Lulebygdens Forskarförening MEDLEMSTIDNING – Nr 83, septeber 2013 TISDAGSTRÄFFAR Tisdagen den 1 oktober kl 18:00 Lokal: Hyresgästföreningens fritidslokal, Västra Varvsgatan 24 E Ämne: ”Minnen från krigsåren i Norrbotten”. Författaren STEN LOSENBORG berättar om händelser under krigsåren, spec. från Luleå. Tisdagen den 5 november kl 18:00 Ämne: (Ej fastställt, håll koll på vår hemsida) Föreningen står för fikat Välkommna! l 1868 – Brändön 1:4, skollärare Nordströms avsöndring Sid 3 l Hönsunge – Ett begrepp som försvunnit Sid 4 l Hanssons Café Sid 6 l Tilläg till Enbergs i Sörviksudden Sid 7 l En saluhall i korsvirkestil Sid 8 l Fiskehamnen i Luleå Sid 9 Sockenfrågan tycks nu vara löst. Efter flera års utredande fattade riksdagen den29 maj i år äntligen beslut om socknarnas framtid. Riksdagen sade då ja till regeringens förslag, vilket innebär att folkbokföring framöver ska ske på kommunnivå. Men samtidigt införs en distriktindelning som ska motsvara Svenska kyrkans församlingsindelning, som den såg ut den 31 december1999. I beslutet konstaterades att det är viktigt att behålla den gamla indelningen i församlingar av kulturella och historiska skäl. Därför har man alltså infört begreppet distrikt i folkbokföringsdatabasen som motsvarar den tidigare indelningen i församlingar. l Hanna – Karerare som blev svensk Sid 9 l Från årets släktforskardagar Sista sidan e 2 Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013 Styrelsens Styrelsens spalt spalt Lulebygdens Forskarförening Residensgatan 6 E 972 36 Luleå Telefon: 070/299 54 24 Telefontid: Måndag kl 9-11 Torsdag kl 9-11 Ordförande: Karl-Erik Perdahl Tel 0920-686 28, 073-070 59 11 [email protected] e-postadress/hemsida [email protected] www.lulebygden.se Vice ordförande: Gunnar Johansson Tel 0920-22 75 93,0924-610 10 Webbansvarig: Marita Lindell e-post: [email protected] Kassör: Gunnel Jägare Sandin Tel 0920-26 78 19, 070-544 08 57 [email protected] Öppettider: Ytterdörren öppen kl 07.0020.00 alla dagar. Innerdörren låses som tidigare med egen nyckel. Annonspriser: 1:– kr/spaltmillimeter Medlemmar får kostnadsfritt marknadsföra sina alster i tidningen. Detta är begränsat till 50 mm/1 sp resp. 25 mm/2 sp. Detta under förutsättning att ett exemplar av alstret lämnas till föreningen. Medlemsavgifter Vuxen 150 kr/år Ungdom tom 25 år 40 kr/år Familj (samma hushåll) 190 kr/år Avgiften betalas till PG 36 64 01-8 Vid internetbetalning komplettera dina uppgifter genom att skicka dem med epost till kassören. e-post: [email protected] Glöm inte att meddela adressändring! Nästa nummer av medlemstidningen utkommer vecka 47 varför manuskript måste vara inskickade SENAST 14 november Sekreterare: Carin Vallgren Tel 0920-22 86 13, 070-359 89 16 [email protected] Ledamöter: Nils-Gustav Ökvist Tel 0920- 22 78 11, 076-818 28 78 [email protected] Sture Karlsson Tel 0920-22 30 39, 076-766 30 39 [email protected] Kent-Åke Lundebring Tel 0920-26 86 31, 070-262 81 04 [email protected] Suppleanter: Staffan Sandberg Tel 0920-194 40, 070-543 77 73 [email protected] Kjell Mäki Tel 073-040 31 64 [email protected] Under tiden september–maj är lokalen bemannad torsdagar kl 15.00-18.00 På plats finns alltid en representant för styrelsen för att ta emot frågor om nycklar och USB-minnen mm, samt i möjligaste mån hjälpa till i forskningen. Höstens kursverksamhet startar första veckan i oktober. Vi kommer att ha samma upplägg med en kvällskurs onsdagar, mellan kl 18 och 21, samt en dagkurs på torsdagar mellan kl 13 och 16. Vi fick en sådan bra respons vid förra kurserna, för att vi var så många handledare samt upplägget av kurserna, så vi kommer att arbeta på samma sätt vid dessa. Till kurserna i våras hade vi införskaffat en dataprojektor samt projektorduk som vi använde för att visa bildspel i hur man använder de olika kyrkböckerna vid släktforskningen. Bildmaterialet har vi själva tagit fram genom att göra en forskning i ArkivDigital och kopierat bilder, steg för steg, därifrån. Tisdagsträffarna för hösten startar den 1 oktober, program se separat annons på första sidan.. Vi har tagit bort tisdagsträffen i december eftersom den skulle bli i samma vecka som medlemsmötet (Jullemötet) i december. l Ge ett bidrag till Julius Sundströms Minnesfond Förvaltas av Lulebygdens Forskarförening. Plusgirokonto: 36 64 01-8 Stipendiegruppen/lulebygdens Forskarförening Gerd Olovsson, tel 0920-25 44 64, e-post: [email protected] Anders Sandström, tel 0929-304 26 FONUS kan förmedla telegrammen Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013 3 1868 – Brändön 1:4, skollärare Nordströms avsöndring Ideell förening Genom köpebrev den 4 januari 1868 förvärvade skolläraren Erik Nordström ett markområde från Johan Petter Nilssons hemman 1/8 mantal Brändön nr 1. Området som fått fastighetsbeteckningen Brändön 1:4, var beläget ”på Westra sidan af Brändön wid Elias Johansson södra rå och den väg som leder till Bernesfjerden samt tager sin början wid sydwestra sidan sandbanken”. Arealen var ”fem geometriska tunnland uti qvadratform” ca 2,45 ha) och köpeskikkingen 150 riksdaler riksmynt. I årlig avgäld skulle erläggas fem riksdaler riksmynt, utom för de fem första frihetsåren. Vittnen vid köpet var N Boman och Hans Peter Persson i Brändön Vid hemmansklyvningen år 1884 utökades det avsöndrade områdets areal till 3,58 hektar. Anledningen var bl a att man ville åstadkomma en ändamålsenligare skiftesindelning både för avsöndringen och de övriga skiftena. Nordström skulle också få en viss kompensation för den jord som han odlat upp och som han nu förlorade. För att torpet skulle bli en pasande bostadpats och få tillgång till stängselvirke fick det också en bit skogsmark. Skolläraren Erik Nordström avled 1898-04-07 och fastigheten delades mellan änkan Ester Nordström och den avlidna dotterns Anna Maria Vilhelmina Nordströms fyra barn: Lulebygdens Forskarförening är en ideell förening som drivs enbart av ideella krafter. Vi verkar för att höja intresset för - och att underlätta släkt – och bygdeforskning i framförallt Lulebygden men också hela Norrbottens län. I samarbete med biblioteket i Luleå ser vi till att ständigt komplettera med nytt ”utsläppt” material - och i vår lokal tillgängliggöra allt som kan önskas för Din forskning. I lokalen finns även mikrokort från finska Tornedalen samt delar fr. Västerbotten. Redaktör och ansvarig utgivare ÅKE ÖSTLING Tel 0911-21 17 78 [email protected] Beda Emilia Vilhelmina, gift med hemmansägaren Nils Albert Isaksson Hildur Jenny Eugenia, född 1900-04-11 Henny Ester Lillea, född 190502-24 och Johan Herbert, född 1906-0607. Änkan Ester Nordström sålde år 1921 sin hälft av fastigheten till Johan Petter Isaksson. År 1940 köptes fastighetsdelen av Johan Rubert Isaksson. De tre yngsta barnens andelar såldes år 1922 till Nils Albert Isaksson och hans hsutru Beda Emilia Vilhelmina. Denna hälft av fastigheten övertogs efter arvskifte år 1956 av Bernhard Isaksson. År 1974 såldes denna del till Johan Rubert Isaksson, som därefter blev ägare till hela fastigheten. I dag (år 2000) ägas fastigheten av Signas Isaksson, Näsgärdsvägen 20. Skolläraren Nordströms jord ligger efter vägen mot Söriviken, ca 300 meter från ”Palmgrens”. På ekonomiska kartan från 1940-talet är åkermarken sämjedelad i två delar, medan skogsmarkenär gemensam för sämjelotterna. Källor: Akterna Nederluleå 765 och 8756 i länslantmäterikontorets arkiv samt lagfartshandlingar mm. l Materialet utökas ständigt! Utöver mikrokort och film finns renskrifter, böcker, ett 15tal läsapparater, datorer fyllda med sökbara databaser (CD äv. för hela och andra delar av landet) etc. Det är förstås möjligt att hos oss forska i andra landsdelar genom den dator med Genline, som finns i lokalen. Kursledare berättar hur det går till. Lokalen har ingen fast bemanning, men medlemmar med nyckel hjälps åt att hålla dörren öppen för alla vid vistelse i lokalen, vardagar under angivna tider. Kontakt; se info sidan 2. Vi hjälps åt Vi är tacksamma för all hjälp och stöd vi kan få av Er medlemmar, exempelvis med städning i lokalen, när och där det behövs, serveringshjälp vid träffar, etikettering av tidningen inför utskick, förslag till aktiviteter etc. - och förstås, öppethållande av lokalen när Ni är där under vardagar! Vi tar också tacksamt emot bidrag till vår bokhylla, gärna böcker med anknytning till Norrbotten. Hör av er till föreningen med förslag eller erbjudande om tjänst som kan utföras av Dig nu eller senare, vid enstaka eller flera tillfällen. Ring, maila, posta eller lämna meddelande i den gröna brevlådan inne i lokalen när Du är där, så noterar vi och hör vi av oss till Dig när din insats behövs. Föreningens post, e-post och telefon; se sidan 2, hemsidan och anslagstavlan. 