1. No category

ABC Glada vi i skolan gå
Glimtar av skolväsendets historia och tidiga skolor i Lovisa
Jaana Toivari-Viitala
Utställning i Lovisa stads museum 15.2–10.5.2015
Den första skolan i Finland & Mikael Agricola
Skolgång under medeltiden
Tidiga skolor i Lovisa
Pernå
Degerby/Lovisa
Strömfors
Liljendal
Den första skolan i Finland & Mikael Agricola
Lärdom erhölls i forna tider genom att olika yrkesmän delade med sig av sitt kunnande. Boklig bildning
krävdes av kyrkans medlemmar och rätt snart grundades skolor i anslutning till kyrkor och kloster. Tillgång
till undervisning unnandes endast en minoritet av befolkningen.
Den första skolan i Finland var katedralskolan som var ansluten till Åbo domkyrka. Den var anlagd omkring
år 1276. Skolans främsta uppgift var att utbilda präster och statliga ämbetsmän. Förutom katedralskolan
fanns under katolska tiden i Finland även så kallade ”klosterskolor” både i Åbo, Raumo (stiftad av
franciskanerbrödraskapet) och Viborg. I Borgå verkade dessutom en ”barnskola” som dock 1551 flyttades
till den nyss anlagda staden Helsingfors vid Vanda ås mynning.1 Från och med 1600-talets första årtionde
fanns igen en fungerande liten skola i Borgå.
En av katedralskolans mest kända rektorer var Mikael Agricola (ca 1510–1557).2 Han var en nyländsk
bondeson, född i Torsby i Pernå. Eftersom han visade sig mycket begåvad, yrkade kyrkoherden på att man
skulle skicka pojken till latinska skolan i Viborg. Efter avslutad skolgång blev han år 1528 anlitad som
sekreterare av biskop Martin Skytte i Åbo stift. Agricola blev engagerad i reformationen och skickades 1536
för att studera i universitetet i Wittenberg, varifrån han utexaminerades tre år senare.
Efter hemkomsten väntade anställningen som rektor i katedralskolan i Åbo (1539–1548). Arbetsuppgiften
föll inte Agricola riktigt i smaken, något han ger uttryck för i ett brev till en av sina vänner: Hur oerhört
mödosam är icke uppgiften att leda gossar, dessa otämjbara djur, till goda och säkra lärdomens
uppfostringsresultat. Trots att undervisningen till största delen skedde på latin, medförde reformationen
ett ökande tryck på att delge befolkningen Guds ord på det egna språket. I den här andan utgav Agricola
1543 sitt första verk, ABC-boken ”Abckiria”, som innehöll kristendomens centrala element; budorden,
trosbekännelsen, Fader vår osv. Boken användes sannolikt som lärobok i katedralskolan. Med de därpå
följande verken ”Rucouskiria” (1544) och ”Se Wsi Testamenti” (1548) etablerade sig Mikael Agricola som
1
2
Akiander 1866, 2.
Tarkiainen, V. & K. Tarkiainen, Mikael Agricola Suomen uskonpuhdistaja. Helsinki: Otava 1985.
det finska språkets fader. Karriären som rektor slutade i och med stridigheter med Gustav Vasa varefter
Agricola skötte den avlidne biskop Skyttes uppgifter. 1554 blev Agricola utnämnd till biskop i Åbo stift. Han
avled i Viborg under återkomsten från en tjänsteresa 1557.
Skolgång under medeltiden
Undervisningen under medeltiden skedde till största delen på latin och eleverna förväntades tala latin med
varandra. Med reformationen började även modersmålet få plats inom skolundervisningen. Skolgången var
under denna tid mycket krävande och dåligt beteende bestraffades med olika slag av fysiskt tuktande som
till exempel skolstock, ris och spö. Skoldagen började klockan fem på morgonen och slutade klockan fem på
eftermiddagen. I den här perioden ingick tre timmar vilka var reserverade för mat och vila. Efter att
skoldagen var avslutad förväntades man ofta ännu gå i kyrkan på kvällen. Man gick i skola sju dagar i
veckan. Onsdag och lördag var repetitionsdagar, då man förhörde det som lärts in under de två föregående
dagarna. På söndagarna kunde skolmästaren ge extra fritid, då man fick leka eller syssla med det man ville
för rekreation (pro recreatione).
Man gick vanligen fyra år i skolan. Under första året lärde man sig innanläsning och övade sig i att skriva.
Det andra året skulle man lära sig att hålla tal och uttrycka sig muntligt (retorik). Man lärde sig också kyrklig
tideräkning, så att man kunde räkna ut när de olika kyrkliga helgerna och festerna ägde rum. De sista två
skolåren fanns ämnen som filosofi och logik på kursprogrammet. Sånglektioner hade man under alla skolår.
Småningom kom även grekiska och hebreiska med i kursprogrammet. Undervisningen skedde utan att
eleverna hade böcker. De förväntades lära sig skrifters innehåll utantill. Ett basverk som presenterade
undervisningens grundelement var Filip Melanchtons skolordning från 1528.
Skoleleverna kallades djäknar. För att täcka sina skolkostnader gav sig eleverna under skolloven ut på
vandring i landsbygden (på så kallad djäknegång) och framförde fromma sånger, de flesta på latin (Piae
Cantiones), mot allmosor. Med tiden blev det allt vanligare, att man beordrade elever från skolan till olika
arbetsuppgifter inom staten och till att utföra arbetstjänster för frälsemän och fogdar. Resultatet blev att
allt färre ynglingar ville gå i skola, eftersom de när som helst kunde bli uttagna och kommenderas till
arbete. Under 1500-talet skrev regeringen därför flera skyddsbrev, bl.a. till Åbo skola, där man lovade att
ingen djäkne fick uttas ur skolan utan kungens tillstånd. Bland adeln uppstod vid den här tiden tanken att
man borde ge barnen en annorlunda bildning, som inte var så bunden till kyrkliga intressen.
