Foto: Elinor Runosson Spännande fiskar i Vänern erik degerman & magnus andersson Vänerns fiskar och fiske Ål I svenska sötvatten finns cirka 170 yrkesfiskare, av dessa arbetar 70 i Vänern. Fisket är småskaligt och bedrivs från små båtar. Ofta fiskar man ensam eller i par. De senaste 100 åren har fångsterna varit ganska stabila, medan mängden fiskare utgör mindre än en tiondel av det forna antalet1 för 100 år sedan. Yrkesfiskaren har alltså blivit mycket effektivare, samtidigt som de oförändrade fångstmängderna visar att fisket bedrivits uthålligt. Under de senaste 60 åren har utbudet av arter till försäljning blivit mindre eftersom många arter inte längre äts av konsumenterna, speciellt arter som anses beniga. Hela 75% av Sveriges arter av sötvattensfisk finns i Vänern.2 En del är arter som vi är väl bekanta med; lax, öring, gädda, gös och abborre. Ytterligare ett antal arter fångas kommersiellt, t. ex. sik och siklöja. Den senare fångas främst för beredning av siklöjerom. Dessa sju arter svarade för nästan 90% av yrkesfiskets fångster i sjön åren 2009–2011, men det är om sik och några av de andra 26 arterna detta avsnitt handlar om. I sjön finns nämligen ett antal arter med intressant historia samt olika vanor och miljökrav. Vi kan väl börja med att se på invandraren ål som först blev kallad ett odjur, men snart integrerades. För 9 000 år sedan hade den tidigare havsviken Vänern isolerats från Västerhavet i och med att de idag 32 meter höga Trollhättefallen rest sig efter att inlandsisens tyngd försvunnit. När viken snördes av från havet var ”Storvänern” mycket större än idag. Vattnet nådde långt upp i Klarälvdalen. Efter landhöjningen var det stopp för fiskarter att vandra in västerifrån, men nya arter kunde komma till Vänern från öster, d. v. s. från ett av Östersjöns tidigare stadier; Ancylussjön. Detta sammanföll med början av en lång värmetid. Under perioden 9 000–6 000 år sedan hade vi i stort sett Medelhavsklimat. Detta innebar att en invasion av sötvattensarter skedde från den stora eurasiska kontinenten i öster. Denna väg kom bl.a. värmekrävande sötvattensarter som asp och gös till Vänern. Att invandringen från väster var stoppad innebar att ålen från Atlanten inte längre kunde vandra in i Vänern. I tusentals år var arten borta ur faunan. Drömmen om en fartygsled från Vänern till Västerhavet skulle dock hjälpa ålen. År 1800 den 14 augusti 47 Lake är en allätare som framför allt nattetid smyger sig på andra fiskar eller smådjur. Fenorna visar att detta är en torskfisk och skäggtömmen skvallrar om ett förlängt smak- och känselsinne som är användbart på natten när laken letar sig fram. Foto: Vänermuseet/Marcus K. Drotz öppnades slussarna i Trollhätte-kanal, och i och med detta kunde unga ålar åter ta sig upp. Ål var ju nu en nyhet i Vänerområdet och det finns uppteckningar (från 1943) om att ”sjöormar” skall ha vandrat upp i Gullspångsälven/Letälven söderifrån till Karlskoga.3 Dylika sjöormar noterades också från Värmland på 1870-talet. De ”sprutade sitt gift lång väg” eller ”var tretti meter”, vilket idag kan tyckas något överdrivet för en fisk som är upp till en meter lång. Efter att ha levt 10–20 år i våra sötvatten vill ålen vandra tillbaka till havet igen för att leka långt ut i Atlanten, i Sargassohavet. Ålen väger vid det här laget 1–4 kg och har en lång resa framför sig – förbi dammar, turbiner, fiskeredskap, slussar och sedan hundratals mils ut i Atlanten. Längs vägen försvinner många ålar, vilket inte är bra – även sjöodjur behöver leka för att bli fler... År 2010 klassades den europeiska ålen till slut som akut hotad av den internationella naturvårdsunionen (IUCN) efter att invandringen av ål till Europas kuster minskat drastiskt de senaste 50 åren. Orsakerna är troligen flera, bl. a. överfiske och blockerade vandringsvägar, både för in- och utvandring. Idag får bara yrkesfiskare fånga ål i Vänern och många säljer sin fångst för utsättning nedströms vattenkraftverken för att bevara arten. 