Ulla-Britt Persson_5..

50 år av läsforskning och läsundervisning med anknytning till SCIRA
Ulla-Britt Persson, FD, Linköping
I denna artikel gör jag en högst personlig sammanställning av läsforskning
och läsundervisning i Sverige, dels så som jag själv har upplevt dem, dels så
som de beskrivs och diskuteras i tidskriften Läsning och dess föregångare
Skandinavisk Tidskrift för Läspedagoger. Dessutom har jag hämtat information i olika avhandlingar och rapporter. Jag gör inte anspråk på att vara
fullständig i något avseende, jag vill bara ge några smakprov på vad som
varit aktuellt under de fem senaste årtiondena i den svenska ”läsvärlden”.
Inledning
Den egentliga forskningen om läsning och läsprocessen startade för cirka
100 år sedan. En klassiker är amerikanen Edmund Burke Huey (18701913). Han gjorde bl a försök med att mäta ögonrörelser (med en variant av
ett takistoskop, en ”eye-tracker”), eftersom han menade att läsningen var
en till större delen visuell process. Hans omfattande arbete om läsningens
psykolog och pedagogik blev banbrytande. Även om den tidiga forskningen
om läsprocessen var psykologiskt inriktad var det många som intresserade
sig för de pedagogiska frågorna, under en tid då såväl allmän skolgång som
allmän rösträtt var heta debattämnen. Redan på 1910-talet diskuterade
politiker och pedagoger i Sverige en gemensam ”bottenskola” för alla barn,
vilken inte blev verklighet förrän 50 år senare.
Idéerna om hur den grundläggande läsundervisningen borde gå till var
många både i Sverige och i andra länder. Den förste svenske professorn i
pedagogik, Bertil Hammer, skrev 1906 en artikel om en metod som han
kallade ”intressemetoden”, vilken i princip gick ut på att undervisa i läsning
genom att låta barnen läsa ”riktiga” böcker. Den metoden kan väl sägas ha
en tillämpning i Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom
Sverige (1906) – men den var ju ingen läslära i egentlig mening utan
snarare en lärobok i Sveriges geografi, historia och biologi. Läsläror var
däremot Anna Maria Roos böcker Sörgården och I Önnemo (1906–07), vilka
byggde på berättelser ur det vanliga livet på landet. 1935 kom Elsa
Beskows och Herman Siegvalds läslära Vill du läsa? Den var i princip
uppbyggd efter ljudmetoden men innehöll också små trevliga texter, bilder,
ordgåtor och sagor på rimmad vers där barnen ibland fick fylla i rimmen
själva. Den kom att användas i många år.
1
Då forskningen om läsning från början tillhörde psykologiämnet, blev den
under första halvan av 1900-talet mest inriktad på psykometri, alltså mätningar och tester. Det var de flesta forskningsstudierna i Sverige också, med
några få undantag. 1944 grundades Statens Psykologisk-Pedagogiska Institut
för att, som det står i Nationalencyklopedin (NE), ”knyta samman den
psykologisk-pedagogiska forskningen med den praktiska pedagogiken ute i
skolan”.
1950-talet
Inom SPPI framlade Jon Naeslund 1956 en avhandling som bestod av ett
experiment efter konstens alla regler. Detta var eran då all forskning utgick
från naturvetenskapliga metoder. Arton tvillingpar delades in i två olika
grupper som undervisades i den första läs- och skrivinlärningen av samma
lärare men med två olika metoder – ljudmetoden (syntetisk metod) och
orbildmetoden (analytisk metod). I korthet visade resultaten att den
syntetiska metoden var den bästa för nybörjarundervisning, i synnerhet när
det gällde – som det då hette – ”svagt begåvade barn”. Å andra sidan
lyckades de ”mer begåvade barnen” något bättre på läsproven efter att ha
undervisats med den analytiska metoden. Möjligen därför att den erbjuder
dessa barn en större utmaning och är mer motiverande (min tolkning av
Naeslunds slutsats). Naeslund använde flera av de läs- och skrivtest som
Eve Malmquist hade konstruerat i ett stort upplagt projekt som pågick
under samma tid (se nedan). I testbatteriet ingick bland annat ett test för
att ta reda på hur många bokstäver barnen kände till vid skolstarten, ett
test som redan då ansågs kunna förutsäga huruvida barnen kunde tänkas få
problem med läsinlärningen. Här kan jag också skjuta in en reflektion ur
samtiden: Nyligen (2014) publicerade SBU (Statens beredning för medicinsk
utvärdering) en rapport från en expertgrupp som bland annat granskat
”tester och insatser för barn och ungdomar med dyslexi”. En av slutsatserna
lyder:
Brister i fonologisk medvetenhet, snabb automatiserad benämnings-förmåga samt
bokstavskännedom har ett samband med dyslexi.
1958 kom Eve Malmquists doktorsavhandling med titeln ”Factors related to
reading disabilities in the first grade of the elementary school”. Med flera
2
stora urval av elever (inalles mer än 400) i tre svenska städer1 och många
statistiska analyser kom Malmquist fram till att de faktorer som var
starkast relaterade till barnens läsutveckling var kön (flickor lyckades
bättre på alla lästester) och intelligens (här bedömd av läraren!). Något
lägre samband hade variabler som uthållighet, koncentration och visuell
perception (inte synförmågan som sådan). Barnens hemförhållanden
spelade en viss roll, t ex faderns utbildningsnivå2, liksom faktiskt lärarens
erfarenhet i form av antal år i yrket.
