1. No category

Lulebygdens
Forskarförening
MEDLEMSTIDNING – Nr 75, september 2011
Medlemstidningen
fyller ”75 nummer”
Föreliggande tidningsnummer
anges som nr 75. Men egentligen är det inte riktigt – vi firar
ändå. Något år numrerades
tidningen löpande från årets
början, och några år var det
uppehåll p g a bristande manuskripttillgång.
Men håll med om att arbetet med att framställa tidningen måste ha varit arbetssamt
med den teknik man då hade
tillgång till. Allt maskinskrivet
och klistrat för hand!
Återger här texten från första numrets första sida. Notera också de
kloka beslut som medlemmarna då
tog:
”Lulebygdens Forskarförening
bildad
Äntligen har tomrummet mellan Pite
och Kalix Forskarförening fyllts av
en nybildad forskarförening i Lulebygden, med hela gamla Stor-Lule
socken som forskningsområde.
Länge har planer funnits på att
bilda en dylik förening, men det
har aldrig tidigare nått längre än till
diskussionsstadiet. Förtjännsten av
att planerna denna gång även klätts
i handling kan i hög grad tillskrivas Agnes Palmgren i Luleå, som
ordnade det mesta inför den första
sammankomsten i Gammelstad lördagen den 1 april detta år (1989).
Vid detta möte som samlat ett
fyrtiotal personer utsågs en interismsstyrelse, vars deltagare sedan
utarbetade förslag till stadgar och
föreningsnamn.
l Ordföranden har ordet
Nya medlemmar Sid 3
l Norrbotten landsfiskals distrikt
Sid 4
Efter ytterligare någon tid samlades så 25-30 personer i gamla
gården på Sunderby Folkhögskola
söndagen den 7 maj, varpå Lulebygdens Forskarförening officiellt
bildades och stadgar antogs samt
styrelse utsågs (se förteckning i slutet av artikeln).
Vid bildandet togs även beslut
om medlemsavgift för 1989, vilken
sattes till 50 kr per person. Anmälan
om önskat medlemskap sker lämpligen till föreningens kassör Gerd
Olovsson tfn 0920/544 64.
För närvarande har föreningen
51 betalande medlemmar, men vår
förhoppning är att den siffran snart
ska fördubblas.
Fr o m oktober månad har föreningen hyrt en forskarlokal på
Stationsgatan i Luleå (f d Café Gropen). Denna kommer att utrustas
med två microfichapparater som
inköpts begagnade, samt en apparat
för mikrofilm och en för microfich,
vilka föreningen får överta av biblioteket när dessa nyanskaffar.
Fortsättning på sidan 19
lArnold Rörling
– en bortglömd författare
Sid 6
lNågra soldatöden under
Stora Nordiska kriget
Sid 9
lFrån bilens början
Sid 12
lRunorna i Runamo,
Bräkne-Hoby Sid 13
lMinnessten över till- komsten av Råneköls vägen
Sid 15
lBergsmän i Västanfors
socken.
Hammarsmeden Nils
Flodströms anfäder
Sid 16
l Emils tankar
l Sista sidan
– Uppdaterade
USB-minnen
Sid 18
2
Lulebygdens Forskarförening – Nr 75, september 2011
Föreningens syfte
Lulebygdens
Forskarförening
Besöksadress:
Residensgatan 6 E, Luleå
Telefon: 070/299 54 24
Telefontid: Måndag: kl 9-11
”
Torsdag: kl 9-11
Övrig tid går bra att malia till
nedanstående e-mailadress
e-postadress:
[email protected]
Hemsida:
www.lulebygden se
Webbansvarig: Marita Lindell
e-post: [email protected]
Post skickas till adress:
Lulebygdens Forskarförening
Residensgatan 6 E
972 36 Luleå
Öppettider:
Ytterdörren öppen kl 07.00-20.00
alla dagar. Innerdörren låses som
tidigare med egen nyckel .
Annonspriser
Åttondels sida
100 kr
Kvartssida
200 kr
Halvsida
300 kr
Helsida
500 kr
Sista sidan, enstaka nr 1.500 kr
Sista sidan helår (4 nr) 5.000 kr
Medlemmar får kostnadsfritt marknadsföra sina alster i tidningen.
Detta är begränsat till 40 mm/1 sp
respektive 20 mm/2 sp. Detta under förutsättning att ett exemplar
av als-tret lämnas till föreningen.
Medlemsavgifter
Styrelsen 2011
Ordförande:
Per Wänkkö
Tel 0920-22 62 76, 070/669 94 76
E-post: [email protected]
Vice ordförande:
Gunnar Johansson
Tel 0920-22 75 93
Sekreterare:
Carin Vallgren
Tel 0920-22 86 13
E-post: [email protected]
Övriga ledmöter:
Eivor Nordqvist
Tel 0920-25 61 20
E-post: nordqvisteivor@hotmail.
com
Sture Karlsson
Tel 0920-22 30 39
E-post: [email protected]
Kent-Åke Lundebring
Tel 0920-26 86 31
E-post: [email protected]
Kjell Mäki
Tel 073-040 31 64
Vuxen 150 kr/år
Ungdom tom 25 år 40 kr/år
Familj (samma hushåll) 190 kr/år
Vid inbetalning uppge alltid namn, adress, födelsedag,
telefon, gärna mobil och e-post (inkl namn mm på familjemedlemmar som omfattas av familjeavgiften).
Manusstopp
för
Kassör:
Gunnel Jägare Sandin
Tel 0920-26 78 19
E-post: [email protected]
Suppleanter:
Ingrid Vikström
Tel 0920-340 72
E-post: [email protected]
Lulebygdens Forskarförening
grundades 1989 för att främja
och höja intresset för bygdeperson- och släktforskning
inom gamla Storlule socken
samt att arbeta för bättre betingelser för sådan forskning.
novembernumret
13 november
Påminner samtidigt om behovet av korta notiser/artiklar,
och även interssanta fristående bilder med kort text.
Ge ett bidrag till
Julius Sundströms
Minnesfond
Förvaltas av
Lulebygdens Forskarförening.
BG 5862-5955
Stipendiegruppen/lulebygdens
Forskarförening
Gerd Olovsson, tel 0920-25 44 64,
e-post [email protected]
Sigvard Eriksson, tel 0920-22 25 24.
FONUS kan förmedla telegrammen.
Avgiften betalas till PG 36 64 01-8
Vid internetbetalning: Komplettera dina
uppgifter genom att skicka dem med e-post
till medlemsansvarig
e-post: [email protected]
Kom ihåg att meddela adressändring!
3
Lulebygdens Forskarförening – Nr 75, september 2011
Ordföranden
har ordet
Hej
och välkomna till en ny släktforskarsäsong. Vi i Norrbotten har ju kunnat
glädja oss åt en fantastisk sommar i
år så jag hoppas att du som läser det
här känner dig stärkt och sugen på att
botanisera bland pärmar med mikrofichekort och allt annat material som
finns i föreningslokalen.
Apropå mikrofichekort kan jag
berätta att alla pärmar som innehåller uppgifter från kyrkoböckerna nu
är genomgångna och kompletterade
med de kort som släpptes i januari –
totalt ca 600 stycken. Genomgången
har resulterat i att samtliga kort som
tillhör ett visst ämnesområde nu
finns samlade i kronologisk ordning.
Jag tror att det nu bör vara betydligt
lättare att hitta i pärmarna. Det som
återstår just nu är en uppsnyggning
av pärmarna med SCB-korten och en
del udda pärmar.
Medlemsträffarna första tisdagen
i månaden kommer att fortsätta. Programmen för höstens träffar hittar du
på annan plats i tidningen och på föreningens hemsida www.lulebygden.
se. Höstens första träff som inträffar
redan den 4 oktober tror jag kommer
att bli mycket intressant. När man le-
tar i dödböckerna stöter man ju ofta
på uppgifter om dödsorsaker/sjukdomar som är okända för oss som lever
i dag. Jag ser därför fram mot att få
reda på mer om detta.
Det är emellertid inte så lätt att
komma på intressanta ämnen för tisdagsträffarna. Om du har en idé om
en programpunkt eller föredragshållare till en tisdagsträff hör av dig till
Sture Karlsson eller någon annan
i styrelsen. Det är angeläget att vi
i styrelsen får in tips från medlemmarna.
Intresset för nybörjarkurser i
släktforskning tycks bestå. Hittills
har två studieförbund bokat tid i lokalen för sammanlagt tre kurser. De
tider som är inbokade är måndagar
17.30 – 20.00 samt torsdagar 13.00 –
15.30 och 16.30 – 19.00. Första torsdagsträffen kan komma att flyttas till
annan dag.
Till sist: Gå gärna in på föreningens hemsida. Vi kommer att försöka
vara lite mer aktiva med att föra in
nya saker.
PER
Manuskript
till tidningen
skickas till nedanstående
helst via e-mail, och glöm
inte att skicka bilder i särskild fil (jpg).
Layout och produktion:
ÅKE ÖSTLING
Tel 0911-21 17 78
[email protected]
Åke Östling
Jakobs väg 7
941 64 Piteå
Tel 0911-21 17 78
[email protected]
Katarina Agnarsdotter
V Varvsgatan 16 B
972 36 Luleå
Tel 076-148 49 40
Ann-Charlotte Karlsson
Laxgatan 27 A
974 37 Luleå
Tel 0920-25 54 14
Lennart Johansson
Ensittarvägen 16
954 41 S Sunderbyn
Tel 0920-26 17 20
Birgitta Fagervall
Frejagatan 4
974 37 Luleå
Tel 070-285 93 36
Sofia Hanses
Vänortsvägen 22 B:27
977 54 Luleå
Tel 073-038 24 80
Georg Salmi
Armévägen 19
974 43 Luleå
Tel 070-515 04 88
Berit Salmi
Armévägen 19
974 43 Luleå
Te. 0920-657 10
Maria Numan
Bälingevägen 11
975 94 Luleå
Tel 0920-25 24 68
Monica Ökvist
Kungsgatan 30
972 31 Luleå
Tel 070-651 17 06
Marianne Alatalo
Storgatan 47
972 31 Luleå
Tel 070-616 36 28
Ragnar Alatalo
Storgatan 47
972 31 Luleå
Tel 0920-25 44 58
4
Lulebygdens Forskarförening – Nr 75, september 2011
Norrbottens landsfiskalsdistrikt
Text: ARNOLD LAGERFJÄRD
Från den 1 augusti 1948 anställdes jag som landsfiskalselev av länsstyrelsen
i Norrbottens län. Då fanns det 23 distrikt i länet, som omfattar landskapet
Norrbotten samt norra delen av Lappland. Därtill fanns i Luleå stad stadsfiskal och stadsfogde. Landsfiskalen var i de flesta fall polischef, åklagare och
utmätningsman inom sitt distrikt. Till sin hjälp hade han ibland biträdande
landsfiskal samt kontorspersonal och fjärdingsmän. Fjärdingsmännen var
i allmänhet både polismän och exekutionsbiträden, sistnämnda för att ta in
restskatter m m. Den 1 januari 1965 blev det ny organisation, då landsfiskalens tre roller fördelades på nya myndigheter. Utmätningsmannen kom att
kallas kronofogde, som till sin hjälp hade kontorspersonal och kronoassistenter. Sistnämnda började av tidningar kallas kronofogde, varför kronofogdens titel förtydligades till chefskronofogde. Jag valde kronofogdebanan –
bl a tyckte jag den var mest ”civil”.
