1. No category

Lulebygdens
Forskarförening
MEDLEMSTIDNING – Nr 80, november 2012
MEDLEMSMÖTE
Söndagen den 9 december 2012 kl 15.30
Lokal: Martasalen, Kyrkans hus, Nygatan 10, Luleå
PROGRAM:
l MEDLEMSMÖTE: Stadgeändring, medlemsinformation
l UTDELNING av Julius Sundströms stipendium
l
UNDERHÅLLNING:
Christina Aasa Bygdell sjunger sånger och visor från
Tornedalen samt berättar händelser och historier
från Tornedalen mellan sångerna
Föreningen står för fikat
Välkomna!
STYRELSEN
Lulebygdens forskarförening
l Ordföranden har ordet
Nya medlemmar Sid 3
l Helga och Verner – Två
diktare från Haukijärvi
Sid 4
l Lungsoten tog
deras barn
Sid 5
l När ryssarna kom till
Karlshäll
Sid 10
l Akseli Gallen-Kallela
– Kalevalaillustratör
Sid 11
TISDAGSTRÄFF
l En sann historia
Sid 12
Lokal: Hyresgästföreningens fritidslokal, V:a Varvsgatan 24 E
l Björn i Bovallen Sid 14
Tisdagen den 4 december 2012 kl 18.00
ÄMNE:
”ORDET ÄR FRITT”. Den sista Tisdagsträffen för året träffas
vi under gemytliga former och berättar egna historier och erfarenheter som har framkommit i samband med våra släkt- ocg
bygdeforskningar. Det behöver inte vara något märkvärdigt, bara
ventilera/byta erfarenheter.
Föreningen står för fikat
Välkomna!
l Grönsaker
Sid 13
l Insändare
JulklappstipsSid 16
Störst är det goda
du har gjort
och den glädje
du har skänkt andra.
2
Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012
Föreningens syfte
Lulebygdens
Forskarförening
Besöksadress:
Residensgatan 6 E, Luleå
Telefon: 070/299 54 24
Telefontid: Måndag: kl 9-11
”
Torsdag: kl 9-11
Övrig tid går bra att malia till
nedanstående e-mailadress
e-postadress:
[email protected]
Styrelsen 2012
Ordförande:
Per Wänkkö
Tel 0920-22 62 76, 070/669 94 76
E-post: [email protected]
Vice ordförande:
Gunnar Johansson
Tel 0920-22 75 93
Hemsida:
www.lulebygden se
Webbansvarig: Marita Lindell
e-post: [email protected]
Kassör:
Gunnel Jägare Sandin
Tel 0920-26 78 19
E-post: [email protected]
Post skickas till adress:
Lulebygdens Forskarförening
Residensgatan 6 E
972 36 Luleå
Sekreterare:
Carin Vallgren
Tel 0920-22 86 13
E-post: [email protected]
Öppettider:
Ytterdörren öppen kl 07.00-20.00
alla dagar. Innerdörren låses som
tidigare med egen nyckel .
Övriga ledmöter:
Gunhild Hedenström
Tel 0920-26 04 66
E-post:
[email protected]
Annonspriser
Sture Karlsson
Tel 0920-22 30 39
E-post: [email protected]
Åttondels sida
100 kr
Kvartssida
200 kr
Halvsida
300 kr
Helsida
500 kr
Sista sidan, enstaka nr 1.500 kr
Sista sidan helår (4 nr) 5.000 kr
Medlemmar får kostnadsfritt marknadsföra sina alster i tidningen.
Detta är begränsat till 40 mm/1 sp
respektive 20 mm/2 sp. Detta under förutsättning att ett exemplar
av alstret lämnas till föreningen.
Medlemsavgifter
Kent-Åke Lundebring
Tel 0920-26 86 31
E-post: [email protected]
Suppleanter:
Ingrid Vikström
Tel 0920-340 72
E-post: [email protected]
Kjell Mäki
Tel 073-040 31 64
E-post: [email protected]
Vuxen 150 kr/år
Ungdom tom 25 år 40 kr/år
Familj (samma hushåll) 190 kr/år
Vid inbetalning uppge alltid namn, adress, födelsedag,
telefon, gärna mobil och e-post (inkl namn mm på familjemedlemmar som omfattas av familjeavgiften).
Lulebygdens Forskarförening
grundades 1989 för att främja
och höja intresset för bygdeperson- och släktforskning
inom gamla Storlule socken
samt att arbeta för bättre betingelser för sådan forskning.
Nästa tidning
utkommer
vecka 7
varför manuskript
måste vara inskickade
SENAST
DEN 14 FEBRUARI
Ge ett bidrag till
Julius Sundströms
Minnesfond
Förvaltas av
Lulebygdens Forskarförening.
Plusgirokonto: 36 64 01-8
Stipendiegruppen/lulebygdens
Forskarförening
Gerd Olovsson, tel 0920-25 44 64,
e-post: [email protected]
Anders Sandström, tel 0929-304 26
FONUS kan förmedla telegrammen
Avgiften betalas till PG 36 64 01-8
Vid internetbetalning: Komplettera dina
uppgifter genom att skicka dem med e-post
till medlemsansvarig
e-post: [email protected]
Kom ihåg att meddela adressändring!
3
Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012
Ordföranden
har ordet
Hej
För en månad sedan hade jag förmånen
att delta i en tvådagarskonferens i Skellefteå arrangerad av Sveriges Släktforskarförbund. Inbjudna var samtliga föreningsordföranden i Norrbotten och Västerbotten och från Norrbottens del var
sex av totalt tio föreningar representerade. En stor del av tiden ägnades åt diskussioner/funderingar kring rekrytering
av nya medlemmar, aktivering av befintliga medlemmar, hur möta det pågående
teknikskiftet med centrala databaser etc.
Trots skilda förutsättningar verkar föreningarna möta liknande utmaningar. För
min del var det en mycket intressant och
lärolik konferens som förhoppningsfullt
kommer att sätta avtryck i det kommande styrelsearbetet.
Intresset för den nybörjarkurs i
släktforskning som föreningen planerade
genomföra under hösten visade sig vara
mycket stort. Inom några dagar hade ett
20-talpersoner anmält sig till kursen vilket fick till följd att vi beslöt att dubblera
kursen. För närvarande pågår kurser i
lokalen onsdagar 18 – 21 och torsdagar
09 – 12. Tyvärr kan det vara trång i lokalen dessa tider, speciellt vid datorerna –
men du som vill utnyttja lokalen för egen
forskning kan kanske välja andra tider då
det normalt är gott om plats.
Redaktör och
ansvarig utgivare
ÅKE ÖSTLING
Tel 0911-21 17 78
[email protected]
Den fortsättningskurs som jag något
övermodigt utlovade i våras har vi däremot inte kunnat genomföra. Problemet
är att hitta instruktörer som anser sig behärska hela fältet. Men vi har inte släppt
idén och hoppas på att kunna återkomma.
Som du kan se på annan plats i tidningen kommer höstens medlemsmöte
att genomföras söndagen den 9 december. Traditionsenligt presenteras då årets
”Jullestipendiat”.
Årsmötet fattade
beslut om en mindre stadgeändring
och för att bli giltigt måste beslutet
konfirmeras av medlemsmötet.
Till sist vill jag påminna om att föreningen som vanligt kommer att finnas
i Stadshuset under skyltsöndagen. Titta
gärna in.
PER
NYA
MEDLEMMAR
Björn Åkre
Tomtegränd 4
192 75 Sollentuna
Tel 070-561 56 91
Harry Emanuelsson
Övägen 12
954 31 Gammelstad
Tel 0920-25 43 24
Jennifer Andersson Linerudt
Kontorsgatan 33
973 42 Luleå
Tel 073-039 07 79
Kjell Nyholm
Mjölkuddsvägen 21
973 41 Luleå
Tel 070-570 83 82
Ann-Sofi Sundström
Blidvägen 50
976 32 Luleå
Tel 070-277 72 77
Margareta Hult Sundkvist
Östra Parkgatan 15 B
972 42 Luleå
Tel 073-01 35 92 67
Vivianne Lindblad Andersson
Storgatan 8 A
972 38 Luleå
Tel 0920-742 00
Ina Fredriksson
Burströmsvägen 120
974 33 Luleå
Tel 070-583 44 71
Åke Löfgren
Kanotvägen 28
973 32 Luleå
Tel 0920-873 28
Catharina Löfgren
Kanotvägen 28
973 32 Luleå
Tel 0920-873 28
Leif Markstedt
Hjoggböle 105
931 94 Skellefteå
Anneli Klint Nilsson
Västra Varvsgatan 16 B
972 36 Luleå
Tel 070-699 85 76
Owe Johansson
Lingonstigen 101
973 33 Luleå
Tel 0920-224 99 47
Inger Flodén
Kompanivägen 29, 6 tr
974 44 Luleå
Tel 070-340 86 67
Majlis Thornberg
Flugsnappargränd 8
974 54 Luleå
Tel 0920-627 29
Ylva Nilsson
Gussövägen 437
975 98 Luleå
Tel 0920-747 40
Roger Mikko
Flugsnappargränd 8
974 54 Luleå
Tel 0920-627 29
Vi hälsar de nya
medlemmarna
välkomna!
