Absalon Pederssøn Beyer (1528 – 1575): OM NORGIS RIGE Norgis rigis stat kand mand skiffte vdi hendes alder, huilken ligeruis som it menniske haffuer haft sin wdsprung, fremgang oc ende. Saa haffuer Norgis rigis barndom verit den tid hun stod öde, fuld aff skouger, marck, berg oc dale, oc saa skarp oc sur ud, oc var ligeruis som hun var nye föd oc barn, der folck begynte at forsamlis oc boe der vdi. Der nest begyntis hendis adolescentia , det er, hun begynte at voxe oc formere sig dag fraa dag, aar fraa aar, jndtil hun bleff hög oc stor. Der effter begyntis hendis iuventus, det er hendis aller beste vngdoms alder, at hun kunde nu giöre gaffn, hielpe baade sig sielff oc andre fremmede, som komme her ind j landet, fick oc giorde sig sielff konger oc öffrighed, förde krig baade inden lands oc vden. Der effter begyntis hendis mandoms alder, som er at hun bort kastede mange tyranners aag, oc fick sig et hoffuit oc en regentere oc monarcham. Da begynte Norge at faa ögen oc saag sig vide om: da var hun vdi act oc ære, da haffde hun en guldkrone paa sit hoffuit, oc en forgylt löffue med en blaa öxe, da begynte mange fremmede herrer at giöre venskab oc suogerskab med Norge, de Danske, Svenske, Skotske, Fransoske, Engelske, da vdbredde Norge sin mact oc vinger vide. Hun förde icke alene krig imod Danmark oc Suerrig, men imod Engeland oc Skotland, Holland, Frisland oc andre land, oc drog ind vdi Franckerige, belagde oc indtog Pariis, brende Trechas, Tullum, Verdinum etc. oc drog igennem Franckerige oc kom ind j Valland, oc beskickede der det herlige kongerige Neapolis oc Sicilien, Apulien, Calabrien, aff huis slect Maximilianus keyser, som idag regerer, haffuer sin herkomst. Ja Norge udracte sine hender, mact oc velde hen vdi Mare mediterraneum, der kong Siguord, kong Östens broder, som mand kalder JordsalaSiurd, drog heden til det foriette land, at vinde det igjen fraa de vgudelige Saracener, oc laag for den merckelige stad Sidon, anno 1101, med en stor hob orlogs skib, lx skib. Haffue oc paffuerne aff Rom hafft deris ambasater oc breffue til kongerne vdi Norge om hielp imod de Saracener oc Tyrcker, huor vdaff mand kand letteligen forstaa, huor stor oc veldig Norgis mact haffuer verit, oc j huad ære oc verdighed Norgis krone haffuer verit lengst heden vdi verdsens ende. Hun haffuer oc hafft kundskab med de soldaner aff Tunis oc Egypten, oc sent dennom adskillige slags falcker, uildvare oc andre kostelige, dyrebar oc selsom skenck. Ja saa tit oc offte som de tyske keysere förde nogen krig imod paffuerne aff Rom, daa flyde paffuen til the Normenner j Neapolis, ligeruis som til en fast klippe oc slot, som Blondus Flauius oc andre til kenne giffue. See wi til Norgis mandom, styrcke, rigdom, visdom, forstand, konster, gudfryctighed, retferdighed, daa befinder mand der herlige exempler. Huilcken menniske er den, som haffuer seet Trondhiems domkircke oc icke forundrer sig paa hennis storhed, grunduoll, herlige oc vnderlige bygning, paa de merckelige lange, smale oc adskillige polerede steners maiestet? Ein part ere gule, en part blaa, en part huide, ein part spreglede, höge, lange, smale, slette som ijs. Ja saa tit oc ofte som mand gaar til oc beskuer den herlige oc stadzelige bygning, da faar mand altid at se noget nyt oc selsomt, som mand haffuer icke actit tilforne, saa at den kircke kallis rigens krone, blomster oc ornament, aff huilcken bygning (huis magen icke findis j tota Europa , huilken cardinaler oc paffuernis legater icke haffue noch kunde priset oc forundret) mand kand lettelig forstaa huad vilge der haffuer verit j kongerne til at
forfremme religionen, oc huad visdom til at bygge saadanne huus til Gudz tieniste. (****) Dernest er Norge begaffuit med alle haande slags skoug: eig, fyre, gran, nödetre eller hassel, barlind, lind, ask, oc andre saadanne. Til det tredie vancker her eit veldigt, krafftigt smör, huilchet mand oc offte bruger til legedom. Jern findes oc her j rigit, item sölffberg, endog det er icke aldeles frucktsommeligt, findis oc her myrejern. Her fangis adskillige slags fisker, som ere nöttige: stor herlig sild, merckelig god lax, den vide berömde torsk, som mand kaller Berger fisk, huede, aff huilchen giöres raff oc recling, item langer, brosmer, hyser, huilling, seig, haa, raaker, makril, styrier, spord, oc andre saadanne. Her vancker oc got fæ, smaler, skind, talg, huder. Her ere oc adskillige vilduare, her vancker gauper, det er loß, aff adskillige slag, katte gaupe, vlff gaupe, reffue gaupe, som er herre drect, dernest sobel, maard, hermelin, graaverck, vlfskind, reffskind, biörnskind, otterskind, beffuerskind, beffuergiel, felfraas skind, kobbe skind. Item, her ere store adskillige hualer, af huilche mand faar ambra ceti, det er hual sucker, som föris aff riget oc selies vdi apothekerne for store penninger. Her ere seler oc kobber, baade store oc smaa, huide oc suorte, niser, tantey, haakerling, saa store at mand faar en j lest lyse eller mer vdaff en fisk, her er oc haabrand, springer, söorme oc mange vnderlige fiske, rosmere oc andre saadanne, som ieg for kortheden ey vil opregne. Her voxer oc gode vrter, Angelica , Gentian oc mange andre, som offte neffnis j legekonst oc föris aff riget oc selies. Her faar mand det slags moße, som j fordom tid fördis aff Norge oc end nu daglige brugis, aff huilche kongerne haffde en toll oc mand giör purpur, huichen vj effter gresken kaller korck, oc paa greske hedder [to greske ord utelatt]. Her er oc adskillige store diur, huilche mand kaller hiort, reyn, paa latine tarandus, oc alce, det er elgsdiur, oc andre saadanne, hues huder föris vden lands oc koster gode penninge. Paa adskillige slags fugler oc vnderlige er Norge saa rig, som nogit land rigist kan vere, besynderlig Island, Grönland, Nordland oc Ferö, saa at fuglen om sommeren flyger saa tet, at mand kand icke see himmelen for hannom, oc paa en föge stund kand mand sancke hele tynner fulle aff eg. Endog dette effter fölgendis roes kunde heller regnis eblant mirabilia regni end eblant de andre loff, vil ieg dog alligevel her opregne det, jdet at det er vnderlig ting oc siunis at vere vtroligt. Som er at den ene species, det er det ene slags korn, foruandlis vdi ageren til eit andet slags, oc faar en ny skabning. Saa er det klart oc obenbarligt oc kand beuißes med mange trofaste mend, som jdag bo i Sogns fogderi, at haffre, som bliffuer saait j ageren, omuendis til byg, oc aff erter voxer bygkorn. Oc vdi Oster, naar der saais Sogne korn heller Ryfylcke korn, da omuendis det igien aldelis til haffre paa det tredie aar der effter. Oc endog at Sogn ligger emellem saare höge bierge, dog er det eit aff de beste oc fedeste land oc fogderi, som ligger til Bergenhuuß len, fordi der findis endnu paa denne dag mange iorder, som j fordom tid ere saadde to ganger om aarit, oc endnu kand saais, naar gode aar ere, oc bliffue dog icke saadde for landdrotternis skyld, som ville haffue dubbelt landskyld. Saadanne haffuer oc Monigdal verit j fordom tid, som ligger j Oster. (***)
Det andet byskops stict kallis Opslo eller Aslog, oc er it vide berömd stict, bret oc langt, til huilchet ligge mange sköne köbsteder, som er Opslo, Tonsberg, Sarpsborg, Skien, Kongell, Oddeuald, Marstrand, foruden andre herlige l[ekvist]n. Oc effterdi det er saa stort, haffue de verit vdi sind j fordom tid at ville skiffte det j to stict, den tid Nicolaus cardinalis, episcopus Albanesis, paffuens legate var her j Norge paa paffuens vegne. Dette stict er it rigt stict paa korn, skoger, elffuer, ferske vand, tömber, lax, sperrer, sild, smör, skind, talg, fee oc andre gode varer. Der boer rigt folch, oc haffuer sin beste nering vdi freds tid oc bruger seglatz til adskillige land, steder oc byer. Der haffuer verit j fordom tid megen ridderskab oc adel. Der ere endnu nogle leffninger, endog de aarligen begynde at bondis, saa at de faa den titel igen, som adelen haffde her j riget, för de bleffue giorde vnder kong Magnus Haagenßön 1275 til hertuger, greffuer, oc slagne til baroner oc ridderer, som er at de kallis boande mend, huilchen seduane endnu beuaris j Island, at mand kaller en adelsmand boande. Exempla Peter boande Eynarßön, Ormer boande Stullesön.
