mitt Drömland - Lulebygdens forskarförening
Lulebygdens Forskarförening MEDLEMSTIDNING – Nr 78, september 2012 Å rets årsmöte avhölls i Kyrkans Hus med ett 30-tal medlemmar närvarande. Efter att alla hälsats välkomna inleddes mötesförhandlingarna. Till mötesordförande valdes undertecknad och till mötessekreterare vår ordinarie sekreterare Carin Vallgren. Av verksamhetsberättelsen framgår att föreningen den 31 december hade 441 medlemmar vilket innebär en ökning med 18 personer från föregående år. Föreningen har under verksamhetsåret haft två medlemsmöten samt sex medlemsträffar (tisdagsträffar) med föredrag i något Föredragshållaren Frank Arne Bergman Årsmötet 2012 ämne med anknytning till föreningens verksamhet. Av verksamhetsberättelsen framgår vidare att föreningen under året gett ut en CD-skiva med namn på alla som under industriepoken 1871– 1908 bodde på Altappen. Med CDskivan följer ett häfte som berättar om industrin och det samhälle som byggdes upp på Altappen. Föreningen har också gett ut en uppdaterad version av databasen Nederluleå på USB-minne. Föreningens hemsida har fått ett nytt utseende och innehåll. Slutligen har en grundlig genomgång av och uppstädning bland mikrofichekorten genomförts. Under verksamhetsåret har föreningen köpt in ytterligare en forskardator vilket innebär att det i lokalerna finns totalt sex datorer med uppkoppling mot Arkiv Digital, Genline och SVAR. Efter att styrelsen beviljats ansvarsfrihet för det gångna året vidtog val till styrelse m.m. Gunhild Hedenström valdes in som ny styrelseledamot efter Eivor Nordqvist som avböjt återval. I tur att avgå var också Gunnar Johansson, Carin Vallgren samt Sture Karlsson vilka alla återvaldes för ytterligare två år. Likaså blev det återval av styrelsesuppleanterna Kjell Mäki och Ingrid Vikström. Enligt gällande stadgar för Lulebygdens Forskarförening skall föreningen ha två revisorsuppleanter. Under lång tid, minst 10 år, har dock endast en revisorssuppleant utsetts. För att anpassa stadgarna till rådande praxis hade styrelsen föreslagit att stadgarna ändras så att endast en revisorssuppleant utses vilket också blev mötets beslut. Eftersom det handlar om en stadgeändring krävs ytterligare ett beslut vid nästa medlemsmöte. Efter årsmötet presenterade Frank Arne Bergman sin bok ”Vårat Notviken” och berättade om bokens tillkomst. En livlig frågestund efter l Ordföranden har ordet Nya medlemmar Sid 3 l Var går Brännvins- vägen? Sid 4 lTransporter före bil och järnväg Sid 5 lBirger Larsson – arbetare och jägare Sid 8 lMönsterforskning, vad man kan få veta om man köper en kudde Sid 12 lKarlsvik/Karlshäll – gammal industribygd Sid 14 lAmerika – mitt drömland Sid 15 l Upprop: manusbrist! Sid 20 föredraget visade att ämnet fångat åhörarnas intresse. Årsmötet avslutades traditionsenligt med en trivsam fikastund. Text och foto: PER VÄNKKÖ 2 Lulebygdens Forskarförening – Nr 79, september 2012 Föreningens syfte Lulebygdens Forskarförening Besöksadress: Residensgatan 6 E, Luleå Telefon: 070/299 54 24 Telefontid: Måndag: kl 9-11 ” Torsdag: kl 9-11 Övrig tid går bra att malia till nedanstående e-mailadress e-postadress: [email protected] Styrelsen 2012 Hemsida: www.lulebygden se Webbansvarig: Marita Lindell e-post: [email protected] Kassör: Gunnel Jägare Sandin Tel 0920-26 78 19 E-post: [email protected] Post skickas till adress: Lulebygdens Forskarförening Residensgatan 6 E 972 36 Luleå Sekreterare: Carin Vallgren Tel 0920-22 86 13 E-post: [email protected] Öppettider: Ytterdörren öppen kl 07.00-20.00 alla dagar. Innerdörren låses som tidigare med egen nyckel . Övriga ledmöter: Gunhild Hedenström Tel 0920-26 04 66 E-post: [email protected] Annonspriser Sture Karlsson Tel 0920-22 30 39 E-post: [email protected] Åttondels sida 100 kr Kvartssida 200 kr Halvsida 300 kr Helsida 500 kr Sista sidan, enstaka nr 1.500 kr Sista sidan helår (4 nr) 5.000 kr Medlemmar får kostnadsfritt marknadsföra sina alster i tidningen. Detta är begränsat till 40 mm/1 sp respektive 20 mm/2 sp. Detta under förutsättning att ett exemplar av alstret lämnas till föreningen. Medlemsavgifter Ordförande: Per Wänkkö Tel 0920-22 62 76, 070/669 94 76 E-post: [email protected] Vice ordförande: Gunnar Johansson Tel 0920-22 75 93 Kent-Åke Lundebring Tel 0920-26 86 31 E-post: [email protected] Suppleanter: Ingrid Vikström Tel 0920-340 72 E-post: [email protected] Kjell Mäki Tel 073-040 31 64 E-post: [email protected] Vuxen 150 kr/år Ungdom tom 25 år 40 kr/år Familj (samma hushåll) 190 kr/år Vid inbetalning uppge alltid namn, adress, födelsedag, telefon, gärna mobil och e-post (inkl namn mm på familjemedlemmar som omfattas av familjeavgiften). Lulebygdens Forskarförening grundades 1989 för att främja och höja intresset för bygdeperson- och släktforskning inom gamla Storlule socken samt att arbeta för bättre betingelser för sådan forskning. Nästa nummer utkommer vecka 38/2012 varför manuskript måste vara inskickade SENAST DEN 12 SEPTEMBER Ge ett bidrag till Julius Sundströms Minnesfond Förvaltas av Lulebygdens Forskarförening. BG 5862-5955 Stipendiegruppen/lulebygdens Forskarförening Gerd Olovsson, tel 0920-25 44 64, e-post [email protected] Anders Sandström, tel 0929-304 26 FONUS kan förmedla telegrammen Avgiften betalas till PG 36 64 01-8 Vid internetbetalning: Komplettera dina uppgifter genom att skicka dem med e-post till medlemsansvarig e-post: [email protected] Kom ihåg att meddela adressändring! 3 Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012 Ordföranden har ordet Hej När jag sitter och skriver det här faller ett ymnigt snöblandat regn. Tak och gräsytor är vita trots att vi hunnit en bra bit in i maj månad. Vi får hoppas att vädrets makter avreagerar sig nu så att vi får en fin sommar. Årets omgång av frisläppta mikrofichekort har blivet kraftigt försenade. Till en början berodde det på att SVAR levererade korten mycket sent och därefter dröjde det ytterligare innan vi fick fram bladen där korten förvaras. Nu är i alla fall samtliga kort insorterade i respektive pärmar. Totalt handlar det om ca 400 kort för vilka 70-årsgränsen har passerats. Föreningen har under våren i egen regi genomfört en nybörjarkurs för släktforskare. Lärartätheten har varit osedvanligt hög med tre lärare på åtta elever. Ett stort tack till Gunnar, Kjell och Sture för en mycket fint genomförd kurs. Det positiva utfallet av kursen har gjort att styrelsen beslutat att fortsätta med kurser i egen regi och att till hösten gå ut med erbjudande om en nybörjarkurs och en fortsättningskurs. Fortsättningskursen är då tänkt att behandla bl.a. bouppteckningar och domstolsprotokoll. De fasta öppettiderna i lokalen torsdagar 15.oo till 18.oo fortsätter maj månad ut, d.v.s. till och med torsdagen den 31 maj. Därefter tar styrelsen sommarledigt under juni, juli och augusti. Torsdagen den 6 september återgår vi till ordningen med fasta öppettider. Avslutningsvis vill jag tillönska alla en riktigt skön och lång sommar. PER ÅKE ÖSTLING Tel 0911-21 17 78 [email protected] Gunilla Sundvall Kråkbergsvägen 34 954 42 S Sunderbyn Tel 070-226 81 39 Anders Karlsson Tvärgatan 4 974 34 Luleå Tel 070-864 26 00 A Elisabeth Ekman Räfsarstigen 29 954 34 Gammelstad Tel 0920-25 43 67 Frank Bergman Verkstadsvägen 3 973 42 Luleå Tel 0920-22 61 46 Staffan Sandberg Smedjegatan 19 972 32 Luleå Tel 0920-194 40 Inger och Ove Rosell Organistgränd 4 954 33 Gammelstad Tel 0920-25 44 83 Knut Lundgren Trollnäsvägen 32 972 51 Luleå Tel 0920-23 21 54 Lars Forsell Sandviksgatan 71 972 34 Luleå Eva och Kjell Lindfors Höstvägen 106 976 33 Luleå Tel 0920-28 14 90 Redaktör och ansvarig utgivare Hjördis Svensson Tunastigen 54 973 44 Luleå Tel 070-333 00 97 Birgitta Thurfjell Tunastigen 54 973 44 Luleå Tel 0920-802 03 Leif Johansson Tomholmsstigen 19 954 35 Gammelstad Tel 0920-25 34 00 Ola Kostenniemi Kyrkogatan 5 A 972 32 Luleå Tel 0920-22 13 05 Sven Pardén Trädgårdsgatan 34 972 39 Luleå Tel 070-373 97 90 Kristina Holmberg Ostibyavägen 15 975 92 Luleå Vi välkomnar de nya medlemmarna! 4 Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012 Vart går Brännvinsvägen? BRÄNNVINSVÄGEN Efter att ha passerat den första förgreningen av stigen leder den andra förgreningen till Gammelstadsvikens parkering och Haparandavägen. Här finns också en anslutning till den s.k. ”Brännvinsvägen”, som byggdes av ingenjör Selling som utfartsväg från hans bostad på Köpmanholmen till Luleå. De långa raksträckorna vittnar om att stakningen utfördes av en utbildad person kunnig i vägprojektering. Vägen lär ha fått sitt namn p.g.a. att Selling anställde alkoholberoende personer från Luleå. De fick mat och husrum på Köpmanholmen så länge de arbetade med vägen, men troligen betalades också en del av lönen i ut form av starka drycker. Härifrån och ända fram till Aurorum följer vandringsleden Brännvinsvägen. VART GÅR BRÄNNVINSVÄGEN? Många har haft åsikter om den stora datahallen, som byggs vid Porsögården. Jag blev nyfiken på om bygget gör intrång på fågellivet i Gammelstadsviken. Efter en ordentlig rekognosering kan jag konstatera att så inte blir fallet. Jag upptäckte då att en stig från Porsögården går bort till Hägnan i Gammelstad. På en tavla (i dåligt skick) läste jag att stigen kallas Brännvinsvägen. Någon väg var det inte, men däremot en bitvis dålig stig. Iförd långskaftade stövlar gick jag hela sträckan. Extra intressant blev det med lite forskning. Enligt anslagstavlans uppgifter var Brännvinsvägen byggd av ingenjör Selling från hans hem Köpmanholmen till Luleå. Gården ägdes 1850 av med. doktor E. M. Valdenström. År 1851 gifte sig T .Selling med Valdenströms dotter Maria Sophia och de flyttade till den stora gården. Selling ville sommartid åka med häst och kärra till Luleå stad. Som tavlan anger lät han bygga vägen och arbetarna var missbrukare från stan. Betalningen var mat och husrum på Sellinggården. En bro byggdes också över Sellingsundet. a Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012 5 Transporter före bil och järnväg F Text: ARNOLD LAGERFJÄRD öre bilens och järnvägens segertåg gällde transporterna inom Överluleå och Edefors socknar i hög grad varor från skogen och sådant, som hade anknytning till en knoppande järnbruksrörelse. Omkring år 1800 fick Samuel Gustaf Hermelin av Kronan stora skogsområden för att bl a i Luledalen starta järnbruk, och då uppförde han vid Selet en masugn samt stångjärnsoch manufakturverk. Vid Flarkån i Svartlå byggdes en smedja. Den var i gång 1805 – 1808 och fick sitt järn från masugnen vid Edefors. Hermelins huvudort var Selets Bruk i Nederluleå. Han tog upp 80-talet smeder och kolare från Svealand. Många av dessa fick ta upp torpställen, där de kunde röja och odla, t ex smeden Anders Andersson i Bovallen vid Harads samt kolaren Gabriel Månsson i Alträsk. Hermelin tog järnmalmen från Gällivare malmberg, där han gjort inmutningar. Malmen fördes till Edefors med ren- eller hästskjuts och avlämnades vid ”Malmesudden”. Malm och järn fördes sedan nedför älven, gärna på vatten i små pråmar ned till Hednoret, där farliga forsar började. Livsförnödenheter fördes motsatta vägen. Här visas utdrag ur några kvitton eller meddelanden för att visa exempel på transporter. ”Att Johan Johansson i Afva i denna Bruks Bok icke blifvit eller blifver godtgord för sitt hafde be- a Bredvid Sellings gård stupar en brant klippa ner i vattnet. Den kallas Köpmanhällan. På 1600-talet ankrade segelskutor där, innan de gick in till kaj i Gammelstad. En ordentlig renovering av denna stig är nödvändig. Då kan det bli en trevlig promenadväg. Som den nu är kan man inte kalla den Brännvinsvägen, möjligen Lättölstigen. Text och illustrationer GUNNAR JOHANSSON LEIF LARSSON l svär, med den till Edeforss uppsände Spannemålen såsom med dess torkning, dess transporterande från Afva till Qvarn och vidare till Edeforss varder honom härmed på begäran till Bevis meddelt Selet den 27de Aprill 1800 J Hammargren” ”Till Inspector Sundberg vid Edeforss sändes med Pehr Jacobsson i Bäjssmor på 2ne Lass åtta tunnor kornmiöl Förseglade säckar, hvadföre forlön betalas vid riktig Lefverering ... Selets Bruk Den 29 December 1801 (?) AN ... stedt” ”Octob 24 Ifrån Afwa Magazin med Storbåtar hittransporterat: in September vid Afwa Magazinet. 