4
Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012
HELGA OCH VERNER
– Två diktare från Haukijärvi
Text och teckningar: LEIF LARSSON
Kan totalt okända människor bli accepterade i den
litterära världen även om de kommer från mycket
enkla förhållanden? Kan de bli litterära kändisar
även om de gett ut sina böcker på eget förlag och
själva bekostat varenda krona för tryckning och
distribution och saknar allt stöd från ett stort förlag? Kan det ske utan att ens lokala tidningar (särskilt de) ägnat de här författarna minsta lilla intresse och inte gett dem en enda recension oavsett
hur många dikter och hur många diktsamlingar de
skrivit??
Klart att det går, men vanligt är det
inte.
För två syskon från Haukijärvi
(Gäddsjön) utanför Lappträsk har
det hänt. Båda var poeter, men
mycket olika i sina uttryckssätt. Poeter, diktare, lyriker betraktar vi gärna
med lite skepsis. Vi tycker ofta att de
är lite udda, lite egna och smått underliga och bor de dessutom avsides
stämmer allt för att de ska passa in i
vår stereotypa mall.
Verner och Helga Boström heter
de två diktarna som jag ska presentera. Att de båda växte upp på ett
ensligt småbruk, skulle vi nog säga
hör till bilden. Huset och ägorna
ligger vid sjön Haukijärvi fem kilometer från närmaste by, Lappträsk
i Karl Gustav församling. Till järnvägsstationen i Lappträsk där Verner
hämtade sin dagstidning (Svenska
Dagbladet) och post är det cirka 3,5
kilometer. Någon farbar väg fanns
inte annat än med häst och släde
vintertid. Sjön är stor och det fanns
gott om fisk i den, då Kristoffer Boström och hans hustru Brita Josefina
Åström flyttade dit 1895 tillsammans
med en årsgammal son. De kom från
Kristoffers hemgård i Bodträsk. Brita Josefina var från Storsien. I Haukijärvi föddes sonen Lars Oskar Verner 1896 och så småningom Helga
Emilia 1907, yngst av de åtta barnen.
Uppväxten blev hård. Två flickor
dog tidigt, en som ettåring, en bara
sju dagar gammal. 1911 avled familjefadern Kristoffer Boström i
bukhinneinflammation och Brita
VERNER BOSTRÖM
Josefina och barnen fick försörja sig
själva, med fiske, småbrukets skötsel
och allt annat för överlevnad. Äldste
sonen Nils Johan dog 1916 bara 22
år gammal. Verner var nu äldst. 1922
lämnade han småbruket och blev han
stamanställd på I19 i Boden (furir).
Han blev kvar till 1929.
Då hade Helga hunnit bli småskolelärarinna efter examen i Haparanda. Hon hade redan som nybörjare
i småskolan ansetts vara ett begåvat
barn. Efter kort tid i småskolan fick
hon flytta upp en årskurs. Då skoltiden var slut ville lärarna att hon
skulle ”kostas på” och få fortsätta sin
utbildning. ”På något sätt konstrade
mamma till det och jag fick börja
på seminariet i Haparanda”, berättar
Helga i sin självbiografi. 21 år gammal var hon klar som lärarinna.
Men svårigheterna tornade upp
sig. Helga hade varit optimistisk och
glad efter sin lärarinneexamen, men
motgångarna kom slag i slag. Hon
fick till en början endast korta vikariat på olika platser och sedan blev
HELGA BOSTRÖM
det ännu sämre. Hon tyckte att alla
andra fick gå före henne vid tjänstetillsättningar. Hon blev deprimerad
och grubblande och eftersom hon
var troende började hon mer och mer
undra vad Gud egentligen ville med
hennes liv. Hon kunde inte förstå det.
En dag gick hon till kapellet i Lappträsk och beklagade sig över den
orättvisa som drabbade henne.
Det föll inte i god jord. Det var
snudd på gudsförnekelse, tyckte en
del, och Helga fick varken tröst eller hjälp. Man tyckte att hon skulle
vila upp sig på ålderdomshemmet
(bland gamla och senila). I och med
det hade hon fått en stämpel på sig,
som hon fick dras med hela livet. Efter några år var det dags igen för omhändertagande. Så här skriver hon i
sin självbiografi Fångad (1976):
”Nu kommer de, jag hör bjällerklang. De har varit här förut tre
gånger. Jag har en kall bostad
och bor för mig själv. Det är två
hästar med slädar och tre poliser. Den ena har jag undervisat
i seminariets övningsskola. De
besöker först min bror (Verner) i
mangårdsbyggnaden. Jag förstår
att de är ute efter mig.”
Helga gjorde inget motstånd. I
Lappträsk väntade en bil. De sa att
de skulle till Boden, (till Garnis antagligen) men då de kom fram var
de i Piteå vid det stora sjukhuset
där. Det skulle dröja 35 år (!) innan
hon återsåg hembygden. Hela tiden
hävdade hon att hon var ofrivilligt
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012
a
och orättfärdigt intagen. Det var
inte mycket hjälp hon fick mot ev.
depression varken medicinskt eller
vårdande. Sjukhuset var stort och
fint men saknade under lång tid både
medicinska och personella resurser.
Det var inlåsning, isolering och fastbindande som gällde.
I denna som man tycker hopplösa
situation började Helga Boström
både att skriva dikter och att måla,
men under stort motstånd från personalen. Hennes färger och pennor låstes in och ibland fick hon inte ut dem
ens då hon hade raster och var ledig.
Längre fram kom det psykiatriska
nytänkandet att terapi i form av målning och skrivande kunde vara till
stor hjälp vid behandlingen.
VERNER BOSTRÖM bodde
mesta tiden ensam i Haukijärvi i
det allt mer förfallna huset. Om han
haft några tankar på att skriva dikter
före 1965, då han lät trycka sin första diktsamling I minnet lyster tider,
vet jag inte. Kanske var det han som
blev inspirerade av systern Helga,
som publicerade sin första diktsamling Dikter 1964, istället för tvärtom.
Verner hjälpte henne med det ekonomiska i samband med tryckningen.
Båda debuterade på eget förlag,
vilket innebär att man står för alla
kostnader själv och måste göra all
marknadsföring och all distribution
själv. Inget etablerat förlag visade
något intresse för syskonen Boström
och deras dikter.
Då Verner Boström efter sju år
gett ut sina 21 diktsamlingar år 1972
slutade han tvärt. Sammanlagt hade
det då blivit 233 dikter och cirka
5000 gånger nämner han sitt nyckelord tiden/tider i oändligt många
kombinationer. Verner åkte själv runt
och sålde sina dikthäften i Lappträsk
och i byarna runt omkring. Prosa
skrev han aldrig och inte någon
självbiografi heller. Då någon tyckte
att han som hade så lätt för att skriva
borde berätta om sig själv och hur
livet varit, hade han svarat ”Läs dikterna. Allt står där, allt!”
Helga kunde inte åka runt med
sina dikter fast inom institutionen
som hon var under lång tid. Helgas dikter är mer konventionella
och mycket lättare att förstå. Prosa
skrev hon i två olika sammanhang.
Dels barnboken Stina och Per, dels
Fångad – Helgas uppgörelse med
den bristfälliga vården på sjukhuset. Mycket lite skrev de båda om
sin barndom och de vedermödor och
glädjeämnen som den kan ha gett.
Jan-Olov Nyström, Kurirens recensent jämför Verner Boströms
dikter med fåglarnas sång, lövsus
och jojk – det är samma och aldrig
likadant.
Julen och åren i tiden
I fordomstid och nutid
Det lyser jul och åren tid
Det lyser dagar oc eckor
Det lyser månader år
Det lyser sol och tider
Det lyser i sommartid
Det lyser växt och skörd
Det lyser höst och vinter
Och i tidsvårens tider
Lyser i försommartider
Så här skriver Helga kanske delvis om samma sak:
Minnena strömma emot en
och tankarna gå
Till gångna dagar då föräldrarna levde och vi var små.
Det är ljusa minnen, som stråla
i glans
Och också mörka, som då
och då fanns.
Igenom allt går som en röd tråd
Guds kärleks omsorg och
stora nåd.
5
Verner Boström dog den 8.12.
1982, då han innebrändes i sin stuga
i Haukijärvi, 86 år gammal. Helga
Boström dog den 2.8. 1979, då hon
insjuknade i Haukijärvi och i ambulans fördes till Kalix lasarett där hon
avled. Hon blev 72 år.
Verner Boström ”upptäcktes”
av litteraturintresserade i samband
med att Åke Leif-Lundgren och Bert
Linné gav ut Tiden snöar från trädet
(1983) ett urval dikter av norrbottniska författare. Leif-Lundgren och
Linné hade hittat Verner Boströms
namn i Svenskt författarlexikon,
blivit nyfikna på denne helt okände
författare som enligt författarlexikonet gett ut 15 diktböcker (alla hade
man inte koll på). Sedan har intresset långsamt stegrats och breddats.