4 Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013 Har du någonsin sett en hönsunge i skogen eller i skogens närhet? Jag menar inte skogshönsens nykläckta kycklingar, varken ripa, järpe eller orre. Eller är hurrikas eller kanske kransträd mer bekant. HÖNSUNGE Ett begrepp som försvunnit Text och teckningar: LEIF LARSSON D et är lätt att tro att hönsunge har något att göra med ungar från djur eller fåglar. Kanske det ligger nära till hands att tro att det finns någon anknytning till tamhöns eller skogshöns. Ganska sparsamt händer det också att hönsunge används som en modern synonym till kyckling. Den ursprungliga betydelsen av ordet ligger långt ifrån denna tolkning och lyckligtvis används inte hönsunge = kyckling särskilt ofta. De flesta av oss strövar väl omkring på skogens stigar och njuter av suset i trädkronorna och den stillhet som där finns bland träden. Få av oss vet idag vad hönsunge är för något och skulle vi få syn på en hönsunge så tror jag att knappt någon av oss skulle kunna säga vad det var för något och knappast heller vad det hade för funktion. Ibland kan vi nog i skogen upptäcka något som vi tycker är lite underligt, som till exempel invallade skador på träd. Om trädet fått en efter stammen längsgående skada försöker trädet själv hela såret genom att ”valla över” det. Det växer in från sidorna. Ofta är sådana invallningar avsiktligt gjorda av någon som förberedde material till yxskaft. När trädet vuxit ihop är själva invallningen mycket hårdare och stadigare än träet i övrigt. Därför duger det mycket bra till redskap som utsätts för stor belastning, t.ex. yxskaft. Hönsunge är något helt annat. Det man kan se är ett avkvistat träd, en gran där de flesta kvistarna tagits bort. Hönsunge står både för själva trädet och som ett begrepp för i vilket sammanhang trädet användes. Då någon person (ofta en ung kvinna) i det gamla bondesamhället skulle uppmärksammas och äras användes en gran, som genom kvistning och barkning alltid gjordes i ordning. Utseende på det avkvistade trädet var allmänt vedertaget och såg likadant ut i de flesta socknar i Norrbotten. Men det måste vara avkvistat och barkat på ett speciellt sätt. Hönsunge var något man kunde få och det ansågs som en stor ära att få en sådan. Men det hängde alltid ihop med att den som ärades med en hönsunge också hade en skyldighet att bjuda på något, ordna kalas, bjuda på kaffe eller det som enlig dokumentationen verkade vara det vanligaste: att bjuda på brännvin. Allra vanligast var det att unga kvinnor, pigor eller nygifta kvinnor, förärades en hönsunge, då de första gången kom till ett nytt ställe, en ny slåtter, en ny pigplats eller som brud till ett hus där man aldrig varit förut. Företeelsen var alltid knuten till besök på en plats där besökaren inte varit tidigare. HÖNSUNGE I ÄNGESBYN I boken FOLKMINNEN OCH FOLKTANKAR har Edvin Brännström skrivit en 50 sidor lång utredande artikel med titeln ”Det avkvistade trädet i norrbottnisk folksed”. Allt är mycket noga dokumenterat med uppgifter från de olika socknarna, särskilt från kusttrakterna. Edvin Brännström har i första hand gjort sina uppteckningar i Nederluleå och Råneå, delvis även i Överkalix, Nederkalix och Gällivare socknar. Trädet kallas i Nederluleå för hönsung(e) eller kransträd. Den finska benämningen för i stort sett samma sak var hurrikas, använd av finsktalande i Norrbotten. Edvin Brännström var nästan ute i sista sekunden för att undersöka en företeelse som var på väg ut ur medvetandet även på landsbygden. Han skriver att då (1928-1929) var bruket av hönsunge nästan utdött. I många byar hade det helt försvunnit och endast de allra äldsta u Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013 u personerna i byarna hade några minnen från det. Inte underligt att begreppet är okänt för oss. I en enda by i Nederluleå levde bruket kvar då undersökningen gjordes. Det var i Ängesbyn. Där förklarade man att hönsunge gjorde man oftast till en flicka som för första gången kom till ett änge, och då blev hon tvungen att bjuda dem som gjort trädet åt henne på något. Det viktigaste kriteriet för att göra en hönsunge var att personen som fick den verkligen för första gången kom till stället. Det behövde inte vara en slåtteräng, fastän det verkar ha varit det vanligaste, utan kunde även vara en fäbod eller någon fiskarstuga. Det var inte bara för kvinnor även om det var vanligast. Även män kunde få en hönsunge. Från Ängesbyn på väg mot fäbodarna i Flarken fanns 1928 inte mindre än sex hönsungar uppresta. Det barkade och kvistade trädet skulle vara en rak och vacker gran 3-4 famnar lång (ca 5-7 m). Toppruskan skulle vara ungefär en halv meter från toppen och neråt och ganska tät. Mitt på trädstammen lämnades en kvist, som riktades åt det håll där den som fått hönsungen hade sin hemtrakt. Ibland kunde en stor krans av granris och blommor knytas fast nedanför kvisten. Att få en hönsunge ansågs vara en stor hedersbetygelse. Därför skulle mottagaren bjuda på kalas, stort eller litet. Att inte bjuda på något ansågs synnerligen snålt och skamligt. Ibland lyste den poetiska ådran fram hos givarna av hönsungen. ”För det besvär, vi gjort oss här, att resa Kransträd opp, vi ana att det kanske blir ett riktigt kaffe me dopp.” Hönsungen kunde få stå kvar i månader vid en slåtterlada där den blivit rest. Mottagarens namn kunde ristas in eller skrivas på en papperslapp som sattes fast på stammen. Nästan alltid fällde man en lämpligt lång gran till hönsunge men det förekom att man använde ett levande träd om ett sådant fanns på gårdsplanen eller intill en slåtterkoja. Det var mer vanligt i Sundom än i andra byar i Nederluleå. I socknarna längre norrut var det också mer vanligt med levande träd till hönsunge. Bruket med hönsunge kunde även användas som namnsdagsträd. Förr var namnsdagshyllningar högtidligare än nu och viktigare än födelsedagar. Ofta fanns då även kransen av granris och blommor med. Denna användning av hönsunge är känd särskilt från Överkalix och Överluleå. I Råneå socken var hönsungen helt försvunnen då Edvin Brännström gjorde sina uppteckningar. Men en sagesman i Rånbyn berättade att det liksom på andra håll oftast restes en hönsunge för unga flickor som för första gången kom till en slåtteräng. Även för unga nygifta kvinnor, som flyttade in i mannens hemgård, restes en hönsunge. Här hävdade man dessutom att hönsunge inte enbart syftade på trädet som restes utan även på kalaset efteråt. Det var ett begrepp tillsammans. Då har vi nått fram till förståelsen av det märkliga ordet. I Svenska Akademiens ordlista saknas ordet hönsunge men ordet hönsa finns i betydelsen traktera, bjuda