2ne Påster uttagit ... Nov 30 Dito Dito af Herr Govenius in Septemb fr Hedensfors...” ”För Husbyggnade -, dertill fönste m m enl Contracter böra förskaffas 2 ____ fönster ... 6 qvarter högd 3 rutor på högden 4 par do á 5½ do 3 rutor på högden 2 på br 1000 ... 3 tor Spik 20 tolfter 3 ...bräder _____ golf 8 ... ... dörr lås 12 par större dorra ____ par mindre do med plåtar” ”vid Edeforss enl Begäran blifva 50 3/8 dels kannor __ Så fort jag möjl kan få forbönder sändes vidare Spannemål ... at fortskaffas till Gällivare ___ Till befrämjande av ordning ... uti 1802 års Räkningar ... Priscourant (?) till Gällivare med...” ”...afsändes med Forbönder 16 Tunnor Mjöl ... Jag bjuder vist till på alt sätt, at afvärja någon sort brist vi_ Edaforss, men ty värr det kan nog _da, och jag vill ej säga orsaken ... afgår denna dag Spannemål och -111 3/8dels Kannor B vin ...” ”Med Johan Wallin Sändes till Edeforss 2 tunnor korn fast må Tunnor Strömming 1 Tobak kista (?) 1 P__ Slädstänge 1 liten tom påså Svartlå Bruk den 31. Oct: 1805 AR Jeones (?)” ”No 23 Från Robsahms Nya Grufva försändes med bonden Michel Israelsson (?) i Nattavara 1. Skeppund 13 lispund malm till Edeforss. Gelliv: den 27 feb 1812 Eric Hedb____” Fraktersättning: 3 lispund (?) salt och 12 ... rågmjöl. Malmfrakterna skedde med häst eller ackja. Pajala museum visade vid en utställning 1981 en järnmalmsackja för frakt till Kengis Bruk. Den kunde lasta 150 kg järnmalm, och det var vad en ren orkade dra. Hermelin hade låtit röja väg från Gällivare och fram till Lule älv samt ordnat med rastplatser. Den malm som kommit ned till Hednoret nära Boden kördes vidare på vintern med hästar och renar till Selets järnbruk eller till Rosfors. Denna malmväg gick längs Hedavan och vidare över Mockträsk. Mycket länge fanns spår efter vägen samt malmstycken vid sidan. Denna malm hade tippats av när det gick för tungt att köra. Avan var så att säga Selets Bruks ”hamnstad” vid Lule älv. Skadade papper liksom svårlästa handstilar har gjort läsningen av ”fraktsedlarna” svår. KUNGEN ÖVERTAR Dyra frakter, sjunkande priser på järn och krav från den ryska ockupationsmakten 1809 syns ha blivit övermäktiga och medförde konkurs 1812. Karl XIV Johan köpte eftersom upp rörelserna via bl a generalmajor J A a 6 a Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012 Sandels, överste G F Klingstedt och översten Carl Otto Mörner. Den sistnämnde hade starkt medverkat till att Bernadotte blev kung, och i slaget vid Oravais 1808 hade han sårats av tre bajonettstick men räddats av sina soldater. På tidigare stadium var bara två masugnar i gång, och rörelsen sköttes av två överstar, en överjägmästare, en löjtnant, åtta inspektörer jämte kassörer och bokhållare. Dessa herrar ska ha farit fram som busar, kört ihjäl hästar och vägrat betala samt rutit och kommenderat. Av någon orsak förlorade kungen mycket pengar i rörelsen. Senare sattes C V Svenonius att sköta det hela med bättre resultat. Kungahuset sålde egendomarna i mitten av 1850-talet.Sedan drevs rörelsen vidare genom skiftande öden och genom olika bolag. För påtänkta transporter med pråmar påbörjades på 1860-talet grävandet av den s k ”engelska kanalen” förbi forsarna vid Edefors och Boden. Det medförde stort behov av transporter av folk och material. Ångbåtstrafik startades 1864 bl a mellan Heden och Edefors (beskriven av Stig Lagerfjärd i C-uppsats vid Luleå Tekniska Universitet). Kanalgrävandet upphörde efter något år, medan ångbåtarna fortsatte att gå till 1920-talet. Bolagens verksamhet inriktades alltmer på timmerfångst och sågning. Sågverk byggdes bl a vid Hedensfors och Svartlå. I gamla tider utan vägar gjordes transporter helst på vatten eftersom det var mycket hinder i skog och mark. Även vintertid var det ofta praktiskt att färdas på jämna och snötäckta isar. I början av 1820-talet byggde man väg mellan Luleå och Boden, och tidigt på 1850-talet fortsatte man till Bredåker. Sedan dröjde det några år innan man kommit fram till Storsand.På 1920-talet byggdes en bro av stål över Edeforsen. I Kuriren för 100 år sedan den 11 november 2006 skrivs, att 18 byamän i Södra Bredåker – i väntan på landsväg – huggit upp en provisorisk väg till Degerbäckens anhalt för att komma fram med sin mjölleverans, 140 – 160 liter per dag. Jag antar, att det är mjölk som ska till järnvägen. Under samma rubrik skrivs om hur varmt det är, åkrar plöjs och bogserbåtar kommer med timmerflottar på Lule älv. TJÄRA Under århundraden var framställning av tjära viktig för att få in litet pengar till hushållen hos bönder och torpare. Avlönade anställningar var det ont om. Mina morföräldrar var bolagstorpare i Forsträsk norr om Harads. ”Forsträsk-Brita” klöv flitigt stickor från tjärveden – hon var en mycket duktig kvinna. Johannes brände tjäran och gjorde trätunnor. Tjäran fylldes i tunnorna, som sedan skulle fraktas till Lule älv nedanför Edeforsen. ”Forsträsk-Johanis” körde dem på ”Kavelvägen” norr om Forsträsket. Bakom hästen drogs ett gallerverk med en tunna i varje ruta. Där fick tunnorna rulla. Vägen måste vara jämn och ganska mjuk. Om det var stenigt eller stubbar kunde tunnorna slås sönder. Den hyvelbänk morfar Johannes använde vid tillverkning av tjärtunnor finns nu i vår familjs ägo. Väl vid vattnet bands tunnorna ihop med vidjerep till flottar. Morfar Johannes Larsson Styf var med om att flotta tjärtunnor till Heden. År 1902 blev Alfred Nilsson i Harads kapten på ångbåten Edefors. Han kunde berätta, att tusentals tjärtunnor fraktades från Edefors till Hednoret. I Luleå samlades mängder av tjärtunnor i väntan på utskeppning. Konjunkturerna växlade och priserna med dem. Bl a skrivs, att Bergströms handelshus fick bekymmer med låga priser 1870. På vår mark i Västra Bovallen har tjärbränning förekommit före vår tid. Jag har hittat slaggklumpar i marken. Frans Nilsson i Norriån berättade omkring 1970 om flottning av tjärtunnor i Råne älv. I början av århundradet flottade Jakob Sundström och tjärkungen Magnus tunnor, som de bundit ihop med vidjerep. De släpptes iväg och det bjöds på kaffekask. Att få i sig drickat tog lite längre tid än beräknat. Och tunnorna for genom Korpforsen ovanför Överstbyn. När gubbarna kom ut och förstod vad som hänt grät de. De letade efter spillrorna men hittade tunnorna. Alla hela av någon underlig anledning. När timmerdrivningen kom till bygden kunde det vara svårt få folk dit från tjärbränningen. Kempe förbjöd dem ta tjärstubbar från skogen för att få dem att jobba med skogen åt honom. NORRBOTTENS-KURIREN FÖR 100 ÅR SEDAN Att hanteringen av tjära kunde vara problematisk belyses av följande utdrag. 1986-08-02: Edefors marknad, den s k ”tjärmarknaden” som hölls i slutet av förra weckan, utmärkte sig ej för någon större liflighet. Tillförseln av tjära var mindre än wanligen brukar wara fallet och penningtillgången knapp. Priset å tjära varierade mellan 5:50 och 6 kr per tunna eller ungefär halfwa priset mot i fjor. 1987-08-01: En tjärflotte om 40 tunnor släpptes häromdagen vid Storbacken utför elfwen. I följd av den starka strömmen hann flotten förr till Edet än beräknadt war ... Flotten gick då wind för wåg utför den häftiga Edeforsen. Af tjärtunnorna kommo 14 oskadade till rätta... 1992-07-25: Tjärmarknaden i Edefors i slutet af förra weckan war fåtaligt besökt, men af tjära hade ditförts rätt mycket. Priset på denna wara war i allmänhet 11 kr 50 öre per tunna. VEDFLOTTNING I Glimtar från Edeforsbygden 1996 har Odal Jansson från Svartlå berättat om hur ”Brännströms-Lasse” Larsson, Östra Bovallen, drev björkvedsavverkning vårvintern 1932 vid Revjärnsforsen i Flarkån. Lasse körde med häst. Odal och Lasses söner Konrad och Emil högg. Verktyg var yxa och bågsåg. Veden klövs och lades på tork vid Flarkån. Sedan man väntat ut timmerflottningen i Flarkån var det vid midsommar dags att flotta veden ner till Svartlå. Nu var vattenståndet lågt, och meterveden fastnade i vikar a Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012 a och bäckmynningar. De som kämpade med detta var Konrad och Emil Larsson, Odal Jansson, Albin Bergdahl, Valder Nilsson, Verner Vennström och Johan Jansson. Efter två dar var man nere i Svartlå och gjorde en ringbom i Flarkåns mynning. I bommen samlade man veden, och i mitten staplades flera varv och lades mossa ovanpå så det blev en rastplats. Där kunde man elda och laga mat och kaffe. Den 5 juli på kvällen roddes bommen med veden ut i Lule älv. Den fördes nu ned till Hednoret av Konrad, Emil, Valder och Odal. Där skulle veden tas i land och skickas vidare per järnväg. Efter en natts färd var man i Hednoret nästa morgon. Ett antal pålar var nedslagna i älvbotten fram mot forsnacken. Man hade med sig tjocka varpor för att lägga fast i pålarna. Den första varpan gick av. Andra vedflottare, ”Valsundarna”, var där också, och Artur Nilsson kom med båt och hade en ny varpa. Han la varpan om en påle, men den vek sig och slog sönder översta bordet på båten. Pålen träffade Konrad i huvudet så han flög ner i båten. Artur och Odal försökte få fast bommen i påle efter påle, men de gick av eller vek sig. När sista pålen gick omkull skulle Artur dra in varpan, men den satt fast, troligen i en sten. Artur kasta varpan, men den råka fastna runt årtullen. Båten börjar dras mot djupet. Valder ror för brinnande livet för att rädda dem, och de kan hoppa över i hans båt. Deras båt försvann i forsen. Det gjorde ringbommen med 200 kubikmeter ved också. Man rodde hemåt med stora bekymmer. Det var inte bara veden. Utan hur var det med Konrad? Svårt skadad eller död? Man fick sen veta, att hans huvud var krossat som ett äggskal. Han var 33 år men fick leva ett halvsekel till. ”Brännströms-Lasse” var hårt drabbad. Sonen illa skadad och vinterns arbete spritt i forsen. Båten och varpan förlorade, skuld till arbetskarlarna för vinterns arbete och flottningen. En del ved kunde man leta reda på längs stränderna och rädda. Ortsbefolkningen hjälpte till. Men en del ved försvann till upphittarens eget bruk. FLOTTNINGSRÄNNA Flarkån har ett stort vattensystem. Det börjar i Dragträsk nära vägen Svartlå – Gransjö och går vidare till den stora sjön Svanisträsk. Sedan fortsätter den genom Grundträsk, Bredträsk, Gullträsk och Björnträsket. Norrifrån