Bland annat har Verners samlade
dikter getts ut på Black Island Förlag
i Luleå under titeln Länder. För flera
år sedan hörde jag Verners namn för
första gången och redan då nämndes att man ”borde bilda ett Verner
Boström-sällskap”. Jag tror inte det
blev mer än en önskan.
Helga Boström omnämndes i Åke
Leif-Lundgrens och Bert Linnés bok
på en enda rad som Vernes ”konstnärligt begåvade syster”. 1988 skrev
Joel Berglund i Pitebygdens fornminnesförenings årsbok om ett märkligt
författaröde. Sedan dröjde det till
2012 innan litteraturtidskriften Provins i sin serie Röst åt en bortglömd
lyfte fram Helga Boströms öde och
skrivande.
[email protected] l
Lungsoten tog deras barn
Text: INGRID WIKSTRÖM
En sjukdom som särskilt hårt drabbade våra trakter under
1800-talets senare del och långt in på 1900-talet var tuberkulos. Ibland var det bara någon enstaka person i en familj
som blev sjuk, men det var inte ovanligt att flera i familjen
smittades. Då talade man om lungsotshus och det hände
att grannar, av rädsla för att bli smittade, avstod från att
besöka ett sådant hus och förbjöd sina barn att gå dit.
När jag har forskat om människorna i
min hemby Måttsund, har jag ibland
träffat på familjer som drabbades
ovanligt hårt. I en av dessa hette
husfadern Herman Andersson. Han
var född 1816 på soldattorp nr 27
och son till soldaten Anders Sedig.
Herman var 31 år gammal när han
a
6
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012
1847 gifte sig med den tio år yngre
Elisa Helena Enström från Ersnäs. I
dopboken står det Elisa Helena, men
i vardagslag kallades hon Lisa Lena.
Precis nio månader efter bröllopet
föddes makarnas första barn. Det
var en dotter som fick namnen Maria
Elisabet.
Namnet Maria fick hon efter sin
farmor. Vid den tiden var det brukligt
att den första dottern ärvde sin
farmors namn medan den andra fick
sin mormors. Samma system rådde
när sönerna skulle namnges, den
äldste sonen uppkallades efter farfar
och den näste äldste efter morfar.
Drygt ett år senare fick Maja Lisa
(som hon kom att kallas) en bror.
Barnens farfar hette Anders Gustaf
och det blev också den lilles namn.
Eftersom morfar hette Anders så
ärvde han samtidigt även hans namn.
1850 köpte Herman Andersson
en del av hemman nummer 7. Jag är
inte helt säker, men tror, att denna
lilla jordbit, som värderades till 1/32
mantal, låg på Börtnäsheden. Där
finns än i dag ett öppet område som
enligt traditionen grävts upp med
spade av arbetsamma “Sedigkarlar”.
Troligen byggde Herman Andersson
också en stuga där till sin familj.
Soldattorpet Sedig lär också ha
funnits i närheten.
1851 föddes dottern Sofia som
fick namn efter sin mormor Sofia
Tobiasdotter. Två år senare kom
Cajsa Lena. Då hade man större
frihet vid val av namn, men ofta var
det föräldrarnas syskon eller andra
släktnamn man valde bland. 1856
och 1860 begåvades familjen med
ytterligare två döttrar, Anna Greta
och Christina Johanna.
Med sex barn att mätta kan man
förstå att Herman Andersson hade
svårt att få några pengar över till
att betala av köpesumman för sin
jordbit..
Hans sonsons dotter Agnes
Palmgren, som var en av grundarna
till vår förening, har berättat att
han fortfarande 1863 var skyldig
säljaren 50 riksdaler. Denne
hade inget förbarmande med den
fattiga familjen utan hänvisade till
köpekontraktet och krävde efter
tretton år tillbaka marken. Familjen
blev inhyses. Möjligen fick de bo
kvar i sin stuga, men de ägde den
inte längre.
Året därpå föddes ännu en
dotter, Mina. Hon blev den sista
i den sjufaldiga barnaskaran som
innefattade sex döttrar och en son.
Ännu var de alla i livet och kanske
var de av “starkt virke” eftersom alla
överlevt de tidiga barnaåren, något
som var ganska ovanligt i en stor
familj vid denna tid. Det dröjde dock
inte länge förrän lungsoten flyttade
in i familjen och den drabbade även
de starkaste. Så snart de äldre barnen
slutat skolan var de tvungna att söka
arbete som piga eller dräng. Kanske
blev något av barnen smittat i det hus
de då kom till.
I juli 1870 skördade lungsoten
sitt första offer, den bara 17 år
gamla Cajsa Lena. Knappt en månad
senare dog hennes 22-åriga syster
Maja Lisa. I dödboken är då ingen
dödsorsak angiven, men det är troligt
att det även denna gång var lungsot.
Liksom det fortfarande är, var
Stockholm staden som många
ungdomar från landsbygden drogs
till. Där fanns möjlighet att få andra
arbeten än som piga och dräng och
att få bättre betalt. För ungdomar
från den nordligaste landsdelen hade
Sundsvall under 1800-talets senare
hälft blivit ett alternativ på närmare
håll. Genom sågverkens och
träindustrins uppsving hade staden
blivit en viktig ort som lockade unga
till sig.
“Såg vid såg jag såg varhelst
jag såg” fick jag lära mig på
geografilektionen i skolan när vi
läste om Medelpad. Det var den
svenska lyrikern Elias Sehlstedt som
1852 myntade uttrycket, när han
stod i Sundsvall och blickade ut över
Alnön.
1873, tre år efter de båda
systrarnas död, lämnade den nu
äldsta, 22-åriga Sofia, hemmet
och flyttade till Sundsvall och året
därpå följdes hon av sin 18-åriga
syster Anna Greta. Sofia hittade
snart en man, snickaren Olof Alfred
Nylén, som hon 1876 gifte sig
med. 1878 anslöt sig den 18-åriga
systern Christina Johanna till sina
båda systrar i Sundsvall och kvar i
Måttsund fanns då bara lillasyster
Mina 14 år gammal och brodern
Anders Gustaf. Han hade 1872 gift
sig med Maja Brita Johansdotter från
Svartbyn i Överluleå och hunnit bli
far till tre barn. Sofia och Olof Nylén
fick 1878 en son som dog under
andra levnadsåret. I mars 1881 fick
de sitt andra barn, Minny Sofia.
När den lilla var bara en månad
gammal blev hon moderlös.
Sofia dog enligt dödboken av en
sjukdom som inte var ovanlig
med den tidens mödravård och
orsakades av onormala blödningar
och järnbrist. Bara två veckor
senare dog Sofias syster Christina
Johanna 20 år gammal. Denna gång
var dödsorsaken TBC. Man kan
undra hur föräldrarna och de båda
syskonen hemma i Måttsund tog
emot dödsbuden. Av sju barn hade
fyra döttrar dött i unga år.
Mina Andersson
1882 flyttade Mina 18 år gammal
till Sundsvall. Hon kom ett år för
sent för att få träffa sina systrar Sofia
och Christina, men Anna Greta, som
arbetade som sömmerska, fanns
ännu där.
Jag sökte efter Mina i Sundsvalls
inflyttningsböcker utan att hitta
henne. För några år sedan besökte
jag Sundsvalls bibliotek, där det
fanns avskrifter av kyrkböcker. Då
fick jag förklaringen.
a
7
Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012
a
Mina hade vid flyttningen valt
sin fars efternamn Andersson och
inte Hermansdotter som de övriga
systrarna. Jag upptäckte också att
hon efter sex år som piga hade
flyttat vidare till Stockholm. Det
var 1888, samma år som den stora
stadsbranden inträffade, den som
utplånade hela Sundsvalls centrum.
Efter detta byggdes staden upp
igen av de förmögna träpatronerna.
Och nu blev det gedigna stenhus
med hög takhöjd och fantastiska
utsmyckningar både ut- och
invändigt och stadens centrum går
sen dess under beteckningen
Stenstan. Var det kanske branden
som var orsak till att Mina flyttade?
Blev hon möjligen arbetslös efter att
den familj som hon arbetade hos blev
hemlös? Senare har jag upptäckt att
Mina flyttade tillbaka till Sundsvall
redan i december 1889.
Stadsbränder var vanliga vid
denna tid. Elektriciteten var i sin
vagga. Man hade inte samma kontroll
över elden som nu. Trähusen låg tätt
intill varandra. Bostäder värmdes
av kakelugnar och öppna spisar
och lystes upp av levande ljus och
fotogenlampor. Tåg och båtar drevs
av ånglok som skickade ut gnistor.
Ångloksdrivna tåg blev orsak till
otaliga skogsbränder.
Sundsvallsbranden inträffade den
25 juni. Man tror att brandorsaken
var en gnista från ångslupen
Selånger som färdades längs
Selångersån upp mot stadens
centrum. Det var varmt och torrt och
det blåste kraftigt. Branden fick ett
snabbt förlopp, staden lades i ruiner
och 9000 människor blev hemlösa.