M
in avsikt med denna redogörelse är att visa vilka distrikten
var samt vilka som innehade tjänsterna under tiden fram till omorganisationen. Då länsstyrelsen betalade
lönerna har jag fått en del uppgifter
därifrån. Vidare har jag tagit ur mitt
minne, som inte kan antas vara helt
felfritt. Och så har jag frågat medarbetare från den tiden. Dem jag nämner har tjänstgjort åtminstone under
någon del av tiden 1948 – 1964, inte
nödvändigtvis samtidigt. Det blir
inte en ren uppräkning, utan jag vill
gärna berätta om någon händelse ibland.
MÖTE MED LAPPMARKSDOKTORN
Närmast Västerbottens län fanns fyra
distrikt, bl a Piteå norra och södra distrikt. Därefter Arvidsjaur med Lennart Cedrenius som chef. En sommar
i slutet av 1950-talet vikarierade jag
för Bertil Rosenlund i Arjeplog. I
bilen hade jag radio med dåtidens
enda program – det försvann någon
mil före Arjeplog. Kontoret var i ett
äldre hus vid Hornavans strand – det
kändes litet ödsligt när man som jag
kom från den prunkande grönskan
i Gammelstad. På övre botten hade
Rosenlund med fru Maja sin bostad,
som jag fick använda. En kväll väntade jag ett telefonsamtal. Jag tog ett
bad i badkaret. Då ringde telefonen,
och jag landade på korkmattan med
våta fötter. Med högsta fart kanade
jag mot den höga tröskeln och slog
i med stortån. Blodflöde direkt! Till
telefon: ”Träffas Maja?”
Då min stortå kanske behövde
läkarvård ringde jag doktorn. Einar Wallquist svarade. Jag antog att
han kände alla och att jag borde tala
om vem jag var, så jag sa: ”Det är t
f landsfiskal Lagerfjärd”. Han sa åt
mig att komma nästa morgon.
Väntrummet var långsmalt med
ingång längst ner på ena långväggen.
Längs den andra långväggen satt en
lång rad äldre personer. Jag satte mig
litet blygt nere vid dörren. Efter en
stund öppnades en dörr, och den kände författaren av ”Kan doktorn komma?” steg ut. Han tittade från höger
ansikte för ansikte. Jag antar att han
kände igen alla. Sedan hans blick avverkat hela raden stannade den på
mej. Med en obetalbar gest satte han
upp fingret i luften och sa: Ӏr det Рt
f?” Det visade sig i alla fall inte vara
så allvarligt med min tå.
År 1966 besökte jag Silvermuséet
och talade med dess skapare, Einar
Wallquist. Senare skrev jag ett brev
och frågade om lodbössor, som jag
höll på att utreda. Inget svar. Några
år senare stannade jag med bil på
planen vid muséet och började gå
mot bron. Doktorn stod på bron och
tog avsked av en busslast besökare.
Sedan tittade han åt mitt håll. Ögonblickligen höjde han sitt finger och
började: ”Ja, det där brevet svarade
jag inte på...” Jag som har så svårt
att känna igen ansikten blev djupt
imponerad av hans förmåga på det
området.
Ännu några år senare hörde jag
Wallquist guida en norsk familj. Han
berättade om att sätta fil i gamla tiders långsmala och grunda träfat:
”Och när katta kunde gå på filet utan
att trampa genom, då var filet färdigt!”
I Älvsbyns distrikt ovanför Piteå
var Åke Eriksson chef.
LULEDALEN
I Nederluleå distrikt var jag biträdande landsfiskal 1957 – 1964. Min
uppgift var i första hand att vara
åklagare. Chef var Bernhard Rutfors,
som nog härstammade från Karesuando. Kontoret fanns i Luleå Gamla
Stad, en mycket idyllisk plats med
stor medeltidskyrka och Sveriges
största kyrkstad med flera hundra
kyrkstugor. Distriktet låg runt det
nya Luleå och innefattade Bergnäset.
Jag tyckte verkligen om platsen, och
befolkningen var bra att ha att göra
med. Nederluleå kommun var mycket välvillig mot sin ordningsmakt i
viss motsats till där jag närmast kom
ifrån, Nederkalix.
I Överluleå distrikt var den gamle
Gustaf Kristiansson chef. Exekutionen i Bodens stad hörde också till
distriktet. Från början fanns vad jag
minns stadsfiskal i själva Boden.
I Boden satt också landsfiskalen
Petrus Erland Berg trots att hans distrikt Edefors började först ett par
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 75, september 2011
a
mil uppåt älvdalen. Han utfärdade
min första vapenlicens 1946. En
äldre polisman berättade många år
senare om en tjänsteresa P E Berg
gjorde till Svartlå tilllsammans med
en fjärdingsman. Det var förbjudet
att ljustra efter fisk. Ute på älven
flammade fiskarnas eldar på båtarna.
Berg gick in till en bonde och bad
att få låna båten. Jo det gick bra.
Bonden gick ut på backen, formade
en strut med händerna kring munnen och ropade: ”Hor I! Kom at ve
baatn! Hånn landsfiskal Berg sko hå
baatn”! Av någon anledning slocknade alla eldar tvärt.
I Jokkmokks väldiga distrikt residerade Erland Ström, känd för sin
samling av samiskt silver. Den finns
nu på muséet Ajtte i Jokkmokk. Senare var Olle Nordgren chef, kanske
också Rolf Gabrielsson. Om man ser
på en karta så ligger kyrkbyn Jokkmokk halvvägs mellan Bottenviken
och norska gränsen, dit distriktet
sträckte sig. Det var större än Värmland.
BOTTENVIKSKUSTEN
Råneå distrikt ligger nu inom Luleå kommun. Där fanns landsfiskalen Ragnar Betzberg, senare Hugo
Rhenman. Ragnar var småväxt, vilket kunde ge vissa möjligheter till
roligheter. Han hade en kontorspolis
Birger Ström, som var mycket för
att diskutera och ha rätt. Personalen
hörde en gång Ragnar klaga på sin
hälsa och säja, att han skulle gå på
apoteket och köpa ett gift och ta livet av sej. Birger kunde förstås inte
låta det passera utan vidare, så det
blev en livlig diskussion. Sen hämtade Birger en uppslagsbok och kom
högt läsande: ”X är ett verksamt gift
för utrotande av smärre skadedjur!”
(Jag kommer inte ihåg giftets namn
och skriver det därför som X).
Bror Granberg var landsfiskal i
Töre distrikt med två poliser, senare
inkorporerat med Nederkalix.
I Kalix började jag alltså som
elev. På den tiden ganska nära efter
Finlands svåra krig kom diverse finnar vandrande på nätterna och gjorde
inbrott i små butiker och stal korv
och cigaretter. Sen låg dom över dan
i nån hölada. En gång åkte jag med
fjärdingsman Rikard Olsson och
hans son Birger riksväg 13 (senare
E4) uppåt mot Töre. Rikard stanna
med bilen, och så fick jag och Birger
springa över åkrarna och titta i ladorna. En tung pistol klappade mig på
låret när jag sprang; den hade chefen
plockat ur sitt kassaskåp. Två poliser
körde mot Sangis. Hade dom varit
lika noga som vi så hade två finnar
gripits den dagen.
Annars var det att sitta på nätterna
i nån vägkorsning och vänta när dom
kom vandrande. Samma var det när
pojkar rymde från Johannisbergs
skyddshem. Och dom kom gärna
i stulen bil. För dom behövde man
bara vakta åt söder.
Chef var B, som någon gång visade ett körkort från 1925. Men han
använde det aldrig, han cyklade. Jag
var hans biträdande 1954 – 1957. Jag
vill beteckna B som en hedersman
av den gamla stammen. Som han var
polischef är det förstås litet smärtsamt att konstatera, att hans intresse
för moderna tiders trafikbestämmelser inte var särskilt framträdande,
vilket i hög grad även gällde folket
i Kalix. I mitten av 50-talet infördes
stopplikt vid huvudled. Två år senare
kom statspolisen för en tre dars kontroll i Kalixtrakten. Efter två dagar
hade de tagit över 60 syndare. Köpmangatan/riksväg 13 genom Kalix
centrum var t ex huvudled. Till lunch
och middag hos systern på Manhem
cyklade B in på huvudleden. Efter de
två dagarna med statspolisen kom B
in till mej med tummen i västen och
plirande över glasögonen: ” Kanske
man ändå måste börja stanna vid huvudleden!”
Curt Ohlson var chef för skyddsområdespolisen i Kalix, vilken inte
hörde till vår organisation. Vi åt middag på samma ställe. Han berättade,
att en mörk kväll for de ut och kollade cykellysen. ”Men efter en stund
kom B cyklande utan lyse, och då for
vi hem!”
Före 1965 var landsfiskalerna
med personal statliga medan däremot poliserna var kommunala. Det
innebar bl a att kommunen bekostade
utrustning för poliserna. Vi fick två
nya polistjänster, besatta av Stig Johansson och Herman Larsson. Dom
5
behövde förstås skrivmaskiner och
gick till kommunalkontoret. Kommunalkamrer Pettersson stod bredvid en kvinnas kontorsplats. ”Ja, hon
här behöver en ny skrivmaskin. Så ni
kan ta den hon har nu!” Det var hans
sätt att visa missaktning för polisen.
Till utomordentlig skillnad från vad
jag något senare fick uppleva i Nederluleå. Det visar med största tydlighet vilka missförhållanden det kan
bli om något överförs från staten till
kommunerna. Skolorna har överförts till kommunerna. Jag hoppas att
skillnaden inte blir så stor som den
var hos den kommunala polisen.
Som åklagare vid tingsrätten i
Kalix fick jag ibland möta en ung
och sympatisk försvarsadvokat, som
hette Björn Wahlström. Han blev
med tiden känd industriman och stålverkschef.
En söndag fick vi per telefon
meddelande, att ett inbrott skett i ett
vapenförråd i övre delen av samhället. Stig, Herman och jag for dit.
Förövarna hade gett sig av i snön,
som var 20 á 30 centimeter djup. Jag
gick direkt efter och passerade snart
ett mausergevär som lämnats i skogen. Spåret ledde till utkanten av Kalix. Då jag var ensam där kände jag
behov av bistånd och sköt ett skott i
luften med den pistol jag hade med
mig. Ingen polis dök upp. En bodde
i villa i närheten och var troligen inte
hemma. Måndan därpå berättade en
annan äldre polisman att någon ringt
honom och berättat om skottlossningen. Men han gjorde ingenting.
Det skulle varit nu när folk som ser
en bössa eller hör ett skott blir alldeles hysteriska!
Stig och Herman for under tiden
till Johannisbergs skyddshem på
andra sidan Kalix älv. Sex blöta byxben avslöjade tre gärningsmän.
I Kalix visade polismannen med
högsta tjänsten tendenser att mobba
en äldre kollega. Det skapade otrivsel, och jag blev mycket glad när
landsfogden – länets polischef – erbjöd mig att flytta till Gammelstad.
I Haparanda chefade Per Franzén.