1960-talet
Ljudmetoden var sedan länge etablerad i den svenska skolan, men det fanns
vissa inslag av ordbildmetod eller helordsmetod, och t ex Eve Malmquist
förordade redan då en ”eklektisk metod”, dvs att man skulle blanda olika
metoder. Han ville också att man skulle samtala med barnen och göra
övningar med bilder för att få in läsriktningen. (se t ex hans läslära ”Jag kan
läsa”). I Natur och Kulturs annons i STL dec 1971 står det om ”Jag kan läsa”:
En läslära som utarbetats i enlighet med läspsykologiska rön och i samarbete med
lågstadielärare. Barnens referensramar har bildat utgångspunkt för text och bild. Den
innehåller ett rikligt material för samtalsövningar och övningar i visuell och auditiv
urskillnad. Ordförrådet förnyas och repeteras systematiskt. Ordningen för de olika
ljudens införande har skett med hänsyn till ljudets frekvens, svårighetsgrad vid visuell
urskillnad, vid auditiv urskillnad och vid skrivning.
Det bör också nämnas att Eve Malmquist utarbetade material för undervisning i läsförståelse, ”Vad var det jag läste?”, som har utkommit i många
upplagor och använts flitigt i skolan. På de tillhörande frågekorten fanns
också frågor av metakognitiv art, dvs de handlade om sådant som ”står
mellan raderna” och uppmuntrade eleverna till att tolka innebörden i
texterna och tänka själva. Problemet var bara att många lärare enbart
använde dessa böcker som ”utfyllnad”, främst för elever som var färdiga
Det första urvalet gjordes i Malmö och bestod av elever som började skolan 1948, det
år jag själv började skolan. Men tyvärr har jag ingen aning om huruvida jag hörde till
urvalet.
2 Kring 1940-50, när datainsamlingen gjordes, var det ovanligt att mödrar hade
utbildning utöver folkskola och ev. fortsättningsskola. I Malmquists senare forskning ska
det visa sig att mödrarnas utbildning har starkare samband med barnens läsutveckling
än faderns (ref…)
1
3
med sina uppgifter, och i liten utsträckning diskuterade med eleverna de
läsförståelsestrategier som skulle tränas.
Mellan 1958 och 1968 pågick ett antal forskningsstudier på Statens
Försöksskola i Linköping (SFL), där man gjorde försök med olika metodiska
upplägg i alla skolans ämnen och prövade och utarbetade mängder med
läromedel som var anpassade till den nya grundskolan (och läroplanen Lgr
62). Där producerades också skolradio- och skol-TV-program. SFL fick
ansvar för t ex utprövning av nytt betygsättningssystem och försök med
slopad lördagsundervisning (5-dagarsvecka). Läs- och skrivundervisningen
kom att bli det område där de flesta försöken genomfördes. Här kan
nämnas ett försök med att införa skrivmaskinen som hjälpmedel i den
tidiga undervisningen, med motivering-en att många barn i 7-8-årsåldern
fortfarande var motoriskt omogna och därför hade svårigheter när det
gällde att forma bokstäver, vilket kunde hämma deras läs- och
skrivutveckling. Försökseleverna gick i åk 2 och hade därför fått viss
undervisning i handskrivning men ännu inte börjat med ”skrivstil”. Detta
var i en tid då välskrivning var ett särskilt ämne på schemat. Resultaten av
försöket var positiva, inte minst blev faktiskt deras handstil bättre och de
gjorde färre stavfel än kontrollgruppen. Trots detta blev det inget genomslag för skrivmaskiner i undervisningen. (Jämför Arne Tragetons ”Att skriva
sig till läsning”, 2005).
Redan från början var SCIRA, liksom motsvarande föreningar i de andra
nordiska länderna mycket inriktade på läsundervisning och läromedel,
vilket också kan utläsas av att flera lokalavdelningar hade ”läspedagogerna”
i sitt namn (t ex Göteborg, Östergötland och Blekinge). I Danmark heter
föreningen ”Landsforeningen af Læsepædagoger” och deras tidskrift heter
Læsepædagogen.
Inriktningen på pedagogik avspeglar sig också i den tidskrift som de
nordiska föreningarna gav ut tillsammans under några år – Skandinavisk
Tidskrift för Läspedagoger (STL, 1967-1973), där undervisningen stod i
centrum, dock med mycket tydlig koppling till den tidens forskning, som i
ganska stor utsträckning var amerikansk, även om det naturligtvis fanns
svenska och nordiska forskare också som intresserade sig för läsning,
4
förutom Eve Malmquist och Jon Naeslund kan här nämnas Åke Edfeldt,
Ingvar Lundberg och Ebbe Lindell.
I Norge var Hans-Jørgen Gjessing ett stort namn, och i Danmark fanns bl a
Mogens Jansen och Poul-Erik Pagaard. Våra finländska kolleger kom inte
med i det nordiska samarbetet förrän runt 1970, när den finländska
föreningen anslöt sig till International Reading Association. Det sista
numret av SLT, som kom ut 1973 hade Pehr-Olof Rönnholm från Finland
som huvudredaktör.
SLT höll generellt hög standard och flera av den tidens framstående
pedagoger och språkforskare medverkade.
