Klicka här för att läsa ett utdrag ur boken som pdf

5
Påveämbetet
Vårt namn är Petrus?
”Vårt namn är Petrus”. Med dessa ord, uttalade i pluralis
majestatis, hälsade påven Paulus VI medlemmarna i Kyrkans
Världsråd som samlar de reformerade kyrkorna. Påven har
förvisso många titlar men framför allt är han Petri efterträdare. Och liksom för denne är hans uppgift att ”styrka sina
bröder” (jfr Luk.22:32), att garantera enheten i tron. Efter
uppståndelsen säger Jesus till Petrus: ”var en herde för mina
får” (Joh.21:16).
Ingen kristen, oavsett samfund, lär väl idag ifrågasätta
den ledande ställning som Jesus gav Petrus bland apostlarna.
I Apostlagärningarna ser vi honom gång på gång framträda
som deras ”språkrör”. Och det är till honom Paulus beger sig
för att tala med honom ”i fjorton dagar” (Gal.1:18). Det är
en avsevärd tid för en som sannerligen inte saknade sysselsättning. Tyvärr vet vi inte vad de talade om, men det var ju
knappast vädret.
Vad är då bakgrunden till denna särställning?
Det bibelställe man först tänker på finns bara hos evangelisten Matteus, men det talar ett tydligt språk. Man kan ju
undra varför det saknar paralleller hos de övriga evangelis52
terna. Det är nog inte så märkligt. Matteus skriver uttryckligen för judar som förutsätts vara hemma i det gamla förbundets skrifter. Och det är, som vi skall se, inte oviktigt för att
förstå Jesu ord till Petrus. Markus är ju tolk, sekreterare, för
Petrus och nämner därför inte särskilt mycket om just
honom, framför allt inte sådant som är fördelaktigt. Petrus
hade blivit en ödmjuk man efter sin förnekelse. Lukas skriver
sitt evangelium för greker och Johannes inskränker sig i stort
sett till att meddela sådant som inte redan var känt genom de
andra evangelierna. Dock understryker han Simons nya
namn: ”Du skall heta Kefas (det betyder Petrus)” (Joh.1:43).
Låt oss se närmare på vad Matteus förmedlar (Matt.16:13
ff.). På frågan: ”Och ni, vem säger ni att jag är”, svarar Petrus
för alla apostlarna: ”Du är Messias, den levande Gudens Son”.
Då säger Jesus: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött
och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen”. Och sedan fortsätter han med de oerhörda orden: ”Och
jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan
skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få
makt över den”. Protestanter går glatt förbi dessa klara ord
från vår Herre och Frälsare. De menar ofta att de syftar på den
tro och bekännelse som Petrus uttalar och hänvisar till bibelställen som säger att Kristus själv är Klippan och grundstenen,
vilket han naturligtvis är. Men poängen är att Petrus här på
jorden skall vara i Jesu ställe efter uppståndelsen. Naturligtvis
53
är det förståeligt att man vill förringa Jesu ord utifrån en protestantisk övertygelse. Men hur trolig är en sådan tolkning?
Jesus riktar sig till Petrus och säger ” du är Petrus, Klippan”.
Han säger inte: din tro är Petrus, Klippan. Han ger Simon ett
nytt namn – på den arameiska Jesus talar namnet ”Kefa” –
liksom Abram och Jakob får nya namn i det gamla förbundet.
Och detta namn, Kefa, är så speciellt att man översätter det
till grekiska, Petros, trots att man då förlorar sammanställningen Kefa – kefa (på grek. blir det ju Petros – petra). Det är
med andra ord mer än ett egennamn, snarare en titel ungefär
som Messias – Kristus. Och namnet var inte känt sedan tidigare, vare sig den arameiska eller grekiska varianten.
Jesus förtydligar vad namnet för med sig: ”Jag skall ge dig
nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall
vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara
löst i himlen”. Samma fullmakt att binda och lösa ger han
sedan till de andra apostlarna (Matt.18:18) men de får inte
”himmelrikets nycklar”. De anförtros enbart Petrus.
Vad betyder då detta med nyckelmakten?
I Gamla testamentet talas om ”Davids nycklar”, något
som läsarna av Matteus väl kände till. Också i Uppenbarelseboken nämns ”Davids nyckel”, när aposteln skriver: ”Så säger
den helige, den sannfärdige, han som har Davids nyckel, han
som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen
kan öppna” (Upp.3:7). Här syftar det på Jesus, men denna
54
nyckel överlämnar han uppenbarligen åt Petrus i Kyrkans
tidsålder. Petrus blir med andra ord Kristi ställföreträdare till
dess Kristus kommer tillbaka.