Där fick man lära sej, att när finnar kom in i något ärende så skulle
man säja: ”Olkaa hyvä istukaa!” D
v s varsågod och sitt! För övrigt var
a
6
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 75, september 2011
det noga med gränsen på den tiden.
Hade man inte vanligt pass så kunde
man ha rajapassi (gränspass). Det
skrev vi ut på vårt kontor.
INÅT LANDET
Överkalix distrikt låg norr om Nederkalix. Där fanns Erik Anjou, kanske också Ragnar Persson.
Norr om Haparanda fanns Övertorneå med Torsten Utterström.
Landsfiskalerna brukade prata om
hans statistikjakt, att han lät diarisera telefonsamtalen. Och att han
därmed fått den löneförhöjning som
en annan landsfiskal borde ha fått.
Torsten flyttade till Piteå, och Övertorneå minskade med tiotusen poäng. Jag var intresserad av det där.
Så när Rutfors och Granberg pratade
om saken sa jag: ”Har ni sett att Torsten tagit med sej tiotusen poäng till
Piteå?” Dom skrattade.
I Korpilombolo fanns Marcus Suvén. Och i Pajala Torsten Lindahl,
känd för sitt ilskna humör. Den som
inte blivit utskälld av Torsten Lindahl är nog inte värd nånting. Jag var
landsfiskalsaspirant på länsstyrelsen
när jag fick min per telefon. En annan aspirant övergick till annan verksamhet. Det har sagts att det berodde
på Lindahl. När Lindahl flyttade till
Övertorneå kom Ragnar Persson.
MALMFÄLTEN
I Gällivare kommun fanns tidigt tre
distrikt. Ett var Malmbergets distrikt.
Det var nog något slags LKAB-distrikt, och det fanns inte kvar när jag
sommaren 1952 första gången kom
till Gällivare. Sedan fanns Hakkas
distrikt. Men dess chef Söderberg
satt i Gällivare, miltals från där hans
distrikt började.
Axel Köhler hade nyligen avgått
i Gällivare distrikt och efterträtts av
Nils Johansson. Jag hyrde ett rum hos
Köhler i hans villa uppe vid skogskanten. Kontoret hade två rum i ett
gammalt hus. Sedan fanns ett rum
för polisen samt celler för fångar. Jag
minns att kungen passerade i kortege
förbi huset; jag och en polisman var
på kontoret.
Befolkningen var i hög grad finsktalande. Åtminstone i östra delen av
kommunen hade man nog som prin-
cip att aldrig erkänna någonting för
den svenska överheten och polisen i
synnerhet. Så när jag senare kom till
kusten blev jag fullständigt överraskad av att folk erkände saker trots att
man inte hade bevis. Vid denna tid i
Gällivare var det vanligt att man satt
och vaktade kvällar och nätter när
någon hittat en hembrännares spritfabrik.
I Kiruna fanns Walter Ericsson.
Han hade nog något samarbete med
säkerhetspolisen.
LÄNGST I NORR
I Vittangi var nog Ragnar Persson
chef någon tid. I Karesuando var det
Nils Savonen. Sedan kom Olle Styrman, ”den flygande landsfiskalen”.
I Norrbottens-Kuriren den 30 september 2009 under ” för 50 år se-
dan” berättas: ”Landsfiskal Ragnar
Person, Pajala, och landsfiskalsaspiranten Olof Styrman, Pajala, kraschlandade på söndagskvällen med
Styrmans sportflygplan på en åker
norr om Pajala.” Planet blev liggande
med hjulen i vädret. Inga personskador. Man spanade efter tjuvskyttar
när man fick motorfel. Styrman fick
senare tjänst i norra Dalarna.
UTBILDNING
När jag började krävdes juridisk
utbildning vid universitet eller högskola samt polischefskurs. Då hade
de äldre landsfiskalerna något som
kallades landsfiskalsexamen. Jag
tror att det var något som sköttes av
länsstyrelsen l
ARNOLD RÖRLING
– en bortglömd författare
Text och illustrationer: LEIF LARSSON. Luleå
Arnold Rörling, en skrivmaskin och en stor gustaviansk
säng i ett mycket litet hyresrum hos en statarfamilj
i Åkers styckebruk i Södermanland. Rummet var för
litet för att ett bord skulle
rymmas. Sittande i sängen
skrev den blivande författaren Arnold Rörling manus
till sin första roman. Runt
omkring rasade världskrigets stormar. Finlands heroiska kamp mot den ryska
övermakten har just slutat i
ett nederlag, stöveltrampet
från Tyskland har under våren hunnit in i Danmark och
Norge. Finland var sargat.
Danmark var kuvat; Norge
likaså och bägge var ockuperade av Tyskland. Vid Sveriges gränser låg svenska soldater i beredskap.
ARNOLD RÖRLING
Tecknat efter foto i
norrbottensförfattare.se
Norrbottniska författare har i
alla tider lämnat hembygden så fort
som möjligt för att utvecklas och
för att förverkliga sig själv och sina
drömmar. Eyvind Johnson (född i
Björkelund) blev europé och bodde
i Paris och Berlin. Birger Vikström
(född i Södra Bredåker) drog som de
flesta andra iväg till Klarakvarteren
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 75, september 2011
a
i Stockholm, levde ett bohemiskt liv
och dog ung i lungsot.
Arnold Rörling hade också gjort
uppbrott, i två steg. 18 år gammal,
då den ekonomiska depressionen
drabbade världen, hade han lyckats
låna ihop pengar till två studieår på
Sunderbyns Folkhögskola. Äntligen
fick han utveckla sin talang och sitt
språk. Den första novell han fick publicerad var i skolans tidning Nordanbygd .
Efter två berikande år var han
tvungen att återvända till arbetslöshet och drömmar om att bli författare.
Till slut satte han sig på tåget söderut
(1937). Han lyckades få jobb, först
på en cementfabrik, sedan i en fabrik i Åkers styckebruk där man tillverkade gasmasker för det svenska
försvaret. Man arbetade i 8-timmars
skift. Under fripassen skrev Arnold
Rörling om rallare, ett mer hanterligt
och gripbart ämne än krigets kaosartade värld runt omkring, dagligen
rapporterade i radions utsändningar.
Året var 1940 och han var 28 år.
1941 kom Arnold Rörlings debutroman ut. Det var Rallare i by. Han
hade deltagit i Folket i Bilds romanpristävling och vunnit andra pris. På
Folket i Bilds förlag Tiden gavs boken ut.
ARNOLD RÖRLING föddes den
5 augusti 1912 i Inbyn, Boden, några
kilometer norr om Skogså. Han dog
den 26 april 1972 i Boden. Fadern,
som en tid hade varit rallare, var
skogsarbetare och småbrukare. Familjen hade sju barn. Fattigdomen
var svår. Ändå upplevde Arnold att
han haft en bra barndom.
För Arnold Rörling var yrkesvalet
i stort sett bestämt redan från första
början. Efter de sex åren i skolan
förväntades alla barn börja bidra till
den gemensamma försörjningen.
För pojkar fanns bara skogsarbete
att välja. Arnold Rörlings drömmar
om att bli författare betraktades som
enbart orealistiska drömmar. Men
ynglingen från Inbyn passade varken
fysiskt eller intressemässigt för tungt
kroppsarbete.
Rallare i by (1941) handlar om
hur ett järnvägsbygge förändrar
förutsättningarna för alla i en bygd.
Boken mottogs positivt, men en del
”Stockholmskritiker” hade gärna sett
mer av psykologi. Arnold Rörling
svarade att han velat berätta rakt och
rättframt och hade inte alls avsett att
skriva psykologiskt. Dessutom påpekade han för dessa att han ansträngt
sig för att inte späda på den, som han
uppfattade, snedvrida norrlandsromantiken, som dessa kritiker gärna
återkom till.
Arnold Rörling gjorde sedan något ovanligt för att vara en författare
om brutit sig loss från hembygden i
norr. 1943 återvände han till Boden
och fick jobb som kulturjournalist på
Norrländska Socialdemokraten i Boden. Vid sidan om fortsatte han att
skriva romaner. 1946 kom Vi väntar
våren, en bok om skogsarbetare och
småbrukare, följd av fortsättningen
När sol går upp (1947). Enligt Norrländsk Uppslagsbok var Rörling en
berättarbegåvning med stor egen erfarenhet, vilket gav tyngd åt det han
skrev.
Arnold Rörling hade ett starkt
historiskt intresse. Tre av hans åtta
romaner hade detta tema. Den första
hette Häxeld (1948). Den handlar
7
om häxhysterin under 1600-talet
och hur den utspelades i Norrbotten.
Den andra var Silvernatten (1950)
och tar upp stormaktstiden och förhoppningarna om att kunna bryta
ädla metaller ur Norrbottens berg
under drottning Kristinas tid. Sist
kom Facklan i min hand (1964) som
skildrar händelser under 1700-talet.
Huvudpersonen heter i boken Bäfverheim lika med stormannen Meldercreutz, som grundade järnbruket
Melderstein i utanför Råneå. Som
många andra gruvprojekt slutade allt
i katastrof och nederlag.
Många av Arnold Rörlings böcker
har handlingen förlagd till skogsbygderna mellan Luleå och Kalix älvar.
1966 kom så Arnold Rörlings sista
skönlitterära bok, Drömmar undanbedes. Till stor del är boken självbiografisk. Den handlar om en vek
yngling, Joel Dolk, som har svårt att
förverkliga sina drömmar om frihet.
Arbetet i skogen och på småbrukets
jordbruk var ingen framtid för honom, tyckte han. Förr eller senare
skulle ha ta sig ur det som han såg
som ett rent slaveriet för brödfödan.
Tecknat efter bokomslaget 1966.
Originalteckning av Stig Södersten.
a
8
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 75, september 2011
Han ville kunna bestämma över sitt
Eget liv och drömmen om att bli författare släppte honom aldrig.
1968 gav Arnold Rörling ut sin
sista bok tillsammans med Nils
Unga. Det var En tidning växer fram
och den handlar om Norrländska Socialdemokraten.
Tyvärr står det inte mycket om
Arnold Rörling i svensk litteraturhistoria, inte ens i böcker om svenska
arbetarförfattare. Detta trots att han
betraktades som en stor berättarbegåvning med mycket goda kunskaper om det han skrev om. Märkligt
är också att i den bok på nästan tusen
sidor som Bodens kommun gav ut
1980, nämns Arnold Rörling endast
på två ställen och då med syftning
på boken om Norrländskan. Inte ett
ord om honom. Författarna är helt
bortglömda. Eyvind Johnson (Nobelpristagare!) nämns i förbigående
då stenbrottet i Näsberg tas upp, Birger Vikström nämns inte alls och inte
heller Stina Aronson, som visserligen inte är född i Överluleå men som
dock bodde många år i Sandträsk.
Inte heller tror jag att det uppmärksammats att efter Arnold Rörlings död 1972, instiftades ett stipendium för författare från Arnold
Rörlings fond. Det hette 1973-2008
Rörlingstipendiet. 2008 bytte det
namn till Norrlands litteraturpris. 37
gånger har priset till Arnold Rörlings
minne delats ut av Norrländska litteratursällskapet (som jag tror att Arnold Rörling var med och grundade).
