1. No category

Grundad 1978
Nr 3 2014
Julnummer
som inte handlar så mycket om julen
Skottlossning i Fågelsunda sidan 2
Viktig utgift
sidan 7
Far och flyg
sidan 8
Vem krökte vägen?
sidan 10
Tomten blev stjärngosse sidan 11
Jubileum med gengångare sidan 12
2014 3
1
Det vilda 1800-talet:
Präster och kolportörer,
kärlek och skottlossning
Hon kallades Mina. Och
nu skulle hon gifta sig.
Men att hennes liv skulle
bli så händelserikt kunde
hon inte ana då.
M
ina bodde på gården Fågelsunda i
norra Frösunda. Hennes riktiga namn var
Wilhelmina Charlotta Mattsson, född den
21 december 1835 i Frösunda, dotter till
Matts Mattsson, född den 17 oktober 1809
i Frösunda.
Hon var också storasyster till Otto
Emauel Mattson. Han var 21 år yngre och
blev så småningom handlare och ägare till
på Bergs gård i Frösunda.
Tre söndagar i rad i januari 1857 hade
man i Frösunda kyrka pålyst att Carl Johan Ericsson och Charlotta Wilhelmina
Mattsson hade tagit ut hindersprövning.
Nu hade Frösundaborna möjlighet att ha
åsikter om det stundande bröllopet. Men
allt gick bra. Den tredje söndagen höll
Matts Mattsson lysningsmiddag för sin
äldsta dotter och hennes blivande make
som var född den 2 oktober 1832 i Hall
i Kårsta. Hans föräldrar var krögare och
gästgivare vid Hallskrogen vid södra ändan
av sjön Jälnan i Kårsta.
Vid ankomsten mottogs hela sällskapet
och sedan ytterkläderna tagits av, visades
var och en sin plats att sitta vid rikligt
dukade bord med tilltalande och välsmakande mat och att som fint folk förtära en
sen middag. När festen var slut, var det
kväll och mörkt.
När Carl Johan i sin tonårstid gått och
läst för den nye prästen i Kårsta, Per August
Åkerlund, läsarprästen eller Backaprästen
som han också kallades, hade han påverkats och kommit till en personlig tro på
Gud men sedan kommit på avvägar.
Åkerlund lämnade efter en tid sin prästtjänst. Han hade gift sig med Henrietta
Lewhusen och bosatt sig på Backa gård
i Kårsta som Henrietta fått i arv efter sin
mor. Nu blev Åkerlund patron på Backa
gård och där fortsatte han sin andliga bana,
vid sidan om sitt arbete på gården, genom
att anordna möten. Carl Johan hade fått
jobb på gården, och vid ett sådant möte tog
han emot tron igen och det skulle påverka
hans liv i en ny riktning.
Hans omvändelse hade gett avtryck
redan vid bröllopet. Carl Johan skriver:
Mycket folk hade samlats, en del långväga ifrån, för att se hur ett bröllop kunde
firas utan starka drycker och dans – ty
ryktet hade spritts, att ingendera skulle
tillåtas – och även för att se bruden. Detta
var det första bröllop i trakten, som hölls
utan sprit, dans och kort. Orsaken var troligen att värden, hans dotter och brudgum
sedan en tid hade blivit Guds barn.
Mina och Carl Johan arbetade på gården
i Fågelsunda efter giftermålet men bodde
hos Minas mormor i Rickeby i Kårsta.
I mitten av 1850-talet växte en ny
religiös rörelse fram. Man kallade dem
Mina i Kårsta och Frösunda
Så kom bröllopsdagen den 19 februari
1857. Så här berättar brudgummen själv,
Carl Johan Ericsson:
Efter allt detta träffade vi den 19 febr.
på förmiddagen släktingar och vänner
från två familjer på Backa Herrgård och
efter en stund vila och arrangemang kom
Matts Mattsson i Fogelsunda ut från
kammaren och ledde sin äldsta dotter
Wilhelmina Charlotta, klädd som brud,
till en stor hall. Brudgum Carl Johan
gick och mötte dem vid brudbänken och
sedan brudtärnorna intagit sina platser,
förenades Carl Johan Eriksson och Matts
dotter Wilhelmina Charlotta i äktenskap av
kyrkoherde Skoglund i Kårsta församling.
Efter vigseln gratulationer. Sedan serverades ett glas sött vin med kakor. Sedan
brudparet satts i en av patron Åkerlunds i
Backa släde - till vilken hans Nåds svarta
karosshästar var förspända och hans kusk
Jan Jansson satt på kuskbocken. Sedan
föräldrar, syskon och gäster hade satt
sig i sina slädar startade ett ganska stort
slädparti sin färd till brudens föräldrahem
vid Fogelsunda, Frösunda församling, en
svensk mil bort.
2
Foto Vallentuna bildarkiv
Bondesonen Carl Johan Eriksson från Söderhall och bondedottern Wilhelmina Charlotta Mattsdotter i Fågelsunda vigdes den 19 februari 1857. Vigseln
skedde på Backa gård i Kårsta och färrättare var kyrkoherde Skoglund från
Kårsta, men vigseln registrerades ändå i brudens hemförsamling Frösunda.
Bilden föreställer Backa gård och är tagen ungefär 50 år efter bröllopet,
ca 1905.
2014 3
som tillhörde den för läsare. Skillnaden
på denna nya rörelse och den läsarrörelse
som växt fram under 1700-talet var att den
nådde ner till vanligt folk. Människor gick
samman och bildade församlingar, bland
annat baptistförsamlingar. Det som kännetecknade dem var att de kommit fram
till att det inte fanns något belägg i Bibeln
för att döpa barn. Carl Johan formulerade
det vid ett tillfälle så här:
Jag och min hustru är Guds barn, vi
är baptister och därför är inte våra barn
döpta. Baptisterna döper inte barn. Vi
anser att de själva ska få bestämma i en
så viktig fråga den dag de kommer till tro.
Makten hotad
Enkla och olärda predikanter vandrade
omkring i byarna med sin förkunnelse.