Denna brand räknas som den största
i Sveriges historia. Men det var inte
bara i Sundsvall som det brann denna
dag. Bara en halvtimme senare
startade en stor brand i Umeå som
utplånade det mesta av den staden.
Samtidigt brann stora delar av Lilla
Edet. Man kan väl också notera att
Luleås stadskärna brann ner bara ett
år tidigare den 11 juni 1887.
Men nu tillbaka till familjen
Andersson. I november 1887 avled
fadern, Herman Andersson. Han
blev 71 år. Av de sex döttrarna var
fyra döda och två fanns i Sundsvall.
Den ende sonen med hustru och sex
barn hade 1886 flyttat till Ersnäs och
dit kom också Lisa Lena efter att
hon blivit änka. Med sonens familj
levde hon till 1898 då hon 72 år
gammal fick lämna jordelivet. Även
i den yngre familjen hade döden
börjat skörda offer. Den elvaårige
Anders Johan dog i april samma
år som farfadern. Dödsorsaken har
inte uppgivits. Fyra månader efter
pojkens död föddes hans bror Johan
Levi som den siste i den barnaskaran.
Anna Greta Hermansdotter
Jag var intresserad av att få veta
hur det gick för Anna Greta och
Mina i Sundsvall och fann att Mina
1896 åter igen gav sig iväg till
huvudstaden. Där gifte hon sig året
därpå. Makens namn var Walfrid
Carlsson.
Samma år födde Anna Greta en
dotter som fick de ovanliga namnen
Hebe Singoalla Zenobia. Det var inte
bara namnen som förvånade mig
utan också Anna Gretas ålder. Hon
var 41 år och det var hennes första
barn. Mödrar till utomäktenskapliga
barn var ofta mycket unga.
Sju år gammal blev lilla Hebe
moderlös. Återigen hade lungsoten
slagit till.
Jag fann att Hebe då flyttade till
sin moster Mina i Stockholm. Jag var
intresserad av att få veta hur det gick
för Mina och Hebe och därför tog
jag släktforskarförbundets hemsida
Rötter till hjälp.
Jag skrev att jag sökte uppgifter
om makarna Mina (f. Andersson) och
Johan Walfrid Carlsson som 1912
bodde på Högbergsgatan 60 och
om Minas föräldralösa systerdotter
Hebe.
Jag fick svar av två personer och
var nöjd med det. Jag fick veta att
Mina och Walfrid inte fick några
egna barn, att Walfrid dog på hösten
1916 och Mina i februari 1948. Jag
tyckte att jag var klar med familjen
och förde in uppgifterna i min bok
om Måttsund som blev klar i augusti
2010.
I november 2011 kom det ett mail:
Hej Ingrid!
Jag googlade häromdagen på
min farmors namn Hebe Singolla
Zenobia och då kom jag in på ett
släktforskningsforum och såg att
ni diskuterade Mina och Valfrid
Carlsson och även min farmor Hebe
Singolla Zenobia Reitz.
Jag blev förstås väldigt nyfiken på
varför ni har undringar kring Mina
Carlsson. Är ni släkt med henne?
Jag och min far och även Hebe
själv hade funderingar kring både
hennes far och mor. Precis innan
Hebe dog bad hon sina söner att
försöka ta reda på hennes bakgrund
eftersom hon själv var osäker. Detta
skedde dock aldrig.
Om det är något ni undrar kring
Mina kan vi säkert hjälpa och jag
undrar förstås om ni vet något om
Hebes riktiga föräldrar?
Hör gärna av dig om det verkar
intressant
Mvh
Pernilla Enlund (Hebes barnbarn)
Visst blev jag intresserad och
jag skrev omedelbart till Pernilla
och förklarade varför jag frågat och
sen började jag forska igen, för att
om möjligt få veta mer och kanske
också kunna hjälpa Pernilla. Några
förhoppningar om att hitta hennes
farmors far hade jag inte, men det
visade sig snart inte vara något
problem.
a
8
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012
Hebe föddes den 25 februari 1897.
I samband med hennes dop kan man
läsa att “Modern har begärt att få
barnet antecknat såsom sitt”. Detta
kan möjligen verka märkligt, men
vid den tiden var det tillåtet att båda
föräldrarna till utomäktenskapliga
barn kunde få vara anonyma, när
barnet lämnades till fosterhem
eller för adoption. Så skedde dock
inte, Anna Greta tog själv hand om
sin lilla flicka. Troligen blev hon
tvungen att anställa en barnflicka för
att kunna återgå till sitt arbete.
Dopboken hänvisade till en viss
sida i församlingsboken och där
stod: Hermansdotter, Anna Greta,
sömmerska med oä dottern Reitz,
Hebe Singoalla Zenobia
Reitz, ja så hade Pernilla kallat
henne, men då trodde jag att det
var hennes efternamn som gift.
Ytterligare hänvisning till en annan
sida visade att där fanns ”Hans
Andersson Reitz, inkasserare, född
1860 i Boda Falu län. Fader till
Hebe Hermansson”. Alltså var inte
heller fadern anonym.
Jag forskade vidare på Hans
Andersson i dopboken i den
uppgivna födelseförsamlingen. Hans
far hette Anders Hansson och fick
i Husförhörsboken beteckningen
“ogudaktig och supig”. Familjen
var mycket fattig. De flyttade ofta
mellan olika församlingar där fadern
uppgavs vara bonde på arrenderade
hemman och ibland även soldat.
Hans var äldst i en syskonskara
som ständigt växte. När han hade
“fullgjort
sin
beväringsplikt”
flyttade han i april 1882 till “trakten
av Sundsvall”.
Efter en del sökande hittade
jag honom i Sköns församling och
Walknyts by där han titulerades
polisman. I en senare församlingsbok
tillkom namnet Reitz. Jag upptäckte
att i Walknyt bodde en kopparslagare
som hette Heitz. Hade Hans
Andersson möjligen inspirerats
av det namnet och bara bytt ut
begynnelsebokstaven?
Hans Andersson Reitz flyttade
till Sundsvall i november 1899, när
dottern var nästan tre år gammal.
Jag har så svårt att låta bli att
tänka på de människor som jag
forskar om och som levde i en tid
som för oss var nästan ofattbart
svår. Båda Hebes föräldrar gjorde
ju en mindre “klassresa”. Hans
Andersson Reitz kom från ett
fattigt hem med en far som försökte
glömma familjens armod genom att
dricka. En familj som ständigt var
på flykt från den ena platsen till den
andra. Sonen bröt sig loss genom
att flytta 30 mil norr ut och utbilda
sig till ett yrke i rättvisans tjänst.
Säkert träffade han som inkasserare
hos Kronofogdemyndigheten på
många familjer som hade det lika
bedrövligt som hans egen. Anna
Greta Hermansdotter flyttade drygt
50 mil söderut och fick arbete som
sömmerska. Om hon hade en egen
ateljé eller om hon var anställd vet
jag inte.
Jag har funderat vidare och min
tro är att den lilla flickan inte alls
var något oönskat barn. Anna Greta
var drygt 40 år gammal, hon hade ett
yrke som hon klarade sig bra på, men
hon saknade en egen familj. Systern
Mina hade visserligen återvänt
till Sundsvall efter bara ett år i
Stockholm, men nu talade hon om att
åka tillbaka dit. Modern Elisa levde
ännu hos brodern Anders Gustafs
familj i Ersnäs, men dem hade hon
inget hopp om att någonsin återse.
Om hon hade haft en egen familj eller
åtminstone ett barn skulle hon inte
varit så ensam. Anna Greta träffade
en man, det utvecklades en vänskap
men inget kärleksförhållande. Han
“hjälpte” henne mot att hon lovade
att själv ta hand om barnet, men han
erkände faderskapet.
Och dessa märkliga namn då?
Pernilla funderade särskilt över
namnet Singoalla och kopplade
samman det med zigenerska. Min
tro är att Anna Greta läste romaner.
Där hade hon träffat på den sköna
gudinnan Hebe från den grekiska
mytologin och den vackra egyptiska
drottningen Zenobia och hon hade
läst Viktor Rydbergs roman om den
mystiska och vackra zigenarflickan
Singoalla. Hon hade fascinerats av
de här kvinnorna och hon ville ge
vackra och berömda kvinnors namn
till sin älskade dotter.
I Församlingsboken, där Hebe är
antecknad tillsammans med sin mor
Anna Greta, har efter moderns död
1904 antecknats om Hebe:
“Amerika 6/5-08” samt “Maria
i Sthlm 13/6-09”. Det visar att
flyttattest har tagits ut först till
Amerika och ett år senare till
Stockholm. Enligt Pernilla var det
också meningen att Hebe skulle
skickas iväg till Amerika och bara
mellanlanda hos mostern. Pernillas
far har nu hittat ett papper som visar
att Hebe skrevs in i den privata
Detthowska flickskolan i Stockholm
1904. Det betyder att hon bodde
hos Mina och Valfrid hela tiden,
fast flyttningsbetyg togs ut flera år
senare.
Hos fotografen i Sundsvall.