kommer bl a Pullisbäcken. Flarkån svänger söderut och passerar några kilometer öster om Forsträsket. I Svartlå mynnar den ut i Lule älv. Flottningen började från bortre änden av Svanisträsk. Ett år, berättar Rodrik Larsson, blev man vindfasta genom kallblåst fem dar mitt på sjön. Och två dar på Grundträsket. Virket fick ”spelas fram” på Grundträsket, Gullträsket och Björnbergsträsket. Fällfallet, Notselforsen och nedre delen av Flidjforsen var platser, där man inte kunde ro. Man måste köra båtarna förbi med häst. Vid Fällforssel bodde Elof Öström, son till Fällsel-Dåra (Dora Öström, syster till Forsträsk-Brita), och Elof körde båtarna förbi Fällfallet. Otto Larsson och Brandt bodde vid Notsel och körde där. Forsträsk-Johanis bodde bara några kilometer från Flidjforsen, så han körde där.Längre ned i Flarkån fanns Schwårt-ido, Svartedan. Det var svårt att få ut timret därifrån, men två man i en roddbåt kunde klara det. Man följde med bakvattnet, och brodern John rodde, berättar Rodrik Larsson. Själv var han ”stävare” och tog tag med båtshake och ena foten i de stockar man drog ut ur edan. Vintern 1970 träffade jag Jan-Erik Betzén från Harads. Han berättade om en flottningsränna vid Svanisträskets utlopp och att man höll på att riva den. Jag tror jobbet gjordes som beredskapsarbete. Jag blev mycket intresserad. Den 12 april 1970 efter en tävling i fältskytte tog jag vägen förbi flottrännan och fotograferade denna. Det var mycket snö, men man kan se hur den var uppbyggd. Rän- 7 nan syns vara av två flak som bildar en vinkel och går ihop i botten. Ställningen som håller rännan uppe syns väl. En flottränna byggs förstås för att vattendraget har för lite vatten eller är stenigt. Mina funderingar är om det var rätt att riva detta kulturföremål för att städa upp eller om det borde ha sparats. Vid Åminne var stränderna höga och branta. När virket kom från skogen las det upp ovanför branten. När virket skulle flottas nedför Lule älv skickades stockarna ner genom en ränna. Rodrik Larsson, Bovallen, och Theodor Strömberg, Havsträsk, jobbade med detta. På Åminne hade man en stor, folkilsken tjur, som inte tålde att se karlarna där på backen. De stod på en hög trave medan tjuren gick och vaktade på dem. Rodrik lessnade på det och gick ner och tog en stock så stor att han knappt orkade lyfta den. Tjuren stod där och gräfta och böka med skallen mot jorden. Rodrik gick mot honom, höjde stocken och lät den falla i huvudet på tjuren. Tjuren skaka till men svimmade inte. Men respekt fick han. Sedan stod Theodor framme vid kanten och släppte ned virket medan Rodrik bar fram. Som han gick mot tjuren vek han undan, men så fort han vände sig om var han bakom. Theodor skrek mest hela tiden: ”Nu kommer han!” BAGGBÖLERI År 1895 stod i tidningarna om att sågverksbolagen i Norrland olagligt spärrade flottleder för att hindra privata skogsbönder att sälja virket till vem de ville. Gideå och Husums AB hade t ex spärrat Stävaresjöbäcken med bjälkar och kedjor. Bolaget hade också ställt ut vakter. Man skrev också om hur bolagen lurade bönder vid skogsköp. MJÖLK TILL MALMBERGET Under rubriken Kuriren för 100 år sedan kunde man den 24 december 2005 läsa, att mjölkleveranserna från Svartlå över Sandträsk till Malmberget ökat. Nu skickades 180 liter tre gånger i veckan. l 8 Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012 BIRGER LARSSON – arbetare och jägare B irger föddes den 18 mars 1914 i Edefors församling i Luledalen. Hans far Anders EDVARD Larsson (f 1882 d 1948) kom från Rödingsträsk. Hans mor ANNA Euphrosyne Blomberg (f 1892) kom från Hatten, ett torpställe i skogarna väster om Lule älv. RÖDINGSTRÄSK Rödingsträsk är en skogssameby, känd för sina ovanligt stora renar, berättar Agneta Silversparf. Nu finns bara kvar en enda fastboende. Byns namn på samiska är Silbo och invånarna kallas Silbonah. Mina föräldrar har berättat en del historier om rödingsträskare. De får mig att tro, att i Rödingsträsk fanns färgstarka personer. En av dessa var Abel Mikaelsson, som när han kom till kyrkbyn Harads alltid handlade på Lundgrens. Fru Lundgren ville en gång sälja honom en burk ansjovis. Han visste inte vad det var, men han köpte en burk. Vid nästa besök frågade fru Lundgren hur det smakat. Tydligen hade det smakat bra, för Abel sa: ”Kan då vara fisken, men spade, å sug uppå blade!” Man kan inte svara för sanningshalten i alla gamla historier, men dom kan ju vara bra för det. T ex denna: Eugen Lundgren bjöd alltid på supar, och vid ett tillfälle blev Abel så full att handlarn tyckte det började räcka. Så fick han vatten. Han grimaserade och sa: ”He vär stärkt! Hur det var med religiositeten vet jag inte, men det verkar som man kunde svära i alla fall. Prästen fråga en rödingsträskare om han kunde få komma och hålla möte i byn. ”Ja för jävuln, he jer bara koma!” blev svaret. När mötet började undrade prästen om det fanns någon som kunde ta upp en psalm. En av gubbarna: ”Ja, bosch jera Mika-flickän? Dom jera bra dill sjåång. Förbannat bra Text: S A LAGERFJÄRD dill sjåång!” (Ja, var är Mikaelssonsflickorna? Dom är bra till sjunga. Förbannat bra till sjunga!” – Dubbelt å betyder inte långt å. Det är en specialitet i den svenska norrbottens dialekten. Det uttalas som två å med en knappt märkbar dragning mellan). Edvard Larsson hade flyttat till bondbyn Svartlå på andra sidan älven, men nu var han med på mötet. Prästen frågade honom: ”Har ni funnit Jesus?” Edvard: ”Hav´än vuri båårt?” (Har han varit borta?) BIRGER SOM BARN Det blev reglerad älgjakt 1971, och Birger kom med i gänget det året. Han hade då fyllt 57 år. Han och jag gick i skogen under sommaren för att orientera oss i nya marker. Nog kunde jag se älgstigar, men Birger kunde också visa på harstigar, vilka inte var lika tydliga. Då och senare berättade han om sitt liv och om många jakter. Jag antecknade flitigt. Det var 50 år sedan han sköt på sin första älg, och han var alltså då sju år. Han bar på ett Geco salongsgevär med patron extra lång. Pappa Edvard bar på en tysk 8 mm repeterstudsare. De gick längs Klinttjärnbäcken, bra fågel- och älgland (bl a Bovallenskogarna tillhörde sedan 1913 Svanö AB och hade 100 år tidigare tillhört Karl XIV Johan). Fadern hade förbjudit honom att skjuta på älg, och under älgjakt fick han absolut inte skjuta på annat, t ex fågel). Tjädrarna kunde sitta i träden, och han led alla kval när han inte fick skjuta. Det var Mikaelimorgon när de gick snett över berget mot Bovallsklinten. Hunden Putte fick upp en ungälg, som gick över Flarkån och upp mot Haradskölen. Det regnade så de gick för att torka sig till Konrads koja överst vid Trångforsarna. Sen gick de stigen upp mot Bovallsklinten när Putte började skälla under berget. Det bar iväg uppför, och Birger kom litet efter. Han såg fadern sjunka ner på knä och lyfta geväret. Han tog ner det två gånger, så vifta han fram mej. När jag kom fram såg jag älgen snurra runt och slå efter hunden. Så kunde Edvard ge den ett snett framskott i bogen. Älgen kom rusande nästan rakt mot oss i aspskogen. Då sköt jag med salongsgeväret på knappt 20 meters håll. Älgen tvärvände och sprang några hundra meter från oss. Ståndskall igen. Edvard kunde nu fälla den. ”Gubben sa att mitt skott tagit, annars hade han inte vänt. Det var en 16-taggare med åtta spetsar på var sida. Det kallade vi på den tiden en nioåring. Vi räknade spetsarna på ena sidan och lade till ett. Första året var det ingen tagg, andra året en spira.” Den tiden var det glädje i huset när det blev kött. Det var mer eller mindre ettt livsvillkor. Det var dåligt med jobb, lite ströjobb här och där. Skogen mest att lita till, därtill flottning. Någon gång vägarbete. Jag gick i skola, men gubben var arbetslös långa tider. Kanske kunde man få ett par skor av hundskattemedlen. Det var dåligt med socialvården. Det var 3 km till den gamla skolan i Svartlå – vi hade bara en damcykel, men den fick man aldrig ta. Vid den här tiden plogades landsvägen med hästplog. Hade man tur mötte man plogen, men oftast fick man gå i snön. Sally Lindgren hade folkskolan, Gertrud Rutström mellanskolan och Anna Hallén småskolan jämte Berta Lundmark, gift med Hjalmar Lundmark. Sex års skola, sen fortsättningsskola varje lördag. När jag inte kom till skolan ringde kyrkoherde Baeckström (bror till komminister F E Baeckström) och ville jag skulle gå i skola. Men gubben sa att jag behövdes för försörjningen. Jag var tolv år och hade sju mindre syskon. a Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012 a Vi for till Svanisträsk och högg i två veckor. Jag kapphögg med Erland Nyström, som var fem dar yngre. Vi bodde i bagarstugan i Svanisträsk. Gustavssons hade stället. POLISHÄMTNING? Vi var hemma lördag kväll efter en eller två veckor vid Svanisträsk. Fjärdingsman Emil Larsson kom medan gubben var o handla. Emil sa han skickats av kyrkoherden för att hämta Birger. Farsan kom med varor på sparken upp från landsvägen, och fjärdingsman gick mot honom. Gubben hade säkert köpt varorna på kredit. Jag gick efter o hörde Emil fråga om jag inte skulle få gå i skolan. ”Du bör veta hur jag har det med skatter och annat. Och den enda hjälp jag har till att föda familjen ska ni försöka ta av mej!” Emil for då och kom inte igen; troligen rapportera han att han inte hittat mej. Emil var ju mycket snäll. Efter två veckor vid Svanisträsk hade vi färdigt och flytta till Klinten (inte Bovallsklinten) överst på Tjörn (Haradskölen). Vi bodde först i Klintkojan, kronojägarkoja, liten bevakningskoja, sen i Kokhed. Efter fyra veckors skogsarbete skidade vi mot Harads en lördag. Vi skulle ta bussen hem. Vid kyrkogården mötte vi kyrkoherden. ”Jaha, här är syndarn nu!” Det stack ju till i gubben alldeles hemskt. Han undrade vem som var större syndare, han som skulle försöka försörja familjen eller kyrkoherden, som ville ta av honom hjälpen. Kyrkoherden sa, att det var inte så illa ment. Han föreslog att Birger skulle komma åtminstone några gånger så han kunde skriva betyg. Den tiden fick man hålla material själv, men Birger fick pennor m m. Var pengarna kom ifrån vet han inte, men troligen betala kyrkoherden ur egen ficka. Baeckström var älskad av många men också hatad av många. Han var nog hatad av ”sociteten”, för han skrädde inte orden. Han gav många fattiga en hjälpande han – han var också humoristisk. Det gick många historier om honom. Förvaltare Alarik Wallmarks fru var nog från Ångermanland och klagade mycket på att hon inte trivdes. En gång sa hon åt Baeckström, att nu hade hon börjat trivas – hon hade skaffat höns. ”Ja, det är ju alltid bra med passande sällskap”, sa han. När Alarik kom sa han, att han skulle lära norrbottningarna koka gröt på gamla cykeldäck. Jägmästare Lidström, som varit med länge, sa: ”Akta dej du så det inte blir norrbottningarna, som lär dej!” Alarik var tokig när han kom, men nog fick han lära sej. Birger gick 3 – 4 gånger och fick betyg från fortsättningsskolan. Direkt därefter skulle man ”läsa för prästen”. Den tiden sa dom att man inte skulle få gifta sej kyrkligt om man inte läst. Gubben protesterade, men kyrkoherden var envis. Sista argumentet var att jag inte hade kläder. Då tog kyrkoherden mej till Algon Harlins butik och klädde mej från topp till tå, även underkläder. Han betalade själv. Kyrkan hade brunnit, så vi fick läsa i missionshuset ovanför smed-Harlin. STUDIER– INTE STUDIER Troligen var Birger 17 år när det stod i tidningen att tolv avmätare söktes. ”Jag ville ju absolut vara i skogen, ville studera nånting sånt.” Pappa sa han jobbat under jägmästare Ridderstråhle i Murjek och skulle tala med honom. Det fordrades realen, men Ridderstråhle sa till gubben, att han skulle skicka in betygen. Efter en vecka kom besked att Birger fick börja. Inte neka pappa, men jag förstod att det skulle bli svårt för honom. Jag avstod. Birger var nog nära 20 när kyrkoherde Strand ringde om skogsskola åt Jämtland eller Ångermanland. Han ordnade stipendium så det inte skulle kosta så mycket. Jag jobbade på Porjuslinjen 1936/37 med Filip Hansson från Lakaträsk. Han fortsatte och blev ingenjör vid Stadsforsens kraftverk utanför Umeå. Jag kunde ha fortsatt men skulle ha skickats omkring, fått betala hyror bl a. Jag stanna hemma och hjälpte till med försörjningen, alla syskon hade inte flugit ut, och pappa blev ju äldre. Och hyran kostade ju åtminstone ingenting. 