Kyrkan hade en särställning som statskyrka och de andliga rörelserna hotade kyrkans makt och utmanade den genom sin
kamp för religionsfrihet och demokrati
på gräsrotsnivå.
Kyrkans och myndigheternas svar på
sådana tilltag manifesterade sig i det så
kallade konventikelplakatet. Det var en
förordning som förbjöd gudstjänster som
inte hölls i kyrkan och inte leddes av en
präst. Ordet konventikel betyder just sammankomst, speciellt sådan utanför kyrkan
men med religiöst innehåll.
Konventikelplakatet började gälla redan 1726 och var i kraft till slutet av 1858.
Straffet för brott mot plakatet var böter,
fängelse eller till och med landsförvisning.
Ändå växte de utomkyrkliga aktiviteterna kraftigt på 1850-talet. Under den här
tiden startades det också många baptistförsamlingar runt om i Sverige och hade
även börjat etablera sig runt Stockholm.
Rörelsens predikanter reste runt i Roslagen
och Uppsalatrakten och besökte också
Frösunda. Bland annat höll de möten i
Torsholma, Rolsta och Skrävsta.
En god vän till Mina och Carl Johan var
Ulrik Wallberg som gått på kolportörskola
i Stockholm. Han var vald att leda baptistförsamlingen i Sigtuna. Kolportör var
namnet på en kringresande olärd predikant
som höll möten och sålde kristen litteratur.
Under gården Backa i Kårsta låg också
Beatebergs gård i Rö. När patron Åkerlunds svärfar dog var patron, den förre
prästen, tvungen att vara vid Beateberg
och kunde därför inte hålla sina möten i
Backa längre. Han bad då bland andra Carl
Johan att ta hand om dessa. Det innebar att
Carl Johan fick både tala och leda möten
trots att han inte var så bibelsprängd.
En dag fick Carl Johan meddelande om
att de predikanter som skulle komma till
möten i Skepptuna, Östuna och Vaksala
hade blivit förhindrade, och man ville att
Carl Johan också skulle ta hand om de
samlingarna. Mina väntade då deras första
barn och det skulle komma när som helst,
så det blev oroligt när Carl Johan måste
ge sig iväg. Minas far körde dit med häst
och släde. Carl Johan var borta flera dagar. När han kom hem på kvällen några
dagar senare hade Minas värkar kommit
igång. Nu fick han fortsätta färden efter
barnmorskan fru Hök. Klockan två på
natten den 27 januari 1858 föddes deras
son Carl Wilhelm Chrysostomos.
Tillhörde djävulen
Konventikelplakatet kom till redan
i början på 1700-talet för att hindra
religiösa sammankomster utan
kyrkans godkännande och närvaro.
I mer än 100 år försökte staten och
kyrkan gemensamt att hålla full koll
över medborgarnas beteende, men
1858 gav myndigheterna upp och
avskaffade plakatet.
En konventikel är en sammankomst, oftast med religiös inriktning,
och ett plakat var åtminstone på den
tiden en kungörelse från myndigheterna.
2014 3
Då var det också dags att döpa honom.
Enligt Svenska kyrkans ordning skulle alla
barn döpas. Efter att Mina och Carl Johan
studerat vad Bibeln säger om barndop, och
inte funnit något belägg för det, så meddelade man kyrkoherde Alner i Frösunda att
man inte tänkte döpa sin son. Kyrkoherden
skickade då sin hjälppräst Lidén att tala
med Mina och Carl Johan om saken. Mötet
slutade med prästens ord: ”Så länge han
är odöpt tillhör han djävulen”.
Carl Johan och Mina kallades till ärkebiskopen i Uppsala för samtal om saken.
Mina hade varit sjuk och kunde inte följa
med. Under samtalet hänvisade ärkebiskopen till kyrkofädernas syn på dopet
och den Lutherska kyrkans tradition. Han
informerade också om att man kunde bli
straffad om man bröt mot den evangeliska
lutherska läran.
En tid senare blev Carl Johan kallad till
Domkapitlet, som också försökte få honom
på andra tankar utan att lyckas. Han fick
träffa en professor Torén som skulle tala
honom till rätta. Men professorn fick ge
upp och skickade honom vidare till sin
kollega som också gjorde ett misslyckat
försök.
Till slut skrev ärkebiskopen ett brev till
kronprins Karl (senare kung Karl XV):
Stormäktigaste, Allernådigaste Konung
…
Af underdånigst bilagda handlingar
täcktes E. K. M. nådigt inhämta, huru,
sedan v. pastorn i Frösunda församling af
Stockholms län, Lidén, anmält, att ”bondemågen” C. J. Ericsson och hustru icke
i godo kunnat förmås att låta deras den 28
Januari d. å. framfödda barn komma till
den heliga döpelsen, både kontraktsprosten och domkapitlet genom underwisning
förgäfwes sökt förmå Ericsson till undergiwenhet under kyrkans ordning, huru
domkapitlet derefter lemnat honom någon
besinningstid för att utröna, om den meddelade underwisningen något werkade,
men huru Ericsson af sin nuvarande lärare
kyrkoherden Wallinder ånyo förekallad och
underwisad icke från sin vägran afstått.
Ericssons hustru, flere gånger förekallad, har ej inställt sig. Wid sådant
förhållande har domkapitlet intet annat
att göra än hos E. K. M. i underdånighet
anmäla, att bemälte numera i Röö socken
af Stockholms län bosatte Ericssons son
längre än 8 månader, således i tydlig strid
med lagens stadgande, förblifwit odöpt,
ehuru det af föräldrarne egenmäktigt
blifwit försedt med namnet Chrysostomus.
E. K. M. lärer icke underlåta att i nåder
anbefalla, hvad som i anledning häraf kan
finnas wara lämpligt.
Svaret blev att Carl Johan och Mina
skulle behandlas enligt rikets grundlag, där
det heter att konungen bör ingens samvete
tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar
och en vid en fri utöfning af sin Religion.