48 Lake vatten och leken kan ske på 2–10 m djup över stengrund. Rommen, som tack vare en oljedroppe svävar bottennära, kläcks efter ca 1½ månad. Ungarna är oftast nästan svarta medan större exemplar är vackert melerade bruna med inslag av gulbrunt till gröngult. I sällsynta fall saknas det svarta pigmentet och rent gula lakar (guldlakar) förekommer8. Ungarna kan man återfinna på grunda, steniga stränder eller nederst i åar om man lyfter på en sten eller trädstock, men på senhösten försvinner laken ned på större djup. För unga små lakar domineras födan av olika små bottendjur, men ganska snart blir laken fiskätande. Nya studier tyder på att den vuxna Vänerlaken är en jägare och rör sig precis under temperatursprångskiktet på sommaren, d. v.s. precis under den gräns där det varma ytvattnet övergår till ett betydligt kallare bottenvatten. Från den positionen kommer den åt att äta av alla de fiskar som rör sig i de varmare vattenlagren, men kan snabbt simma ned till svalare vatten när det blir för varmt. Nu när fisket inte längre är ett hot uppstår dock nya problem för laken. Man förutspår att laken är en fisk som kan komma att fara illa globalt sett om temperaturen ökar. Vänern utgör med sitt djupa och kalla vatten med största sannolikhet Sveriges främsta reservoar för laken. Men det finns ett sjöodjur till! Det är förstås Koffa som är Vänerns eget sjöodjur, en kombination av ett barn och en lake.4,5,6 Svanberg7 berättar också från Hammarö om Lak-kätta, ett vidunder med sju huvuden som ibland högg på lakekroken. Att laken blev ett sjöodjur är kanske inte så konstigt med tanke på att lakarna kan bli stora, uppemot 10 kg i svenska vatten, och ofta fiskades upp från stora djup. Lake är inte bara ett sjöodjur, det är också innanhavet Vänerns torsk, en torskfisk som lämnat havet för att leva i sötvatten. Den finns idag över hela Sverige, undantaget kalfjällets vatten och några mindre åar på västkusten, och är spridd över norra Eurasien och Nordamerika. Detta gör laken, tillsammans med gäddan, till norra halvklotets mest spridda fiskart i sötvatten. Förr fiskades lake flitigt i Vänern, speciellt vid lektid i januari, då den samlades på grunda strömsatta områden. Det är en riktigt glupsk rovfisk och en av de få fiskar som äter i fångenskap i fiskeredskap. När man bara får en stor lake i ryssjan och den verkar väldigt rund om magen kan man misstänka att den dömde avnjutit en sista måltid. Och det kan numer ske ostraffat eftersom de flesta släpper tillbaka laken i sjön som varande oätlig. Västergötlands landskapsfisk ratas alltså, men helt i onödan. Lake smakar utmärkt och för den som kan ta till vara de fasta ryggfiléerna väntar en festmåltid. Historien visar att beståndet av lake inte tål hårt fiske. Under 1970-talet hade beståndet fiskats ned, men därefter avtog fisket då ingen längre ville köpa lake. Vänern är idag åter full av lake, men den gömmer sig oftast på djupt och kallt vatten. Hela 45 % av fiskvikten i bottensatta nät på djup över 30 m utgörs av lake sommartid. Lakens tillväxt är långsam i förhållande till många andra fiskar men den kan i gengäld bli över 30 år. En lake som väger 1 kg och är 50 cm lång är ca 5–6 år gammal och börjar då delta i leken om den är en hona. Hanarna börjar leka något år tidigare. När vattnet blir kallare går de in på grundare Hornsimpa När vi ändå är nere på djupet kan vi beröra en annan ljusskygg fisk som få har sett; hornsimpan. Vid dykningar i Vänern har man observerat att hornsimpa gärna uppehåller sig vid sjöns alla vrak (C. Westerdahl pers. komm.). Hornsimpan är normalt en havsfisk som lever i norra Östersjön och Ishavet. Den skulle alltså egentligen inte finnas i våra sjöar. Redan 1863 beskrev dock Widegren arten från Vänern. Den har sedan dess påträffats i cirka 25 andra svenska sjöar (bland annat flera sjöar i Dalsland då den är Dalslands landskapsfisk). Att den överlever beror på att dessa sjöar är mycket