Dette neruerendis stict med Hammer stict anno 1567 haffuer lidt en drabelig skade aff de Suenske, som ere der indfaldne oc haffue bekrefftet landet j j aar heller mere, hues tilkomst var en orsage til at borgerne sielff satte jld paa Aslog oc brende hannom op. Det samme giorde de med Sarpsborg, thi borgerne vilde icke giffue dennem brendskat, item med Oddeuald oc Kongell (dog icke paa samme aar, men tilforn), thi borgerne ville icke giffue dennem brendskat, men bönderne haffde de brandskattet, siden toge de fra dennem alt det, de ey lade ville for guds skyld. Hammer toge de ind, Agershuus belegrede de, oc skiöde der imod muren med halff cartoger. Der kong may sende Frans Brockenhuus, Knud Stenßön, Biörn Kaas med 25 skib op til Norge, oc erlig velbyrdig Erick Rosenkrantz til Valsö, kong may befalingsmand til Bergenhuus, lod oc aff sine l[ekvist]n forskicke der heden en hob duelige hageskyttere, hues öffuerste var Erick Munck til Hiörne, på galleyen, da motte de Suenske römme oc miste der xv mand heller flere. Der nöddis de til at römme offuer den bro, de haffde bygt, oc satte ild j hende, at mand skulde icke forfylge dennem, oc der de komme til Hammers bispgaard, brende de hannom, oc sprengde muren med pulffuer, oc paa veyen brende de gaarde, huor de komme frem, oc giorde en stor skade. Det var det jemmerligste mord, de giorde for Opslo, at de satte ild paa Spetalen, oc brende der mange vanföre mennisker, som icke kunde redde dennem sielffue, huilchet gud j himmelen vden thuiffuel vil straffe. Kilde: http://www.dokpro.uio.no/litteratur/beyer/
Thomas Kingo (1634 1703) Dend XI. Sang. Keed af Verden, og kier ad Himmelen. 1. Far, Verden, far vel, Jeg keedis nu længer at være din Træl, De Byrder, som du mig har bylted oppaa, Dem hvister jeg fra mig og vil dem forsmaa, Jeg river mig løß, og jeg keedis nu ved Forfængelighed, Forfængelighed. 2. Hvad er det dog alt Som Verden opsminker med fauer Gestalt? Det er jo kun Skygger og skinnende Glar, Det er jo kun Bobler og skrattende Kar, Det er jo kun Iseskrog, Skarn og Fortred, Forfængelighed, Forfængelighed. 3. Hvad er mine Aar, Som smugende svinder og snigende gaar? Hvad er min Bekymring? mit Tankefuld Sind Min Sorrig? min Glæde? mit Hovedis Spind? Hvad er mit Arbeyde? min Møye? min Sved? Forfængelighed, Forfængelighed. 4. O Riigdom og Guld, Du Jorderiigs Afgud i skinnende Muld, Du est dog af Verdens bedragelig Ting, Som voxer, aftager og vexlis omkring, Du est dog, i høyeste Mercke og Meed, Forfængelighed, Forfængelighed. 5. Ach, Ære, hvad er? Hvad er dine Kroner og Krandse du bær? Misundelse sidder dig altjd paa Ryg, Du hemmelig stødis og sielden est tryg! Du ofte der snubler, hvor andre de gleed, Forfængelighed, Forfængelighed. 6. Ach, Yndist og Gunst, Du hastig opførte og faldende Dunst, Du konstig opblæsere, hvegende Vind, Som tusind har Øyen og dog løber blind, Hvad est du naar mand dig ved Soolen hâr seed? Forfængelighed, Forfængelighed.
7. Ach, Venskab og Troo, Som alt efter Lykken veedst Fløyet at snoo! Du smukke Bedragere, heldige Skalk, Som skuffer saa ofte i Drøfvelsens Kalk Du est, som og jeg af Forfarenhed veed, Forfængelighed, Forfængelighed. 8. Ach, kiødelig Lyst, Som mangen med dødelig Læber hâr kyst, Dit fengende Tynder, din flyvende Gnist, Hâr mangen i ævige Luer henhvist, Din Skaal synis Hunning, men Drikken er leed Forfængelighed, Forfængelighed. 9. Saa far da, far vel, Du skalt nu ey lenger bedrage min Siæl, Bedragelig Verden jeg takker dig af, Og synker dig ned i Forglemmelsens Grav, Jeg lengis at bøde min Sorrig og Nød I Abrahams Skiød, I Abrahams Skiød. 10. Der skal mine Aar Begyndis i Ævigheds deylige Vaaer, Der skal ikke Dagen ved Solen opgry, Ey Maanen tilmaale mig Næde og Ny, Men JEsus er Solen, hvis Straaler er strød I Abrahams Skiød, I Abrahams Skiød. 11. Min Rigdom og Guld Skal være af idel Bestandighed fuld, Dend skal ikke Tyven bestiele mig da, Dend skal ey Spitzfindighed skakre mig fra, Min Rigdom er frj for ald Jorderigs Stød I Abrahams Skiød, I Abrahams Skiød. 12. Jeg Ære skal faa Fra Thronen min JEsus hand sidder oppaa, Mig Kronen skal givis med Herlighed fyldt, Med Blodet af Lammet alt over forgyldt, Dend faar jeg, om Satan end selv det fortrød, I Abrahams Skiød, I Abrahams Skiød. 13. Med Yndist jeg skal Fremskinne blant Englenis hellige Tall, Misundeligt Øye mig ikke skal see, GUds Ansigt mig altjd i Øyne skal lee, Der skal jeg bespotte dend avindsyg Død I Abrahams Skiød, I Abrahams Skiød.
14. Der hâr jeg en Ven, Min JEsus, som elsker og elskis igien, Mit Øye der seer ham saadan som hand er, Hand Kierligheds Himmelbluß stedse frembær, Ved Aanden staar Kierlighed ævig i Glød I Abrahams Skiød, I Abrahams Skiød. 15. Min Lyst og min Fryd Forfriskis ved Englebasuner og Lyd, Men GUd er ald Lysten for mig og for dem! Far op da, min Siæl, og ald Verden forglem! Mens glem ey at Lysten er ævig og sød I Abrahams Skiød, I Abrahams Skiød. Kilde: http://adl.dk/adl_pub/vaerker/cv/e_vaerk/e_vaerk.xsql?ff_id=7&id=129 50&hist=fmF&nnoc=adl_pub
Petter Dass (1647 – 1707) Fra Nordlands Trompet Inledning Vær hilset, I, Nordlands bebyggende Mænd Fra Verten i Huset til trælende Svend, Vær hilset, I, Kofteklæd Bønder! Ja samtlig saa vel ud til Fiære som Field Saa vel den der bruger med Fisken paa Gield Som salter GraaeTorsken i Tønder. Vær hilset, I Geistligheds hederlig Lius Prælater, og Orden i Helligdoms Huus, Hver i sin Bestilling hin gieve! Tillige den velbetroed Øvrigheds Mand, Som bære bør Sverdet og Retten i Land, Fra Vold og Uorden hanthæve! Hil være Leylendingen, HuusManden og, Hver Odelsmand med den Strandsiddende Flok Af hvad for slags Middel og Evne Udliggere, Kræmmer, hvad Navne de har Samt flere, som jeg her udtydlig og klar For Mangel af Tiid ey kand nævne. Hil være det elskelig Qvindelig Kiøn, Matroner og ægtegift Hustruer skiøn', Madamer og ugifte Piger; Dog synderlig tugtig Gemytter i sær, Min Hilsen jeg samtlig tilbyder enhver, Og redebon Tienist' tilsiger, I ville, naar Solen paa Hvælvingen glad, Fremskrider til Middags opstigende Grad, Mig viide samdrægtig den Ære: Til Maaltid at komme som Giester i Rad, Mit Bord at bepryde, samtykkend' med hvad Som Huset formaaer at frembære! Udlændiske Retter ey laves skal her, Ey gylden SkouEssen skal stande for nær, Min Pung ey sligt mægter at kiøbe; Ey heller udover sædvanlige Skik Paabydes skal nogen umaadelig Drik Med Bachi fuldmaalede Støbe. I kongelig Kiøken jeg aldrig har vært, Var aldrig af fremmede Mester oplærdt, En Suppe paa Fransk til at koge: Thi bedes Høyærede Venner om Gunst, I mig ey bespotter, om jeg i min Kunst, Ey træffer saa lige de Kloge. Beredet ey vorder Ahsveri Banqvet Paa Fyrstelig Maade med dobbelte Set, I har ey Peponer at vente! Ey steegte Phasaner ey Turtelen ung, For let er min Taske, for arm er min Pung, Kalkoner, Kapuner at hente. Hvad vente vi Krydder og Neyliker sund? Sligt giver allene den Indiske Grund, Her fanges ey Druer at tære! En Rett tilberedet af udblødet Sey Behager jer, Venner! da siger ey ney, Den skal til jers Tieneste være. SmørKlakken paa Brækken og sættes skal frem, Og Bygbaged FladBrød en Leiv eller fem, Hver kline saa meget ham lyster! Det være skal gierne min' Giester uspart; Ey ringeste Pølse skal blive bevart,