Brevet skrevs på våren 1858, men konventikelplakatet, som fortfarande gällde,
sade ingenting om tvång att döpa barn.
Vuxendop
Mina och Carl Johan hade nu flyttat till
Bålby i Rö socken. Carl Johan arbetade
som vice inspektor där. Gården löd under
Beateberg som ägdes av patron Åkerlund.
En dag kom han hem och berättade att
han låtit döpa om sig. Mina blev ledsen,
för hon hade velat döpa sig tillsammans
med Carl Johan. På sensommaren 1858
kom vännen och kolportören Wallberg
och döpte Mina och fem andra. I och med
dessa dop bildades en baptistförsamling i
Beateberg där Mina och Carl Johan blev
medlemmar.
Carl Johan skriver:
Sedan vi blivit döpta som troende, var
jag en söndag i Thorsholma, Frösunda,
och predikade där Guds ord. Socknens
präst var också där och sedan jag slutat,
började han diskutera dopet. Och jag var
en ung baptist.
Sedan gick jag till Fågelsunda och hade
sällskap med farbror Pettersson i Skrefsta
en bit på vägen. Sedan vi skilts, blev han
förvånad och undrade huruvida prästen
och eller jag hade rätt beträffande Guds
ord.
3
När han gick in på sitt område syntes
en eldkvast från norr och gick söderut
långsamt krypande över stigen framför
Pettersson – så tätt intill hans fötter att han
gick ett steg baklänges. Och i detsamma
mottog han ljus och glädje och frid i sin
själ, så att han från den tiden var lycklig
i Gud. En kort tid därefter blev han döpt
och medlem i kyrkan.
…
Tidigt en söndag morgon for jag till
Kundby (i Rimbo socken, för att hålla
möte där).
Tiden för mötet var satt till kl. 3 em.
Kl. 2 em. gick Nilsson och jag till hans
hem och fann att mycket folk redan hade
kommit. De kom från alla håll. Kyrkoherde
Wallinder kom också farande i en täckt
vagn, men han for förbi och stannade vid
länsmannens hem.
Orsaken till den stora folksamlingen
var troligen, att Wallinder i sin predikan
på morgonen hade uppmanat sina åhörare
att närvara vid mötet i C. J. Nilssons hem i
Kundby kl. 3 em., där den förlorade själen,
under inspektor på Bolby skulle predika.
Han sade till dem:
”Ni behöver inte frukta för att störa
eller upplösa mötet, ty det kostar inte mer
än två öre att slå ihjäl en läsare” etc.
Kl. 3 em. gick Nilsson och jag upp på
gången, sjöng en sång, öppnade Bibeln för
att läsa texten: ”Herren är min herde”,
när hopen ropade: ”Om du inte är tyst,
är du dödens!”
Huset var fullt av folk, taket och gården
var också fulla, långt ut - en tjutande hop.
Nilsson ryckte mig i armen och bad mig
att vara tyst. Hopen skrek:
” Gå hem med dig, annars dödar vi
dig, för kyrkoherden har sagt, att du och
alla läsare har förklarats fredlösa, och
att det bara kostar två öre att slå ihjäl en
läsare.”
Lösryckta tegelstenar från en skorsten
på taket kastades ned och en befallning
kom till Nilsson: ”Om du inte skickar hem
inspektorn på Bolby, skall vi riva ned hela
huset och döda er alla.”
…
Sent på sommaren, jag minns inte
exakt datum, inbjöds min hustru och jag
till Solsta, Frösunda socken, till ett kalas,
som gavs i samband med tillkännagivandet
av lysning till äktenskap för en kusin till
min hustru. Kalaset ägde rum på söndags
eftermiddag. Och på kvällen predikades
Guds ord.
Andakt i Fågelsunda
Sedan stannade vi hemma på Fågelsunda
över måndag. På kvällen var byns folk
där och vi hade en timmes andaktsstund,
varefter jag stannade och hade ett samtal
med kusin Erik Persson.
Svärmor hade dukat bordet med något
av hennes bästa åt oss. Bordet stod mellan
två fönster. Mina satt vid bordssidan vid ett
fönster, Johansson gick över golvet. När
jag kom in, sade han: ”Vi blev hungriga
så vi började.” Och som han gick fram
och tillbaka, mumsade han på en smörgås.
”Det är bra”, svarade jag och satte mig vid
den andra sidan av bordet vid det andra
fönstret.
Just som jag yttrade en suck av tack
till Gud, hörde jag en knall och jag kände
en stickande smärta i mitt ansikte på den
lägre sidan av håret så att jag förde handen
till stället. Sedan tog jag ljusstaken och
stängde fönstret.
Svärmor kom hastigt in från ett rum till
oss och sade: ”Barn, vad gör ni?” Skjuter
ni över bordet?” och blåste sedan ut ljuset.
Även svärfar kom in till oss. Johansson
sprang ut genom dörrarna, men allt var
lugnt och ingen sågs. Efter en liten stund
gick vi till sängs.
Nästa dag fann vi, att skottet och en
glasbit, som gjorde skråman i mitt ansikte,
hade korsat rummet och fastnat i dörren
till ingången. Ett annat skott hittades på
golvet. Ett annat skott hade kommit in
genom fönstret, där Mina satt, och hittades
under en säng, som stod på rummets andra
sida. Utanför på väggen i fönsterramen,
fann vi 22 skott bara 12 tum från mitt bröst
och i samma höjd.
Broder Johansson, som var god jägare,
sade att skotten avlossats från ca 100 fots
avstånd. T.o.m. efter dessa många år har
vi inte kunnat gissa eller misstänka vem
som kunde ha utfört dådet.
Samma natt, ja vid samma timme, sköt
fienderna på kolportören Wallberg, när
han i sällskap med några vänner gick
längs vägen. Där vägen gick genom en
skogsbacke smällde skottet och gick genom
Wallbergs rockskört.
Sommaren 1859 bildades en baptistförsamling i Frösunda. När så en bap-
Minas barndomshem i Fågelsunda där hennes make blev beskjuten av någon som tyckte att kyrkans lära och kontroll var viktigare än hans liv.