Katedralskolans elevantal kom således att minska märkbart.
Tidiga skolor i Lovisa
Pernå
1571 gavs en skolordning som blev grunden till det nya skolverket. Som tidigare, sköttes skolan även nu
ofta av en enda person, skolmästaren, som assisterades vid behov av äldre elever. Och eftersom eleverna
inte hade egna skolböcker var läraren tvungen att vara något mer än en torr lexförhörare, ty han måste
vara läroboken.3 Utöver universitet, gymnasier och trivialskolor, grundades på 1600-talet flera mindre
barnskolor, så kallade pedagogier. Förutom pedagogien i Borgå, stiftades även en pedagogi i Pernå. När
exakt den här skolan anlades och när och av vilken orsak den upphörde är tyvärr inte känt,4 men vid
3
4
Akiander 1866, 45.
Akiander 1866, 4.
sockenstämman 1746 framförde prosten Johan Haberman sin önskan om att ett ”skolehus” borde
uppföras, vilket troligen innebär att pedagogien inte längre var verksam.
1763 anlade landshövding Otto Wilhelm de Geer tillsammans med sin hustru Anna Dorothea Muhl en
privat inrättning, ”Tervik barnskola”, på sin egendom Tervik i Pernå socken.5 Även barn, vars familjer inte
hade direkt anknytning till godset, kunde delta i skolans undervisning mot en skälig ersättning till
skolmästaren. Undervisningsprogrammet som genomgicks under en två till fyra terminer lång skolperiod
bestod av inlärning av bokstäverna, innantilläsning av abc-boken, katekesen och psalmboken, samt
utantilläsning och färdigheter i att med egna ord kunna besvara frågor om kristendom ur Svebelius
katekes.6 Tyngdpunkten låg med andra ord på att förse barnen med kristendomskunskap inför steget till
vuxenlivet och konfirmationen. Skolan lyckades inte alltid anställa läromästare, vilket medförde tillfälliga
avbrott i skolverksamheten. Skolan var även stängd 1791–1803 då familjen vistades på sitt andra gods,
Tyresö herrgård i Sverige.
Under biskopsvisitationen 1780 yttrades en stark uppmaning till församlingsmedlemmarna att låta sina
barn ta del av undervisning. Bönderna lovade ordna undervisning i läskonsten i olika delar av socknen. Trots
att källorna är få, verkar byalagen till en del ha fullföljt löftet och anställt skolmästare för uppgiften
åtminstone i delar av Pernå. I herrgårdarna anställdes privatlärare, informatorer. Ofta var dessa studenter
eller unga magistrar.
Alexander II:s förordning av 1858 hade fastställt grunderna för organisering av folkundervisning i
storhertigdömet Finland. Förordningens innehåll hade vidare utarbetats av ”folkskolans fader” Uno
Cygnaeus och resulterade i folkskolstadgan av 1866. Där fastslogs att folkskolor skulle ge regelbunden
undervisning ca 30 veckor per år och erbjuda eleverna upp till fyra årsklasser. Genom skolordningen av
1872 ställdes folkskolornas verksamhet slutligen i samband med undervisningen i Finlands allmänna
läroverk.7 Under period 1866–1886 ingick i förordningarna regeln att pojkar och flickor skulle undervisas
skilt från varandra. I Pernå, som blev en föregångare i tidigt grundade av folkskolor, tillämpade man i
Gislom och Sarvlax regeln så, att pojkar och flickor undervisades i samma skola men på olika veckodagar.
Man började dessutom sammanslå pojk-och flickskolor redan tre år innan det egentligen blev lovligt enligt
förordningen.
Under perioden 1870–1891 anlades följande (svenskspråkiga) folkskolor:8 Sarvlax (1870), Gammelby (1872,
flyttade 1884 till Forsby), Gislom (1872, flyttade 1886 till Haddom), Härpe (1872), Tervik-Tjusterby (1876
varvid Terviks barnskola lade ner sin verksamhet), Torsby (1877), Fasaraby (1879), Köpbacka (1882),
Kejvsalö-Våtskär (1891 Ambulatorisk skola), Malmgård (1891) och Hommansby (1879) i vars skolområde
ingick byar från både Liljendal och Pernå. Den första småbarnsskolan (lägre folkskola) stiftades 1905 på
Bergby gård på ungdomsföreningens initiativ och med dess stöd. Året därefter erhöll skolan stöd av
Gammelby folkskoledistrikt. Småskolornas antal ökade till åtta under följande åttaårsperiod.
Den första finskspråkiga skolan i kommunen, Valkon koulu, inledde sin verksamhet på arbetarrörelsens
initiativ 1906. Föreningen Suomen Kansakoulun Ystävät stödde projektet med förutsättningen att
5
Sirén 2003, 340.
Sirén 2003, 340.
7
Cederlöf 1939, 275.
8
Sirén 2003, 343.
6
arbetarrörelsen ordnade skolsal och logi i vilket ingick ljus och värme åt läraren.9 Från och med 1908 erhöll
skolan även stöd av kommunen. Efter att under de första verksamhetsåren ha verkat i olika adresser, fick
man ett eget skolhus 1914 (beläget i nuvarande Valkom centrum). Skolhuset hade två salar av vilka den ena
tjänstgjorde som gymnastik- och handarbetssal. Även lärarna hade bostadsutrymmen i huset. Allmän
läroplikt infördes enligt lag 1921 och året därefter inledde en högre folkskola i Valkom sin verksamhet.
Under vinterkriget tjänade skolan som armékasern, varefter den stadigt växande elevmängden slutligen
ledde till bygge av ett nytt skolhus 1950. Sju år senare, då områden i Pernå inkorporerades i Lovisa,
överfördes finska och svenska folkskolan i Valkom samt svenska folkskolan i Köpbacka under Lovisa
förvaltning.
