1. No category

Grundad 1978
Nr 1 2009
Frösunda åkte till Husbyringen
Kor och människor i Rolsta
Somrar förr i Frösunda
Skytteföreningen lever
Frösunda boulebana
Stenås keramik
sidan 11
sidan 2
sidan 8
sidan 10
sidan 12
sidan 10
1 2009
Rolsta:
Kor och människor
Det har bott både kor och människor i Rolsta i tusentals år. Sommaren 2008 var den sista för korna. Antalet gårdar med kor blir
allt färre i Frösunda och hela Sverige. Men människorna bor kvar
och kommer aldrig att glömma korna.
Här kommer några blandade minnen och bilder från Storgården i Rolsta.
Att ”kor” ingår i benämningen ”män-
niskor” är nog en alldeles meningslös
tillfällighet. Men ändå har människor
och kor bott tillsammans i vårt land
under tusentals år. Och en del av de
korna har funnits i Rolsta.
I Rolsta by finns det i dag flera
gårdar, men sedan många år hade det
bara funnits kor på Storgården, som
bland annat också kallas Rusthållarns,
Fritzes eller Nilssons, beroende på
vilken generation man tillhör.
Anders och Örjan Nilsson tillhör
den femte generationen i släkten som
driver Rolsta gård.
Den delen av historien började med
att ”JP”, Johan Petter Andersson (1847
- 1899) och han hustru Kristina Johansdotter (1851 - 1932) började arrendera
gården 1885 och köpte den 1892. De
var Anders och Örjans mormors morfar
och mormor.
Sedan tog dottern Matilda (1874
- 1946) över tillsammans med maken
Karl Höglund (1873 - 1926), följd av
deras dotter Sally (1896 - 1987) och
maken Fritz Andersson (1891 - 1965).
Och deras dotter Britta med maken Åke
Nilsson bor fortfarande kvar liksom
Brittas och Åkes söner Anders och
Örjan med fruarna Eva och Karin.
Anders Nilsson har full koll på
gårdens historia från före istiden och
fram till framtiden, verkar det som.
Men alla som nu bor på Storgården i
Rolsta minns och vet mycket, och har
bidragit till denna dokumentation av
den tid som flytt.
Korna levde sin sista sommar i Rolsta 2008. Deras historia är lång. I hela
Frösunda, och hela Sverige, fanns det
en gång kor vid alla gårdar, torp och
stugor. Men så småningom flyttade allt
fler till städerna och kunde inte längre
ha en ko för egen mjölkproduktion.
Ändå behövdes det lika mycket mjölk
och mjölkprodukter, så det totala antalet kor blev ganska konstant. I stället
koncentrerades de alltså till de större
gårdarna.
Runt år 1900 hade små gårdar kanske 5 - 6 kor, och Storgården i Rolsta
omkring 15 - 20. Ända in på 1950talet fanns det kor på många gårdar.
I Storgården steg antalet till ungefär
35 som mest, och ungefär så många
fanns det sista sommaren 2008.
Förr fick korna bli ganska gamla,
kanske femton år, men i takt med allt
större krav på lönsamhet så fick de bara
bli kanske fem - sex år. Sedan avtog
mjölkproduktionen, och då var de
inte så lönsamma längre. Medelåldern
sjönk alltså i kobesättningarna under
1900-talet.
Och då mjölkar också korna i dag
tre gånger så mycket som de gjorde tidigare. Avel och foder har också hjälpt
till att öka produktionen så kraftigt.
Händer & maskiner
På 1930-talet sköttes mjölkningen av
en anställd lagårdskarl. Men det var
på senare tid. När Anders mormor
var ung, i början av 1900-talet, då
1 2009
mjölkade inte karlarna. Det var ett
kvinnogöra. Anders mor Britta lärde
sig att mjölka tidigt:
- Ja, man gick bara på en ko och
mjölka. Jag minns att lagårdskarln var
arg för att vi gjordet. Vi gjordet innan
vi gick till skolan, från 7 - 8-årsåldern.