9 TJÄDERTUPPAR En gång för länge sedan, kanske 1935, var vi på tjädervin på våren, brorsan Göran och jag. Det var på bondskiftena i Havsträsk, på berget ovanför Johan Janssons. Jag hade bara salongsgeväret. Vi gjorde upp eld på kvällen. Jag vaknade kall och frusen i gryningen. En bit från elden gick jag för att lyssna – elden sprakade. Jag hörde en tupp spela och hur den sprang efter skaren. Så väntade jag medan han kom närmare. Det kom tre hönor luskandes efter skaren. Å baki tuppen spelandes. Jag sköt, knall och fall. Då kom en annan tupp flygandes nedför berget. Han var i närheten och jag hade inte sett den. Göran kom och vi gick nedåt berget. Redan på anslaget när han satte sej hörde man var han var. Man var ju så genomtränad på det. Han börja spela efter en stund. Då var det bara springa på han och skjuta ner han. Då kom en tredje tupp svepandes förbi o satte sej en bit bort. Vi bara satte oss att vänta. Han var tyst, han var ju varnad. Sedan började vi härma en tjäderhöna – vi ockade – tills han börja spela. Sen var det bara springa. Det var glest mellan träna och svårt att ta sig fram osedd. Snön var till stora delar borta här på sydsidan av berget. Han satt på en kullfallen trädstam, som låg mot en stubbe. Han satt mitt över stubben med stylet mot mej och spela så det sjöng. Pappa hade lärt mej att ta skydd av stylet. Jag sprang på honom tills avståndet var det rätta. Jag var så inskjuten med salongarn så jag träffa på millimetern. Då hade vi tre tjädertuppar i ryggsäcken, riktiga gamlingar. Å gu va tjäderhönor de var. O de var som dom inte var nå rädda den tiden. Birger berättade om denna tjäderjakt på lasarettet i Boden i slutet av december 1975. Han hade börjat röka vid elva års ålder och rökte fortfarande vid 62. Han låg för lungbesvär, och han dog i början av 1976. Många jakthistorier blev inte uppskrivna. SNÖVINTERN 1935/36 Vi högg timmer, och det var två meter snö bakom Tjörn, där det är ett a 10 a Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012 rysligt snöland. Vi gick med trampor på fötterna – man kunde inte gå utanför körvägarna utan. Man fick skotta runt träden före fällningen med timmersvansen. Det var livsfarligt att stå i den djupa gropen o såga, och det gällde att hinna upp ur gropen när trädet föll. Det var ett fruktansvärt slit. Sen fick vi dra virket på kälke ned till en myr bortanför Tjörn, där det hämtades med häst. Vi fick skotta vägar för hästarna. Man kunde lägga skidorna tvärs över vägen, de kom så högt att hästarna inte rörde dem när de gick därunder. Vi lasta en gång kälken ordentligt och satte oss på, Karl Arvid Cederlund och jag. Kälken gick först nedför, sen var det ett plan och så utför igen. Det gällde att få fart så man kunde åka på en gång ned på myren. Så skar meden utanför, timret slog i en torrfura. Den gick av i fyra bitar, som föll ned på timret längst bak. Kälken rann ända ner, o glada var vi. ”Nog var alla skyddsänglar med den vintern”. ÄLGJAKT 1942 Birger berättar om den älgjakt då det gick galet. Snickaren Ernst Mandergren i Västra Bovallen hade tipsat förvaltare Kjell Wallmark på Svanö om att det fanns älg ovanför Mårdberget (Målbärrje på bondmål, tjockt l) och att de borde vakta så inte Edvard Larsson tog den. Wallmark tog med sig skogvaktaren John Sandberg en söndag 1942, dagen före den lagliga älgjakten. Birger berättar, att han och Göran söndag morgon jagade sig uppåt och kom fram till ett kalhygge. Vi såg att det rykte i nedre kanten av hygget nedanför Stjäftesmyran åt Kvarnberget till (jag beskriver Mårdberget och Birger säger, att det har vi alltid kallat Kvarnberget). Myran bakom kallas Stjäftesmyran. Brorsan sa han tyckte där var folk. Men jag sa, att det bara var stubbar att sitta på. Vid myran försvann tiken Vira, och sen kom en älgko brakandes mot oss med Vira efter. Kon hoppa över ett dike. Jag sköt direkt i bröstet. Kon vände och fick andra skottet i halsen. Huvet föll ner mellan frambenen och så en volt. Wallmark och Sandberg hörde ju skotten från min 9,3 x 57. Det var ju dumt att skjuta ett andra skott – dom fick ju riktningen av andra skottet. Vi hade ovassa knivar, så vi gick till Flarkån, där farsan jaga på bondskiftena, för å slipa o få hjälp att bära. Vi gick å slipa vid gammelPalmgrenskojan o fick gubben med oss. Vi börja slakta, men hundarna gnydde. Gubben hade en folkilsken hund, Jeppe. Kon kunde haft kalv, och vi ville inte att hundarna skulle fara efter den, så vi höll dem bundna. Sedan vi flått kon skulle jag ta mej en rök, å farsan var törstig. Han gick med kniven i näven o skulle skära sej ett näver att dricka i. Han gick rätt på John Sandberg en 40 meter bort. Jag hade just tänt pipan när jag hörde röster: ”Nu är du fast, Edvard Larsson. Vem har du med dej?” ”Ingen. Jag har bara hundarna o mej själv.” Jag sa åt Göran: ”Nu sticker vi härifrån. Han har kanske inte känt igen oss.” Göran hämta våra ryggsäckar och stack hemåt. Jag hade min studsare med, den släpper jag aldrig. När jag runda en kulle höll jag på att springa på Ar-Nicke. Han stod nedböjd o plocka lingon o varken hörde eller såg nånting. Jag kuta ner till landsvägen o lifta hem med en bil. Kom hem klockan fem på eftermiddan. Klockan sex kom brorsan, o en timme senare gubben med hundarna. Göran hade lämnat våra tre ryggsäckar bakom en vedtrave vid Flarkån – dom var för tunga att bära. Helge Nilsson och landsfiskal Berg kom på kvällen. Jag tog på mej allt: gubben ville inte sitta inne – han hade ju inte gjort nå. Å Göran ville inte sitta inne heller. På tinget yrka Svanö flera tusen för slaktvärde och markvärde. Och avelsvärde för två kalvar fast hon hade bara en. Jag sa: ”Om Svanö kan garantera, att kon skulle bära två kalvar nästa år eller bara nån alls så ska jag betala för de där!” Då skratta dom allihop. Jag minns särskilt en gammal gubbe bland nämndemännen med långt vitt skägg, som räckte ned på hans stora mage. Han skratta så stormagen hoppa, och på magen hoppa skäggtoppen som en hästsvans. Otto Hedström och Ois-Nils Pettersson var också med i nämnden. Ois-Nils sa senare: ”He vär riktit hedän. Män sko åt leta dom djera som dom vili.” Kjell Wallmark och landsfiskal Berg var röda i ansiktet. Jag fick en månad och att betala 500 kronor. – Efter en månad på Vita Duvan i Luleå skulle jag ta mej en rök. Jag blev så yr av det att jag kunde ha åkt för fylleri om polisen kommit. Själv var jag nästan fjorton år när den här jakten och avslöjandet skedde i skogen ovanför berget. Wallmark kom på eftermiddan och ville att farsan skulle komma och köra ner köttet. Jag ville följa, men farsan sa nej. Jag och Bert Mandergrehn i granngården gick upp i skogen efter ”Sommarvägen” mot Flarkån. Det vara bara följa spåren efter släden. Vi skar björkvidjor och kastade spjut med dem. När spåren tog av åt öster vände vi. När jag sen berätta för farsan sa han: ”Men varför kom ni inte fram då?” Men det hade han ju förbjudit! Farsan fick i alla fall en bit älgkött med strängt förbud att inte tala om det för någon. En tid senare var Alva Boström på besök, och mamma bjöd på stekt älgkött och kokt potatis. Alva var fostersyster till farsan. Medan hon åt på älgköttet förfasade hon sig över att dom var så snåla att farsan inte ens fick en köttbit! föräldrar har berättat, att stjäftes är en växt med mycket kisel i. Den användes förr för att skura grytor – det rev så bra. Dom beskrev också var myran var i berget ovanför oss. OM BIRGER Då berättelsen blivit väl lång sparar jag ett par jakthistorier av Birger till senare. En del medförde svår spänning för hans mor. Förvaltare Wallmark lät honom aldrig jaga fast det gått 28 år sedan han åkte dit. Utom en gång, när ett jaktsällskap ville ha honom med och uppvaktade förvaltaren om det. I början har jag skrivit om färgstarka gubbar i Rödingsträsk. För mej var inte Birger färgstark – men hans berättelser om sitt liv var det verkligen. Birger var lugn och försynt, en vederhäftig man. Ett ord ur hjärtat kunde man dock a Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012 a få höra. Jag berätta för honom en gång att jag läst om djur som svälter ihjäl för att marken är istäckt. ”Ja, he je da bara rottän o räinan!” Han månade inte om råttor och renar. Renarna trots att hans far kom från ett renskötselområde. Birger berättade också om när fadern var bortrest och han sköt med dennes studsare. En kula fastnade i loppet, vilket kan hända om krut saknas i patronen. Som tävlingsskytt fick jag veta om ett antal sådana händelser. Tändhatten driver iväg kulan – ibland lämnar den loppet, ibland blir den kvar. Skytten kommer inte riktigt ihåg sig och skjuter nästa patron. Om då kulan är kvar så sprängs pipan för det mesta och ofta i bakre delen. Handen som håller om stocken kan skadas, men ansiktet på skytten har i allmänhet klarat sig. Birger var vid den här tiden ung och oerfaren och trodde sig kunna skjuta ut kulan. Han lade i en ny patron och tryckte av! Pipan höll faktiskt men bullade ut bakom kulorna och var förstörd. Han skulle förstås ha tagit bort kulan ur den andra patronen. Birger blev mycket orolig: fadern skulle inte bli nådig. Han for på Tygstationen i Boden och köpte en ny pipa. Det blev spännande när fadern kom hem och skulle provskjuta. Men det blev godkänt! –––– För mig känns det egenartat att läsa om Birgers äventyr i de stora skogarna på bolagshemmanet Bovallen. Från mitt hem vid Lule älv var det en halvmil mot nordost till Flarkån. Och hemmanet fortsätter på andra sidan upp mot Haradskölen (Tjörn). Jag har själv i yngre år gått mycket i dessa marker och trivts utomordentligt. Min mor hade i unga år varit piga hos förvaltare Alarik Wallmark med fru, och min far fick alltid timmerkörning hos bolaget varje vinter. Alarik sa också till mina föräldrar att jag fick jaga på markerna. När brorsonen Kjell Wallmark blev förvaltare på Svanö i Harads fick jag fortsätta jaga. Men nu fick jag betala några tior varje år. Så fick även t ex Evert Junebring, uppväxt i granngården. År 1968 fick jag och advokaterna Olof Widman och Ingemar Gran- ström köpa jaktkort på Forsträsk, min mors uppväxttrakt. Där var nästan ännu trevligare jakt marker, och jag hade många äventyr med tjädertuppar. Olle och Ingemar ville gärna fortsätta med jakten och skrev till huvudkontoret neråt Norrlandskusten: ”Vi har jagat på...”