En annan finskspråkig folkskola började sin verksamhet 1929 i Forsby. Även den fick sin början på privat
initiativ. Kommunen axlade ansvaret för skolan 1956 och 1963 stod ett nytt skolhus för vad som kom att bli
Koskenkylän koulu klart i Gislarböle. Först 1958 inledde ytterligare en finskspråkig folkskola sin verksamhet.
Efter ett antal flytten kom den här skolan slutligen 1973 att etablera sig i Isnäs. Redan innan de första
finskspråkiga skolorna grundades hade man i vissa svenskspråkiga skolor också gett undervisning på finska.
I skolorna i Pernå undervisades förutom de ämnen som vanligen hörde till folkskolans kursprogram även
ämnen som trädgårdsskötsel (Haddom, Härpe, Sarvlax) och mjölkning av kor (Sarvlax). 10 Under
folkskolornas första tider avslutades terminen i mitten av december med en Luciafest, där man delade ut
sötsaker och Julhälsning-tidningen och fick besök av julgubben. På våren avslutades skolterminen med ett
stort förhör av erhållna kunskaper. Föräldrarna fick vara med på de här tillställningarna. Från och med
1800-talet blev det brukligt att skolan gav de elever som fullgjort sin skolgång en minnespresent. I Forsby
skola gav man t.ex. en bibel, i Fasarby Fänrik Ståls Sägner som gåva.
Det sammanlagda elevantalet under läsåret 1900 var 476. Under perioden 1920–1940 hade skolorna i
Pernå (ca 20 skolor) ett sammanlagt elevantal på 1100.11 Under 1910-talet började man erbjuda eleverna
mat i skolorna, i början oftast mot betalning. Det var främst ungdomsföreningar, olika fonder och
privatpersoner som finansierade skolmaten. Från och med 1920-talet kom även kommunen med som
finansiär. 1943 blev skolmaten i folkskolor enligt lag avgiftsfri, vilket ledde till att man förutom lärare även
anställde kokerskor till skolorna. Skolpersonalen ökades ytterligare omkring 1940, då man i Pernå även
började anställa städerskor till skolorna. Tidigare hade eleverna ansvarat för städandet och eldandet i
skolorna.
Degerby/Lovisa
1748 beviljade kronan medel för att anställa en lärare i Degerby (fr.o.m. 1752 Lovisa) stad. Följande år togs
skolfrågan upp i magistraten, var man konstaterade att en skola, pedagogi, borde inrättas så snart som
möjligt. Borgå domkapitel utlovade skolan en pedagog. Studiosus Petter Heinrichius blev utnämnd till
tjänsten. Han verkade som skolans ”rektor” i fyra år (1750–1754). Heinrichius efterträddes 1754 av Gustaf
Fredrik Aurenius som promoverats till filosofie magister samma år. Eftersom elevantalet hade ökat
märkbart, ansökte staden och biskopen i stiftet om en andra lärartjänst till skolan. Ansökan beviljades av
kronan. Från och med 1756 fanns förutom en rektor också en ”kollega” även titulerad ”konrektor” i skolan.
Tjänsten gavs till Johan Lagus som var halvbror till Aurenius.
9
Loviisan Sanomat 27.10.2006.
Sirén 2003, 349.
11
Sirén 2003, 349.
10
Pedagogin började sin verksamhet i hyrda utrymmen med ofta förekommande flytten. Ett skolhus som
bestod av en sal och två kamrar och en rymlig förstuga byggdes 1752 i ”nederstaden” vid Drottninggatan.12
1760 utvidgades skolan i Lovisa från pedagogi till en trivialskola med tre lärare: rektor, konrektor och
kollega. Aurenius fortsatte som rektor fram till 1769. Trivialskolan verkade fram till våren 1842, men
skolarbetet var inställt under krigsåren 1788–1790 och 1808, då man inrett skolhuset till sjukhus för
svenska arméns behov.
Enligt skollagen av år 1649 skulle det finnas tre slag av läroinrättningar i landet: akademier, gymnasier och
trivialskolor. Trivialskolorna kunde vara antingen högre- och fullständiga trivialskolor eller lägre trivialskolor
(barnskolor), vilka hade samma undervisningsprogram som de högre trivialskolornas lägsta klass.
Redan i skolordningen från 1611 hade fastställts att trivialskolan (schola provincialis) skulle i princip bestå
av fyra klasser. De två sista trivialskolklasserna kunde indelas i två nivåer var. Då man ansåg att det var
skadligt att förflytta elever från klass till klass, fördelades undervisningen i en klass på två läsår. Den
sammanlagda lärotiden blev således längre än antalet klasser. Medlemmar av de förnämsta
samhällsklasserna sände ogärna sina barn till allmänna skolor. För dem anställdes privatlärare,
informatorer.
Skoleleverna skulle lära sig läsa, skriva, grammatik och modersmålet, latin, grekiska, Luthers katekes, Bibeln
och dogmatisk teologi, retorik och logik. Aritmetik kunde under de första tiderna undervisas frivilligt,
privatim. Det inrättades även en skild ”räkneklass” för pojkar som, efter att de genomgått trivialskolans
första klass, inte önskade fortsätta sina studier. I räkneklassen fick man lära sig skriva snygg svensk och
latinsk hanstil, sammanställa brev på korrekt språk och räkna praktiskt. Katekes, Bibelläsning,
fäderneslandets historia samt sång fanns även med i schemat. De som ville fortsätta sina studier efter
utgången trivialskola var tvungna att lämna Lovisa. Efter en tid i gymnasiet i Borgå, kunde de utbilda sig
vidare vid något universitet.