Ey Blande for dennem, der tørster. En Skinke jeg eyer, om nogen har lyst, Har hængt udi Røg nu paa niende Høst, Er temmelig vel udi speege, En Tønde godt BondeGods staar i mit Buur Blev fanget i Fior, smager treffelig suur, Jeg deraf et Par har at steege; For Græskar, Augurker, Oliver, Kapres, Tracteres I skal med en Kaal udaf Græs, Faaer dermed saa være fornøyet. En Grød, giort af Næper det er min Sallat, Thi havde jeg lovet en Grød af Sukat, Da havde jeg skammelig løyet. Ey Læfser ey Gumme skal blive forgiet Og PandKag af Eeg til den seneste Ret, Jeg tale vil intet om Lommer Dog beder jeg atter at Villien den maae For Verket antages, om al Ting ey saa Som det sig vel sømmet, fremkommer. I merker, Velærede Venner og Kier! Foruden Omtale, hvad Meeningen er, Og hvad som forstaaes herunder: I Pennen at føre jeg haver i agt, Om Nordland, hvorledes det findes udstragt Med liggende Lotter og Lunder; Om Klipper at skrive, baad' gammel og graae, Om Snee, som evindelig ligger derpaa, Om Bakker, om Elver og fleere; Hvad Landmanden haver for Næring og Brug, Hvad Spiise de pleyer at sette paa Dug, Med anden Omstændighed meere. Slig Skrifter, om Bugen ey mættes derved, De Sindet dog nogen Fornøyelighed Den elskelig Læser kand bringe. Imidlertiid burde min skrøbelig Pen, Den Romerske Musam at søge til Ven, Om Hielp udi Verket betinge. Men hvad vil jeg fare slig ubekandt Vey, See! Helicon ligger forlangt ud af Ley, Jeg frygter, mig Fanden maatt' møde, Om Natten paa Reisen tilføye mig Vold, Thi hvoe veed ey af de Satyriske Trold, Som vrimler i Ørken hin øde, Hvad har vi fornøden Gudinderne Nie? Er ikke fra saadant vor Christendom frie? Vi lade de Hedninger blive, Og løse vor' Tanker af Mørkhedens Baand; Der findes i Norge vel noksom den Aand, Som Gaver og Tunge kand give. Hvad søge vi HErren i fremmede Land? Er han i all Verden ey middelste Mand? I Dag og i Morgen den samme. Hvo haver opfyldet baad Himmel og Hav, Er han ey den HErre, som Mennisken gav Sin evige Viisdom at ramme? Belees bør billig de Hedninger ud, Som sluttet at HErren var Biergenes GUd, Men ikke en GUd udi Dale. Phy! hvilke Phantasters Indbildninger vrang! Alt saadant vi lade henløbe sin Gang, Foruden all vider Omtale. Allene til HErren jeg føyer mig hen, Han vilde selv røre min maalløse Pen, Og herudi giøre det beste!
Thi jeg af mig selver kand intet formaae, Vi vises usunde fra Top indtil Taae Paa mindste vor Lemmer og meeste. Vel an! see, vi legge vil Skibet af Havn, Og vinde vor Seyl udi Frelserens Navn, Paa Bølgen for Vinden at skriide; Forinden vi Stierner i Aften faaer see, Forhaabes jeg, Klipperne ligge i Lee, Vi der paa maae sikkerlig liide. Kilde: http://www.dokpro.uio.no/litteratur/dass/ Fra Katekismussangene: Den Anden Sang Helligt vorde dit Navn HErre GUD! Dit dyre Navn og Ære Over Verden høyt i Savn maa være, Og alle Siæle, og alle Træle Og hver Geselle de skal fortælle Din Ære. Det er smugt og kaasteligt at høre, At mand GUD sin' Læbers Pligt monn' giøre; De dyb' Afgrunder, de grønne Lunder Skal HErrens Vunder hver Tid og Stunder Udføre. Om sig Folk anstille vil saa slemme, GUds Navn slet at tie still og glemme, Saa skal dog Stene og tørre Bene Ey være seene hands Navn det reene At fremme. Ja før GUD sin Ære skal forlise, Før skal Hav og grommen Hval ham prise, Samt og Tanteyen, som løber Leyen, Steenbid og Seyen og Torsk og Skreyen. Og Niise. GUD er GUD, om alle Land laa øde, GUD er GUD, om alle Mand var døde, Om Folk forsvimler, i HErrens Himler Utallig Vrimler, som slaer paa Cimler Hin Søde. Skulle HErren fattis Bram og Svenne? See, ti tusind staar for ham og tienne, Ja tusind gange ti tusind mange, Hvis smukke Sange med Klang kand prange Der henne. Thi for GUD skal alle Knæ sig bøye, De som boor i Himlene hin' høye, Og de paa Jorden i Sør og Norden, Samt Dievlers Orden, som dømt er vorden Til Møye.
Høyen Hald og dyben Dal skal vige, Jord og Himmel falde skal tillige, Hver Bierg og Tinde skal slet forsvinde, Men HErrens Minde til tusind Sinde Skal stige. Vil de Gamle være stiv og sove, Da skal Børn i Moders Liv GUD love; De Halte, Lamme, Maalløse Stamme Giør og det samme, de Gromme, Gramme Og Grove. Naar jeg mig fra Top til Fod betragter, Ingen Lem paa mig for god jeg agter, Var de saa smukke som Silke Dukke, De jo skal bukke med ydmyg Sukke Og Facter. Men ô Mennisk' tør du vel det meene? At GUds Navn skeer Ræt og Skel allene, For Præst og Bonde med blotte Munde Ham love kunde? ney, ingenlunde Det eene. HErrens Navn hos os paa Jord kand ikke Helligis ikkun med Ord og Nikke; Ney, hvor du svæver og hvor du stræver, See til du lever, som GUds Ord kræver Til Prikke. Lad dit Lius for Folket smukt saa brende, At enhver din Dyyd og Tugt kand kiende, Leev ey begierlig, ey Folk besværlig Leev from og ærlig mod hver Mand kiærlig Til Ende. Had alt det GUD i sit Ord selv hader, At Vellysten dig paa Jord ey skader, Sky Synd og Lyder, som GUD forbyder, Elsk Tugt og Dyder, som dig bepryder Og bader. Men vilt du paa Synders Vey henstige, Og fra Dyden blues ey at vige, Da dine Lemmer GUds Navn beskemmer GUds Aand bortskremmer og ey forfremmer GUds Rige. Men ô GUD! forhindre sligt at blive! Hvad som er ugudeligt fordrive! At vi vor' Tider mod Synden strider, Naar Tiden lider, hos dig omsider At blive! Kilde: http://www.dokpro.uio.no/litteratur/dass/
Ludvig Holberg (1684 – 1754) EPISTOLA LX. Til ** Vor sidste Samtale var om Apologier eller Forsvars Skrifter, hvilke jeg tilkiende gav mig ikke at kunde lide, endeel, eftersom en ærlig Mand og et got Skrift ingen Apologie behøver; thi Mandens Levnet og Skriftets Indhold maa forsvare sig selv: Endeel ogsaa efterdi man kand giøre ForsvarsSkrifter for alting, end ogsaa for Fanden. Du loe ad denne min Tale, og sagde, at det sidste vilde vel blive noget vanskeligt: Jeg svarede dertil, at det ey vilde blive vanskeligere end det ForsvarsSkrift, som er giort for Æslet, hvorudi samme Dyr adskillige heroiske Qvaliteter blive tillagde. For at vise, at Tingen er giørlig, vil jeg korteligen forfatte, hvad en Apologist, der ret vil giøre sig umage med at besmykke en Ting, kand anføre udi Forsvar af Fanden. Jeg vil ikke tale om hans Capacitet og Forstand; thi alle, end ogsaa hans største Fiender, ere eenige derudi, at en Person, der haver fast 6000 Aar paa bagen, og levet tvende Gange saa længe som Jerusalems Skomager, jo maa besidde meer Lærdom og Viisdom, end alle de 7 Græske Viise, ja maaskee end den heele Verdens Professores, om man end støber dem alle tilsammen, med mindre man vil foregive, at han af Alder gaaer i Barndom; hvilket dog ingen uden Medisance kand sige, saasom de lærdeste Theologi, der nøye have udstuderet Mandens Qvaliteter, og kiende ham til Grunde og Prikke, vide, at han endnu er udi sin fulde Vigueur, saa at Alderen lidt eller intet haver kundet bide paa ham; Ligesom de Lærde Mænd, der udi forrige Seculo havde den Ære at tale med Jerusalems Skomager, have vidnet, at samme Skomager endda havde sine fem Sandse, saa at han intet fattes, hverken paa Begreb eller Ihukommelse, skiønt han allerede udi 1600 Aar haver flakket Verden om. Der kand derfore ikke tvistes om Fandens Forstand og Lærdom, hvilken i Henseende til hans høye Alder ikke kand andet end være stor; og er det derfore, at de Norske Bønder beære ham med den venerable Titel af Gammel Erik. Men lader os examinere de Laster, som ham tillegges. Fanden siges ideligen at være i Bevægelse, for at styrte Mennesker i Ulykke og at forfore Siæle. Men, saasom han reent ud og ligesom ved et Manifest haver erklæret det Menneskelige Kiøn Kriig, saa er han meer at undskylde end mange Mennesker, der under Venskabs Skin besnære deres Næste, der slutte Fred og Forbund, som de strax bryde, og kræve GUD til Vidne om deres oprigtige Hierter, da de dog ere fulde af Had, Fiendskab og Begierlighed til Rov. Derfore siger man, at man kand tage sig vare for Fanden, men ey for Mennesker. At han søger at forføre Siæle, er ikke andet end at bestyrke sin Magt, og at lade see, at han er en hurtig Politicus, Statsmand og Oeconomus. Udi Pagte og Contracter gaaer han meere oprigtigen til Verks end de fleste Mennesker; thi, da disse slutte Pagte, for strax igien at bryde dem, og derved have bragt sig udi saa slet Credit, at man ikke forlader sig