Bl.a. Gunnar Kieri, Anita Nilsson,
May Larsson, Mikael Niemi, Maria
Vedin, Anita Salomonsson och Mattias Alkberg hör till dem som fått stipendiet. Det delas varje år ut i augusti
månad och pristagaren tillkännages
på den ort där Norrländska litteratursällskapet har sitt sommarmöte.
Källor:
norrbottensförfattare.se
Norrlands litteraturpris
(Wikipedia)
Norrländsk uppslagsbok
Spåret lockar vid källan
(Kantele förlag)
E-postkontakt:
[email protected]
ARNOLD RÖRLING
Verkförteckning
1941 Rallare i by.
Roman (Folket i bild)
1946 Vi väntar våren.
Roman (Folket i bild)
1947 När sol går upp
Roman (Folket i bild)
1948 Häxeld
Roman] (Folket i bild)
1949 Sång till psalmodikon.
Noveller (Tiden)
1950 Silvernatten.
Roman (Folket i bild)
1964 Facklan i min hand
Roman (Tiden)
1966 Drömmar undanbedes.
Roman (Tiden)
1968 En tidning växer fram. NSD [Norrländska Socialdemokraten] 50 år. Tillsammans med Nils
Unga (Boden: NSD)
Kommentar
Har haft förmånen att arbeta på
NSD under en del av den tid Arnold Rörling var kulturskribent vid
tidningen. Och då kan jag inte undgå att citera hur han i boken Drömmar undanbedes på ett underbart
sätt beskriver när Erik (ägaren till
sågverket) startar upp råoljemotorn
varje morgon. Man riktigt känner
hur marken vibrerar under kolossen, rökringarna stiger mot skyn
och motorljudet varierar beroende
på belastningen.
”Erik har hustru och skall snart
bli far. Säkert får han många barn.
De kommer att få det bra, åtminstone om han älskar dem lika högt
som han älskar Bolindern, den
oljedrickande guden, som tronar
stadigt på sin bädd av fjortontumstallar, formskön ståtlig och ädel.
Välmående, med inoljat gjutgods
och blänkande specialstål. Varje
morgon värms kolvsystemet upp
av Eriks dånande blåslampa. Han
smeker stålet med sina händer, putsar det med vitt trassel... Han sätter
skuldran mot svänghjulet och hjälper det på traven. Det fantastiska
hjulet, avvägt på milligrammet,
utstrålar kraft också när det står
stilla. Men stillastående är onaturligt, improduktivt, ekonomiförstörande... Hjulet måste gå runt, först
sakta, sakta...
Eriks blick, när det accelerar...
När rätta varvtalet är inne...
Den som sett Erik Lind då, glömmer honom aldrig!
Då snurrar de polerade remskivorna på tomgång, ur stålgudens
vertikala plåtrör kommer blå rökpuffar, som stöter undan varandra
snabbare och snabbare... Saligt leende, befriad från spänningen och
med sann njutning avspeglad i
handens rörelse ökar Erik varvtalet ännu litet till. Han kontrollerar
bränslepumpen och kastar en blick
på kylaggregatet, den stora vattentunnan som Sangis (en arbetare)
matar med snö varje dag.
När nu allt pekar på klart tar
Erik träspaken och knuffar klingans
breda drivrem ut på motoraxelns
transmission. Och klingan sjunger!
Produktion, produktion! Med högra
knät ger Erik sågbänken en liten
impuls och bänken rusar bakåt. Där
stoppas den i exakt sekund av eftersågarens vänstra hand. Goda sågare
läser varandras tankar, de behöver
inte ropa och skrika. Samtidigt sliter båda lyftkroken ur bältet, samtidigt hugger de järnklon i samma
stock, lyfter in den på bordet, riktar
in den, snabbt, snabbt! Och bordet
rör sig framåt, klingan tjuter: Tjurgran, tjurgran! Stålguden i skjulet
stampar, hostar skräller. Den tar
sats, spyr ut gråare rök, blir starkare
då och orkar...
Erik Lind ler. Nog orkar Bolindern...”
Kan det bli mer talande? Och
visst minns man barndomens råoljemotor, fast vad jag minns var
Östlings en Säffle-motor. Böckerna
finns på biblioteket. Och finns de
inte på ditt bibliotek, går dom att
beställa från annat bibliotek
Åke Östling
l
9
Lulebygdens Forskarförening – Nr 75, september 2011
Några soldatöden under
Stora Nordiska kriget
Text: ANDERS SANDSTRÖM
Stora Nordiska kriget utbröt som ett resultat
av det förbund som Sveriges närmaste grannar,
Danmark-Norge, Ryssland och Polen, hade ingått
i syfte att anfalla det svenska riket. Man önskade
återta de områden som förlorats under föregående århundrade. Därför mobiliserades den karolinska armén, förmodligen den bäst utrustade och
bäst övade armé som Sverige någonsin ställt upp,
V
ästerbottens
regemente
mobiliserades och avmarscherade söderut under sekondchefen överstelöjtnant Anders
Lagercronas befäl i januari 1700.
Västerbottningarna synes dock inte
ha deltagit i de inledande striderna i
Danmark eller i slaget vid Narva år
1700, utan överfördes till Livland i
april 1701. Därefter bevistade man
övergången av Dunaströmmen 1701
a
samt alla följande fälttåg i Polen,
Saxen och Ryssland. Under denna
tid skedde ständiga nyrekryteringar
och kompletteringar av manskapet
i hemlandet. Bland de slag regementet deltog i kan nämnas Klissow 1702 9/7, Fraustadt 1706 3/2,
Holowzyn 1708 /7 och Malatitze
1708 31/8 samt Poltava 1709 28/6.
Vid sistnämnda tillfälle var man en
del av generalmajor Roos, till under-
Soldater ur Västerbottens regemente, modell 1683 och 1696.
Ur Alf Åbergs och Göte Göranssons Karoliner.
Västerbottens regementes
kompanifana modell 1686.
gång dömda, anfallskolonn mot de
ryska redutterna (befästningsverk).
De som inte stupade vid detta anfall
tillfångatogs senare på slagfältet eller kapitulerade med armén.
Efter katastrofen vid Poltava utgick order från Karl XII i Turkiet om
att helt nyrekrytera samtliga i fält
mot Ryssland stående infanteriregementen. Så skedde också i Västerbotten under vintern 1709-1710, men
denna gång fick man endast ihop 888
soldater, de flesta mycket unga (1620 år). Från Luleå och Råneå socknar rekryterades 138 man och av
dessa kommenderades hälften till
Nymunde och hälften till Reval som
befästningsmanskap. På dessa orter
dukade dock de flesta under i en svår
pestepidemi som härjade bland de
instängda försvararna. I mars 1711
återkom blott 18 soldater till Västerbotten från Reval via Stockholm.
Vintern 1711-12 återuppsattes
Västerbottens regemente ännu en
gång, nu under ledning av den nye
regementschefen Magnus Cronberg.
Denna gång uppgick styrkan till 891
man, men av dessa hade man varit
tvungen ta ut ca 300 bönder som
tills vidare fick stå hemma i landet.
Resterande manskap reste till Stockholm våren 1712 och därefter till
Bohuslän. Efter diverse mellanspel i
Gävle, Stockholm och Östergötland
återkom regementet till den västra
fronten. Där deltog man bl a i försvaret av Strömstad 1717, genomled
en svår influensaepidemi som dödade 400 man ”innan vårdagen 1718”
samt deltog i kungens norska fälttåg
hösten samma år. Först i maj 1719
återkom det hårt decimerade regementet till Umeå. Både före och efter
denna tid härjade ryska kosacker och
a
10
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 75, september 2011
flottstyrkor längs Norrlandskusten
och det var lite som befolkningen
kunde göra. Först när fred slöts i
Nystad 1721 kunde en pinad landsända få ro.
Västerbotten ställde under hela
kriget upp med 5 418 soldater, av
vilka ca 10 procent återkom oskadda.
De flesta avled i farsoter i främmande land och en del stupade på marsch
och i fält. Motsvarande siffror för
Luleå och Råneå socknar uppgår
till 939 soldater eller nästan två man
från varje bondehushåll under perioden 1700-21. Resultatet kan också
avläsas med skrämmande tydlighet i
jordeböcker och mantalslängder, där
många hemman har änkor som hemmansbrukare eller ligger öde. Som
en sista reminiscens från kriget kan
man kanske se den notis som finns
införd i socknens död- och begravningsbok den 1 mars 1788. Då avled
nämligen den gamle avskedade rustmästaren Erik Hallbom ifrån Hertsön
av ålderdom, 96 år gammal. ”Han
har warit med Konung Carl XII och
såg, då han blef skuten uti löpgrafwen wid Fredricshall i Norige. Har
fördt en mycket dygdig och Christelig wandel och är den sista här i Luleå af dem, som warit med Sal. Kong
Carl XII.”
Den stora byn Alvik i södra delen
av socknen, hade enligt roteringskommissionens beslut år 1695 att
underhålla hela nio soldater, varav
två (nr 8 resp 16) i samarbete med
grannbyarna Ersnäs och Långnäs.
Som vi kommer att se så blev denna
skyldighet en dryg börda för byn.
Under de 21 år som kriget pågick
fick bönderna utrusta hela 57 knektar,
varav minst 39 avled eller försvann i
rysk fångenskap efter Poltava. Alltnog här är i korthet historien om ett
antal soldatöden under stormaktstidens slutskede.
Nr 8 – Grönberg
Hindrich Sigfridsson, antagen
och lejd av Erik Larsson i Alvik
1683, tidigare trumslagare vid kapten Bohles tremänningar, flyttad från
rote nr 11 och placerad på denna rote
vid roteringen 1695, sannolikt stupad vid Poltava 1709 eller död i rysk
fångenskap.
Jöns Jönsson, antagen vid återuppsättningen av regementet 1710
och kommenderad till Nymunde
28/5 samma år, sannolikt död i pesten på denna ort.
Olof Jönsson, f 1671 d 1740 8/2,
föräldrar Jöns Olofssons o h h Christina Larsdotter på Alvik nr 21 ”JörsÅosch”, antagen vid uppsättningen
av det tredje regementet 1712, står
hemma i landet eftersom han har
hemmansbruk och utbytt i februari
1714. Gift med Ella Eriksdotter.
Olof Olofsson, f 1695 d 1715 25/9,
antagen 1714 20/2 och kommenderad på flottan 1715 25/6, uppges då
vara ogift och kunde läsa, sannolikt
död under denna kommendering.
Jonas Christiersson, f 1691 d 1768
20/4, föräldrar Christier Jönsson o h
h Lisbetha Jonsdotter på Långnäs
nr 8 ”Jäon”, antagen 1716 10/7 och
förflyttad till roten nr 88 Dryg i juni
1718, förflyttad till roten nr 20 Orre
i november 1719, utbytt 1724 9/4
och ersatt med brodern Johan Christiersson. Gift 17213 24/12 med Sara
Hansdotter, f 1687 d 1768 29/4, ifr
Unbyn.
Måns Olofsson, f 1698 20/11 d
1759 10/8, föräldrar Olof Olofsson
o h h Karin Larsdotter på Ersnäs nr
14 ”Dålas”, antagen i februari 1718
och avgått 1728 11/7 p g a att han har
hemmansbruk i Ersnäs. Gift 1743
20/2 med Brita Larsdotter, föräldrar
Lars Olofsson o h h Marget Larsdotter på Antnäs nr 3. Måns blir senare
utsedd till tolvman vid häradstinget.
