Full fart i Frösunda!
Grundad 1978 Nr 2 2012 Full fart i Frösunda! Tjejerna har bollen sidan 2 Jämngammal med hembygdsföreningen sidan 4 Svadilfare i Rolsta sidan 6 Spår av midsommar sidan 7 Rätt buss sidan 7 Frösunda vårmarknad sidan 8 Kråksången sidan 11 Löfsta ostar sidan 12 Årsmöte sidan 14 Tors räddning sidan 16 2012 2 Foto Bosse Jakobsson Det är tjejerna som har bollen! Förr var det bara grabbar som spelade fotboll. Nu är det tjejerna som har bollen, åtminstone i Frösundas alla damlag under årets första matcher på Björkvallen. Tänk att en 70-åring kan vara så vacker! Ja, nu skriver jag inte om vilken 70åring som helst utan om Björkvallen, Frösundas egen fotbollsplan. En lite kylslagen vårkväll i början av maj får kvällsljuset den gröna planen att se ännu grönare ut, och de ljuslila skogsviolerna har ställt upp sig i täta led utmed kanten som skiljer parkeringsplatsen från den nya fotbollsplanen, Elkyvallen. Jag är förstås partisk, för lyssnade man på supportrarna från Gamla Upsala den första matchsöndagen i maj så kunde man höra en och annan ironisk kommentar om Björkvallen. Det är precis 70 år sedan Björkvallen invigdes. 1941 arbetades febrilt för att få den i ordning. Och sedan blev det fotboll. Massor av killar och män som sparkade och sprang. Men var var alla kvinnor då? Jo, de spelade handboll, bordtennis, löpte terräng, åkte skidor, spelade handboll och hade gymnastik. Endast två kvinnor har varit med i någon av styrelserna från 1911 fram till 2001! dessa namn anar jag personer boende i Markim, Orkesta och Frösunda. Och så har varje tröja ett nummer. Jag undrar om numret har något att göra med placeringen på planen. Men nej, så är det inte. - Men det är viktigt, säger Lisse, en av ledarna för damlaget i division 6. Man vill ha samma nummer som man haft sen man började spela fotboll. Nu är det damernas Division 4-lagets målvakt sedan ett och ett halvt år är Caroline Asp och hon bor i Frösunda. Hon började nog spela för att mamma var engagerad. Mamma Anki var med och startade ett lag. Caroline har spelat sedan hon var 6 år, och det är hennes stora fritidsintresse. Men hennes mamma Anki spelade i MOIF, Markim-Orkesta idrottsförening. Mamma är lagledare för division 4-laget. Hon är med och bjuder in andra lag till matcher. Tillsammans med fotbollsförbundet bokar hon tider. Fot- Men nu är det nu! När jag besöker Björkvallen håller Alva, Linn och Amelia på att prova nya matchställ. Det är ett fnissande och en diskussion om storlekar: - Ser för tjock ut. - Sitter för tajt. - Ser ut som en kjol. Och sponsrade är de. Det blir billigare att köpa in då. ”Vallentuna trafikskola” står det på vänster ärm, ”L J Skog” på bröstet, ”Wiggeby” och ”XIZ” nere vid kanten. Bakom Började som 6-åring 2012 2 och ger goda råd. Även hårda smällar sköts om med mild hand. Snackegubbar Caroline Asp har spelat fotboll sedan förra årtusendet och är nu suverän målvakt i division 4-damlaget. bollsförbundet utser domare som Anki tar kontakt med före matcher. Hon ser också till att kiosken blir bemannad. Förr fick hon tvätta matchställen, men nu är tjejerna så stora att de gör det själva. De behöver inte heller skjuts längre. De flesta har körkort. Anki tycker det är ett bra fotbollsklimat i Frösunda. Final i Upplandscupen Om man lyckas ta första eller andra plats i en division så flyttas man upp ett steg. Det hände för några år sedan. Då flyttade man upp från division 5 till division 4. Och förra året kom man till final i Upplandscupen. - Det var stort, säger Anki. Då ringde Frösundabor och gratulerade och många följde med och såg på bortamatcherna. Tjejernas omklädningsrum och duschar har varit dåliga i många år. Alla åkte hem och duschade. Men förra året bidrog hembygdsföreningen med ca 10 000 kronor till nya duschar och upprustning av omklädningsrummet. - Det var roligt, säger Anki. Tränare för damlaget i division 4 är Tomas Wahlqvist, Mats Johansson och Leif Jansson. Endast Leif bor i Frösunda. Han startade en gång i tiden ett flicklag med barn från Frösunda och Orkesta. Tränarna är aktiva under träningen, hejar på flickorna, berömmer 2012 2 Annat är det på andra sidan planen. Där tränar herrlaget och vokabulären är en annan. - Backar, lyssna! skriker Ronnie Karlsson, tränare för herrarna, och det är ett väldigt snackande mellan grabbarna. - Jävla pucko, studsar från skogen ut över fältet. - Vad är det viktiga? skriker Ronnie. Och svarar själv: - Få in bolldjäveln nån gång och så avslut! Benny Murén står och tittar på träningen. Han säger att division 4-laget är ett magiskt lag. Jag börjar fråga lite om laget, men han tycker att jag ska tala med Caroline Asp. - Hon är laget, säger han. Caroline är lite förkyld idag så hon tränar inte. Hon står i omklädningsrummet med Lisse. Lisse och Caroline försöker sätta mig in hur det är med olika lag och divisioner. Flickor och damer Frösunda har flicklag. Det har också startats fotbollskola med barn från Markim, Orkesta och Frösunda. I ett flicklag måste alla vara i samma ålder. Det kan då vara svårt att få ihop lag, och då är det bra med samarbete mellan klubbar. Om man flyttas upp till damlag får det vara mixade åldrar. I laget som spelar i division 4 är den yngsta 18 år just nu och den äldsta 46. Damerna i det lag som spelar i division 6 är födda runt 1997. Eftersom de båda är damlag kan man alltså låna spelare av varandra om det fattas folk inför matcher. Man tränar alltid ihop. I dessa lag finns spelare ända från Norrtälje och Rådmansö. Man talar också om A- och B-lag. Och det är vad man tror. A är bättre än B. Men så vill man inte se det, utan tystar ner det genom att tala om division 6 och division 4 i stället! I början av maj spelades de första matcherna för säsongen. Och då spelade division 4-laget mot Gamla Upsala och division 6-laget mot Rö, båda på Frösundas hemmaplan. Ladda! Före matcherna ringde jag upp Louise Älfvåg för att höra hur hon laddade. Louise bor i Frösunda. Hon har spelat sen hon var 5 - 6 år och gjorde uppehåll en tid, men är nu tillbaka. Louise skulle spela i båda matcherna. Ibland måste man göra så när man är lite kort om spelare. - I