paa eens Contract, uden at den bestyrkes med andres Guarantie; Saa lærer derimod Erfarenhed, at Fanden i Agt tager sine til Punct og Prikke, holder nøye, hvad han de Contraherende haver lovet, og angriber ingen førend den stipulerede Tiid er forfalden; hvilket sees af Doctor Fausti og andre brave Mænds Historier, hvilke han i Kraft af sluttede Contracter enten haver underviset udi Konster, Lærdom og StatsVidenskab, eller hiulpet ved store PengeSubsidier, og ingen Betalning pro labore forlanged, førend Forfalds Tiid, Termin og Time haver været for Haanden. Med alt det Onde, som siges om Fanden, hører man dog ikke, at nogen haver beskyldet ham for Contracters Brydelse, ey heller, at han haver bedraget nogen ved falsk Mynt eller Falske Vahre, som vore Kiøbmænd og Skribentere nu i Hobetal giøre; de første med at give deres Vahre falske Navne; de sidste ved at sette paa deres Skrifter falske Titler, for hvilke at lade sig prænumerere: da Fanden derimod paa sin Side præsterer præstanda, og heller giør end forlanger nogen Prænumeration: Det er derfore, at man ikke hører, at nogen der contraherer med Fanden, forlanger nogen Guarantie; et ufeilbart Beviis paa, at han holder sine Contracter uryggeligen. Herimod indvendes vel, at den Oprigtighed, som Fanden lader see udi Pagte og Contracter, reiser sig ikke af Ærlighed, men af egen Nytte, efterdi han derved befordrer sin Næring, og lokker fleere til at contrahere med sig: Men mon vore saa kaldne redelige Kiøbmænd i Handel og Vandel ere ærlige, alleene for at være ærlige? Mon den Oprigtighed, som de øve, flyder ikke af samme Kilde? Man siger: naar tvende giøre et, er det derfore ikke et; thi hvad som hos disse kaldes en Dyd, afmales hos Fanden som en Hoved Last. Saasom Fanden er engang kommen i ond Rygte, tillegges hans Indskydelse Hoer, Mord, Rov, Tyverie og alle onde Gierninger. Jeg drister mig herudi ikke gandske at frikiende ham; skiønt jeg tør sige, at den sædvanlige Beskyldning, som giøres mod Fanden, baade haver onde Virkninger, og er ilde grundet: Den haver onde Virkninger, efterdi Syndere derved skyde Skylden fra sig, og bruge Fanden til Skiul for deres Misgierninger; Den er ilde grundet, efterdi Menneskets fordærvede Kiød og Blod uden nogens Cooperation kand drive det til Synd. Der fortælles, at Fanden engang paa GammelTorv mødte en Pige, som havde ladet sig lokke, og lavede fremmeligen til Barsel; han nærmede sig til Hende, og sagde: Hvordan er fat, min gode Marthe! det synes, at du haver begaaet en Daarlighed. Pigen svarede da sukkende: Ach hvad haver Fanden ikke at bestille. Fanden, som vidste sig gandske uskyldig, blev derpaa heed om Hovedet, gav hende et Ørefigen, sigende: Det skal du have for din løgnagtige Mund; det er dit eget kaade Kiød, som du maa tilskrive Gierningen, hvor udi hverken jeg eller min Moder haver haft mindste Andeel. Videre, Fanden siges ved NatteSpøgerie at forurolige Mennesker. De Tanker man bør have om en listig og ond Aand, have foraarsaget, at jeg ikke haver været af Meening med de Lærde herudi, endeel saasom jeg ingen Rimelighed derudi haver fundet, med mindre man vil holde for, at han af Alder gaaer i Barndom, hvilket dog ingen,
tilstaaer; Endeel ogsaa, saasom han ved saadan Spøgen handler imod sin egen Interesse. Men saasom saadan Meening er bleven regnet mig til Last, saa haver jeg forladt den, og med Orthodoxis nu tilstaaer, at det er virkeligen Fanden, som om Natten spøger paa Kirkegaarder, i Huuse og Ammestuer. Men deraf flyder jo, at Folk blive gudfrygtige, og at Fanden ved saadan NatteSpøgen heller viser sig som en Ven end som en Fiende af det Menneskelige Kiøn; saa at dette, langt fra at legges ham til Last, bør heller legges ham til Roes. Hans Embede, som bestaaer i at være de Fordømtes Bøddel og Skarpretter, bør ingen Klik sette paa hans Navn og Rygte: thi derudi er en Fornødenhed; Og ligesom en Stad kand ikke undvære en Skarpretter, saa kand det Menneskelige Kiøn ikke undvære saadan GeneralGewaldiger, der skal exeqvere de Domme, som fældes over de Skyldige. Embedet udi sig selv er ikke alleene fornødent men end og honnorabelt; Og seer man, at de gamle Græker ikke have taget i Betænkning at giøre tvende anseelige Mænd, Minos og Radamanthus til Executeurs udi Plutonis Rige. Af dette altsammen sees, at Fanden er ikke saa sort, som han afmales; men tvertimod, at han haver mange gode Qvaliteter, saa at det er mindre vanskeligt at giøre Forsvars Skrift for ham end for mange Mennesker, paa hvis Gierninger ingen Farve kand settes. Det er troeligt, at mange upartiske Mænd have mærket, at man gaaer for vidt med slige Domme: Og meenes der, at hvis den lærde og upartiske Theologus Gotfried Arnold, som haver ageret Advocat for forhadte Personer, havde levet noget længere, han vilde have paataget sig ogsaa at giøre en Apologie for denne berygtede Aand; hvilken man seer ikke at være saa vanskelig, at man jo ved Hielp af en god Rhetorica kand i det ringeste give den noget Skin. Dette kand man for vist sige, at mange der drive Spot med Fanden, sær de, som afmale ham med Horn i Panden, have liden Ære at tale med; thi han kand retorqvere saadant Skiemt paa dem selv, og bede dem at føle paa deres egne Pander. Derforuden kand rnan regne dette blant Fandens gode Qvaliteter, at han bærer sine Horn med meere Taalmodighed, end de fleeste Mænd, der prostituere sig med Processer og Stævninger: thi man haver fast udi 6000 Aar ikke hørt, at Fanden haver citeret nogen for Tamperretten; hvilket viser, at om han er Hanrider, saa er han derhos en fornuftig Hanrider, som veed at skiule sin Skam bedre end Mennesker. At Fanden frister Mennesker, derom kand man vel ikke tvivle; men, saasom Erfarenhed viser, at man ofte haver fordrevet de saa kaldne Fandens Fristelser ved Pulver og Draaber, saa seer man og, at Beskyldningen herudi er ofte ilde grundet; med mindre man vil sige, at man kand drive Diævle ud ved KrebsØyen eller LaxeerPiller, hvilket er at tractere sin Fiende for ringe. See der haver du Fandens Apologie, hvilken er skreven i en Hast. Du kand deraf slutte, hvad en habile Disputator kunde giøre, der vilde paatage sig at forsvare hans Sag udi Cathedra, eller en Advocat, som er kommen i Reputation for at kunne giøre en ond Sag god. Logica og Rhetorica ere tvende HovedVidenskabe: Det var ved Hielp af Logica
Zeno Eleates bevisede, at intet i Verden bevægede sig: Det var ved samme Hielp Erasmus Montanus tydeligen visede, at Peder Degn var en Hane, og at det var en Merite at slaae sine Forældre. Men for at tale alvorligen, da beder jeg, at du ikke viser dette Brev til nogen, særdeeles ikke til Hr. Niels eller til Peder Degn: de samme kunde forklare alting efter Bogstaven, og deraf tage Text til Prædikener, saa at det kunde gaae mig, som en vis Mand, der var bleven Cardinal udi det lystige Pavelige Collegio, som her i Staden for nogle Aar siden var stiftet; Thi, da man udi hans Stervboed fandt nogle Breve, hvorudi ham gaves Titel af Cardinal Orsini, forstod SkiftesForvalterne det efter Bogstaven, og raadførede sig med deres HerredsBrødre, om man kunde lade den Afdøde komme udi Christen Jord. Jeg forbliver etc. Kilde: http://www.adl.dk/adl_pub/forfatter/e_forfatter/e_forfatter.xsql?ff_id =5&nnoc=adl_pub
Fra Carl von Linnés (1707 – 1778)
VÄSTGÖTARESA
Juli 16
NATURALIER gåvos här i Västerhavet så många, sällsynta,
obekanta, åtminstone för oss i Sverige, som bo från detta havet
långt skilda, att vi däröver blevo satta i största förundran.