på. Vi har fått klarhet i hur det avkvistade trädet hänger ihop med den traktering, bjudning, som förväntades. Det avkvistade trädet förekommer också i fornfinnarnas riter. Som hedersbevisning för den 5 som för första gången kommit till ett ställe, kunde man rista in en människofigur, som föreställde personen i fråga, på stammen av ett växande träd, avkvistat på samma sätt som en hönsunge. I numera ryska Karelen har man t.ex. med en sådan trädbild hedrat en fiskare som gjort en ovanligt god fångst. En sådan bild kallas hurrika. Seden var även känd av samerna i finska lappmarken och trädet med det inristade porträttet har ibland tolkats som en slags avgudabild. Träd med en sådan figur på ansågs allmänt vara av sådan dignitet att de inte fick avverkas eller på annat sätt förstöra. Även 4 6 Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013 Västerlångvägen på 1940-talet – Råneås största affärsgata. H anssons Café – en samlingspunkt i Råneå Hanssons Café startades 1940 av änkefru Hilda Hansson, bördig från Mjöfjärden, och blev snart ett naturligt inslag i byagemenskapen. Fru Hansson hade återvänt till Sverige i slutet av trettiotalet, tillsammans med barnen George och Astrid, efter några år i Amerika. Egentligen hade hon övertagit Holmbergs kafé som redan fanns på Västerlångvägen 3. bredvid nuvarande Västberga. u andra träd än gran förekom och även sådana som inte blivit avkvistade. Artikelförfattaren Edvin Brännström har sett ett sådant träd med en ansiktsavbildning i Nederluleå socken. Den fanns på Tomholmen i Lule älv utanför Gammelstad. Sagespersoner i Gammelstad hade påstått att det var en lapsk avgudabild, gjord av en man av samisk släkt boende i Gammelstad (död då intervjuerna gjordes). Dennes son hävdade att det varken var han eller fadern som skurit till bilden. Samtidigt upplyste han om att han mitt i skogen på rågången mellan byarna Ängesbyn och Sävast i Nederluleå sett två lika- dana ansikten på tallar, den ena var ett kvinnoansikte. Edvin Brännström fotograferade trädet på Tomholmen och det fotot har jag haft som förebild till min teckning. Fotot finns på sid 107 i Folkminnen och Folktankar, 1930. Källa: FOLKMINNEN OCH FOLKTANKAR Populärvetenskaplig tidskrift, Sjuttonde bandet 1930 Sid 75-122 Källan rekommenderad av GUNNAR JOHANSSON, som kanske kan tipsa även DIG om ämnen att skriva om. [email protected] l HILDA HANSSON född Emanuelsson, bördig från Mjöfjärden. M en fru Hansson var en affärskvinna och ville få större ytor och bättre läge för sitt kafé. Hon köpte därför en fastighet med tillhörande bagerilokal på Torggatan bredvid Skogqvists stora affärshus, där hon höll till under åren 1940 till 1952. Därefter inköpte fru Hansson Nordfjellska fastigheten på andra sidan gatan, från vilken hon drev verksamhet fram till 1971 då hon av åldersskäl avvecklade. Ett måste för nästan alla var att ta ett fika på Hanssons Café, både för Råneåborna och andra förbipasserande. Skulle tro att det var Råneås mest kända ”ställe” på 1960-1980 talet. År 1971 inköpte Hedvig Berg fastigheten på Torggatan 14 och utvecklade café- och bagerirörelsen ytterligare. På denna tid ledde streckningen av E4:an (väg 13) genom Rånbyn till en avsevärd mängd passerande trafik, med många som stannade och fikade eller köpte med sig bröd. För vissa var det ett måste att vara med på 08.30 fikat på vardagsmorgnarna eller 14.30 på ef- u Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013 4 termiddagarna. Det var liv i luckan med diskussioner om det mesta som var aktuellt; politik, idrott, samhällsutveckling, eller barnuppfostran, inget ämne var det andra likt. På andra tider med färre kunder kunde man spela på jukeboxen i caféet. Erik Clapton, Sven Ingvars, Fats Domino, Elvis Presley, Siv Malmkvist och Arne Quick spelades ofta. Det var bara att lägga in ett mynt och tre låtar spelades. Suleikatårtan var min och säkert många andras favorittårta, men på lördagsmorgnar skulle det firas med en god smörgås. Det var alltid lite ”slagsmål” om de tre dagstidningarna NK, NSD och Norrskensflamman. Alla skidtävlingar som VM eller OS eller alla VM och EM i fotboll var höjdpunktert i dubbel bemärkelse för då ordnades det en tipstävling! Alla som ville fick vara med, en femma eller tia satsades som genererade att bli en hel del pengar i prispotten. Framför allt var det mycket prestige att vinna. Bra för självkänslan, tyvärr tillhörde jag kategorin sämre tippare, så det blev inte så mycket mer än att satsa så att en vinnare skulle trivas lite extra. Diskussionerna efter tävlingar/matcher var riktigt roliga då skulle vi förlorare förklara varför vi hade tippat så tokigt. Det var helt bisarrt vilka bortförklaringar vi fick höra, humor är en gudagåva! Det var så många åldrar som samlades på detta ”fik”, ex.vis många som väntade på sin busstur hamnade där istället för på Busstationen där skolungarna fanns! Om man kunde komma ihåg alla historier och berättelser som vi fick höra skulle det fylla många böcker. Tilläggas bör att allt det goda brödet bakades i källaren och den goda lukten av nybakat bröd var så inbjudande när man kom in i lokalen. År 1987 började Hedvig ”Hia” med att servera mat eftersom det inte fanns någon matservering i centrala Råneå. Det är lite annorlunda i dagens Råneå. Men det blev det nog för mycket arbete och för lite vila, och 1989 såldes Hanssons Café. Den nya ägaren, som hette Olavi Keränen, drev rörelsen ett par år innan fastigheten såldes till Lindströms Golv och Bygg i Råneå AB. Försäljningen blev slutet på den ”era” med caféverksamhet som hade startat 1940. Huset re- HEDVIG "Hia" BERG, ertkänt duktig företagare, här utanför fastigheten på Torggatan 14. 7 noverades och byggdes om till till fyra väldigt attraktiva lägenheter. Idag är det inte mycket som påminner om det Hanssons Café som blev en samlingspunkt för de flesta rånebor. Text: KENT HÖGLUND – drömmer sig tillbaka. l EIVOR GRAFSUND, Nyköping, har skickat in ett tillägg till artikeln om Enbergs i Sörviksudden. Artikeln återfinns i medlemstidningen nr 81 febr 2013. Enbergs i Sörviksudden J ag kände genast igen mig bland de personer och platser som Arnold Lagerfjärd nämner. Anna Justina Ersdotter f 186201-01 som gifter sig med Petter Enberg efter att ha blivit änka då maken dog i tarmvred när hon väntade deras första barn, är syster till min mormor Beda Hedman. Beda var familjen Erssons sista barn och Justina var deras första så åldersskillnaden var stor. Justinas första barn Jenny var bara 3 år yngre än min mormor och hon skulle alltså säga moster till henne. Jenny gifte sig 1913 i Edefors med Gustaf Gottfrid Hallberg f 1886 i Jukkasjärvi. Deras första barn Gerhard föddes 1914 i Jukkasjärvi och sedan flyttade fa- Justinas bror Leonard Julius f 1883 som utvandrade 1908. 