En lycklig liten Hebe som ännu har
sin mamma i livet.
Liksom vi här i Sverige tar emot
“ensamkommande
flyktingbarn”,
hände det inte sällan att barn
skickades ensamma från Sverige till
Nordamerika omkring sekelskiftet
1900. Men då hade de alltid någon
släkting som tog emot och tog ansvar
för dem. Men vem skulle ha tagit
emot den lilla Hebe? Detta har jag
funderat på och kom så småningom
fram till att det måste ha varit hennes
kusin Minny. Hon var 16 år äldre än
Hebe och hade själv emigrerat till
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012
9
Karl Enlund
och
Hebe Reitz.
a
Amerika 1902, när hon var 21 år
gammal.
Möjligen var det först 1908 när
Hebe var 11 år och flyttningsattesten
togs ut i Sundsvall som det blev
aktuellt med emigrationen. Kanske
var det kusinen som tryckte på.
Det hade gått bra för henne. Hon
hade skaffat sig utbildning och var
sjuksköterska. Hon skulle säkert ha
tagit väl hand om Hebe. Men för
Mina och Valfrid var hon efter fyra
år som deras egen dotter, inte kunde
de skiljas från henne.
Under en tid hade jag tät
mailkontakt med Pernilla. Hon
var tacksam över de uppgifter jag
lämnade henne och hon gav mig
fakta om familjen i Stockholm och
skickade foton.
Anders Gustaf Andersson, Minas
bror, med hustrun Maja Brita Johansdotter i Ersnäs.
Fotot taget 1912.
Jag har senare upptäckt att
Minny kom åter till Sverige 1935.
Hon bodde en tid i Stockholm,
men flyttade till Ärtemarks socken
i Dalsland och bodde på apoteket,
där hon troligen också hade sitt
arbete. Kanske trivdes hon inte
i fäderneslandet. Redan 1937
återvände hon till Nordamerika.
Mina och Valfrid fick inga egna
barn, det var Hebe som blev deras
dotter. Redan 1916 blev Mina änka.
Hon var 52 år gammal. Hon hade
mist båda sina föräldrar och alla sina
sex syskon.
Den siste, brodern Anders Gustaf
hade dött 1913, 63 år gammal, och
fyra år senare avled hans hustru.
Båda dog av TBC liksom minst fyra
av deras sju barn.
Efter att Mina lämnade Norrbotten
hade hon troligen varken träffat
föräldrarna eller sina syskon förutom
Anna Greta under de år som de fanns
i Sundsvall samtidigt.
Hebe träffade så småningom en
man, Karl Enlund, och blev förälskad.
Han var 30 år äldre än Hebe och
bara två år yngre än Mina. När Hebe
skulle ta hem och presentera honom
för Mina, blev hon mycket upprörd
över den stora åldersskillnaden. Han
fick inte komma in i lägenheten, utan
fick stanna ute i trapphuset.
Men Hebe var en stark kvinna.
Hon gifte sig ändå med sin Karl och
de fick två söner, Anders och Olle,
födda i början av 1930-talet. Karl
dog redan i september 1934 och fick
aldrig se sin yngste son. Hebe var
Ovanstående bild:
Hebe med äldste sonen Anders.
Bilden nedan:
Bröderna Anders och Olle.
bara 37 år när hon blev änka, men
hon gifte aldrig om sig, utan levde
ensam i nära 40 år. Hon jobbade på
posten och hade hembiträde som tog
hand hennes pojkar på dagarna.
Så långt berättade Pernilla. Senare
har jag blivit kontaktad av en annan
ättling till Herman och Lisa Lena
Andersson. Hon heter Anita Andersson, bor i Luleå och är medlem i vår
forskarförening. Hon berättade att
hennes farfars farfar var Herman Andersson och farfars far Anders Gustaf. Under sommaren 1944, innan
Anita själv var född, kom två stockholmsdamer på besök till hennes
familj i Ersnäs. De presenterade sig
a
10
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012
som släktingar och nu förstår Anita
att detta var Mina och Hebe. Det är
väl troligt att Mina då också besökte sin födelseby Måttsund, som hon
lämnade när hon bara var 18 år.
1948 dog Mina, 83 år gammal,
och man får förmoda att hon förlikat
sig med Hebes val av man. Det var
hon och hennes båda pojkar som nu
var Minas familj.
Pernilla berättade att hennes
farmor Hebe avled i Sollentuna den
15 april 1971. Hon blev bara 74 år
gammal.
Till sist skrev hon: “Vi har en
krukväxt i vårt hus och det är ett
litet Hibiskusträd som tillhört Mina,
det är nästan 100 år gammalt och
det blommar fortfarande ibland!”
När jag läste detta kunde jag inte
hålla tillbaka tårarna. Tänk att äga
en levande växt som tillhört en
person som varit död i många år. Det
måste värderas högre än ett dyrbart
smycke.
Men vad hände då med Hebes
far, Hans Reitz? Jag har sökt vidare
efter honom och funnit att han dog
den 30 november 1938 på “Stadens
sjukhem” i Sundsvall. Han blev 78
När ryssarna kom till Karlshäll
Text: MARGARETA OJA
I juni och juli 1945 fanns ett läger
för ryska krigsfångar i Karlshäll. Jag
var då en liten flicka på 9 år och har
som vuxen funderat över hur det
verkligen var. Varifrån ko m de ? Hur
kom de och vart for de? Kom de med
tåg eller båt?
Vid ett besök hos Luleå stadsarkiv
fick jag svar på mina frågor. Där
finns en stor mängd material från
tiden för den, som är intresserad.
I NSD 14 .6.1945 berättas att ett
transitläger byggts upp i Karlshäll.
Ca 70 000 krigsfångar skulle
tas om hand på sin väg hem till
Ryssland. Lägret byggdes mellan
järnvägen och landsvägen. Ett 50tal 20-mannatält samt ett par större
för utspisning och förråd restes.
Folkets hus blev tillfällig sjukstuga.
I skolan förlades kvinnor och barn.
Matlagningen sköttes av LV 7 och
lottorna skötte utspisningen. Inför
angiven med fyra latinska ord varav
det första betyder åderförkalkning.
Jag förmodar att han var en mycket
ensam människa. Var det någon
som sörjde och följde den ensamme
mannen till den sista vilan? Den
frågan kommer vi nog aldrig att få
svar på.
l
hemfärden fick varje person färdkost
för 5 dagar.
Ca 800 personer kom varje dag
med tåg från Norge. Till Karlshäll
kom finska fartyg för den vidare
transporten. Finska lastfartygen
Clio, Norma o Fennia. tog enl
lotsförteckningen ca 1500 personer
vid varje resa. Clio gjorde 12 resor,
Norma gjorde 9. Krigsfångarna fick
vänta i lägret tills fartyget fyllts.
Färden gick till Uleåborg och sedan
med tåg till ryska gränsen.
Lägret var en stor händelse för oss
som bodde i Karlshäll, Karlsvik,N
Gäddvik ,Notviken o Mjölkudden.
Det gav också en inblick i de fasor
som drabbat Europa och som vi
sluppit. Det gjordes insamlingar av
kläder m m till de arma människorna.
Hos oss och våra grannar tömdes
förråden på kläder och leksaker som
vi inte behövde. Min äldre syster
berättar hur hon lämnade sin docka
till en liten flicka där på skolgården.
Hon blev så glad.
På kvällarna hängde vi ungar vid
staketet runt lägret. En kväll såg jag
för första gången kosackdans. Det var
en oförglömlig upplevelse. Swingers
orkester från Luleå kom också ut och
underhöll. Det var nog uppskattat.
Mina på äldre dar.
år gammal och uppgavs i dödboken
vara f.d. bokförare och ogift. Enligt
samma bok jordfästes och begravdes
Hans Reitz den 11 december kl 2
på eftermiddagen. Dödsorsaken är
Foto från krigsåret 1944.
Från vänster: Anitas mor Fanny (fadern Alfred låg inkallad vid norska
gränsen, farfadern Gustaf Vilhelm (Minas brorson), Anitas syster Astrid
som håller farmor Maria i handen,samt Mina.
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012
11
AKSELI GALLEN-KALLELA
– Kalevalaillustratör
Akseli Gallen-Kallela (Axel Gallen)
tecknat efter dennes självporträtt.
!892 tecknade Akseli Gallen-Kallela (Då Axel Gallen) denna bild av gårdsplanen i Korento. Jag har försökt rita av den bild som fanns i Iijoki-seutu
2003.
N
Text och illustrationer: LEIF LARSSON
är man är släktforskare stöter man ibland på personer
och händelser som inte har
med den aktuella forskningen att
göra, men som kan vara intressanta
ändå.
För några år sedan ägnade jag
ganska mycket tid åt att försöka spåra och ta reda på något om Josef Emmot. Han var den yngre av Thomas
Emmots två söner födda i Sundsvall
och den jag länge trodde hade dött
som mycket ung.
a
Jag har många gånger funderat över
att de såg så glada ut, men de var ju
på väg hem. Det var mest soldater
som tillfångatagits av tyskarna.