djupa och kalla. På stora djup kan 49 I de mörka djupen döljer sig den lilla istidsrelikten hornsimpa som med sina blå ögon ser bra i svagt ljus. Foto: Peer Doering hornsimpan fortsätta att äta ishavsgråsugga (skorv) som är ett havslevande kräftdjur (1–5 cm) som också klarat att leva i några få sötvatten. Djupt nere under Vänerns yta finns alltså resterna av ett kallt miniatyrhav, en rest från istiden. Eftersom simpan lever djupt och nära botten behöver den ingen simblåsa, som ju används för att hålla sig svävande i vattnet. För att leva i dessa mörka djup har hornsimpan stora, blå ögon. Ögats näthinna har extra mycket tappar. De är speciellt känsliga för blått ljus som tränger ned djupast i sjön. Chansen att få se den diskreta hornsimpan är liten, den lever ofta på över 50 m djup. Och om det nappar där nere på djupet känns det knappt. Hornsimpan blir nämligen bara 20 cm och väger som mest strax över hektot. I kylan på djupet växer den långsamt. Bli därför inte förvånad om en fisk på 20 cm är lika många år. 50 Faren bra akvariefisk, men på dagen ligger den ofta nedgrävd i bottnen till skydd mot rovfiskar. Istället är den aktiv på natten och simmar runt och äter små bottendjur. Nissöga är alltså en akvariefisk för nattugglor. Nattaktiva bottenfiskar brukar ofta ha skäggtömmar, dvs ett speciellt utvecklat känsel- och smaksinne, och så har även nissögat (och laken). De största individerna kan vara 12 cm, men vanligen är de mindre. Fisken är långsmal, nästan tillplattad från sidorna, och har kallats ormfisk i andra delar av landet. Den förekommer i södra Sverige, främst på den östra sidan med huvudutbredning i Mälardalen med Vänern, i ostkustens små åar och småländska höglandet med Vättern ned till Skåne.12 Från nordvästra Europa finns den i ett brett bälte genom hela Eurasien bort till Japan. Om hornsimpan trivs i mörka, kalla och klara botten vatten, så trivs karpfisken faren utmed stränderna i de mest näringsrika och grumliga vikarna. Faren är nära släkt med arter som braxen, björkna och vimma. De är alla högryggade, ett skydd som gör att rovfiskar får svårt att svälja dem. Dessa fyra högryggade arter är ofta svåra att särskilja. Speciellt faren har varit svår att artbestämma. Både fiskforskningens fader Petrus Artedi (1705–1735) och systematikens fader Carl von Linné (1707–1778) hade svårigheter. Förr när fisk var ett viktigt inslag i kosthållet kände man lokalt förstås till arten, men den var inte uppskattad föda och fick ofta förklenande namn som vi inte nämner här. Mer anständiga namn var långhala eller långstjärt som den kallats utmed Vänern7. Faren finns i Mälardalen och Vänern, samt i Helgeåns vattensystem i Skåne. Den förekommer sedan runt Östersjön och i Östeuropa långt in i Ryssland. Faren blir vanligen inte större än 25 cm. Det som gör faren speciell är att den är så ext remt bunden till riktigt övergödda vikar. Så där faren simmar är det inget vidare bra badvatten… Sik Låt oss avsluta med en verkligt vanlig art i Vänern, men en art som det rått mycket förvirring kring – sik. Sikar är väldigt plastiska och anpassar sig till miljön. I en och samma sjö kan man se flera ”sikarter”. Ett tag trodde man att det fanns 72 arter sik i Sverige. Sikarna i Vänern har undersökts bland annat av Rosén13 och Freidenfelt,14 men framför allt av Svärdson15 och Svärdson & Freidenfelt.16 Svärdson bedömde att det fanns fem sikarter i Vänern, varav den så kallade sandsiken var vanligast. Den blir inte större än 0,5 kg och är ganska smal. Den kallades också gråsik, grönsik, skärsik, helgesik och halvnäbb runt sjön. Visst var det bra mat, men ingen riktigt bra fisk för rökning. Den intressantaste siken för rökning var den feta näbbsiken, även kallad fetsik och djupsik. Den blev ofta runt 1 kg, men exemplar på upp till 3 kg har fångats. I Gullspångsälven och i dess mynningsområde lekte tidigare den berömda gullspångssiken (Amnehäradssik). Den var favorit på Karl den IX:s bord, men är