Skolan där öknen möter havet — rapport om VFU i Namibia av Marlene Nilsson Kuisebmond Secondary School fick jag glädjen att besöka, observera och undervisa i under två veckors tid i februari i år. Det är en skola som ligger i den svarta förorten till Walvis Bay vid Namibias kust, där öknen möter havet, men där svarta sällan möter vita och där klyftan mellan rika och fattiga är svindlande. I centrum och längs lagunen möts blicken av hundratals pelikaner och flamingos, lyxvillor och restauranger. Svarta serverar vita och kör taxibilarna. Kontrasten är slående när jag kommer till Kuisebmond 15 minuters bilfärd utanför stan. Här bor inga vita. När eleverna frågar mig var jag bor förutsätter de att jag bor på ett guest house inne i stan. Kåkstaden är uppdelad i tre där nivån på boendestandard varierar kraftigt. Jag bor bekvämt hos en av lärarna i ett eget rum i ett hus med garage och bil, TV och wi-fi som de skaffat för att jag ska kunna ha kontakt med de där hemma. Sandvägarna kantas lite längre bort av betydligt mindre hus där många fortfarande har en parabol på taket. I den allra fattigaste delen bor folk i små skjul byggda av brädor och plywoodskivor där de enda bekvämligheterna är elektricitet och vatten. Tack vare skoluniformsplikten kan jag inte avgöra hos mina elever vem som bor var. Redan skiljer sig det svenska samhället sig mycket från det namibiska, våra egna klassoch inkomstklyftor till trots. Likheter med svenska högstadieskolor och Kuisebmond Secondary School finns, men skillnaderna är de mest påtagliga. Till att börja med är skolan är inte uppdelad på samma sätt som den svenska. På primary school, som bara skiljs åt med en mur från secondary school, går elever – eller learners som de kallas – i klasserna 1 till 7 (som vårt låg- och mellanstadium). Och secondary school utgörs av klasserna 8 till 12, motsvarigheten till vårt högstadium och gymnasium. Upp till klass 10 är skolan obligatorisk för alla, men gymnasiet, alltså grades 11 och 12, är två-årigt och liksom hemma frivilligt. Uniformen som alla elever ska ha från första klass består här av vita skjortor med mörkblå väst eller tröja över och grå byxor eller kjol (flickorna använder både och). De som valts ut till klassens learner representative councils, dvs. de av lärarna nominerade elever som klassen sedan valt att föra klassens talan, bär dessutom kavajer med guldgul kant. De utmärker sig på skolan, och man märker att självförtroendet växer med ansvaret som sitter i plagget. Det kan tyckas gammalmodigt men jag inser också vilken inkluderande funktion skoluniformen har i samhällen med så här utbredd fattigdom. Skolan har tydliga och med svenska ögon stränga ordningsregler. I dessa står det t.ex. att alla elever ska ha prydliga frisyrer. Tydligen innebär detta att alla pojkarna måste ha kortklippt hår (rakat är i princip det bästa, ju kortare desto bättre), och alla flickorna uppsatt hår, de allra flesta har långa flätor som de sätter upp i tofs. Håret får inte hänga eller se ovårdat ut, då blir de hemskickade och får komma tillbaka när de fixat till sig. Smink och smycken också strängt förbjudet och blir beslagtana (små örhängen undantaget). Det finns en bestraffningskultur på skolan som vi inte är vana vid hemifrån. Beroende på allvarlighetsgrad kan eleverna bli disciplinerade med att betala 1 N$ (motsvarande 0,65 SEK), att städa biblioteket under lunchrasten, att skriva I will never forget my homework again på båda sidor av ett A4-papper, eller i värsta fall fysiskt med pekpinne i handflatan. Fysiska bestraffningar är enligt namibisk lag förbjudet men jag förstår att än lär det ta tid innan denna lag följs fullt ut i skolorna. Lärarna verkar anse dessa reprimander vara en självklar och naturlig del av upprätthålla ordning av eleverna och man lägger stor tyngdvikt på läraren som en auktoritär