Lulebygdens Forskarförening MEDLEMSTIDNING – Nr 82, maj 2013 l Nya medlemmar Sid 3 Styrelsen. Från vänster: Karl-Erik Perdahl, Gunnar Johansson, Kjell Mäki, Kent-Åke Lundebring, Sture Karlssson, Carin Vallgren, Gunnel Jägare Sandin. Saknas på bilden: Nils-Gustav Öqvist och Staffan Sandberg. Årsmötet 2013 Årsmötet den 3 mars hölls i ”Martasalen”, Kyrkans hus, Luleå, inför ett 40-tal närvarande. Till ordförande vid mötet valdes Per Wänkkö och sekreterare Carin Vallgren. Valet av styrelse: Per Wänkkö avgick som ordförande, ersattes av Karl-Erik Perdahl. Gunhild avgick som ledamot, ersattes av Nils-Gustav Öqvist. Ingrid Wikström avgick som styrelsesuppleant, ersattes av Staffan Sandberg. Övriga styrelseledamöter och suppleanter omvaldes. Kulturhistoriken Rolf Johansson berättade om ”Stadsnära byar i omvandling”. Tonvikten lades på Hertsön, Björsbyn och Gäddvik, byar som mer och mer påverkas av stadens expansion. Hertsön som gammal by borta. Björsbyn den största l Björnen i Norriskogen Sid 5 lSkeppsbyggmästare Nils Nilsson Bloman Sid 8 l Nya församlingar i Tornedalen Sid 10 l Besiktning av öar Sid 13 l Petningen. Ny bok Sid 14 l Inbjudan till Piteå Forskarförenings 30-års-jubileum Sid 16 ROLF JOHANSSON på sin tid, naggas i kanten och Gäddvik välmående och orörd under ”bullermattan”. Alla hade sin rika laxfisken som nu är bor- ta. Staden kräver mer mark och många byar får stryka på foten. Se kartan på sidan 4; Laga skiften från 1859. Text och foto: STURE KARLSSON 2 Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013 Styrelsens Styrelsens spalt spalt Lulebygdens Forskarförening Residensgatan 6 E 972 36 Luleå Telefon: 070/299 54 24 Telefontid: Måndag kl 9-11 Torsdag kl 9-11 Ordförande: Karl-Erik Perdahl Tel 0920-686 28, 073-070 59 11 [email protected] e-postadress/hemsida [email protected] www.lulebygden.se Vice ordförande: Gunnar Johansson Tel 0920-22 75 93,0924-610 10 Webbansvarig: Marita Lindell e-post: [email protected] Kassör: Gunnel Jägare Sandin Tel 0920-26 78 19, 070-544 08 57 [email protected] Öppettider: Ytterdörren öppen kl 07.0020.00 alla dagar. Innerdörren låses som tidigare med egen nyckel. Annonspriser: 1:– kr/spaltmillimeter Medlemmar får kostnadsfritt marknadsföra sina alster i tidningen. Detta är begränsat till 50 mm/1 sp resp. 25 mm/2 sp. Detta under förutsättning att ett exemplar av alstret lämnas till föreningen. Medlemsavgifter Vuxen 150 kr/år Ungdom tom 25 år 40 kr/år Familj (samma hushåll) 190 kr/år Avgiften betalas till PG 36 64 01-8 Vid internetbetalning komplettera dina uppgifter genom att skicka dem med epost till kassören. e-post: [email protected] Glöm inte att meddela adressändring! Nästa nummer av medlemstidningen utkommer vecka 38 varför manuskript måste vara inskickade SENAST 12 september Sekreterare: Carin Vallgren Tel 0920-22 86 13, 070-359 89 16 [email protected] Ledamöter: Nils-Gustav Ökvist Tel 0920- 22 78 11, 076-818 28 78 [email protected] Sture Karlsson Tel 0920-22 30 39, 076-766 30 39 [email protected] Kent-Åke Lundebring Tel 0920-26 86 31, 070-262 81 04 [email protected] Suppleanter: Staffan Sandberg Tel 0920-194 40, 070-543 77 73 [email protected] Kjell Mäki Tel 073-040 31 64 [email protected] Under tiden september–maj är lokalen bemannad torsdagar kl 15.00-18.00 På plats finns alltid en representant för styrelsen för att ta emot frågor om nycklar och USB-minnen mm, samt i möjligaste mån hjälpa till i forsk- Kära Forskare! Karl-Erik Perdahl är vald till ordförande i Lulebygdens Forskarförening. K-E är från VuonoHaparanda och är yngst i en stor barnaskara. Han har erfarenheter från bl a: musik, NJA-elingenjör, lärare-matematik i olika nivåer. Lärare och rektor vid Sunderby folkhögskola i 27 år. Har arbetat i Ryssland som hotelldirektör och i Libanon Beirut som ingenjör inom telekom några år. Numera pensionär och har bl a varit ordförande inom pensionärsorganisationen SPF Åkerbäret i Luleå i 7 år. Dessutom aktiv i föreningslivet: Lions Gammelstad, Rädda Barnen, Studieförbundet Vuxenskolan, SPF m fl organisationer. Start och uppbyggnad av Rädda Barnens secondhandaffär i Luleå. K-E hoppas slutligen att han kan bidra med sin erfarenhet att aktivera och utveckla Lulebygdens Forskarförening. Vi hade två nybörjarkurser i släktforskning, en kvällskurs på onsdagar och en dagkurs på torsdagar, som började vecka 4 2013. Vi var 3 till 4 instruktörer som var mycket populärt av kursdeltagarna, enligt dem så hade alla fått det stöd som de har behövt. Lite ”axplock” ur kursutvärderingarna som lämnades in efter kurserna: üDen satsning med flera rutinerade instruktörer som Ni gjort i kursupplägget är bra. üStudievägledarna (Sture, Gunnar, Kjell och Carin) har varit pedagogiska och gett mig allt stöd som behövts. Nivån på kursen har varit helt rätt. Det var bra med en repetition efter några lektioner. Fortsättning på nästa sida Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013 NYA MEDLEMMAR Karin Jerlmark Skomakargatan 20 972 31 Luleå Tel 070-237 60 54 Vivi Huhtasaari Tullgatan 27 972 39 Luleå Tel 080-343 296 71 Uno Petzäll Lundströmsvägen 6 944 73 Piteå Birgitta Vikström Hovslagargatan 17 955 31 Råneå Tel 0924-552 10 Uno Johansson Marianne Ökvist Barometervägen 8 976 32 Luleå Fortsättning från föreg. sida Styrelsens spalt üMycket bra kurs med många lärare och god hjälp. üNytt för denna kurs var att vi hade sammanställt ”bildspel”, för att visa hur man forskar, som vi visade med en projektor. Vi har bytt teckensnitt i tidningen till Book Antique och sidan 2 med förenings- och styrelseinformation är reviderad. Sommaren närmar sig med raska steg och vi önskar alla våra medlemmar en skön och fin sommar tillsammans med när och kär! l Redaktör och ansvarig utgivare ÅKE ÖSTLING Tel 0911-21 17 78 [email protected] Inger Paulsson Lingonstigen 45 973 33 Luleå Tel 0920-674 68 Kerstin Andersson Sandviksgatan 17 972 38 Luleå Tel 0920-23 02 58 Gerd Bergström Sandviksgatan 50 A 972 33 Luleå Tel 0920-22 27 23 Anders Johansson Östermalmsgatan 36 A 903 32 Umeå Christina Hamsch Storgatan 47 972 31 Luleå Tel 0920-22 27 02 Birgitta Åström Sandviksgatan 21 1501 972 38 Luleå Mona Ahlkvist Stationsgatan 44 G 972 33 Luleå Tel 073-842 72 29 Berit Adamsson Tönnhed Stationsgatan 41 972 33 Luleå Ann-Mari Vallin Mjölnarvägen 11 974 51 Luleå Tel 0920-612 14 Stig Svanberg Angelgatan 12 974 41 Luleå Lillemor Andersson Öqvist Trollebergsvägen 1 972 51 Luleå Tel 0920-153 28 3 Ideell förening Lulebygdens Forskarförening är en ideell förening som