den andra matchen sitter jag nog på bänken först, säger Louise. Hon berättar att det är ett bra lag att spela i. Man hjälper varandra och jobbar för god stämning i laget. De äldre spelarna lär de yngre att bidra till en god anda och att tänka positivt om varandra. Man försöker peppa varandra hela tiden och vara just. Stämningen i laget är så god att man vill träffas utanför fotbollen också. - Tränarna är fantastiska, berättar Louise. De är helt underbara och jätte jättebra. Inför en match ser Louise till att hon sovit ordentligt och hon försöker dricka mycket vatten. Sedan värmer laget upp tillsammans på plan. Hon försöker också att tänka positivt och gå in med tanken att göra sitt bästa. - Det gäller också att tagga till! Och det gjorde division 4-laget mot Gamla Upsala, i sin första match för säsongen. Men först i andra halvlek. I första halvlek dominerade Gamla Upsala helt, och deras första mål kom tidigt i första halvlek. De hade ett gott stöd av supportrarna på läktaren och spelarna fick uppmuntrande kommentarer under hela matchen. Det talades taktik och teknik och supportrarna var fullt fokuserade på spelet. I pausen var det taktiksnack i Frösundatjejernas omklädningsrum. - Bara 1- 0 tjejer. Matilda och Tina byter så att Matilda får lugn och ro. Det är ett ganska hårt jobb ni har, tjejer. Jag hör inget snack på plan. Prata med varann! - Inte hänga med huvet. Kliv in och hjälp till! Nu måste vi kliva in lite närmare och följa med när dom springer. Kom igen nu, upp med huvet! I kiosken står tre unga tjejer. De stöder laget och ställer upp med att sköta kiosken. De spelar inte själva i klubben. På väg ut till andra halvlek möter jag Louise Älfvåg. Hon kände av en gammal skada i förra matchen så hon kan inte spela mer idag. En bit in i andra halvlek kommer Gamla Upsalas nästa mål. På frispark, tror jag? Den blir för svår för Frösundas duktiga målvakt Caroline Asp. Hon har tagit bort många bollar från Gamla Upsala. Men Frösundas supportrar verkar inte så fokuserade på spelet. De verkar mer intresserade av järntabletter och magkatarr. Bara några rop då och då och lite svagt mummel. Frösundas tränare försöker ändå heja på laget till sista blodsdroppen. - Kom igen tjejer! Orka. Aj, frispark Upsala. Vilken dålig passning från Upsala. Det ska vi va glada för. Vem är målvakten? Målvaktstränare Leif Jansson kommenterar nöjt Carolines räddning: - Vem är målvakten? Carro! - Jobba hela vägen tjejer. Va va det där nu? De e panik. Dom e väldigt stressade! Matchen slutar två noll till Gamla Upsala. Målvakten Carolina Asp sammanfattar matchen: - Vi är för få spelare. Det är inte tillräckligt många som kommer och tränar, så laget blir inte tillräckligt samkört. För lite vilja, men vi skärpte oss i andra halvlek! - Så var det också i matchen som division 6 spelade mot Rö tidigare idag. Den förlorade vi med 0 - 5. Själv är hon nöjd med sin insats. Lagledare Anki Asp tycker att matchen var okej. Hon konstaterar rakt att det var ett bättre lag som Frösunda mötte idag. Vad spelarna tyckte? De tillbad inte de goda gudarna om man så säger! Margareta Hellsten Frösunda är hemma Det finns flera personer i Frösunda som är jämnåriga med Frösunda hembygdsförening. Men bara en av dem är född och uppvuxen här. Av alla barn som föddes i Frösunda samma år som hembygdsföreningen bildades är det bara Anna som bor kvar. Då hette hon Öhman, nu Lyckman. Vi möts i min trädgård och kryssar förbi spillningen från mina höns som pickar godsaker ur blomsterrabatten. Anna blir salig, inte av spillningen utan av hönsen. - Det här är min dröm också! Kor, får, höns och grisar Just nu har Annas barn inga egna djur, men man funderar på att skaffa ett som man kan kela med. Tidigare fanns en ökenråtta i familjen. Den var trevlig, men inget att sitta och klappa och gosa med. I år har man också varit på koutsläppet i Kårsta. Anna hade kommit på att barnen knappt hade sett en ko. Så långt från hennes egen uppväxt! Skog är också viktigt för Anna. - När jag var liten cyklade jag ofta i skogen. I skogen kan jag bara vara. Annars är jag en sån som vill att det ska hända saker när jag arbetar. Det är två sidor av mig. Hon önskar att hon kunde vara lite mer som bönderna om vädret. - Pappa brukar säga: ”Idag regnar det, då får vi göra något annat”. Om de inte kunde se det på det viset, så skulle de väl få magsår. Anna är uppvuxen i Stolp Ekeby. Pappa Björn är jordbrukare och när Anna var liten fanns det kor, grisar, höns och får på Prästgården där pappa jobbade. Pendlar till Arninge Gården arrenderades av Annas farmor Idag arbetar Anna som säljare av prooch farfar. filprodukter på ett företag i Arninge. Anna lekte ofta där tillsammans med Pär, sin lillebror, och sin kusin Jonas. De valde ut djur som de låtsades vara deras alldeles egna. Det var inte så kul när favoritdjuret skulle slaktas. De hjälpte till att fösa kor och att åka ut med kaffekorg till hungriga mammor och pappor som inte hade tid att komma hem att äta då det var bråttom att få in höet eller skörden innan fukten kom. Anna själv drömde om en hundvalp. Hon minns att det var ett återkommande samtalsämne vid middagsbordet. Det fanns katter och ibland undulater i hemmet, men en hund ville Anna ha. Och så kom Katti en dag. Katti var av rasen New Anna Lyckman är jämnårig med Frösunda hembygdsförening och femte generationen Frösundabo. Foundland. 