Stenarna i havet voro täckta med snäckor, bottnen med sjöväxter
av Confervis, Fucis, Ulvis, Algis; ibland vilka manjetter eller
Medusæ, sjöstjärnor eller Asteriæ, task-kräftor eller Cancri utom
åtskilliga andra sjökräk kröpo; vartill kom en myckenhet
havsfisk, som fiskades vid dessa stränder. Vi botaniserade på
havsbottnen, såsom i ett nytt Sverige. Ståndspersoner och
invånare tävlade att skicka oss allehanda slags fiskar, varigenom
vi fingo så mycket, att tiden knappt räckte till att beskriva allt det
vi här fingo se på en dag; vilket allt jag hoppas få lov beskriva på
latin, så väl på det jag må göra allt kort, som ock för det man i
denna vetenskapen ej ännu på modersmålet fått tillräckeliga
Terminos artis; utom det att få lära läsa detta med
uppmärksamhet, som ej själva studerat i denna vetenskapen
tillförene; vartill kommer, att utlänningar, som mest pläga fägna
sig av sådant kram, här, utur en svensk bok, må se vad som
finnes vid en svensk strand.
TÅNG kallades i Marstrand ZOSTERA. Denna växt
fanns så allmän på sjöbottnen, där havet var grunt, som någonsin
mossan på bergen. Växten är allmänt bekant hos oss både i Österoch Västerhavet, så väl som utomlands, att ingen botanicus är,
som ej känner den; icke desto mindre fattas beskrivning över
densamma, åtminstone på blomman, så att denna växt aldrig av
någon Botanico Systematico blivit satt i det ljus den bör; ty ingen
härtills haver givit på detta genus tillräckelig karaktär, vilket därav
kommit, att man antingen sällan råkat på de stånd, som hava
blommor, eller då man får sådana plantor, har man svårt för att
se själva blomstren, som ligga fördolda inom ett blad; ingen
botanicus har givit någon god figur på denna ört, och dess
blommor äro aldrig avtagna. Det är fuller visst, att det finns en
kort beskrivning på hennes blommor uti Raj. Synopsi tertia; dock
är den ej så tydlig, att man därav kan sluta någon character
genericus. Den lärde och kuriöse botanisten MOEHRING har uti
Transact. Anglic. under namn av Rupia föreställt densamma på
artigt och ackurat sätt; men jag hade aldrig vetat, att den varit
samma växt, om jag ej själv råkat blomman. Nu kan jag tryggt
göra hans ört till synonyma med min; jag blev härigenom satt i
stånd att determinera karaktärn på ett nytt genus, och alltså
uppfylla den brist, jag måste kännas vid, då jag utgav Floram
Svecicam, där jag förmådde föra alla mig bekanta svenska växter
till sina genera, utom denna enda, vilken kommer efter denna
dagens rön att transporteras till Gynandriam Polyandram. Örten
såg ut alldeles som ett Flotgräs. Den som har bladen och är
okunnig, skulle tro att en Vermiculus subcutaneus hade ätit det
inuti, och allenast skilt övre huden eller sidan ifrån den undre;
men när växten påses, där han i havet vuxit, liknar han ganska
mycket vårt bekanta Flotgräs, ty de översta ändarna av bladen
flyta efter vinden och vågorna.
SUDARE växte här i havet på några famnars djup så
allmän, som Potamageton i insjöar. Den såg ut som en tråd, tjock
med segelgarn, grön till färgen, hade ingen gren på sig, var mjuk
och ofta några famnar lång; flera sådana tråar uppväxte av en rot,
och om de blevo längre än vattnets djup, flöto de som Flotgräset,
eler som den förre; med den åtskillnad allenast, att denna ej låg
ovanpå vattnet med en torr sida, utan inunder översta brynen av
vattnet, så att hon alltid var våt.
KLOTÅNG och SVINTÅNG växte vid stränderna på
klipporna och djupet. Vi hade tillfälle i dag se på denna några
tydligare tecken till fruktifikation än tillförene: vid sidan av bladet
upp emot slutet sutto klotrunda, spända, bara och glatta blåsor,
vilka inuti voro ihåliga och strödda med hår, som ställde sig inåt
centrum; men längre ned på grenarna sågos par av blåsor, som
voro uppfyllda med en gelatinös saft. Dessa blåsor voro
beströdda med många små punkter, vilka sutto i blåsans hinna
såsom gryn, och alla dessa punkter voro (som är märkvärdigt) på
yttre sidan öppnade med var sitt lilla hål, så att det kunde gissas,
att dessa små gryn innehöllo vardera ett frö, som genom dessa
hål kunde utkastas. Så att jag tror, att dessa senare blåsor voro
honor men de större hannar. Svintång kallades denna Fucus av
det, att inbyggarna giva denna urkokad och lakad åt svinen till
föda, vilket bör ihågkommas av dem, som bo vid havet, där
denna tång aldrig plägar fattas; varigenom de kunna göra stor
besparning för svinkreaturen. Klotång kallades den av sina små
blåsor eller klot, att därmed skiljas från Zostera, som här allmänt
nämnes specifice tång.
FUCUS caule tereti brevissimo, solio maximo oblongo indiviso
täckte allestädes havsbottnen vid Marstrands brygga; han såg ut
som ett tunt läder, var oval eller avlång, ofta av 2 alnars längd
och 1 alns bredd; han gick i vågor. Vid basen var han smal eller
hade en kort petiolus; dess rot häftade sig utanpå stenarna liksom
med fingrar.
ULVA växte rätt mycket på havsbottnen, där hon låg nog
dammfull, liksom i mörka vågor, att hon ej väl kunde kännas,
förrän hon blivit nog tvättad. Hon låg fullt på havsbottnen, och
gjorde många vråar och vinklar, uti och under vilka åtskilliga
havsdjur fingo bekvämliga gömmor, såsom Asteriæ, Medusa,
Gamari. Denna är tillförene ej uppförd bland Flora Svecicæ rullar.
KUPUNGE, en snäcka som ej tillförene blivit inrollerad i
Svenska Faunæ armé, bodde på alla stränder, så vid Marstrand
som den andra skären här omkring; hon täckte alla stenar och
kastades upp till stränderna som gräs, så att det allestädes krasade
under föttren, då vi här gingo på hennes skal. Hon är föga större
än en hasselnöt, nästan klotrund, med en ganska kort, dock vass
spets; hon är knappt räfflad men målad med många brunaktiga
spirallinjer; inunder är skalet ej genomborrat, och dess öppning
täckes med ett litet brunt, tunt lock, som mitt på har en spiral
karaktär. Kanten på snäckskalets öppning är ej utvidgat; men
med något mörkare liksom tillsatt. Innantill är skalet brunt.
CONCHA testa oblonga lævi subviolacea fanns allmänt på
alla stenar och Fucis i havet, vid vilka hon alltid var fästad. Vid
gångjärnen eller cardines utkommo en stor hop fina och sega hår,
liksom från ett centro, vilka utvidgade sig såsom en spindelväv, på
det hon fästes vid, att i det rotas. Där skalen hängde tillhopa vid
suturen, var sidan rakare än på den främre; mestadels voro skalen
glatta, men under tiden strödda med små korta, upprätta, styva
hår, som gjorde dem skarpa eller hispidæ.
DENTALIUM testa adhaerente flexuosa triquetra fanns
allmänt på task-kräftornas rygg, som hitintills gömt sig för vår
fauna. Det såg ut som en vit mask legat krokig på kräfteskalet
och vid detsamma fastvuxet; men då man såg noga till, var detta
en tub eller skal, som är smalare åt ena ändan och alldeles
genomborrat; denna öppning eller genomborrning är rund, fast
själva skalet är längs åt trekantigt, eller åtminstone ovanpå
kantigt, som en köl.