drivs enbart av ideella krafter. Vi verkar för att höja intresset för - och att underlätta släkt – och bygdeforskning i framförallt Lulebygden men också hela Norrbottens län. I samarbete med biblioteket i Luleå ser vi till att ständigt komplettera med nytt ”utsläppt” material - och i vår lokal tillgängliggöra allt som kan önskas för Din forskning. I lokalen finns även mikrokort från finska Tornedalen samt delar fr. Västerbotten. Materialet utökas ständigt! Utöver mikrokort och film finns renskrifter, böcker, ett 15tal läsapparater, datorer fyllda med sökbara databaser (CD äv. för hela och andra delar av landet) etc. Det är förstås möjligt att hos oss forska i andra landsdelar genom den dator med Genline, som finns i lokalen. Kursledare berättar hur det går till. Lokalen har ingen fast bemanning, men medlemmar med nyckel hjälps åt att hålla dörren öppen för alla vid vistelse i lokalen, vardagar under angivna tider. Kontakt; se info sidan 2. Vi hjälps åt Vi är tacksamma för all hjälp och stöd vi kan få av Er medlemmar, exempelvis med städning i lokalen, när och där det behövs, serveringshjälp vid träffar, etikettering av tidningen inför utskick, förslag till aktiviteter etc. - och förstås, öppethållande av lokalen när Ni är där under vardagar! Vi tar också tacksamt emot bidrag till vår bokhylla, gärna böcker med anknytning till Norrbotten. Hör av er Vi hälsar våra nya medlemmarna välkomna! till föreningen med förslag eller erbjudande om tjänst som kan utföras av Dig nu eller senare, vid enstaka eller flera tillfällen. Ring, maila, posta eller lämna meddelande i den gröna brevlådan inne i lokalen när Du är där, så noterar vi och hör vi av oss till Dig när din insats behövs. e Föreningens post, e-post och telefon; se sidan 2, hemsidan och anslagstavlan. Åke Öqvist Trollebergsvägen 1 972 51 Luleå Tel 0920-153 28 4 Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013 Från sidan 1 Karta från föredrag på årsmötet De 21 hemmansägare som fick bo kvar tilldelades områden i bykärnan, Porsön, Hertsön, Svartön nuvarande Svartöstaden, samt öarna Sandskär, Lövgrundet, Krokabosgrundet, Kälkholmen, Lilla och Stora Skränmåsören, Finnklipporna, Altappen samt 2 urfjäll i Rutvik. För att kunna bedriva fiske erhöll Björsbyn öarna Långöhrarne och Strömmingörarna öster om Hindersön samt Klasgrynnan vid Esparna och Trutören vid södra Sandön. 5 Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013 Björnen i Norriskogen – eller Kent Karlssons jakt Text och teckningar: LEIF LARSSON Med geväret i hand sprang pojken genom skogen. Han var barfota och klädd endast i långkalsonger och tunn undertröja. När han kom närmare smög han sig hukande. I dikeskanten slängde han sig ner och märkte varken fukt, kyla eller blöt lera. Bara de stora fåglarna och geväret existerade. Avståndet var stort men han siktade noga och sköt. R aderna ovan skulle kunna vara inledningen till en roman eller en längre äventyrsberättelse. I verkligheten är händelsen inte så väldigt lång i rader räknat men å andra sidan ännu mycket ovanlig och dessutom alldeles sann. Den återfinns lite längre ner. Historia innebär utveckling. Samhället omvandlas, människorna får nya intressen, gamla försvinner. Nya vanor och nya yrken ersätter äldre. Där det förr bara fanns skog och äng finns nu gator och villor. Där viktiga fabriker och brädgårdar fanns ligger nu ödehus eller parkeringsplatser för bilar. Jordbruket har allt mer mekaniserats och blivit stordrift. Småbruken där hästar spelade en stor roll har försvunnit. Vilda djur som tidigare inte alls fanns i Rånetrakten finns nu, andra är borta. Det dröjde till långt efter 1950-talet innan renar och älgar blev vanliga i skogarna. Inte förrän under de allra senaste åren har björnar blivit tänkbara villebråd. Vargar kan stryka förbi. Skogsfågel och änder har blivit färre. Även jakten har förändrats. Dels vad man får jaga, dels vad som kan jagas. I början av 1950-talet lyckades skolgossen KENT KARLSSON en morgon övertyga sin mam- ma om att han hade feber och var sjuk. Hon hade inte mer än stängt dörren innan han hakade ner salongsgeväret från kroken på väggen i köket. Istället för skolbänken tänkte han sig en dag i skogen med geväret på axeln. Samtidigt fick han se en syn som han aldrig sett och aldrig hört talas om. Fem stora fåglar kom flygande i plogform över hustak och grantoppar. Pojken såg hur gässen sänkte sig allt mer och kanske skulle landa på Hjalmar Åkerströms åkrar en bit bort. Jaktivern flammade upp och Kent glömde allt annat. Att han endast hade på sig långkalsonger och en tunn undertröja noterade han inte. Utan strumpor och skor sprang han hukande i högsta fart genom en gles tallskog och bort mot åkrarna fram till åkerkanten. Varken fukt eller kyla från marken kände han, då han slängde sig ner i diket, siktade och började skjuta på gässen – så stora fåglar hade han aldrig skjutit mot. Men han bommade. Skotthållet var för långt – mer än hundra meter. Det enda han fick med sig var ett jaktminne. Några veckor senare började 13-åringen arbeta som 50%-are vid sorteringsverket på Ågrundet. Det här är en episod som inträffat för många år sedan och KENT KARLSSON som kan synas beröra endast den närmaste familjen? Men historia är det. Allt behöver inte vara 1700och 1800-tal för att vara intressant historia, sådant som vi släktforskare och bygdeforskare intresserar oss för. Den här lilla historien ger en inblick i hur vapen hanterades i familjerna men också om jakträttigheter och jakttider. Kanske också om betydelsen av skolgång, men än mer om tillgången på jaktbart vilt i Råneåtrakten. Detta var förmodligen de första kanadagässen som någon sett i Råneåtrakten, numera en mycket vanlig fågel. Älgar var nästan lika ovanliga och björnar fanns inte alls. Sommarjobbet avslöjar det vi nu kallar barnarbete men för många familjer var det absolut nödvändigt. Det pekar på ett stort steg i samhällsutvecklingen. Nutidshistoria kan också vara mycket närmare i tiden än 1950-talet. Jag ska här berätta om KENT KARLSSON och hans första björnjakt från 2009! * Råneås jägare är indelade i tre jaktlag med ungefär 20 jägare i varje. De kallas Norra, Södra 4 6 Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013 u och Västra jaktlaget. KENT KARLSSON tillhör det norra laget och skogen kallas förstås Norra skogen eller oftare Norriskogen och sträcker sig norrut från Roxiberget närmast samhället och väster om rågången mot Jämtön-Högsön ända upp till i närheten av Blåsberget där Gamla