2012 2 Hon skräddarsyr produkter som företag använder för att sälja sig själva, som dekaler på kläder, nyckelringar och liknande. - Man tänker åt kunden och ligger lite före. Man vet att det behövs t-shirts när sommaren kommer, så när kunden ringer och säger att nu är det dags för t-shirts så är det bara att säga: ”Varsågod, här är dom”. Det är ett väldigt omväxlande jobb. På fritiden kopplar Anna också av med skidåkning, och hon har cyklat mycket mountainbike i skogen. Hon minns alla skidtävlingar på Björkvallen när hon var liten. Anna säger flera gånger att hon har svårt att komma ihåg saker som hänt för länge sedan. Men skidtävlingarna kommer hon ihåg. Dem vann hon nämligen. Och Vasaloppet har hon åkt fyra gånger. Och så har hon börjat paddla kajak trots vattenskräck. - Jag har tyckt att det har sett så häftigt ut, och så tänkte jag att jag måste prova att övervinna det som jag var rädd för. Det lyckades jag med. I sommar tänker Anna låta barnen få följa med för första gången. - Det är så härligt att bara glida fram så nära vattnet. Och det stärker alla muskler. Det är bra för allt. På frågan om hon har några smultronställen i Frösunda så nämner hon två. Det ena är utsiktsberget bakom Solhöjden. Där har familjen picknick på våren och hösten. Där plockar hon svamp och på vintern kan man åka kana nedför berget. Det andra smultronstället är Forsbacka, grannhuset till Stolp Ekeby. Där bodde Harry och Ulla Öhrlund, Annas morfar och mormor. - Dit rymde jag, men jag talade om att jag skulle göra det. Det måste vara ordning och reda, säger Anna med en glimt i ögat. Där sov Anna också ofta över. Femte generationen Det var Annas morfars morfar som byggde Forsbacka. Han var första Frösundabon i släkten och Anna är därmed femte generationen Frösundabo. - Det är så lustigt, säger Anna. För två år sedan flyttade mamma och pappa till Skarphagen. Det ligger uppe vid Luttergärde och där föddes min morfar. Mamma har alltså först bott i Forsbacka, sedan Stolp Ekeby och nu i Skarphagen. Morfar föddes i Skarphagen, flyttade till Stolp Ekeby och sedan till Forsbacka. De har gjort samma resa men åt olika håll. Anna tyckte inte det var svårt när mamma och pappa flyttade från hennes barndomshem. - Det var så roligt att de fick något eget. I Stolp Ekeby hyrde vi bara. Vi hjälptes åt att ta ner det gamla torpet i Skarphagen som inte gick att bygga vidare på. Vi tog vara på gamla stockar och handsmidda spikar. Jag tycker om gamla saker. Jag blandar gärna gammalt och nytt. De gamla sakerna har en själ. Jag har ett köksbord från mormor och så har vi ett skåp från min sambos släkt. Nej, det känns inte svårt att de lämnat Stolp Ekeby. Det känns som mamma kommit hem. Det är så fint där. När Anna var liten lekte hon ofta med Linn som bodde i huvudbyggnaden på gården Stolp Ekeby. Då hade Anna en egen häst som sedan fick ett föl. Det har hon haft i 23 år, men nu har det flyttat till en foderfamilj. - Det var en svår separation. Annas familj bodde i en av flyglarna. I den andra hade Linns föräldrar läkarstation. - Den har satt Frösunda på kartan. Man tycker att Frösunda är en liten plats och att ingen ska känna till den. När någon frågar var jag bor så säger jag Frösunda, och börjar förklara. Då säger många: ”Jaha, då vet jag. Där har jag gått hos läkaren. Då vet jag precis”. Snögrotta Anna hade ofta sällskap med skolkamraterna John och Derk hem från skolbussen. Derk och John var dagbarn i ett grannhus. Bussen stannade, precis som idag, vid Frösundagården. Anna hade sedan en kilometer att gå hem till Stolp Ekeby. Hon kommer ihåg ett tillfälle när det var vinter och höga snövallar utefter vägkanterna. Plötsligt började Anna, Derk och John att bygga en grotta i snövallen. Grottan gick längre och längre in i vallen. De var som uppslukade av bygget, och det började mörkna. Anna minns de vuxnas stränga förmaningar och undringar, om de inte förstod att de gjort dem oroliga. Idag har Anna inte kontakt med någon av skolkamraterna. I gymnasiet splittrades klassen. Man åkte till olika gymnasier och fick nya kamrater. Men Anna har aldrig tyckt att det har varit jobbigt att bo i Frösunda. - Jag har aldrig längtat bort eller tyckt att det varit jobbigt att tåget gått en gång varannan timme som det gjorde då. Det har bara varit att vänta på nästa tåg. Eller så sov man över hos någon kompis. - Längtan till skogen och familjen gör att jag alltid har som mål att bo i Frösunda. Frösunda är alltid hemma! Margareta Hellsten Anna är uppvuxen i Stolp Ekeby. På denna bild ur Sockenstrunt från 1997 syns lillebror Pär, pappa Björn, Anna och mamma Ann-Marie Öhman. 2012 2 Svadilfare bor i Rolsta Svadilfare var far till Sleipner, Odens åttafotade häst. Den Svadilfare som bor i Rolsta är kanske släkt med honom på långt håll, men det är mycket osäkert. Svadilfare i Rolsta är nämligen en smedja och ingen häst. Svadilfare smedja ligger i en gammal byggnad som från början använts just som smedja. Den kallas också Österwalls smedja, eller smia. Efter många års vila finns det alltså åter en smed där. Han heter Peter Kollin. Från början var han dock inte smed och höll inte till i Frösunda. Han var optiker och bor i Ekskogen. Hur blev han då smed och hur hamnade han här? Smed i generna - Jag har smeder i släkten långt tillbaka, kolsmeder från trakten runt Närtuna. När jag var 15 - 20 år fick jag hjälpa till att rusta ett gammalt fartyg. Där fick jag bland annat lära mig att svetsa. Och jag har alltid varit intresserad av smide och sådant hantverk. Sen blev jag optiker, men ville ändå gärna smida lite för skojs skull. - Så en dag för lite mer än tio år sedan var jag ute och promenerade i Österwalls gamla smia är moderniserad och ombyggd inuti på flera sätt. Bland annat finns numera moderna luftfläktar för att göra miljön nyttigare att vistas i än den var på den Frösunda. Det var medan Berthold och Elsa Österwall fortfarande levde och bodde på ”Österwalls” i Rolsta. Då fick jag syn på den här smedjan. Den såg så välhållen ut, så jag gick upp till gården och frågade Berthold om jag kunde få vara här och smida. Det gick bra, och det har jag gjort på hobbynivå sedan slutet av 1990-talet. Försvunna smedjor Smedjor fanns förr vid alla gårdar och gick lätt att känna igen. De låg nästan alla lite avsides vid åkerkanten, ganska långt från alla andra byggnader på gården. Det var framför allt brandrisken som placerade dem där. gamla rökiga tiden. Eldstaden är dock ursprunglig, men med tillbyggd metallkåpa för att hålla värmen och röken på plats. Allt finns att veta på www.svadilfare.se. 2012 2 De flesta smedjor är borta i dag. Bara en är kvar i Rolsta. Resterna av den sista i grannbyn Fågelsunda försvann för några år sedan. Och nu har Peter lämnat optiken för gott och är bara smed. Tillbaka till förfäderna alltså. Fornnordisk utblick Han har ett stort historieintresse, och det är därför