Kvinnorna var tvångsrekryterade
som sjuksköterskor. Deras jobb
blev i huvudsak att städa tyskarnas
baracker. De kom från olika delar
av Sovjetunionen och historien har
sedermera visat att hemkomsten inte
blev så lycklig för alla. l
Thomas Emmot är engelsmannen
som kom till Sundsvall senast 1815
(Osäkerheten beror bl.a. på att delar
av kyrkoarkiven i Sundsvall förstördes då en stor del av staden brann
ner 1888 – samma dag (!) som både
Umeå och Lilla Edet brann ner).).
Thomas kallade sig byggmästare
men eventuellt var han timmerman.
Kanske språksvårigheter gjorde att
det var svårt att bestämma hans yrkestillhörighet. På åtminstone ett
ställe i kyrkohandlingarnas Husförhörsböcker står det ”Sågar-Emmot”.
I Sundsvall arbetade han på ett par
av de otaliga sågverk som då fanns i
stadens närhet, bl.a. Matfors och Indal. Han levde tillsammans med en
soldatänka som hette Regina Tibiander Malm, från Raumo i Finland, och
med henne fick han två barn, Henrik
Thomas f. 1816 och Josef f. 1819.
Då Regina Malm dog 1821 flyttade Thomas Emmot till Gammelgården i Kalix. Då han anlände hade
han med sig den äldre sonen Henrik
Thomas, 6 år. Den yngre hade till en
början följt med till Sundsvalls stad
men för mig ”försvann” han där. Genom lite envishet och mycket tur fick
jag reda på att han blivit fosterson
hos en handelsman som hette Josef
Krank, ursprungligen från en prästfamilj i Kuusamo, Finland. Familjen
bodde efter återflyttning till Finland
först i Simo (där ett kärnkraftverk nu
planeras) och sedan i Portimojärvi
en bit öster om Ylitornio. Gården var
den i trakten kända Kristineströms
gård.
JOSEF EMMOT arbetade till en
början på olika sågverk, precis som
fadern hade gjort. Så småningom
kom han till Korentojärvi i Pudasjärvi socken (cirka 12 mil öster om
Uleåborg på väg mot Kuusamo)
och gifte sig med Kreeta Juhatyttir
Timonen (Greta Johansdotter Timonen) dotter till en sågverksägare
om jag inte minns fel. Familjen fick
nio barn. Som brukligt i Nordfinland
under denna tid antog Josef Emmot
namn efter den gård där han blev
husbonde. Emmot blev Korento.
Kommen så långt beslöt vi att åka
till Pudasjärvi, trots våra obefintliga
kunskaper i finska språket. Jag fick
kontakt med en svensktalande nutida
släkting till Josef Korento och Greta
Timonen. Han ordnade tolk åt oss i
Pudasjärvi. Själv bodde han i Sundsvall (!) Vi blev guidade runt större
delen av Pudasjärvi socken och be-
a
12
Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012
sökte bl.a. Hirvaskoski järnbruk dit
smeder från Selet, Melderstein och
Rosfors värvades.
Josef Emmots hus i Korento stod
kvar och fanns kvar i släkten, men
ingen med namnet Korento (eller Emmot) bodde längre kvar där.
Många av husen påstods vara byggda
av Josef Emmot. Intresset för släktens historia var stort och jag fick redogöra för det lilla jag visste om den
svenska sidan. Under ganska lång
tid hade en serie artiklar om Korento
publicerats i 6 nummer av en lokal
tidning som heter Iijoki Seitu. Varje
gång omfattade artiklarna minst ett
uppslag i tidningen, med mycket
text, massor av namn och många bilder på personer och byggnader, bl.a.
ett utmärkt flygfoto av Korento gård.
Bostadshuset användes under mycket lång tid även som gästgiveri och
drevs av storfamiljen Korento.
Här kommer en av Finlands största bildkonstnärer in i bilden. Det är
AKSELI GALLEN-KALLELA (18651931), mest känd för att ha illustrerat
Finlands nationalepos Kalevala.
Han är född i Björneborg och
fram till 1905 hette han Axel Waldemar Gallén, men påverkad av de
starka finländska nationalströmningarna bytte han till Akseli Gallen-Kallela. Han dog i lunginflammation på
ett hotell i Stockholm 1931, då han
var på genomresa.
1892 var han också på resa. Det
var midsommartid då han med häst
och vagn nådde gästgiveriet i Korento. Han hade under lång tid utbildat
sig i Paris och var nu på väg hem till
det ödsligt belägna Rouvesi i Paanajärvi, beläget på ryska sidan av nuvarande gränsen i Öst-Karelen (öster
om Kuusamo). Han hade hustru och
åtminstone ett litet barn med sig som
fick bäras. Familjen hade kommit
med båt till Helsingfors, sedan tåg
till Uleåborg. Därifrån var det 30 mil
kvar med häst och kärra.
På natten kunde Axel Gallen inte
sova. Det var ljust, det fanns som
standarden var då ohyra och mygg
och kanske barnet/barnen sov oroligt
och grät. Mitt i den ljusa natten steg
Axel Gallen upp och gick ut. Han
satte sig och gjorde en tuschteckning
av gårdsplanen och gårdarna i Ko-
rento. Brunnen är 11 meter djup men
varken den eller husen är det mest
intressanta. Det är tallen som syns
bakom husen. Den var stor redan då
och gammal, men stod kvar ända in
på 2000-talet.
Den här tallen kallas penningtallen och det stormfällda trädet var
imponerande i sin storlek då vi fick
se det, även om det låg på marken.
Kanske är det för att trädet finns på
teckningen som den blivit berömd
och bevarad. Originalteckningen
finns på konstmuseet Atenum i Helsingfors och en kopia på Pudasjärvi
hembygdsmuseum.
Kanske är det mina brister i finska
språket (och översättning från finskan) som missuppfattat lite. Kanske
det ska vara penniätallen efter den
finska myntenheten penni som var
växlingsenheten till finska mark.
50 penniä med den stiliserade
tallen.
Akseli Gallen-Kallelas teckning
av gårdstallen på Korento gård blev
senare förlaga till den stiliserade tall
som fanns på 50 penniä-mynten.
Denna tall hyste ännu en hemlighet. I en hålighet under tallen begravdes en ung tysk soldat under andra världskriget. Kroppen flyttades
senare till den tyska krigskyrkogården i Rovaniemi.
Kalevala är det finska nationaleposet nedtecknat av Elias Lönnrot
(1802-1884). Lönnrot reste omkring
(vandrade) och samlade en mängd
lokala myter i den finska folkdiktningen. De skrevs på runometer där
runa är en speciellt sorts dikt med
särskild rytm. Så gott som allt material till de löst sammanfogade dikterna hittade Lönnrot i Karelen, särskilt rikligt i den nordligaste delen i
närheten av Vita havet. Kalevala är
för övrigt ett annat ord för Karelen.
Akseli Gallen-Kallela blev en ledande person i den finska nationalromantiken särskilt efter de berömda
illustrationer han gjorde till Kalevalaeposet. Dessa mytiska motiv var
hans största intresse inom konsten.
På en släktforskningsresa kan
man snudda vid världsberömdheter.
Under den del av sina studieår då
han var i Berlin umgicks Akseli Gallen-Kallela bl.a. med Edvard Munch
och August Strindberg.
[email protected] l
En sann historia
Text: GUNHILD
BJÖRKLUND, Örarna
Här följer en sann historia från slutet
av 1800-talet, berättad av Johan
Nilsson från Labbgården i Sundom.
Han blev sedermera bonde på
”Berget”.
Nilsson var på ungdomshelg
och hade gjort sällskap med Janne
Wikström ”Branders-Janne” från
Örarna. Han var en i ordets fulla
bemärkelse en ”Stor man”, var stor
till växten och hade krafter därefter.
Av någon anledning hade dessa
två blivit ovänner med ett gäng
pojkar från södra socknen. Sådant
var vanligt. Norr och Söder stod ofta
mot varandra. En dag uppenbarade
sig sörpojkarna för att ”göra
upp”. Johan och Janne befann sig
vid stallarna i ytterområdet när
antagonisterna anlände. Johan och
Janne förstod vad de ville; ”Venten
i ståt so jö fa legg i frame hanskan”
sa Janne (Vänta en stund så jag får
lägga från mej handskarna). Så
vände han sig om, tog ett fast grepp
under ena knuten på ett närliggande
stall. Sedan han lyft upp hörnet på
stallet, lade dit sina handskar och
satte sakta ned stallknuten. När han
vände sig om mot ”fienderna” såg
han endast deras ryggtavlor.
Denna historia finns i ”Boken
om Sundom” återberättad av Ingvar
Nilsson från Sundom.
J P Wikström = ”Branders-Janne”
var min farfar. l
Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012
13
GRÖN
SAKER
Text: ARNOLD LAGERFJÄRD
När vi kom till Västra Bovallen vid
Lule älv 1931 fanns inte en buske på
hela gärdan. Det fanns ett träd, säger
ett: Bakom bostadshuset, numera
bagarstugan, fanns en stor rönn.
