5 Påveämbetet Vårt namn är Petrus? ”Vårt namn är Petrus”. Med dessa ord, uttalade i pluralis majestatis, hälsade påven Paulus VI medlemmarna i Kyrkans Världsråd som samlar de reformerade kyrkorna. Påven har förvisso många titlar men framför allt är han Petri efterträdare. Och liksom för denne är hans uppgift att ”styrka sina bröder” (jfr Luk.22:32), att garantera enheten i tron. Efter uppståndelsen säger Jesus till Petrus: ”var en herde för mina får” (Joh.21:16). Ingen kristen, oavsett samfund, lär väl idag ifrågasätta den ledande ställning som Jesus gav Petrus bland apostlarna. I Apostlagärningarna ser vi honom gång på gång framträda som deras ”språkrör”. Och det är till honom Paulus beger sig för att tala med honom ”i fjorton dagar” (Gal.1:18). Det är en avsevärd tid för en som sannerligen inte saknade sysselsättning. Tyvärr vet vi inte vad de talade om, men det var ju knappast vädret. Vad är då bakgrunden till denna särställning? Det bibelställe man först tänker på finns bara hos evangelisten Matteus, men det talar ett tydligt språk. Man kan ju undra varför det saknar paralleller hos de övriga evangelis52 terna. Det är nog inte så märkligt. Matteus skriver uttryckligen för judar som förutsätts vara hemma i det gamla förbundets skrifter. Och det är, som vi skall se, inte oviktigt för att förstå Jesu ord till Petrus. Markus är ju tolk, sekreterare, för Petrus och nämner därför inte särskilt mycket om just honom, framför allt inte sådant som är fördelaktigt. Petrus hade blivit en ödmjuk man efter sin förnekelse. Lukas skriver sitt evangelium för greker och Johannes inskränker sig i stort sett till att meddela sådant som inte redan var känt genom de andra evangelierna. Dock understryker han Simons nya namn: ”Du skall heta Kefas (det betyder Petrus)” (Joh.1:43). Låt oss se närmare på vad Matteus förmedlar (Matt.16:13 ff.). På frågan: ”Och ni, vem säger ni att jag är”, svarar Petrus för alla apostlarna: ”Du är Messias, den levande Gudens Son”. Då säger Jesus: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen”. Och sedan fortsätter han med de oerhörda orden: ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den”. Protestanter går glatt förbi dessa klara ord från vår Herre och Frälsare. De menar ofta att de syftar på den tro och bekännelse som Petrus uttalar och hänvisar till bibelställen som säger att Kristus själv är Klippan och grundstenen, vilket han naturligtvis är. Men poängen är att Petrus här på jorden skall vara i Jesu ställe efter uppståndelsen. Naturligtvis 53 är det förståeligt att man vill förringa Jesu ord utifrån en protestantisk övertygelse. Men hur trolig är en sådan tolkning? Jesus riktar sig till Petrus och säger ” du är Petrus, Klippan”. Han säger inte: din tro är Petrus, Klippan. Han ger Simon ett nytt namn – på den arameiska Jesus talar namnet ”Kefa” – liksom Abram och Jakob får nya namn i det gamla förbundet. Och detta namn, Kefa, är så speciellt att man översätter det till grekiska, Petros, trots att man då förlorar sammanställningen Kefa – kefa (på grek. blir det ju Petros – petra). Det är med andra ord mer än ett egennamn, snarare en titel ungefär som Messias – Kristus. Och namnet var inte känt sedan tidigare, vare sig den arameiska eller grekiska varianten. Jesus förtydligar vad namnet för med sig: ”Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen”. Samma fullmakt att binda och lösa ger han sedan till de andra apostlarna (Matt.18:18) men de får inte ”himmelrikets nycklar”. De anförtros enbart Petrus. Vad betyder då detta med nyckelmakten? I Gamla testamentet talas om ”Davids nycklar”, något som läsarna av Matteus väl kände till. Också i Uppenbarelseboken nämns ”Davids nyckel”, när aposteln skriver: ”Så säger den helige, den sannfärdige, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna” (Upp.3:7). Här syftar det på Jesus, men