Vi gjordet inte varje dag, utan det var
mest för att vi ville lära oss. Min syster Stina och jag hade en ko som var
särskilt snäll som vi lärde oss på.
På den tiden mjölkades alla kor
för hand. Maskinmjölkning började i
Rolsta 1939.
Då minns Britta att det kom en
försäljare nere på åkern där de höll
på att arbeta. Han ville sälja mjölkmaskiner. Det fanns ett par gårdar i
Frösunda som redan skaffat sådana
moderniteter. Men Brittas pappa var
svår att övertala.
1 2009
- Nej mina mjölkmaskiner går där,
sa han och pekade på döttrarna.
Men han köpte en mjölkmaskin
ändå. Han mjölkade väldigt dåligt
själv, så med maskinen fick han mer
hjälp. Och i stället för att mjölka fick nu
Stina och Britta sköta mjölkmaskinen
tillsammans med lagårdskarln.
När man mjölkade för hand fanns
det 20 - 22 kor i Rolsta.
- Det var så rosamt att sitta intill en
ko, minns Britta.
De sista tankbilarna med mjölk från
Rolsta gick till ett mejeri i Kallhäll. För
länge sedan fanns ett mejeri nere vid
Frösunda station, men dit har Rolsta
aldrig levererat mjölk.
Tankbilarna kom 1965. Innan dess
var det flaskor som man fick köra själv
eller som hämtades från mjölkpallar
vid gårdarna. När tankbilen kom ställ-
des det större krav på mjölkmängden.
Det innebar slutet för många mindre
kobestånd. Granngården Österwalls
hade 7 - 10 kor ungefär, men de försvann då.
Före tankbilarna kunde man också
åka med mjölken i plåtflaskor till Frösunda järnvägsstation. Mjölken skulle
då iväg med 7-tåget på morgonen.
Den skulle då kylas med en isbit
från isstacken som fanns på gården.
Isen kom från Helgösjön. För att den
inte skulle smälta under sommaren
fick den täckas noga med sågspån och
halm. Fram till 1951 kyldes mjölken
fortfarande med is, men då byggde
man en elektrisk kylanläggning. Det
var en cistern med vatten som kyldes
och i sin tur kylde mjölken.
Tågen började gå 1885, men mjölkkor fanns ju långt tidigare. Mycket
mjölk som producerades stannade kvar
på gårdarna. Men de större producenterna sålde mjölk, framför allt till
Stockholm.
Dit kördes mjölken ofta av mjölksurror, eller mjölkflickor. Det var
kvinnor som körde skrindor med
mjölkflaskor till torgen i Stockholm
där mjölken såldes. Ofta var mjölksurrorna unga kvinnor med barn utan
fäder, och fick försörja sig på den
sortens arbete.
I Rolsta tillverkades aldrig några
mjölkprodukter för att säljas, som ost
och smör, men man skummade mjölken och kärnade smör för eget bruk.
Och egen filmjölk gjorde man. Om
mjölken surnade av misstag så kunde
man ju alltid baka på den också. När
korna hade kalvat var mjölken extra
innehållsrik och då kunde man göra
kalvost av den, eller kalvdans som den
också kallas.
Flock & individer
För en utomstående kan korna verka
som en anonym massa, men för kobonden är de verkligen individer: Man
känner igen varje ko, vet vad hon heter,
hur hon uppför sig, vad hon vill eller
inte vill och så vidare.
- Vissa kor tycker man mer om än
andra, sa Örjan när vi satt och pratade
om det. Och Karin förtydligade:
- Och korna gillade en del människor
bättre än andra också! När Örjan gick
förbi kom dom fram och hälsade, men
när jag gick förbi så brydde dom sig
inte. Mej kände dom ju inte, sa hon.
I lagården fanns ett bås med en
prydlig namnskylt för varje ko. Men
hittade korna verkligen fram till sitt
eget bås?
- Ja, en del gjorde ju det. Men det
var som med folk: En del var flexibla,
men en del var det inte. Många av korna
hamnade lite var som helst. Dom som
inte hade lika många kor kanske var
mer noga med att få in dom i rätt bås,
sa Anders.