Det ryska språket infördes som läroämne vid alla läroverk i landet 1812, men senare, enligt en förordning
given 1863, blev ryskan ett valbart, frivilligt ämne. Trivialskolan i Lovisa erhöll 1813 en lärare i ryska språket,
Karl Fredrik Wahlberg. Skolans sista rektor (1833–1841), Gustaf Leonhard Stenbäck, lyckades även övertala
beslutsfattarna att instifta två nya lärartjänster till skolan. Tjänsterna besattes 1835. Landets båda
modersmål gjordes till föremål för undervisning i och med skolordningen från 1843. Sålunda vann också
finskan insteg i skolan. Som ett resultat av detta började det uppstå skolor med undervisning enbart på
finska.
Skolveckan i trivialskolan bestod av fyra åtta timmars dagar. Dagen började klockan fem på morgonen och
innehöll tre pauser: 8–9, 11–12 och 14–15. Undervisningen slutade klockan fem på eftermiddagen. I
lärometoderna ingick fortfarande stränga tillrättavisningsmetoder, som begränsades en aning i
förordningen angående gymnasier och skolor i riket från 1693, där man angående lärarnas och elevernas
förhållande bland annat fastslår (§ 3) att: De måste ej vara vrånge, bittre eller högfärdige, icke banna sina
underhafvande disciplar och önska dem ondt eller för hårt med hugg och slag handtera dem, utan aga och
12
På Drottninggatans östra sida söder om Karlskronaboulevarden. Sirén 1995, 52.
näpsa de otidige och försumlige så fogligt, att de kunna bättra sig och uppmana de flitige, att de uti dygd
och lärdom mer och mer tilltaga.13
Borgerskapet hade en skyldighet att förse pedagogiernas lärare med logi. Förpliktelsen gällde inte
trivialskolornas lärare, som blev tvungna att själva skaffa sig en boplats. Förutom hyreskostnader, gick en
stor del av lärarnas lön till anskaffning av brännved till skolhuset, vars brister ofta nämndes. Aurenius tog
bland annat upp följande dramatiska händelse:14 Skolyngling Forskåhl förfrös en kall vinterdag sin ena fot i
skolan så svårt, att han måste hålla sig inne hela vårterminen. Och detta trots att man den dagen eldat två
stora brasor i skolsalen. Ett nytt skolhus, ett envåningshus med mansardtak enligt löjtnant Rabins ritningar,
uppfördes slutligen 1799. Där fanns en skolsal, två kamrar, ett kök och en förstuga. De mindre kamrarna
tjänade som kollegans bostad. Lärarna klagade dock på skolhusets skick redan rätt snabbt efter att bygget
blivit färdigt. Rektor Gustaf Neclair, vars förslag till förbättringar inte funnit gehör av magistraten, fick en
chans att framföra sitt ärende för generalguvernören Arsenij Zakrevskij som kom på inspektionsresa 1824.
Resultatet blev nu positivt. Under ledning av sjökapten Israel Sucksdorff utfördes betydliga reparationer i
skolhuset.15 Yrkanden på att lärarna skulle erhålla fria bostadsrum eller extra hyresmedel vann inget gehör i
stadsstyrelsen eller senaten.
För Borgå domkapitel som i årtionden strävat till att skolan skulle flyttas från Lovisa till stiftstaden var
borgarnas ovillighet att understöda lärarnas boendekostnader en god nyhet. I den nya skolordningen från
1841 bestämdes att trivialskolan i Lovisa skulle flyttas till Borgå. Den nya skolordningen var ett resultat av
flera års arbete. Genom nådig kungörelse hade en skolkommission tillsatts i Åbo redan 1814. Dess uppdrag
var att sammanställa ett förslag till förbättring och reglering av allmänna undervisningsverket i hela Finland.
Innan arbetet var klart skulle inga nya skolor grundas. Men, kommissionen klarade inte av uppgiften. På
elva år hann man endast samla fakta om det rådande skolverket i landet, så kommissionen upplöstes 1825.
I stället tillsattes en ny kommission som 1826 presenterade ett fullständigt förslag till läroverkens
reorganisation och 1841 utgavs sedan flera kejserliga förordningar som skulle tjäna som grund för
bearbetandet av en ny gymnasie- och skolordning.
I Lovisa anlades i stället för trivialskolan nu en lägre elementarskola (1841–1862). Den hade två klasser.
Året efter att elementarskolan anlagts utfärdades en ny förordning om obligatoriskt inrättande av
söndagsskolor för (manliga) hantverkares och manufakturisters utbildning i alla, utom de sex minsta
städerna i landet. Man beslöt att hyresfritt ställa skolhuset till förfogande på söndagseftermiddagarna från
augusti till midsommar mellan kl. 15–18. Läroschemats stomme utgjordes av undervisning i kristendom
samt skriv- och räknekonst.16 Enligt en skolordning som gavs 1856 kom dessutom Fredrikshamns högre
elementarskola att flyttas till Lovisa 1862(– 1874). För skolan hyrdes utrymmen i prästgården.17 Dessutom
hyrdes en sal av stadens borgare för gymnastikundervisningen.
Barnen började sin skolgång i sjuårsålder. Elevantalet varierade under 1750- och 1760-talet mellan 50 till 70
elever, varefter antalet minskade något. Under 1770-talet fanns ca 40 elever i skolan och 1802 var endast
23 elever inskrivna. Elevantalet fick ett uppsving under handlingskraftige Gustaf Neclairs tjänsteperiod som
13
Akiander 1866, 70.
Nikander 1930, 272.
15
Nikander 1932, 153.
16
1891 anlades en lägre hantverksskola i staden som kom att ersätta söndagsskolan. Cederlöf 1939, 284.
17
Västra delen av nuvarande högstadiums tomt. Sirén 1995, 53.
14
rektor (1814–1831). Vid slutet av våren 1824 hade skolans lägre klass 65 elever. Det fanns i genomsnitt 150
elever fördelade på fyra klasser i början av 1840-talet. Efter att trivialskolan flyttat, gick i medeltal endast
dryga 30 elever i den lägre elementarskolan. Eftersom en del av eleverna bodde i stadens omnejd, hade
man 1838 inrättat ett skolhem (konviktorium) med ca 30 inackorderade pojkar. Elevhemmet presenterades
i pressen som en förebild för andra orter.18
Efter branden i Lovisa 1855, i vilken också skolhuset förstördes, inrättades det gamla landshövdingsresidenset, Degerby rusthåll, till en skolbyggnad. Läsrummets golvyta blev där ca 40 kvadratmeter.
