I flygbussen på väg mot Landvetter flygplats. Det känns spännande. Jag känner mig nyfiken på att se deras kultur, känna andra dofter och träffa personer som är annorlunda / har andra kulturella sätt att vara på. Inför mitt besök i Turkiet är jag intresserad av att få samtal om religion/kultur och ta reda på influenser och påverkan av religion i det turkiska samhället. Har t.ex. skolorna samarbeten med moskéer? Hur är deras religionsundervisning, och var har lärarna för åsikter om kursplaner, skolsystem, regeringen, etc. Jag skulle vilja vara med under en fredagsbön, göra ett hembesök hos någon elevs familj och besöka moskéer. Föreställningar/idéer som jag har på förhand om Istanbul och invånarna: avgasigt men också soligt, stökigt och vackert, bohemiskt och avslappnat i Kadiköy, att lärarna på skolan kommer vara trevliga, tillmötesgående och artigt gästvänliga. Min första dag på Utopya (private school; primary & secondary; från förskola till årskurs 8) Skolan som är en privat skola ligger den nordöstra utkanten av Istanbul (Cekemeköy). Varje dag åker ca 6 servicebussar från flera håll av Istanbul och plockar upp lärare och studenter. Den servicebuss som jag ska åka med avgår från mitten av Kadiköy. Det tar mig ca 20-25 min att promenera dit från mitt hostel. Det är 6:00 lokal tid, mörkt och ljummet i luften. Strax efter kl 6 ropas morgonbönen ut från minareterna. Det är mest butiksfolk, taxichaufförer och folk som är på väg åt olika håll som är i rörelse i mörkret. Jag hittar fram med hjälp av gps till den mötespunkt som jag hade bestämt med Katharina, en av skolans lärare. Vi möte och ett par minuter senare (6:30) kommer servicebussen och plockar upp oss. Vanligtvis tar resan från Kadiköy till skolan ca 75 min. Denna morgon ska vi plocka upp en extra elev från avlägset håll och vi är inte på skolan förrän ca 8:10. Skolan ligger nära skogen, så till skillnad från resten av Istanbul, så känns luften ren och klar. Utopya, liksom alla andra skolor som vi passerar är inmurade och vid murens port sitter en typ av dörrvakt (som mest är trevlig och hälsar på alla som går in och ut). Uppe i lärarrummet (för huvudsakligen förskol- och språklärarna) sitter Joi, internationell koordinator och ansvarig för språklärarna, och som i mina ögon är skolans nav och tycks ha ett finger med i allt som sker på skolan). Hon pratar högt och snabbt. Koordinerar och kommenderar saker till höger och vänster. Jag tänker att hon är jättestressad och att det måste vara något rätt så allvarligt problem eller något oväntat för måndagsmorgonen som har hänt på skolan. Jag håller mig i bakgrunden för att inte störa. Under mina dagar på skolan förstår jag sen att det är hennes normala sätt att vara. Hon är alltid snabb och högljudd och pratar och agerar som om läget alltid är kritiskt. Skolbyggnaden (utopyaokullari.com). Skolan är uppdelad på tre hus. Huvudbyggnaden med förskola på de två nedre våningarna och årskurs 7 på den högsta. De andra klasserna och matsal i den andra byggnaden och musik, bild och skolans kök i den tredje mindre byggnaden. Skolan har en stor skolgård med volleyboll/basketplan, fotbollsplan, lek-ytor bestående av ett slags mjuka markplattor och någon slags lek-borg. Efter min första dag. Jag inser att de inte har några speciella önskemål eller förväntningar på mig och vad jag ska göra där, vilket jag hade förväntat mig att de skulle ha. Det skapar en viss förvirring för mig som jag efter ett par dagar kommer till rätta med. Eleverna vet inte vem Pippi Långstrump är. Blandade anteckningar och minnen från min Utopya-vistelse. Jag har fått god kontakt med flera av lärarna på skolan. Bland annat skolans receptionist/kontaktperson och deras bild-/konstlärare. I bildlärarens rum såg jag boksamlingar med europeisk konst(historia) och någon enstaka bok med någon turkisk samtida konstnär. Jag samtalar med konstläraren som bl.a. berättar om den turkiska revolutionen (tidigt 1920-tal). ”Visst var den bra. Vi blev av med slöjor och sånt, kvinnors rätt, osv.” Men hon tycker också att den gick för långt. Hon berättar bl.a. om hennes farfar som alltid tog anteckningar på arabiska i sitt jobb och privatliv. Anteckningar som ingen nu längre kan läsa då det latinska alfabetet infördes i och med revolutionen och man slutade att undervisa i arabiska. Vi pratar också om dagens politik och om hur politiker idag i Turkiet (Erdogan, AKP) använder sig av religion för att hämta poäng/röster bland vanliga människor. ”Är så idag. Och var så också på 40-/50-talet.) Hon beskriver också den polarisation som har blivit idag i Turkiet mellan de som är religiösa och som AKP ställer sig bakom och de som vill leva ett mer sekulärt (”normalt” som hon uttrycker det). Vi har flera intressanta samtal hon och jag om religion, politik, och de turbulenta och brutala åren