Dum som en ko? Varför säger man så?
- Jag tror att det beror på att kon var
kvinnans djur, sa Anders. Hästen var
mannens djur, och hade en helt annan
status.
Gårdarnas namn i Rolsta by lever
och ändras hela tiden. Just nu heter
de oftast så här. Smedjan och Roligs finns inte längre kvar, men spåren efter dem är fortfarande synliga.
1 2009
- Ja, det fanns ju många hästar här
förr. Min pappa hade väl en tio hästar
nån gång på 1930-talet, sa Britta.
När Britta och Åke tog över jordbruket runt 1950 så fanns det två hästar
kvar.
Den sista hästen hette Diana och
fanns kvar några år in på 1960-talet.
Men hästens avlösare, traktorn, hade
kommit långt tidigare under krigsåren
på 1940-talet.
1 2009
Då hade Fritz Andersson tre anställda, och de blev inkallade. För att
kunna sköta jordbruket behövde han en
traktor som var mer effektiv än hästen.
Då var det bara några få i socknen som
hade traktor då.
Hus & ved
Innan anfäderna till Anders och Örjan
tog över hade det funnits flera gårdar
i byn. På 1870-talet hade flera skiften
genomförts. Det hade flyttat ut några
av gårdarna från den centrala byn till de
”avlägsna” platserna Enberga, Österwalls och Fjärndeln. Fortfarande när
Anders och Örjans mormor var barn,
i början på 1900-talet, fanns massor
av små hus kvar. Det var sådana hus
som man inte hade tyckt att det var lönt
att flytta. Troligen försvann de under
första världskriget då det var lönande
att sälja ved. På en del av husen var
det halmtak, och det gick till och med
att sälja halmtaken som foder. Trots att
taken kanske var hundra år gamla!
Det blev ved av andra byggnader
också. På många ställen i byarna fanns
smedjor, smior.
Storgårdens sista smedja låg mellan
gården och Sandhem och fanns kvar
ända till andra världskriget. Då hade
den inte använts på länge, så den såldes
som ved. Det var ett öde som drabbade många gamla hus under andra
världskriget också.
Det går knappast att se att det legat
ett hus där, men det finns på gamla
kartor, och det går fortfarande att hitta
kol i marken.
Det gamla soldatbostället Roligs,
eller Gustafsborg som det ibland kallades, låg kvar en liten bit in på 1900talet. Soldaten hette Gustaf Rolig och
dog 1895. När hans änka Stina Lovisa
Rolig dog år 1907 revs torpet och blev
material till huset Vasa, vid före detta
nykterhets- och missionshuset Klippan.
Förr stängslade man alltid korna
med gärsgårdar. Det var väldigt ef-
fektivt, kanske framför allt för att gärsgården måste underhållas hela tiden,
så bönderna hade full koll på dem. Det
fanns inte en chans att rymma.
Sedan kom taggtråden, men den var
faktiskt inte lika säker som gärdsgården. Men ännu effektivare blev det
med elstängslet. Nu finns det bara
gärsgårdar som prydnad kvar runt
trädgårdar.
Bönder & bönder
Nu är det ganska hög status att vara
”bonde” eller lantbrukare som det kan-
1 2009
Mjölk är ju viktig och nyttig, men
kan också sprida sjukdomar.
Någon gång runt 1930 började
man tbc-testa korna. Om någon
ko då var smittad så måste den
slaktas direkt. Om kobesättningen klarade testerna utan
problem så fick bonden en skylt
att sätta upp som bevis på det.
En sådan skylt sitter fortfarande
kvar på lagården i Rolsta.
Om man sköter korna väl
i dag så kan man i stället få
en guldmedalj ur hans majestät Konungens hand. Den får
man efter 23 problemfria år i
följd. Medaljen kommer från
branschorganisationen Svensk
Mjölk. Den har Anders fått, men
han åkte aldrig in och träffade
kungen. Han talade in ens om
för sin mor att han fått priset,
så hon fick reda på det av en
bekant i Närtuna. Anders ville
inte träffa kungen.