Skotten avlossades från höger i bild mot ett fönster på väggen bakom det högra huset. Det lär vara byggt omkring 1840, och en sommarkväll 1858 satt ett sällskap i stora salen tillsammans med kolportören Carl Johan Ericsson.
4
2014 3
tistförsamling bildades i Kårsta i oktober
1860 anslöt sig baptistförsamlingarna i
Frösunda och Beateberg till den. Nu var
alltså Mina och Carl Johan med i den nya
församlingen i Kårsta. Vid årets slut bestod
den av 42 medlemmar.
Våren 1863 flyttade de till Vreta i
Frösunda. Ett år senare dör Minas far i
lungtuberkulos.
Grannar och sämja
Som aktiv baptist var Carl Johan och hans
familj utsatt för en del misstänksamhet och
fientlighet, inte bara från kyrkan.
Carl Johan skriver:
På våren 1863 flyttade vi till Wreta,
Frösunda församling. En gång hände
det att våra svin brutit sig ur kätten och
gick till grannens mark och bökade upp
några potatisar för honom, innan de
upptäcktes.
Denna granne gick till en annan granne och bad honom komma och värdera
skadan. Han satte den till 15 kr., vilket jag
betalade.
Senare kom samme granne, som värderat skadan på potatisen, till oss och sade
med beklagan, att hans hästar hade gått
igenom hans stängsel ut i vår nedlagda
lilla hästhage och trampat ned rågen där.
Han sade:” Nå Eriksson, säg mig, hur
stort skadestånd du vill ha.”
”Ingenting”, svarade jag. Men han
framhärdade att få betala för skadan och
sade, att han hellre ville betala än att jag
skulle förlora. Då frågade jag honom, om
han trodde att skadan var likvärdig med
skadan på potatisen. Han sade, att det var
den och mer till. Då sade vi till honom:
”Ni kan betala detsamma. Vi vill inte ha
mer.”
Det gjorde han. Och här ägde en förändring rum beträffande ovänskap och
fientligheter, ty från denna tid erfor vi
en märkbar förändring till det bättre i
grannarnas ovilja mot oss.
Minas far dog, medan vi var i Wreta.
Gården såldes och vi hyrde en annan gård
i Frösunda men flyttade inte dit utan till
Kårsta By, Kårsta socken, 1865 där vi
också hyrde en gård under fyra år.
Carl Johans vän, kolportören Wallberg,
hade mist sin hustru och stod nu ensam
med sina tre barn. Våren 1865 emigrerade
han till USA.
Han skrev brev till Mina och Carl Johan
om hur han hade det i det nya landet. Allt
hade inte varit lätt. Han hade bland annat
förlorat sin dotter Johanna men han tycket
att fördelarna övervägde.
Till Amerika!
Tanken att emigrera hade legat och grott
hos Mina och Carl Johan. Våren 1867 tog
de beslutet och i maj bar det av.
Ändå hade Carl Johan till och med bett
till Gud att Amerikatankarna skulle tas
ifrån honom. Men ju mer de bad, desto
mer övertygade blev de, att det var Guds
vilja att de skulle resa till Amerika.
Den sista dagen i Sverige var en dag
av hårt arbete för oss - vi hade en liten
Reinhold, som var sjuk - vi packade färdigt det sista, flyttade över till ett annat
förvaltarskap och två auktionslistor, sålde
min päls och chiffonier, sålde min arvedel
i Hall, efter min far, sålde min hustrus arvedel i Fågelsunda och Solsta och mottog
köpehandlingen. Sedan sade jag: ”Nu är
jag yr i huvudet.”
Sedan tog vi farväl, reste med spannet 3½ mil till nattkvarter vid Kullen i
Danderyds församling och stannade där
första resnatten. Följande dag kom vi till
Stockholm, konsulterade en läkare där,
som sade att han ansåg att resan över
oceanen var det enda, som kunde rädda
barnet.
Vi låg i Stockholm den natten, tredje
natten i Hallsberg och fjärde i Göteborg.
Min lilla Reinhold slutade sin resa lördag
den 19 maj och begrovs i havet den 20:e.
Gud hade näpst Nordsjön, så att den var
stilla och lugn.
Skeppsklockan klämtade. En sång
sjöngs. Kapten tog av hatten och alla
övriga följde hans exempel. G. Lundquist
och A. A. Linnè predikade begravningspredikan och Lind ledde sången. Fartyget
stod stilla under hela ceremonien och när
tolken gav signal, att det var slut, klämtade skeppsklockan igen. Kaptenen tog
på hatten liksom de övriga och fartyget
startade på sin resa.
Målet i USA var Kane, Iowa, där andra
Kårstabor bodde. Han sökte upp sin vän
Wallberg i Village Creek, Iowa. Carl Johan
ville att han skulle flytta med till Kane,
men det ville inte Wallberg.
Nu ändrade sig Carl Johan och beslöt
att flytta till Village Creek istället.
En av de många hagelkulor som sköts mot huset gick in genom fönstret, genom hela rummet och fastnade i en dörr.
Där sitter den fortfarande kvar år 2014, mer än 150 år efteråt. Någon har ramat in skotten och skrivit en minnestext
med årtal och förklaring: ”Denna kula är avskuten av en fiende till Kristi kors år 1858.” Av stavningen att döma (”av”
och inte ”af”) så kan texten ha skrivits långt efter händelsen.
2014 3
5
I husförhörsboken för Kårsta 1861- 1870 finns hela familjen med fem söner
i Kårsta kyrkby: Arrendator Carl Johan Eriksson med hustru Wilhelmina,
Charlotta Mattsdotter och de odöpta sönerna Carl Wilhelm Chrysostomos,
Johan Emanuel, Thure Teodofius, Richard Rengius och Regin Reinhold.
Familjen flyttade in från Frösunda till Kårsta 1865 och vidare till "Nordamerika" i maj 1867. Att namnen är överstukan visar att personerna flyttat från socknen. Yngste sonen Reinhold dog under resan dit. De övriga
bosatte sig i Village Creek, Iowa. Där levde Carl Johan till 1908 och Mina till
1921.