SVINTÅNGEN som högtals uppkastades till stränderna,
var dels betäckt med Eschara, dels beströdd med vita gryn, som
mången i förstone kunnat tro vara snäck-gryn eller -frö. Men då
man tillsåg, var vart och ett av dessa gryn en fullkommen snäcka
eller Dentalium, som alldeles liknade en Concham testa plana.
Hennes skal gick uti en flat spiral rund ring av 4 omgångar eller
ringar; åt centrum voro dessa ringar alltid något mindre; varav
den övra sidan blev något konkav, men undre sidan var helt flat
och så fastvuxen vid tångbladen, att hon med möda kunde skiljas
därifrån.
PATELLA. Åter ett nytt djur, som jag aldrig tillförene
sett, fanns på skalet av humrarna. Jag hade trott, att detta lilla
skal varit ett skal eller valvula av en mussla, om jag ej själv sett
annat: Jag trodde i förstone icke mina egna ögon, ty jag tyckte att
jag såg ett skal av en Concha, men måste finna, att det var en
Patella. Jag tror aldrig, att någon naturkunnig, som finge se detta i
ett kabinett, någonsin kunde låta inbilla sig, att skalet icke vore
av någon Concha. Skalet såg ut som ett musselskal av en Concha
lævi rotunda; men hade inte någon kamrad; det var stort som ett
fiskefjäll och täckte ett litet gult kräk, som levde och rördes.
LERNEA, även ett nytt djur icke allenast för mig, utan
såvida jag vet även för hela världen. Jag fann det i de mjuka
gälen på knoten och torsken, där det sugt sig fast som en igel. Det
är fuller visst, att det icke ännu i alla delar kommer överens med
den förra Lernea, dock är det närmare släkt till det, än något
annat; emellertid får det där stå, till dess världen begynner nogare
att mönstra kräk-armén.
KORSTROLL kallades Asterias radiis quinis latiusculis
asperis, hon vältrade sig till myckenhet bland förenämnda Ulva.
Denna sjöstjärna bestod av 5 strålar, var blåröd, eller undertiden
vit, betäckt på alla sidor med små mjuka taggar, men inunder
betäckt med papiller, som voro urställda i 4 rader, med en liten
öppning eller utgraven spets i ändan: Munnen var i själva centro
på detta djurets undre sida.
MANET, kallades MEDUSA orbiculi margine sedecies
emarginato, flöt överallt i vattnet till stor myckenhet, dock ej så
ymnigt, som uti Ishavet. Dessa flyta i vattnet som solar, och sätta
utifrån centro av undre sidan en hop trådar, av 1 eller 2 famnars
längd, vilka väl sprida sig ut som solstrålar; men då de råka små
kräk, fastna de vid dem, och draga dem till denna solens mun,
som dem uppäter.
MEDUSA är nog allmän här i sjön, och även i
Österhavet, där jag henne beskrivit i Öländska resan.
TASK-KRÄFTA eller CANCER Pagurus dictus fanns hos
fiskare ibland de andra fiskar. Den var stor som en hummer, till
färgen blek; men yttersta spetsarna av klorna voro svarta. Balani
och tvenne Dentalia voro fästade på dennes rygg.
KRABBA. Hon hade mycken likhet med den förra, dock
ej svart på klorna, och något i andra delar olik, att hon
åtminstone är en varietet, om ej särskilt kön.
HÅ fanns här nog; en glupsk fisk, som är en tiger i sjön,
vilken då han skall gripa rovet måste lägga sig på ryggen. Folket
berättade, att om någon sticker sig på taggarna uti ryggfenan,
skall det uppväcka faselig värk. Denna fisks hud är chagrin.
FJÄRSING finns här mindre allmän. Dess membrana
branchiostega bestod av 6 eller flera strålar. Om denna berättar
BARTHOLINUS att i dess ryggfena, då de 5 första prylar sticka
en manniska, skall den därav bliva liksom galen för värk; andra
återigen mena, att det ej är annat än ordinärt stick, om det ej
sticker någon fena. Men assessor BOETIUS i Göteborg berättade
mig, att han haft patienter, som härav med en olidelig värk fått
samma som punctura tendinum, fast ingen tendo varit stucken.
Regements-fältskären TEMAN berättade sig kurerat en karl, som
av denna fisk varit stungen i fingren, varav hela handen och
armen svullnade med olidelig värk, som nästan stannade uti
gangræn, och efter 2 å 3 öppningar med största möda drevs till
suppuration. Med ett ord: var borgare här, som härom rådföres,
berättade med en mun, att styngen äro farliga som ormsting.
MARSTRANDS ARBETE var att beskriva och
examinera så många åtskilliga och ovanliga djur inom ett dygn.
Man säger allmänt i Sverige om ett mycket tråksamt arbete, att
det är Marstrands arbete, vilken metafora lärer kommit av
fångarnas släp vid fästningen, då de från staden eller sjösidorna
skola transportera något till den stora och höga fästningen,
uppför den långa och branta backen, med dragande eller
släpande; det kostar på för en fri lathund att gå upp från staden
till fästningen, mycket mer för en dömd.
SJUKDOMAR äro ej mer här gängse än på andra ställen,
fast denna ö är en liten klippa uti havet; de som komma hit att
bo, prövas gärna första året med någon sjukdom, till dess de
blivit vana vid luften, sedan må de väl, som icke äro hitkomna
för slaveri och skörbjugg.
HUSMEDEL Mot FROSSAN berättades såsom ett
specificum av regementsfältskären Ternau, det han oändeliga
gånger bekräftade, att han försökt få sina patienter med beständig
och lyckelig effekt, vilket bestod däruti, att en näve av
PALLGRÄSET tages och kokas uti 1/2 stop dricka, som inkokas
till hälften; varav gives patienten 1 timma för paroxysmen, då det
ock merendels gör uppkastning och hjälper.
PALLGRÄSET Växte på klipporna och var SEDUM acre,
vilket utom det, att dess kraft är besynnerlig emot frossan, så
hade ock samma fältskär egen förfarenhet om dess synnerliga
kraft emot skörbjugg, då det på Belows sätt kokas med
tallstruntar, pepparrot och litet rabarber.
RESAN ställdes emot aftonen från Marstrand åt
Uddevalla sjöledes. Vi hade ärnat att gå utanför Tjörn och Orust,
men vi voro icke väl utkomna på havet, förrän ett starkt
åskedunder, med mulen och mörk himmel, storm och slagregn,
körde oss att taga leden inomskärs.
PATERNOSTER begyntes strax i väster, utanför
Marstrandshamnen, med många bränningar och klippor, ett
farligit radband för de sjöfarande.
KRÅKAN var en liten ö eller klippa, på vilken vi
uppstego, medan regnet och stormen rusade över.
AL är ett bekant träd, som kännes av vart barn. Här på
Kråkan växte överallt buskar av 1 alns höjd utan blomma och
utan frukt. Bladen liknade både al, oxel och hyll, ja alla tre på en
gång, så att man ej säkert kunde säga, av vilketdera slag denna
var, dock tror jag, att den var en förändring av al; ty alen växer
hos oss allmänt på sidlänta ställen med gröna och slemmiga
blader; men i Norrland och på höga berg förändrar alen sig med
torra, spetsigare, mindre samt inunder vitare blader, samt
smalare och vitare stam, kallad arre. Här på bara klipporna i
havet blir alen än mer förändrad, så att den med möda kan
kännas av en botanist.
KNUTLÄSKARE kallade folket ej obekvämligen den
bekanta TYPHA, ty han liknar det instrument, med vilken man
läskar stycken. Denna TYPHA växte mellan klipporna på
Kråkön, där vattnet blev ståndandes, och vi sågo med förundran
ax på vartenda stånd, som eljest äro nog sällsynta, vilket man
tydeligen märkte förorsakades därav, att rötterna ej fingo
vidlyftigt krypa eller utvidga sig, ävensom man röner uti Vinca,
vilken aldrig bär frukt i våra trädgårdar, där icke dess rötter
innestängdes inom en trång kruka.
BLÅKULLA ett högt berg, och en landkänning för de
sjöfarande, låg in på landet i öster, och var det högsta bland de
kringliggande.
TORP sågos åtskilliga på ömse sidor om vår fart, på de
kalaste stenholmar, som ofta hade icke så mycket jord, att de
kunde föda ett enda kålhuvud, utan bestod hela invånarenas
fromma uti en liten källa, men deras åker och äng var havet.
ELOF kallades här den svartaktiga fiskmåsen, som icke
själv kan slå ned i sjön att fånga fisk, utan endast är skapad till
rövare bland fiskmåsarna. Man såg med nöje, hur denna
kosacken förföljde de andra fiskmåsar, så snart de fått någon fisk,
och vände ej igen att förfölja dem, förrän fiskmåsen måste spy ut
den fisk han fiskat och redan inpackat. Jag har sett med
förundran på en fiskmåse, som jag flera år haft i
akademiträdgården hemtamd, att om han fått aldrig så litet mat,
och någon sedermera litet jagat efter honom, har han då strax
utspytt det han bekommit. Denna egenskapen att lätt vomera har
skaparen använt att uppehålla vår elofske familj; ty som
fiskmåsarna ofta fiska mer än de böra, så hava de också väl råd,
att giva skatt åt Svartlasse; men däremot har naturen likväl så
lagat, att denna labben ej allt för mycket får öka sig, varföre han
ock är den raraste av alla måsarna. Härtill kommer, att denna
struntjagaren icke är mycket delikat; ty undertiden måste
fiskmåsarna, då de ej hava något på torget, öppna bakporten, och
kasta för honom skämder mat, vilken han ock håller till godo.