- Jag är republikan! förklarar
han stolt.
Priset fick han ändå med
posten. Detta hände år 2000,
och nu har det gått ytterligare
nio år. Då har han kvalificerat
sig till en silversked dessutom.
Först guldmedalj, sedan silversked!
ske heter i en del sammanhang. Men
på 1960-talet så var ”bonde” kanske
närmast ett skällsord. ”Bondtölp” var
ingen statustitel, och ”bonnigt” var helt
pinsamt. Och att lukta lagård i skolan
var inte populärt. Men sen kom gröna
vågen, och nu är inte ”bonde” längre
något nedsättande.
Under kriget var det också väldigt
populärt att vara bonde. Det kom
många vänner från Stockholm och
ville köpa fläsk och kött och ägg allt
vad som fanns.
Och det sålde man även i fredstid.
Bland annat levererade Rolsta länge
kycklingar till Djursholm. Det gör
man inte nu, och varken hästar eller
kor finns längre kvar på gården. I stället finns traktorer, datorer och andra
saker som också blir omoderna och
försvinner förr eller senare.
Bertil Hellsten, ord & bild
1 2009
Somrar förr
i Frösunda
Inspirerad av Bengt Anderssons bok Hört, sett och skett i
Frösunda, berättar här Maud
Björklund sina minnen från
Frösunda. Hon känner sig nästan som Frösundabo även om
det mest varit under sommartid som hon vistades här.
Mitt
första besök i Frösunda var
faktiskt på vintern, julen 1932. Jag
var bara fem månader och kan väl inte
säga att jag minns något, men många
senare jular minns jag väl, till exempel
slädfärderna till julottan och hästarna
som mumsade i sina hösäckar vid
kyrkogårdsmuren, där krokarna finns
kvar än idag.
Min pappa var ett så kallat fosterbarn
hos Lindgrens i Billsta. Så också Ellen
Svedberg, gift med Joel Östervall i
Rolsta. Det var i Rolsta jag hade lyckan
att få tillbringa somrarna från kanske
fem-sexårsåldern fram till fjorton. Det
var alltså Rolsta som gällde för mig
fram tills mina föräldrar övertog farfars
stuga i Billsta 1949.
Omvandlingens tid
Att få vistas på en bondgård är något
jag skulle önska att alla barn fick uppleva. Så mycket hände, så många djur.
1940-talet var ju omvandlingens tid på
landsbygden. Sörgården förändrades,
man fick mjölkmaskiner och traktorer
och många andra maskiner som naturligtvis underlättade jobbet kolossalt.
Många var de människor som jobbade
på gårdarna, drängar och pigor, sa man
då. Kanske var det något nedsättande,
jag vet inte. I faster Ellas Rolsta upplevde jag dock ingen skillnad på den
ena och den andra.
Jag minns kära gamla Märta (Andersson, Slaktar-Hjalmars dotter), faster Ellas nära vän. Som hon jobbade!
Jag saknar kvinnorna i Bengts bok.
Var det bara gubbar som gjorde sig
gällande? Stod kvinnorna verkligen
bara vid spisen och födde barn?
Av Märta minns jag mycket men
särskilt hur hon jobbade. I hötider var
hon förstås med och hässjade. Vid mid
dagen gick alla hem och åt. Gubbarna
la sig i gräset och vilade på maten.
Märta ställde sig att diska. Och sedan
ut på åkern igen. Och så mjölkningen
som ju skedde för hand till att börja
med. Morgon och kväll. Hon var så
snäll; jag fick låna hennes cykel. Tänk
att bo i kökssoffan, att inte få gå och
lägga sig förrän alla andra gjort det
– och upp först av alla. Det måste ha
varit tufft, tycker jag numera. Som
barn funderade man inte på sånt.
Sträng faster
Faster Ella var också en underbar människa – fast sträng. Det trodde ni inte.
Hon höll hårt efter mig och tvättade
min hals med nagelborste. Det gjorde
ont men var förmodligen nödvändigt.
