Kolåret 20132014 JANUARI 2015 Kolet i världen Världens kända kolreserver beräknas vid nuvarande användningsnivå räcka i ytterligare cirka 113 år. De faktiska fysiska resurserna i jordskorpan beräknas dock vara mer än tio gånger så stora. Världens kolbrytning ökade 2013 med 0,4 % och uppgick till cirka 7 823 miljoner ton. Kolbrytningen i världen har ökat från cirka 3 miljarder ton kol 1973 till cirka 7,8 miljarder ton kol 2013. Den helt dominerande delen är stenkol. Av den totala kolbrytningen utgörs cirka 900 miljoner ton av brunkol. Av den samlade volymen svarar kokskolet (som främst går till den metallurgiska industrin) för omkring 1 miljard ton. Av världens totala energitillförsel svarade kolet 2013 för drygt 30,1 % (oljan var störst med cirka 32 % och naturgasen svarade för 23,9 %). Drygt 40 % av världens elproduktion är kolbaserad. Denna andel är nu marginellt högre än vad den var för 35 år sedan samtidigt som världens elproduktion mer än trefaldigats. Världens stålproduktion är till 70 % kolbaserad. Mer än 1,2 miljarder ton kol per år används för produktion av stål. Detta utgör 15 % av världens kolanvändning. Vid normal stålproduktion åtgår 0,77 ton kol för att producera 1 ton stål. Undantaget är elektrostålugnar där endast 0,15 ton kol erfordras för varje ton stål, men där den använda elen kan vara kolbaserad. Världens stålanvändning ökade med 65 % mellan 2003 och 2013. Idag äger 47,3 % av världens stålanvändning rum i Kina jämfört med 27,3 % 2002. Huvuddelen av allt kol som bryts konsumeras i produktionsländerna. Cirka 17 % av hela den samlade kolproduktionen handlas på de internationella marknaderna. I absoluta tal motsvarade det 2013 cirka 1333 miljoner ton. Som jämförelse kan nämnas att världshandeln år 1990 uppgick till 340 miljoner ton. Brunkol, som har ett lägre energivärde än stenkol, handlas inte i nämnvärd omfattning internationellt. Enligt IEA ökade kolanvändningen globalt med 2,4 % under 2013. Mer än 80 % av denna ökning ägde rum i icke OECD-länder. Trots att ökningstakten har minskat ökar kolets andel av världens energianvändning och med nuvarande trender skulle kol kunna passera oljan som världens primära energiråvara mot slutet av innevarande decennium, och det skulle innebära att ytterligare cirka en miljard ton kol då skulle användas jämfört med idag. Enligt IEA väntas kolefterfrågan öka med i genomsnitt 2,1 % per år fram till 2019. IEA bedömer att 2019 överstiger världens kolanvändning 9 miljarder ton. Kina är världens i särklass största kolland och svarade med 3 561 miljoner ton 2013 för nästan 50 % av världens kolutvinning. Inklusive en import på 327 miljoner ton svarade Kina 2013 för 52 % av världens kolanvändning. Andra stora producenter är i tur och Kolåret 20132014 ordning USA (904 milj ton 2013), Indien (613 milj ton), Indonesien (489 milj ton), Australien (459 milj ton), Ryssland (347 milj ton) och Sydafrika (256 milj ton). Ända fram till och med 2006 har Kina varit nettoimportör av kol. Under 2007 och 2008 var Kinas export och import ungefärligen i balans. Under 2009 blev Kina världens näst största kolimportör. Under 2013 importerade Kina 327 milj ton och är fortsatt världens största kolimportör. Japan var 2013 världens näst största kolimportör med 196 milj ton. Därefter följde Indien, Sydkorea, Taiwan, Tyskland och Storbritannien. Under år 2013 ägde 78,1 % av världens kolkonsumtion i fem länder, Kina, USA, Indien, Ryssland och Japan. Enligt IEA väntas kolanvändningen i USA fortsätta att minska med 1,7 % per år för att nå 561 milj ton år 2019. De viktigaste exportländerna 2013 var: Indonesien (426 milj ton), Australien (336 milj ton). Ryssland (141 milj ton), USA (107 milj ton), Colombia (74 milj ton), Sydafrika (72 milj ton) och Kanada (37 milj ton). Kolet inom EU Inom EU (Sverige inkluderat) svarar kolet för cirka 17 % av primärenergitillförseln och 27 % av elförsörjningen. Utvinningen av stenkol i Europa har dock av ekonomiska orsaker kraftigt minskat under senare decennier till förmån för importkol. Kolförbrukningen uppgick år 2013 till 737 miljoner ton, varav stenkol 330 miljoner ton och brunkol 407 miljoner ton. Brytningen av brunkol har inte haft samma lönsamhetsproblem som stenkolsbrytningen, varför omfattningen minskat endast i begränsad utsträckning. Allt brunkol och 114 miljoner ton av stenkolet utvanns inom Europa. Polen svarade för 67 % av EUs stenkolsproduktion och Tyskland för 45 % av brunkolsproduktionen. På grund av prisförändringar på bränslen har mindre gas och mer kol använts i elproduktion inom EU under år 2013. I Tyskland var elproduktionen till 45,8 % baserad på kol under det första halvåret 2014. Inom EU är frågorna om ekonomisk utveckling, säkerhet i energiförsörjningen och det framtida klimatet i fokus för politiken. Det Europeiska Rådet (EUs stats- och regeringschefer) och Europaparlamentet enades i december 2008 om en för EU gemensam integrerad klimat- och energipolitik. I oktober 2014 beslöt EUs stats- och regeringschefer att EU skall minska utsläppen av klimatpåverkande gaser med minst 40 % jämfört med 1990 samt öka energieffektiviteten med 27 % och att andelen förnybar elproduktion skall vara minst 27 % till år 2030. Samtidigt beslöts om olika finansieringsinstrument inklusive en efterföljare till NER300 för att finansiera CCSanläggningar (avskiljning och lagring av koldioxid) och projekt för förnybar elproduktion. Vid FNs klimatkonferens i Doha i Qatar i början av december 2012, överenskoms på EUs initiativ om dels ett nytt Kyotoavtal att gälla från och med 2013, dels att fram till 2015 förhandla fram ett internationellt klimatavtal samt introducerades krav på ekonomisk kompensation från i-länder till u-länder för skador på grund av klimatförändring. Vid konferensen krävde ett antal miljöorganisationer att ytterligare åtgärder skulle vidtagas för att föra CCS-tekniken framåt. 2 Kolåret 20132014 Vid FNs klimatkonferens i Warszawa i november 2013 bekräftades besluten från konferensen i Doha och inriktningen på ett internationellt klimatavtal att beslutas vid klimatkonferensen i Paris 2015. EU har även fattat nödvändiga beslut för EUs medlemsländer att ratificera Kyoto-protokollets andra åtagandeperiod 2013-2020. Vid klimatkonferensen i Lima i december 2014 upprepades tidigare beslut samt stärktes de finansiella åtagandena samt framförhandlades utkast till individuella åtaganden på klimatområdet och inriktningen mot undertecknande av ett internationellt klimatavtal i Paris 2015 att gälla från 2020 upprepades. I december 2011 presenterade EU-kommissionen en energivägkarta mot 2050. Denna bygger på fem scenarier främst beroende på andelen förnybar energi samt acceptansen för kärnkraft och CCS. Enligt analysen förväntas energisystemkostnaden öka från dagens 10 % av BNP till 14 % av BNP 2050. Analysen pekar på CCS avgörande betydelse för utvecklingen och att CCS måste appliceras på all fossilbaserad produktion från 2030 om klimatmålen skall kunna uppnås. Mot bakgrund av händelserna under år 2014 i Ukraina och EUs beroende av energiimport har försörjningsfrågor och leveranssäkerhet fått ökad betydelse i EUdebatten, varvid kolets roll har varit fortsatt omdiskuterad. En lösning av koldioxidfrågan har bedömts som nödvändig. I EUs handlingsprogram