Magistraten fick en förteckning som innehöll alla slag av nödvändigheter till den nyinrättade skolan. Man
behövde bland annat en stor trätavla (ca 180x120 cm) på fot för räkne- och geometriundervisning och en
mindre svart tavla som hängdes på väggen. Eftersom levande ljus användes för belysning, fanns även
ljusstakar och ljussaxar med på listan. Man önskade dessutom att fönstren som vette mot grannens uthus
skulle täckas för ”av estetiska skäl”.19 Trots att man menade, att den 1855 i bruk tagna skollokalen endast
var provisorisk, gjordes ett beslut (som sedan fullföljdes) om nya skolutrymmen först hösten 1861. Det
gamla fattighuset på Trädgårdsgatan skulle omvandlas till lokalitet för elementar- och söndagsskolan.20
Skolan verkade i huset till 1875. Under 1871–1875 fungerade även en folkskola för pojkar i samma lokal.
Det gamla skolhuset blev i sin helhet nu bostad för lärarna.
Från och med 1850-talet omfattade skolpojkarnas undervisning religion, allmän historia, geografi,
matematik, naturalhistoria, latin, tyska, finska, ryska, svensk grammatik, övningar i stil- och rättskrivning,
och gymnastik och sång.21
I Lovisa anlades 1874 en realskola medan den högre elementarskolan successivt indrogs under de fem
följande åren. 22 Som rektor fungerade Karl-Gustaf Ruuth. Realskolan blev i sin tur ersatt av en till en början
fyrklassig elementarskola (”lärdomsskolan”). Prästgårdens utrymmen övergavs 1889, då skolan fick plats i
stadsläkare Öhmans gård vid Drottninggatans och Karlskronaboulevardens hörn.23 Här togs pulpeter i bruk i
stället för skolbänkarna. Från och med 1890 fick även flickor skriva in sig i skolan. Eftersom terminsavgiften
var hög och man ville förekomma brist på elever, hade skolan 10 friplatser. Enligt en förordning 1906
omorganiserades fyra skolor i Finland, bland dem elementarskolan i Lovisa som från en i början fyrklassig
inrättning blev en femklassig elementarskola för gossar och flickor. Regeringen lovade dessutom låta bygga
ett nytt skolhus. Byggnadsarbetet påbörjades 1908. Året därpå utvidgades elementarskolan till ett
fullständigt läroverk (Elementarskolan och dess privata fortsättningsklasser, 1914–1922: Mellanskolan i
Lovisa och dess privata fortsättningsklasser)24 som verkade i det nybyggda skolhuset, nuvarande Lovisa
Gymnasium. De första studenterna dimitterades våren 1912.25
Statsunderstödda fruntimmersskolor började grundläggas i och med skolordningen av 1843. Skolorna
bestod av två klasser. Gustaf Stenbäck erhöll 1850 lov att grunda en fruntimmersskola i Lovisa enligt den
18
Nikander 1932, 155.
Cederlöf 1939, 270.
20
Söndagsskolans verksamhet kom slutligen att flyttas till Rådshuset. Sirén 1995, 54.
21
Cederlöf 1939, 275.
22
Öfverstyrelsen för Skolväsendet 1876, 67.
23
På Öhmans initiativ grundades 1891 en vävskola i staden. Den fungerade till en början i gamla folkskolehuset på
Trädgårdsgatan men flyttade 1910 till Kommendantshuset. Vävskolans verksamhet lades ned verksamhet 1915.
24
Andersson 2995, 11.
25
Cederlöf 1939, 279.
19
statliga modellen. 26 Det fanns tre lärare och två lärarinnor i skolan, som under sitt första år hade nio elever.
Senare under perioden 1850–1855, var det genomsnittliga elevantalet 23. Skolan verkar ha fungerat med
elevavgifter och lärarna var anställda på deltid. Verksamheten övertogs på 1850-talets slut av mamsell
Åkerstedt som ”hel- och halvpension” och fortsatte till 1892. Ett privat aktiebolag bildade en ny
fruntimmersskola i staden 1863. Skolan hade i början två klasser men utökades snart med en tredje klass.
Förutom terminsavgifter fick skolan statsbidrag under åren 1863–1875. Man gav flickorna undervisning i
tyska, fransyska, ritning, innanläsning, rättskrivning, åskådningslära, tankeövningar, stilskrivning,
handarbeten, religion, historia, geografi, aritmetik, ytors och rymdens mätning, naturkunnighet, svenska
språket, svensk skrivning och finska.27 Rektor Gustaf Oskar Theodor Nordström hade ansvaret för skolan
från 1869 som en bisyssla, men övergav uppgiften 1874 till Elisabeth Stenbäck. Hon fick fritt disponera över
skolans egendom och undervisningsmaterial.
För ”fattiga flickebarn” grundandes 1852 en skola som motsvarade den för hantverkare anlagda
söndagsskolan. Skolan upprätthölls av fruntimmersföreningen och var under en längre period inrymd i en
gård vid nuvarande Drottninggatan 14.28 Skolans elever sysselsatte sig till en stor del med ”strumpstickning
och linnesömnad”, men i och med att skolan fr.o.m. 1870 började erhålla statsbidrag, kom den i praktiken
att framstå som en folkskola. Staden hade tillsatt en folkskoledirektion vars arbete ledde till att man kunde
anlägga en lägre folkskola, ”småskola” och en högre folkskola för gossar 1873. Två år senare grundades
även en högre folkskola för flickor.
Småskolan och högre folkskolan för flickor verkade till en början i det gamla fattighuset på Trädgårdsgatan.