som var under 1980-talet. Jag blev väldigt inspirerad av läraren i ”science” (biologi, astronomi, etc) på Utopya. Trots att han inte kunde ett ord engelska (liksom drygt hälften av övriga lärare) och gjorde all sin undervisning på turkiska, så hade han ett mycket fängslande sätt att prata på, var skicklig i att få med sig eleverna och varvade sin undervisning (som mest bestod av föreläsningar) med att berätta och att ställa korta frågor i ett högt tempo. Det var få elever på skolan som kom fram och pratade med mig under min vistelse. Jag kan tänka mig att det hade mycket att göra med deras engelskspråkiga nivå. Ett par av eleverna fick jag däremot lite mer kontakt med och generellt klass 6 som jag var lite mer med och hann lära ut de båda svenska sångerna till. Ett helhetsintryck av Utopya. Idag känner jag att jag har börjat få en helhetsbild av Utopya. Jag har varit inom de flesta klasser och träffat i stort sett alla elever och lärare. Mycket är likt skolan såsom jag känner den i Sverige och mycket är också olikt. Just den här skolan i Turkiet skiljer sig mycket åt från andra skolor. Den är helt och hållet privatfinansierad genom det varje elev betalar för att gå på skolan. De har en för Turkiet ovanligt stor gård, men rätt så vanligt stor i svenska mått mätt. Det märks att skolan drivs idébaserat. De har flera helt ovanliga ämnen på schemat. Såsom schack, japansk matematik (kulram), kreativt skrivande och filosofi från första året. Det här syns mer på ytan än på djupet. Innehållet i ”specialämnena” är inte djupt, och är i stora drag oplanerat och ogrundat. Stämningen på skolan är mycket positiv. Eleverna verkar trivas väldigt bra, är glada livliga och håller sig ändå väl till skolans regler (jag ser inte många tillsägelser annat än om tystnad under själva lektionerna). Många lärare pratar knappt ett ord engelska och tillmötesgåendet över lag har varit rätt lågt under lektionstid. Jag har börjat ta för mig mer och komma med mer egna initiativ om att medverka med svenska sånger eller presentera mig själv och Sverige. Lärarna har över lag ett mycket mer auktoritärt sätt än i Sverige. Men jag tror att lärarna här ändå är mycket mindre hårda, stränga och ovanifrånstyrande än de vanliga, ickeprivata, skolorna i Turkiet. Och mer än att lärarna är auktoritära, tycker jag mig märka att det ligger i allas förväntning och uppfattning att bemöta läraren som en traditionell lärare. Något jag kan sakna i Sverige och undra över varför det har försvunnit så pass mycket som det har gjort hos oss. Utopya vs. ”public schools” I samtal med lärarna och vad jag själv får se, så förstår jag att Utopya är en ovanlig skola i jämförelse med övriga statliga i Turkiet. Jag frågar därför tidigt om de känner till någon statlig skola som jag skulle kunna besöka. En av Utopyas elevers mamma är lärare på en av skolorna i närheten och jag välkomnas att besöka dem. I jämförelse mellan Utopya och den statliga skolan som jag besöker framstår flera skillnader. Utopya (med lärare/Joi som bland annat har besökt skolor i Skandinavien) har en skol- och undervisningsmiljö som på många sätt liknar den jag är van vid i Sverige. Lite "Waldorfkänsla" får jag av den i och med dess öppna skolgård och fåtal elever (ca 100). Den statliga skolan, som jag hade glädjen att besöka under en halv dag, hade å andra sidan 600 elever på sin skola (primary school / förskola till år 4) och 24 lärare. (Antalet elever per lärare är motsvarande ca 3,25 på Utopya mot 25 på den statliga). På den statliga skolan sitter alla elever i bänkar om två och två. Lektionerna leds av läraren som huvudsakligen håller sig framme vid katedern och som sen går runt för att hjälpa (i matematiken, i turkiskan, på engelskan, de tre ämnen som jag hinner se vid mitt besök, i respektive årskurs 3, 1 och 2). Liksom på Utopya har alla skolor ett läromedel för varje ämne som framställs av staten (Utopya lade själva till annan litteratur också). På den statliga skolan följde man litteraturen helt och hållet. Alla jobbade samtidigt på samma sida. Ingen fick gå före eller göra något annat när de var färdiga med sidans uppgifter. Den pedagogiska medvetenheten var mycket ojämn mellan de tre lärarna som jag hann se. Trots en sträng disciplin (där bl.a. utvisning av två elever gjordes i en av klasserna som jag besökte) var det rätt så livat och i min upplevelse oroligt i alla klasserna utom år 1. Lärarna var otroligt gästvänliga på den statliga skolan. Otroligt tillmötesgående. Och eleverna, efter att jag besökt de på deras lektion behandlade mig i det närmaste som ett slags superstjärna, mötet med eleverna kändes därför märkligt och obehagligt. Vi ställer många nyfikna frågor till varandra, de om vår skola och jag om deras. I deras lärarutbildning läser de enbart sitt eller sina ämnen i minst fyra år. De läser