Svadilfare har fått ge sitt namn åt smedjan. Och det är också därför många av hans produkter har en fornnordisk anknytning. Liksom sättet att tillverka dem. I smedjan skapas både bruksföremål och prydnadssaker. Ofta överlappar de varandra och blir både och. Vanliga alster är ljusstakar, ljuskronor, grindar och staket. Men för Peter är smide inte bara ett sätt att tillverka saker, utan lika mycket ett uttryckssätt. Han har också smitt delar till gamla gångjärn och sådant som inte passar in i modern standard, utan måste specialtillverkas. Just när jag besöker smedjan håller han på att göra ett verktyg. Det är ytterligare något som kan och måste smidas. Finns inga passande verktyg så smider man det själv! Många av verktygen, tänger och annat, som används i smedjan är också tillverkade där. En god smed smider sig själv! Bertil Hellsten Specialverktyg kan inte köpas var som helst, och är de tillräckligt speciella går de inte att köpa alls. Fattas det en tång hos smeden så smider han den själv. Många av Svadilfares alster har kopplingar bak till forntiden. Här är en vikingatida säkerhetsnål, eller dräktspänne som den oftare kallas. 2012 2 Spåren av första midsommaren Sedan Frösunda hembygdsförening startade 1976 har den inbjudit till midsommarfirande på Björkvallen. Från början upplät Frösunda sportklubb fotbollsplanen för firandet. Idag är det ett samarrangemang mellan de båda föreningarna. Vid starten fanns en målsättning att det inte skulle vara kommersiellt. Det speglade nog delvis den politiska tidsandan. Idag kan man bland annat köpa kaffe, godis och lotter, men de flesta besökarna kommer fortfarande med egen matsäck. Vid starten utgick lövade skrindor från olika håll i Frösunda. Olika bönder ställde upp med dessa. Så småningom kom hårdare regler för sådana ekipage så den verksamheten lades ner. Inge Ohlsson, som då bodde på Bergs gård, var med och arbetade praktiskt vid första midsommarfirandet i Hembygdsföreningens regi. Han och ordförande Sven Billersjö i Billsta verkar ha ordnat det mesta första gången det begav sig som man kan se av de anteckningar Inge har bevarat. Men vem är Knut? Margareta Hellsten Mera buss I förra numret av Sockenstrunt skrev vi om skolbussarna, men allt blev inte helt rätt. Det har Agneta Ivgren uppmärksammat. I en av artiklarna påstods att skolbussen gick mellan Lövsta och Lindholmen i början. Så var det inte. När familjen Ivgren flyttade till Lövsta 1976 gick bussen bara till vägskälet i Tarby. De som bodde i Lövsta skulle gå dit och ta bussen. Det tyckte inte Agneta var så lyckat. Hon förhandlade med kommunen så att bussen gick upp till Lövsta ett par dagar i veckan då hon arbetade. De övriga dagarna agerade hon själv skolbuss till vägskälet. Detta pågick ett år. Sedan började bussen köra varje dag mellan Lövsta och Lindholmen. Idag är det omstigning vid Frösundagården för dem som kommer från Lövsta. Han som körde bussen hette Valter Johansson och bodde på Stationsvägen.Bussen var en folkvagnsbuss. Precis som Hans Palmekrans körde han många år och kände barnen väl. Han var en trygghet för dem och föräldrarna. Valter körde också förskolebarnen till förskolan i Lindholmen. Frösunda vårmarknad: Familjedrama bakom plank Frösunda vårmarknad i Torsholma startade 2006 och har redan blivit en fast tradition . Mycket är sig likt från gång till gång, men nyheter tillkommer alltid. En av årets var möjlighet att krocka med bilen. Det är vår och åkrarna spirar, men inte av grönska, den här sena vårdagen. Istället glänser det av krom och solkatter hoppar omkring bland de mer än hundra bilarna som står i långa rader. Det är vår marknad, vårmarknad, i Torsholma ridhus. Frösundas egen marknad där Frösunda hembygdsförening, Frösunda sportklubb, Svenska kyrkan, Röda Korset och Frösunda skytteförening står som arrangörer. Helikopter ingår Utanför ridhuset har veteranbilar stolt ställt upp sig med hjälp av sina ägare. Lite längre bort snurrar helikopterns rotorblad efter att än en gång varit uppe för en rundtur över Frösunda. Snart är klockan tre och intresset för en helikoptertur verkar aldrig ta slut bland besökarna på marknaden. En fikasugen man från Kårsta är lite omtumlad men nöjd med resan. - Det var roligt. Man känner sig liten. Konstigt att komma ner på backen igen. Kostade trehundra, men de va de värt. På vägen in till ridhuset går man förbi två av Vallentunas brandbilar, en klättervägg och förstås ett stånd där man kan köpa grillad korv. Det är Louise från Frösunda sportklubb som tillsammans med några klubbkamrater langar tjocka och smala korvar till den aldrig sinande kön. Grillmästaren är självaste målvaktstränaren Leif. Väl inne i ridhuset möts man av ett sorl av röster. Det ser lite tunt ut med besökare, men huset är stort och med tanke på de något över hundra bilarna så är det allt en hel del människor på plats. Blommor vissnar inte Annelie är nöjd med kommersen. Hon kommer från Björklinge och säljer blommor åt Upplandsblomman. Det är tredje året hon gör det på Frösunda vårmarknad. - Människor köar när jag backar upp bilen. Jag har inte mycket kvar nu. Det är utplockat. En dam undrar vad det är för olika slags basilikasorter hon säljer. Annelie upplyser om att det finns vanlig basilika, rödbladig, finbladig och kanelbasilika. Vi nyper i bladen och luktar. Jo, det luktar faktiskt kanel. Plötsligt dyker det upp några färgglada figurer. Clownen Blomman med medhjälpare förser barnen med ballonger. Kaffe med våfflor var hembygdsföreningens viktigaste bidrag till trivseln. Anita Roos var en av våffelmästarna. 