Vitåvägen kröker av mot Vitå. På 1950-talet var det inte många Rånepojkar som sett en älg och knappast heller en ren i Råneås skogar. Det tillhör den historiska utvecklingen att det numera är gott om älg i skogarna och periodvis även renar. Kent själv har under åren fällt 27 älgar varav en är en av de största i trakten. Kronan hade bara 9 taggar men var mycket bred. Älgen vägde 360 kilo, en vikt som få fällda älgar överträffat i Råneå. Den älg som haft de största hornen hade skjutits av Signar Lövgren. Den älgkronan hade 23 taggar. En av de sista dagarna i september 2009 sköts den första björnen i Norriskogen i Råneå. Skytt var KENT KARLSSON. Men det var inte han som först uppmärksammade björnen. Älgjakten hade gått bra och Kent hade lämnat sitt pass för att hjälpa en jaktkamrat med att ta ur en skjuten älg en bit ifrån hans pass. Plötsligt kom ett dramatisk meddelande på kommunikationsradion. ”Jag har blivit överfallen av en björn, en vit björn!!! Jag låg på rygg under björnen !!!” Det var Ove Lööw som ropade ut sin förskräckelse. Meddelandet lät så osannolikt så mer än en frågade sig om det var en isbjörn. Men det var det inte. Ove Lööw hade med sig sina två barn på älgjakten, den ena 7 år, den andra 10 år. Unghunden Julle var också med och då hunden markerade och började skälla i kanten av ett hygge fick barnen stanna kvar där och Ove började smyga sig framåt mot skallet. Han trodde att hunden ställt en älg. Julle skällde i skogskanten framför en stor och tät gran. Ove kröp närmare och närmare. Han hörde hur det morrade bakom de täta grenarna. ”Så där låter inte en älg”, tänkte han, ”kanske en grävling ”. Plötsligt brakade det till. Ut ur den täta granen kom en björn rusande rakt mot Ove Lööw. Björnen ställde sig på två ben och morrade högt så som björnar brukar göra då de vill skrämmas. Ove hade älgstudsaren beredd, reste sig på knä och ett skott gick av skjutet från höften, då björnen rusade mot honom. Björnen föll över Ove, men gav sig iväg med språng, när Julle började nafsa den i baken. Vad ingen visste var om björnen var skadskjuten eller inte. Älgjägarna i Råneå Norra hade ingen erfarenhet av björnar även om de under de senaste åren sett björnspillning i markerna. Ingen av dem hade sett någon björn i Norriskogen. Nu gick ryktet rekordsnabbt. Redan efter en timme var en av Sveriges mest erfarna björnjägare på plats. Det var Rasmus Boström från Brunnsberg i Älvdalen, Dalarna. Han råkade bo i Smedsbyn just då ditkallad av andra björnjägare i länet. Rasmus Boström hade med sig sin speciella björnhund, en nordamerikansk stövare eller plotthund som den också kallas. Dessutom anlände två björnjägare från Tjäruträsk, nordväst om Morjärv, med sina två unga björnhundar. Det var Johan Hellman och hans bror Jakob Hellman, som kom för att hjälpa till. Hundarna släpptes och drevet gick runt, runt i slingor och slag som ett riktigt hardrev. En del av älgjägarna var ännu på sina älgpass, andra hade återsamlats vid bilarna och de kunde alla höra var hundarna och björnen var, men ingen av dem fick syn på den. Cirka en och en halv timme cirklade björnen runt. KENT KARLSSON tog initiativet att åka iväg från sitt älgpass till ett ställe i närheten där björnen redan passerat ett par gånger. Han gick ut cirka 20 meter på ett hygge där han hade fri sikt åt alla håll. Drevet hörde han och hundskallet närmade sig. Han hade skärpt uppmärksamhet åt de håll där hundarna hördes. I ögonvrån såg han då en rörelse. Björnen kom lunkande mot honom. Bara 20 meter skilde dem åt. Kikarsiktet var som tur var inställt på endast 3 gångers förstoring, men redan det var mycket. Björnhuvudet fyllde upp allt Kent kunde se i siktet. Kent siktade mot halsen som han brukade göra vid älgjakt när villebrådet kom rakt framifrån. Björnen tvärvände. Ett andra skott mot ryggen. Björnen stöp u 7 Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013 4 men låg och klippte med ögonen då Kent kom fram till den. Kent sköt det tredje skottet mot huvudet. Faran var att björnen annars skulle kunna stiga upp och rusa iväg eller anfalla. Då skottet mot huvudet var avskjutet kom hundarna som drivit björnen. Kent meddelade på kommunikationsradion att björnen var fälld. Sedan satte han sig på en stubbe, tog fram kaffetermosen och började vänta in de andra jägarna. Alla visste att reglerna var strängare och fler när en björn blivit fälld än om det varit en älg. Ingen visste om man ens fick röra björnen innan myndigheterna, polisen och länsstyrelsens folk, hade kommit till platsen. Både polis och länsstyrelsen kontaktades omgående. Från länsstyrelsen fick man tillstånd att ta fram björnen till väg och till slakthus. Polisen behövde inte komma men länsstyrelsens man besiktade björnen i slakthuset. En hel lunta papper på cirka 25-30 ark måste fyllas i innan allt var avklarat enligt anvisningarna. Björnen var en 6-årig hona, mycket ljust brun i pälsen. Om björnköttet skulle användas till livsmedel måste det först kontrolleras så att det inte innehöll trikiner. Prov från tre ställen på björnkroppen fick tas. Ingen affär och ingen restaurang var intresserad av att köpa björnköttet. (Det har blivit ändring på det senare). Cirka 10 kilo av det bästa köttet tog jägarna tillvara och lät varmröka det i Töre. Älgfesten blev en björnfest med mycket gott kött. Resten av köttet från den 120 kilo tunga björnhonan slängdes. Skinnet tillföll skytten men Kent Karlsson gav bort det till jägarna från Tjäruträsk. ”Inte tusan ska jag hålla på att snava över en björnskalle i vardagsrummet”. Björnjägarna från Tjäruträsk fick skinnet och har sedan använt det till att träna upp sina hundar. De drar skinnet i skogen och hänger sedan upp det i något träd. Sedan släpper de hundarna på spåret. Den björn som KENT KARLSSON sköt var den första som skjutits på Råneskogen norr om Råne älv. På älvens södra sida i trakterna av Prinsnäs och Södra Prästholm har det funnits gott om björn även tidigare. Flera observationer hade gjorts och där hade flera björnar skjutits. KENT KARLSSONS björn från jakten i september 2009 innebar ett nytt skede i Råneåjägarnas historia. Från att för några årtionden sedan har varit nästan tomt på större vilt, finns nu både gott om älg och många björnar i skogarna. Kent hade fått vara med om både det nya och annan tidigare jakt som minskat eller nästan upphört. Jag inledde med att berätta om en jakt som misslyckades för Kent då han var i trettonårsåldern. De stora kanadagässen hade landat för långt bort för