Nr 9 – Lund
Jöns Jönsson, d 1706 16/3, antagen 1691 och överförd från 17:e
roten till denna rote vid roteringen
1695, finns med på en lista över
”nyss avgångne Såldater” den 20 juli
1706, vari klart utsäges att 18 man
vid Livkompaniet ska ersättas, möjligen stupad vid Fraustadt.
Olof Ersson, antagen vid komplettering av regementet 1707 och
utgången samma år, sannolikt stupad
vid Poltava eller död i rysk fångenskap.
Anders Ersson, antagen till korpral
vid återuppsättningen av regementet
i januari 1710, kommenderad till
Nymunde 1710 28/5 och efterläm-
nad sjuk därstädes i oktober samma
år, sannolikt död i pesten som rasade
på denna ort.
Anders Persson, f 1683 d 1717
8/8, antagen vid uppsättningen av
det tredje regementet 1711, då han
uppgavs vara gift, sannolikt död i
fält.
Jöns Hansson, d 1719, antagen i
februari 1718, sannolikt död under
marschen hem.
Per Persson, f 1682-85 d 1760
29/11, antagen till soldat för roten nr
28 Rolig i maj 1716 och flyttad till
denna rote i november 1719, avsked
1735 5/7 p g a att han var gammal och
bräcklig samt saknade en del tänder.
Bonde på Alvik nr 17 ”Lund”, vilket
hemman legat öde 1697-1702 och
1709-24, varefter det upptogs på sju
års skattefrihet. Per var gift med Karin Olofsdotter, f 1687 d 1778 16/11,
och hemmanet övertogs sedan av sonen Olof Persson.
Nr 10 - Förstman
Nils Olofsson, antagen 1691 och
på denna rote vid roteringen 1695,
sannolikt stupad vid Poltava 1709
eller död i rysk fångenskap.
Christman Matsson, f omkr 1690
d 1710 10/9, son till herredagsmannen Mats Jonsson o h h Anna Pålsdotter på Alvik nr 8 ”Mäss”, antagen
till korpral vid återuppsättningen av
regementet i januari 1710 och kommenderad till Reval där han och
många andra dukade under i pesten som rasade i staden. Gift med
Ingeborg Hansdotter, som var dotter till Hans Jönsson på Ersnäs nr 2
”Åpars”.
Jöns Matsson, f 1686 d 1718 9/3,
äldre bror till föregående soldat, antagen vid uppsättningen av det tredje
regementet 1712 och avancerat till
korpral i april samma år, därefter rustmästare vid kompaniet den 23 september 1717 och därvid antagit det
mer ståndsmässiga namnet Ahlroth,
erhöll sekundförares grad den 14 januari 1718. Västerbottens regemente
var under vintern 1717-18 förlagt i
Bohuslän och där drabbades man av
en svår sjukdom, som lade större delen av manskapet på sjukbädden. Det
sägs att ”innan vårdagen 1718” hade
400 man dukat under. Jöns Matsson
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 75, september 2011
a
var sannolikt en av dem. Uppgavs
kunna läsa och skriva!
Per Larsson, f 1665 d 1742 14/8,
antagen i januari 1720 och kasserad
1724 12/8. Bonde på Alvik nr 15
”Kristoffer” och gift med Lisbetha
Nilsdotter, f 1677 d 1755 3/9. Dottern Kristina, f 1717 26/9, och hennes man Olof Olofsson ifr Avan nr 5
övertog hemmanet.
Nr 11 - Hwitman
Olof Christophersson, antagen
1691 och avancerat till korpral vid
roten nr 35 Pihl 1705, blev sekundförare under namnet Olof Bergman
1708 5/12 och förare 1709 1/7. Gift
med Brita Olofsdotter i Alvik. Familjen var bosatt på Alvik nr 9 åren
1699 och 1701.
Olof Hwitman, antagen 1706 efter det att företrädaren avancerat till
korpral, utgången 18/8 samma år,
sannolikt stupad vid Poltava eller
död i rysk fångenskap.
Pål Larsson, sannolikt död 1710,
föräldrar Lars Pålsson o h h Sigrid
på Alvik nr 11, antagen vid återuppsättningen av regementet 1710 och
troligen död i den svåra pestepedemi
som detta år härjade i befästningsorterna Nymunde och Reval. Gift med
Margareta Olofsdotter.
Erik Eriksson, f 1692 d 1712
23/11, föräldrar Erik Larsson o h h
Karin på Alvik nr 12, antagen vid
uppsättningen av det tredje regementet 1711-12 och död därefter.
Christopher Knutsson, f 1695 d
1715 22/2, föräldrar Knut Knutsson
o h h Sara på Alvik nr 10 ”Kneot”,
antagen 1714 20/2 och sannolikt död
i södra Sverige.
Lars Pålsson, f 1694 d 1716 20/4,
föräldrar Pål Larsson o h h Margareta Olofsdotter på Alvik nr 11 “Paal”,
antagen i februari 1716 och död på
marschen ut ur landet.
Hindrich Nilsson, antagen 1716
10/7 och förflyttad till profoss vid
kompaniet 1717 26/11.
Lars Nilsson, antagen i januari
1720 och förflyttad till sin egen rote
nr 131 Lake 1724 12/8.
Nr 12 – Berg
Jakob Hedfält, d 1701, antagen
1697 och med på en lista daterad
Rolfs Hååf den 14 december 1701
”oppå afgångne af Lyfcompagnie”,
vilka samtliga skulle ersättas.
Jöns Hedfält, antagen vid utskrivning av ersättningsmanskap 1704
och utgången den 4 juni samma år.
Sannolikt död i Livland eller Polen.
Olof Jönsson, antagen vid utskrivning av ersättningsmanskap 1708
och utgången den 18 augusti samma
år, sannolikt stupad vid Poltava 1709
eller död i rysk fångenskap.
Jöns Hansson, möjligen ifr Alvik
nr 16 ”Thåol”, antagen som korpral i
augusti 1711 och utbytt i april 1712,
till korpral sättes i stället nr 10 Jöns
Matsson Förstman.
Lars Nilson, f 1691-92, antagen
i april 1712 vid uppsättning av det
tredje regementet och uppgavs vid
mönstring 1715 vara ogift och kunna
läsa, vid mönstring 1728 uppges han
vara gift och ha hemmansbruk, varför han utbyttes. Gift 1722 3/12 med
Malin Persdotter, f 1703, föräldrar
Per Eriksson o h h Anna Hansdotter
på Alvik nr 2 ”Lärs-Eisch”. Bonde
på detta hemman under 1720-30-talet, men flyttar sedan till Sunderbyn
nr 17 ”Bäri”.
Nr 13 – Bryggare
Måns Månsson, f 1657 d 1752 3/2,
föräldrar Måns Olofsson o h h Dordi
Anderdotter på Alvik nr 7 ”Måsch”,
antagen 1683 4/7 för eget hemman i
Alvik. Gift med Brita Liten, d 1741,
Sonen Jon Månsson övertog hemmanet.
Anders Bryggare, antagen 1700
och sannolikt utmarscherat med regementet i början av detta år, okänt
var och när han avled i Europa.
Per Andersson, son till Anders
Persson på Alvik nr 22 ”Per-Ändesch”, antagen vid utskrivning av
ersättningsmanskap 1706 och sannolikt stupad vid Poltava 1709 eller
död i rysk fångenskap.
Nils Hansson, f 1682 d 1767
29/12, antagen 1711 och utbytt i maj
1716 eftersom han har hemmansbruk och står hemma i landet. Bonde
på Alvik nr 22 ”Per-Ändesch” och
gift 1711 17/12 med Cecilia Danielsdotter, f 1687 d 1762 15/4, ifr Avan.
Dottern Kerstin Nilsdotter och hennes man Johan Persson ifr Måttsund
11
övertog hemmanet.
Zachris Nilsson, f 1698 d 1718
6/4, föräldrar Nils Ersson o h h Brita
Nilsdotter på Alvik nr 1 ”Bääck”, antagen i maj 1716 och sannolikt död i
Bohuslän.
Per Olofsson, antagen i januari
1720 och utbytt 1724 12/8.
Nr 14 – Bonde
Erik Andersson, antagen vid roteringen 1695 och sannolikt död på
fälttåget i Polen.
Per Bonde; d 1706 2/3, antagen
vid utskrivning av ersättningsmanskap 1704 och utgången 4/6 samma
år, sannolikt död efter sviterna av
slaget vid Fraustadt.
Olof Nilsson, d 1707-08, antagen
vid utskrivning av ersättningsmanskap 1707 och utgången 22/8 samma
år, sannolikt död i Polen eller Ryssland.
Lars Larsson, antagen vid utskrivning av ersättningsmanskap 1708
och utgången 18/8 samma år, sannolikt stupad vid Poltava 1709 eller
död i rysk fångenskap.
Anders Eriksson, f 1692 d 1712
9/12, antagen 1712 och sannolikt
död i landet.
Anders Nilsson, f 1695, antagen
1713 och fångad av ryssen vid
Hangöudd i augusti 1714 när han
var kommenderad på Stockholms
”galeijer”, vidare underrättelser om
hans öde finns ej.
Nils Nilsson, antagen i januari
1715, kan läsa och finns bland de
sjuka i Norrtälje senare detta år, avgått till trossdräng vid Lövångers
kompani 1718 4/7.
Johan Persson Brun, f 1693-98,
antagen 1718 4/7 från trossdräng och
förflyttad till roten nr 24 Björn 1720
18/6, avsked 1735 5/7 p g a ålder och
bräcklighet.
Per Nilsson, f 1695, föräldrar Nils
Andersson o h h Karin Hansdotter på
Alvik nr 20 ”Nis-Ändesch”, antagen
i januari 1720 på roten nr 24 Björn
och förflyttad till denna rote i juni
samma år, vid mönstring 1735 uppges han vara en liten karl som ej uppbär munderingen (uniformen), stupar
i slaget vid Villmanstrand 1741 23/8.
Gift tvenne gånger.
a
12
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 75, september 2011
Nr 15 – Engman
Per Engman, antagen 1697 och
sannolikt med vid utmarschen av
regementet i februari 1700, troligen
död någonstans i Europa före 1708.
Nils Eriksson, antagen vid utskrivning av ersättningsmanskap
1708 och utgången 18/8 samma år,
sannolikt stupad vid Poltava 1709 eller död i rysk fångenskap.
Anders Olofsson, antagen vid
återuppsättningen av regementet
1710 och sannolikt död i pesten i någon av garnisonsorterna Reval eller
Nymunde samma år.
Jöns Månsson, f 1692 d 1713
10/10, antagen vid återuppsättningen av det tredje regementet 1711-12,
sannolikt död i landet.
Lars Persson, f 1697 d 1717 14/11,
antagen 1714 20/2 och sannolikt död
i Bohuslän.
Jöns Nilsson, f 1696-1701 d
1771 24/5, föräldrar Nils Eriksson
o h h Brita Nilsdotter på Alvik nr 1
”Bääck”, antagen i januari 1720 och
erhöll vid mönstring 1728 lov att
som bonde få sätta ”svarsgod” karl
för sig, kvarstod dock till mönstring
1740 23/6 då han som bonde och
sjuklig beviljades avsked. Gift med
Malin Andersdotter, f 1696 d 1772
24/5, ifr Skellefteå.