I det första numret av STL (1967) skrev Eve Malmquist en artikel med titeln
”Vilka krav kan vi ställa på läsundervisningen i dagens och morgondagens
skola?”. Där presenterade han bl a ”en fjärde dimension i läsförmågan”,
nämligen ”kreativ läsning” som han definierar på följande sätt:
man söker att från det lästa få nya idéer, få uppslag till nya aktiviteter, se och
upptäcka nya problem, ställa nya frågor och komma fram till nya upptäckter ifråga
om tankar och känslor.
När Försöksskolan lades ner 1968 fick Eve Malmquist anslag från SÖ till det
så kallade ”Förskoleprojektet”, som gick ut på att ett antal försöksgrupper
av 6-åringar skulle få läsundervisning en lektion per dag under förskoleåret
av utbildade lågstadielärare. Deras läs- och skrivutveckling följdes sedan till
och med årskurs 3. Huvudsakliga resultat: De elever som fått läsundervisning i förskolan hade från början i åk 1 ett stort försprång jämfört med
de elever som ingick i matchade kontrollgrupper, men också i jämförelse
med övriga elever. Men skillnaderna blev allt mindre för varje år för att i åk
3 nästan ha försvunnit. Långt ifrån alla barn i experimentgrupperna lärde
sig läsa under förskoleåret, men de barn som hade sämst för-utsättningar
(dvs hade låga poäng på språktest och t ex kände till få eller inga bokstäver i
början av projektet) lyckades bättre än förväntat. En slutsats var att de
flesta barn skulle må bra av att få lite längre tid på sig för att etablera en
grundläggande läsförmåga. En del lärare som fick experimentgruppselever i
sina klasser i åk 1 var emellertid inte så förtjusta i att få barn som kunde
5
läsa, något som vid den tidpunkten var relativt ovanligt. Vissa lärare
utnyttjade inte dessa elevers potential på rätt sätt och drog inte ens nytta av
den extra tilldelning av pengar de fick för att t ex köpa in böcker och annat
material som kunde användas till att stimulera de barn som redan lärt sig
läsa. Dessa fick följa den ordinarie undervisningen trots att de inte alltid
behövde det. Det var som om lärarna tänkte att det inte var ”rättvist” mot
de andra att de barn som kunde läsa skulle få läsa roliga böcker och göra
andra saker. Det var på den tiden när svenska lärare bedrev helklassundervisning, långt innan man hade uppfunnit ”eget arbete”. Givetvis
förekom individuellt arbete också men det var ofta knutet till olika
arbetsböcker som ingick i läromedelspaketen.
1970-talet
1970-talet var en livlig tid inom läsningens område. Då pågick ”den stora
läsdebatten”, inte minst i den svenska fackpressen, bl a i Lärartidningen,
men också inom dåvarande Skolöverstyrelsen. Nu var det inte enbart ett
svenskt eller nordiskt fenomen, utan debatten var livlig även i t ex USA, där
en av de kända läsforskarna, Jeanne Chall, publicerat en bok 1967 med
titeln: ”Learning to Read – The Great Debate” där hon diskuterade frågan
om vilken metod som kunde vara den bästa.
På hösten 1971 presenterade Ulrika Leimar tillsammans med Lars Owe
Dahlgren ”Läsning på Talets Grund” vid ett möte i Göteborgsavdelningen av
SCIRA. ”Framställningen rönte mycken uppskattning och följdes av diskussion”, heter det i årsrapporten. 1976 gav Ulrika Leimar ut sin bok med
samma namn, som väckte stor debatt både i skolan och inom forskningen.
Skulle verkligen barnen kunna lära sig läsa genom att diktera texter för
läraren och dessutom få välja själva vilka bokstäver och ord de skulle
arbeta med? Det fanns en viss nyfikenhet, trots att flera forskare varnade
för att metoden inte hade någon vetenskaplig bas. Vilket dock icke var helt
sant, metoden byggde på liknande idéer som Language Experience
Approach, vilken var spridd i engelsktalande länder och som hade sina
förespråkare såväl inom forskarvärlden (t ex Roach Van Allen, Robert
Tierney) som bland kända pedagoger som Sylvia Ashton-Warner och Paulo
Freire. I SCIRAs tidning Läsning framgick det att flera lokalavdelningar
under 1970-talet bjudit in förespråkare för metoden att föreläsa om LTG. Så
t ex talade Ulrika Leimar i Stockholmsavdelningen på våren 1975, och 1976
6
gav Skåneavdelningen en föreläsning av Hans Åkerblom (då skolpsykolog i
Lund) som genom sina studier i kognitiv och språkvetenskaplig forskning
funnit att LTG var den metod som hade bäst stöd i denna forskning. Hans
Åkerblom var också mycket aktiv i ”läsdebatten” (se t ex Anita Hjälme,
1999). Det är nog ingen överdrift att påstå att en del av debattinläggen
byggde på rena missuppfattningar. Vissa som var starkt emot LTG hade inte
ens läst Leimars bok eller satt sig in i metoden.
Ytterligare en metod med analytiska förtecken var under utveckling på
1960-talet, nämligen Witting-metoden. Stockholmsavdelningen hade vid ett
möte i oktober 1970 bjudit in Maja Witting att föreläsa över ämnet ”Lätt
eller svårt att lära sig läsa?” utifrån sina ”egna forskningsresultat och
praktiska erfarenheter av läsinlärningens metodik för nybörjarstadiet”. I
lokalföreningens rapport sägs det också att föreläsningen ”blev underlag för
en livlig diskussion”.