. Efter en tid träffade jag Kjell Wallmark, och han var till min häpnad alldeles uppriven: ”Va va är den för en advokat som skriver såna brev? Det var tur jag fick syn på brevet så jag kunde ta hand om det.” Jag vet inte vad som var fel, men jag fick aldrig mer jaga på Svanös marker. Jag talade med högsta chefen, som skulle tala med Kjell ”mellan skål och vägg”. Det verkade inte. Jag berättade inte om de jaktkort jag haft. Om jag gjort det vet jag ju inte om det blivit någon jakt för det. Jag hann anteckna två berättelser till medan Birger levde. Han berättar: Under krigstiden, kanske 1942, högg jag timmer vid Urbäcken efter vägen mellan Svartlå och Gransjö. Vi hade huggit ved åt Konstantin Hansén hela hösten. Jag högg och smeden Joel Fahlman körde och la av vid Gransjövägen. Det låg ett berg på vardera sidan, Urberget och ett till. Joel ropade. Jag tog yxan och gick ner – tänkte han kört fast och behövde hjälp. Men han visade på sex älgar uppåt berget. Då under krigsåren var det verkligen köttnöd. På kvällen slipa vi knivarna – vi var så optimistiska så! Jag glömmer aldrig August Fahlman, Joels pappa, som kom in i smedjan medan vi slipa: ”Va ska nu bli av?” När vi tala om det sa han ”Jaha!” och lät mycket tvivlande. Jag var också upp till farsan och låna hans mauser m/96. På morgonen åkte vi upp med rissla som vi brukade. Timmerkälkarna med vedstegen var ju där uppe. Vi hade en liten masonitkur halvvägs mellan avlägget och hygget. Vi rådgjorde att jag skulle vänta till efter matrasten klockan elva. På morgonen kunde bolagstjänstemännen Manne Lugnell och Valle Pettersson komma och kolla, det var ju Svanös mark. Dom kollade att man inte förstörde vid huggningen. Det blev inte mycket hugget – ögonen 11 for hela tiden uppåt berget. Mausern hade jag stuckit under masonitkojan. Joel körde ett lass och lasta det andra innan vi åt. Han brukade köra tre om dan. Efter maten for han med lasset som vanligt, och jag tog mausern och gick. Jag hade inte sett älgarna den dan, men när jag kom uppi berget sprang dom fram på en 60 – 70 meter. Det låg en torrfura – det var bara lägga mausern på den och sikta mellan två tallar. Jag såg något mörkt där, men inte vad som var fram och bak. Jag såg inte om det var tjur eller ko och räkna förstås fel. Just när jag tog trycket kom något från sidan. För sent! Det small. Det föll en massa snö från tallar, så jag såg int nå. Sen rusa fyra älgar förbi mej på 30 – 40 meters håll. Dom stanna efter hundra meter. Jag förstod ju att något hänt, dom stod och tittade bakåt och väntade på dom andra. – Det som stack fram var en fjolårskviga, som fått kulan bakom öronen. Kulan gick sen genom korsryggen på kon, som bara kunde stå på frambenen. Jag sköt den genom huvudet. Jag hade närapå skjutit bort alltihop – kulan hade gått högt. Och jag hade räknat fel på fram och bak på kon. Sen gick jag tillbaka i mina spår och ner till Joel, som höll på att lägga av lasset. Jag hjälpte till. Sen körde vi opp till översta vedkasten drygt 200 meter från där dom låg. Där band vi märren och gav henne äta. Sen tog vi haversäcken och hösäcken och gick o börja slakta. Efter det tog vi var sin börda o gick ner till märrn. Det var då hon hade vält omkull vedtraven. Hon hade för vana att lägga sej i skaklarna o tumla o så hade hon rivit vedkasten över sej. Bena stack opp ur vedkasten. Det var ett elände! Vi höll på att få slakta märrn. Vekastn var ju en o en halv meter hög. Men vi fick ju opp hon så småningom. Vi fick loss selapinnarna så hon kund stiga opp. Sen la vi ett varv med ved på vedstegen och så köttsäckarna på. Och så ved ovanpå för att gömma säckarna. Därefter ned till avlägget o börja lasta av. Vi drog risslan bredvid, la köttsäckarna i den med slädhuden över – den var förresten av älghud. Fällen över allt det där när vi körde hem. Vi körde in risslan som den var a 12 a Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012 i Joels slädboda. Han hade en havrebinge på vindan o där grävde vi ner köttet i havren. Det var en stor hög fruset blod under risslan så de var vi ju tvungen rengöra. Dan därpå var vi mer förberedda o tog med flera säckar. Vi körde o högg. Sista lasse var vi ju o hämta på samma sätt. Det körde vi till farsan o morsan o grävde ner i hötuvan me säckar o allt. Birger nickar o säjer: ”Så var de me de!” Ja, å så slakta dom en stor fet gris isi Fahlmans o malde köttfärs på älg o gris. Det var alla tiders att steka. När vi for upp me kötte andra dan höll vi på skrämma slag på morsan. Hon visste ju att vi skulle komma me älgkött. Å fjärdingsman kom å vänta på farsan. Morsan skicka Ally, min syster, o varna oss. Vi mötte fjärdingsman – han hade lessnat på att vänta. Jag kände igen Helge Nilsson. Jag sa åt Joel: ”Nu är kustn klar!” O jag har aldrig sett morsan så rädd, hon var alldeles vit i ansiktet. FETTISDAG Sen var de så att vi skulle ha fest på fettisdan. Jag tog ju ett märgben o stoppa bara ena änden i en papperspåse. Jag hade den under bänken i raststugan. Joel hade halvlitern. När vi kom ner till kojan satt ju Valle Pettersson me märgbene i knä, o han hade ju Konstantin Hansén me sej. Valle sa: ”Ja tror ni har älgben på fettisda!” Jag sa: ”Du ska kallas älgjägare som int kan se skillnad på ett älgben o ett koben!” Jag såg hur det ryckte i axlarna på Joel, som höll på att göra eld i kamin. Konstantin såg ju vad det var men sa inget. Valle stoppa märgbene under bänken o sa inte mer. Konstantin hitta ju slaktplatsen sen. Vi hade slagit olja på, men korparna hitta ju ändå. Jag missunnar dom ju inte, men dom kunde ha hållit tyst! Ja kalla den här historien för ”två älgar på ett skott”. De hände mej två gånger men aldrig farsan, som ändå jaga så mycke. ANDRA GÅNGEN Ja högg me Kalle Lundholm oppi Kråkfligge upi Tjörn, rakt upp från Trehörningen i Flarkån. Ja bodde då i ytterkanten på Svartlå på östra MÖNSTERFORSKNING Vad man kan få veta om man köper en kudde Min fru Solveig köpte en kudde på julmarknaden i museet, därför att hon tyckte om mönstret. Tyget var en dräll, men lite annorlunda i utseende än ”vanlig” dräll. Eftersom hon är intresserad av mönsters ursprung och upphov och bland annat skrivet boken Stickboken Solveigs vantar med 134 mönster, började hon naturligtvis fråga dem som kunde veta mer. Det var mycket riktigt dräll – Kukkoladräll. Det gjorde henne ännu nyfiknare, eftersom Solveigs far kommer från Övre Kukkola. Kvinnan som ritat det ursprungliga mönstret till tyget var Elsa Kerttu som då gick textillärarutbildning i Östersund på Jämtslöjds kvinnliga slöjdskola. Eleverna på utbildningen fick uppgiften att utveckla nya mönster i vävtekniken Jämtlandsdräll. Hon sidan av Flarkån, o de var långt o tungt att bära all mat därifrån. Ja tala med Sigvard Larsson från Klingersel att han skulle ta me sej en hund så vi skull få oss en älg o slippa bära all mat den långa vägen från Svartlå. Han kom till oss en kväll o på morron gick vi ut. Rakt oppöver Tjörn. O när vi kom till Kölmilla, en sänka opp i berge, börja hunden skälla. Då sa Sigvard: ”Ja tror de är ekorre, men är de älg så skjut!” När ja kom fram såg ja en massa älgben, de var flera men ingenting att skjuta på. Dom gav sej iväg. De var barmark o regna som himmelsens skyar var öppna. Sigvard kom opp brevi me: ”Var de en ekorre?” ”Nä, no var de älg!” Vi gick en bit. Då fick jag se en älgko på en kulle. De small ju på direktn. Den tidn töva man int på hanen. Ja tyckte de föll nånting där bakom. Kon rusa nedför kullen o förbi oss. När de var fri sikt sköt ja genom halsen. Huvet föll ner mellan frambenen. Hon slog en volt. Det tog halskotan. Vi börja ju slakta, men jag sa åt Sigvard: ”Ja tyckt de föll en älg på backen. Ja får ingen ro om ja int går o tittar.” O ELSA KERTTU 1992 Tecknat efter foto tillhandahållet av Ulrika Bos Kerttu. fick uppgiften att utveckla ett nytt mönster med Jämtlandsdräll som ursprung. Det gjorde Elsa Kerttu så bra att Kukkoladrällen numera är vida spridd och uppskattad. 1926 skapade Elsa det nya mönstret. Hon var då 22 år. mycke riktigt! När vi kom opp så låg kalven där, sten död. Å då hadd kulan gått genom kon. Kalven stod bakom o fick kulan genom manken. ”De är hemska vapen de här mauser. De är hemskt driv i dom. De tog inga ben. De var ju de som gjorde att de gick igenom.” ”Vi åt kött sen hela hösten. Som vanligt. Då fick ingenting förfaras.” Uppgifterna får mig att ana, att kulan var helmantlad. Vad Birger använde vet jag inte, men jag har hört en del om att man använde billigaste ammunition. Och det var Kronans trubb! Helmantlad. Birger fortsätter: Farsan sköt tre älgar på en gång me remington. I den fastna hylsorna så man fick stöta ut dom. Han kom till en myrkant o fick se en älg. Han la sej ner o tog stöd med bössan på en torrfura. När han sköt rök det och skymde sikten. Älgen stod kvar. Han stötte ut tomhylsan och la i en patron. La sej o sköt igen. När han var klar o gick fram så låg där tre älgar. Det var på Svanbomyran vid Rödingsträsk i farsans ungdom .l a Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012 a Men det dröjde innan ens Elsa själv visste att hennes skapelse kallades Kukkoladräll. På en tågresa mellan Haparanda och Övertorneå kom hon i samspråk med en dam, som frågade om Elsa Kerttu som just talat om att hon var från byn Kukkola, som de då passerade, kände till Kukkoladräll. Det gjorde inte Elsa, men förstod av beskrivningen att det var hennes eget vävmönster damen pratade om. Skolan eller Hemslöjden hade utan kontakt med henne döpt väven till Kukkoladräll efter Elsas hemby. Solveig har tidigare haft kontakt med Ulrika Bos Kerttu, länshemslöjdskonsulent i Västernorrland. Sannolikheten att det skulle kunna finnas ett samband med Elsa Kerttu föreföll stor. Solveig ringde till Härnösand och hade rätt i sin gissning. Elsa var Ulrikas faster. Solveig fångar upp mönster från alla håll och blir inspirerad av dem till nya mönster för vantstickning. Samma kväll satte hon igång, ritade ett mönster anpassat för stickning och började sticka vanten Kukkola. Naturligtvis blev det en personlig variant av kuddens mönster och färger. Av Ulrika Bos Kerttu fick hon veta att hon inte var den första som inspirerats till vantmönster av Elsa Kerttus Kukkoladräll. Redan på 1980-talet fanns en läkare i Jokkmokk som även var en mycket duktig stickerska. Hon hette Maria Gomes da Costa och stickade utöver vantar mycket annat, bl.a. inlånat av Elise Tullnär till en stor och mycket färggrann textilutställning 3-4 juli 1988 i Porjus. Solveig kunde naturligtvis inte låta bli att fråga sin far Viktor (92 år) om Elsa Kerttu, båda födda i samma by. Elsa, som var född 1904 var betydligt äldre och henne hade han inga minnesbilder av, eftersom hon redan flyttat bort då han växte upp. Däremot mindes han hennes far, fjärdingsmannen och bonden Frans Kerttu. Fastigheten var Ylivaaragården (I husförhörslängderna: Waara nr 18) lite längre ner efter Torneälven än Frankilantörmä i Övre Kukkola där Viktors hemgård fanns. Både Frans Kerttu och Solveigs far, var ivriga jägare. Tidigt på våren kom vildgässen i stort antal till Tornedalen och