Den högre folkskolan för pojkar hade till sitt förfogande två rum i Rådshuset. De två sistnämnda skolorna
flyttade sedan till före detta prästgården som var beläget vid nuvarande Lovisanejdens högstadium
(flickskolan 1890, pojkskolan 1903). Skolorna sammanslogs 1907. Direktionen ansåg det inte nödvändigt att
anlägga finskspråkiga skolor, eftersom antalet finskspråkiga barnfamiljer var lågt. Det var därför på privat
initiativ som den finska skolundervisningen i staden inleddes. Med stöd av föreningen Suomalaisen
Kansakoulun Ystävät öppnade 1896 en privat finsk folkskola i Lovisa. Två år senare började en kommunal
finsk folkskola sin verksamhet i gamla Kommendantshuset. Den svenska folkskolan fick en egen byggnad
1951 (Svenska centralfolkskolan, sedermera Generalshagens skola). Den finska fick sitt eget skolhus 1964
(sedermera Länsiharjun ala-aste).
Det hade visat sig att elever som sökte till elementarskolan hade mycket ojämna kunskaper. För att
avhjälpa problemet började rektor Karl Nyström 1889 med en förberedande skola i hamnmästare Petter
Gratschoffs gård. Som medhjälpare hade han sin hustru Maria Nyström. Övriga lärarinnor var Ida
Serlachius, Elice Selenius och Alma Husberg. Senare uppstod flera privata småbarnsskolor, bland annat
fröken Lina Englunds skola i Degerby rusthåll (1888–1930) och den ”privata förberedande skolan” som
började sin verksamhet 1895 i Öhmans gård under ledning av Karin Öhman. Hildur Freder tog över efter
Öhman och fortsatte med skolan 1905–1946.29 Första året verkade ”Freders skola” troligen i Öhmans gård,
men från och med 1906 hyrde skolan utrymmen i Smirnoffska gården på Drottninggatan. Freders skola var
den sista privata förberedande skolan i Lovisa.
26
Finlands Allmänna Tidning 1850, 676, Nikander 1932, 157.
Helsingfors Dagblad 1863, 1.
28
Nikander 1932, 159.
29
Gustafsson-Pessar 2013.
27
Strömfors
Undervisningsarbetet som till en början axlats av präster kom med tiden i allt högre grad att tillfalla
församlingarnas klockare. Strömfors församlings förste andlige ledare pastor Carl Östberg tog sin
pedagogiska uppgift på fullt allvar och i sin klockare ägde han dessutom en duglig barnlärare. Resultatet
blev att läskunnigheten i Strömfors redan i ett tidigt stadium var rätt god. Vid biskopsvisitationen 1753 stod
klart att föräldrarna ställde sig positiva till att låta sina barn övas i läskunnighet, men att många ansåg att
det blev för dyrt att hålla sina barn hos klockaren. Biskopen föreslog då, att boksynta gossebarn ”vilkas
tjänst ej kan nyttjas eller tarvas på hemmanen” skulle ges i uppdrag att undervisa de övriga barnen i
byalaget, eller så kunde flera byar bilda ett skoldistrikt. Undervisningen borde omfatta stavningskonsten
och läsning av abc-boken. Som uppmuntran borde ungdomarna som agerade som lärare få ett mindre
arvode för varje barn. Församlingen godkände biskopens förslag och småskolor enligt den här modellen
kom till stånd. De fungerade dock endast en kort period, eftersom det visade sig att det låg i föräldrarnas
intresse att anlita någon äldre läskunnig kvinna eller man som hade mer auktoritet över skolbarn.
Den äldsta kända byskolmästaren i Strömfors var skrivkunnige Daniel Forsberg. Han höll skola under 1820och 1830-talet och det är sannolikt att han, förutom läskunnighet, lärde barnen skriva och räkna. En
samtida till Forsberg var Erik Lind bosatt i Tessjö by. Han omnämns i 1845 mantalslänga som ”förre
skolmästaren”. 30 Under 1840- och 1850-talen höll A. M. Ströberg skola i Tessjö. Han var en omtyckt lärare
trots att han, när han agade upproriska skolbarn, kunde ta sin krycka (han hade ett träben) till
tuktningshjälpmedel.
I slutet av 1840-talet tillsattes en kommitté för att ordna den elementära skolundervisningen i socknen.
Kommitteens uppdrag var att uppgöra ett reglemente för skolan och närmare bestämma skolmästarens
lön. Bergsrådet Henrik Johan af Forselles erbjöd sig att upplåta mark för en blivande skolbyggnad på sina
ägor, men vid besiktningen av platsen fann kommittén att byggnaden skulle ligga på alltför långt avstånd
från kyrkan, så man avböjde det frikostiga anbudet. Skolbyggnaden uppfördes i stället på Kyrkholmen nära
bron. Medlen togs ur sockenmagasinfonden och genom särskilda bidrag av de lägenheter som inte hade
del i fonden.
Skolmästaren skulle undervisa församlingens barn i totalt sju och en halv månad per år (15.1–1.6, 15.9 –
15.12) sex timmar dagligen (9–12, 14-17). Kursplanen bestod av läsning, skrivning och räkning. Katekesen
användes som lärobok och nya testamentet och psalmboken tjänstgjorde som läsböcker. Undervisningen
fortgick 45 dagar per gång i följande läslag: Haavisto & Vastila, Svenskby, Kungsböle, Finnby & Näsby,
Virböle & Ånäs, Bruket & Lill-Abborfors, Västra Tessjö, Östra Tessjö, Kulla & Marby & Björkböle, Lappom &
Björnvik & Keitala, Österby & Reimars & Bullers.31 Efter att läraren Blomfelt 1875 anhållit om avsked på
grund av svackande hälsa anställdes Gustaf Roos från Harsböle i Lappträsk i hans ställe. I samband med
Blomfelts avsked beslöts att Svenskby skoldistrikt skulle tudelas i ett svensk och ett finskt, utan att lärarens
totala undervisningsskyldighet (7,5 mån.) förändrades. Året därefter, 1876, vägrade Strömfors bruks nya
ägare betala för sina anställdas barns undervisning såsom de tidigare ägarna gjort. I och med detta
minskade läromästarens undervisningsbörda.