Jag kom ut till Rolsta sista skoldagen
i juni. Då kom Holger Karlsson (om
jag minns namnet rätt) och hämtade
mig hemma på Sveavägen och så for
vi iväg i hans mjölkbil. Det tog timmar att nå målet. Han skulle ju lämna
tomflaskor (och ibland andra flaskor,
misstänker jag) på många ställen under
vägen. Framåt kvällningen hamnade
jag dock i Rolsta och då började sommaren. I augusti gick resan åt andra
hållet men färdsättet var detsamma. Då
måste man dock stå på mjölkbryggan
redan vid sextiden föra att hänga med
i mjölkbilen.
Lekkamrater fanns. Ulla Pettersson i
Enberga brukade alltid dyka upp. GunBritt Jansson i Finnberga var en annan
och så förstås Kalles pojkar nere i byn
– Bengt, Anders och Ingemar. Det var
nog mer spännande med dem, kan jag
tro, men det var mest i yngre år. Sedan
blev det flickorna. Man ville ju inte bli
anklagad för att vara killtjusare!
Ibland fick vi leka i Brittas och Stinas
(Nu Britta Nilsson och Stina Thorséus)
lekstuga på berget. Det var spännande
och hände väl mest när deras kusin
Birgitta från Ortdala var på besök.
Dragspel på trappan
Min kusin Berthold satt ofta på förstutrappan och spelade dragspel på
lördagskvällen innan han cyklade till
Vreda hage, Högbro, Humlegården
och vad allt ställena hette. Själv var
jag ju yngre, så det var inte fråga om
att besöka någon festplats. Hans bror
Arne hade redan försvunnit till jobb i
Stockholm. Bengt Andersson har på
pricken beskrivit honom. Arne gillade
att skrämmas och hade alltid hemska
historier att berätta.
Frans, som senare gifte sig med min
faster, fanns där också. Han var snäll
och hygglig, aldrig ogin fast jag hängde
efter honom som en igel för det var ju
så kul att få åka med på kärror och i
skrindor och inte minst när han plöjde
gick jag bredvid och var i vägen. Men
han var en rackare. Roligast hade han
Foto Bertil Hellsten
Ringar att binda hästarna vid finns ännu kvar i muren vid Frösunda kyrka.
På Mauds tid användes de ofta, inte minst vid färderna till julottan.
1 2009
när jag gick bakom kärran och han
kunde köra över en komocka som jag
trampade i med mina sandaler och sen
var det bara att gå hem och tvätta fötter
och skor.
Det fanns också två andra män
i Rolsta vid den här tiden: farbror
Karlsson, som vi sa, och min farfar,
Per Axel Lindgren. Den förre var Arne
och Bertholds riktige farfar medan
den senare var deras ’fostermorfar’.
Farbror Karlsson höll mest till i sin del
av ”byggningen”, som man av någon
anledning kallade bostadshuset, och
hade eget hushåll. Per Axel kom på
måndagsförmiddagen och gick hem
till Billsta på lördagen. Han hjälpte
till i veckorna med det ena och det
andra, vedhuggning mest kanske, men
jag ser honom också framför mig på
kökssoffan spritandes ärtor.
Vad man möjligen kan sakna i Frösunda är en badplats. Det fanns ju
visserligen en liten eländig å och i den
badades det väl då och då, men jag kan
fortfarande inte simma och det skyller
jag på bristen på bad i Frösunda. Man
hade ju heller inga bilar att svissa iväg
med, för Rösjön och Vallentunasjön
fanns ju och kanske andra badplatser,
men de låg alla långt från Rolsta.
Farfar i Billsta
Ja, tiden i Rolsta framstår i ett förklarat
sken. Så gör också de efterföljande
åren i Billsta. Min farfar Per Axel och
hans fru Selma fick inga egna barn
men gjorde den goda gärningen att ta
till sig fosterbarn som de dock aldrig
adopterade. Min pappa var bara sex
månader när han hamnade i Billsta. De
bodde då i den så kallade kvarnstugan
vid Lillån.