En intressant detalj från denna tid är ett årsmöte i Skåneavdelningen den
28 oktober 1972, där flera föreläsare medverkade. I rapporten från mötet
sägs bl a:
Det dominerande motivet i inläggen var - inte oväntat – oron över den på senare år
dokumenterade försämringen av våra elevers läsförmåga. Här finns viktiga uppgifter
för SCIRA.
Detta tilldrog sig för mer än 40 år sedan! Redan då menade man alltså att
läsförmågan bland svenska barn var på väg att försämras. Vilken grund man
hade för dessa iakttagelser framgår dock inte av rapporten.
Vid ett möte i Skåneavdelningen våren 1973 föreläste Mogens Jansen,
mångårig ordförande i Landsforening for Læsepædagoger. Han fick en fråga
huruvida han menade att man ”borde använda helordsmetoden istället för
ljudmetoden”, varpå han svarade: ”inte istället för utan jämsides med” och
tillade att man måste utgå från varje elevs förutsättningar. Han framhöll
också att mellanstadiet ”är de glömda åren vad gäller läsforskning”. Någon
som känner igen något här? ”Diskussionen var mycket livlig och vi fick
bokstavligen leda Mogens Jansen till den väntande taxin”, avslutar rappor-
7
tören (som för övrigt visade sig vara den småskollärare jag själv hade i åk
2).
En annan het potatis vid denna tid var synens betydelse för läsutvecklingen
(jfr Huey och Malmquist ovan). Östgötaavdelningen hade våren 1973 ett
välbesökt (ca 100 personer) diskussionsmöte med detta tema. Flera
forskningsstudier hade visat ett positivt samband mellan syndefekter och
lässvårigheter, men sambandet var något tveksamt. Bland annat
diskuterades en s k ”samträningsapparat” som sades ha gjort underverk i
vissa fall. Samma diskussion uppträdde åter på 80-talet när optiker och
andra hävdade att ”bristande samsyn” mellan ögonen var en av orsakerna
till lässvårigheter, och det fanns kliniker som erbjöd synträning.
”Ögongymnastik” sades f ö vara vanligt i Kina och gav där goda resultat.
Det kan också nämnas att Ingvar Lundbergs namn dyker upp första gången
i SCIRA-sammanhang 1974, då han föreläser i lokalavdelningen i Umeå om
”Varför är det så svårt att läsa?” Året därpå återkommer han med en föreläsning betitlad ”Språklig medvetenhet och den första läsinlärningen”. Det
är första gången ”språklig medvetenhet” omnämns i Läsning (rapport i
Läsning nr 1, 1976, vilket är det allra första numret av Läsning3). Lundberg
skulle bli en ganska flitig skribent i Läsning på 1990-talet.
För att ytterligare poängtera hur framsynta ”läspedagogerna” varit sedan
1950-talet – trots den stora kontroversen på 70-talet som jag tror var lite
av ”ett spel för gallerierna” – kan jag citera en passus ur en bok av en av de
stora läromedelsförfattarna, nämligen Annie Dahlquist (1901-1977), som
skriver att den metodik som är lämplig för elever med lässvårigheter kan
karakteriseras som ”en fördjupning av den allmänna metodiken”.
Speciella metodiska finesser, som lätt och lekande löser svårigheterna, finns inte, och
ensidig läs- och skrivträning leder inte heller till målet. Fördjupningen kan åstadkommas
på olika sätt och skiftar allt efter fallen. Det förefaller som om man bör sträva efter att ta
hela barnet i anspråk vid övningarna – dess olika sinnen men även känslan och fantasien,
viljan och intellektet. Ett systematiskt arbete på bred bas med djup förankring hos barnet
leder mot målet, dvs höjning av läs- och skrivnivån så nära intill barnets verkliga
prestationsnivå som möjligt. (citerat i Läsning nr 1, 1978)
3
Efter nedläggningen av SLT var SCIRA utan medlemsblad fram till jan 1976.
8
I Läsning årgång 3 nr 2, dec 1978, hittar vi en artikel med titeln ”Blir svensk
stavelseläsning 2000-talets arbetssätt?”, skriven av Brita Andersson, lärare
i Katrineholm. Hon återkommer senare också, men hennes idéer blev mest
avfärdade som något ”märkliga”. Kanske var det å andra sidan mest en
fråga om vad man kallar saker och vilken vikt man lägger vid olika delar i
inlärningsprocessen, för visst använde man även vid den tiden stavelser,
morfem, ”ljudbilder” och bokstävernas ”ljudvärden” i nybörjarundervisningen (det var just sådana begrepp hon använde i artikeln), även om man
kanske inte dagligdags använde just de benämningarna.
Under 1970-talet hade man också börjat intressera sig alltmer för
ungdomar som av olika anledningar misslyckats med att lära sig läsa och
skriva tillräckligt bra. Ofta fann man dessa ungdomar i gymnasieskolans
tvååriga yrkesinriktade linjer. Margareta Grogarns avhandling ”Dålig
läsning” från 1979 satte fokus på dessa elever. En sak - bland flera - som de
flesta av eleverna hade gemensamt var att de hade blivit ”offer för dålig
undervisning” i grundskolan, menade gymnasieläraren Grogarn, de hade
lämnats åt sitt öde med sina inlärningssvårigheter och ”suttit av” nio år i
skolan. Det blev rätt mycket uppståndelse kring denna avhandling, som för
övrigt gavs ut i pocket (!) och blev vida läst och diskuterad av pedagoger.
Den var för ovanlighetens skull skriven på ett språk som alla kunde läsa.