30
31
Allardt 1988, 288.
Allardt 1988, 289.
Läslagen var skyldiga att upplåta till skolan ett rum som var tillräckligt stort att inrymma de barn som för
tillfället skulle undervisas. Det här gällde inte Strömfors bruk och Lill-Abborfors, vilkas barn undervisades
hemma hos skolmästaren. I de övriga byarna fick en bondestuga eller större kammare tjäna som skolsal och
husfolket måste ofta utföra sina sysslor i samma rum. Föräldrarna var skyldiga att underhålla skolmästaren i
tur och ordning – en dag för varje barn som de hade i skolan. Vanligen fick skolmästaren bo i kammaren på
något hemman under hela skolterminen. Då personer som bodde långt från platsen där läraren var
inackorderad skulle sköta hans kosthållning, var de den dagen fullt upptagna av att passa upp honom.
Skolmästaren skulle få mat och kaffe tre gånger per dag och hans rum skulle eldas och städas. Men
uppgiften blev inte alltför betungande eftersom terminen var kort och de dröjde två år innan skolmästaren
kom åter.
Efter Roos avsked 1889 delades ansvaret för skoldistriktet av två lärarinnor, Maria Borgman och Hanna
Nervin. Lärarna var från och med nu enligt ett tidigare beslut av kyrkostämman förpliktigade att själv
bekosta sitt boende. 1906 omorganiserade församlingens skoldistrikt, så att de blev fyra till antalet:
Skärgården med Kulla och Marby, Tessjö och Strömfors bruk, Virböle, Svenskby och Vastila. Några år senare
delades dessutom Tessjö och Strömfors till var sitt distrikt. Den totala undervisningstiden blev 36 veckor,
tolv veckor per distrikt. Antalet skoltimmar per dag var sex, tre timmar finskspråkig undervisning, tre
timmar svenskspråkig undervisning. Om antalet finska eller svenska barn var mindre än fem, gavs fyra
timmar undervisning på majoritetens språk, två på minoritetens. Läroplanen utvidgades till att omfatta
åskådningsundervisning, teckning, gymnastik och lek och handabete. Den utökade läroplanen medförde att
den ambulatoriska skolan indelades i två avdelningar med tvåårig kurs.
Den första (svenska) folkskolan grundades 1885 i Virböle i gamla ”Kallströms”, i övre delen av byn. 1901
gjordes skolan om till en dubbelskola, vilket ledde till att skolbyggnaden byggdes om och förstorades. Som
skolans första lärarinna anställdes Josefina Liljeblad som var född i Lappfjärd och då dubbelskolan stiftades
anställdes dessutom Frank Henrik Bruno Nordling. Finska (högre) folkskolan började sin verksamhet i
Svenskby 1886 med 38 inskrivna elever och skolan i Vastila öppnade 1893. Två år senare startade
skärgårdens skola, Bullers (svenska) folkskola. Nya folkskolor, såväl finska som svenska, uppstod under det
följande årtiondet i rask takt.
En kommitté tillsattes 1898 för att organisera kommunens indelning i folkskoledistrikt. Det blev sju
skoldistrikt. Dessutom bestämdes att samtliga skolor skulle i en snar framtid övertas av kommunen.
Eftersom behovet av fasta småskolor hade börjat göra sig gällande hade flera initiativ för anläggandet av
fasta (privata) småskolor uppstått. Den första grundades 1902 i Virböle med medel som syföreningen
samlat in. Två år senare grundades en småskola i Tessjö vars lärarinna blev Lydia Klefström från Paipis,
Sibbo. Även i Strömfors bruk verkade en privat småskola. Småskolorna övertogs av kommunen 1920.
På 1920-talet fanns i Skärgårdens högre och lägre folkskoledistrikt en högre svensk folkskola (i Bullers) och
en ambulerande svensk lägre folkskola. I Kulla högre och lägre folkskoledistrikt hade man en fast lägre
svensk folkskola. En högre och lägre svensk folkskola verkade i Tessjö svenska folkskoledistriktet medan det
finska motsvarande folkskoledistriktet hade en högre- och lägre finsk folkskola. I Virböle svenska och finska
folkskoledistrikten verkade en svensk och finsk högre- och lägre folkskola, medan de finska skoldistrikten
Svenskby och Vastila hade en högre- och lägre folkskola var.
Liljendal
Vid biskopsvisitationen 1746 i Liljendal framgick att man ännu inte anställt någon ”Sokne Pedagog” för
barnens undervisning i kristendomen, men att det fanns en boksynt avskedad underofficerare i
Michelspiltom som gav undervisning åt barn även från andra byar. Personen i fråga var antagligen sergeant
Gustaf Östberg (ᵻ 1814) om vilken kyrkoboken omnämner att han hållit en förträffelig barnaskola.32 Hans
tre döttrar fortsatte med sin fars kall. Förmögnare Liljendalfamiljer sände sina barn till ”publique scholan” i
Lovisa.
I början av 1830-talet fanns i Hommansby en skolmästare Salomon Pihlstedt. Något årtionde senare höll
Daniel Forsberg skola i Nybondas bagarstuga i Eskilom. I samma by, i sin stuga på Hantverkarbacken,
undervisade även frun Maja Lisa Blomqvist som var ”en liten späd kvinna med behagligt väsen”.33 I Garpom
och Andersby stod Anders Wilhelm Andersson Klåskas för undervisningen som byskolmästare. I Garpom
höll även bysmeden Gustav Borgström barnskola i sin stuga på 1860-talet. Ett flertal engagerade personer i
de olika byarna kom att erbjuda undervisning först och främst i kristendom och läsning, men i varierande
grad även skrivning och räkning.