Pappas mamma var en ung flicka
som valde fel kille och blev ensam
med sitt barn, vilket inte var nådigt
då. Detta var 1896. Följande vår kom
alltså pappa till Billsta, och om Ella
fanns på plats då vet jag inte. Hon var
ju några år äldre.
Franska Viktoria
Lindgrens tog också hand om ett tredje
barn: Viktoria. Viktorias föräldrar var
fransmän och jobbade på en krog på
Norrmalmstorg. Dessvärre fick de för
sig att de skulle ta henne med sig när
de 1906 återvände till Frankrike. Hon
kunde förstås inte ett ord franska och
det var inte lätt för henne att börja
skolan i Nice.
- Jag skulle ha haft ett bättre liv om
jag fått stanna i Sverige, sa hon.
Detta vet jag eftersom jag på 1970talet letade upp henne i Nice. Det var
ett under att jag hittade henne, men just
i Nice har man ordning på papperen.
Stan blev inte bombad och förstörd
under något av krigen. Jag hade hennes födelsedatum och i brev till pappa
hade hon berättat att hon gift sig och
numera hette Mondino. Således fanns
hon i rullorna i stadshuset i Nice och
jag fick hennes adress.
Gissa om hon fick en chock när
Roberts dotter plötsligt dök upp efter
alla år! Hon är numera död men jag
har fortsatt kontakt med hennes dotter
– som förresten heter Roberte (efter
min pappa, måhända?) – och hennes
Stugan som Mauds farfar Axel Lindgren byggde 1906. På bilden från omkring 1916 står från vänster Judith Karlsson, Joel Östervall, Ella Östervall,
Selma Lindgren och Per Axel Lindgren. Bilden är hämtad ur boken Hört, sett
och skett i Frösunda, av Bengt Andersson,
1 2009
dotterdotter Danielle.
Men nu till Billsta. Det var 1949 som
farfar hamnade på ålderdomshemmet i
Sunnanå. Han kunde inte längre klara
sig själv där hemma och orkade inte
heller promenera med sitt lilla knyte i
en käpp över axeln till Rolsta. Det var
säkert inte lätt för honom att flytta från
”kojan”, som han sa, men sånt händer
oss när vi inte klarar tillvaron på egen
hand. Han dog i december 1951, 91
år gammal, och vilar på Frösunda
kyrkogård, där jag hälsar på honom
när jag passerar.
Byggde stuga 1909
Jag har så mycket att tacka honom för.
Till exempel hans fina lilla stuga som
han byggde 1906 på den enligt min
mening bästa platsen i Billsta. Jag
tycker mig ha hört att timret i stugan
kom från en annan stuga men var den
möjligen kan ha varit belägen har jag
inte lyckats lista ut, trots konsultationer
med Sven Billersjö som var historiskt
bevandrad i bygden. Nåväl, stugan
är genuint byggd, timrad, och står på
stabil stengrund och hade alltså varit i
familjens ägo i hundra år när jag sålde
den 2006 till nuvarande bondeparet i
byn – Susanne och Micke Sundgren.
Jag är glad för att just de ville ha stugan
för jag har förstått att de uppskattar
dess kvaliteter och charm. Numera
finns det elektricitet och vatten från
egen brunn, vilket farfar inte hade.
Vinterbonad är den förstås eftersom
den utgjorde åretruntbostad för familjen Lindgren.
Vad jag ibland tänker på är att de
levde ett så annorlunda liv mot vad vi
gör idag. Tänk bara på skolvägen för
barnen – sex kilometer i varje riktning
för att ta sig till kyrkskolan som var
den som gällde på pappas tid – att
gå förstås. Att bära in vatten, skaffa
ved och allt annat dagligt nödvändigt
krävde starka armar och energi. I
början av seklet gjorde farfar, enligt
kontraktet, dessutom vissa dagsverken
på gården.
Jag har haft mycket roligt i Billsta,
inte minst då vi fångade kräftor i ån
och åt dem efter alla konstens regler.
När grabbarna i byn – Bengt Billefält
och Yngve Johansson – hade svinfarm
och hämtade man grismat från krogen
i Djursholm – med traktor! Allt var
spännande och roligt och det har varit
ett fint halvsekel för min familj i Billsta,
vilket inte minst goda grannar bidragit
till!