Svartlasse är mycket vig, så att han alltid tager maten i luften, då
han kastas åt honom av måsen. Han är ej eller blyg, ty då
fiskarena ser honom och ropa Elof Elof, samt med utsträckt arm
uppvisa för honom en liten fisk, kommer Elof flygandes åt båten
och tager lyran, så snart fisken kastas. Elof håller sig alltid där,
som mest vankar, och helst vistas vid fiskelekar, där dageligt
bröllop med lek och dans hållas; varför ångermanlänningen ej
gärna ser att han skjutes; ty han visar med sitt flygande varest
strömmingen håller sig under vattnet.
EBB och FLOD märkes icke här på orten; men av det
västanvädret inblåser vågorna i skären, stiger undertiden vattnet
ansenligen, ävensom det ansenligen utfaller vid östanväder, eller
då det blåser ifrån landet.
TJÖRN en stor ö med 3 kyrkesocknar, passerades på
vänstra handen jämte dess östra sida. Landet på Tjörn var
skallot, utan träd med idel stenklippor, även som de andra
holmar.
LÖNG kallades här vår ljung, vilken på skoglösa Tjörn
var invånarenas ved och bränsle. De köpte ljungen således, att de
gåvo 16 styver om året för var spis, till vilken de fingo samla
ljung i det minsta torp. Det var artigt att se, huru kvinnfolken
med denna kokade sin mat; ty så snart de togo näven full med
ljung och lade den under grytan, blossade den nästan som halm,
och strax var det beställt både med ved och värma, så att den som
kokade, fick aldrig gå ifrån grytan, utan måste stadigt lägga
nävetals ljung inunder. Detta borde de se, som hos oss akta så
litet skogen.
GRYTORNA voro ofta här gjorda som en cylinder, med
en vid buk nedantill, och ett jämnt lock; denna buk torde hjälpa
kokningen, då elden icke allenast värmer på flera sidor, utan ock,
då luften mer kringspelar i själva grytan, nästan som i en olla
papini.
BRÖDET, som här brukades, var merendels tunnbröd,
tjockt som ett pergament, men dubbelt så vitt som en ordinär
kaka. Här kunde en arbetskarl väl äta upp 4 å 5 kakor i målet.
LAMPOR bruktes här på roten i stället för ljus och voro
gjorda av ett litet fyrkantigt bleck, till kvarters bredd, uti vilket i
stället för olja brukades tran av torsk, och i stället för veke togo
de torkade och skalade stjälkar av Tog, som väl oljade lades i ett
hörn på lampan och itändes, då dessa vekar brunno långt bättre
än någon bomullsveke, och som det hörnet där tranen ligger
gärna något dryper, hade folket hängt inunder det en koklöv, som
emottog droppet, att tranen ej skulle spillas. Dessa lampor
hängdes merendels på kroken vid spisen.
TAKEN voro på flesta ställen täckta med tång till 4
tvärfingers tjocklek i stället för näver, som här var dyr; ovanpå
tången var taket täckt med torv; sådana tak voro täta, varade
längre än av näver och sades kunna stå bi hela 40 åren.
NATTEN blevo vi i Hövikenäs, sista gården på Tjörn, dit
vi anlände våta, kalla och kulna kl. 12 om natten, efter 2 mils
sjöresa ifrån Marstrand.
Car l Michael Bellmann (1740 – 1795) FREDMANS EPISTEL N:o 2 Til Fader Ber g, r ör ande Fiolen. Nå skrufva Fiolen, Hej! Speman skynda dej. Kära Syster, hej! Svara inte nej, Svara Ja så bli Vi glada. Sätt dej du på stolen, Och stryk din Silfversträng; Röda stråken släng, Och med armen sväng; Gör ej Fiolen skada. Du svettas, stor sak, I Bränvin skall du bada; Ty under detta Tak Är Bacchi Lada, [V:ello] Ganska rigtigt, Ditt kall är vigtigt Båd för Öra, Syn och Smak. Bland Nymphernas skara Är du omistlig man; Du båd vill och kan Mer än någon ann De unga hjertan binda, Och kärlekens snara På dina strängar står; Hvarje Ton du slår, Du et hjerta får, At konstigt sammanlinda. Just på en minut, Små ögon blifva blinda, Och flickorna til slut De bli så trinda. [V:ello] Hur du bullrar! Men Nymphen kullrar, Och du skrattar med din trut. Jag älskar de sköna, Men Vinet ändå mer; Jag på båda ser, Och åt båda ler Men skiljer ändå båda. En Nymph i det gröna, Och Vin i gröna glas: Lika godt Calas, Båda om mig dras. Ge stråken mera kåda; Confonium tag där Uti min gröna Låda; Och Vinet står ju här. Jag är i våda. [V:ello] Supa, dricka, Och ha sin flicka, Är hvad Sancte Fredman lär. Kilde: http://runeberg.org/fredepis/02.html
FREDMANS EPISTEL N:o 81 Til Gr älmakar Löfber g i Ster bhuset vid Danto bommen, diktad vid Gr afven. Multnade Plankor och Bårar; Til dess den långa och svartklädda rad, Djupt sig bugar med tårar. Dedicerad till Doctor Blad. Så gick til hvila, från Slagsmål och Bal, Grälmakar Löfberg, din maka; Där, dit åt gräset långhalsig och smal, Du än glor tilbaka. Hon från Danto bommen skildes i dag, Och med Hänne alla lustiga lag; Hvem skall nu Flaskan befalla. Torstig var hon och uttorstig är jag; Vi ä torstiga alla. Märk hur' vår skugga, märk Movitz Mon Frere! Innom et mörker sig slutar, Hur Guld och Purpur i Skåfveln, den där, Byts til grus och klutar. Vinkar Charon från sin brusande älf, Och tre gånger sen Dödgräfvaren sjelf Mer du din drufva ej kryster. Därföre Movitz kom hjelp mig och hvälf Grafsten öfver vår Syster. Ach längtansvärda och bortskymda skjul, Under de susande grenar, Där Tid och Döden en skönhet och ful Til et stoft förenar! Til dig aldrig Afund sökt någon stig, Lyckan, eljest uti flygten så vig, Aldrig kring Grifterna ilar. Ovän där väpnad, hvad synes väl dig? Bryter fromt sina pilar. Lillklockan klämtar til Storklockans dön, Löfvad står Cantorn i porten; Och vid de skrålande Gåssarnas bön, Helgar denna orten. Vägen opp til Templets griftprydda stad Trampas mellan Rosors gulnade blad, Kilde: http://runeberg.org/fredepis/81.html
Car l Michael Bellmann (1740 – 1795) Epistel nr 82. Eller Oförmodade Afsked, förkunnadt vid Ulla Winblads Frukost en sommarmorgon i det gröna. P a s t o r a l, Dedicerad til Kgl. Secreteraren Leopoldt. Och liksom Hönan vingen loppar, Svalan sitt hufvud doppar, Och Skatan skrattar på sin stör. Lyft Kitteln; hör. Lät Caffeglöden kola, Där nedanför. Prägtigt på fältet pråla De ämnen som mest ögat rör. Som mest vårt öga rör. [Corno.] Hvila vid denna källa, Vår lilla Frukost vi framställa; Rödt Vin med Pimpinella Och en nyss skuten Beccasin. Klang hvad Buteljer, Ulla! I våra Korgar öfverstfulla, Tömda i gräset rulla, Och känn hvad ångan dunstar fin, Ditt middags Vin Sku vi ur krusen hälla, Med glättig min. Hvila vid denna källa, Hör våra Valdthorns klang Cousine. Valdthornens klang Cousine. [Corno.] Himmel! hvad denna Runden, Af friska Löfträn sammanbunden, Vidgar en plan i Lunden, Med strödda gångar och behag. Ljufligt där löfven susa, I svarta hvirflar grå och ljusa, Träden en skugga krusa, Inunder skyars fläkt och drag. Tag, Ulla tag, Vid denna måltids stunden, Ditt glas som jag. Himmel! hvad denna Runden, Bepryds af blommor tusen slag! Af blommor tusen slag! [Corno.] Prägtigt på fältet pråla, Än Hingsten med sitt Sto och Fåla, Än Tjurn han höres vråla, Och stundom Lammet bråka tör; Tuppen på taket hoppar, Nymphen, se hvar hon klifver, Och så beställsam i sin ifver, Än Ägg och än Oliver, Uppå en rosig tallrik bär. Stundom en sked hon öser,