Valter Mattsson skriver i boken Uppbrott:
För Mina hade ovissheten om blandats
med sorgen över den förlust som de gjort
på Nordsjön. Gång på gång upplevde hon
minuterna vid relingen när deras lilla
Reinhold hade sänkts ner i de gråsvarta
dyningarna.
Hon hade sett sin egen fasa speglas i
barnens ögon där de stod liksom förstenade inför det ofattbara som hände. Ingenting
av begravningsaktens ord hade nått fram
till henne. Hon hade varit lika förstenad
som barnen.
Men då hade sjuårige Johan lösgjort sig
från klungan av barn och kommit fram och
tagit hennes hand. Först sa han ingenting,
sedan kom orden liksom trevande.
”Tror du inte att Jesus vet var Reinhold
är? Han som kunde gå på vatten och allt?”
Minas förstening hade med ens lösts upp
i ett tåreflöde som fuktade barnen när hon
en efter en slöt dem i sin famn.
Det nya hemmet
Platsen där de nu skulle bygga sitt hem var
en av många framskjutna poster i den rörelse västerut, som nybyggarna åstadkom.
Vägar banades och vildmarken odlades. Prärien förvandlades bit för bit
till bördig åker och skogen gav virke
till stabila timmerhus. Vattendraget var
rikt på fisk och inpå knutarna fanns vilt.
Betesmark för kreaturen var närmast
obegränsad. Söderut där strömmen kastar
sig utför en mindre brant hade en kvarn
installerats.
Den nya kyrkan var inte helt färdig.
Men den hade tagits i bruk. Församlingen
hade vuxit ur det första lilla timmerkapellet
nere vid stranden.
Mina tänkte på barnen. Var det tryggt
att låta dem leka i omgivningarna? Även
om inte indianerna vågade sig fram till
deras ort så fanns det andra faror. Som
skallerormarna till exempel.
Vännen Wallberg gifte om sig med
Johanna Andersson 4 juli 1867. På hösten samma år dog han och en son i tyfus.
Johanna hade inte ens ett kort på sin make
som minne. Därför beslöt Mina och Carl
Johan att gå till fotografen. Fotot skickade
de hem till släkten i Sverige.
Sedan Carl Johan och Mina bosatt sig
i Village Creek blev de kvar där livet ut.
Carl Johan dog i juli 1907 och Mina från
Fågelsunda levde till juni 1921.
Citat
Okänd fotograf
År 1867 gick Carl Johan och Mina till fotografen och skickade hem bilder
från sitt nya liv i Amerika till sina släktingar i gamla Sverige.
6
I artikeln finns långa citat som kommer
från Carl Johan Ericsson egna anteckningar om sitt liv.
Författaren Valter Mattsson (inte släkt
med Mina) har dessutom skrivit boken
Uppbrott om den religiösa och politiska
utvecklingen i Uppland under mitten av
1800-talet. Även från den har information
hämtats.
2014 3
Stöd din hembygd:
Gå med i
Frösunda
Hembygdsförening!
A
tt vara medlem i Frösunda Hembygdsförening kostar 100 kr per person och år.
Du kanske undrar, vad får jag för min
hundring?
Hembygdsföreningen organiserar midsommarfest på Björkvallen, julmarknad i
Frösundagården och diverse andra aktiviteter under året: höstresa, allsångsträffar,
2014 3
vårpromenad och delaktighet i vårmarknaden med mera.
Vi ger även ut tidningen Sockenstrunt
och har en egen Facebookgrupp kallad
"Vi Frösundabor".
Som medlem har du möjlighet att
hyra ett rum i stationshuset för att till
exempel ha en studiecirkel, och du har
även möjlighet att hyra stolar och bord
därifrån.
Om du är medlem kan du delta i årsmötet
och själv lämna förslag på aktiviteter för att
påverka vad som händer här i din hembygd.
Alltså: Välkommen till Frösunda Hembygdsförening! Plusgiro 80 58 98-4.
Frösunda Hembygdsförenings styrelse
7
Finnberga
far och flyg
Henrik Paulsson på Finnberga gård har socknens
enda flygplats. Han är dessutom far till två döttrar och
mycket annat. Men det är flyget som syns mest.
Henrik är mannen som gått sin egen väg.
På gården Finnberga bor han med sina
flygplan, bilar, mopeder, motorcyklar, en
buss, en skördetröska, en fru och två döttrar
och lite annat smått och gott.
Framför de flesta orden kan man dock
sätta ordet veteran.
På gården finns även hästar, höns, marsvin, kaniner, katter och en fin hund, men
dem har Henrik lämnat åt den kvinnliga
delen av familjen att sköta. Han talar ändå
varmt om viltvård på ägorna, där det gäller
att försöka skapa balans i faunan.
En veteran på sitt område är också
Henrik själv, då han mekat med det mesta
sedan han varit liten. Radioapparater och
en ombyggd självgående gräsklippare som
justerats och byggts om för bättre funktion
hör till de tidigare objekten.
Redan som liten fick han sin mormors
PV som stod i Ronneby, men tyvärr kom
den aldrig hem. Många andra bilprojekt
har det ändå blivit genom åren.
- Jag har alltid varit tekniskt intresserad
säger Henrik.
Eget företag
Skolan var inte så lockande, men han har
ändå många yrkesroller på sin lyra såsom
sotare, kock och bilmekaniker.
- Nu driver jag mitt eget företag Henrik
Paulsson Entreprenad AB, och har ett gott
samarbete med Fredrik Wåhlin. Så kom
8
jag också i kontakt med Ulf Wåhlin som
delar mitt intresse för gamla traktorer. Av
Ulf köpte jag familjens älskade husbuss
som är med på sommar- och vinteräventyr
runt om i Sverige.
Har han gått sin egen väg då? Naturligtvis, men visst lyser generna igenom.