Mot slutet av årtiondet skaffades
avelssuggor. Dom bökade i jorden
runt rönnen. Efter några år var den
död.
Min mamma tog en spade och
gick till Kvarnbäcken. Hon kom hem
med en liten spira till hägg samt en
ormbunke. Sistnämnda avled omedelbart, medan häggen växte och
växte och blev riktigt stor med åren.
Hos bönder fanns förstås alltid trädgårdsland. Trodde Ni! I vår
trakt i Norrbotten var det åtminstone
väldigt dåligt med den saken. Jag
minns ett litet, litet land nedanför
bagarstugan. Det var knappast mer
än två meter långt och kanske en
och en halv brett. Vad som växte där
minns jag inte men tror på morot och
rödbeta och kanske ärter. Några salladsblad fanns då inte.
ÖVERHETEN INGRIPER
På sent 1900-tal läste jag i tidningen, att våra styrande runt 1930-talet
kommit på, att befolkningen på
landet hade ensidig kost med föga
grönsaker. Detta kom mig att koppla
ihop med att en främmande dam dök
upp hos oss i slutet av årtiondet. Det
var hemkonsulenten fröken Astrid
Hägglund från Gammelstad. Hon
följde min moder som en skugga
hela dagarna och antecknade exakt
vad hon gjorde och vilken tid det
tog. Det kallades tidsstudier. Mamma accepterade detta men tyckte
mycket illa om när fröken Hägglund
antecknade exakt tid när hon gick in
på dass och lika exakt antecknade
när hon kom ut därifrån.
Det ena ledde till det andra. Min
mamma blev stor trädgårdsentusiast,
så stor att hon något årtionde senare blev JUF-instruktör och reste vitt
I början av 1930-talet såg här ödsligt ut, ett enda träd, en stor rönn. Inte en
buske, bara magert gräs. Fyrtio år senare en lummig plats.
omkring och lärde ut trädgårdsodling. Det gjorde så småningom också
min lillebror Bertil.
Men allt tar sin tid. Jag minns det
speciella tillfälle när vi bänkade oss
vid det stora klaffbordet i bagarstugan för att för första gången konsumera gröna blad. Det var spenat,
omsorgsfullt kokt och i vitt spad
eller sås. Någon större lycka gjorde
det förstås inte, men med tiden skulle
mycket förändras. Min far sa inget,
men förmodligen tänkte han nånting.
Ganska sent i min mors levnadslopp talade hon om, att pappa var
mycket rädd för att stekt kött skulle
vara rått. Där fick jag plötsligt förklaringen varför stekt hjärpe inte var
nån höjdare.Jag hade ju i min ungdom läst, att hjärpe skulle vara en delikatess. Men när min mor stekt dem
så var de torra och hårda.
Det var inte bara grönsaker som
kom på gården med fröken Hägglund. Hon ritade en trädgård med
buskar och en berså i form av en vinkel med en rosentry i spetsen. Sen
skulle det vara två ungerska syrener
åt var sitt håll. De två första växer
fortfarande hej vilt medan de två yttre avled tidigt. Rosentryn dog omkring 1990. Så bersån är ganska liten
men har blivit en grillplats. I övrigt
är det mängder av buskar och träd,
blombänkar etc. Men nu har min
fru tagit hand om odlingen. Och jag
själv har planterat buskar och träd
sedan mitten av 40-talet.Numera
också som skogsodling.
GAMMAL
TRÄDGÅRDSODLING
Vid mor Brita Larsson Styfs
föräldrahem i Forsträsk fanns nog
någon trädgård, har min mor berättat. Likaså hos förvaltaren vid Svanö
Alarik Wallmark i Harads, där hon
tjänade som ung. Hos de blivande
svärföräldrarna i Östra Bovallen
hade de nog bara rödbetor, de visste
nog inte om annat. Mammas syster Ingeborg beställde morotsfrö av
Gerda i Östra Bovallen. Hon kom
med rödbetsfrö från Kooperativa i
Svartlå!
Mamma berättar också om moderns rotsoppa. Hon kokade först kålrötter (de fanns alltså!) och la sen i
fisk, som också fick koka. Spadet
reddes med vetemjöl, som vispades
ner med trävisp. Det blev små klimpar, som var mycket goda.
Kanske var prästgårdspigan FANNY Christina Vesterberg, som gifte
sig med Arvid Lundqvist i Västra
Bovallen, en aning mer avancerad i
trädgårdskonsten? Hon hade ju jobbat i prästgården. Jag har kopia av en
beställning hon gjort hos Andersons
Fröhandel, Vaksalagatan 4, Uppsala:
a
14
Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012
Björn jagar älg på riksväg 97.
Foto: TOMAS HARJU
BJÖRN I BOVALLEN
Text: ARNOLD LAGERFJÄRD
Vid sextiden en aprilmorgon 2010
hade Tomas Harju just kört från sin
bostad i Harads för att färdas efter
riksväg 97 till jobbet i Boden fem mil
bort. På vägen skulle Tomas plocka
upp kompisen Mikael Nyberg. Han
lämnade Haradsgränsen och började
passera svärmor Evy Mandergrehns
skogsskifte när två djur i full karriär
kom ur skogen från vänster och fort-
a
Morötter, långa St Valerie
Rapide
-:30
Rot- Bardoviker
-:20
Dill
-:15
Socker ärter Färsk Biskmark -:60
Spritärter, Roslagens
-:40
------------2:15
Handstilen är vacker men papperet är skadat. Allt har inte gått att
läsa, och fel kan det ha blivit.
Det där med ”Färsk Biskmark”
tycker jag borde vara ”Furst Bismarck”, men så står det då inte.
Henna Stenman från Jokkmokk
berättade år 1964, att under första
världskriget såldes i butikerna torkade grönsaker i säckar. Det var nog
kålrötter och morötter, kanske rovor.
Det blev en mycket dålig soppa av
detta.
Det kan jämföras med ett radioprogram, där man berättade, att vid
tiden för revolutionen skickades
järnvägsvagnar med torkade grönsaker till svältande i bl a Kolari. Finnarna hade haft mycket svårt för att
äta dessa grönsaker. l
satte efter vägen. Första ögonblickets tanke var ”två älgar”. Men sedan:
Herre Gud! Det är en björn! Den är
efter älgen!
Tomas fortsatte i alla fall ett trettital meter bakom björnen, som springande flera gånger vände huvudet
bakåt och tittade på bilen. Tomas
kom nu på, att han hade en mobiltelefon med kamera med sig och
lyckades få fram den. När djuren rusat efter vägen ett par hundra meter
lyckades han ta ett foto. Han var då
vid nedfartsvägen till Västra Bovallen på bröderna Lagerfjärds mark.
Strax därpå smet älgen ut i skogen och björnen stannade till höger
på andra sidan diket. Tomas stannade bilen och steg ur den. Sen stod
vi och tittade på varandra tvärs över
diket och mitt mot varandra, fortsätter Tomas. Björnen stod på alla fyra
och jag hade försiktigtvis bilen mellan oss, berättar han.
Björnen började nu gå framåt mot
Lagerfjärds skogsplantering men
stannade efter sådär femtio meter.
Tomas körde efter och stannade. ”Så
stod vi på samma sätt och tittade på
varandra”. Sen kom en långtradare
och stannade. Men då fick björnen
nog och stack ut i skogen åt Luleälven till.
Mikael fick vänta ganska länge
på Tomas den här morgonen. När
han fick veta varför tänkte han på
sitt eget björnmöte ett år tidigare.
Han körde då efter byvägen genom
Västra Bovallen och stannade vid
”Palmgrens” eller ”Ostugårn”, som
varit öde sedan 1937. Vid gränsen
mot Lagerfjärds går en enkel bilväg
ned till älven. Han började gå efter
den och klev över den låsta vägbommen. När han tittade upp fann han
sig plötsligt stå öga mot öga med en
björn på alla fyra tio meter bort! Bäst
säja nånting: ”Oj oj då, här står du!
Å ja som just skulle backa!” Båda
blev nog lika rädda. Mikael backade
snabbt tillbaka över bommen medan
björnen for iväg några meter neråt
vägen och sen mot öster över ängen
Björnhona med trillingar på Sveaskogs skogsbilväg.
Foto: SOFIA LUNDH
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012
a
in i skogen. ”Det var något alldeles otroligt hur snabbt den fick upp
farten”, säjer Mikael.
BJÖRNTRILLINGAR
Direkt efter Lagerfjärds skogsplantering följer en äng mellan väg
97 samt Stig Lundhs och Maria
Nordströms villa. För ett par år sedan ringde en kompis till Stig och
nämnde om björnungar på ängen
strax ovanför villan. Stig väntade en
kvart eller så och sa sen åt sin dotter att ta sin nya kamera och komma
med. Sofia hade just fyllt år och fått
en digitalkamera Olympus.
De satte sig i bilen och Stig började köra på uppfartsvägen. Så snart
de passerat uthuset sa Sofia: ”Där är
dom ju!” Stig körde upp på 97:an
medan björnarna gick efter högra skogskanten. Björnhonan sprang över
97:an ganska nära framför bilen upp
mot en skogsväg på Sveaskogs mark.