2012 2 Barnen får välja färger och bestämma vad ballongerna ska föreställa. Man kan bland annat välja kanin, hund och blomma. Klara vill ha en vit kanin och Ester en röd hund. De blir mycket nöjda. Vid Frösunda hembygdsförenings bord kan den kaffetörstige få sig en slurk. Vad nu det betyder. Man frestar också med bullar, kärleksmums, jitterbuggare, våfflor och annat smått och gott. Hasse och ”morsan” har just beställt varsin våffla av Anita. Pengarna försvinner! Lars ska just betala sitt kaffe. Han konstaterar att det är ungefär vad han har kvar till av de 500 kronorna han hade med sig. Och någon rabatt får han inte av flickvännen Agneta som tar betalt. I högtalaren basunerar Hasse ut att en nyckel har upphittats. Kanske fanns den i höet där man kunde leta skatter för endast en guldpeng. Vill man ha lite fikabröd till morsdag kan man inhandla det av Alva och Nicki som säljer för Frösunda sportklubbs räkning. Det har varit ordentlig åtgång, och man visar stolt upp hur mycket som försvunnit ur korgen. De som missade detta tillfälle är att beklaga! Vallentuna fria.se har för dagen flyttat sin redaktion till Frösunda. Det är den enda nättidningen om Vallentuna. Initiativtagarna inspirerades av sin pappa som var med och startade Steget. Nu skriver man dagsfärska nyheter om allt som händer i Vallentuna kommun, som Frösunda vårmarknad. Även kommuninvånarna får bidra med senaste nytt. Som när Sockenstrunts reporter i vintras låg upp och ner med bilen nedanför kvarnbacken, utanför Persdal. Någon nitisk invånare förevigade det hela, och vips visste även centralorten vad som hänt. Men sägas bör att ett mer smickrande sätt att komma i tidningen hade varit att föredra. Och man inte bara frestar med att få nyhetsbrev från tidningen på e-post eller följa den på Youtube. Tidningen har också recept, och just nu är havrekakor med choklad en favorit som marknadsbesökarna kan smaka av och få recept på. Frösunda och Chile Granne med tjejerna från Frösunda sportklubbs damlag står killarna i klubben. Här kan man köpa lotter. Luis Aravena talar för varan. Han kommer från Åkersberga men har på olika sätt hamnat som support i Frösunda sportklubb. Han har sina rötter i Chile. Sockenstrunts reporter kunde berätta om matchen Frösunda - Chile, på Björkvallen, i början på 1980-talet. Då kom de första familjerna från Chile till Vallentuna. De kände sig tvingade att lämna sitt land där Pinochet styrde med järnhand. Sin första midsommar på svensk mark firade de i Frösunda med sill och rabarberpaj, små grodorna och spelmanslag på Björkvallen. Några pojkar höll på att spela fotboll och plötsligt hade det blivit två lag, ett från Frösunda och ett från Chile. Och matchen var igång. Vem som vann är barmhärtigt glömt sedan länge. Biprodukter En lektion i biodling kan man få av Vallentuna Biodlarförening. Ett levande bisamhälle kan beskådas på plats. Lisa, en av föreningens medlemmar, berättar med värme om att vara biodlare. Bredvid föreningen säljer Birgitta från Skoga honung. Hur går det? Konkurrerar man inte om besökarna? Lisa berättar: - Nej, det finns ingen konkurrens, man hjälper varandra istället och ger varandra tips. Vi säljer Staffan i Enbergas honung idag. Han var här en stund men stack iväg med familjen ett tag. Att vara biodlare är mer en livsstil än att göra stora pengar. Man bidrar med något till miljön. Idag kom en man med rötter från Iran förbi. Han hade haft bin i Iran och var nyfiken på hur vi gjorde i Sverige. Han kommer nu att följa med och titta när min man jobbar med bina. Det är roligt med alla möten med människor. En man kom Möten och samtal var nog den viktigaste produkten på hela vårmarknaden, och den tog aldrig slut. 2012 2 och berättade att hans farfar hade haft bin och hur han fick hjälpa honom. Skyttar bakom plank Gömda bakom ett plank instruerar Frösunda Skytteklubb hur man ska hålla geväret. Vid tre bord sitter medlemmar från familjen Gripenholm i Torsholma skola. Äldste sonen John berättar stolt att hans fru leder dagens tävling i bästa skytt bland damer. Själv leder han herrarnas tävling. Hans mamma Eva, som precis skjutit klart, är inte helt nöjd över att sonhustrun skjutit bättre än hon. Man kan ana att ett Noréndrama är i antågande. Och så kunde man prova på att krocka, köpa rättvisemärkt hos Svenska kyrkan, köpa hantverk från Kråksången och Hantverkshuset, provsitta polisbil, fynda på Röda Korsets loppis, köpa ost från Löfsta Gårdsmejeri, bilda sig om Långhundraleden, bära hem bilder från 35 år med hembygdsföreningen, åka häst och vagn med ”Ankan” och mycket mer. Men det som var mest slående var mötet mellan människor. Överallt pågick små samtal. Gamla vänner möttes. Grannar hittade varandra. Släktingar kom hem för att uppleva marknaden. Utställare knöt kontakter. Det var med andra ord en lyckad marknad. Margareta Hellsten Familjen Gripenholm samlades runt luftgevären, men eftersom inte alla kunde bli bäst så var inte alla nöjda. 10 2012 2 Det fina i Kråksången Frösunda vårmarknad var inte enda tillfället att ta del av lokala alster denna vår. Bara en vecka efter vårmarknaden hände mycket mer. Frösunda sjuder verkligen av entreprenörsanda. Den första lördagen i juni är det otroligt regnigt och kallt, kallare än julafton 2011. Ändå är det pilgrimsvandring, öppet i Löfsta Gårdsmejeri och hantverksdag hos Kråksången konst & inredning, i vår lilla bygd. Vallentuna Kristna Råd har arrangerat pilgrimsvandringar runt om i Vallentuna under många år. Just denna lördag är vandringen förlagd till Frösunda. Fem vandrare gjorde en förkortad vandring med kylan, vinden och regnet piskande i ansiktet. Uppe vid Löfsta gårdsmejeri var det kö av besökare som fick smaka sig igenom hela ostsortimentet inne i den lilla boden. Gårdsmejeriet har öppet varje lördag mellan 12 och 16. Fullt i Kråksången Hos Kråksången konst & inredning, vid den södra infarten till Rolsta, var det hantverksdag. Anette Rambring, som driver verksamheten, berättar att hon blev uppringd av Ing-Marie i Socialdemokratiska föreningen i Vallentuna i september förra året. Man skulle arrangera en bussresa i kommunen och ville göra ett kulturstopp vid Kråksången. Anette accepterade och började fundera vidare. Vad kunde hon berika bussresenärerna med? Hon hade sitt egna hantverk men tyckte att fler skulle få möjlighet att visa upp sig. Bara runt Rolstavägen visste hon att det fanns flera hantverkare så hon ringde Kerstin Lindeberg, som kom och visade sina trasmattor, Karin Westberg kom med luffarslöjd och Staffan Björn med sina honungsburkar. Den här lördagen fanns inte Kerstin Lindeberg på plats, men istället står Lilly Ländin från Orkesta och säljer sina alster tillverkade av trasor. Vid ett annat bord säljer Sylvia Freijd hemstickade tröjor, sockor och vantar. 