Även uppföljaren ”Tråkig läsning: en bok om läs- och skrivsvårigheter i
gymnasiet” från 1984 blev omdebatterad, men vid det laget hade man gett
Grogarn rätt i hennes kritik av läsundervisningen för den här kategorin av
elever.
Även Sigrid Madison i Lund uppmärksammade dessa ungdomar på olika
sätt och utarbetade tester och träningsmaterial att användas i specialundervisningen för elever i högstadiet och gymnasiet.
I samband med att man vid denna tid började undervisa vuxna invandrade
analfabeter vid Komvux (”grundvux”) framkom det att det faktiskt fanns
vuxna svenskar med svenska som modersmål som inte kunde läsa och vars
svårigheter aldrig upptäckts i grundskolan. Många av dem gick direkt ut i
arbetslivet till yrken där läs- och skrivförmåga inte var särskilt nödvändig
(det var fortfarande möjligt på 70–80-talet). Dessa krävde nu sin plats i
”grundvux” vilket de också fick. Under några år på 1980-talet fanns det till
9
och med en särskild ”grundvuxlärarutbildning” i Linköping, som jag tror var
alldeles för ”bra”, eller ska man säga exklusiv och dyr, för att få vara kvar.
1980-talet
Så kom det en ny läroplan, Lgr 80 (som ibland lite skämtsamt gick under
benämningen ”poesiboken”) med helt nya idéer om skola och undervisning,
författad på ett språk som inte var byråkratiskt. Det var den som många
lärare påstod att de aldrig hade läst. Däremot läste de många av de
Kommentarmaterial som Skolöverstyrelsen gav ut och som ansågs
nödvändiga för att lärarna skulle kunna tolka det som stod i läroplanen. Det
var också Lgr 80 som i vissa utbildnings- (och politiker)kretsar gav upphov
till ”Kunskapsrörelsen”, eftersom läroplanen, enligt rörelsens centralgestalter, förordade en pedagogik som de kallade ”flumpedagogik” och
andades kunskapsförakt.
Men när det gällde läsforskning och läsundervisning var mycket sig likt
under den här perioden. Läsdebatten hade möjligen lagt sig något, även om
den flammade upp lite då och då under 1980-talet. Det var faktiskt ganska
många lärare som hade fastnat för LTG och gått kurser för att sätta sig in i
metoden. De lärare som verkligen tagit den till sig uppnådde goda resultat
och menade att de lyckades lika bra - eller bättre - med LTG än med den
sedvanliga ljudmetoden. Men det var fortfarande många som gjorde
motstånd. Vissa forskare vidhöll att ljudmetoden (om än något modifierad
och med tillägg från andra metoder) lämpade sig bäst för det svenska
språket, medan andra hävdade att ett sådant synsätt var förlegat och att
man borde få lärare att använda mindre ”traditionella” metoder. Hur man
inom lärarutbildningen hanterade metoddebatten kräver en separat artikel.
På 80-talet blev det mycket tal om alternativa metoder, särskilt för de elever
som inte lyckades så bra med sin läsutveckling. Här fanns t ex Paul
Parlenvis idéer om den motoriska utvecklingens betydelse för barns
inlärningsförmåga, inte minst när det gällde läsning och skrivning. I Mjölby
fanns under många år ”Motorikcentrum” dit barn med läs- och
skrivsvårigheter ibland remitterades. Man kan kanske säga att en del av
dessa idéer gav upphov till (eller i varje fall medverkade till) en annan typ
av läsdebatt, nämligen ”dyslexidebatten”, som blev mycket intensiv på
1990-talet och under 2000-talets första decennium.
10
I slutet av 80-talet rapporterades Bergenprojektet och Bornholmsprojektet,
två nordiska samarbeten som bl a Ingvar Lundberg, då professor i Umeå,
var engagerad i. Då skapades också Bornholmsmodellen som fortfarande
används och som utvecklats vidare av Ingrid Häggström. Projekten fokuserade på förskolebarnen och den språkliga förberedelsen för läs- och
skrivinlärningen. Bornholmsstudien visade att det var möjligt att med gott
resultat träna förskolebarn i språklig medvetenhet och i synnerhet
fonologisk medvetenhet. De barn som ingått i experimentgrupperna
lyckades bättre i den första läsinlärningen än kontrollbarnen. Dessutom
visade det sig att de elever som hade potentiella svårigheter (dvs som enligt
språktesten låg sämre till än sina kamrater) hade störst nytta av träningen.
1990-talet
På 1990-talet ökade intresset för metakognition och – inte minst – språklig
medvetenhet. Undervisningen blev mer diversifierad och individualiserad,
det var inte längre ”fult” med gruppindelningar av olika slag. 1994 kom
ännu en ny läroplan (Lpo94), som till skillnad från Lgr 80 med alla sina
tillhörande kommentarmaterial inte innehöll några direktiv alls i fråga om
undervisningsmetoder eller -mål. Med Lpo 94 fick lärarna själva ta större
ansvar för vad som skulle ingå i undervisningen och formulera vilka mål
eleverna skulle ha uppnått på olika nivåer.
I kölvattnet av Bornholmsprojektet blev psykologiska institutionen i Umeå,
med Ingvar Lundberg i spetsen, ledande när det gällde utvecklingen av test
och träningsmaterial för språklig och i synnerhet fonologisk medvetenhet.