rastade på de bördiga ängarna vid Torneälven. Viktor kröp i gryningen in under en lada för att invänta fåglarna. Sitt salongsgevär hade han med sig. Något senare hörde han hur någon rörde sig inne i ladan och kröp efter en stund fram. ”Jaså, är det du!” var det enda Frans Kerttu sa till 11-12-åringen, som lite skamsen fick lomma hem utan jaktbyte. Jakt på vildgäss på våren var inte tillåten och Frans var också jaktbevakare men överseende med den ivrige pojken. Fjärdingsman Frans Kerttu. Viktor berättade om var Frans Kerttu bott och om att en av sönerna, liksom han själv och många andra i trakten, blivit poliser. Elsa var Frans Jacob Kerttus och Ida Karolina Andersdotter Paavos äldsta barn, född 1904, död 1992 i Haparanda. Efter textillärarutbildningen på Hulda Lundins skola i kvinnlig slöjd och Handarbetets Vänners Vävskola i Stockholm 1926 fick Elsa sin första tjänst i Vittangi. Därefter tjänstgjorde hon bland annat under många år i Övertorneå. Efter pensioneringen flyttade hon till Haparanda men lät bygga en stuga på tomten till hemgården i Kukkola. Där vistades hon under så gott som hela barmarkstiden. Hur mycket vävning och hur många nya vävmönster som Elsa Kerttu eventuellt gjorde i slutet av sin levnad vet jag inte. Men som pensionär vidgade hon sina vyer och började göra långa resor. Alla länder som man kunde besöka runt om 13 Medelhavet reste hon till och även Amerika besökte hon under en tremånadersresa. Nya färgkombinationer och mönsterbilder bör ha stimulerat henne mycket. Elsa Kerttu var äldsta barnet i Kerttus familj. Elsa fick fyra systrar och två bröder. Frans Jacob Kerttu, hemmansägare, fjärdingsman och kommunalman, föddes 1876, död 1965. Hustrun Ida Karolina Andersdotter Paavo föddes 1877, död 1956. Elsa Ingeborg f 1/1 1904, d 3/12 1992, Haparanda Ida Sofia f 17/4 1905, d 5/6 1905 Ebba Linnéa f 25/5 1906, d 11/5 1989, Övertorneå Gift med Uno Fritiof Hannu f 12/8 1901, Jukkasjärvi d 8/12 1989, Övertorneå Axel Andreas f 18/4 1908, d 29/12 2000, Pajala Gift med Ellen Margareta f 8/1 1905, Muonioalusta, Pajala d 29/12 1999, Pajala fs Astrid Maria f 8/7 1910, d 4./12 1932 Anna Margareta f 9/10 1912, d 8/12 1999, Karungi Gift med Jacob Paulus Suo f 15/2 1912, d 30/11 1992, Karungi Frans Erik f 19/5 1916, d 4/8 1998 Gift med Anna Kreeta f 29/7 1920, Finland d 13/2 1989, Kukkola Detta ledde köpet av en kudde med tilltalande mönster till plus flera långa och intressanta telefonsamtal och mailkontakter med Härnösand, Luleå, Ersnäs, Jokkmokk, Karungi och Kukkola. Text och teckningar LEIF LARSSON, Luleå [email protected] l 14 Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012 KARLSVIK/KARLSHÄLL – gammal industribygd I Text: MARGARETA OJA Född Söderström dag förknippas nog Karlsvik/ Karlshäll främst med Arcushallen och campingen. Jag har mött många,som inte känner till att där funnits både sågverk, järnverk och trämassafabrik.Jag vill här ge min bild av det samhälle där jag växte upp. Karlsvik och Karlshäll var typiska industrisamhällen med en strikt hierarki. Det var stor skillnad mellan arbetare och tjänstemän. Där var ingenjören i sin fina villa, kassören, förmännen o s v. När jag nu ser tillbaka förstår jag inte hur det kunde vara så. I mina ögon var familjernas standard ganska lika, men det är klart, att några var litet fattigare än andra. Gott om barn fanns det och alla lekte med alla. Det fanns alltid någon vuxen, som höll ett vakande öga på oss. Massafabriken,som startade 1912,var den stora arbetsgivaren. Arbetskraft kom från både Norr- och Västerbotten.Mina farföräldrar kom från Afvan, Brännfors, vid Åbyälven. Vi bodde i Konsums fastighet (1938-1946). Där var alltid liv och rörelse. Bussen passerade och hade ofta varor till affären. En liten bit bort var ändhållplatsen ”Svängen” kallad. Det var den verkliga samlingsplatsen för byns barn och ungdomar. I närheten fanns också en privat affär och posten. En kooperativ mjölkförening fanns också . Där köpte man mjölk,grädde och andra mjölkprodukter i lös vikt. Pappa var kassör i föreningen. Varje eftermiddag kom föreståndaren, Maria Englund, och redovisade kassan och beställde nästa dags varor. I Karlsvik var de flesta husen privatägda. Övriga ägdes av Munksundsbolaget, som drev trämassafabriken. Lägenheterna var förbehållna de anställda. Ett barn- och mödrahem låg i slutet av bygatan. Det var en stor, vacker, gul byggnad med stor tomt och trädgård. Allt kringgärdat av staket. Hemmet var i första hand för ogifta mödrar och deras barn. Där rådde stor diskretion och dit gick man inte utan ärende. Det hände att vi barn fick springa dit med telefonbud och då gick man till köksingången och lämnade meddelandet till husmor. En flitigt använd tvättstuga fanns mitt i byn. Den är idag samlingslokal och drivs av Karlsviks intresseförening. Skolan låg mellan Karlsvik och Karlshäll. Det var en s k B-skola. Där gick barn från Karlsvik, Karlshäll och Norra Gäddvik. Byggnaden är i tre våningar, ett gult, vackert hus med vita snickerier. Idag är den ombyggd till bostäder. Ett arbetarsamhälle som vårt gjorde oss tidigt politiskt medvetna. Antingen var man socialdemokrat eller kommunist. Föreningsverksamheten var livlig. Förutom de politiska föreningarna fanns Folkets Hus-föreningen, idrottsföreningen LIRA BK, Karlsviks Manskör samt Filadelfiaförsamlingen. NTO hade också en liten avdelning. Studiecirklar var ständigt igång. Manskören uppträdde vid möten och fester samt vid Valborgsmässofirandet nere vid älvstranden. De olika föreningarna brukade ordna julfester med inslag av teater och naturligtvis de populära julgransplundringarna. Allt gjordes tillsammans i de båda tvillingsamhällena. Folkets Hus låg strategiskt mellan skolan och Karlshäll. Många är de orkestrar, som spelade upp till dans under 1950-1960-talet. Karlshäll var uppbyggt i anslutning till fabriken. En bygata med röda timmerhus på ömse sidor och kantad med björkar. Varje lägenhet var avskiljd med staket och man delade uthusbyggnaden med gran- nen. I uthuset fanns förråd, vedbod och torrdass. I samhället fanns också tvättstuga och bagarstuga. Fabriksområdet var inhägnat och vid Notviksstranden var kajen.Det var ganska stora fartyg som lade tilldär. I de stora magasinen lagrades massabalarna tills det var tid för export. Det var främst till England som den gick. Under andra världskriget användes magasinen av tyskarna för sitt transitlager. Därifrån skickades förnödenheter ut till de tyska arméerna i Nordnorge och Finland. Efter kriget passerade också ryska krigsfångar på väg hem. Idag är hela Karlshäll utraderat. Fabrikslokalerna användes av flera företag innan de till slut revs. Folkets Hus brann ned i januari 1969. Ett par villor, som byggdes under 1960-talet, står ännu kvar. Det är sorgligt att se hur ett samhälle, som byggts med stora visioner kan raseras på drygt 50 år. Min farfar var med och byggde fabriken, som var klar 1912. Min pappa arbetade där i 41 år. Han slutade på hösten 1953. I april 1962 var det dags för nedläggning och i september samma år sprängdes den höga skorstenen. De gamla massamagasinen är det enda som finns kvar. De används av Malmbanans vänner. Det här är min bild av det samhälle jag växte upp i och när jag numera gör en tur till Karlsvik, gläds jag åt alla nya hus och de omsorgsfullt renoverade gamla husen. Jag tycker fortfarande att det var en idyll, lugnt och tryggt och jag är glad att jag fick växa upp där. l e Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012 15 Amerika – mitt Drömland Ur en tätt skriven liten anteckningsbok - 12x18 cm, 185 sidor. Textredigering: Dagmar Wikberg, Böle. Fotoredigering: Bert-Ove Larsson, Böle P g a artikelns längd kommer den att delas på två delar, varav denna är del 1. B ondsonen Oscar Engström förde dagbok redan från första dagen han lämnade hemmet i Böle och ända tills han efter ca 28 år kom hem igen. I hemmet skrev han sedan ner sina minnen från USA-tiden. Med hjälp av sin dagbok uppgav han då ofta både tid och plats för sina upp-levelser. Hans bok ger oss en god inblick i den tidens svenska utvandrares förhoppningar och levnadsöden. Följande text är endast en kort sammanfattning av Oscar Engströms skildring av sitt händelserika liv i USA, men vi får ändå följa hela hans tillvaro i ”Drömlandet” både i arbete, glädje och sorg. Det är Engströms eget språk vi möter i texten - hans eget sätt att berätta. Hos honom, liksom hos andra svensk-amerikaner, är det vanligt att svenska ord - ibland gamla ordformer och uttryck - står sida vid sida med engelska/amerikanska ord och talesätt. ––––– I nådens år 1864 föddes i Böle, Råneå församling, ett gossebarn, som fick namnet Oscar. Han växte upp i de hårda tider då folk blandade bark i brödet. Men pojken växte. I sin barndom hade han mest lust för jakt och fiske, ingen lust för studier. Han måste ut på banan. Om man från barndomen hade fått smak för att studera, vad nytta skulle man haft ? Vintern 1892 arbetade jag som rallare vid Boden, Johannesfors, Bergträsk, Gällivarebanan och Svanträsk tills juni 23. Då fick vi extratåg bestående utav grusvagnar, men resan var mycket fin tack vare årstiden. Framkommen till Luleå stora stad fortsatte jag resan med ångaren S.G. Hermelin. Kom hem på natten. Mamma och pappa väntade som vanligt. Allting rent och snyggt. Oscar var inte som i forna tider. Han kom nykter hem - till mors stora glädje. Allt var gott och väl. Min efterlängtade fick jag möta. Drömmen om Amerika Men så hade en Albert Lindström kommit hem från främmande land och var så rik - fick jag veta - att han kunde köpa en hel bondby. Och så for han till staden och förlovade sig med lotsens vackra Emma. Då tänkte jag: Nu går inte jag och väntar på bättre tider, utan jag reser till Amerika som alla andra, och på 3-4 år är jag förmögen, åker då hem och gifter mig, tager min Anna och köper jordagods, oxar och hästar. Allting spelade högstämt i mitt huvud. Mamma tyckte inte om det, men juli 22 i nådens år 1892 lämnade jag mitt kära gamla hem och min gråtande moder, mina två systrar, Selma och Amalia. Kusken körde mig till ångbåten i Luleå. Båtresan Resan var mycket trevlig. Blev bekant med många innan vi kom till Stockholm. Stannade där en dag, sedan med båt genom Sveriges finaste scenerier - kanalen till Göteborg. Där fick vi gå till poliskammaren och få våra betyg stämplade. Andra dagen anträddes resan med Wilsonbåt. Många voro på trekvart då båten avgick. Framkomna till Hull, England, låg vi på båten hela tiden. Många fina flickor kom till dans på kajen. Vi var och åkte på tvåvånings spårvagn. Tåget var som i Sverige - två bänkar i varje rum. Dörren stängdes. Vi kunde inte komma ut förrän den öppnades. I Liverpool betraktade vi kroglivet. Fruntimmer satt vid ingången till krogen med barn på armen och drack samt gav barnet med, och på Oscar Engström (1854-1931) från gård 70. Törnqvist, Böle, iförd ordensutmärkelsen som han tilldelats i USA. Ur Emigranterna från Böle, Råneå, utg. 2011. gatorna fick man inte gå i fred för dem, fast vi hade flickor i sällskap. Ojämna gator med nästan runda stenar gjorde mycket dåligt intryck på Nordens ljusa söner och döttrar. Jag tänkte nog på det land vi hade lämnat, och hur det kommer att se ut dit vi kommer. Mitt hjärta klappade för fosterlandet