2012 2 Hon säljer också askar av trä och knivar med snidade trähandtag åt Lars-Erik Stoltz från Seneby gård. Smider i tältet I trädgården står Peter Kollin från smedjan Svadilfare i Rolsta och smider under ett partytält. Elden värmer både honom och järnet. Former från svunnen tid formas till smycken, krokar och ljusstakar. Anette vill ge hantverket i Frösunda en arena. - Det finns så mycket människor som sitter hemma och skapar och det ska synas. Jag vill medverka till en levande bygd. Jag vill sprida att det finns så mycket i Frösunda. Hantverkare knyter också kontakter. Det är bra för alla och för Frösunda. Karin Westberg skapar modern luffarslöjd från Rolsta av gamla cykelekrar och galvad ståltråd. Luffare i Rolsta Och levande hantverk finns det. Förutom Svadilfares hamrande på det glödande järnet så står Karin Westberg och gör luffarslöjd. Ett gammalt hantverk med rötter från 1800-talet då människor på grund av fattigdom tvingades ut på vägarna. - Jag vet inte vad det ska bli. Det vet jag oftast inte när jag börjar. Karin har gjort sillgafflar, olivskedar, smycken och mycket annat av den galvaniserade ståltråden. Just nu står hon och böjer tråden runt flera ståltrådar i en solform. - Det är återvinning, säger hon. De långa ståltrådarna är ekrar från en gammal cykel. Hos Slåttergumman, från Vallentuna, kan man göra sitt egna cerat. Ceratet består av bivax, kakaosmör och mandelolja. Sedan kan man smaksätta det med, vanilj, karamell eller apelsin. Slåttergumman själv heter Anette Hansing Morin. - Det går att göra allt man har på kroppen, säger hon. Att dagen blivit som Anette Rambring tänkt sig behöver man inte tveka om. Det har kommit en jämn ström med besökare så Anette är nöjd och glad. Det dåliga vädret kanske rentav hjälpte till. Margareta Hellsten Staffan Björn från Enberga provsmakar sin egen honung. Den får honom att se mycket nöjd ut. Slåttergumman Anette Hansing Morin kokade cerat på plats och smaksatte den på många olika sätt. 11 Det luktar get i vårt kylskåp Mycket av den mat vi handlar tillverkas i stora industrier. Men det finns undantag. I yttersta delen av Frösunda, i Lövsta på gränsen mot Sigtuna, vandrar kor och getter som ser till att det skapas ost. Bäää, bä, bee. Fåren bräker i djurstallet. Det är en kör av röster och alla låter olika, precis som vi människor. Men det är inte fåren jag är här för att träffa utan en guldmedaljör. I november kammade Marie Backrud Ivgren hem guld i Hantverks-SM i tävlingen om bästa hårdost och brons i tävlingen om bästa kittost. Marie är osttillverkare och bor på Löfsta säteri, som ligger på gränsen till Sigtuna kommun, med sin man och fyra barn. I hagarna runt säteriet går 11 mjölkkor av rasen Jersey. Snart är de 15 då fyra kvigor snart ska kalva. Där finns också 65 getter, både bockar, getter och killingar för det är så det heter. Dessutom finns får, men deras mjölk används inte för osttillverkning. Jersey-kor ger inte lika mycket mjölk som våra vanligaste mjölkkor, men ger en annan kvalitet på mjölken och det är den man vill åt. För att hinna ta hand om all mjölk har Marie anslutit sig till Arla som hon kan sälja överskott av mjölk till. Från februari till juni levererar man ingen mjölk, utan då går allt till ostproduktionen. Nu finns det alltså tre mjölbönder i Frösunda, Löfsta säteri, grannen Fredriksberg och Torsholma. Ost i generna? Hos Marie ligger osttillverkningen nog i generna. Hon är uppväxt i Gistad som ligger i Östergötland. Maries mormor och morfar var bönder, och på gården bodde även Maries familj. Hon såg sin mormor göra ost och annat som hör till en gård. Ändå utbildade hon sig till meteorolog och disputerade som rymdfysiker i Uppsala. För att gå vidare på den Getter och Jersey-kor står för mjölken som ovandlas till ost på Löfsta gårdsmejeri. Det finns också får på gården, men de bidrar inte med något i ostvärlden. 12 2012 2 banan skulle hon bli tvungen att arbeta utomlands, och då bestämde hon sig på att satsa på getterna och osten i stället. Matar vildsvin Marie och hennes man började bygga en ny byggnad för osttillverkning år 2007. Marie ystade ostar och åkte till Edsbacka krog i Sollentuna, med två stjärnor i guide Michelin, för att låta dem provsmaka. Sen var allt igång. Inga ostar som inte är till 100 % bra får lämna gården. De misslyckade matar hon vildsvin med! Att jobba som Marie är en livsstil. Det har inte gått att ta semester sedan starten förrän i januari 2012. Att det gick då beror på att det nu finns en anställd som tar hand om djuren och mjölkar, och att man kan sälja mjölk till Arla. Getternas mjölk sinar i december till februari så då finns det ingen getmjölk att göra ost av. Maries mamma plastar ostar och säljer ost i butiken på gården och på marknader. Maries pappa levererar osten till företag, och svärföräldrarna hjälper till med en del praktiska bestyr på gården. Maries man arbetar inte i företaget men hjälper till mycket på sin fritid. I våras fanns också en praktikant från Nya Zeeland på gården. - Det finns en efterfrågan på närodlat idag, säger Marie. När jag började låg fokus mer på getost. Vi har faktiskt börjat experimentera att göra filmjölk också. Det kom en förfrågan från en konferensanläggning som hade krav på att servera närodlad mat. Då tog vi fram en produkt som vi betecknar långfil. Vi gör också smör som vi säljer till restauranger och konferensanläggningar. Grand Hotell har frågat om vi kan leverera getsmör. Det är alldeles vitt och är inte lika sött som kosmör. Löfsta gårdsmejeri ligger i ett nybyggt hus i Lövsta. Ofta kan man se både kor, får och getter om man åker förbi. Åker man inte förbi kan man dessutom både se och smaka på ostarna när det är öppet. På www.lofsta.se kan man läsa mer. Även Vallentuna kommun har börjat intressera sig för närodlat. Nästan ensam Det finns inte många som gör ost i länet. Det är bara Löfsta och Väddö gårdsmejeri. Den mesta gårdstillverkningen sker i Jämtland. I grannsocknen Orkesta finns också en gårdsbutik, Hökeriet. - Vi samarbetar en del och försöker