Sen vände hon tillbaka över vägen
igen. Så åter mot skogen med ungarna bakom. Uppe på vägen vände hon
sig om men såg inte ungarna, som
var i diket. Cirka fem meter framför bilen gick hon upp på bakbenen,
men så fick hon syn på ungarna och
gick ner på alla fyra. Stig har undrat
om hon gått mot bilen om hon inte
fått syn på ungarna. Björnarna fortsatte över 97:an och uppåt skogsvägen. Uppe vid Porjuslinjen svängde
de till vänster. Sofia hade under tiden
tagit några bilder.
SISTA BJÖRN I EDEFORS
På 1950-talet köpte min dåvarande
svåger en s k björnbössa av smeden
Henry Harlin för fem kronor. Det
är en grovkalibrig lodbössa, en
mynningsladdare. Sådana gjordes
av skickliga bysmeder under några
hundra år fram till 1910-talet. Efter
något år fick jag bössan i julklapp
av svågern. Låset hade fallit bort,
men ett nytt sådant gjordes av
Helmer Wikström i Råneå. Dennes
far och farfar hörde till de kända
bössmederna, och Helmer hade i sin
ungdom hjälpt sin far med smidet.
Henry Harlin var bysmed i
Harads, och han hade anor från vår
bagarstuga i Västra Bovallen, där en
smedfamilj från Grangärde i Dalarna
började bygga omkring år 1800.
Henry berättade, att ”sista björnen
i Edefors” hade för hundra år sen
skjutits med denna björnbössa.
Haradsborna hade haft en björnsax
utsatt vid Degerberget ovanför
Harads. Några gick dit för att se om
det blev något resultat, och bössan
hade de med sig. På långt håll hörde
de fruktansvärda björnvrål. När de
kom på lagom håll sköts björnen.
Nå, riktigt sista björnen i Edefors
var det inte. Jag träffade älgjägaren
Nils Nilsson i Harads och han
berättade, att björn funnits hela tiden
i hans jaktområde två mil upp efter
Lule älv. Där kom en utlöpare från
Lapplands skogar ner mot östra sidan
av den natursköna Edeforsen. Här
kommer jag ihåg en tidningsnotis
från 1950-talet, då Vattenfall ansökte
om att få bygga Laxede kraftverk.
Vattenfall hade presenterat ett intyg
på att forsen inte var naturskön.
Men tänk! Man hade fått ge sig av
ända till Stockholm för att få någon
att skriva ett sånt intyg!
JAKTFÖRBUD
Aldrig hörde man talas om någon
björn i Harads och Bovallens skogar
och trakterna däromkring. Så år
1971 förbjöds jakt på björn. Det
gjordes inget väsen om detta, så det
var nästan ingen som visste om det
när älgjakten började den hösten. En
älgjägare träffade på en björn och
15
sköt den. Han tog den till slakteriet
Sameprodukter i Harads. Så var det
någon som undrade, om det verkligen
var tillåtet att jaga björn. Man ringde
polisen. Där visste man inte heller
till att börja med, men så småningom
hittade man bestämmelsen.
MÅNGA OBSERVATIONER
Stig Lundh körde för så där femton
år sedan uppför skogsvägen ovanför
villan med fyrhjuling och hade
hunden med. Plötsligt dök en stor
björnhanne upp ett tiotal meter
framför. Det hände inget särskilt.
Stig har ofta sett björnspår där på
Sveaskog.
I slutet av oktober 2009 var det 20
á 25 centimeter snö på den här vägen.
I Harads skola hade en del elever
deltagit i utbildning för jägarexamen
och fick därför vara med om älgjakt
på Sveaskog. På och vid den här
skogsvägen hade de kunnat se spår
efter två eller tre björnar.
Några kilometer mot Svartlå har
Tommy Larsson och hans fru haft
björnar nära huset flera gånger. Själv
såg jag en björn i maj 1977 mellan
Svartlå och Bredåker – den var ute
efter två ungälgar.
Detta är bara exempel på en
mängd björnobservationer runt
Harads och Bovallen på senare år.
Det känns märkligt – i mitten av
1900-talet var det otänkbart att få se
björn här. Men så är det inte lätt att få
Tre björnungar, påpassligt fotograferat av Sofia Lundh.
a
16
Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012
Avsändare:
Lulebygdens Forskarförening
Residensgatan 6 E
972 36 LULEÅ
SVERIGE
PORTO
BETALT
Vid obeställbarhet
Återsänd till ovanstående adress!
a
se älg numera; Bovallen har varit ett
bra älgområde. Men det finns också
ett påstående, att jägare på Sveaskog
skjuter mycket älg och fraktar bort
bytet i stora finkor på lastbil.
Sveaskog har i vinter inventerat
älgstammen och påstås ha observerat
mängder av älg. Till stor förvåning
för alla jägare, som finner en
tilltagande brist på älg. Om jag
förstått rätt är man även på Svenska
Jägareförbundet
i
Norrbotten
tvivlande. En jägare har menat att
Sveaskog anlitat en ny aktör för
inventeringen. En aktör utan vana.
Har man möjligen räknat
björnarna också?
Man hör föga om björnjakt i våra
trakter. En del är väl ovana, men det
är så mycket krångel när en björn
skjutits att nog de flesta avstår trots
att de har bra tillfälle. Här behövs
stora lättnader!
Som sekreterare i Bodens
jaktvårdskrets deltog jag för tiotalet
år sedan i åtskilliga möten med
markägarna inom kretsen då tillåten
avskjutning av älg diskuterades.
Alla markägare var ense om
måttlig avskjutning, anpassad efter
tillgången – alla utom en: MoDo,
numera Sveaskog. Dess företrädare
E Johansson påstod alltid att det var
väldigt mycket skador av älgbete,
varför tilldelningen måste vara stor.
Han jagade själv på Bovallen.
Mycket ofta kommer numera
björnrapporter
från
trakter
närmare kusten, många gånger
häpnadsväckande nära människor
och deras boningar. Den mycket
kunnige jägaren Ingvar Sandström
i Svartbjörsbyn, Boden, tycker det
blivit väldigt lite älg på senare tid.
Ingvar var sekreterare i Bodens
jaktvårdskrets före mig. Han
berättar, att det för några år sedan
berättades om björnmammor i
trakten av Ljuså något längre åt
norr. En hade tre ungar och en annan
Vad hittar man inte vid släktforskning
Skrivelse som inkommit till forskarföreningen i oktober 2012.
Hej!
Vill bara skicka ett STORT
TACK för er artikel om ”Forsfärder i Boden” i er medlemstidning
nr 74 (maj 2011), som jag hittade
på nätet i höstas när jag var ute
och släktforskade om min mors
släkt, Lindström från Vittjärv.
I artikeln står det nämnt att
min mors morfar (Fritjof Lindström) 1932 åker nerför Luleälv
med ångslupen Edefors och att
Sven Utterström filmar från Fiskarholmen. Jag lyckades spåra
Sven Utterströms sondotter Ingela Utterström för att höra mig för
om filmen fortfarande fanns kvar
i släktens ägo.
Världen är liten, det visade sig
att Sven filmade på uppdrag av
SVT och att filmen som är 1 minut och 13 sekunder fanns digitaliserad hos Kungliga biblioteket
där Ingela jobbar!!
Jag fick först kontakta SVT
Sales och fick för 500 kr rätten
att göra en kopia av filmen och
sedan gjorde Ingela en kopia till
mig som jag fick idag. En häftig
hade två fjolårsungar. Ytterligare en
hade också fått tillökning. Där var
sex björnungar på en mindre yta. En
unge dödades av tåget.
Det rapporteras i Norrbottens län
att det inte finns någon tillväxt av ren
i en del samebyar. Detta därför att
rovdjuren tar kalvarna. Om ingenting
ändras hotas rennäringen av kollaps,
säger Harry Grape i Tornedalen. Han
är ordförande i koncessionssamernas
intresseförening. l
och lite smått overklig känsla att
få se Fritjof 80 år senare. Jag var
ju bara 3 år när han dog, så jag
har bara vaga minnen av honom.
Utan er artikel hade jag inte
vetat att filmen funnits, så än en
gång, STORT TACK!
Mvh
PER HELLANDER
Umeå
l
Ju l kl a p p s tips!
Anor på USB
Nederluleå:
Födda1765-1937
Vigda 1706-1937
Döda 1707-1937
Nederkalix:
Födda1656-1840
Vigda 1656-1841
Döda 1656-1816
Finns lagrade på USB-minne och
presenteras i programmet Exel.
Pris per enhet 300 kr för medlem
och 400 kr för icke medlem.
Kan köpas i lokalen torsdagar kl
15-18 eller om någon i styrelsen befinner sig i lokalen.
Kan också beställas via e-mail:
[email protected]. Förskottsbetalning till Lulebygdens Forskarförening, pg 36 64 01-8. Ange namn,
avsändare pch postadress. Ange
även din e-postadress i händelse
av uppdatering.