUNER I SKÅNE NORDOST; BROMÖLLA, KRISTIANSTAD, ÖSTRA GÖINGE, OSBY, HÄSSLEHOLM, HÖÖR OCH HÖRBY. MÅLGRUPPEN OMFATTADE GRUPPEN UNGA, 16-29 ÅR, LÅNGT FRÅN ARBETSMARKNADEN. PROJEKTETS SYFTE VAR ATT LÄRA OCH FÖRSTÅ VARFÖR VISSA UNGDOMAR HAMNAR I DET VI KALLAR UTANFÖRSKAP OCH HUR VI UTIFRÅN EN ÖKAD KUNSKAP KAN FÖRHINDRA ATT DETTA SKER. KARTLÄGGNINGSPROJEKTET KALLADES WITHIN OCH FINANSIERADES GENOM EUROPEISKA SOCIAL -FONDEN, PROGRAMOMRÅDE 2.
© Copyright 2024