stötta varandra. När jag får förfrågan om grupper som vill komma hit och titta och handla så säger jag till dem att de kan åka vidare till Hökeriet, berättar Marie. Marie berättar att varje sommar anordnar ett bussbolag resor som bland annat har Löfsta som ett stopp. Då kommer 70 personer varje dag i tre veckor. Man delar upp dem i två grupper. Medan en smakar på ost och handlar så tittar den andra gruppen på djuren och så byter man. Marie avslöjar också att man håller på att iordningsställa ett kafé ovanpå butiken. - Många frågar efter att kunna fika. Det är också många barn som kommer med sina föräldrar och de vill inte åka hem, berättar Marie. Då kan det vara bra att ha ett ställe att slå sig ner på. Då blir det naturligt att stanna lite längre. Från mjölk till ost Mjölken hälls i en stor ystningsgryta. Ibland getmjölk, ibland komjölk och ibland blandat. Det beror på vilken ost som ska tillverkas. Mjölken pastöriseras också. Då dör alla farliga bakterier och sedan kyls mjölken. På sommartid behövs inte alltid pastörisering. I den pastöriserade mjölken förstörs de naturliga mjölksyrakulturerna. Man tillsätter då frysta sådana som man köper från Frankrike. Även den opas- Några av mejeriets ostar: Port Löfsta, längst till vänster, är en halvhård, tvättad kittost gjord på mjölk från Jerseykorna och lagras i omkring 4 månader. Nästa ost kallas Mimmi och är en krämig vitmögelost gjord på en blandning av get- och komjölk. Färskost kan smaksättas på olika sätt, här med timjan. Själva osten görs på både getmjölk och komjölk. Röd Kulla, längst till höger, görs på bara getmjölk och är en krämig kittost. Den är en så kallad avlaktoliserad ost vilket betyder att ostkornen tvättas i vatten innan formningen. Detta ger osten lite mindre av den specifika getostsmaken. Så här ser alltså ostarna ut. Hur de smakar framgår inte av bilden. 2012 2 13 töriserade mjölken kan få lite extra bakterier när man vill ha en surare ost. Sedan tillsätts löpe, som man också köper från Frankrike. Efter 30 - 40 minuter koagulerar mjölken och blir en klump som kan liknas vid hård filmjölk. Med getmjölk blir den lite mjukare. Ostklumpen Klumpen skärs i olika stora bitar, 7 mm till 2 cm. Sedan värms dessa till olika temperatur för olika ostar och rörs sedan i 1 - 3 timmar. Det som ska bli mjuka ostar rörs för hand, och det som ska bli hårda med maskin. Då lämnar vasslan klumpen. Den består av små korn som liknar keso. Frystorkat vit- och blåmögel sätts till i en del ostar. Sen handlar det om fingertoppskänslighet när det gäller att avgöra när man ska sluta röra. Det är detta som är hantverket. Kornen pressas sedan ner i ostformar. Pressad ost läggs i dukar. Dagen efter torrsaltas den. Pressad ost är sådan som går att hyvla. Den pressas dag och natt. All ost vänds sedan tre gånger om dagen. Kittost tvättas i bakterievatten som ska hindra den att mögla. Osten läggs sedan i ett mognadslager 4 - 8 veckor. Sedan plastas den in och läggs i slutlagret. Där får mjuka ostar ligga i 8 veckor och hårda i ett år. Alla ostar från gårdsmejerier innehåller bara naturliga råvaror. Det sägs också att de ska vara laktosfria. I gårdsmejerierna får de syra färdigt, och då äts laktosen upp. Än så länge har inga prov tagits i Sverige för att bekräfta det, men det kommer med all sannolikhet att göras. När ostarna är färdiga säljs de i gårdsbutiken, som är öppen på lördagar. Löfstaostarna säljs också framför allt till restauranger, konferensanläggningar, på ”bondens egen marknad” i Uppsala och på en del andra marknader, bland annat i Vallentuna. Någon risk att osten blir osåld finns inte. Tvärtom, den tar slut för fort ibland. Steninge slott har en julmarknad varje dag flera veckor före jul och då tar all ost slut, så det gäller att vara ute i god tid i år för att få Frösundaost på julbordet! Margareta Hellsten Och kaffet var gratis! Till hembygdsföreningens trettiofemte årsmöte kom ungefär femtio personer som åt tårta och fattade viktiga beslut om livet i Frösunda. Jag är på väg till årsmöte, gående stavgång. Jag går och tänker på alla år hembygdsföreningen funnits. Jag tänker på människor som har engagerat sig under alla dessa år. Och nu är det Kerstin Lindeberg som håller i klubban. Hur har det varit med könsfördelningen under åren? Har vi haft något aktivt genderarbete, som det så vackert heter. Nej, det har vi nog inte. Det har blivit som det har blivit och det har inte blivit dåligt. Det talas om brist på kvinnor i bolagsstyrelser och som ordförande i dem, men så har det inte varit i Frösunda hembygdsförenings styrelser genom åren. Där har vi haft Agneta Ivgren, AnnMarie Karlsson, Monica Blumenthal, Eleonor Åberg och nu Kerstin Lindeberg som ordförande. Frösunda dräller av drivande kvinnor, och män också naturligtvis. Starka personligheter! Marie Backrud Ivgren, den stolta ostmakaren på Löfsta gårdsmejeri, poserar framför diplomen som berättar om både guld- och bronsmedaljer för de egna ostarna. 14 Titta, där kommer en åkande från Gottröravägen. I den röda bilen, som saktar in vid t-korsningen sitter Jean Bokström från Lindlöt. Bilen svänger höger och pinnar på i rask fart. Det är svårt att tro att förarens ålder är en bra bit över 85 år. Jag kommer då att tänka på Britta i Rolsta som är i samma ålder, och kör en röd bil som pinnar på den också. Och på Tyra i Sanna som körde till hon var nästan 90 år. Men då gick bilen sönder och hennes släktingar sa att ”den går inte att laga”. 