Nr 16 – Uhr
Nils Olofsson, troligen son till
Olof Nilsson Winter o h h Sissla
Jönsdotter på Långnäs nr 9 ”Leur”,
antagen 1679 8/2 som soldat för eget
hemman i Långnäs på roten nr 17
Luhr, överförd till denna rote vid roteringen 1695.
Per Uhr, antagen vid utskrivning
av ersättningsmanskap 1706 och utgången 18/8 samma år, sannolikt död
i Polen eller Sachsen 1707-08.
Nils Johansson, antagen vid utskrivning av ersättningsmanskap
1708 och utgången 18/8 samma år,
sannolikt stupad vid Poltava 1709 eller död i rysk fångenskap.
Johan Larsson, sannolikt son till
Lars Larsson o h h Kerstin Larsdotter
på Alvik nr 26 ”Ol-Häsch”, antagen
vid återuppsättning av regementet
1710 och kommenderad till Nymunde den 28/5 samma år, sannolikt
död i pesten därstädes.
Från bilens början
Text: S A LAGERFJÄRD
För mycket länge sedan
läste jag i DET BÄSTA
om vilka regler som
infördes i Amerika i
bilens barndom. Olika
delstater kunde väl införa sina bestämmelser.
En sådan var att bilen
var så farlig att en man
med röd flagga måste
gå före bilen! Ett insiktsfullt uttalande var,
att det var så krävande
att köra bil att ingen
kvinna någonsin kunde
mäkta med det.
Min far har för så där trettio år sedan upptecknat en visa från bilens
barndom. Jag antar att det finns de
som kan berätta något om den:
KYRKVÄRDENS AUTOMOBILHISTORIA
Jo saka var den, att min käring börja bråka
och ville burdus liksom herrskapsfolk åka.
Å vår gamla trilla var int nog schangtil,
så ho skull prompt ha en antermobil!
Ja börja förstås strax protestera,
men kärringa ha vant sej att själv få regera.
Så ja fick ge in, min gamla stofil,
å gick bort å hyrde en antermobil.
Först fick ja en läxa där bort i butiken
om skötsel av antermobil-mekanikern.
Och hyrkusken gav mej sitt leaste smil,
när jag åkte bort i hans antermobil.
Nå löckligen kom ja te sist fram te gårla,
där kärringa min sto i siden o pråla.
Ja stanna maskin, ho for in som ett il
o skrek: Här ska åkas i antermobil!
Allt gårdsfolket stod kring oss å flina,
å bocka sej för att vi blivit så fina.
Å prästmor ho satt där så morsk å trankil,
som om ho alltjämt åkt i antermobil.
Så vred ja på krana o släppte på krafta,
men olyckligtvis blanda ja skafta.
Maskin han tog skutt o for av som en pil,
men baklänges gick han vår antermobil.
1908 Ford Model T
Nils Nilsson, f 1689-90 d 1718
27/2, möjligen son till Nils Jakobsson o h h Brita på Alvik nr 14 ”Lias”,
antagen vid uppsättningen av det
tredje regementet 1711, uppges vid
mönstring 1715 vara sjuk samt kunna läsa och skriva. Gift 1712 23/3
med Anna Nilsdotter ifr Alvik.
Elias Larsson, f 1699 d 1773
20/12, sannolikt son till Lars Larsson
o h h Karin Andersdotter på Ale nr 5,
antagen i januari 1720 och kasserad
1724 12/5. Gift 1722 2/12 med Maria
Jakobsdotter, f 1699 d 1769 24/10.
Blev sedan bonde på föräldrarnas
hemman i Ale.
l
O bilen han kved o han hoppa o skaka,
o ja vred på kranerna fram o tillbaka.
De raspa o gnall som plåt mot en fil,
men ingenting stoppa vår antermobil.
Vi vrängde iväg ibland folke o fäna
o körde rakt upp i hygget bland träna.
O där bland stubbera fast som en kil,
där satt vår eländiga antermobil!
O kärringa blev liksom slagen av skräcken
o hoppa från bilen på huvud i bäcken.
O vatten o skällsord flöt som ur en sil
o landa på mej å min antermobil.
Sist lomma vi tebakers te stuga,
härnäst lär nog Brunte o trilla få duga.
Ja tror int att kärringa mi blir så schangtil
att åter ho frestar på antermobil.
l
13
Lulebygdens Forskarförening – Nr 75, september 2011
Riktiga runor från runsten i Läborg, Danmark
RUNORNA I RUNAMO, Bräkne-Hoby
Text och illustration: LEIF LARSSON
Inte ens om man söker i hela det medeltida Storlule socken, kan man hitta den
skogsglänta, som jag här ska berätta om. Den här artikeln kanske ändå kan
ge oss släktforskare en liten tankeställare om källkritikens betydelse. I föreningslokalen händer det då och då, att man inte kan läsa ut namn (oftast) i en
gammal text. Enklast är det då att fråga någon av de andra, som oftast ”tror”
att det är det och det namnet. Om man nöjer sig med det och inte fortsätter att
söka, kan man komma helt fel.
D
en här gången har jag hamnat
långt ner i sydligaste delen
av vårt land bland runor som
var ytterst svårlästa. Gläntan med en
ganska ojämn och av mossor och barr
gömd berghäll finns ett par kilometer
söder om Bräkne-Hobys kyrka i Blekinge. I mitten av 1980-talet sprang
jag 5-dagarsorientering i den svåra
terrängen med högst medelmåttiga
resultat. Jag missade inte bara en del
kontroller, utan även denna glänta
som varit känd sedan medeltiden
(om nu mina banor på 80-talet gick
där i närheten).
Sin uppmärksamhet har gläntan
fått, därför att i berghällen finns en
många meter lång rad med mystiska
tecken, som liknar en uråldrig runrad.
Under flera hundra år gäckade dessa
tecken runforskarnas alla försök att
tolka dem. När man till slut trodde
att man lyckats, hade man fått fram
ett enda ord – LUND. Det gav ingen
hjälp beträffande tolkningen av resten, men man ansåg sig ha bevisat
att det verkligen var mycket gamla
runor man hade att göra med. Efter
ytterligare mycket lång tid trodde
man sig ha tolkat en stor del av de
mystiska runorna. Då hamnade man
ända nere i 700-talet och syftningar
på Bråvalla slag (som inte existerat i
verkligheten) och danernas och sve-
arnas kung Harald Hildetand (som
inte heller existerat i verkligheten).
Både Bråvalla och kung Harald Hildetand hör till sagatiden ur vilken
både Danmark och Sverige försökte
härleda sitt ursprung. Det märkliga
namnet Hildetand syftar på att kung
Harald hade ovanligt stora tänder.
Namnet lär betyda krigstand.
Så småningom fick den lilla gläntan i skogen namnet Runamo och
den besöks fortfarande av många
som med egna ögon vill se de svårlästa tecknen och kanske bilda sig en
egen uppfattning om dem.
*
a
14
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 75, september 2011
Orienteringsskogen drar alltid
oavsett om man kan färdas fort eller
sakta i den. Vi for dit, Solveig och
jag, från Luleå till Bräkne-Hoby i
Blekinge. Tre gånger gav vi oss in i
Blekingeskogen och för varje gång
tror vi att vi kom lite närmare. Inför
det fjärde försöket ösregnade det, så
det är bara att konstatera. Vi hittade
inte fram till runhällan!
Vi pratade med många människor
som bodde i närheten. De flesta var
mycket osäkra, men angående en sak
var de alla överens, när vi beskrev
var vi varit. Vi borde ha fortsatt lite
längre bort. Inte blev det lättare av att
det fanns massor gläntor och hällar
i den småkuperade terrängen, både
nästan helt plana och nästan lodräta.
Och nog hittade vi sprickor i berget
som med god vilja kunde tolkas som
ristningar, men ingen av dem gav intrycket av en lång runrad.
*
Så här var den historiska bakgrunden enligt ett reportage i juni 2011
i veckotidningen Kvällsstunden, en
lite annorlunda veckotidning, som
alltid har historiska artiklar. Mycket
med historisk anknytning är dessutom inskickat av tidningens läsare.
Tidningen uppmärksammar dessutom ett landskap i taget.
Gläntan i skogen med de svårtolkade, nästan obegripliga runtecknen,
hade under flera hundra år lockat
många att försöka tolka tecknen.
Forskare i både Danmark och Sverige hade länge olika uppfattningar
om runornas härkomst. Till och med
när man slutligen löst gåtan, fanns
det många som vägrade att tro på den
förklaringen.
Platsen Runamo och gläntan
med runtecknen omnämns första
gången i skrift redan på 1100-talet, då den danske historieberättaren Saxo Grammaticus skriver om
platsen i sin bok Gesta Danorum.
Boken skrev han på uppdrag av ärkebiskop Absalon i Danmark. Syftet
var att teckna ner danernas historia
och stärka den danska nationaliteten. Den danske kungen Valdemar
den store (1157-1182) skickade iväg
en delegation med lärda män som
skulle tyda tecknen. De misslyckades. Många andra gjorde detsamma
under årens lopp.
På 1600-talet avbildades tecknen
i Erik Dahlbergs praktverk Suecia
Antiqua et Hodierna. Men det dolda
budskapet i tecknen förblev obesvarat. Den danske antikvarien Ole
Worms, som kallas den danska fornforskningens fader, gjorde även han
ett försök till tolkning på 1600-talets
senare del. Han skärskådade varenda
kvadratcentimeter för att försöka hitta begripliga tecken. Till slut tyckte
han sig kunna utläsa fyra tecken som
bildade ordet LUND. Men mer än så
fick han aldrig fram. Det han ansåg
sig kunna bevisa var att det verkligen
var uråldriga runor.
På 1800-talet bröt ett riktigt ordkrig ut mellan svenska och danska
forskare. Flera runologer, bl.a. danskislänningen Finnur Magnússon (f.
1781, d. 1847) besökte Runamo på
uppdrag av Konglige Videnskabers
Selskab. Han hade även med sig en
geolog och en språkforskare. De fick
återvända med oförrättat ärende.
Till slut blev det ändå Finnur
Magnússon som ansåg sig ha löst
hela gåtan. På plats i Runamo hade
han låtit göra ett kopparstick av tecknens utformning. Han råkade senare
vända på inskriften och läste den då
baklänges. DÅ såg han plötsligt hur
det ena ordet efter det andra framträdde och blev läsbart.
Det Finnur Magnússon nästan
i klartext kunde läsa var en gammal besvärjelse över Sigurd Ring,
lydkonung över svear och västgötar
under den danske kungen Harald
Hildetand, just före det stora slaget
vid Bråvalla på 700-talet(!) Besvärjelsen hjälpte inte utan Sigurd Ring
besegrade kungen efter hård strid.
Den danska hären jagades på flykten.
Trots att kriget, slaget och kungarna
kanske är uppdiktade, väckte hela
händelsen och tolkningen mycket
stor uppmärksamhet. Finnur Magnússon publicerade en tjock avhandling på 750 sidor.
Den svenske vetenskapsmannen
Jöns Jacob Berzelius (f. 1779, d.