Och öfver Bunken gräddan slöser; Floret i barmen pöser, Då hon den Mandeltårtan skär. En Kyckling där, Af den hon vingen rifver, Nyss kallnad är. Nymphen se hvar hon klifver, Och svettas i et kärt besvär. Och svettas i besvär. [Corno.] Sig til Naturens skuld förbruten, Clotho ren ur Surtouten, Afklipt en knapp vid Charons bud. Kom hjertats Gud! At Fröjas ätt belöna Med Bacchi skrud. Ändtlig i detta gröna, Stod Ulla sista gången Brud. Den sista gången Brud. [Corno.] Blåsen J Musikanter, Vid Eols blåst från berg och branter; Sjungen små KärleksPanter, Bland gamla Mostrars kält och gnag. Syskon! en sup vid disken, Och pro secundo en på Fisken; Krögarn, den Basilisken, Summerar Taflan full i dag. Klang Du och Jag! Klang Ullas amaranther, Af alla slag! Blåsen i Musikanter, Och hvar och en sin kallsup tag. Hvar en sin kallsup tag. [Corno.] Slut på Fredmans Epistlar. Ändtlig i detta gröna, Får du mitt sista afsked röna; Ulla! farväl min Sköna, Vid alla Instrumenters ljud. Fredman ser i minuten Kilde: http://runeberg.org/fredepis/
Johan Herman Wessel (1742 – 1785) Som var ham meest aimabel Næst Brændeviin og Fabel. IV. GRAVSKRIFTER. Over Brygger Walt. I. Herunder hviler Krigsraad Neergaard, den Store, Store, Store, Kun Himlen veed, hvad godt han giorde, Giorde, giorde. At tale om hans kiære Frue, Da var hun venlig som en Due; At tale om hans tvende Sønner, Det ei Umagen lønner; Men naar jeg tænker paa hans Datter, Kan jeg ei bare mig for Latter. II. Jeg, salig Ove Gierløv Meyer, Begik Sottiser, som jeg pleier, Men denne Gang begik jeg fem, Den sidste var dog værst blandt dem ; Thi gik jeg hiem, skar ud min Strube, Og sidder her i Helveds Grube, Hvor nu den lede Satan eier Mig, salig Ove Gierløv Meyer. III. Her ligger Lieut'nants' Stabel, O vee, heel miserabel I Veiret med sin Snabel, Og er ei nu capabel At bruge meer sin Sabel, Her ligger Walt, Han giorde Malt, Og det var Alt. V. Under Londemanns Portrait. Man sukker, for han er ei meer, Man husker hvad han var, og leer. UNDER DIGTERENS PORTRAIT, skrevet af ham selv. Han syntes fød til Bagateller, Og noget stort han blev ei heller. >DIGTERENS GRAVSKRIFT OVER SIG SELV. Han aad og drak, var aldrig glad, Hans Støvlehæle*) gik han skieve; Han ingen Ting bestille gad, Tilsidst han gad ei heller leve.
Johannes Ewald (1743 – 1781) Rungsteds Lyksaligheder. En Ode (1775) I kiølende Skygger, I Mørke, som Roser udbrede; Hvor Sangersken bygger Og quiddrende røber sin Rede Hvor sprudlende Bække, Snart dysse, snart vække Camoenernes Yndling, den følende Skiald, Med steds' eensrislende Fald Hvor Hiordene brøle, Mod Skovens letspringende Sønner, Og puste, og føle Den Rigdom, i hvilken de stønner Hvor Meyeren synger Blant gyldene Dynger, Og tæller sin Skat, og opløfter sit Raab, Til den, som har kroned hans Haab. Hvor skiærtsende Bølger Beskvulpe den Vandrer, hvis Øye, Snart stirrende følger Med Helsinges graanende Høye; Snart undrende haster Blant Skove af Master, Og forsker, og kiender den Fremmedes Flag, Og glemmer den heldende Dag. Hvor eensommes Liise, Venskabelig lindrende Slummer, Tit bød en Louise, Forglemme sin kiærlige Kummer Hvor Glæder tilsmiile Den Vandrende Hviile, Hvor Rungsted indhegner den reeneste Lyst; Der fyldte Camoenen mit Bryst. Hvor Kummer og Smerte, Fandt glade dit Aftryk, Du Høye, Det ædleste Hierte, I hvert et medlidende Øye Hvor Venlighed pryder De strængeste Dyder; Der voxte min Sang; og den undrende Skov Gav Gienlyd af Skaberens Lov. Jeg saae dine Throner, O Almagt! og stirrede længe Men hellige Toner Foer giennem de zittrende Strænge Hvert Blad, hvor mit Øye Fandt Præg af den Høye, Opflammede Siælen da voxte min Sang! Da raste den mægtige Klang! – O Verdeners Fader! Saa sang jeg Du Stærke! Du Viise! Gud! som Myriader, Som Himlenes Vældige priise! See Støvet kan bære, Din Rigdom, Din Ære, Din Godhed, o Fader! saa sang jeg og Fryd Brød Læbernes bævende Lyd. Lyksalige Digter, Som Glæden indbød til sin Hytte; Til venlige Pligter; Til Friehed, som Dyder beskytte! Cheruber fornemme Hans dristige Stemme, Og Himle forsamles omkring ham; og Lyst Udbredes i Menniskets Bryst.
Men Du, som allene Fremkaldte den Lyst af min Smerte, Siig! Kan min Camoene Udbrede sin Fryd i dit Hierte? O siig mig, Veninde! Kan Sangens Gudinde, Med smeltende Toner belønne det Skiød, Hvoraf min Lyksalighed flød? Kilde: http://www.adl.dk/adl_pub/pg/cv/ShowPgText.xsql?p_udg_id=207 &p_sidenr=54&hist=fmR&nnoc=adl_pub
Og for de norske Piger! J ohan Nor dahl Br un (1745 – 1816) Nor ges Skaal. For Norge, Kjæmpers Fødeland, Vi denne Skaal vil tømme, Og naar vi først faae Blod paa Tand, Vi sødt om Frihed drømme; Dog vaagne vi vel op engang Og bryde Lænker, Baand og Tvang; For Norge, Kjæmpers Fødeland, Vi denne Skaal udtømme! Hver tapper Helt, blandt Klipper fød, Vi drikke vil til Ære; Hver ærlig Norsk, som Lænker brød, Skal evig elsket være! Den vrede Livvagts Vaabenbrag Forklarer trolig Nordmænds Sag. Hver ærlig Norsk, blandt Klipper fød, Vi drikke nu til Ære! En Skaal for Dig, min kjække Ven, Og for de norske Piger! Og har Du en, saa Skaal for den! Og Skam faae den, som sviger! Og Skam faae den, som elsker Tvang Og hader Piger, Viin og Sang! En Skaal for Dig min kjække Ven, Og nok en Skaal for Norges Fjeld, For Klipper, Snee og Bakker! Hør Dovres Echo raabe: "Held!" For Skaalen tre Gang takker. Ja tre Gang tre skal alle Fjeld For Norges Sønner raabe Held; Endnu en Skaal for Dig mit Fjeld, For Klipper, Snee og Bakker!
Jens Zetlitz (1761 – 1821) Mine Længsler Hvor saare lidet vil der til For lykkelig at være; Et muntert Sind, en Piges Smiil, En Ven, som gjør dig Ære, En Hytte, som dig skjule kan, Sundt Brød og Kildens klare Vand, Saa megen Viisdom, at du vil Og bruger denne Lære. Guld har sin Glands og Magt sit Værd, Og Rang vanærer Ingen; Det er ret smukt at være lærd, Men det er ikke Tingen. Nei: skjælve ei for Daarens Dom, og tage Dagen, som den kom, Er meer end Guld og Ære værd, Og det dig røver Ingen. O! naar jeg, ved Elisas Barm, Til Kloden kunde sige: "Jeg har indsluttet i min Arm, O Jord! din bedste Pige." Og saa en Ven ved siden sad, Som saa sig i min lykke Glad, Jeg skulde, skiønt forladt og arm Ei efter mere hige. Til enlig Dal jeg søgte hen, Min Haand en Hytte bygged, Som mig, min Pige og Min Ven Indslutted og Betrygged; Til Frugtbarhed jeg Jorden tvang, Og ved min Sved Hans Godhed sang, Som troner høit i Himmelen Men mig min Kreds betrygged, Jeg Fader blev — de kiære Smaa Paa ømme knæ jeg satte, Paa dem med samme Øine saa, Som Gierrige paa Skatte, Jeg ledte efter Moders Træk, Og kyste barnlig Taare væk; Jeg jorden skiøn, Gud god jeg saa, Som mig paa Jorden satte. Jeg sagde til den kielne Tøs: "Dyd er den største ynde." Og til den raske vevre Knøs: "Den største Skam, at synde." Jeg sagde til dem begge To; "Blandt Livets Torne Roser gro; af Dydens Kilde Glæden øs, og Gud skal eder ynde." Kilde: http://www.kalliope.org/digt.pl?longdid=zetlitz2001070701