4 8 Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013 4 miljen till Nora i Västmanlnd där tvillingarna Bengt och Sten föddes 1919. En dotter Doris Justina f 1922. Jag har träffat både Jenny och hennes söner. Brodern Leonard Julius emigrerade till Amerika år 1908. Han arbetade sig över på en båt. Där gifte han sig och fick en dotter Margareta. Paret skildes och leonard gifte om sig. Vad som senare hände med hustrun nr två är mig obekant. Leonard var hemma i Sverige några gånger och hälsade på. Till slut flyttade han hem för gott och blev inneboende hos änkan Elsa Enberg, avlidna Leonard Enbergs hustru. Där bodde han till sin död 1965. Finns begravd i föräldrarnas familjegrav på kyrkogården, den gamla delen, i Harads. Justina och Petters son Leonard Valdemar f 1900 dog inte 1940 utan år 1957-03-01. FRÅN DET GAMLA LULEÅ En saluhall i korsvirkesstil Saluhallen i Luleå fotograferad i slutet av 40-talet. Luleåhallen var en av de intressantaste av de 50-tal hallar som funnits i landet. På bilden syns tydligt den skånska korsvirkestekniken. Bilden från Luleå stads bildarkiv. År 1897 beslutade stadsfullmäktige i Luleå om byggande av en saluhall på kvarteret Korpen. Den 18 november 1898 beslöts att upptaga ett lån på 36.000 kronor för hallens uppförande. Två anbud hade inlämnats, dels av byggmästare Lignell, lydande på 48.000 kronor, och dels av byggmästare Flemström på 46.700 kronor. För saluhallens uppförande utsågs byggmästare Flemström i Luleå. Johan Erik Ersson och Anna Sofia Andersdotter Styf. Justinas föräldrar var ett strävsamt par. Modern AnnaSofia Andersdotter Styf född 1842 och död 1935 i Norrhed hos dotter Beda och där också min mamma Märta bodde. AnnaSofia var känd som mor Ersson och med en hel del ”skinn på näsan”. Fadern Johan Erik Ersson född 1836 och död 1915. l År 1901 var hallen färdig och klar för inflyttning. Arkitekten var K A Smith, som fick ett arvode på 365 kronor. Beträffande hallens interiör vill jag minnas, att den var helt öppen invändigt med ett antal små bås på sidorna och mittpartiet. En ingång fanns på vardera gaveln, samt huvudingången mot salutorget. Inne i hallen fanns två större flänskaminer. Traditionen berättar att kaminerna dåligt fyllde sin uppgift som värmekälla när den stränga vinterkylan satte in. Under kalla vinterdagar var det inte alls ovanligt att se de små ståndens innehavare vandra fram och åter i hallen, livligt gestikulerande med armarna i en s k «åkarbrasa», för att få blodet i omlopp. På senare tid installerades centralvärme som gjorde tillvaron i hallen drägligare vintertid. I hallens östra del fanns ett café som var livligt frekventerat av stadens åkare och andra med för den delen. Av hallens övriga utrymmen kan nämnas, att Luleå stads auktionskammare var belägen på övre botten mot väster. I undervåningen fanns också köttbesiktningsbyrån. Luleåhallens byggteknik var rätt ovanlig för våra breddgrader. ”Hallens väggar byggdes med ett slags gles timring av tämligen smala vertikaler och horisontaler med tegel emellan, ett slags sydsvenskt, för att inte säga skånsk korsvirkesteknik tillämpad på u Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013 u denna nordligaste saluhall i Sverige”. Luleåhallen sägs vara en av de intressantaste av de 50-tal hallar som funnits i vårt land. Saluhallen i Luleå revs i Augusti 1956 i samband med Sandviksgatans utbyggnad. Det enda som idag påminner om kvarterets tidigare verksamhet, är salutorget som fortfarande finns kvar, men som nu disponeras för annan verksamhet bl a finns här en bensinstation. BIRGER SVENSSON Publicerat i Norrbottens-Kuriren 27 maj 1986 Bilden till höger: KLAPPBRYGGAN nedanför Saluhallen var i början av detta sekel, liksom många andra klappbryggor runt om i stadens stränder och kajer, livligt använda långt in på 40- och 50- talet. Den tvätt som bykades var i regel trasmattor och karlarnas blåkläder, som efter tvätten i det mjuka sjövattnet doftade friskt vid upphängningen för torkning på gårdarnas spjälstaket. Klappbryggan var ofta en mötesplats för traktens kvinnor som här under muntert samspråk borstade mattorna med löddrande grönsåpa som stänkte upp mot kvinnornas förkläden, Den här underbara bilden av barnen och kvinnorna på klappbryggan vid södra hamnen (fiskehamnen) är en bild av svenskt vardagsliv i vår lilla stad i början av detta sekel. Den lulebo, som var framsynt nog att i bild dokumentera Luleåkvinnornas vardagsliv på klappbryggan, ger läsaren av dessa rader en föreställning om hur det var att sakna nutida bekvämligheter med maskinella tvättstugor med mangel och torkrum. BIRGER SVENSSON Publucert i Norrbottens-Kuriren 14 augusti 1986 Fiskehamnen 9 Till vänster den korsvirkesinspirerade saluhallen som var färdigbyggd år 1901. Framför kyrkan Kurirens vinkelbyggnad. Längst till höger Luleå varmbadhus i hörnet av Varvsgatan - Kyrkogatan. Nuvarande Allaktivitetshuset skymtar bakom varmbadhuset. HÄR REPRODUCERADE bild föreställer ett avsnitt av den gamla fiskehamnen bakom dåvarande saluhallen i Luleå. Fiskehamnen var på sin tid replipunkten för skärgårdens fiskarbefolkning som här landade sina fångster. Omkring år 1897, påbörjades arbetet med att fylla upp stranden bakom saluhallen med barlast från segelfartygen som anlöpte hamnen. Fartygens barlast bestod mest av sten som kom till användning vid kajbyggnaderna.. På bilden ses de vinkelbyggda kajerna med vågbrytaren längst till höger, delvis utom bild. Kajerna var färdigbyggda år 1900, den bassäng som då bildades innanför kajerna, kallades för ”Katthavet”. Det sägs att ”Katthavet”fick sitt namn kanske på grund av att luleborna slängde döda kattkroppar i vattnet. Det var förmodligen inte så noga med de sanitära förhållandenanpå den här tiden. HANNA – Karerare som blev svensk Hanna föddes den 13 februari 1939 i Joentaka, Metsäpirtti (skogspörtets) församling i dåvarande Finland. Föräldrarna var ALEKSANTERI Juhonpoika (Johansson) Paukku, född 1 juni 1893 i Joentaka, och AUNE Jaakontytär (Jakobsdotter) Kiiski, f 25 maj 1893 i Saaroinen, också Metsäpirtti. Far- och morföräldrarna var jordbrukare. I Saaroinen fiskade man också i den stora sjön Ladoga. Gården Joentaka fick namnet därför att den låg ”bortom ån” d v s Viisjoki. Familjen Paukku kan följas bakåt till 1600-talet, då grymma krig fördes mellan ryssar och det svensk-finska väldet. Det senare trängde fram till Ladoga. Svensk folkbokföring infördes. Sedan fördes denna följande århundraden till synes oberört av de två makternas förflyttningar fram och tillbaka. Svenska var språket i kyrkböckerna, men under 1800-talet gick man eftersom över till finska. De svenskspråkiga prästerna översatte vanligen de finska u 10 Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013 u Hanna Aino f Raukku föddes den 13 februari 1939 i Joentaka, Metsäpirtti församling i dåvarande Finland namnen till svenska. Så kunde Martti Martinpoika stå som Mårten Mårtensson i kyrkans handlingar. En rörelse för det finska medförde bl a att finskspråkiga började utbilda sig till präster. Karelarna har aldrig bildat en stat. Men de har varit livaktiga inom handel. En museiman har sagt, att de var i Norrbotten särskilt livaktiga under 1200-talet innan de svenskspråkiga började komma på 1300-talet. Under medeltiden var de fina pälsarna från norden mycket begärliga. Torrfisk behövdes vid fastan i de katolska områdena nedåt Svarta Havet. Man verkar ha haft något slags uppdrag inom handeln från Novgorod, som f ö liksom Kievriket styrdes av nordmän från 800-talet till in på 1000-talet. Ett exempel på förbindelserna är att Olof Skötkonungs dotter i början av 1000-talet gifte sig med fursten i Kiev. Storfamilj Gården Joentakas huvudbyggnad var redan den stor, kanske 25 meter i längd. När en son gifte sig byggdes till ett rum från baksidan. Det blev tre sådana tillbyggnader 1918. Det året frigjorde sig Finland från den ryske tsaren efter att ha slitits från Sverige i kriget 1808/09. Juho Paukku (död 1922) ägde gården med sin fru Hanna f Lemmetti. Sönerna var Aleksanteri, Samuli, Aapro, Emanuel (Maunu-setä = farbror Emanuel) och Juho. Hannas far Aleksanteri (kallad Alekka) efterträdde Juho (Hanna fick samma förnamn som sin farmor). Gårdsägarens hustru var ”emäntä”, vilken som föreståndare för hushållet har en speciell ställning i finska områden. Alekka var på den vita sidan vid frihetskriget 1918. Han hade hand om hästar och var inte i strid. Bostadshuset (tupa) hade fem skorstenar. Varm förstuga 40 á 50 kvadratmeter. I början av 1930-talet bodde 31 personer i huset, av dem 22 barn. De fick baka tre gånger per vecka, ”de nio limporna” á två kilo per styck. Man bakade 200 