att kunna bli träffade av salongsgevärets kulor. Som ännu yngre var han med om en annan märklig jakthändelse. Familjen hade en stor hamiltonstövare. Den slet sig ofta och gav sig iväg på egen jakt, då den kom lös. Skallet var både högt och grovt och lätt att känna igen. En gång kom den drivande en hare, då Kent stod ute på gården hemma. Haren först, kanske ganska slutkörd. Vid uthuset hade man ett upplag av stolpar till hässjor. Då haren kom nära hoppade den in bakom stolparna. Hunden kom i full fart, sprang förbi och började försöka få vittring igen. Medan hunden sökte allt längre bort gick Kent fram till harens gömställe, lyfte upp den och bar den en bit in i skogen där han släppte den. Då var han 10-11 år. KENT KARLSSONS björn från 2009 hör till jaktens historia i Råneå. Men kanske har detta stora men skygga djur som är så svår att få syn på ändå gästat Norriskogen någon gång i tiden. Då jag på kartan försökte följa med i jaktens vindlingar upptäckte jag två naturnamn intill och öster om gamla Vitåvägen: Björnstenen och Björnstenheden. Det senare har nog med det första namnet att göra. Bakgrunden vet jag inte, men kanske finns där en sten som liknar en björn? [email protected] l INTE RÄDD Björnen är jag inte rädd för för björnar finns inte här och inte är jag rädd för vargen heller för vargar finns inte här … tror jag. Örnen är jag inte rädd för fastän den finns här och har tagit grannens katt. Men om det knakar till i skogen Och en kvist ramlar ner – då springer jag. LEIF LARSSON BRÖDSTIL kallar man den stil som vanligtvis används i texten på sidorna. Har gjort försök med ny stil, som är både ljusare och med ett något större radavstånd än tidigare text. Hoppas att texten ska bli lättare att läsa. I annat fall är jag tacksam för kommentarer (även positiva). ÅKE ÖSTLING 8 Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013 Bild på ett barkskepp. Barkskeppet Statsraad Lehmkuhl. Deltog i Tall Ships’ Races in the Baltic Sea 2007. Bild: Wikipedia. Skeppsbyggmästare Nils Nilsson Bloman Text: ANDERS SANDSTRÖM Blomans bakgrund Nils Nilsson Bloman i Sävast är sedan länge känd i den lokalhistoriska litteraturen som en av bygdens främsta skeppsbyggmästare, med ett stort antal skepp på sin meritlista under åren 1812-38. Det är också känt att han härstammade från Alvik, men inte från vilken släkt och från vilken gård. Man skulle kunna förledas tro att han härstammade från någon av de gårdar, som Alvik nr 3, 8 eller 16, där man sedan urminnes praktiserat seglation och skeppsfart. Så är dock inte fallet och det var närmast något av en slump att jag upptäckte detta. När Eva Berggren i Sollentuna ställde frågor om Blomans härkomst, så blev jag nyfiken och började söka i mina anteckningar och se där fann jag till slut en notering från vårtinget i Luleå socken år 1814. Vid detta tillfälle hade min anfader Jakob Wallin ansökt om rättens faste- och skötebrev på 17/128 mtl Långnäs nr 12 som genom lottning hade tillfallit hans andra hustru, Maria Persdotter, och därför skyldiggjorde honom att förnöja hennes syster Evas förmyndare Elias Nilsson i Alvik och byggmästaren Nils Blomman i Sävast med 250 riksdaler. Således måste här finnas ett släktsamband mellan mina förfäder och nämnda förmyndare. Även här hade jag tur och hittade i JanErik Nilssons utmärkta häfte ”Alviks hemman”, en notering om att Elias Nilsson och Nils Nilsson Bloman var bröder samt söner till Nils Jakobsson o h h Maria Eliasdotter på Alvik nr 23 ”Bånd”. Nils Jakobsson var född 1726 9/3 som son till Jakob Olofsson o h h Märtha Nilsdotter på Alvik-Skäret nr 25. Dessa makar hade dessutom sonen Olof Jakobsson, som var morfar till de ovan nämnda flickorna Eva och Maria Persdotter på Långnäs nr 12. Således var de båda förmyndarna Elias Nilsson och Nils Nilsson Bloman kusiner till Eva och Maria Persdotters mor. En kontroll i socknens födelsebok gav också vid handen att gossen Nils Nilsson (Bloman) föddes den 11 mars 1771 son till bonden Nils Jakobsson o h h Maria Eliasdotter i Alvik (nr 23). Maria Eliasdotter var sannolikt dot- ter till f d soldaten och bonden Elias Larsson Uhr, f 1699 d 1773, o h h Maria Jakobsdotter, f 1699 d 1769, på Ale-Långnäs nr 5. Jakob Olofsson på Alvikskäret nr 25 var i sin tur son till Olof Nilsson Buller o h h Ella Jakobsdotter på Alvik-Skäret nr 25. Denne Olof Nilsson Buller blev för övrigt dödad av ryska kosacker på vägen mellan Alvik och Skäret vid den räd som dessa företog mot Norrbottens kustbygder i december 1717. Om detta ryska besök finns att läsa i prosten Nordbergs ”Luleå sockens historia”. Nils Nilsson Bloman skulle således i rakt nedstigande led härstamma från följande personer: Nils Jakobsson, f 1726 19/3 d 1809 28/2, Alvik nr 23 Maria Eliasdotter, f 1728 27/8 d 1796 17/7 Jakob Olofsson, f 1703 6/1 d 1766 9/1, Alvik-Skäret nr 25 Märtha Nilsdoter, f 1699 Olof Nilsson Buller, f 1639 d 1717 19/12, Alvik-Skäret nr 25 Ella Jakobsdotter, f 1662 d 1755 26/10 u Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013 u Bloman flyttar till Sävast Hemgården i Alvik övertogs av Nils äldre broder Abraham Nilsson o h h Stina Hansdotter och när båda dessa dog i fältsjuka år 1809, gick gården vidare till deras enda dotter Maja Stina Abrahamsdotter. I stället flyttade Nils Nilsson till Sävast i samband med giftermålet år 1792 med Brita Eriksdotter, f 1761 d 1820, och synes då ha antagit namnet Bloman. Hustrun var dotter till Erik Olofsson o h h Anna Eriksdotter på Sävast nr 5 ”Jiot” och det var på den gården som Nils blev husbonde. I familjen föddes de båda döttrarna Anna Maja, f 1794, och Brita Stina, f 1799. Hustrun avled den 13 februari 1820 i en venerisk sjukdom, vilket kanske förklarar varför familjen begåvades med så få barn, varpå Bloman som då kallade sig Blomberg flyttade till Jokkmokk. Efter några år återkom han dock till Luleå socken och reste då runt i länet som skeppsbyggmästare. Dottern Anna Maja Nilsdotter gifte sig med Johan Rutström från Rutvik och dessa två övertog hemmanet i Sävast. Bloman som skeppsbyggmästare Under åren 1812-18 ledde Bloman minst tolv skeppsbyggen i Luleå socken, för att sedan lysa med sin frånvaro fram till 1834 då han byggde en skuta och år 1838 ytterligare två skutor. Följande förteckning bygger på uppgifter hämtade ur Arvid Mobergs bok ”Sjöstad”; l 1812 – Briggen Christina Magdalena i Råbäcken åt Joh. Chr. Pauli&Co i Stockholm. l 1812 – Briggantinen Carl Johan åt grosshandlare P. Hillberg & Co i Gävle. l 1813 – Galeasen Norrbotten på Sävastgranden genom klinkmetoden. l l l l l l l l l l 1814 – Fregatten Prins Oscar i Råbäcken åt handelsmännen Jöns Ekman och Abraham Stenholm i Luleå, vilka år 1815 sålde fartyget till handl. Carl E Zandelius i Stockholm. 