för att utveckla och kommersialisera teknik för avskiljning och underjordisk lagring av koldioxid - Carbon Capture and Storage (CCS) - beslutade i december 2009 att reservera en miljard euro för stöd till sex pilotanläggningar för CCS. Några sådana projekt har inte kommit till stånd utan utvecklingen kring CCS har avstannat i Europa medan ett stort CCS-projekt har tagits i drift i USA och ett antal utvecklingsprojekt pågår i Kina. Kolet i Sverige Den svenska kolimporten uppgår normalt till knappt 3 miljoner ton, vilket är den nivå som har rått under den senaste tioårsperioden. På grund av den djupa lågkonjunkturen för stålindustrin under 2009 minskade dock kolimporten då med cirka 30 %. Från och med 2010 har importen återgått till den tidigare nivån. Användning av kol för kraftvärmeproduktion ar successivt minskat. Huvuddelen av kolanvändningen, närmare 2 miljoner ton, utgörs normalt av kokskol som processråvara för den metallurgiska industrin. Av Sverige totala kolanvändning används cirka 20 % för energiändamål och 80 % för stålframställning. På världsnivå är fördelningen helt annorlunda; energikolet svarar för 85 % och kokskolet för 15 % av förbrukningen. Under år 2013 ökade användningen av energikol i Sverige jämfört med året innan beroende på en låg nivå 2012 avhängigt av tekniska problem i viss produktion det året. Under år 2014 minskade användningen av energikol återigen. Sverige har i ett internationellt perspektiv riklig tillgång på förnybara energislag som vattenkraft och bioenergi samt dessutom stor teknisk potential för vindkraft. Ur det perspektivet förväntas kolanvändning för elproduktion fortsätta att minska. De mer traditionella 3 Kolåret 20132014 problemen med kolkraft (stoft, svavel- och kväveoxider) är dock i princip lösta med de tekniker som idag finns tillgängliga. Huvudproblemet är CO2-frågan. Inom EU arbetar stålindustrin i det gemensamma projektet ULCOS (Ultra Low CO2 Steelmaking) i syfte att minska miljöpåverkan från användningen av kol vid stålframställningen. SSAB och LKAB medverkar i arbetet. Eftersom stål är en produkt där tillverkarna konkurrerar på världsmarknaden, måste miljökraven utvecklas i ekonomisk harmoni med bestämmelserna i omvärlden. Swerea MEFOS AB erhöll under år 2010 ett uppdrag från International Energy Agency (IEA) att tillsammans med internationella stålföretag starta ett annex rörande energi- och koldioxideffektivisering vid malmbaserad ståltillverkning. Detta arbete har fortgått under 2014. Energimyndigheten inledde under år 2010 ett forskningsprogram med syfte att bygga upp teknik och kompetens kring avskiljning och lagring av koldioxid med ett svenskt/nordiskt perspektiv. Programmet är branschöverskridande och omfattar energibranschen, gruv- och stålindustrin, cement- och kalkindustrin samt den petrokemiska industrin. Kolmarknaden Den internationella lågkonjunkturen som inleddes hösten 2008 fick dramatiska effekter på energikolpriserna. Från en pristopp, mätt i nordvästeuropeisk hamn, om 220 USD per ton i juli 2008 sjönk priset till nivån 70 USD per ton i januari 2009. Under 2009 skedde sedan en viss återhämtning så att kolpriset låg på nivån 80 USD per ton vid årets slut. Efter ytterligare uppgång åren därefter har energikolpriserna under år 2014 kännetecknats av ett utbudsöverskott för sjöburet kol och priser i intervallet 70-80 USD per ton, att jämföra med priser på över 120 USD per ton i mars 2011. För australiskt metallurgiskt kol har priset sedan april 2014 legat mellan 112 och 116 USD per ton, att jämföra med mars 2011 då priset översteg 320 USD per ton. Ytterligare utbyggnad av kolutvinning