piroger var lördag – söndag morgon var dom slut. De 200 ”karjalan pirakka” var potatis- resp havrepiroger. Havre var mycket viktigt. Hannas mor Aune var den som lagade maten, bakade och städade. Aleksanteris mor Hanna delade 1932 upp hemmanet på pojkarna. Det verkar ha varit dödsbo (perikunta) efter maken Juho fortfarande. När döttrarna gifte sig fick de en ko, ett får, möbler, kläder, sängkläder och husgeråd så de kunde börja ett eget hem. ”Kapiot” innebar att döttrarna befriades från att delta i arbetet på gården ett helt år för att göra saker åt sig själva, t ex kläder, sängkläder och mattor samt väva. Om det inte var klart fick de komma tillbaka efter giftet en månad för att göra klart. Mina föräldrar – födda 1901 och 1905 – har också berättat, att flickorna fick en ko med sig när de gifte sig. Den kallades ”häima-fåli-kåo”, vilket nog kan betyda ”hemifrån-följe-ko”. Mamma säger det skulle vara en bädd med, troligen också en fäll. Det var samma i mitt hem, säger pappa, men hans syster Jenny gifte sig med en målare. Så hon fick nog pengar i stället för en ko. Syskonen Paukku, Aleksanteris och Aunes barn. Från vänster syskonen Viljo, Martti,Veikko och Väinö Paukku samt Elina Korn och Hanna Lagerfjärd. Alla barn till Alek santeri och Aune Paukko. u Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013 u Arbetsfördelning Änkan Hanna f Lemmetti kallades ”mummokka” . Hennes tal var en blandning av finsk/karelsk dialekt, ryska och svenska. Hon var cirka 150 cm lång och mörkhårig. Hanna var första emäntä, sedan Aune. Hanna bestämde att man inte hade råd att äta mycket smör, bara litet. Dom andra fruarna tog smör och godis i smyg. I mjölkningen deltog alla kvinnorna utom mummo (Hanna). Samulis fru Amalia och Aapros fru Hilma jobbade på åkrarna med karlarna. Alekka och Samuli var dom första på åkern när våren kom. På gården fanns många uthus, de flesta timrade: Stor bastu, klädbod, mellanbod (där sov pojkarna sommartid), kornbod, mjölkstuga, stall för fem hästar (hö på vinden) och vedbod. Så lagård (man körde med häst till våningen ovanför och lastade av hö) samt iskällare. Tidigt på våren tog man in blötsnö i iskällaren och trampade den och stampade med en stock med handtag. Snön frös till is, och den höll kallt ända in i augusti. Taket blev en starkt lutande backe, där barnen åkte skidor. Vidare fanns en bod för kördon, t ex de stora kärror man körde mjölk med de nio milen till Pietari (St Petersburg) under mellankrigstiden (Juho körde ofta mjölken dit. Deras mjölkaffär låg tvärs över gatan mot finska järnvägsstationen). Alla husen var byggda av sextums stockar (15 cm), vanligen byggde man med femtums. Alekkas och Aunes äldsta son Veikko (Hannas bror), som berättat om byggnaderna, brukade göra stockarbetena. Han byggde senare bastu i Vedenoja av fyratums stockar. Som jämförelse kan nämnas att vid Arnolds hemgård i Bovallen var husens stockar 14 cm tjocka. På gården i Karelen fanns också en vagnbod av enkla brädväggar. Där hade man finare kördon för t ex kyrkfärder. Vattenledning Från brunnen till bastun gick en vattenledning av trä, c:a 30 meter lång. Den gjordes av femmeters trästockar, i vilka borrades en kanal med ungefär 5 cm innerdiameter. Stockarna klövs inte. Var stock spetsades och stacks in i nästa 7 á 8 cm. Ledningen var 1,7 m under jord och frös aldrig. Arnolds far har berättat att han var med om att vid Åminne f d kungsgård i Edefors kommun ta upp en liknande ledning och reparera den. Skillnaden var, att där klövs stockarna för att urholkas. Det är ju numera väl känt, att karelare och andra finländare anser bastun (sauna) vara det nödvändigaste. När man fryser, när man har ont, vid alla tillfällen hjälper bastun. ”Hjälper inte sauna så är det bara döden!” I Arnolds barndom fanns i hans trakter knappast någon bastu utom en i Harads, hos skomakarn, som kanske var från Tornedalen. Kanske var det Arnolds mormor som hade uttrycket ”Hjälper inte kaffe så är det bara döden!” Längre norrut vid Suvanto och Taipale älv alldeles väster om Kosela fanns ett utskifte vid ”Liete” med flödängar, som översvämmades av Suvanto och gav bra med kreatursfoder. Dit for Aleksanteri m fl och tog med sig mat för en vecka för höslåtter. I Bovallen var gårdarna tilldelade blöt slåtteräng längst bort på hemmanet. Där slogs med lie i moln av mygg. Ängen kallades Målbäcken (tjockt l). På kartan står ”Mårdbäcken”. Närliggande Nymyran användes av kyrkbyn 11 Harads’ bönder, som med tiden odlade upp den. Vid Ladoga drog man not och fisken hamnade i en påse nära nätets ena ände. Nätet var gjort av vita bomullssnören med flöten av träbitar. Som sänken hade man stenar i näver. I Bovallen i svenska Norrbotten fanns nät av liknande typ, vilka aldrig använts efter 1930. Flötena var kanske av kork. När de använts är nu okänt. Tjärbränning i Metsäpirtti Vid vårt besök i Kodisjoki norr om Åbo i juli 1978 berättade Eemeli Lemmetti (Kodisjoen Eemeli) om tjärbränning i den gamla hemtrakten på Karelska Näset. Man hade två järngrytor för att få en stor behållare. Den undre grytan stod på marken och något ned i denna. Från botten ledde ett rör utåt så man kunde tappa behållaren på tjäran. Den andra grytan vändes upp och ner och ställdes på den första och så hade man den stora behållaren. Hur man fäste ihop dem finns nu ingen uppgift om. I botten på den övre grytan, alltså högst upp, fanns ett hål så man kunde fylla på mera ved. För hålet hade man ett lock av lera. I de sammansatta grytorna rymdes 200 á 300 liter stickor och bitar av tjärstubbar. Man eldade mot utsidan av u grytorna. 12 u Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013 Två timmars jobb räckte och då fick man ut 60 liter tjära. Den var så tjock att man måste värma den för användning. I början kom tjärvatten, som användes till kärrornas hjul, som var av trä. Hjulen blev fasta och hårda och klarade sej i alla väder. En gång blev det ett missöde. Man hade just matrast och det kom ganska tjock ånga från hålet upptill. Lerlocket var inte där. Det blev jättebrått att få dit ett lock. Mietoisten Eemeli (hette också Eemeli Lammetti och bodde senare i Mietoinen nära Åbo) hade en mycket stor piirakka (pirog) och satte den för hålet. Tjäran blev litet fet men klarade sig. Piirakkan klarade sig inte. Taipale älv Sjön Saima avvattnas mot sydost genom Vuoksen. När den närmar sig Metsäpirtti kommun vidgar den sig till ett långt sel, Suvanto, vilket mest liknar en lång sjö. Suvanto är två kilometer bred nära Sakkola kyrka och övergår i älven Taipaleenjoki, som först går åt öster en kortare sträcka. Därefter går den norrut och rinner ut i Ladoga vid Taipale. Där är den en halv kilometer bred. Landet mellan Suvanto och Taipale älv kallas Koukunniemi (Krokudden) och är lågland. Där var det nästan omöjligt att vistas för försvararna eftersom de ryska eldledarna vid Metsäpirtti kyrkplats kunde se ner på den låglänta terrängen. För mycket länge sedan hade väldiga vattenmassor omformat terrängen, och jord hade sköljts ut i Ladoga och bildat en ö, vilken kan ha förbättrats av fiskare. Efter att ha passerat området i höjd med Paukkus ägor rinner bäcken Viisjoki norrut och ut i Taipale älv. Strax söder om Taipaleälvens sydligaste del låg Vaskela med grekiskkatolsk befolkning. I Palkeala fanns en ortodox kyrka. Det fanns alltså kvar något av denna befolkning efter den svenskfinska maktens införande av Luthers lära århundraden förut. I Ladoga fanns på öar två kloster. Konewitzas torn såg man bra sex kilometer bort. Valamoklostrets torn 40 km bort såg man vid klart väder. År 1937 körde Alexander Paukku med sonen Veikko över isen till Valamo. De hade huggit skog i tre månader, troligen vid Valamo. I anteckningarna står