Henriks pappa arbetade som civilingenjör
och utvecklare åt flygvapnet. Och i Henriks
hangar står det, just det, flygplan. Äpplet
faller inte långt från trädet.
Henrik har ett certifikat på PPL det vill
säga Private Plane License.
En hel del kurser och andra certifikat
inom flyg har det också hunnit bli, bland
annat amatörbyggnadstillstånd, utfärdat
av EAA, dukning och plåtbearbetning av
flygplan med mera.
Från Barkaby till Frösunda
Till en början hade Henrik flygplanet på
Barkarby flygfält, men för några år sedan
så stängdes flygfältet och det fanns ingenstans att ta vägen. Flygplanet togs då hem
till Finnberga, och åkern blev delvis till
en tart- och landningsbana.
Henriks första flygplan står i hangaren,
en De Havilland Chipmunk från 1952. Det
är ett enmotorigt skolflygplan som användes av RAF för att träna upp jaktpiloter.
- Jag har helrenoverat det, och det är
i absolut toppskick, med så klart alla de
rätta gamla detaljerna kvar. Siluetten, från
Finnberga gård ligger till höger i bilden och ungefär 300 meter västerut
ligger start- och landningsbanan, i
vänstra bildkanten.
marken sett, är grå med gula ränder på
vingarna och röda vingspetsar och kroppen
är smäcker. Chippmunken är lågvingad,
det vill säga, vingarna sitter på undersidan
av flygplanskroppen.
Ett annat plan på gården är Cessnan
1969.
- Den är som en Volvo, fast i luften,
4-sitsig trygg och stadig familjekärra.
Även detta flygplan har Henrik renoverat så det blivit luftvärdigt.
- Cessnan är ljusblå och vit och kraftigare byggd och högvingad. Vingarna sitter
då på ovansidan av flygplanskroppen.
Mycket regler
- Det är mycket regler som skall följas
för att ett flygplan skall bli godkänt av
Luftfartsverket, vilket kan kännas tryggt
för alla inblandade såklart.
I maskinhallen står Henriks pågående
flygplansrenovering.
- I Sverige kallas den SK16, det vill
säga skolflygplan 16. I övriga världen
heter den North American T-6 Harward.
Det är ett flygplan från 1942 som använts
i svenska flygvapnet.
Nu står det stilla i Henriks hall där det
sakta och med stor noggrannhet får sin
ursprungliga form och funktion tillbaka.
Men är det inte en dyr hobby?
- Jag får ofta den frågan, säger Henrik.
Det finns mycket som är dyrare! Ett flyg2014 3
odugligt plan är inte dyrt, jag renoverar
dem och det är då de blir värda någonting.
- Vi är en liten grupp människor som
håller på som jag i Sverige. Vi tar hjälp
av varandra och byter reservdelar och
kunskap med varandra. Även i utlandet
byts det på samma sätt.
Henrik har kontakter över hela världen,
ända borta i Nya Zeeland.
- Ibland säljer jag reservdelar som jag
inte behöver själv, och till slut så har allt
betalat sig. Det är samma med allt på gården; man säljer av det man inte behöver
längre och på så sätt går det runt.
- Att flyga med ett plan är billigare än
att åka bil. Till Mora tar det 4 timmar med
bil. Med flygplan tar sträckan bara 1 timme
och bränsleåtgången är densamma. Alltså
tjänar jag 3 timmar på att ta planet.
För att få behålla sin licens så måste
Henrik flyga minst 12 timmar per år.
- Säkerheten är mycket viktig. Det
kollas mycket noga upp av Luftfartsverket.
- En del tror att det är farligt att flyga,
men i ett flygplan så har man dubbelt av
allting som är viktigt för att kunna flyga
och landa planet. Det skall alltid göras
en genomgång av planet innan take off,
varje gång. Det är lite annorlunda mot hur
vi gör med våra bilar om vi skall jämföra
säkerhetsaspekten.
Foto Paulsson, Finnberga
Flygaren själv, Henrik Paulsson, på favoritplatsen vid spakarna på ett av
planen i Finnberga.
Arlanda bestämmer
För att få lyfta och landa på Finnberga ska
det ges klarsignal från Arlanda. När Henrik
är i luften och när han lämnar Arlandas
luftrum så meddelar han Arlanda det.
- Under en flygning blir det flera radiokontakter med andra flygplatser. Vid
landning måste man alltid kontakta fältet
och förvissa sig om att allt är ok för att
landa, så ingen har grävt av banan eller
något annat tokigt.
Henrik flyger mest inom Sverige. Han
flyger till kompisar, till flygdagar och
flyguppvisningar, främst då för veteranflygplan.
Flygdagar finns bland annat i Dala-Järna, Vallentuna och Siljansnäs.
Start- och landningsbanan på Finnberga
är 600 meter lång.
- Alla plan som startar eller landar här är
väl anpassade för landningsbanans längd.
Vad är då ett veteranflygplan?
Enligt Henrik så är det ett flygplan som
kommer att få ett framtida värde eller är
historiskt eller ovanligt.
Till sist får Henrik frågan vad som är
roligast, flyga eller meka?
- Båda är lika roliga. Det här med
flygning är en jättemysig hobby. Det är
en frihet!
På Finnberga lyser solen tvekande över
ägorna. En bit bort rider döttrarna omkring
på sina hästar. Det blåser en hård sydlig
vind över åkrarna och molnen går lågt
över landningsbanan.
- Ingen bra dag för flygning idag, säger
Henrik.
2014 3
Foto Paulsson, Finnberga
Här är ovanligt många flygplan parkerade vid start- och landningsbanan i
Finnberga, intill den lilla ån från Mörtsjön ner till Hederviken. Närmast kameran står en Chipmunk från 1952.
Det senaste renoveringsobjektet, en SK 16 från 1942 som såg så här naken
ut förra våren, men som nu är betydligt mer likt ett flygplan .
9
Vem krökte vägen?
V
arför går vägarna som de gör? Varför
kroknar de åt alla möjliga och omöjliga håll?
