Mycket känslor när Meän flaku hissades upp Det var märkbart rörda företrädare för olika tornedalska minoritets- och kulturföreningar som på bemärkelsedagen den 15 juli, för första gången med gemensamma krafter hissade Meän flaku, Tornedalsflaggan, till väders. ”Att vi nu står inför tider av samarbete och samförstånd”, var Per-Eric Tina från STR-T och Bengt Pohjanen, Meänmaa, samt företrädare för Norske Kveners förbund och Kvenlandsförbundet, överens om. Måndagen den 15 juli blev en historisk dag när den tornedalska flaggan, Meän flaku, som en enande symbol för olika tornedalska intresseföreningar samt norska kvener, hissades upp. Under förmiddagens flaggceremoni vid Tornedalens folkhögskola i Övertorneå arbetade de dagen till ära slipsbeklädda herrarna, Bengt Pohjanen från Meänmaa sam Per-Eric Tina från Svenska Tornedalingars Riksförbund, i endräkt med att göra i ordning fanan i vars färger vi låter oss ana vattnet, luften snön, solen och elden. Under det att vinden tog tag i fanan som gick i topp sjöng gästerna, bland dem en busslast från Estland, ”Väylä oon aina ollut”, ur Bengt Pohjanens Smugglaropera, till ackompanjemang av Matti Junes kantele. Björnar Seppola från Kvenlandsförbundet var en av dem som tog till orda: Enade krafter – Vi behöver med enade krafter gå ut för att rädda det språk som förenar oss. Dör språket dör även vår kultur, sade Björnar Seppola till varning men även till uppmuntran för en fortsatt kamp för det gemenamma språk och den gemensamma kulturen som fortfarande lever på Nordkalotten. – Det känns fint att få komma tillbaks till min förra hemkommun och tillsammans med Bengt Pohjanen dra flaggan i topp. Det ska bli fint att för alla i STR-T, få berätta om denna fina dag, säger en av stunden tagen Per-Eric Tina. I den mogna och prunkande Torneälvdalssommaren, när dikersrenarna blommar av Renfana, Rallarros och Älggräs, som sprider sin vaniljdoft över åkerlapparna, förärades även Keksis minnesmärke i Korva av ceremonierna. Här berättade Bengt Pohjanen inlevelsefull om nyckelpersonen inom den tornedalska litteraturen, Antti Mikkelinpoika Keksi, och det han år 1617, från sin kulle upplevde under en våldsam islossning. Keksis kväde blev först nedtecknat av hans barnbarn. – Anttis barnbarn klarade inte riktigt av att skriva kvädet i det speciella Kalevalaversmåttet, så jag ”lagade till” det hela, sade Bengt Pohjanen med glimten i ögat medan han läste upp delar av kvädet på meänkieli. Ytterligare en flaggceremoni hölls vid Kattilakoski och till lunch serverades laxsoppa. Här stegade tenoren Lisbeth Sandberg fram, blond och skön som en mogen kornåker mot den blåa älven. Med Virve Räisänen vid pianot sjöng hon bland annat ur Laestadiusoperan. Någonting mer – När ni kommer ska jag visa er älven, stillheten, friden och Gud, berättar Bengt Pohjanen, stående med Kattilakoskis vatten strömmande bakom sin rygg, för de estländska gästerna och hänvisar till texten i sågen ”Väylä oon aina ollut”. Någonstans här blir objektiviteten svår att behålla, betraktaren blir en del av händelserna och sakta växer en förståelse fram om att det här gäller mig, oss alla, här och nu. Förutom att märkesdagen den 15 juli framgent även blir en märkesdag i den svenska almanackan, kan den bli början på någonting mer, något gemensamt, bestående och enande för så många fler. Hasse Stenudd