denna 54 nyckel överlämnar han uppenbarligen åt Petrus i Kyrkans tidsålder. Petrus blir med andra ord Kristi ställföreträdare till dess Kristus kommer tillbaka. Profeten Jesaja är väl den som tydligast talar om ”nyckeln till Davids kungahus” (Jes.22:15–23). Här kan vi läsa om Eljakim, som är ”kungens förste minister” (Jes.36:3), och hur han får ta över ämbetet efter en man vid namn Shevna som blivit ”en skamfläck för din herres hus”. Herren talar till Shevna om Eljakim: ”Jag skall klä honom i din dräkt, spänna om honom ditt bälte och ge honom den makt som du har nu”. Vad är det då för makt. Jo, ”i hans vård skall jag lämna nyckeln till Davids kungahus. Där han öppnar skall ingen stänga, där han stänger skall ingen öppna”. Kungens förste minister styrde landet under kungens bortovaro och vad han kungjorde hade samma tyngd och giltighet som om kungen själv bestämt. Sådan är bakgrunden till Jesu löfte till Petrus. Och det är i texten uppenbart att löftet inte bara gäller honom personligen utan det ämbete han ikläds av Jesus själv när han får sitt namn. Ty Klippan, Petros, skall bestå så att allt som motarbetar evangeliet (”dödsrikets portar”) aldrig skall få makten över Kyrkan. När detta skrevs ner av Matteus var Petrus kanske redan död. De tidiga kyrkofäderna, som den tidigare nämnde Ireneus, nämner hans efterträdare vid namn: ”Linus, Anacletus och Clemens”. 55 Ofelbarhetens ämbete Förmodligen är det mest svårsmälta för protestantiska kristna påvens anspråk att kunna uttala sig ofelbart i frågor som gäller tron och sederna. Detta händer visserligen inte så ofta – de senaste tillfällena var 1950 och innan dess 1854 – men han har alltså ”utslagsrösten” när han uttalar sig ex cathedra, från sin lärostol (jfr Matt.23:1–3). Är då också detta något som kan utläsas ur Jesu löfte till Petrus. Ja, när Petrus uttalar sin bekännelse om Jesus som den levande Gudens Son, säger Jesus: ” … ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen” (Matt.16:17). Trons innehåll och tradering är så viktigt för de troende att Jesus ger oss en garanti på hur den helige Ande leder sin Kyrka, genom enheten i tron kring just Petrus och hans efterträdare. Den helige Ande är Sanningens Ande (alltså ofelbarhetens Ande) och Jesus har själv visat på Klippan i ”den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten” (Ef.2:20). Ingen kan förvänta sig att frikyrkofolket omedelbart tar till sig den tolkning som här framlagts. Då skulle de ju behöva knacka på dörren till den ena, heliga, katolska och apostoliska Kyrkan. Men mycket är vunnet redan genom att man tar den katolska tolkningen på allvar och inte avfärdar ”påvedömet” som något obibliskt påfund. Då kan vi gemensamt gå vidare i vår förståelse av enhetens ämbete. Påvelängden 56 innebär, som bekant, inte bara en historia om heliga män på Petri cathedra. Här har funnits stora syndare, män som berusats av världslig makt, helt odugliga ledare för den världsvida Kyrkan. Men här har också funnits otaliga martyrer och andra helgon. Och oavsett deras personliga kvalifikationer har Kyrkan genom Jesu löfte förvaltat den apostoliska traditionen. ”Anden stöder oss i vår svaghet” (Rom.8:26) säger Paulus. ”Ja, i svagheten blir kraften störst” (2 Kor.12:9). Redan Petrus fick en påminnelse om sin svaghet och sina ibland alltför mänskliga tankar: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors” (Matt.16:23). Hieronymus översätter på latin ”vade post me, satana”, gå efter mig, och så översätts det också på engelska och franska. Satans plats är alltid efter Jesus, men därifrån försöker han förmörka våra sinnen. Petrus har dock Jesu löften att ”dödsrikets portar”, onda och destruktiva makter, icke skall få makt över Kyrkan. Ett trösterikt löfte, inte minst i våra dagar då så många tycks gå vilse. Också bland våra medkristna. 57
© Copyright 2025