1814 - Fregatten Carl Johan i Råbäcken av samma storlek åt Abraham Ruth, Johan Bergman och Erik Wahlberg i Luleå, skeppare Chr. Matsson ifr Halmstad. 1814 – Briggen Anna Sofia i Råbäcken åt handl. ifr Stockholm, skeppare en tysk ifr Stralsund. 1814 – Skonertbriggen Anna Maria på Sävastgranden åt handelshuset Wallis&Co i Stockholm. 1815 – Briggen Palaemon byggd under vintern i Brändön åt Jonas Olof Hamrén, Benjamin Hahn och Olof Åkerström i Luleå, fartyget sålt 1817 till Stockholm. 1816 – Fregatten Emelie på Råbäcksgranden åt handlanden Olof Åkerström i Luleå och flera köpmän i Härnösand. 1816 Briggen Mariana Henriette på Vibbonäset åt handelsman Abraham Stenholm i Luleå, som företrädde beställaren firma C&G Hambré i Stockholm, sjöpass uttogs för resa till Amsterdam med Gustaf Erik Wickberg från Stockholm som skeppare. 1817 – Fregatten Fosterlandet på Brändön åt Olov Åkerström i Luleå, som sedan sålde fartyget till borgare i Härnösand. 1818 – Briggen Enigheten på Råbäcksgranden åt Abraham Ruth i Luleå, skeppare Chr. Matsson ifr Halmstad. 1834 – Briggen Carl i Avan åt handelsman Olof Bergman i Luleå, som genast seglade ut, kanske med järn från Selets Bruk, med destination Lissa- l l 9 bon. 1838 – Barken S:t Andrae i Avan åt Olof Bergman, skeppare pitebon Mats Dyneius. 1838 – Barken Nordstjernan på Tomholmen i Lule älv åt H P Rutkvist, handlare i Gammelstad, fartyget sålt 1839 till J H Renström i Halmstad. Vi kan konstatera att Bloman under åren 1812-38 byggde minst 15 fartyg av växlande storlek i Råbäcken, Sävastgranden, Brändön, Vibbonäs, Avan och på Tomholmen. Sannolikt hade han dessförinnan deltagit i åtskilliga skutbyggen som timmerman, innan han fick förtroendet att själv leda byggen. Vi återfinner ofta timmermän från kustbyarna runt Luleå. Ovanligt många verkar ha kommit från samma by och här må nämnas Isak Rolig, Nils Olofsson, Anders Johansson, Lars Larsson, Nils och Lars Persson, samtliga från Måttsund, men även Sven Carlsson i Ersnäs och Nils Olofsson i Antnäs. Andra bemärkta skepps-byggare under denna period var Olof Öström från Måttsund, Jakob och Nils Bergbom, far och son, samt Petter Brändlöf troligen ifrån Brändön. Fartygstyper För att få en uppfattning om de fartyg som Bloman byggde återges här nedan kortfattad information om dessa; Bark = tre- eller flermastat segelfartyg vars aktersta mast, mesanmasten, är gaffelriggad och resten av masterna råriggade. Brigg = tvåmastat segelfartyg med fulluppsättning råsegel på båda masterna och även ewtt stort gaffelsegel (briggsegel). Skonertbrigg = tvåmastat segelfartyg med råsegel på den främre masten och snedsegel eller råsegel på den bakre masten. u 10 u Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013 Briggantin = litet tvåmastat segelfartyg med råsegel på den främre masten och ett gaffelsegel på den bakre masten. Galeas = tvåmastat segelfartyg med främre stormast och bakre mesanmast. Fregatt = tremastat segelfartyg där beteckningen fregatt ursprungligen stod för ett bestyckat örlogsfartyg. Slutord Vi vet inte hur det kom sig att bondpojken Nils kom att ägna sig åt skeppsbyggeri och dessutom bli en av de främsta i branschen under sin aktiva tid. Vi vet dock att Alvik sedan gammalt var hemby för flera olika skutlag under bondeseglationens tid och att man hade traditioner av skeppsbyggnad. Bl a skickade Luleå stad Olof Larsson från Alvik till Stockholm år 1691, för att han skulle lära sig bygga fartyg på kravell. Det var en virkessparande metod där borden var fästa kant mot kant, i s f den äldre metoden med klinkbyggda skutor, där borden överlappade varandra. Denne Olof var förmodligen identisk med Olof Larsson på Alvik nr 19 ”Per-Isäks”, som var en granngård till Alvik nr 23, där Nils Bloman föddes. På dessa två gårdar, som en gång varit en stor gård, residerade förr birkarlen Jöns Olofsson, vilken på 1610-talet erhöll Gustav II Adolfs befallning att bygga en lodja (flatbottnad båt) för krigsmaktens behov. Således fanns det båtbyggartradition att falla tillbaka på, men Nils måste också ha besuttit en säregen förmåga till hantverket eftersom han vid upprepade tillfällen anlitades av såväl lokala som i huvudstaden baserade rederier. l Ur Härnösands stifts herdaminne del IV; 303, 1926 angående Svansteins kyrka: I afsikt att förebygga, att befolkningen på svenska sidan skulle söka sig öfver till den på finskt område liggande kyrkan vid Turtola, utanordnade K. Maj:t 20 mars 1858 af riksdagen anslagna 5.000 kronor till uppförande av ett kapell i den svenska Turtolabyn i närheten av Svanstein, där ett mindre hammarverk år 1754 inrättades som afläggare till Kengis Järnbruk. Det oansenliga lilla kapellet, som fullbordades 1865 undergår för närvarande en behöflig restauration. Foto: Rolf Johansson. Nya församlingar i Tornedalen G Text och foto: ROLF JOHANSSON ränsen mellan ärkestiftet, dit Tornedalen hörde, och Åbo stift hade sedan slutet av 1300-talet utgjorts av Kaakamojoki beläget i nuvarande Keminmaa. Kaakamaajoki är ett tillflöde till Kemi älv, och i övrigt vattendelare mellan Torne och Kemi älvar. Där gick även landskapsgränsen mellan Västerbotten och Österbotten. Här kan det nämnas lite om hur dessa stift och församlingar uppstod. Vid organiserandet av den kyrkliga verksamheten kom varje älvdal att bilda en församling. Liksom det övriga Norrland lydde Tornedalen fram till år 1647 under Uppsala stift, vil- ket närmast avgränsats mot Åbo stift 1347. Här kommer det som vi tidigare talade om nämligen Kaakamojoki som var stiftsgränsen och tillika landskapsgränsen. Från 1647 tillhörde Tornedalen Härnösands stift och från 1904 Luleå stift med undantag som vi senare behandlar längre fram i samband med 1809 års fred och församlingsdelningar. Fredsslutet 1809 gjorde emellertid Torne och Muonio älvar till den nya riksgränsen. Genom denna gränsdragning klövs socknar och många byar, som var belägna på båda sidor av respektive älv. Att dessa ägarbyten drog ut på tiden vittnar många gräns- u Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013 u protokoll långt in på 1820-talet. På finsk-rysk sida var man angelägen att snabbt ordna upp relationerna längs gränsen. De ryska myndigheterna var inte intresserad att tillåta en alltför ohämmad och okontrollerad gränstrafik, dels var