planeras av de tre globalt dominerande företagen varför fortsatt prispress nedåt kan förväntas. Samtidigt är marknadsutvecklingen i hög grad avhängig av Kinas agerande. Även om Sverige alltså i liten utsträckning är beroende av kol för sin inhemska energiförsörjning har kolet en stor betydelse för de svenska elpriserna. Det illustreras tydligt av att elspotpriset på Nordpool under långa perioder bestäms av den rörliga kostnaden för kolkondenskraft. Skulle kolet inte ha funnits för elproduktion i de flesta av grannländerna skulle också det svenska elpriset under långa perioder ha varit högre. Kolanvändningen i grannländerna fungerar därför som en begränsare uppåt av de marknadsbaserade svenska elpriserna. Handeln med utsläppsrätter för koldioxid EUs system för handel med utsläppsrätter introducerades 2005. Syftet är att på marknadsmässiga villkor åstadkomma en begränsning av utsläppen till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad genom att åtgärder sätts in där de ger bäst utdelning. 4 Kolåret 20132014 Inledningsvis betingade utsläppsrätterna ett inte oväsentligt pris som i sin tur ledde till stigande spotpriser på el. Under det sista halvåret av den första handelsperioden 20052007 föll dock priset på utsläppsrätter till nära noll. Förklaringen var att den befintliga tilldelningen av utsläppsrätter räckte till för all planerad produktion. För den andra handelsperioden 2008-2012 hade EU-kommissionen reducerat de nationella tilldelningarna av utsläppsrätter till medlemsländerna. Från ingången av 2008 betingade därför återigen utsläppsrätterna ett inte oväsentligt pris, även om de varierade över tiden. Under år 2011 minskade priset på europeiska utsläppsrätter med 45 % jämfört med 2010. I april 2011 var priset 17 euro per ton för att minska till 7 euro per ton i mitten av december. Under år 2011 omsattes 5 miljarder utsläppsrätter, vilket var 14 % mer än under 2010. Vid utgången av handelsperioden 2012 var priset på utsläppsrätter mycket lågt. För perioden från och med 2013 gäller en ny utformning av handelssystemet. Den ländervisa tilldelningen ersätts av ett gemensamt europeiskt system. Baserat på utsläppsnivåerna år 2005 ska de framtida successivt begränsade tilldelningarna reducera utsläppen med ytterligare 14 % fram till 2020 för berörda sektorer. För kraftindustrin är grundprincipen att utsläppsrätterna inte längre skall delas ut gratis utan att de i stället skall auktioneras ut. Fram till 2020 görs för vissa länder dock inledningsvis undantag från huvudregeln. För övrig industri där risk för ”koldioxidläckage” (dvs att produktionen flyttar till ett land utan restriktioner för utsläppen) föreligger kan speciella villkor komma att gälla. Men även för dessa industrier skall full auktionering gälla från senast år 2027. Bland de sektorer som tillkommer till systemet kan nämnas produktion av baskemikalier, icke-järnmetaller samt aluminiumtillverkning. Under år 2013 beslöt EU att först inte vidta några åtgärder men i juli 2013 beslutade EU att innehålla cirka 900 miljoner utsläppsrätter intill slutet av handelsperioden i avsikt att få upp priset på utsläppsrätter på marknaden. Detta påverkade endast marginellt priset på utsläppsrätter inom handelssystemet och under år 2014 har priset på utsläppsrätter varit fortsatt mycket lågt och hela EUs utsläppsrättsystem ETS har ifrågasatts. Samtidigt har systemet levererat de beslutade utsläppsminskningarna vilket innebär att EU når det uppsatta utsläppsminskningsmålet för år 2020. [email protected] www.kolinstitutet.se Svenska Kolinstitutet Kungsbroplan 2 Box 1026 101 38 Stockholm Tel 08-525 099 39 5