Maud Björklund
Skytteföreningen
lever
Stenås keramik
Full aktivitet råder i Frösunda skyt-
teförening. I början av året arrangerade
vi årets första regionskjutning (regionen är i stort detsamma som Stockholms län). Med Frösundagården som
samlingsplats fick de 76 deltagarna
(ovanligt stort deltagarantal) skjuta
på fem stationer runt skjutbanan och
på Helgö marker.
Med Frösundaträffarna i minnet
vet skyttarna att det alltid är kul att
komma hit till välordnat arrangemang.
I samband med det vill vi i föreningen
tacka markägarna som upplåter sin
mark till våra tävlingar.
Gäster fanns, förutom från länet,
även från Gotland, Nyköping och ända
upp till Östhammar. Bäst lyckades fem
man som bara bommade ett skott var,
alltså 29 träff. De var Christer Rosenberg och Leif Hellman, Nyköping,
Börje Nilsson, Östhammar, Anders
Wiksjö, Järna, och Peter Östergren,
Ala Gammalgarn (Gotland). Av Frösundas skyttar sköt Göran Jansson och
Andreas Jansson 26 träff och Stickan
Lindahl 23.
Vid årets kommunmästerskap i
fältskytte, som också arrangerades i
Frösunda, dominerade hemmaskyttarna med inte mindre är fem man
bland de sex främsta. Lägg därtill att
blott 13-årige Axel Hellström i sin första fältskjutning någonsin, med lånad
bössa, sköt 30 träff av 36 möjliga. Ett
nytt framtidshopp?
Mästare blev John Johansson, som
efter lång frånvaro från skyttet dök
upp och sköt fullt. Tvåa kom Andreas
Jansson med 33 träff och trea Göran
Jansson, 31. Bästa Össebyskytt blev
Stefan Bornholm, även han 31 träff.
Göran Jansson, ord & bild
10
Hembygdsföreningen hade en höst-
promenad den 5 oktober. Delar av
styrelsen tog en provpromenad, med
ryggsäck, kaffe och bröd, en vecka
innan i bra väder. Tanken var då att
vi skulle besöka Ann-Sofie och Gösta
Lidén och deras keramikverkstad.
Ann-Sofie är den som håller på med
keramiken och Gösta snidar i trä. De
köpte Stenås 1968 och flyttade in 1969.
Båda har arbetat som teckningslärare
bland annat i Rimbo.
Under 6 - 8 år på 1970-talet hade
Ann-Sofie egna keramikkurser. Gösta,
som höll på med träslöjd, var i mitten på 1960-talet assistent åt Carl
Malmström. För er som inte har varit
och sett deras arbeten så gäller bara
en sak, besök dem. Där finns väldigt
mycket keramik som Ann-Sofie har
gjort, bland annat med inslag av motiv
från Sydamerika.
Hasse Palmekrans, ord & bild
1 2009
Frösunda
åkte till
Husbyringen!
Den 23 augusti 2008 skulle årets resa
gå av stapeln. Med start klockan 07:15
vid kyrkan samlades 46 Frösundabor
för att åka buss, som kördes av Tusses
brorson Roland. Med den for vi upp
till Hedemora som är Dalarnas äldsta
stad och fick sina stadsrättigheter 1446.
Det finns mycket att förtälja om staden. Företagen Hedemora verkstäder/
Hedemora Diesel AB:s fartygsmotorer
ock motorcykeltävlingen TT-loppet
har gjort staden internationellt känd.
I Theaterladan, Sveriges äldsta och
enda i trä, blev det kaffe med bröd och
träffpunkt med guiden som lotsade oss
runt i kommunen. När vi fikat färdigt så
blev det en visning av själva teatern.
Turen fortsatte till Vikmanshyttan,
som är Dalarnas största bruksmuseum.
När vi var där så hade de också en
marknadsdag, så det blev en hel del
att titta på och i. Husen var öppna, så
en titt i dem gav en känsla för hur det
var förr i tiden.