det ju de finska socknarna som blivit av med de flesta kyrkorna. Det var endast Nedertorneå och Enontekiö kyrkor, som förblev finska. Alla övriga kyrkor och gudshus låg på den svenska sidan av älven. Med anledning av detta inrättades en inventeringskommision för att skapa en förteckning över såväl fasta som lösa tillgångar. Här började man i Karesuando och slutade med kapellet på Sandskär. Man tog med värdet av t.ex. kyrka, likhus, sockenmagasin, sockenstuga och mycket annat som fanns i och omkring kyrkan, även sockenarresten. Låt oss börja högst upp i norr och utifrån ett ”svenskt perspektiv” håller vi oss enbart till församlingar, som genom freden med Ryssland 1809 kom att tillhöra Finland. Först hittar vi Enontekis, nuvarande Karesuando, som genom freden förlorade sin kyrka eftersom den var belägen på den finska sidan av älven. För den svenska delen av Enontekis (Karesuando) uppfördes det därför en ny kyrka 1814. Lite längre söderut ligger Muonio. Där på den östra sidan av Muonio älv, i Muonioniska, fanns ett kapell från 1748 lydande under Övertorneå pastorat. Genom fredsslutet blev Muonioniska en finsk församling med eget kapell tillhörande finska Enontekis (Karesuando) pastorat. Den kyrkan flyttades sedermera 1856 till Hetta by vid sjön Ounasjärvi på den finska sidan. Av byn Kolari i Pajala församling avträddes större delen, belägen på av Muonio älv omflutet land, till Ryssland 1809. Kyrkan stannade kvar på svensk sida men år 1819 uppfördes en kyrka i finska Muonio och därmed bildades en kapellförsamling vars sträckning motsvarade Pajala pastorat på den svenska sidan. Vi stannar kvar i Pajala och Kengis bruk som kom till genom Arendt Grape på 1640-talet. Här tillkom en bruksförsamling med egen kyrka och predikant samt egen kyrkobokföring. Till denna bruksförsamling hörde under 1700-talet även Junosuando masugn, Svappavaara kopparverk, Palokorva masugn och Svansteins bruk. Brukets egen kyrka 11 tillkom 1725 och ersattes efter en brand 1787 med en ny som senare flyttades till Pajala. Genom 1809 års fred avträddes från Pajalaområdet den nuvarande Kolari socken. Muonioniska som tidigare administrerats från Pajala fram till 1718 och hade ställningen som kapellförsamling under Övertorneå avträddes samtidigt och ingick sedan i Muonio fi nska pastorat. Muonionalusta på den svenska sidan blev kapellag 1854 och en kyrka uppfördes på en holme i Muonio älv samt kom att tillhöra Pajala pastorat. u Tornedalen i dag 12 u Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013 Här kan nämnas lite om de kyrkoarkiv som förstördes genom brand. Muonionalusta prästgård brann ned 1942 varvid församlingens arkiv som begynt 1892 helt förstördes. Nästa ort som drabbades av freden 1809 är Turtola på finska sidan och Svanstein på den svenska sidan. Det som hände vid gränsregleringen var att alla hemman och gårdar i byn Turtola av Övertorneå socken återfinns på rysk-finsk sida av Torneälven, medan några mindre ängar och en mindre skogstrakt låg på svensk sida. Efter freden uppfördes 1817 ett kapell i den finska bydelen, som jämte omgivande bygd utmed Torneälven blev kapellförsamling under Ylitornio fram till 1912 då Turtola blev ett eget pastorat. Tillkomsten av en kyrka i finska Turtola ledde till att man byggde en kyrka och begravningsplats i den svenska delen av Turtola (Svanstein) i syfte att förebygga den svenska befolkningens besök på rysk-finskt område i kyrkliga angelägenheter. Svanstein blev eget kyrkobokföringsdistrikt under Övertorneå församling 1925. Av det land som avträddes till Ryssland från Övertorneå socken bildades år 1819 Alkkula pastorat (Ylitornio pastorat) genom uppförande av en kyrka i Alkkula 1816. I detta pastorat ingick ungefär hälften av Hietaniemis församlings område på båda sidor om Torneälven. Byn Alkkula hade sedan länge tillhört Hietaniemi och var upptagen i husförhörsböckerna 1783-1814. Vid gränsregleringen efter 1809 och 1820 avträddes två tredjedelar av de svenska egendomarna till Ryssland samt några gårdar. Alkkula kom senare att tillhöra Turtola och Kolari pastorat. Nu är vi framme vid Juoksengi och församlingarna söderut mot dagens Haparanda. Då Övertorneå första gången utbröts till pastorat 1530 fick återstoden av Torne moderförsamling namnet Nedertorneå. Sedan Övertorneå 1606 definitivt avskilts och Torne lappmark 1673 uppdelats i pastorat, kvarstod av Nedertorneå ett område som numera upptages av Nedertorneå-Haparanda, Karl-Gustavs, Karunki, Alatornio och Tornio församlingar, detta före Finska kriget. Tiden efter den nya gränsdragningen innebar för den svenska delen av Nedertorneå socken stora uppoffringar och vedermödor för att kunna fungera som socken och församling. Mer än halva befolkningen och arealen befann sig i ett annat land. Den kyrkliga och profana administrationen fanns kvar på den ryska sidan. Undantaget är Karl-Gustav, Hietaniemi, Övertorneå och Pajala församlingar som fick behålla sina kyrkoarkiv. Så är vi framme vid KarlGustavs socken och det svenska Karungi. Här avträddes en tredjedel av sockens areal och mer än hälften av befolkningen. Karungi som är kyrkby i Karl Gustav, delades genom landavträdelsen i två delar. I den avträdda bydelen uppfördes 1817 en kyrka, vilket erhöll en del inventarier från kyrkan i svenska Karungi, allt enligt bestämmelserna i 1813 års gränsreglering. Finska Karunki blev kapellförsamling under Alatornio, numera självständigt pastorat. Haparanda by kom att helt stå utan kyrka vid den nya gränsdragningen. Sockenklyvningen resulterade i att av sockenkyrkorna i de tre nya socknarna skulle kyrkorna i finska Nedertorneå och Torneå stad stanna i rysk ägo. Det svenska Nedertorneå stod alltså helt utan kyrka. Blickarna föll på Björkö kyrka med anledning av att man önskade behålla sockengemenskapen. Eftersom motstånd fanns från rysk sida blev det att bygga en egen kyrka. Det hela försvårades då tanken var att skapa en ny stad, CarlJohans stad, sydväst om Haparanda by, eller Nikkala by, kal�lad Öistinkenttä, med hamn mot Bottenviken. Någon inflyttning blev det aldrig och sent omsider bestämdes att köpstaden skulle förläggas till Haparanda by. Haparanda-Nedertorneå församling fick sin kyrka 1825 efter många om och men. Kyrkan stod på sin plats i närmare 130 år då den i juni 1963 blev lågornas rov. Ny kyrka byggdes upp på samma plats ganska fort. Sist men inte minst kan nämnas kapellet på Sandskär som även var föremål på inventeringslistan i samband men gränsregleringen 1813. Det värderades