Var korna det första vägverket som skulle
anlägga så krokiga stigar som möjligt?
Ibland har vägkrokarna en tydlig orsak
som finns kvar än i dag fast vägen kan
vara tusen år eller äldre. Lika ofta verkar
kroken vara tokig därför kroganledningen
har försvunnit.
Men ibland kan krokarna vara ganska nya
och en tydlig orsak. Åtminstone kan man
inbilla sig det, och det kan vara riktigt fel.
Så är det på den lilla vägen som går
från Torsholma och Näs mot Helgö, förbi
Livstens runristning (U347 och U348). När
vägen har passerat järnvägen viker den av
åt vänster och följer järnvägen ungefär 100
meter. Sedan viker den av åt höger, rakt
mot runhällen.
Här verkar det vara alldeles klart att
man dragit om vägen när järnvägen byggdes för 130 år sedan. Den gör en alldeles
omotiverad omväg. Tydligen låg vägen i
vägen för järnvägen och behövde dras om.
Den slutsatsen är självklar när man tittar
på vägen i dag.
Och slutsatsen är helt fel.
Redan på den äldsta kartan över området,
från 1600-talet, gör vägen samma krök,
utan någon som helst järnväg att skylla på.
Hela vägen från Torsholma och en bit förbi
runhällen går den nästan exakt likadant som
i dag. Det är järnvägen som anpassat sig
till den gamla vägen och inte tvärtom!
Men varför denna krokiga onöda?
Vägen är sannolikt mycket äldre än från
1600-talet, och innehåller troligen en bro
som omnämns på runhällen. För tusen år
sedan nådde havsytan upp ungefär till området mellan stenen och nuvarande gården
Näs. När vägen från näset nådde fram till
stranden så vek den av längs strandkanten
för att sedan gå så rakt och kort som möjligt
på en vägbank över vattnet eller träsket.
Så här går det inte att skylla varken på kossorna eller järnvägen. Möjligen på Livsten.
På denna karta från 1771 går vägen i en krok från Näs åt öster. Ungefär samma sträckning avbildas på den äldsta kartan från 1690, men den kartan är inte
lika noggrann och det är svårare att jämföra med dagens vägsträckning.
Det syns bara små justeringar av vägsträckningen i dag jämfört med de
äldsta kartorna. Järnvägen har tillkommit, och den har lagts alldeles intill den
del av vägen som gick längs strandlinjen för tusen år sedan.
När vägen gått över järnvägen från Näs följs de båda
parallellt ungefär 100 meter.
10
Den parallella vägbiten från andra hållet med Näs gård i
bakgrunden
2014 3
Tomten blev
stjärngosse!
Förra året var hon tomte i
luciatåget vid Frösunda
julmarknad. I år får hon
en lysande roll som
stjärngosse!
Å
rets stjärngosse i Luciatåget på Frösunda hembygdsförenings julmarknad heter
Linn Peterson och är 13 år. Hon bor med
mamma och bonuspappa i Stolp Ekeby dit
hon flyttade från Vallentuna 2008.
- I Vallentuna bodde jag 5 minuters
cykelväg från centrum. I Frösunda var
det långt från allt, men det var skönt att
komma från stressen.
- Det var en massa nya ljud också. Det
var mycket snö den vintern och rådjursbockarna lät på kvällarna, det var otäckt.
Hjälp, nu kommer dom, tänkte jag. Jag
var bara van med hundar och katter.
Linn fick ett ståtligt mottagande när hon
flyttade till Frösunda. Nadine och Stefanie
Älfvåg stod nere vid vägen när Linns familj
kom med lastbilen. Linn kände inte dem,
och de visste bara att det skulle komma
någon som skulle flytta in, och att de hade
ett barn. Linn, Nadine och Stefanie lekte
sedan hela dagen och blev kompisar.
Linn var med i luciatåget även i fjol.
Tidigare hade hon lussat hos dagmamma
Katrina i Lindholmen. I år ska hon också
vara med i skolans luciatåg.
På frågan om vad julen betyder för
henne svarar Linn:
- Jag vill säga att den betyder allt, men
det gör den inte. Så tänker jag på jultraditioner som vi har i familjen. När jag firar
jul hos mamma träffas släkten i Vallentuna
klockan 13. Det är mormor och morfar, två
äldre kusiner och moster och bonuspappa.
Min ena kusin har ett barn på 2 år som jag
brukar leka med. Då äter vi julbord länge.
Det viktigaste på julbordet är skinkan,
rödkålen och brunkålen. Vi tittar på Kalle
Anka, och sen julfikar vi och går ut med
mormor och morfars hundar. Sen kommer
tomten med alla julklapparna. Vartannat
år är jag hos pappa. Pappa är från Skåne
så det är därför det är rödkål och brunkål
på julbordet. Vi brukar garnera maten med
grönkål. Den brukar mamma eller mormor
koka soppa på sen.
Det är väldigt kul att köpa och slå in
julklappar, tycker Linn. Hon brukar få
julklappspengar att köpa för.
- Jag brukar få önskelistor av de flesta.
Sedan köper jag två klappar var till alla
I hembygdsföreningens luciatåg 2013 var Linn en sjungande tomte tillsammans med Lucia, änglar, pepparkaksgubbar och andra sådana figurer som
dyker upp varje jul.
2014 3
Skolfoto
Årets stjärngosse är en stjärnflicka
som lyser i lucaitåget.
som jag slår in själv. Det är väldigt kul.
Jag brukar välja en från listan och en som
blir en överraskning. Vi brukar ta in granen
ungefär en vecka för jul. Då har man tid
på sig att pynta den och den hinner sprida
sin doft. När jag slagit in en julklapp lägger jag den under granen. Ett år fick jag
ett par skidor, men bindningen var trasig
så jag har inte kunnat använda dem. Det
är tråkigt för jag kan inte följa med min
bonuspappa ut och åka i spåret.
- Ett år kom tomten med ett jättepaket,
så var det en säng! Inte alls kul.
- Förra året tjuvkikade jag på etiketten
på ett stort paket. Men det var till 2-åringen.