2012 2 Frösunda är fullt av viljestarka kvinnor, och män. Jag går förbi det röda planket, där Torsholma före detta skola ruvar. Där, i det bruna fjolårsgräset ser jag min första tussilago för i år. Och är det inte lärkan som drillar i skyn? Ja visst är det! Jag blir så glad. I går talade jag med en vän som berättade att vid hennes landställe i Östergötland hade hon inte sett en enda lärka förra året. Där brukade det alltid vara fullt av dem. Det tyckte jag var sorgligt att höra. Försvinner folket? Det talas inte bara om att fåglar försvinner från landsbygden. Även människor flyr den på grund av att arbete saknas. Men inte i Frösunda. Här skapar vi arbete. Här har vi haft två affärer, en tandläkarmottagning, en läkarstation och en klädbutik med egna designade kläder. Vi har haft två frisörer, har snickeri, och har haft flera snickare, det finns två smedjor, en trädgårdsdesigner, biodlare, sadelmakare och osttillverkare. Vi har minst fyra stallplatsuthyrningar, ett hembygdsmuseum, ett traktormuseum och hundskola. Vi har elinstallatörer, rörmokare, bergvärmeinstallatör, och vi har haft sprängare, sågverk och vi har frilansande journalister. Vi har hästuppfödare och har haft hunduppfödare och keramiker. Vi har och har haft politiker, fosterhem, vi har haft ålderdomshem och konferensverksamhet och vi har pilgrimscenter. Vi har haft mjölnare, vi har bönder och kött- och äggprodu- center och vi har haft bilverkstad och buffelranch. Vi har haft sång- och poesi i en kåta och vi har kyrkokör och präst och vi har haft frikyrkopastor. Vi har haft taxiverksamhet, plåtetsning, torgmadammer, trädgårdsmästeri och vi har haft och har byggmästare. Vi har haft och har åkare och vi har haft stationsmästare och lärare och vi har och har haft många konstnärer. Och detta bara på några hundra innevånare. Har jag glömt något? Det har jag säkert. Alla säger ja Och så har vi hembygdsförening. När jag stavar in så har Kerstin slagit igång årsmötet. Owe Eklund har tagit över och leder förhandlingarna, Owe, som också har varit ordförande en period. Föreningen har god ekonomi och till styrelse väljs Kerstin Lindeberg om som ordförande. Övriga ledamöter blir Thomas Björkegren, Lars Lindstammer, Ulla-Britt Helgöstam, Lars Andersson, Agneta Larsson, Ann-Katrin Svensson och Anette Rambring, trädgårdsdesignern. Många är vi, cirka 50 personer, som säger vårt ja. Vi har sagt det många gånger och vi är många som har varit med från starten liksom vid midsommarfirandet och julmarknaden. Tack, Emil och Ejnar! Och jag läser om Einar Carlssons bilder som han efterlämnade och som föreningen gått igenom. De visar ett Frösunda som många av oss inte upplevt men genom bilderna får vi ändå vara med i fantasin. Einar och Emil Carlsson i Tomthälla, ogifta och barn- lösa, två bröder som donerade en del av sina pengar som förvaltas av en stiftelse och som har till uppgift att glädja Frösundaborna. Valborgsfirandet finansieras från denna stiftelse. Tack Emil och Einar! Och jag läser om Klashagen som fagats, alltså rensats från sly och krattats för att inte växa igen. För där under fjolårsgräset kommer minst tusen backsippor varje år fram och blommar i mitten på maj. Våren har inte kommit på riktigt om jag missar denna ögonfröjd och gärna en sen eftermiddag då vädret är klart, ryggsäcken packad med te och en god kaka och solen som börjar gå ned i väst. Utan fagning kommer detta att gå förlorat. Jag tänkte försöka vara med på fagningen i år, men den blev inställd av ett hiskeligt snöoväder. Till Grönland! Nu är det dags för doktor Anders, Anders Olsen, som drev läkarstation i Frösunda i 19 år tillsammans med sin hustru Barbro, att berätta om sina upplevelser som läkare på Färöarna och Grönland. Och han visade bilder, diabilder, som på den gamla goda tiden, men också genom datorn. Dagen före hembygdsföreningens årsmöte var jag på ett annat årsmöte. Där talade man om att värna folkbildningen. Folkrörelserna var ju med att föra bildning ut över Sverige, in i alla byar och städer. Och visst är väl doktor Anders föredrag folkbildning. En bit av världen landar i Frösunda hembygdsförening en solig vårdag i slutet på mars 2012. Och kaffet och tårtan var gratis! Gratis kaffe och en resa ända till Grönland och Färöarna bjöd hembygdsföreningen på vid årsmötet. Dessutom förekom vanliga årsmöteförhandlingar, vilka som vanligt genomfördes med full kraft. 2012 2 15 Rönnen som räddade Tor från den kissande jätten På sidan 6 i detta nummer av Sockenstrunt går det att läsa om Svadilfare, smedjan i Rolsta. Ett av sina alster kallar smeden för "Tors räddning". Det har hämtat motivet från en berättelse ur Snorre Sturlassons Edda, den så kallade yngre Eddan. Historien lyder så här i en gammal översättning: Tor kom till gästning hos den jättinna, som kallades Grid och var Vidar den starkes moder. Hon sade sanningen om Geirröd, att han var en mycket förslagen jätte och svår att komma till rätta med. Hon lånade Tor ett starkhetsbälte och järnhandskar, som hon ägde, jämte sin stav, som hette Grids stav. Därpå färdades Tor till den å, som kallas Vimur, den största av alla floder. Då omgjordade han sig med starkhetsbältet och stödde sig med Grids stav emot strömmen; men Loke höll sig fast under starkhetsbältet. När Tor kom mitt i ån, växte den så starkt, att den svallade honom över axlarna. Då kvad han detta: Fornnordiska: Vax-at-tu nú, Vimur, alls mik þik vaða tíðir jötna garða í; veiztu, ef þú, vex, at þá vex mér ásmegin jafnhátt upp sem himin Nusvenska: Väx ej nu, Vimur, jag vill vada över dig hän till jättars gårdar! Vet, att om du växer, växer ock min asakraft lika högt som himlen. Styrelse Kerstin Lindeberg, ordförande Lars Lindstammer, kassör Thomas Björkgren, sekreterare Agneta Larsson Anette Rambring Ann-Katrin "Anki" Svensson Lars Andersson Ulla-Britt Helgöstam Sockenstrunt Bertil Hellsten, ansvarig utgivare 16 Tor såg då, att uppe i en bergsklyfta stod Gjalp, Geirröds dotter, grensle över flodens huvudåder och vållade vattnets stigande. Han tog då upp ur ån en stor sten, kastade den emot henne och sade som så: ”Flod skall i mynning man stämma!” Icke heller förfelade 08-512 302 28 08-768 45 87 08-758 51 08 070-33 96 755 070-491 38 14 073-766 11 33 070-666 00 41 08-512 300 94 08-512 302 54 Hemsida vwww.sockenstrunt.se Medlemsavgift vuxen 100 kr/år Plusgiro 80 58 98-4 [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] han det ställe, vartill han syftade. I detta ögonblick nådde han fram till land, grep tag i en rönn och steg så upp ur ån. Därav har man det ordstäv, att rönnen är Tors räddning. Sockenstrunt på internet Förra utgåvan av Sockenstrunt var nr 1 2012. Alla utgåvor från starten 1978 finns att läsa på hemsidan. I de senaste årgångarna är bilderna dessutom i färg där. 2012 2
© Copyright 2024