till femtio riksdaler banco och tillfördes sedermera Karl Gustavs socken. Förutom detta om den nya gränsen och nya för- samlingar kan här nämnas de förändringar som skedde i Lappmarken. Lappmarkens ecklesiastikverk avvecklades redan 1801 och en del av verksamheten gick över till Svenska missionssällskapet 1835 samt till Femöresföreningen 1864 och till Lappska missionens vänner 1880. I Norrbottens och Västerbottens län kallades församlingarna med ursprunglig samisk befolkning lappmarksförsamlingar, även sedan nybyggarna blivit en majoritet i dem. Under åren 1870–1896 skedde en ständig anpassning så att de kyrkliga bestämmelser som fanns även skulle gälla i Lappmarken. Denna utveckling berodde på att det blev allt fler som flyttade in till dessa församlingar och att en del samer u Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013 13 1757 – Besiktning av Sigfridsön, Saxskäret, Hamnön, Stångholmen, Svartön, Strapön, Estersön, Mörholmen, Vattungen och Nagelskären År 1757 verkställde lantmätaren Esaisa Hackzell uppmätning och beskrivning av de ovannämnda öarna. ”Till allraödmjukaste följe av Högvälborne Herr Grevens och Landshövdingens nådgunstiga befallning av den 9 april innevarande år, haver undertecknade nedanskrivne öars beskffenhet besiktigat och dem, som här nedan antecknat är befunnet, nämligen: Sigfridsön varå Brändö byamän enligt den författade kartan till höäng innehava och bärga av lit A Stäggvall till 12 tunnland, 24:6 3/8 kappland av lit B med någon skog beväxt och av små starr bestående, 7 tunnland 2: 2 83/128 kappland av lit C ännu mera skogsbelupen äng och av dito vall, 5 tunn- u blev bofasta. Samerna blev nu en minoritet i de flesta församlingarna, men fortfarande måste man ta hänsyn till samernas behov av samiskspråkiga gudstjänster och konfirmationsundervisning på samiska språket. Målsättningen var att samerna skulle assimileras i det svenska samhället, främst genom att övergå till att använda det svenska språket. Domkapitlens rätt att tillsätta lappmarksprästerna utan val kvarstod fram till år 1923. Då fick församlingen valrätt till alla prästtjänster utom tre i Lappmarken. Kvar stod att hänsyn skulle tas till kunskaper i samiska eller fi nska för vissa tjänster. Som vi ser idag så har rätten till det egna språket, finska och samiska, blivit en del av vardagen för norrbottningarna. l land 30: 1 31/64 kappland Summa 25 tunnland 24: 10 65/128 kappland Varandes i övrigt denna ö beväxt med tall, gran och björkskog samt at och dessutom något stenbunden. Den prövas vara tillräcklig för 300 fårs bete under sommaren. Saxskäret med gran och tall samt björkskog beväxt, prövas efter allt utseende kunna underhålla ungefärligen 120 får. Hamnön är nog stenbunden, tyckes dock vara tillräcklig för 25 à 40 får; men små grunden därvid funnos av föga värde. Stångholmen är numera Skatamarks by tillhörig, dit de ock sina får pläga föra. Svartön merendels av bara tallskog och sandig mark bestående och varå sällan några får utföras, emedan densamma synes vara nog otjänlig därtill. Strapön mestadels med tallskog beväxt, undantagandes på södra sidan, varest finnes någon alskog, samt u 14 Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013 u därstädes litet gräsmark och prövas å densamma undefärligen kunna födas 20 à 25 fårkreatur, där och Strömören inberäknas. Estersön innehaves nu för tiden av nämndemannen Per Nilsson i Persön. Mörholmen allenast med små gran samt alskog på västra ändan beväxt och kan efter allt utseende ej vara föda än till 10 à 12 får. Vattungen merendels överallt stenbunden och av någon särdeles nyttbarhet. Nagelskären befunnos bestå av små granskog, omtränt till 20 à 30 fårs underhåll. Härvid anfördes av Brändö byamän, vilka alla dessa öar, undantagandes Stångholmen och Estersön, hittills varit tillhöriga, att de årlig taxeavgift för dem erlagt, förutan det de jämväl erinrade att Sigfridsön med den ängesskog därå finnes, av gammalt skall varit deras by eller åboende hemman tillhörig. Vilket med högtärade Lovl. Häradsrättens närmare undersökning och beprövande hörsammats och ödmjukast underställes. Petningen Den dagen då Folke blev petad hände något med laget. Då de andra såg smärtan i Folkes ögon var det som om den spred sig till dem också. Den brände till i alla de andra. Det var som om ett sår öppnats inne i bröstet hos var och en. Det var den plötsliga och oväntade förnedringen. Mest för Folke förstås, men den grävde sig in i de andras sinnen lika mycket. Folkes smärta blev deras. De kände på sig, att de alla kunde stå där en dag och bli drabbade. De flesta visste ingenting i förväg. Inte Folke heller. Det var sällan någon pratade om laget i förväg. Laguppställningen brukade vara så självklar. Samma spelare match efter match. Det var det som hade gett framgång. UK:s laguppställning på papperslappen på anslagstavlan i den lilla lådan med glasfönster utanför OK var det som gällde. Samma laguppställning sattes efteråt upp i klubblokalen. Blev det sena ändringar var det bara på anslagstavlan i klubblokalen de kunde läsas. Det var den papperslappen som lagledningen senare lämnade till domaren. Luleå 4 aug 1737 Es Hackzell, J L ?, Per Nilsson i Persön Källa: Akt Nederluleå 48 l Det var det som var det värsta. Att laguppställningen kommit upp så sent. Folke fick inte chansen att dölja sin grämelse genom att hålla sig undan och inte komma till matchen. Han kom. Han tog emot slaget. Det var hårt. Alla lade märke till Folkes ögon, i det ögonblick då oron grep tag i honom. Tomheten i ögonen, då han förstod. ”Vad är det …? Vad är det som har hänt…?” Alla teg. De som visste tittade ner i golvet eller försökte rätta till något med sina skor eller strumpor. Bara två mötte hans blick. Till slut var det Bosse, målvakten, som sa: ”Har du läst laguppställningen … den sista, den här i klubblokalen?” ”Du är inte uttagen, Folke … Du ska inte spela idag …” Folke hade stått kvar en liten stund, stum, stel, oförstående. Han behövde inte läsa. Han förstod. Väskan med idrottskläder hade han som vanligt tömt på golvet, vänt upp och ner, och slängt in den tomma röda väskan under bänken. Folkes nummer stod på bagen, matchtröjans nummer. Det han alltid brukade ha. Han sjönk ner på alla fyra intill kläderna. Höll en av ankelsockorna som han brukade ha innanför fotbollsstrumporna i ena handen, la ner den, tog upp den, flyttade över den till klädhögens andra sida som om han inte kunde komma ihåg om han brukade ha den på vänster eller u höger fot. Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013 u Folke hade aldrig varit i närheten av att petas. Han hade spelat varenda match under de senaste tre åren, seriematcher och vänskapsmatcher. Han hade alltid ställt upp. Folke hade aldrig brytt sig om småskador. Han hade sprungit lika mycket som vanligt även om han varit lite skadad. Han om någon hade med sin kämpaglöd och gåpåarandra alltid haft en given plats. Han var samspelt med de andra i försvaret. Det var fördelen med att det nästan alltid var samma lag som matchen veckan innan. Det var bara om någon blivit skadad eller sjuk som det sattes in en ny spelare. Så brukade det vara. Då brukade Folke alltid stötta den nye, prata med honom, täcka upp om han spelade på samma sida i laget. Folke var inte skadad, och han var inte sjuk. En ny spelare hade ändå tagits ut till matchen. De som kunde och vågade titta på honom såg hur färgen försvann. Ansiktet blev blekt och grått, såg nästan tärt ut som hos en sjuk gamling, innan röda flammor slog upp. Folke svalde och svalde. Han skakade lite på huvudet. Blicken irrade från den ene till den andre, men det är inte säkert att han såg någon av dem. ”Ni skulle ha sagt något … att jag inte dög längre … nån av er skulle ha sagt något …” ” ”Vi visste inte, Folke. Ingen av oss visste något …inte förrän alldeles nyss.” Tystnaden var länge kompakt. Ingen hade något mer att säga. De få som sett laguppställningen oroade sig. För Folke, för laget, för just den här matchen. ”Nya … klubbledningen kanske”, sa någon. Efteråt visste ingen vem det var som sagt det och inte vad han menat. En del var lättade över att inte själva ha råkat ut för petningen. Ändå kände många sig skyldiga på något sätt. Folke tittade plötsligt ner mot golvet. Det var som om han upptäckt sin klädhög där och fotbollsskorna. Han stod på knä, ena knäet mot golvet, det andra böjt som när laget radade upp sig för en lagbild, främre raden med ett knä mot gräset, det andra att vila armbågen på. Långsamt började han plocka tillbaka allt. Schampoflaskan, tvålen och handduken. Linimentet också. Han hade eget. Bättre än de andras. Resårbanden för strumporna. De egna benskydden. De andra hade skrattat åt honom då han visade att han köpt egna benskydd. Han hade behövt dem, hade han svarat. De var bättre. Med den spelstil han hade behövde han dem. Bättre och stadigare, men dyra. De andra hade småskrattat, men förstått. Folke var en sådan spelare. Kom ibland lite för snabbt in i situationer med motståndarna. Smärtan i bröstet kom och gick i vågor. Han mådde inte bra. Han ville ut, bort från omklädningsrummet. Benen lydde honom inte. Bedövningen satt ännu kvar. Folke stod länge kvar på knä. Med ena handen tog han stöd mot golvet då han reste sig. Benen darrade. Han kände sig svag och vacklade till. Då han till slut gick mot dörren kunde han inte gå ordentligt. Han vinglade, och innan han nått ända fram fick han ta steg åt sidorna för att hålla sig uppe. Bosse hade rest sig och tagit ett steg närmare. Folke höll ena handen lite framför sig för att försöka få stöd någonstans. I den andra höll han bagen. En socka låg kvar på golvet. Han märkte den inte. Blicken höll han mot dörröppningen. Det var ljusare där. Dit skulle han. Inte hänga med huvudet, inte hänga med huvudet, inte Tanken snurrade runt i huvudet. Bosse satte sig 15 igen. Dolde ansiktet i händerna. Folke lämnade dörren öppen då han gick. Ur LEIF LARSSONS nya bok ”Fotbollslaget som försvann” [email protected] Jag har en uppsättning böcker hemma hos mig på Fredsgatan 1, 972 39 Luleå. Alla är välkomna att titta in och köpa en bok och då är det naturligtvis inga portokostnader. Den nya boken kostar 215 kr (ordinarie pris) men 170 kr om man hinner förhandsbeställa den före den 31/5 2013 (Förlagets prissättning). Är man ute och reser i Norrbotten och passerar Hedenäset går det bra att köra in där och köpa mina böcker (utan portotillägg). Här hemma har jag kvar en del av mina tidigare utgivna böcker som jag säljer billigare. Mitt telefonnummer är 0920-177 41, 070-683 40 47 LEIF LARSSON l Nu har det hänt igen att viss utrustning i forskarlokalen varit påslagen under natten. Det är viktigt att den som är sist i lokalen kollar att alla kortläsare, datorer och inte minst – kaffekokaren är avslagna. Kontrollera också att belysningen är avslagen och lås dörren till forskarlokalen. 16 Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013 Avsändare: Lulebygdens Forskarförening Residensgatan 6 E 972 36 LULEÅ SVERIGE PORTO BETALT Vid obeställbarhet Återsänd till ovanstående adress! 30-års jubileum Pitebygdens Forskarförening Med anledning av detta inbjuder föreningen Er och Era medlemmar att den 26 oktober kl 10-16 delta i vårt firande, som äger rum på Framnäs Folkhögskola, i anslutning till våra forskarlokaler. Vi har bjudit in Lars Ericson Wolke historiker och författare att hålla ett föredrag om ”Soldatforska – hur jag finner mina militära förfäder”, som även är namnet på hans nyutkomna bok. Föreningen kommer att presentera våra utgivna CD-skivor och lokaler. Det kommer också att finnas möjlighet för Er att ”visa upp” Er förening med presentation/försäljning. Finns det dessutom någon i Er förening som vill dela med sig av någon berättelse med anknytning till släktforskning, så går det också bra. Anmälan om detta till anm@piteforskare. se senast 15 juni för att vi skall kunna ta med det i planeringen. På kvällen blir det middag med underhållning. En tvårätters middag med måltidsdryck, kaffe och tårta serveras 18.00 och kostar ca 350 kr/ person. Det finns också möjlighet att köpa vin/öl/cider. Finns önskemål om speciell kost meddelar Ni detta i samband med anmälan. Praktisk information: Under dagen kommer det att finnas möjlighet att köpa kaffe/fika/smörgås. Vi kan ordna lunch på plats, men det förutsätter att det blir minst 20 förbokade gäster. Bindande anmälan med kontaktuppgifter samt antal som vill ha lunch och/eller middag till tel 0911-608 30 torsdagar 18-21 eller e-mail [email protected] senast 18 september. Ni som anmäler er via e-post kommer att få en bekräftelse och om den uteblir måste Ni kontakta föreningen, så att vi inte missar någon. Väl mött att delta eller att bara besöka oss denna dag PITEBYGDENS FORSKARFÖRENING Har ni frågor, så tveka inte att kontakta någon av oss: Anna-Stina Hedkvist [email protected] Berith Adolfsson [email protected] Ytterligare information om Pitebygdens Forskarförening och 30-årsjubileet hittar ni på www.piteforskare.se