Svea. Avresa från Liverpool med en gammal ångare. Vi skulle ha våra egna madrasser, men en del blev bestulna på sin. Jag förbarmade mig över en flicka som blev utan och gav min till henne, så jag hade bara tackel ( tågvirke, rep ) på botten i min säng, andra bara bräder. Snart såg vi gröna ön, Irland. Det var dans när väderleken tillät. När det var storm blev många sjö-sjuka. En del fick vi bära upp på däck. Då blev de bra av den friska luften. Jag klarade resan bra. I New York När vi kommit till New Yorks hamn skulle vi genomgå en besiktning. De frågade hur mycket pengar vi hade, stängde in oss i en stor bur i olika grupper och skulle se våra biljetter. a 16 a Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012 Sedan fick vi åka på en båt eller färja långt uppför - som jag förstår nu Hudsonfloden, till järnvägs-stationen för vidare befordran på järnväg. Sömniga var vi alla. På natten skrek eller sjöng alltid konduktören samma visa, tyckte jag, men sedan fick jag reda på att han ropade ut namnet på olika stationer i Buffalo, New York. Mot Minneapolis, Minnesota Sedan iväg. Minneapolis var nu målet. Snart var vi i Minnesota och där skulle vi möta Lidström, Larsson, Johansson och jag minns inte alla, på Britannia Hotel. Det var två kvarter från stationen. Där tog en Charles Gordon, född i Stockholm, oss med till ett sågverk, och vi fick inte sova. Vi måste gå och byta om och börja arbeta på natten. Natten var mycket varm, arbetet hårt, inte hade vi sovit något sedan vi lämnade Buffalo, annat än på tågsäten. Mina händer blev utan skinn, maten var jag inte van vid. Jag fick ont i magen. Ingen låtsades förstå mig, bara pekade, pladdrade på, inte förstod jag. Men då en tid hade gått var där mesta delen svenskar och norskar. Skogsarbete Fram på hösten fick vi för många besök av pojkar som kom från skörd, slåtter och tröskning, så vi fick inte sova. De talade om hur stora pengar de tjänat på harvesten ( skörden ). De sade att de nu skulle tjäna 24-30 dollar i månaden på att arbeta i skogen, såga timmer, kvista hugg-vägar, lasta på släden … Jag förstod inte hälften av vad de sade, men ingen fara! Vi skulle också till skogen. Vi fick gå ut när dagsranden syntes, gå baklänges för att inte frysa bort näsan, över sjöar, en del med fårskinnsfodral på näsan. Hem kom vi när det var mörkt. På söndagen tvättade vi kläder, lade mer hö i sängen, tog ut bäddkläder, skrev brev, stoppade strumpor och lappade handskar. Till Minneapolis på våren När våren kom sprang vi glada i hågen tre, ibland fyra, svenska mil ner till Grand Rapids och köpte biljett till Minneapolis i glädje över vår stora kassa, högst 100 dollar, men det var mycket på den tiden. Glädjen stod högt i tak, men den blev kort. Om man tog ett bad 15 cent, rakade sig och klippte hår och mustascher 25 cent, betalade mat och husrum ( 3 dollar i veckan ), tog snart pengarna slut. Men att få arbete var mycket hårt. Månadslönen för skogs-arbete blev nu lägre. Banker stängde. Den som hade pengar på banken kunde inte lita på att få ut dem. För tre dollar får du ett arbete! Man kunde få ett arbete om man betalade 3 dollar till en förman, så det gjorde jag och två kamrater. Vi åkte sedan långt ut till North Dakotas slätter. Därefter måste vi gå några kilometer till en annan järnväg och åka till Youngston N. D. Där sprang vi och sökte den vi skulle arbeta för på farmen, men han fanns inte där. Snart var vi utan pengar. Arbete kunde vi inte få. Till Fargo, North Dakota. Arbete på en farm. Jag hade bara några dollar och inte kunde jag tala engelska, men jag köpte mig en biljett och tog med allt resgods på tåget. Mina kamrater fick lite pengar av mig, smög sig upp på ett godståg och sedan möttes vi i Fargo N. D. Där fick vi och ett dussintal andra svenska pojkar plocka senapsblommor på ett vetefält. Vi hade roligt tills vår förman blev förargad. Han förstod inte vad vi skrattade åt. Vi hade 75 cent per dag och mat där. I Fargo träffade jag en dag Lars F. Lidström. Vi hade varit med om att bilda IOGT-logen Ljus i Norden i Böle, (Böleboken sid 192) samt logen Nordstjärnan. Hans syster, Mina Lidström, och Lovisa Nordström arbetade på en restaurang. Sedan arbetade jag hos farmaren John Åström i Fargo under slåttern. Arbetarna bodde i stallet och sov i höet. Det var kallt, och vid frukost fanns det inte plats för alla vid bordet. Dags- lönen var 1,50 dollar för långa dagar. Farmarbetare kunde ändå spara mer än de som arbetade i staden, för de kunde klara sig med bara överdragsbyxor och hade sitt hem i stallet. Under den tiden fick jag se att det inte är lätt för en farmare att börja bygga ute på en vill slätt. Priset på potatis och vete var lågt, och allt kunde också torka bort. Många farmare hade skulder, och banken kunde då ta nästan allt de tjänade, men ändå hördes ingen klagan. Farmarna försakade alla bekvämligheter för att få vara oberoende. När den sköna vårsolen smälte drivan, kastade vi alla trasor som skyddat oss mot vinden. Det bästa packades i en vit säck. Vi knöt ett snöre eller rep i varje hörn, så att vi kunde ha den på axeln och glada i hågen marschera till staden efter fyra månaders hårt arbete för 18-20 dollar, då man fick slåss mot kung Bore och många ofta också mot ohyra om natten. En kostym kostade 18 dollar, gjord för hand. Du kunde få hängslen till, på köpet. På hösten samling i Minneapolis På hösten samlades gubbar och pojkar en vacker afton vid Soolillebangården i Minneapolis. Nu var all glädje över. Har du fått något arbete? Har du några pengar? När ska sågverket börja? Någon som var gammal och van förfrågade sig hos en bromsare. För 50 cent/styck bröt han då upp dörren till en fraktvagn med mjöltunnor. Vi smög oss in, tåget satte i gång. Men att få arbete i Wisconsin var hårt, överallt arbetare från alla nationer. En del låg och värmde sig vid en eld i skogen, hade något att äta. Till sist fick vi arbete för några dagar, svinfötter inlagda i ättika, salt kött, te. Sådan mat klarade heta sommardagar. Dessutom var myggen en förfärlig plåga både natt och dag. Vi brukade tända eld på papper, gräs och jord som vi lagt i en gammal kittel som stod på golvet i vår barack för att få rökelse, och hänga upp gamla säckar framför vår brits för att skydda oss mot mygg och alla andra krypande varelser, från en björn till en loppa… a Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012 a Det var en mycket torr sommar, inte något regn. Skogseldar började rasa överallt, små byar brann ned, folk måste fly både nätter och dagar, till fots och med järnväg undan elden. Hela landet var fullt med rök. Vi hade kontrakt på att hugga ned stora träd i skogen och taga bara barken. Vi fick 1,50 per famn. När man tänker på sådan betalning borde man gråta, men arbetet som vi gjort blev lågornas rov. Elden tog allt, och vi fick 18-19 dollar för allt arbete vi gjort. Till Minneapolis åkte vi sedan i två stora fraktvagnar, omkring 50 man i varje. De som hade pengar fick betala 50 cent, men alla fick åka med. Alla var glada, sjöng och berättade historier, fast vi hade order att vara tysta. Vi lämnades på ett sidospår i mörkret nära Minnea-polis och fick sedan gå till fots till staden. På en brädgård - IOGT och logearbete Efter en tid fick jag arbete på en brädgård för 1,25 dollar, tills jag lärt mig sortera plank och bräder. På den tiden var det mycket vanligt att ta med bossen till krogen, då man ville ha högre betalning och lättare och stadigare arbete. Jag såg män, som inte kunde arbeta för att de var fulla, utan låg gömda bakom brädstaplar - män som gick ifrån arbetet vilken tid som helst med förmannen till krogen, som var öppen alla dagar. Söndag morgon kunde man skåda nattarbetare från sågverken komma raglande vid 9-tiden med den stora bleckplåtshämtaren, som alla använde på den tiden. Det var två fack i den - ett för våta varor, t.ex. kaffe, det andra för bröd, kött och ost. Om den var tom, hämtade gubbarna öl i den och var så fulla, att de inte kunde ta sig fram på trottoaren, redan innan hustrun hunnit ta sig upp ur sängen. Sådant var livet i gamla tider! Likaså på tågen om hösten då de for till skogsarbete, då alla krögare gav sina kunder en flaska. Vilket liv! Vi var många goda vänner som åt på samma servering, bl.a. Lars F. Lidström, tidningsman och politiker, G. Johansson, skriftställare och humorist. Vi deltog alla i logearbetet, både i söder och norr. Många IOGTloger hyrde först lokal av krögare, vid sidan av krogen, och då var det värst för flickor att ta sig förbi, men sedan dess har IOGT en egen lokal i många städer, och flera i Chicago. Nu skälver grunden för bryggerier och krogar! 17 jag stadigt arbete på Ecly Lumber Co ( ett virkesbolag ), och då hade jag också stadigt sällskap med Lena, en flicka som hade kokat åt fint folk i många år. Tänk, så god mat man fick! Många ville också äta hos henne, så hon öppnade en matservering. I mars samma år fick vi hjälp av IOGTbröderna och systrarna att ordna bröllop ( allt enligt Minnesotas statslagar ), inbjudningskort, präst och tillgång till IOGT-lokalen. Många höll tal och vi fick presenter, handtryckningar och lyckönskningar. Det var 22 mars 1899. Första morgonen som nordanvinden blåste kallt, upp för första gången som gift, skynda sig få lite mat och till arbetet för att tjäna en säck mjöl. Min hustru hade många som hjälpte henne att frakta hem varor från hallen. Nu var ingenting mer att sörja för. Man hade eget hem, snäll maka, många goda vänner och god hälsa - och båda arbetade. Många ville köpa matkuponger för 3 dollar i veckan och äta på Lenas servering. Alla var nöjda och be- Bättre tider År 1897 började tiderna bli lite bättre. Vi fick kontrakt på att stapla plank och bräder. Arbet-ade gjorde vi som slavar. Vi var alla norrbottningar. Nästan alla hörde till IOGT-logen. Vi tjänade 2,50*3 om dagen. Då gick jag med i sjukkassan - en skandinavisk IOGT-sjukkassa och är allt sedan dess med i styrelsen. Jag och Alfred Menard, som också var med i logen Scandia, skrev då på ett kontrakt att lasta järnvägsvagnar, för att vi inte skulle behöva fara bort och arbeta i skogen över vintern, utan få möjlighet att arbeta för IOGT. Alfred hade varit i krigstjänst i Stockholm. Han hade långa fina mustascher, och jag försökte också bättra på mina - det fanns flickor också som var med i IOGT. Vi ordnade fester med dans, sångare och sångkör, och nästan alla som deltog var Godtemplare. Det var mycket trevligt. På våren fick jag så ont i armen att jag inte kunde få på mig rocken utan hjälp. Jag var ofärdig i många månader, men jag fick pengar för ingenting från bolaget, 30 dollar, och 5 dollar i veckan från Godtemplarna, så det var inte så farligt. År 1899 fick Lena och Oskar i Seattle. a 18 a Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012 låtna med maten. Affärerna gick bra. Men så blev Lenas mamma sjuk, så Lena skötte om henne. Det blev fler matgäster och mer arbete. Mamman fick då flytta till sin son i Buffalo. Fanns det någon tid över hade vi fullt hus hemma. Så var det flera vänner som blev sjuka, t.ex. Mrs Bjurqvist och min gode vän sedan barndomen John F. Fornberg. Lena var alldeles för snäll och skötte om alla, och de fick komma hit och spisa. Hon till och med bjöd hem sådana som inte hade familj