1848) läste Magnússons avhandling,
men drog slutsatsen att det inte alls
var fråga om någon runristning. Det
var helt enkelt naturliga sprickor i
berget, ansåg han, visserligen för-
villande lika en lång runslinga. Den
uppfattningen hade även den framförts tidigare. Magnússon försvarade med kraft sin avhandling bland
annat med en ny skrift, Runamo og
runerna.
Till slut var det en ung dansk, som
hette Jens Jacob Asmussen Worsaae
(f. 1821, d. 1885) som med bevis
löste gåtan (1844). Han hade en betydligt mer vetenskaplig inställning
och litade inte alls till sägner och sagoberättelser. På plats i Runamo var
det enda han kunde se, att det var en
geologisk formation, som uppstått
genom vulkaniska sprickor för flera
miljoner år sedan.
För att bli riktigt säker bröt han
loss bitar av slingan och kunde då
se att att sprickorna, som tolkats
som ristningar, gick flera meter in i
berget. Han gav ut en liten skrift på
38 sidor, men den godtogs ändå som
den definitiva lösningen. Den uråldriga historieforskningen hade fått ge
vika för en ny och mera modern historiesyn.
Runamo besöks fortfarande av
många som vill se dessa märkliga
tecken med egna ögon. En del hittar
dit, andra inte.
KÄLLOR:
Kvällsstunden juni 2011
Personuppgifterna från Wikipedia
E-postkontakt:
[email protected] l
Kuriren för 100 år sedan
En ruda
omkring en fot lång (ca 30
cm) och vägande 1 1/2 skålpund (ca 6 hg), fångades i
går i Trolltjern å Bergnäset.
Det är nu 16 år sedan rudor
första gången utplanterades
i denna tjern och antagligen
hör det nu fångade exemplaret till sjefwa moderstammen
eller åtminstone deras äldsta
afkomlingar.
15
Lulebygdens Forskarförening – Nr 75, september 2011
Minnessten över tillkomsten
av Rånekölsvägen
Text och bilder: ÅKE ÖSTLING
En del av våra medlemmar har efterlyst var minnesstenen över tillkomsten av Rånekölsvägen är belägen.
Och det är lätt att hitta den enligt
följande:
Om man åker från norr (Råneå)
är den på höger sida om E4.an 1,5
km söder om den lilla bron över Norramarksbäcken. Man kan då stanna
upp på rätt sida om vägen på parkeringsplatsen. Strax nedanför den är
en liten grind upptagen i viltstängslet, och ca två meter från stängslet
finner man stenen.
Om du däremot kommer från söder åker du 1,8 km från Smedsbykorsningen, stannar på parkeringen,
går genom öppningen i mitträcket
över E 4:an och då ser du grinden.
På framsidan av stenen finns följande inte alltför lättlästa text:
ÅREN
1933-37
BYGGDES RÅNEKÖLSVÄGEN
AV STATENS AK
VÄGENS TILLSKYNDARE VAR
LANDSHÖVDING
A B GARDE
… och på baksidan:
MINNESSTENEN
AV
A BURMAN OCH L LÖFGREN
1938
Burman och Löfgren var alltså de
som såg till att stenen blev tillverkad.
Albin Burman var en ofta anlitad
”förtroendeman” i Börjelslandet och
hjälpte till med allehanda skrivgöromål åt byborna. Han har även bidragit med material till vår forskarförening, bl a förteckning över gårdarna i
Börjelslandet
Ludvig ”Ludde” Löfgren var vägmästare i Nederluleå vägdistrikt.
Den nya vägen innebar att trafi-
Framsida på minnesstenen
ken - som måhända inte var så livlig
på 30-talet - kunde ta en betydligt
snabbare och bättre väg än tidigare,
då vägen slingrade sig förbi Sundom
och Mjöfjärden. Materialet, pinnmo,
tog man till största delen i min morfars Ruben Erikssons pinnmotag
i Börjelslandet, och där i närheten
tillverkades också de rismattor som
placerades under vägen där det var
lösare mark. Allt material lastades
för hand på lastbilar som turligt nog
kunde tippa både bakåt och i sida.
Man slapp alltså skotta för hand när
bilarna skulle tömmas.
Timlönen var vid den tiden ca 75%
av en norml grovarbetarlön. Daglönen vid 48 timmars arbetsvecka var
alltså ca 4 kronor vid 48 timmars arbetvecka. Vad timlönen var vid bygget av Rånekölsvägen kanske någon
av våra medlemmar har uppgift om?
Men AK Statens Arbetslöshetskommission betalade förmodligen inte
några överlöner.
Min far Erik Östling arbetade vid
vägbygget som specialarbetare till
sommaren 1937, då han cyklade de
18 milen t o r till Skellefteå för att se
på ett erbjudet arbete. Men som vanligt frågade man aldrig om vad för-
... och baksidan.
äldrarna gjorde eller arbetade med
”förr i tiden”, eller hur det var.
Men han kom också att arbeta
som maskinist vid mudderverket
som muddrade en kanal från Persöfjärden. Avsikten med att sänka
Persöfjärdens vattennivå var att skapa ökad åkermark. Resultatet blev
istället förstört fiske, försumpade
stränder, obrukbara för jordbruk.
Som synes är stenen i allt annat än
välvårdat utseende. Det borde vara i
mångas intresse att vårda en minnessten över en så framåtsyftande gärning, att den är till prydnad för alla
besökare.
Men frågan är om det finns intresse för att skrapa och borsta stenen ren – och i så fall, vem ska göra
det!? Tacksam för tips. a
16
Lulebygdens Forskarförening – Nr 75, september 2011
Bergsmän i Västanfors socken
Hammarsmeden Nils Flodströms anfäder
Text: BRAGE LUNDSTRÖM. Bjursträsk i juni 2011
Under ett stort antal år har jag besökt Riksarkivet i Stockholm för att studera material som ger en bild av mina anfäders levnadsförhållanden. De tre
senaste besöken, under våren 2011, har inriktats på ”Tackjärnstiondelängderna” från 1640-talets början till år 1669. Besöken har resulterat i ca 300
digitala fotografier av dokument, framför allt från ”Gamla Norbergs bergslag”, men även från angränsande landskap till Västmanland. Några bilder
finns även av räkenskaperna för Nasafjälls silververk och Sala silvergruva.
Det finns mycket intressanta saker bland dessa bilder.
Abraham Momma/
Reenstierna
Vid ett besök upptäckte jag att
Bastmora hytta, söder om Fagersta,
under 1652 ökat antalet blåsdygn
från 35,5 till 117. Namnet på den
skattskyldige som fick betala 35 av
totala 58 fat i skatt från hyttan var
Hans Neuman. Ett fat är 180 kg vilket
innebar att han betalade med 6 300
kg och producerat 10 gånger mera
dvs 63 ton. Hans Neuman hade 1640
fått tillåtelse att passera Halmstad,
utan att betala tull för transporten
a
av ett valsverk som han skulle
bygga upp vid Färna bruk, några
mil norr om Köping. 1657 angavs
Abraham Momma, vara den som
betalade 41 av totalt 48 fat i tionde
från Bastmora. Abraham Momma,
adlades till Reenstierna, efter att han
med sin bror Jacob fick privilegier
för att utveckla järnbruket i Kengis,
söder om Pajala utefter Torne älv.
Vid ett besök i Bastmora, en
söndagsmorgon i april, för att
fotografera platsen för hyttan och
ev. spår av denna, fick jag kontakt
med några bosatta i byn. Den ena
var Benny Lundgren som var född i
Västerås, och som berättade att hans
mor Gerda Valborg Olofsson var
född i Nattberg ovanför Älvsbyn.
Hans far Knut Göran Lundgren var
född på Seskarö. Jag inbjöds att
komma och berätta om Bastmora
hytta och visa mitt material. Detta
ägde rum i deras ”byastuga” en kort
tid därefter. Där kunde jag även visa
Bennys anor från Norrbotten bakåt
till 1400-talet.
a
Hittade en visa som författats av Karlshamns blåblusgrupp, och som förmodligen beskriver AK-arbetarnas
arbetssituation från arbetarnas synvinkel. – och som sannerligen inte var några sötebrödsdagar.
AK-arbetaren
Text: Karlshamns blåblusgrupp år 1935.
Musik: Rallarvisan ”Viktoria hamn”.
Kastad uti svält och nöd från vår industri
är vår kamp för dagens bröd ej bekymmersfri.
På den väg vi vandra får ej livets ljusa strålar når
och skänker värme, liv och vår åt en arbetslös.
Traska utan rast och ro, jagad av polis.
Genom rock och trasig sko tränger snö och is.
Vi mången på vår vandring stör när vi knackar på som förr,
ber om mat vid strugans dörr, åt en arbetslös.
Ifrån söder upp till nord går en vandring tung.
För oss det dukas inga bord som för landets kung.
En kopp kaffe är vår spis, en lada då naturligtvis
blir ett riktigt paradis för en arbetslös.
Liksom flickorna på strand vinkar vi farväl,
ty när vi av AK tas om hand svälter vi ihjäl.
Fosterlandsidyllen sprack med allt trams och fagert snack
i en usel kall barack där vi stuvas in.
På madrassen i vår säng stoppade med halm
snarkar vi på en refräng uti luftens kvalm.
Loppor tråder nattens dans, råttor viftar med sin svans.
Väggmadammer sprider glans i vårt sovgemak.
Vi med spade, korp och spett banar vägen fram,
bygger broar under svett och slår makadam.
Jobbar uti ur och skur, törnar in båd’ våt och sur,
där en västerländsk kultur anno trettiofem.
Frihetstimman slår en gång från vårt slaveri,
när vi går till storms med sång under Kominterns parti.
Uti revolutionens brand skall vi bygga upp ett land
fritt från kapitalets hand med vår enhetsfront.
l
Lulebygdens Forskarförening – Nr 75, september 2011
a
Kartan visar hyttor i Västanfors socken i ”Gamla Norbergs socken”. Till
vänster om Strömsholms kanal/Kolbäcksån syns de hyttor där Nils Flodströms anfäder var bergsmän. Nils är född i Fagersta och hans far Anders
arbetade bl a i Semla och Fagersta. Anders far, Nils Nilsson, var född i Nibbarsbo i Heds socken och blev landbonde i Hedkärra.
Bergsmännen Mats Persson
i Skrikbo och Erik Larsson
Buss i Onsjö
Några andra intressant uppgifter
i tackjärnstiondelängderna var att
en av mina anfäder, bergsmannen
”Mattes i Skrikbo”, nämndes bland
bergsmännen i grannbyn Hedkärra.
Denna ”Mattes” som senare
angavs ha efternamnet Persson
är hammarsmedsmästaren Nils
Andersson Flodströms mormors
farfars far. En annan av hans anfader
är bergsmannen Erik Larsson Buss i
Onsjö, en liten bergsmansby några
km norr om Bastmora. Onsjö ligger
mellan Bastmora och Hedkärra.
Alla ligger i Västanfors socken som
ursprungligen tillhörde Norbergs
socken. Erik Larsson Buss är
Nils Flodströms mormors morfar.
Eftersom Nils har ett otal ättlingar
i Luleå- och Piteåtrakten, kan det
vara av intresse för dessa. De mest
berömda ättlingarna är antagligen
Maud Adams och Liza Marklund.