Vid kyrkostämman 1858 gjordes beslut om en ambulerande skola. Kapellborna anställde då en
ambulerande skolmästare som skulle hålla skola i varje by minst fjorton dagar. Vid kyrkostämman 1863
beslöts vidare att barn över tolv år som var svaga i läsning skulle undervisas av klockaren i en fast skola i
sockenstugan under höst och vintermånaderna. Det här blev den så kallade ”latskolan”. Latskolans resultat
blev så dåligt att man 1869 i stället beslöt att inrätta en skola i varje läslag.
I Liljendal öppnades två högre folkskolor (flickskola i Sävträsk och pojkskola i Söderby) 1871 som ett resultat
av bland annat Pastor Edvard Mennanders starka engageman för projektet. I Söderby blev den gamla
prästgården inredd till pojkskola. Elevtillströmningen till skolan var stor och verksamheten började med 60
elever. Som skolans första lärare verkade klockaren David Sandqvist. 1883 byggdes ett nytt skolhus och det
gamla omvandlades i sin helhet till lärarbostad. Skolterminen började 1 oktober och slutade 1 maj. Några
veckor i början av hösten och efter första maj hölls dessutom småbarnsskola med förberedande
undervisning för skolan.
Den högre folkskolan för flickor anlades i Sävträsk. Fröken A. Jakobsson blev skolans första lärarinna. 1890
blev ett nytt skolhus färdigt. Det låg på Lill-Vekums mark norr om kyrkan. Elevantalet steg i jämn takt så, att
man 1916 anställde ytterligare en lärare, August Edvin Lindvall, till skolan. Men sedan, allt efter att nya
skolor inrättades i kommunen, svängde utvecklingen och den här lärartjänsten drogs in 1920.
1894 hade de båda skolorna omordnats till samskolor så, att pojkarna från Sävträsk hade gemensamma
slöjdtimmar med eleverna i Söderby och flickorna i Söderbyskolan hade gemensamma handarbetstimmar
med eleverna i Sävträsk.34 1903 fick sedan vardera skolan en egen handarbets- och slöjdlärare.
I Hommansby öppnade en högre folkskola 1878. För skolhuset köptes en tomt med lokal av husbonden på
Labbas. Skolans första lärarinna blev Berta Nissén. Elevantalet låg till en början mellan 24 och 37 men
32
Allardt 1980, 412.
Allardt 1980, 413.
34
Allardt 1980, 421.
33
ökade från och med 1900 till ca 50. Det ökade elevantalet ledde till att skolan omvandlades till dubbelskola
1902 och två år senare börjades bygget av ett nytt skolhus på Ollas hemmans mark.
En lägre folkskola öppnades i Sävträsk 1898. Verksamheten började i Handlare J. E. Nyströms sal. Skolans
andra termin gavs undervisningen i ett av prästgårdens rum. Sedan flyttade verksamheten till högre
folkskolans slöjdsal.35 Efter att föreningshuset ”Hembacka” byggts, fick skolan flytta in där 1907. Skolans
första lärarinna var Hilma Bruse.
I Hopom öppnades en lägre folkskola 1902, som till en början verkade i Lassas gårds lillstuga. 1903 fick
skolan ett eget skolhus på Nybondas hemmans mark. Embom fick sitt skolhus 1920 och det inrymde såväl
lägre som högre folkskola. I Michelspiltom fick den 1897 grundade högre folkskolan ett eget skolhus på
Kortas hemmans mark året därpå. Den första lärarinnan i skolan var Anna Mennander. Eftersom
elevantalet steg kraftigt, anställdes en biträdande lärarinna, Marta Thorwall, 1912. Man blev också tvungen
att ta till ett tillbygge av skolhuset 1922. En lägre folkskola anlades i byn 1914 och den verkade i en nybyggd
lokal med Salome Back som den första anställda lärarinnan. I Eskilom började en lägre folkskola sin
verksamhet 1910 under ledning av lärarinnan Karin Grandell och i Hommansby inrättades en motsvarande
skola med Karolina Wallenius som lärarinna 1920. En finsk folkskola grundades i Grevnäs.
35
Allardt 1980, 426.
Källor
Akiander, M.
1866
Skolverket inom fordna Wiborgs och nuvarande Borgå stift. Bidrag till kännedom om Finlands
natur och Folk utgifna af Finska Vetenskaps-Societeten. Nionde häftet. Helsingfors: Svenska
Litteratursällskapet.
Allardt, A.
1980
Liljendal sockens historia. Lovisa: Eget förlag [första upplagan 1935].
1988
Strömfors socken. Lovisa: Eget förlag [första upplagan 1923].
Cederlöf, J.,
1939
Lovisa stads historia III. 1855–1918. Lovisa: A/B Lovisa Nya Bokhandel i Distribution.
Gustafsson-Pensar, U.-B.
2013
Privata förberedande skolan i Lovisa. Freders skola som jag minns den. Nykarleby: eget förlag.
Nikander, G.
1930
Lovisa stads historia I. 1745–1808. Lovisa: Östra Nylands Tryckeri.
1932
Lovisa stads historia II. 1808–1855. Lovisa: Östra Nylands Tryckeri.
Sirén, O.
1995
Lovisa stads historia 1745–1995. Lovisa: Lovisa stad.
2003
Pernajan pitäjän historia keskiajalta 2000-luvulle. Pernaja: Pernajan kunta.
Takiainen, V. & K. Tarkiainen
1985
Mikael Agricola Suomen uskonpuhdistaja. Helsinki: Otava.
Öfverstyrelsen för Skolväsendet
1876
Underdånig berättelse öfver elementarläroverkens i Finland tillstånd och verksamhet under
läsåren 1870–1875. Helsingfors: Finska Litteratur-sällskapets tryckeri.