eller släkt att fira jul hos oss. Hon tänkte mer på andra än på sig själv. Till sist var Lena både utarbetad och utfattig. Själv hade jag fördärvat ena handen och kunde inte arbeta på tre månader. Jag fick då upp ögonen för att jag var i skuld, fast jag arbetat både hemma och borta. Jag förklarade då, att nu fick det vara slut på alla matgäster. Lena hade ännu en fordran på 130 dollar av en gäst, men fick inga pengar. En annan, som aldrig hade något att betala med, måste vi ”köra ut”. Han var skyldig 35 dollar. Nu flyttade vi till en liten lägenhet. Min hustru blev ganska sjuk, så jag hade att kalla på doktorn för första gången, men det var inte sista. Lena arbetade hårt för att skapa julstämning åt många en tid före jul. Då blev hon så sjuk att hon blev liggande. Dr. Andersson gav henne någon smörja. Hon blev något bättre, men mest genom sin starka vilja. Annandag jul var vi välkomna till Mrs Bjurqvist. Mat lagades, men glädjen blev kort. Lena kunde inte skratta längre som förr. Hem fort. Hon ville inte gå till doktorn. Jag fick hem henne och i säng. Vår inneboende hämtade doktorn. Inte något farligt, sade Dr. Palmer, bara vatten i lungsäcken. Hon fick medicin, mer för varje dag. I tre månader låg hon sjuk, så jag fick skaffa en flicka till hjälp. Ändå hade jag att vaka alla nätter, utom när någon från logen bytte av mig. Jag hade att hålla ögonen öppna för att få något dagsverke, men inte mycket arbete fanns. I april började Lena vara uppe något, så att Jenny Nelson, som flickan hette, kunde sluta hos oss. Hon gifte sig sedan med min gode vän, John F. Fornberg. Lena fick en nervsjukdom, så att hon höll på att förlora förståndet. Doktorn gav mig rådet att låta henne få sin vilja fram i allt. När sommaren var i sin blomstring, gjorde vi några utflykter till goda vänner och intres-santa platser. Tiden gick. Vintern kom och så småningom också nästa vår, våren 1903. Då hade vi besök utav många norrlänningar, såsom Anton Witman, Manne Helsen och så kom min svåger, Oscar Österberg, och syster Selma och deras lille son. Allting skulle bli trevligt, men fruarna kom inte riktigt överens, så svågern gick tillbaka till New York, men Selma stannade en tid. Broder Fornberg fick tillökning i familjen. Sorgligt nog dödde hans snälla maka Jenny efter några dagar, efterlämnade en vacker liten flicka. Jennys död var ett hårt slag för min Lena. Well, stackars John, han var nu änkeman, utan maka. Vi måste låta honom bo hos oss. Då vi år 1907 skulle lämna Minneapolis, köpte John hela vårt möblemang för 100 dollar, med två års brandförsäkring. Han övertog samma hyra för huset och tog med sin nya fästmö till prästen, där de blevo ett, enligt Minnesotas statslagar. Från Minneapolis till Mc Cloud, California Nu skulle vi lämna Minneapolis, för jag hade fått arbete i Mc Cloud. Minneapolis var nog bra. Där hade man sina glada och sorgsna dagar. Att flytta någon annanstans ger erfarenheter, men man kan också få betala för dem. Det kändes tungt att lämna alla vi kände och begiva sig mot okända öden. Nu kom avskedsstunden. Aftonen före var vi hos C. A. Lindgren, och jag kände mig inte något glad, för jag tänkte, att allting var nog inte så blomstrande i California. En stor skara Godtemplare hade nu samlats vid stationen för att säga farväl kanske för alltid. I St Paul fick vi vår turistvagn, och på morgonen var vi i Omaha, Nebraska. Vi passerade Wyoming med sina kreatursmassor - Utah - Salt Lake - Nevada - över berg - genom tunnlar - såg timrade snöskydd - djupa dalar - Summit - Colfax - snöblandat regn - nu lutade det nedåt - små trädgårdar med frukt, träd i blom - på kvällen Sacramento Capitolium, säte för guvernören - en stor gammal station - åt stekt lax i staden. Ett annat tåg på kvällen, framme i Mc Cloud kl. 5 nästa afton. Vi möttes av en brokig folkmassa: amerikaner, italienare, hinduer, greker och spanjorer. De hade strejkat på hösten och väntade på att få se alla nykomna skandinaver, som skulle ta deras arbete. Vi blev mot-tagna utav superintendent Johnson. Vi fick mat i den stora matsalen som bolaget hade. Där fanns rum för många hundra. Alla som hade hustru med hade löfte om nytt fint hus med fyra rum, men det var blott en dröm. Husen var inte påbörjade. Jag blev inkvarterad långt bort i skogen i ett stort enkelt brädhus, mycket likt en vedbod. Två fönster fanns, en liten järnkamin, en säng med några tunna filtar. Stormen tilltog med regn. Vi frös och vinden tjöt. Något som höll oss varma var att flytta sängen fram och tillbaka, för taket läckte. Vatten fick vi från snö eller en bäck. Vårt möblemang skulle komma från butiken, samt våra resväskor från tåget. Många fina saker förlorade vi, som aldrig mera fanns till. Allting försenades. Vattenledningen skulle tätas, dubbla väggar, nytt tak, nytt golv. Vi måste bära allt från butiken. Den våta snön gjorde vägen ofarbar. Vädret blev bra, men solen var så skarp att folk inte kunde arbeta. De flesta blev solblinda. Min Lena blev mycket sjuk. Jag kallade på Dr. Legg, sedan Dr. Gream. De sade att det berodde på klimatet. Jag hade fått avsmak för Mc Cloud, så jag slutade arbeta, sålde våra möbler till en italienare för halva priset, köpte biljett till Oakland, Cal. Det var 25 april 1907. På morgonen var vi i Sacramento, Cal. Mycket att beskåda den tiden på året, fruktträd, rosor… Det var översvämning den våren. Mindre hus hade flyttats utav floden, även järnvägsspåren på en del håll. När vi kom till Port Costa stannade tåget. Jag gick ut och fann att vi var a 19 Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012 a på en transportfärja, Solano Port Costa, kallad den största båtfärjan i världen. Många var överraskade att det var så tyst. De visste ingenting förrän de såg fartyg och lastångare genom tågfönstret. På andra stranden åkte tåget upp och började pusta på. Oakland, California Den 26 april 1907 var vi framme i Oakland Cal. och spårvagnen till Mr och Mrs Palmer. Mycket varmt mottagna förstås, men olika yrken. Palmer skräddarmästare med verkstad i San Francisco och eget hus. Jag en fattig brädgårdsarbetare från Minneapolis. Hans maka, min Lenas syster - som var en trogen Godtemplare när hon var hos oss - hennes rosor på kinden hade flyttat till näsan. Likaså hennes man. Mat var det aldrig fråga om för dem. Varje morgon till krogen, fick en sup och fri lunch. Vi var ute i god tid, besökte stranden och Sutra Park, men för en fattig arbetare i en sådan stad räcker ett par hundra dollar inte länge. Jag sökte arbete på loger i olika städer, fick ett genom Odd Fellows, men betalningen var inte nog. Vi beslutade resa till Seattle Washington, men kassan hade krympt ihop. Jag måste sända till Minneapolis för mer kovan. Kovan kom, och 17 maj 12,30 steg jag och min Lena ombord på ångaren Spokan. Vädret utmärkt vackert, uppassningen god. Vi hade första klass, god mat, musik, gott promenaddäck. Vi fick även skåda Victoria B. C. Mellan Victoria och Seattle var många fina stränder med fina stora furuskogar - mycket naturskönt. I Seattle, Washington På aftonen den 21 maj var vi i Seattle Wash. Där uppsökte vi några vänner. Vi fick hyra rum hos Gust. Nelson. Där var många gamla vänner från logen i Minneapolis. Jag besökte Odd- fellowsmöten och IOGTloger. Hade många glada stunder, tog ångbåt till Brownville, plockade bär. Nog hade vi trevligt, men kovan började bli liten. Jag fick mitt första arbete vid Luna Park, som var under byggnad. Det fanns ingen spårvagn dit, man fick gå med båtfärjan. Jag arbetade där, så jag var nära giva upp. Sedan fick jag arbete vid grundläggningen av City Hall ( stadshuset ). När det var färdigt lade vi första trottoaren i Mt Bakers Parkdistrict, nu räknat som ett av de finaste med parkett i mitten utav gatan. Då började den goda tiden, ”strike” eller lockout. Alla union män ( union = fackförening ) slutade. Bossen ordnade ett litet jobb åt mig på allmänna marknaden. Det blev allt för 1907. Min Lena var mycket skral. Jag fick ofta kalla hem doktorn. Julen kom, samt nyår. Det var många fester, men för hennes sjukdom fick vi stanna hemma. I slutet av januari 1908 fick jag hjälp av min gamle vän, broder A. A. Andersson, att fylla i en blankett i Bremerton. Arbete fanns det inte. Jag sprang och sökte arbete så jag blev trött och elak. En morgon kom jag till ett bygge, nya City Hall. Jag var bekant med tidskrivaren och fick börja där. Fastän det var ett hundratal där, fick jag stadigvarande arbete hela tiden. Bremerton Navy Yard, Washington I mars månad fick jag ett postcard från US Navy Yard (örlogsvarv), Bremerton, att infinna mig april 1 för arbete. Min hustru blev glad att jag skulle få en lätt och god arbetsplats för hela min återstående livstid för USA:s regering. Dagslönen första klass 2,52 dollar, andra 2,48. Vi reste dit, hyrde en liten snygg lägenhet för 12,5 dollar i månaden. Litet fint hus, vacker utsikt, 4 rum. Köpte ett lass ved, städade och började knoga. Tänk, så fint! Nu hade vi kostat på att flytta, först express ned till båten, sedan från båten till huset. Då jag hade arbetat en vecka blev 125 man uppsagda, för det hade inte beviljats några pengar i Washington! Jag var en av de ”lyckliga”. Det blev bara en massa kostnader. Min hustru var mycket missbelåten - inte att undra på. Fortsättning (del 2 av 2) i nästa tidningsnummer 79. Svensk jernmalm utfördes under årets 7 första månader 1890 till ett belopp af 102,521,000 kg mot 62,644,000 kg i fjol, 35,184,000 kg år 1888, 21,215,000 kg år 1887 och 11,141,000 kg år 1886. Af ofwannämnda i år exporterade malm woro 8,650,000 kg Gelliwaremalm, som utskeppats från Luleå hamn. Största delen deraf har gått till Rotterdam, det öfriga till England. Norrbottens-Kuriren år 1890 Nu har det hänt IGEN att artiklar och bilder som medlemmarna sänt via internet till mig inte kunnat nå fram. Vet inte än vad felet är, men kan vara en brandvägg som är ”för sträng”. Vänligen sänd text, liksom tidigare, som .doc-fil och bilder som jpg-fil. Hur som helst är det allra säkrast att använda nedanstående e-mailadress: [email protected] Hälsar Åke Östling 20 Lulebygdens Forskarförening – Nr 78, september 2012 Avsändare: Lulebygderns Forskarförening Residensgatan 6 E 972 36 LULEÅ SVERIGE PORTO BETALT Vid obeställbarhet återsänd till ovanstående adress! Du som är forskare i Luleå forskarförening Berätta om din forskning i medlemstidningen Det behöver självfallet inte bli någon total redovisning och naturligtvis inte omfatta allt intressant du hittat. Men vare sig du forskar om din släkt eller någon enskild person, en viss by, en fastighet eller en enskild gård, om jakt, fiske, idrott eller om järnväg, flyg, landsvägar eller broar, yrken som försvunnit eller dramatiska händelser, skärgårdens öar och deras betydelse eller naturnamn som ändrats och försvunnit, så har du säkert hittat något spännande och intressant eller “underligt”. SKRIV GÄRNA kort om något avsnitt från din forskning eller en längre redovisning. Har du fått tillgång till gamla bilder så bifoga gärna dessa. De returneras efter inscanning. Även om du inte “kan skriva” så finns det säkert möjligheter att få det publicerat till din egen och andras glädje. Kontakta Åke Östling [email protected] eller tel 0911-21 17 78, 070-560 32 65
© Copyright 2024