också om skogsköparen Enso. Detta berättat 1990 av yngre brodern Viljo. I trakten fanns herrgårdar med torpare. En större herrgård kallades hovi, en mindre kartano. Orostider Inför striderna 1918 utsågs tsarens f d general C G Mannerheim till överbefälhavare, vilket han mottog på villkor att man INTE skulle be om utländsk intervention. I början av mars 1918 fick han till sin bestörtning och harm veta, att tyska trupper inkallats. Med finländska officerare som utbildats i Tyskland segrade man vid Tammerfors. Hårda strider ägde rum i Karelen och på andra håll, och Finland fick sin frihet. Den vita sidan segrade över den röda. En del av Ladoga kom att tillhöra Finland. Metsäpirtti låg i hörnet mellan Ladoga och den ryska gränsen. Mellankrigstiden Över denna gräns mellan Finska viken och Ladoga förekom under mellankrigstiden en ganska livlig trafik av agenter för olika sidor. Om detta handlar t ex boken ”Mannen i kolboxen”, som handlar om en agent för bolsjevikerna i Leningrad. En yngre broder till Hannas far, Samuli Paukku, ska ha varit agent för Finland. En kväll 1932 kom finska tullmän flera gånger och frågade om han kommit. Han förblev borta. Han skrev från fångenskapen i Sovjet ett par gånger och behövde pengar. Alekka skickade 1500 mark men visste inte om han fick dem. Han dödförklarades den 3 oktober 1959. En släkting till familjen har fått uppfattningen att Samuli var dubbelagent. Extrema rörelser På 1930-talet gick extrema rörelser fram alltmer i Europa. Bolsjevikerna fick sällskap av nazist- och fascistregimer, och alla tre typerna visade aggressiva tendenser. Mannerheim kunde se vad som kunde vara på väg. Som ordförande i försvarsrådet försökte han under 1930-talet stärka försvaret men fann inte någon större förståelse bland politikerna. Sommaren 1939 visade dock mängder av medborgare försvarsvilja genom att under sommarledigheten komma till Karelska Näset för försvarsarbeten. Man samlade också ihop betydande belopp på frivillig väg. Efter en manöver på näset höll Mannerheim ett tal där han varnade för den hotande faran och för ett försvarsintresse med ingenting utom ord. Dagen därpå lyckönskade statsminister Cajander armén till att den inte försetts med material, som bara skulle komma att rosta! Politiker kunde verkligen vara aningslösa! Gränsen var utmärkt genom att en åtta meter bred remsa avröjts med gränsen i mitten. Vardera sidan röjde bort träd och buskar på sin del. Krig Några månader senare anfölls det lilla Finland av Sovjetunionen med så där hundra gånger större befolkning samt mycket artilleri och stridsvagnar. Det var en hemsk händelse även för oss i Sverige även om vi slapp krigshandlingar. Min far hade vid krigsutbrottet cyklat till kyrkbyn Harads och köpt vår första radio. Det var med sorg i hjärtat vi följde Finlands svåra kamp, som såg hopplös ut. Hannas äldsta bror Veikko hade efter militärutbildning varit ledig ett par månader när han u Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013 u inkallades. Sju veckor före kriget inkallades alla vapenföra män. Mannarna från näset kunde ju alla stigar i trakten och kom till lokalförsvarsförband. Där kunde de göra eldöverfall på ryssarna som satt och eldade. Det tyckte ryssarna var fult gjort. Men försvararna tyckte inte det var snällt av ryssarna att komma med bomber och granater. Det var svåra strider i trakten. Stalin och Hitler hade en tid före andra världskrigets utbrott beslutat dela upp Östeuropa mellan sig. Det tog många årtionden innan vi fick veta, att man genom Molotov-Ribbentrop-pakten beslutat dela Polen mellan sig och att Hitler lovat diktatorn i öst att ta Finland (och Baltikum). Jämförelsen ger sig utan vidare: 130 år tidigare lovade en annan förskräcklig diktator i Europa, Napoleon, självhärskaren i Ryssland att ta Finland från Sverige. Evakuering Vid krigsutbrottet blev det skyndsam evakuering av hela befolkningen. Det gick så fort att en del fick lämna brödet som gräddades i ugnen. Evakueringen räddade befolkningen från att som grannfolket ingermanlänningarna så gott som utplånas av Stalins utrensningar och transporter till koncentrationslägren i Sibirien. En första anhalt för familjen Paukku blev Rantasalmi, där man kan ha varit något år. Man har berättat för Hanna, att hon där en gång fick tag på tjära och använde den till att måla en slipsten. Hon var en aktiv person redan då! Förutom krigens väldiga kostnader fick man mer än 400 000 människor att ta hand om och ordna en ny tillvaro för. De förlorade områdena hörde till Finlands bördigaste. ”Där var träden högre än någon annanstans.” I Perälä i Laihia kommun samlades många karelarfamiljer med barn i ett stort hus. En del var tillbaka hem mellan mars 1940 och det nya kriget sommaren 1941, men de fick jämte ännu fler komma tillbaka. I huset fick tre yngre ”kurkkumätä”, d v s var i halsen. Två artonåringar dog, Hanna ensam överlevde. Hon fick ligga isolerad bakom en glasdörr i ett hastigt etablerat sjukhus. Bakom glasdörren fick mamma Aune hälsa på. Även brodern Martti kom, men bara en gång: Han tyckte det var så trist och sorgligt. I fortsättningskriget deltog de tre äldre bröderna, Veikko, Viljo och Väinö. Alla överlevde, alla sårades. Veikko fick värk i ryggen av granatsplitter. Viljo fick till slut steloperera ett ben för en knäskada. För de jordbrukande familjerna ordnades mark på olika sätt, t ex från kyrkojord och herrgårdar. Bostäder måste snabbt byggas i mängder. Man skapade en enhetstyp av villabyggnad för de karelska familjerna, Finländarna har alltid med en beundransvärd energi tagit itu med de svåraste utmaningar. Och med vapen i hand försvarat både sig själva och det bakom liggande svenska landet. Medan familjen bodde i Perälä hade man fått mark i Vedenoja och börjat bygga sitt nya hus. Nu hade man skördat och var på väg tillbaka till Perälä med häst och flakvagn. På vagnen fanns lådor och byttor. Och alla satt där, Aleksanteri satt framme och styrde hästen med tömmarna. Vagnen hade inte gummihjul utan stålskodda trähjul. I nedförsbacken när man närmade sig bostaden fick hästen panik och började galoppera. Byttor och lådor flög av, så också Elina och kanske styvmor Anna Maria. Martti hoppade av. I vilt sken hoppade hästen över en hög grind. Hanna flög in i en hög med brännässlor och slog huvudet i en skarp sten – svimmade. Det blödde kraftigt och hon har fortfarande ett långt ärr i håret. Fadern kämpade hela tiden med tömmarna och lugnande tal till hästen, som äntligen stannade. 13 Något av första åren av 1950-talet skickade fadern Hanna att hämta de tre hästar, som var litet längre bort, det var något hon var van att klara. Hon började leda två av dem i grimmorna, de fick panik och började skena. Hon visste ju att den tredje hästen skulle följa efter och vågade inte släppa – då kunde hon träffas av hovarna. Först när hästarna kom fram till grinden stannade de – Aleksanteri stod på gården och kunde inget göra. Hanna hängde kvar i grimmorna hela den vilda färden. En gång reda Hanna barbacka på den snälla och förståndiga hästen Kajsa. Hon hade bara manen att hålla i. När de kom fram till ett dike väntade hon sig att Kajsa skulle hoppa över. Men hästen stannade vid dikeskanten! Hanna flög av. Det gjorde inget, för åkern var mjuk! Förutom Kajsa hade fadern hästarna Esko och Tamma samt fölen Regina och Pio – inte alla samtidigt. Bygga ny tillvaro Aleksanteri och Aune med sina barn hade inte så god tur med den tilldelade marken. Den var i Vedenoja i socknen Laihia på lerslätten innanför Vasa. Vattnet innehöll alun och var odrickbart. När det var mycket vatten i brunnen kunde korna dricka vattnet, annars inte. Dricksvattnet måste hämtas kilometervis bort. Storebror Veikko