figur. De ska tilltalas vid titel och efternamn (alla kvinnliga lärare är Ms. oavhängigt av civilstånd och alla manliga Mr. eller Sir). De ska hälsas på med Good morning och inte Hello, vilket det är hela skoldagen eftersom lektionerna börjar kl. 7.00 och slutar mellan kl. 13.05 och 13.40. Läraren Skolan där öknen möter havet — rapport om VFU i Namibia av Marlene Nilsson är inte elevens vän eller jämlike och makt(o)balansen accepteras och vidmakthålls som en ständig påminnelse om lärarens roll och status. Det namibiska skolklimatet kan för en svensk upplevas som hårt men bemötandet och samspelet i skolan är varmt och omsorgsfullt – formaliteter och tyglar till trots. Lärarna har ett enormt samhällsengagemang och att skolan är en nationens upprätthållare av demokrati och den svarta ungdomens chans bort från slummen är tydligt. Flera lärare jag träffade hade öppnat sitt hem för helt barn vars föräldrar gått bort i ADIS som de helt saknade släktband med. Att ta hand om varandra och dela med sig av det man har även om det må vara mycket lite kändes självklart på ett helt annat sätt än i Sverige. I skuggan av fattigdom och sjukdomar känns girighet och egoism meningslös. Lärarnas jobb är viktigt, och undervisningen tas på stort allvar, i synnerhet från elevernas sida. Eftersom så många elever bor under mycket knappa förhållanden är det inte konstigt att de flesta saknar tillgång till internet och dator hemma. I skolan finns en datorsal med ett tiotal datorer som sällan används och som ändå inte på långa vägar täcker upp för behovet för de drygt 1000 elever som går där. Skolböcker tillhandahålls av skolan men annat material får de bekosta själva. Undervisningen blir därför genast av mycket annorlunda karaktär här jämfört mot i Sverige. Mycket av undervisningen innebär av att elever sitter stilla och lyssnar på läraren, eller kopierar någonting som läraren skrivit på svarta tavlan eller på overhead. Under mina två veckor har jag inte sett det förekommer några egentliga grupparbeten eller att eleverna använder sig av varandras kunskaper i klassrummet. Det verkar helt enkelt inte vara inte en lärandeform man använder. Individuella uppgifter dominerar alla lektioner jag tagit del av som inte bara varit engelskundervisning utan också lektioner i geografi och matematik. I kontrast till den svenska decentraliserade skolans tydliga fokus på individen ligger fokus här på det kollektiva ansvaret för eleverna som samhällsmedborgare och en mentalitet som bygger på att mål och resultat uppnås genom hårt arbete och genom att måna om varandra. Fostransuppdraget tas på mycket stort allvar och ett ansvar som lärare och föräldrar delar på ett mycket mer påtagligt och moraliserande sätt än i Sverige. Några flickor blev uppläxade med gemensamma krafter av föräldrar och lärare i lärarrummet en dag, när jag råkade dyka upp, med anledning av att de sovit borta. Den kristna tron är starkt närvarande i skolan och i samhället överhuvudtaget, och sex utanför äktenskapet är tabu. Tonårsgraviditet och HIV är vanligt förekommande och det är lätt att förstå varför dessa värderingar ses som preventiva även om vi i Sverige oftast är av uppfattningen att en öppen dialog är en bättre lösning. Upplevelsen från Kuisebmonds högstadieskola är ett minne för livet. Att få bo och få inblick i ett samhälle och en kultur som är så olik sin egen är alltid en värdefull erfarenhet. Att börja reflektera över sådant som vi tar för självklart i Sverige och se på sina egna värderingar och sin egen värld genom nya glasögon är viktiga förmågor som en utlandspraktik definitivt kan ge. Lärarens roll som fostrare av demokratiska medborgare har fått ny innebörd för mig undermina två veckor och jag har inspirerats av hur lärarens status i Namibia är så självklar. Känslan av att ha valt ett yrke att vara stolt över sitter djupare nu.