Profeten Jesaja är väl den som tydligast talar om ”nyckeln
till Davids kungahus” (Jes.22:15–23). Här kan vi läsa om
Eljakim, som är ”kungens förste minister” (Jes.36:3), och
hur han får ta över ämbetet efter en man vid namn Shevna
som blivit ”en skamfläck för din herres hus”. Herren talar till
Shevna om Eljakim: ”Jag skall klä honom i din dräkt, spänna
om honom ditt bälte och ge honom den makt som du har
nu”. Vad är det då för makt. Jo, ”i hans vård skall jag lämna
nyckeln till Davids kungahus. Där han öppnar skall ingen
stänga, där han stänger skall ingen öppna”. Kungens förste
minister styrde landet under kungens bortovaro och vad han
kungjorde hade samma tyngd och giltighet som om kungen
själv bestämt.
Sådan är bakgrunden till Jesu löfte till Petrus. Och det är
i texten uppenbart att löftet inte bara gäller honom personligen utan det ämbete han ikläds av Jesus själv när han får sitt
namn. Ty Klippan, Petros, skall bestå så att allt som motarbetar evangeliet (”dödsrikets portar”) aldrig skall få makten
över Kyrkan. När detta skrevs ner av Matteus var Petrus kanske redan död. De tidiga kyrkofäderna, som den tidigare
nämnde Ireneus, nämner hans efterträdare vid namn: ”Linus,
Anacletus och Clemens”.
55
Ofelbarhetens ämbete
Förmodligen är det mest svårsmälta för protestantiska kristna
påvens anspråk att kunna uttala sig ofelbart i frågor som gäller tron och sederna. Detta händer visserligen inte så ofta –
de senaste tillfällena var 1950 och innan dess 1854 – men
han har alltså ”utslagsrösten” när han uttalar sig ex cathedra,
från sin lärostol (jfr Matt.23:1–3). Är då också detta något
som kan utläsas ur Jesu löfte till Petrus. Ja, när Petrus uttalar
sin bekännelse om Jesus som den levande Gudens Son, säger
Jesus: ” … ingen av kött och blod har uppenbarat detta för
dig, utan min fader i himlen” (Matt.16:17). Trons innehåll
och tradering är så viktigt för de troende att Jesus ger oss en
garanti på hur den helige Ande leder sin Kyrka, genom enheten i tron kring just Petrus och hans efterträdare. Den helige
Ande är Sanningens Ande (alltså ofelbarhetens Ande) och
Jesus har själv visat på Klippan i ”den byggnad som har
apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv
till hörnsten” (Ef.2:20).
Ingen kan förvänta sig att frikyrkofolket omedelbart tar
till sig den tolkning som här framlagts. Då skulle de ju behöva knacka på dörren till den ena, heliga, katolska och apostoliska Kyrkan. Men mycket är vunnet redan genom att man
tar den katolska tolkningen på allvar och inte avfärdar ”påvedömet” som något obibliskt påfund. Då kan vi gemensamt
gå vidare i vår förståelse av enhetens ämbete. Påvelängden
56
innebär, som bekant, inte bara en historia om heliga män på
Petri cathedra. Här har funnits stora syndare, män som berusats av världslig makt, helt odugliga ledare för den världsvida
Kyrkan. Men här har också funnits otaliga martyrer och
andra helgon. Och oavsett deras personliga kvalifikationer
har Kyrkan genom Jesu löfte förvaltat den apostoliska traditionen. ”Anden stöder oss i vår svaghet” (Rom.8:26) säger
Paulus. ”Ja, i svagheten blir kraften störst” (2 Kor.12:9).
Redan Petrus fick en påminnelse om sin svaghet och sina
ibland alltför mänskliga tankar: ”Håll dig på din plats, Satan.
Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors” (Matt.16:23). Hieronymus översätter på latin ”vade
post me, satana”, gå efter mig, och så översätts det också på
engelska och franska. Satans plats är alltid efter Jesus, men
därifrån försöker han förmörka våra sinnen. Petrus har dock
Jesu löften att ”dödsrikets portar”, onda och destruktiva
makter, icke skall få makt över Kyrkan. Ett trösterikt löfte,
inte minst i våra dagar då så många tycks gå vilse. Också
bland våra medkristna.
57