Mamma brukar retas och sätta etiketten på
undersidan av paketen.
- Vi är inte så religiösa men vi har en
krubba.
Vad är viktigt för Linn för att det ska
bli en bra jul? Svaret kommer blixtsnabbt:
- Att alla mår bra och har det bra!
Linn berättar att för två år sedan låg
mormor på sjukhus på julen och nyåret.
Det var inte roligt.
Annars är det viktigt med pepparkakor,
glögg, julmusik och julmust. Varje år bakar
också Linns mamma saffranssnurror. Det
är lussebullar som man flätar. När man
äter dem delar man på dem, brer smör och
lägger rökt korv på dem.
- Mormor brer smör och lägger på rökt
korv på vanliga lussebullar också.
Linns mormor kommer från Gotland.
Det är kanske så man gör där, men det vet
inte Linn.
Hon vill helst inte skriva någon önskelista, för hon blir så besviken om hon inte
får det hon önskat sig. Men i år har hon i
alla fall önskat sig smink och ett skal till
mobiltelefonen. Hennes nuvarande har gått
sönder och ett skal skyddar telefonen om
man skulle råka tappa den.
Så vi hoppas att hon får en god julklapp,
och att alla Sockenstrunts läsare får en god
jul i år!
11
Jubileum med Livsten
Foto Jonathan Olsson
godur:dagur
e g:ne fndi:le fstain
N
ej, förlåt, nu skrev jag på nusvenska.
Det förstår ni nog inte, så jag måste skriva
på framtidssvenska:
God dag, jag heter Livsten. Det är jag
som bor i Torsholma. Nu, i framtiden, har
ni ju en massa pilgrimsverksamhet här i
Frösunda, så jag var inbjuden att vara med
på ettårsjubileet av Pilgrim Vallentuna i
september 2014.
Det kom massor av människor i konstiga
framtidskläder för att fira med alla möjliga
aktiviteter i kyrkan, i Frösundagården,
utanför på en marknad och mycket annat.
Olof den helige, heliga Birgitta, min son
Nikulas och många andra var där.
Vi gick också den fina vandringen som
är uppkallad efter mig, Livstensleden. Jag
fick leda framtidsmänniskorna och berätta
hur det var på min tid. Ni som lever i
framtiden hade ju inte riktigt förstått det,
insåg jag. Och frågan är vad ni har förstått
överhuvud taget.
Ni har ju ändrat på allt: Husen ser konstiga ut, och ni åker inte med vagnar efter
hästar utan har några konstiga saker som
1
Styrelse
Lars Andersson, ordförande
Anne-Marie Karlsson, kassör
Susanna Bischof
Agneta Larsson
Lars Lindwall
Jessica Pontell
Ann-Katrin "Anki" Svensson
Sockenstrunt
Bertil Hellsten, ansvarig utgivare
12
rullar av sig själva i stället. Och inte far
ni på Långhundraleden heller, utan bara
på en massa stora breda stigar.
När vi vandrade så gick vi upp i skogen
vid platsen där skvaltkvarnen låg, och där
ni nu har byggt en massa nya hus både på
ena och andra sidan om den, det som ni
kallar Stationsvägen och Framnäsvägen.
I skogen fanns det kvar en gammal
stig från min tid. Och där fanns också en
fin myrstack. Och tänk: På min tid såg
myrstackarna ut precis som i er tid. De
har inte ändrats ett enda dugg. Det är ju
lite konstigt. Ni, i framtiden, tror att ni
har gjort allting så mycket bättre än i vår
tid, men det blir ju aldrig färdigt. Det ska
förbättras och förbättras, men tydligen
blir det aldrig bra nog. Det blir aldrig
färdigt. Outvecklat eller primitivt kallas
visst sådant på framtidsspråk.
Men myrstacken: Den var färdig redan
på min tid och behöver inte förbättras alls.
Den var perfekt redan då. Så på er framtid
har mycket bara blivit sämre!
Sedan gick vi vidare och pratade om allt
som hänt från min tid till framtiden. Vi gick
förbi Torsholma och kom så småningom
till min sten. Jag har ju låtit hugga in runor
i berget på andra sidan träsket vid Näs.
070-666 00 41
073-241 41 69
08-512 320 00
070-33 96 755
08-512 301 42
070-491 38 14
073-766 11 33
08-512 302 54
Hemsida vwww.sockenstrunt.se
Medlemsavgift vuxen 100 kr/år
Plusgiro 80 58 98-4
[email protected]
På min tid var det många som blivit
kristna, men inte alla. Jag ville visa att
jag var kristen genom att hugga in kors
vid min runristning. Och inte bara det:
Jag gav en av mina söner namn efter det
kristna helgonet Nikulas.
Men på min tid hade vi ju inte varit
kristna så länge, så fortfarande fanns det
många som var elaka, stal från andra, slogs
och dödade. Det måste jag erkänna. Men
i er framtid, nästan tusen år senare, så är
väl alla kristna och det är väl ingen som
bär sig dumt åt? Där har det väl skett en
del utveckling ändå?
Ja, sedan gick vi vidare ner mot Helgösjön där vi hade vår hamn. Men i er framtid
tycks vattnet ha försvunnit. Det var bara
en liten ynklig pöl kvar. Det var ju från
den hamnen vi kunde åka ut i världen med
våra båtar. Hur åker ni i framtiden när det
inte finns något vatten kvar? Ni kan väl
inte åka så långt med de där vagnarna utan
häst?
Ja, jag vet inte så mycket, men det var
ändå roligt att få vandra med er och höra
om era liv i framtiden. Och så fick jag ju
berätta om mitt.
Livsten
[email protected]
Sockenstrunt
Förra utgåvan
av Sockenstrunt
var nr 2 2014. Alla
utgåvor från starten
1978 finns att läsa på hemsidan. I
de senaste årgångarna är bilderna
dessutom i färg där.
[email protected]
Text och bilder i detta nummer
Margareta och Bertil Hellsten
där inget annnat anges.
2014 3