Det avspeglade sig också i Läsning. Eftersom Ingrid Häggström åtagit sig
uppdraget som redaktör kom hennes kolleger i Umeå att skriva en hel del
artiklar om sin forskning. Men även flera medlemmar i ett nordiskt forskningsnätverk, som bildats vid en läsforskarkurs i Jyväskylä 1987,
medverkade i Läsning med artiklar och rapporter. Ett par exempel: Jørgen
Frost, som deltagit i Bornholmsprojektet, fortsatte att utforska sambandet
mellan språklig ”uppmärksamhet” - som danskarna föredrog att kalla det –
och läsutveckling. Bente Hagtvet i Oslo skrev sina böcker om ”skriftspråksutveckling genom lek” som Ingrid Häggström sedan översatte till
svenska.
11
I och med att det blev allt vanligare att använda datorer i vardagen kom
också Läsning att få ett betydligt ”proffsigare” utseende, som den har
bevarat än idag. Det blev nu möjligt att enkelt föra in fotografier och andra
bilder i tidskriften utan att ha tillgång till en tryckpress.
1990-talet hade av UNESCO proklamerats som ”Läskunnighetens
decennium” och 1990 som ”Läskunnighetens år”. Det ambitiösa målet var
att alla barn över 12 år och alla vuxna skulle kunna läsa i början av nästa
århundrade – vilket givetvis var en utopi. Än har det i varje fall inte
uppnåtts. Just 1990 höll IRA sin världskongress i Stockholm, vilket blev
verklighet tack vare Britta Ericsons4 idoga arbete med att övertala amerikanerna om Stockholms förträfflighet som kongresstad. Och det blev ett
högst intressant och givande möte med deltagare från världens alla hörn.
1993 arrangerade SCIRA den åttonde europeiska läskonferensen i Malmö,
då två välkända föreläsare framträdde, nämligen Marie Clay från Nya
Zeeland och Ragnhild Söderbergh från Lund. (Tjugo år senare, i augusti
2013, stod SCIRA också värd för den 18:e Europeiska konferensen som
hölls i Jönköping).
I Läsning rapporterades kontinuerligt om nya forskningsrön och nya
läsläror som det faktiskt kom en och annan under hela decenniet, i vissa fall
omarbetningar av gamla, t ex Borrman-Salminen-Wigforss Nu ska vi läsa
(som först kom ut under 1950-talet och blev mycket långlivad och har bytt
namn ett par gånger). En och annan avhandling som berörde läsning och
skrivning fick omnämnanden i Läsning.
Datorernas intåg i skolan tog god tid på sig; även om det hade varit tal om
datorer i undervisningen i åtskilliga år, fanns det en ganska stor skepsis
bland lärare. Möjligen kunde man tänka sig att dessa ”mojänger” skulle
kunna vara bra för elever med läs- och skrivsvårigheter. Och det fanns
pionjärer inom området. Iréne Dahl vid Umeå universitet hade redan 1983
lanserat OVE-programmet, ett datorprogram med talstöd att i första hand
använda i specialundervisningen för elever med grava läs- och skrivsvårigheter5. Även om datorerna nämns i Läsning då och då från slutet av
Britta Ericson var under många år ordförande i SCIRAs Stockholmsavdelning och avled
2011.
5 Det har senare utvecklats vidare av Iréne Dahl, nu under namnet IDA-programmet.
4
12
1980-talet, är det inte förrän 1996 som jag hittar en artikel av Maj-Gun
Johansson, som direkt behandlar ämnet: ”Datorn kan bli ett effektivt
redskap för dyslektiker”. Året därpå i september anordnar SCIRA en
rikskonferens i Linköping om ”Datorn i läs- och skrivundervisningen”.
I mitten av 1990-talet drev dåvarande Skolverket ett stort projekt inom sju
olika temaområden, varav läs- och skrivutveckling var ett. De skolor som
tagits ut för att delta i projektet fick extra pengar för kompetensutveckling
och full frihet att utforma sina aktiviteter, medan ett antal ”rapportörer”
regelbundet besökte skolorna under de två år projektet pågick. Deras
uppgift var att dokumentera vad skolorna gjorde. Kontaktpersonerna på
skolorna träffades också vid flera tillfällen för att diskutera sina aktiviteter.
Tanken med projektet var att på skolorna sätta igång utvecklingsverksamhet som skulle kunna fortsätta efter projektets slut och som kanske
skulle kunna spridas till andra skolor. Två rapporter för varje projektdel
producerades av rapportörerna (Skolverket, 1997, 1998). Medan projektet
pågick var aktiviteten hög på de flesta håll, även en tid efteråt, men jag är
inte så säker på att spridningseffekten var så hög som man hoppats, och
efter ett par år var säkert det mesta ”back to normal”.
2000-talet
Efter millennieskiftet blev det alltmer fokus på läs- och skrivsvårigheter i
forskningen, det blev också allt vanligare att tala om ”dyslexi”, något som
tidigare hade betraktats mera som en medicinsk diagnos som användes
enbart för de svåraste fallen. Idag känner de flesta till begreppet och det
används för snart sagt alla former av läs- och skrivsvårigheter, trots att de
flesta forskare menar att det bör vara förbehållet den typ av svårigheter
som har att göra med en ”störning i det fonologiska systemet”.
Ett nytt område för forskningen var att undersöka förhållandet mellan
lässvårigheter och matematiska svårigheter. Där har bl a Görel Sterner
tillsammans med Ingvar Lundberg varit tongivande (se t ex Läsning nr 1,
2007). Det tycks finnas ett visst samband mellan dessa typer av svårigheter,
såtillvida att barn som har fonologiska svårigheter inte sällan visar sig ha
(eller få) problem med matematiken också.