kanske borta idag. Det verkar som den krävde strömmande vatten för sin lek. Siken blev nog förvånad när Gullspångsälvens huvudvattenföring leddes över i en Nissöga Om faren indikerar ett dåligt badvatten så visar den lilla fisken nissöga i Sverige oftast på motsatsen. Arten angavs förr av Lloyd9 som riklig i vissa delar av Vänern, medan andra författare har uppgivit arten som sällsynt.10,11 Idag har vi ingen uppfattning om beståndet, men troligen har det missgynnats av att vikarna blivit näringsrikare och vuxit igen med vass. Nissöga föredrar nämligen ett relativt rent vatten och missgynnas om det blir dåligt med syre i bottnarna eller vikarna växer igen. Men nissöga tål ändå dåliga syreförhållanden. Det måste man göra om man skall vara nedgrävd i finsandig botten dagtid. Blir det riktigt ont om syre kan nissögat snappa luft vid ytan som sedan kan tas upp i blodet via tarmen. Tarmen kan alltså fungera som ett slags reservlungor. Genom sin förmåga att tåla varmt vatten med lite syre är den en 51 Detta är en sik, en art som kan variera sitt utseende betydligt. Stora ögon skvallrar om att detta nog är en form som lever djupt i mörka vatten och munnen verkar vara gjord för att plocka mat från botten. En sik som lever på att äta plankton nära ytan skulle se annorlunda ut. Foto: Erik Degerman 1,5 km grävd kanal åt norr för att underlätta vattenkraftutvinningen i början på 1970-talet. Samtidigt började de gamla lekplatserna växa igen. Idag anser vetenskapsmännen att alla sikar är av en och samma art men antar olika kroppsform och utseende beroende på hur de lever.17 Vissa lever bara på djurplankton (vattenloppar) och är smala, medan andra är feta och äter bottendjur (gärna snäckor) och ibland småfisk. De sikar som lever på stora djup har ofta större ögon än de som lever grunt. De som lever på vattenloppar har speciella gälräfständer (små utskott på gälarna) som silar ur maten ur vattnet. Av 72 arter återstår således en, men en mångformig art vars utseende skvallrar om vad den ätit i livet och var den levt. 52 Referenser 1 Degerman, E. & Ekman, T. 2004. De stora blå – fisk och miljö i våra fyra största sjöar. Gullers förlag. 2 Degerman, E., Hammar, J., Nyberg, P. & Svärdson, G. 2001. Human impact on fish diversity in the four largest lakes of Sweden. Ambio 30(8): 522–528. 3 Tillhagen, C.H. 1996. Vattnets folklore. Sägen och folktro kring bäckar, älvar, sjöar och hav. Carlssons. 4 Folkrörelsearkivet Eskilsäter 1220:17, Anders Jonsson, Klöven, f. 1830. 5 Wahlström, B. 1966. Det spökar på Vänern. Lidköpings-Bygden, s 4–8. 6 Wahlström, B. 1967. Vad är Kåffa?. Lidköpings-Bygden, s 7–8. 7 Svanberg, I. 2000. Havsråttor, kuttluckor och rabboxar. Folklig kunskap om fiskar i Norden. Bokförlaget Arena. 8 Nordqvist, O. 1922. Sötvattensfiske och fiskodling. Albert Bonniers förlag, Stockholm. 9 Lloyd, L. 1854. Scandinavian adventures Vol. I. Richard Bentley Publ. London. Även: Anteckningar under ett tjugoårigt vistande i Skandinavien 1855. 10 Cederström, C. 1895. Wermlands läns fiskevatten. Karlstad. 11 Lönnberg, E. 1905. Sällsynt fisk i Vänern. Svensk Fiskeritidskrift, 14(5): 159. 12 Svensson, M., 2011. Nissöga. Naturvårdsverket – Vägledning för arter. 13 Rosén, N. 1928. Om de viktigaste sikformerna och om sikfisket i Vänern. Svensk Fiskeritidskrift, 37(10): 91–93. 14 Freidenfelt, T. 1933. Untersuchungen über die Coregonen des Wenersees. Internationale Revue der gesamten Hydrobiologie und Hydrographie, band 30, heft 1–2: 49–163. 15 Svärdson, G. 1979. Speciation of Scandinavian Coregonus. Report Institute of Fresh-water Research Drottningholm, nr. 10”. 16 Svärdson, G. & Freidenfelt, T. 1974. Sikarna i Vänern. Information från Sötvattenslaboratoriet, nr 10. 17 Kullander, S O. & Delling, B. 2012. Nationalnyckeln. Ryggsträngsdjur: Strålfeniga fiskar. Artdatabanken, Sveriges Lantbruksuniversitet. Lake, Sik och Stensimpa. Illustration: Vänermuseet/ Robert Bernhoft 53 54 Foto: Vänermuseet/Robert Bernhoft