var anställd på Alko i Helsingfors och kunde köpa en jättestor tunna, som det varit konjak i. Den satte man på en vagn och så kunde man med förspänd häst hämta vatten. I juli 1982 besökte vi Hannas kusin Eero Pusa i Vedenoja. Han hade fått mark med ett äldre hus någon kilometer från Paukkus. I äldre tid byggde man förstås bara där det fanns bra vatten, så Eero hade inte behövt hämta det. Men nu kunde han berätta, att det blivit en vattenfabrik i trakten. Man tog vatten från ett par djupa brunnar, renade det u 14 Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013 u och skickade ut det till gårdarna med rörledningar. Vi har ju alla uppbyggts med historier om hur snåla skottarna var. I Finland var det om Laihia man berättade mer eller mindre fantastiska historier. T ex när en ung man gick på besök hos andra så förmanade fadern honom att inte gå på utedasset där, han måste hålla sig tills han kom hem. Gödsel behövdes på den egna gården! Det blev fred 1945, men också freden var svår. Finland måste betala ett mycket stort krigsskadestånd till den segrande stormakten. Det är förlorarens lott i vår föga rättvisa värld. Just inget fanns i butikerna. Hanna fick som julklapp en gång ett stort, rött äpple. Kan ha varit 1946. Hannas mor Aune dog den 9 december 1944 och fick sin grav vid Laihia kyrka. Hanna sa när hon såg sin mor; ”Hon sover.” När Alekka blivit änkeman undrade kommunen hur han skulle klara sej. ”Du får skicka barnen till Sverige!” Han svarade: ”Ryssarna tog mitt hem, nu ska ni ta barnen också!” Med tiden gifte han om sig med Anna Maria Pajari från fiskarbyn Tappari alldeles vid ryska gränsen och Ladoga. Höstråg såddes på sommaren och hann växa ett par decimeter före vintern. Det hände, att det blev översvämning och att det blev is på vattnet. Hanna kunde åka skridsko och genom den klara isen se rågen vaja därunder! Skola Fyra kilometer bort låg skolan i Perälä. Två klasser i varje sal, 1+2, 3+4 och 5+6. Precis som för min del i Svartlå och Harads. I skolan envisades Hanna med att inte lära sig den österbottniska dialekten. ”Min mors” heter på normalfinska ”meidän äidin” men här bytte man d till r: ”meirän äireen”. I karelskan saknas d så det blev ”meijän äitin”. Tavasterna säger l i st för d: ”meilän”. Hanna ville inte stanna i Österbotten – till en början ville hon väl hem. Hon fick i alla fall beröm av läraren för sin finska. När det var snö blev det förstås skidåkning till och från skolan, vilket gjorde att Hanna och syskonen fick bra träning. När Martti fick sej nya skidor fick Hanna överta de gamla. Först åkte hon utan stavar. Sen gjorde Martti stavar. Så åkte hon till skolan med en stav, sen med två. Vid skoltävlingar vann Hanna alltid sin klass, även sen när alla skolor i Laihia kommun deltog. Tävlingsklasserna var som i skolan: två skolklasser. En flicka från en annan skola var ett år äldre.Hon var glad över att få vinna vartannat år när Hanna inte var med! Ibland deltog skolor från flera kommuner. Hanna brukade vara bland de bästa även då. En gång gick spåret över ett dike, och skidorna gick av. Tack vare att det inte var såg långt kvar kunde hon springa på resterna av skidorna och gå in på tredje plats! Den lite äldre brodern Martti var mycket bra i skidåkning. En gång vid stafett hade han inga lagkamrater. Han körde alla sträckor och vann! Läraren Matti Tarkkanen var mycket intresserad och hjälpte syskonen Martti, Elina och Hanna med skjuts till tävlingarna. När familjen flyttade till en snöfattigare trakt tyckte läraren att det var synd – Hanna kunde ha blivit en av den finska eliten. Mietoinen År 1955 fick Aleksanteri köpa ett jordbruk i Mietoinen tre mil från Åbo. Det var en avstyckning från herrgården Kaskinen. En karelare hade byggt där och sålde nu. Det förekom, att tidigare boende klagade på att ”evakko” (de evakuerade) kom och tog den bästa jorden. Det var särskilt bittert för dem som förlorat allt när ryssarna kom. Här hade man den lilla behändiga traktorn Ferguson, kallad Grålle. Hanna lärde sig köra med den, även att backa med släpvagn (det sista märks inte så bra nu ett drygt halvsekel senare! Min anmärkning). Hanna utvecklade ett mycket gott förhållande med baggen (pässi) på gården. Det hände att han trippade efter henne in i huset. Han kunde gå och äta äpplen på marken med blicken riktad mot Hannas fönster. Om han var på olovliga vägar kunde hon fräsa åt honom från fönstret. Familjen tyckte det var märkligt att Hanna kunde dressera baggen, vilket annars inte var möjligt. På kvällarna togs korna in för mjölkning. För styvmor Anna Maria gick det i lugn takt. Men på lördag var det dans, och dit ville Hanna gärna. Så hon härmade bromsar och getingar så korna sprang ”för livet” med rumpan upp och ljuvret skvimpande hit och dit i full fart. En del mjölk for iväg, och hastig mjölkning gjorde resten. Familjen kunde inte förstå att korna gav mindre mjölk på lördagarna! Innan Hanna gick till dansen gnuggade hon händerna med citron efter allt utejobb. Yrkesval Redan i Laihia var Hanna på det klara med att hon skulle bli sömmerska. Läraren Matti Tarkkanen sa att nog borde hon bli något bättre. Från Mietoinen flyttade hon till Helsingfors och bodde från början hos brodern Veikko. Hon arbetade som sömmerska på olika ateljéer från november 1956 till maj 1966. Senast var hon på Ateljéer Irja Palonen. Palonen hade kunder som återkom kontinuerligt för att få krävande arbeten gjorda. Ett exempel på sådana var festklänningarna till presidentens årliga bal. Hanna arbetade bl a med sådana. Några äldre sömmerskor sa till Hanna, att ”Du bör gå vidare. Se, vi har jobbat i tio år längre än du och har så dåliga löner.” Hanna gick kvällskurser under u Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013 u tiden hon hade anställningar och tog realexamen 1966 vid Helsingfors privatlyceum. Samma år avlade hon i Helsingfors ”yrkesexamen för klädsömmerskor”. Den 10 februari 1966 tilldelades Hanna mästarbrev och benämndes klädsömmerskemästare. Mästarbrev var något extra även i Sverige. Men här avskaffades det för länge sen – var det för att ingen skulle vara bättre än den andre? Efter två års studier i Jyväskylä avlade Hanna den 31 maj 1968 yrkeslärarexamen för yrkesskolans klädsömnadslärare. Samma år den 27 oktober fick hon approbatur i pedagogik vid Åbo Sommaruniversitet. Hanna anställdes som yrkeslärare i klädsömnad från den 1 augusti 1968 vid Kemi yrkesskola och slutade där den 31 juli 1980. Hon hade då undervisat blivande klädsömmerskor från den första och till den tredje och högsta årskursen. Aleksanteris yngsta bror hette Juho (Jukka-setä) och var född 1904. Han var kommunist och bodde i Tammerfors. Han hälsade på Hanna två gånger medan hon bodde i Kemi. Troligen hälsade han på sina politiska fränder, av vilka det fanns väldigt många i Kemi. Juho dog i Sovjet och kom hem i en kista av plåt, vilken inte kunde öppnas. Han begravdes utan att familjen underrättade släkten. Tidigare hade bröderna bevistat varandras begravningar oavsett politisk tro. Å andra sidan var övriga bröder döda när Juho avled. Studentexamen Under anställningstiden liksom före och efter gick Hanna olka kurser, mest med anknytning till yrket. Men också i tyska och svenska och Hon bevistade Kemi Gymnasiums aftonlinje samtidigt med yrkeslivet och avlade studentexamen den 15 november 1974. Hanna och jag gifte oss i Harads kyrka i februari 1980. Under åren 1981 – 1984 hade hon en del vikariat i Boden och Luleå. Den 30 mars 1982 upptogs hon till svensk medborgare. Sedan 1950-talet hade vi i pressen uppbyggts med uppgifter om den fria nordiska arbetsmarknaden: Man skulle fritt kunna ta arbete var som helst i Norden. Det var så väldigt bra, förkunnade