Lunchen blev ståndsmässig. Den intogs på Stora Herrgården i Christopher
Polhems Stjärnsund. Och lunchen var
god, självfallet när maten hade lagats
av en restaurang som är prisbelönt för
sin matkonst.
1699 grundade Polhem Stjärnsunds
manufakturverk i Dalarna, som bland
annat tillverkade maskiner och de
berömda pendeluren.
På promenadavstånd begav sig sedan hela gruppen till Bruksboa för
eventuell shopping av hantverk med
mera i Café Gabriel Stierncronas hus.
Damerna satte sig och stickade på en
halsduk, som vid det här tillfället var
mellan 9 och 12 m lång. Hur lång den
blir till slut vet ingen.
Efter detta så gick vägen utefter
Dalälven ner till Husby Wärdshus
där eftermiddagskaffet intogs. En del
ville se Husby kyrka, som denna dag
ståtade med en vigsel och avfärd med
brudparet i en gammal bil. Ett av Polhems pendelur fanns i kyrkan.
Den här dagens tur blev, som de
flesta, alldeles för kort, ty det fanns
mer som var sevärt. Alla tidsplaner
hade redan spruckit, men vad gör det
när vi fick en trevlig resa, och hem
kom vi.
Hasse Palmekrans, ord & bild
1 2009
11
Frösunda b . . . . . . .oulebana
Redan 2007 kom det fram en fråga
till mig om inte hembygdsföreningen
kunde anlägga en boulebana på ”gamla
skolgården” vid kyrkan.
Skolan, alltså nuvarande Frösundagården, heter numera Klockargården
utom i kommunens register, fast det
är kommunen som har bestämt att den
ska heta så.
Men en boulebana vore bra, så under vintern ringdes det runt för att få
tillstånd att anlägga en bana. Kyrkan
äger marken och kommunen själva
huset, så ingen ville bestämma. Banan
byggdes sent på hösten, så att den fick
ligga till sig under vintern.
Den 22 april 2008 testade ”tisdagsgruppen” banan. Tisdagsgruppen
består att av alla som har lust att umgås
och fika en stund i stationshuset på
tisdagar. Olle Wredh och Arne Roos,
som hade varit med och anlagt banan,
fick slå de första kasten. Att banan var
efterlängtad kan man förstå när det
redan första dagen kom fjorton stycken
som ville spela.
Invigningen av boulebanan skedde
den 30 augusti med korv och bröd samt
kaffe. Det som möjligen saknades var väl
en blåsorkester som spelade. Det blev
både bandklippning och spel. Två lag
fick ihop 9 poäng, Vivianne Lindstam-
Plusgiro 80 58 98-4. Medlemsavgift vuxen 100 kr/år.
Styrelse
Hans Palmekrans, ordförande........ 08-512 300 15
Mari-Louise Björk, sekreterare....... 08-512 302 42
Lars Lindstammer, kassör................ 08-768 45 87
Thomas Björkegren.......................... 08-758 51 08
Tommy Hellström............................ 08-512 303 32
Lilian Olsson................................... 08-512 300 53
Kerstin Lindeberg........................... 08-512 302 28
Lars Wredh....................................... 08-758 96 88
Monica Wadström........................... 08-590 308 46
12
mer, Siv Jansson och Olle Wredh var
det ena laget, Irene Wredh, Owe Eklund
och Monica Wadström det andra.
Sedan dess har banan använts flitigt.
Klot finns att låna nere vid banan.
Planer finns att även snickra ihop ett
campingbord med sittplatser för minst
6 personer.
Hasse Palmekrans, ord & bild
Färg?
Vill du se Sockenstrunt i färg? Den
finns på www.sockenstrunt.se. Där
kan du titta på och skriva ut den i
full prakt!
Frösunda hembygdsförenings
kvartalstidskrift, grundad 1978
Förra utgåvan var nr 1 2007
Arbetsgrupp för detta nummer
Hasse Palmekrans, [email protected] 300 15
Bertil Hellsten (ansv utg), [email protected] 302 54
1 2009