Den äldsta fastställda uppgiften som
jag tidigare haft var dödsuppgiften på
bergsmannen Per Matsson i Skrikbo,
död 1686-06-13. (Västanfors LIa:1
(1661-1693) AD Bild 142 / sid 138)
Nu fick jag ytterligare en bekräftelse
att hans far var bergsmannen Mats
eller Mattis Persson. Mattis Persson
i Skrikebo nämns i en mantalslängd
från 1645 med hustru och 1 son samt
en piga. (Mantalslängder 1642-1820
Sala län, SE/RA/55203/55203.20/4
(1645) sid 53) I 1647 års mantalslängd
nämns han under Hedkärra med
hustru och 1 son och 1 sonhustru.
Per torde därmed ha gift sig 1646
17
(+-1år).
Matz eller Mattes är oftast
redovisad bland bergsmännen i
Hedkärra. Där fanns 2 hyttor, vilket
man kan se bland Lantmäteriets
historiska kartor. 1655 ersätts Mats
av sonen Per Mattsson. Antalet
dygn som hyttorna i Hedkärra blåste
varierade väldigt. 1654 blåste de
två hyttorna i 50 dygn medan det
1657 antecknas: ”Hedkiärra hyttor.
2:ne. Ärr bägge obrukade af mingel
på wattn, Kåhl och Malm till 658
behållit.” Det är först 1667 som
Skrikbo eller ”Skrickeboo”, som
man stavade hyttan, börjar nämnas i
tiondelängderna. Hedkärras två hyttor
hade då minskat antalet bergsmän
och blåst volym, vissa år saknades
de i längderna. När hyttan i Skrikbo
byggdes är oklart. I vissa handlingar
nämns 1680 som byggnadsår. När
en hytta var nybyggd erhöll man
ett antal frihetsår. Eftersom det inte
finns någon sådan i tiondelängderna
bör den ha byggts långt tidigare men
redovisats under Hedkärra. Skrikbo
har i varje fall två enormt stora
övermossade slagghögar, vilket visar
på en omfattande aktivitet fram till år
1800 då hyttan blåstes ner för alltid.
I Onsjö anges även för 1657 att
man hade brist på vatten. Antagligen
är det därför Erik Larsson Buss
saknas det året bland bergsmännen
i Onsjö. Bastmora, som har stora
arealer myrar och låglänt mark, för
uppsamling av vatten som avvattnas
i den norrgående bäcken, hade blåst
i 96,5 dygn. Momma skattade med
41:6:10, dvs hans mannar hade
producerat 80,2 ton tackjärn. (41 är
skeppund = 194,5 kg, 6 är lispund =
7,48 kg och 10 är skålpund = 0,474
kg)
I Onsjö var ”Högwälborne Greve,
Herr Generalmajor Henrich Horn”
jordägare och erhöll en del eller allt
tionde som förläning. Många hyttor
i trakten ägdes av Grevinnan, Fru
Ebba Brahe som hon ärvt av sin far
Riksmarsken m.m. Magnus Brahe.
Hon betalade en klumpsumma ofta
nämnd på 200 Riksdaler Silvermynt
som ersättning till staten för sin ofta
mycket omfattande verksamhet, i
varje fall i antal blåsdygn.
a
18
a
Lulebygdens Forskarförening – Nr 75, september 2011
Emils tankar
Per Olsson
Bergsman i Hedkärra
Lars Persson
Bergsman i Hedkärra
Nämnda
i Landskapshandlingarna
i Hedkärra:
Per Olsson 1539 – 1563
Lars Persson 1570 – 1580
Per Larsson 1607 – 1619
Mats Persson 1620 - 1630
Per Larsson
Bergsman i Hedkärra
Mats Persson
Bergsman i Hedkärra/Skrikebo
Pehr Mattsson
Bergsman i Skrikebo
-1686
Margareta Ersdotter
1622-1693
Matts Persson
Bergsman i Skrikebo
1652-1698
Nedanstående utdrag av Tackjärnstiondelängden från 1647 visar
att ”Mattes i Skrikebo” har blåst i
9 dygn och betalar i tionde (skatt) 3
och 1/5 fat. Det betyder att han producerat 10 gånger denna mängd, dvs
5 760 kg tackjärn.
från. Adressen är www.genealogi.
se/bergslagen. På Bergslagsrötter
finns även en artikel om transport av
tackjärn från Trummelsberg till Färna samt stångjärn och manufaktur
från Färna över Svansjöarna genom
Gisslarboån och vidare till järnvä-
Med hjälp av Landskapshandlingarna har jag kunnat följa bergsmännen i Hedkärra bakåt till 1539,
enligt antavlan över Nils Flodström i
boxar. Vid utskriften har vissa delar
undertryckts.
1647 års tackjärnstiondelängd
finns att studera på Bergslagsrötter,
liksom ytterligare ett antal dokument
som berättar om Nils Flodström och
hans anfäder. Oftast ligger de under
Hyttor och Hamrar samt Västerås,
eftersom författaren kommer däri-
gen i Köping. Där berättas om Nils
Flodströms farfars far, Nils Nilssons
vittnesmål, vid bergsrätten i Köping
1701.
Den som önskar läsa om bergshanteringen i Norrbotten kan läsa på
min hemsida www.bragelundstrom.
se under databaser och ”Hyttor och
hamrar i Norrbotten”. (Powerpointen om Bastmora kommer ev. att
finnas på Bergslagsrötter. Man kan
köpa ett kurshäfte på drygt 100-talet sidor i färg, benämnt ”Hyttor och
Mormonerna gjorde oss släktforskare en välgärning, då de fotografetade alla kyrkans böcker.
– Men nog hällde ut mycket svartfärg i marginalen på en del sidor.
Leif Larsson
f
RYTTMÄSTAREN
Löthman och kaptenen Brandelius från Jemtland anlände förleden
lördag till Haparanda efter att till
häst hafwa tillryggalagt den 94 mil
långa wägen mellan Östersund och
Haparanda. Bemälde herrar redo
på tisdagsqwällen ut till Salmis,
hwarifrån de sjöledes med ångaren
Haparanda anträdde resan till Hernösand.
hamrar i Bergslagen” av mig, för ca
150:- exkl. frakt)
Vikter: 1 fat var 180 kg. Ett
skeppund tackjärn var 194.5 kg, ett
lispund var 7,48 kg och ett skålpund
0,474 kg.
Källor: Landskapshandlingarna för
Dalarna över Hedkärra 1539:4 sid.
90, 1543:6 s. 96, 1550:4 s. 173,
1557:1 s. 38, 1562:16 s. 74, 1563:7
s. 69, 1570:10 s. 23, 1580:12 s. 8182, 1607:14 s. 70, 1610:11 s. 81,
1612:8 s. 166, 1613:14 s. 68, 1614:8
s. 70, 1619:14 s. 31, 1620:2 s. 120,
1629:6 s. 18, 1630:13 s. 13.
l
19
Lulebygdens Forskarförening – Nr 75, september 2011
Medlemstidningen
fyller ”75 nummer”
Fortsättning från sidan 1
I övrigt har LKAB ställt begagnade
kontorsmöbler till vårt förfogande,
varför endast frågan om forskarmaterial kvarstår. Förhoppningsvis
kommer även den saken att lösas
under hösten och vintern.
Medlemmar och andra intresserade uppmanas att tänka på föreningen och dess framtida forskarliv.
Hör gärna av er till någon i styrelsen
ifall ni har material liggande som
kan vara till glädje för andra forskare.
Hör även av er till undertecknad,
som t v är ansvarig för föreningens
medlemsblad, om ni har något bidrag till detta. Det kan gälla släkteller bygdeforskning, föremålsforskning, frågor, recensioner av
litteratur och mycket annat.
För Lulebygdens Forskarförening
ANDERS SANDSTRÖM
Lulebygdens Forskarförening
första styrelse:
Ordf: Rolf Pettersson
Ringgatan 1 E, 951 39 Luleå
V ordf: Kjell Mäki
Munkebergsgatan 86, 951 56 Luleå
Sekr: Anders Sandström
Enstigen 5, 940 45 Vidsel
Kassör: Gerd Olovsson
Tallvägen 16, 954 00 Gammelstad
Ledamot: Arne Isaksson
Notarievägen 7, 961 40 Boden
Suppl. Bengt Johansson
Långnäs 7736, 951 90 Luleå
Suppl: Agnes Palmgren
Varvsgatan 69 B, 951 32 Luleå
HÖSTENS
TISDAGS
TRÄFFAR
i Hyresgästföreningens fritidslokal
Västra Varvsgatan 24 E, kl 18.00
Tisdagen den 4 oktober 2011
Ämne: ”Gamla sjukdomsbegrepp”
Läkaren Johan Alsén kommer att föreläsa om gamla sjukdomsbegrepp.
Anm.: Ser fram emot att Ni har med er en massa frågor om sådant ni har hittat i samband med er
forskning.
Tisdagen den 1 november 2011
Ämne: ”Norrlandskungen”
l
I nästa tidningsnummer återges
ordförandens (Rolf Petterssons)
artikel i samband med föreningens 5-årsjubileum 1994.
Nästa nummer
av medlemstidningen
utkommer
i mitten av november
Curt Björklund föreläser om industrimannen mm Carl Otto Bergman.
Tisdagen den 6 december 2011
Ämne: ”Ordet är fritt”
Vi samlas till en trevlig och gemytlig kväll där vi utbyter erfarenheter och historier från vår släkt- och bygdeforskning.
Välkomna!
20
Lulebygdens Forskarförening – Nr 75, september 2011
Avsändare:
Lulebygderns Forskarförening
Residensgatan 6 E
972 36 LULEÅ
SVERIGE
PORTO
BETALT
Vid obeställbarhet
återsänd till ovanstående adress!
Lulebygdens Forskarförening presenterar
OBS!
Nyligen
uppdaterad
version!
Anor på USB: Nederluleå och Nederkalix
Medlemmar i Lulebygdens Forskarförening har med gemensamma ansträngningar tagit
fram en avskrift av
Nederluleå:
Bonus
Födda 1765-1937
Nederkalix: Födda 1656-1840
Vigda 1706-1937
Vigda 1656-1841
Döda 1707-1937
Döda 1656-1816
Avskrift av Julles Födda 1706-1730
Databaserna ligger på var sitt USB-minne och presenteras i programmet Excel.
Priset per enhet är 300 kr för medlem och 400 kr för icke medlem.
Om du som icke medlem löser medlemskap i föreningen (150 kr/år) betalar du 2x300 kr
för båda enheterna.
För postförsändelse tillkommer 20 kr i porto och expeditionsavgift.
Du kan köpa dem i lokalen torsdagar 15.00-18.00 eller om någon från styrelsen råkar befinna sig i lokalen.
Du kan beställa via e-mail: [email protected].
Brevledes under adress: Lulebygdens Forskarförening, Residensgatan 6 E, 972 36 Luleå
Vi har även en brevlåda i lokalen som kan utnyttjas.
Vid beställning gäller:
Förskottsbetalning till Lulebygdens Forskarförening, Plusgirokonto 36 64 01-8
Ange namn, avsändare och postadress. Ange även din e-postadress i händelse av
uppdatering.