13
En fråga som väl alltid har varit omdebatterad är den om arv och miljö, t ex:
Är det ärftliga faktorer eller miljöfaktorer som är mest betydelsefulla när
det gäller barnens läs- och skrivutveckling? I det internationella longitudinella ”tvillingprojektet”6 har Stefan Samuelsson och hans medarbetare
följt ett stort antal tvillingpar sedan 5-årsåldern för att belysa denna fråga.
Projektet pågår fortfarande. De äldsta tvillingarna är nu 15 år, och massor
av data har samlats in. Som man kan misstänka, finns det inget enkelt svar
på frågan, utan svaret blir ”både och” eller snarare ”det beror på”. Det visar
sig nämligen att olika typer av faktorer har olika stor betydelse i olika
skeden av barnens utveckling.
2014
Även om IEA7 utfört jämförande internationella studier i olika skolämnen
sedan 1960-talet, var det först på 2000-talet som man i Sverige på allvar
började diskutera resultaten av sådana undersökningar. När det gäller
läsförmåga är de mest omtalade studierna PIRLS (för 10-åringar) och PISA8
(för 15-åringar). Den senaste PISA-undersökningen som rapporterades
2013 gav stort eko i media, då de svenska resultaten sjunkit oroväckande.
Det har fört det goda med sig att skolmyndigheterna ”vaknat” och börjat
satsa på specialundervisning och kompetensutveckling för lärare.
Kulturrådet har fått en ”läsambassadör” som utses två år i taget, och en del
privata initiativ har fått stor uppmärksamhet, ett exempel är Martin
Widmarks ”En läsande klass”. Martin, uppvuxen i Linköping, fick f. ö.
Östgöta-SCIRAs ABC-tupp för några år sedan. Dessutom har det skrivits ett
antal doktorsavhandlingar inom området läsning och skrivning under de
senaste 10-15 åren. Jag tycker mig se några ämnen som särskilt fokuseras i
de senaste årens forskning: läsförståelse, framgångsrik läsundervisning och
dyslexi, bland annat det som kallas Response To Intervention (RTI), dvs hur
elever svarar på särskilda insatser. De två som fick Eve Malmquists pris för
läsforskning 2014 (Catharina Tjernberg och Tarja Alatalo) har just forskat
om framgångsrik läsundervisning (se rapporten från 50-årsjubileet i detta
nummer).
Tvillingpar från fyra länder deltar: Australien, Norge, Sverige och USA.
The International Association for the Evaluation of Educational Achievement står
bakom studier som t ex PIRLS (läsning) och TIMSS (matematik).
8 Program for International Student Assessment, OECD står bakom PISA.
6
7
14
Slutord
När jag går igenom årgångar av Läsning tycker jag mig se att det från slutet
av 1980-talet blir allt färre forskningsstudier och artiklar som fokuserar
enbart på läraren och istället fler som antingen behandlar olika faktorer
som påverkar barnens läsutveckling eller som tar elevernas perspektiv.
Man kan säga att trenden har varit från undervisning till lärande. Forskarna
har vänt blicken mot de enskilda individerna, hur de tänker, resonerar och
reagerar på undervisningen och på sin egen situation, vilket i sin tur kan
vara en följd av det ökade intresset för metakognition och ”hur barn
tänker”, i Vygotskijs anda. Exempel på detta är Karin Taubes ”Läsinlärning
och självför-troende” (1987), Birgitta Kullbergs ”Vi lyssnar till barnen som
lär sig läsa och skriva” (1993), Caroline Libergs ”Hur barn lär sig läsa och
skriva” (1993), båda baserade på deras respektive avhandlingar, och min
egen avhandling ”Reading for Understanding” (1994). Under 2000-talet kan
man här lägga till studier av Rose-Marie Fahlén (2002), Cecilia Nielsen
(2005) och Anna-Lena Eriksson Gustavsson (2005).
Parallellt med detta kan jag under de senaste åren se en annan trend,
nämligen att man försöker utforska båda sidor – både läraren/undervisningen och eleven/individen. Undervisningen och lärarens agerande
belyses tillsammans med elevernas/individens reaktioner eller upplevelser.
Exempel på sådana studier är Lena Swalander (2006), Ulla Damber (2010),
Gunilla Sandberg (2012), Linda Fälth (2013), Catarina Schmidt (2013),
Barbro Westlund (2009, 2013) och Åsa Elwér (2013).
Referenser
Andersson, Inger (1986). Läsning och skrivning. En analys av texter för den allmänna läsoch skrivundervisningen 1842-1982. Umeå universitet: Pedagogiska institutionen.
(Akademisk avhandling).
Alatalo, Tarja (2011). Skicklig läs- och skrivundervisning i åk 1-3. Om lärares möjligheter
och hinder. Göteborgs universitet.
Boglind, Ann, Dahl, Eva-Marie, Mattsson, Anita, Persson, Ulla-Britt & Wellton, Lotte
(1999). Att upptäcka språket. En rapport om 44 skolors arbete med läs- och
skrivutveckling. Skola i Utveckling. Stockholm. Skolverket.
Dahl, Iréne (1997). Orator verbis electris: taldatorn en pedagogisk länk till läs- och
skrivfärdighet. Utprövning och utvärdering av taldatorbaserade träningsprogram för
elever med läs- och skrivsvårigheter. Umeå universitet.