alltså ingen pedagogik i sin utbildning. Varför man antagligen kan förstå en av orsakerna till att deras pedagogisk nivå var så ojämn och att deras undervisningsmetoder så ovarierade. Religionsundervisningen. Jag har flera intressanta samtal och diskussioner om religion på Utopya. Varav de flesta uppkom då de frågade vilka ämnen som jag hade. Många var de som hajade till när jag efter att jag sa att jag hade musik, också sa att jag skulle undervisa i religion. Reaktionerna var uteslutande förvåning. Dels över kombinationen (som inte var möjlig i Turkiet) och säkerligen också att jag som ung europé har ämnet religion. Utifrån mina iakttagelser från en av dagarnas religionsundervisning kan jag förstå deras reaktioner bättre. Utopyas lärare i religion kommer till deras skola bara en dag i veckan och har undervisning för 8:orna i 80 minuter, 7:orna i 40 och 5:or och 6:orna ihop under 80. 8:orna pluggade till en slutexamination som de snart skulle ha och hade därför inte religion (eller musik) när jag var där. Och 7:orna missade jag tyvärr då jag besökte den andra skolan då. Lektionen med 5:or och 6:or fick jag däremot var med på (och fick hjälp med tolkning av en av klassens elever). Undervisningen under den lektionen handlade om helgon, budbärare (messengers: änglar och människor), om goda och onda gärningar som antingen leder till himlen eller helvetet. Religionsläraren var (självklart - eftersom det religionslärare i Turkiet är det), muslim. Jag hade fått höra att de hade undervisning i alla religioner. Och visst, läraren tog med judendom och kristendom, då det passade in i den muslimska (sunnitiska) sättet att beskriva och ordna världen, men utifrån vad jag kunde se så utgick läraren hela tiden från sin muslimska förståelse av tro och religion i sitt sätt att prata om - i det här fallet islamiska systematiseringar av helgon och änglar, och i sitt tal om andra religioner. Hans sätt att undervisa var lågmält och förklarande. Vid två tillfällen tilldelade han två olika elever någon slags placering i skamvrån / bestraffande placering i klassrummets en kant, då de var för livliga. Så vad jag förstår av Turkiets religionsundervisning, utifrån de samtal jag hade med deras religionslärare, med andra lärare och personal och med mina observationer från den lektionen, så är kort och gott deras religionsundervisning något helt annat än vår svenska, som har mycket mer kulturella och historiska perspektiv. En av Utopyas lärare, som är från Frankrike, utropade förvånat ”What!?” när hon efter att ha frågat mig fick höra att jag förutom musik också undervisade i religion. I Frankrike undervisar man inte i religion på skoltid, utan det är något barnen får (eller inte får) genom sina föräldrars val, genom katolska eller protestantiska kyrkor, etc. utanför skoltid. Och det tog ett tag för mig att förklara och innan hon förstod att våra svenska religionsundervisning är mycket olik den turkiska och många andra länders undervisning. Men att undervisa i religion utan att själv vara kristen, muslim eller tillhöra någon annan religion, det var något som flera nästan aldrig riktigt kunde förstå. Kommentarer Jag är mycket nöjd med mitt besök på Utopya. Särskilt lyckat tycker jag det blev att jag fick möjligheten att också besöka en ”vanlig” skola och kunna jämföra dessa. Tidigt märker jag att jag får släppa en hel del av mina planer och förväntningar och improvisera mer utifrån vad som uppstår i mötet med lärarna och eleverna. Religion är som sagt ett rätt så laddat ämne för många att prata om och t.ex. ett besök med någon på fredagsbönen hade jag behövt mer tid för att det skulle komma naturligt, liksom att göra ett hembesök hos någons elevs familj. De mest intressanta samtalen uppstod spontant i mötet med olika lärare och annan skolpersonal. Jag hade också förväntat mig att de på Utopya skulle vara mer nyfikna på mig och vilja höra mer om Sverige och det svenska skolsystemet (vilket å andra sidan den statliga skolan var väldigt intresserade av). Istället fick jag ta sådana initiativ själv, vilket jag också gjorde. Jag lärde ut svenska sånger i musikundervisningen (Ritch, ratch fili bom-bom-bom, och Ring, ring (Abba)) som jag också lärde ut med alla eleverna under en av skolans alla morgonsamlingar. De svenska sångstunderna blev mycket uppskattade av eleverna. Det har varit väldigt intressant för mig att se ett annat skolsystem (och också se hur väl vårt svenska är, när jag jämför, inte minst vår generella pedagogiska kunskap och vår kvalitet på musikundervisning. Men trots alla olikheter måste jag ändå säga att likheterna mellan vår skolsystem och kulturella mönster ändå är större än våra olikheter. Som blivande lärare känns det mycket värdefullt att ha fått tagit del av en annan kulturs skolsystem. Också för att kunna se vår egen med andra ögon.