pressen. Genom att Hanna var grundligt utbildad på alla områden inom det textila, bl a inom det mycket krävande området klädsömnad, tog jag för givet att hon lätt skulle få arbete som textillärare (Tjänster för klädsömnadslärare var mycket sällsynta i Sverige). Men där bedrog jag mig fullständigt. Det verkade som om den fria nordiska arbetsmarknaden bara gällde fullständigt okvalificerade arbeten. Och jag fick uppfattningen att fackföreningarna sett till att få bestämmelser som stängde ute konkurrens. Moment 22 Under de första åren av 1980-talet fick Hanna en del kortare vikariat i Boden och Luleå samt fortsatte att delta i kurser. Bl a tog vi båda betyg i konstvetenskap vid Umeå Universitet. Efter ansökan om behörighet förklarade Skolöverstyrelsen den 25 oktober 1984, att Hannas examina och tjänstgöring i Finland motsvarade de svenska kraven för att vara klädsömnadslärare. Det krävdes dock en tids tjänstgöring i Sverige för behörighet. Det visade sig, att man inte kunde få den lämpliga praktiken om man inte hade behörigheten! Ett föga elegant sätt att sätta den fria nordiska arbetsmarknaden ur spel! Jag vände mig till Nordiska Rådet, som i november 1984 meddelade att man arbetade med att förbättra möjligheterna för lärare att få tjänst i annat nordiskt land. Jag kunde bara konstatera, att det var något som tog mycket lång tid. Och den 29 juli 1985 meddelade Skolöverstyrelsen denna byråkratins hemort på jorden - återigen sitt moment 22. Den 22 augusti 1985 meddelade Utbildningsdepartementet, att en arbetsgrupp framlagt ett förslag. Danmark hade ännu inte meddelat sin inställning, vilket övriga länder gjort. Textillärarexamen I Norrbottens och Västerbottens län ordnades möten för bl a chefskrono- 15 fogdar varje år. Vid ett sådant möte i Umeå besökte jag universitetet för att få vissa besked. Ett år senare var det nytt möte i Umeå, och då intet hörts av från universitetet besökte jag dem nu också. Nu blev det fart för en gångs skull. Jag fick uppfattningen att man tyckte det var illa att man försummat min tidigare fråga, varför man nu satte till alla klutar. Bl a besökte en dam Hanna i Boden. En uppställning över hennes meriter gjordes, och man upprättade en utbildningsplan. Hanna antogs till universitetet i Umeå och studerade under ett års tid vad som ytterligare krävdes för svensk textillärarexamen. Det blev krävande studier, men nu blev hon behörig som textillärare i Sverige. Jag blev nu ensam på veckorna med sönerna, sex och fyra år gamla. Det gick bra med hjälp av daghem, dagmamma och litet annat. Betänksam blev jag när det kallades till konferens med kronofogdemyndigheten på hotell Cumulus i Kemi. Men jag kunde få ett rum tillsammans med pojkarna, som lugnt och fint skötte sig själva på rummet när jag var upptagen. Så fort det blev rast rusade jag iväg till rummet. Det hände att de stod och tittade i dörren när jag kom rusande. Vid slutkaffet efter konferensen bjöd personalen gossarna på glass. Det var uppskattat! Efter Hannas examen for vi alla fyra på en tripp med båten till Vasa. Efter examen anställdes Hanna den 1 juli 1985 som textillärare i Luleå och arbetade vid olika skolor fram till pensioneringen. Men kampen med byråkratin fortsatte ännu nästan tre år för att Hanna skulle få behörighet även som klädsömnadslärare i gymnasiet. Vid en period föredröjdes staternas överenskommelse av att Finland måste ändra grundlagen! Och så den 29 april 1988 kom äntligen Skolöverstyrelsens besked att Hanna förklarades behörig till tjänst som klädsömnadslärare i gymnasiet. Hon hann också arbeta som sådan en tid på den enda tjänst inom området som fanns i Norrbotten. En dag kom hon hem med ett förslag 16 Lulebygdens Forskarförening – Nr 83, september 2013 Avsändare: Lulebygdens Forskarförening Residensgatan 6 E 972 36 LULEÅ SVERIGE PORTO BETALT Vid obeställbarhet Återsänd till ovanstående adress! till namn på skolverksamheten, vilket man diskuterat på skolan. Jag tyckte det preliminära förslaget inte var bra. Vi diskuterade utifrån att det andra ordet skulle vara ”Design” och att första ordet borde börja med samma konsonant (ett sorts rim som kallas allitteration). Vi kom fram till ”Dräkt & Design”, vilket man sen antog i skolan. Det användes många år framöver även sen Hanna pensionerats. Nu har man nog satt ”Mode” i stället för Dräkt och tappat bort rimmet. Det tog alltså större delen av 1980-talet att få en så välutbildad person in på den svenska arbetsmarknaden. Och ändå påstods vi ha ”den fria nordiska arbetsmarknaden”! Hur skulle det ha kunnat gå om Hanna inte haft hjälp av en som hela arbetslivet haft sin gärning inom den svenska byråkratin? Mot slutet av Hannas tjänst i Luleå var det två tillfällen när personalen skulle fira någonting med smörgås till kaffet. Först var det nog Hanna som skulle firas. Man hade beställt räksmörgås till alla. Då Hanna är allergisk mot räkor så blev den firade utan smörgås! Nästa gång fick hon beställa en egen smörgås. Hon kom litet sent till kaffet för att finna att någon redan tagit hennes smörgås! Bara räkor kvar! Arbete i skog och mark Vi har gård på landet, och Hanna har med största iver deltagit i arbetet där. Varje år har hon haft trädgårdsland med köksväxter, något hon övertagit efter min mor. Så har hon jämte övriga i familjen satt potatis, skött den och skördat den. T o m har hon medverkat i skogsröjning och kvistning. Mycken bärplockning och syltning. Utöver vinbärsgelé har rönnbärsgelé tillkommit. Det har också svamp, något som förmodligen var otänkbart att äta i stora delar av Sverige i gamla tider. Jag minns min mors förundran över när skogsförvaltarns fru i mitten av 1900-talet kom och fråga om hon fick plocka champinjoner: ”Hur kunde man äta sånt?” Vi hade förstås häst, och det var en orsak till många vackra svampar. Jag har nu fått lära mig hur underbart gott det är med svamp i matlagningen, t ex i kött. Och svampsallad. Jag har mina misstankar, att det var den läckra Karl Johan som benämndes ”kosoppen”! Helt okänt för oss var också tranbär, som växer på litet fuktiga områden i skogen. Men Hanna känner till ”karpalo”, d v s tranbär, från Finland. De är bra vid njurbesvär och hon har kunnat hjälpa en granne för det. De ska plockas ”på sluttampen” och får gärna ha frusit litet. Nu har svenskarna börjat få kännedom om tranbären och deras användning. Det gamla landet År 1982 berättade gamla Metsäpirttibor, att de varit på resa till Leningrad och kunnat besöka trakten de drivits från. De hade tagit en ”rikstaxi” för 1000 mark och for till Joentaka. Men föraren hade väldigt bråttom, skulle tillbaka genast. Kanske därför att det var förbjudet att besöka området. De fick tag på en annan bil med förare för 300, och nu fick de stanna så länge de ville. Någon gård fanns kvar, men hos Paukkus hade man jämnat byggnaderna och allt med marken. Bara iskällaren fanns kvar. Senare har det blivit tillåtet att besöka trakten, och Hanna har deltagit i flera gruppresor dit. En gång träffade de ett yngre par från Centralasien, som placerats dit. Man hade fått veta, att det aldrig bott folk där. Senare har det uppförts ståtliga hus med höga stängsel runt om. 2012-12-04 ARNOLD LAGERFJÄRD l Du har väl inte glömt lämna in ditt text/bildmaterialbidrag till tidningens nästa utgåva? Brage Lundström föreläste under årets släktforskardagar Årets släktforskardagar genomfördes i Köping 23-25 augusti. Bland föreläsarna märktes den populäre historieprofessorn Dick Harrision, och vår mångårige medlem Brage Lundström, numera boende i Västerås, men ursprungligen från Sjulsmark. Han talade under rubriken”Kändisar med anfäder utmed Hedströmmen. Anm: Hedströmmen är ett vattendrag i Dalarna och Västmanland
© Copyright 2024