Damber, Ulla (2010). Reading for Life. Three Studies of Swedish Students’ Literacy
Development. Linköpings universitet: Institutionen för beteendevetenskap och lärande.
15
Elwér, Åsa (2014). Early Predictors of Reading Comprehension Difficulties. Linköpings
Universitet: Institutionen för beteendevetenskap och lärande.
Eriksson Gustavsson, Anna-Lena (2005). Jag fixar det oftast. Hur industriarbetare
hanterar läs- och skrivkrav i arbetet. Lund: Studentlitteratur.
Fahlén, Rose-Marie (2002). Barns möten med skriftspråket. Linköpings universitet:
Institutionen för beteendevetenskap och lärande.
Fälth, Linda (2013). The use of interventions for promoting reading development among
struggling readers. Växjö: Linnéuniversitetet.
Grogarn, Margareta (1979). Dålig läsning. Stockholm: Liber.
Grogarn, Margareta (1984). Tråkig läsning: en bok om läs- och skrivsvårigheter i
gymnasieskolan. Stockholm: Liber.
Hammer, Bertil (1906). Om den första läsundervisningen. Manhem - Svensk tidskrift för
uppfostran och undervisning 1906-07 (s. 28).
Hjälme, Anita (1999). Kan man bli klok på läsdebatten? Analys av en pedagogisk
kontrovers. Solna: Ekelunds Förlag AB.
Huey, Edmund Burke (1908). The Psychology and Pedagogy of Reading: With a Review of
the History of Reading and Writing and of Methods, Texts, and Hygiene in Reading.
McMillan.
Häggström, Ingrid (1994, 2013). Språklekar efter Bornholmsmodellen: en väg till
skriftspråket. Linköping: Ing-Read.
Kullberg, Birgitta (1993). Vi lyssnar till barnen som lär sig läsa och skriva. Göteborg:
Förlagshuset Gothia.
Leimar, Ulrika (1976). Läsning på talets grund: läsinlärning som bygger på barnets eget
språk. Lund: LiberLäromedel.
Liberg, Caroline (1993, 2006). Hur barn lär sig läsa och skriva. Lund: Studentlitteratur.
Madison, Sigrid & Johansson, Judith (1999). Dyslexi. Vad är det? Vad kan vi göra? Lund:
Madison Läromedel.
Malmquist, Eve (1958). Factors related to reading disabilities in the first grade of the
elementary school. Stockholm: Almqvist & Wiksell. (Akademisk avhandling).
Naeslund, Jon (1956). Metodiken vid den första läsundervisningen. En översikt och
experimentella bidrag. Stockholm: Svenska Bokförlaget/Norstedts. (Akademisk
avhandling).
Nielsen, Cecilia (2005). Mellan fakticitet och projekt. Läs- och skrivsvårigheter och strävan
att övervinna dem. Göteborg Studies in Educational Sciences, 234.
Ollén, Bo (red.) (1996). Från Sörgården till Lop-nor. Klassiska läseböcker i ny belysning.
Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet nr 57. Stockholm: Carlssons.
Olson, Richard K, Keenan, Janice M, Byrne, Brian, and Samuelsson, Stefan (2014). Why
Do Children Differ in Their Development of Reading and Related Skills? Scientific Studies
of Reading, 2014, 18(1), 38-54.
Persson, Ulla-Britt (1987). Ut ur glömskan. En beskrivning av arkiverat material från
Statens Försöksskola i Linköping. Universitetet i Linköping: Institutionen för pedagogik
och psykologi.
Persson, Ulla-Britt (1994). Reading for Understanding. An empirical contribution to the
metacognition of reading comprehension. Linköpings universitet: institutionen för
pedagogik och psykologi.
Sandberg, Gunilla (2012). På väg in i skolan: Om villkor för olika barns delaktighet och
skriftspråkslärande. Uppsala universitet. Acta Universitatis Uppsaliensis.
Statens Beredning får medicinsk utvärdering, SBU (2014). Dyslexi hos barn och
ungdomar – tester och insatser. www.sbu.se/sv/Om-SBU/Nyheter/
16
Schmidt, Catarina (2013). Att bli en så som läser: barns menings- och identitetsskapande
genom texter. Örebro universitet,
Swalander, Lena (2006). Reading achievement: its relation to home literacy, self-regulation, academic self-concept, and goal orientation in children and adolescents. Lunds
universitet: Institutionen för psykologi.
Taube, Karin (1987, 2007). Läsinlärning och självförtroende. Stockholm: Norstedts
Akademiska Förlag.
Tjernberg, Catharina (2013). Framgångsfaktorer i läs- och skrivlärande: en
praxisorienterad studie med utgångspunkt i skolpraktiken. Stockholms universitet:
Specialpedagogiska institutionen.
Trageton, Arne (2005). Att skriva sig till läsning - IKT i förskoleklass och skola. Stockholm:
Liber AB.
Westlund, Barbro (2009). Att undervisa i läsförståelse. Lässtrategier och studieteknik.
Stockholm: Natur och Kultur.
Barbro Westlund (2013). Att bedöma elevers läsförståelse: en jämförelse mellan svenska
och kanadensiska bedömningsdiskurser i grundskolans mellanår. Stockholm: Natur och
Kultur.
Witting, Maja (2010). Wittingmetoden: en metod för läs- och skrivinlärning. Werti Förlag.
Artiklar ur Skandinavisk Tidskrift för Läspedagoger 1967-73.
Artiklar ur Läsning 1976 – 2014.
Läroplaner för grundskolan.
Läsläror.
17