REFREAT AV NÅGRA ARTIKLAR PUBLICERADE I HETKU
REFREAT AV NÅGRA ARTIKLAR PUBLICERADE I HETKU TIDNINGEN HETKU 3 - 2012 LEDAREN Under sommaren som gått har Sällskapet anordnat resor av många slag. Reseutbudet har utvidgats och vi önskar att medlemmarna allt flitigare skall utnyttja möjligheten att delta i dessa bussintressebetonade resor. Vi kommer att utveckla samarbetet lokalavdelningarna emellan, så att det alltid vid resemålet finns representanter med lokalkännedom, expertis och vetskap om förhållandena på orten. Som exempel på detta kan vi nämna resan som avdelningen i Birkaland (Ari Valli) gjorde till Norra Savolax, där Risto Pennanen med medarbetare utförde en förtjänstfull insats för resenärernas bästa. Ett målmedvetet arbete för att utveckla bestående avdelningar i Väst Nyland och Uleåborg har inletts. Den västnyländska avdelningen kommer att vara tvåspråkig. Övriga områden i utveckling är Österbotten, Lappland och området kring norra Bottenviken. Speciell betoning på utvecklingen kommer att riktas mot avdelningarna i Norra Karelen och sydöstra Finland. Nya bokverk kommer till försäljning under hösten. Fil.mag Ilmo Hakala-Rahko har fått färdig boken om busstrafiken i kommunerna Lammi och Hämeenkoski. Den kulturprisbelönta och på rekordtid utsålda boken om bussarna från ”Knapphetstiden 1945-1956” har utgivits i en omarbetad nyupplaga. Voitto Tähtivuoris minnesbilder från bussbranschen utkommer i nästa år. Elina Siltala arbetar med en studie om händelserna kring bolaget Korpilahden Linja Oy. Bussdagen vid Mobilia muséet blev återigen en succé. Elisa-teatern från Tammerfors uruppförde teaterpjäsen ”Omnibussilla Pyynikille”, som hade utarbetats speciellt för evenemanget. Den verklighetsbaserade pjäsen behandlade bussåkeriägaren Alku Vapaalittos liv. På allmänhetens önskan kommer pjäsen att uppföras på nytt sommaren 2013. Formen för SLHS’s internationella samarbete har tagit ett långt steg framåt. I augusti hölls ett möte där fyra nordiska systerorganisationer grundade samarbetsorganisationen Nordic Historical Omnibus Society, vilken kommer för att kordinera och utveckla det internationella samarbetet mellan de nordiska busshistoriska föreningarna. Den nordiska takorganisationens avsikt är att genom reguljära sammankomster utveckla medlemsföreningarnas verksamhetsförutsättningar och att göra hobbyn internationellt känd genom ett ökat gemensamt informationsutbud, utbyta erfarenheter och knyta närmare samarbete för att öka medlemsföreningarnas medlemsantal. Man kommer att undersöka förutsättningar för gemensamma internationella understödsformer bl.a. genom den Europeiska Unionen och förbunden för nordiskt samarbete. Man kommer att undersöka möjligeter att förhandla fram internationella projekt och att med internationella bolag försöka uppnå förmåner för medlemmarna. Organisationens officiella samarbetsspråk är engelska. Sällskapets medlemsantal har ökat. Vi har nu ca 1750 medlemmar och inväntar snart milstolpen för 2000 medlemmar. Vi har förhandlat fram en medlemsförmån med oljebolaget Neste, som snart kommer att sända oss sitt förmånskort. Sällskapets fyller snart 35 år, för vilket vi planerar en jubileumskryssning under våren 2013. Vi önskar alla våra medlemmar och samarbetspartners krafter och entusiasm under höstenregnen! Jari Kurkinen SÄLLSKAPETS SOMMARRESA TILL VOLVO ANLÄGGNINGAR I SVERIGE Sällskapets långresa riktade sig i år mot Sverige och där närmast till Volvos produktionsanläggningar. Som krydda i menyn besökte vi bussveteraner och hade även litet spårbunden nostalgi på programmet. Vi åkte med en Volvo B10M med Kutter 9 kaross tillverkad 1982. Vi lämnade ett regnigt Helsingfors med att stiga ombord på Silja Serenade måndag kväll 25.6.2012. Följande morgon var vi framme i Stockholm. Under den första resedagen förföljde oss regnet, men mot eftermiddagen började solen titta fram bakom molnen. Vårt första officiella resmål var Värmlands Bussveteraner utanför Karlstad. Där tog klubben emot oss med kaffe och varm korv med bröd. Föreningen är inhyrd i ett gammalt magasin på Lantmännens område. I magasinet förvarar man klubbens egna fordon men även medlemmar kan hyra uppbevaringsplatser för sina veteranfordon. Man har också inrett ett klubbrum i utrymmet. I hallen träffade jag på ett tidigare för mig bekant veteranfordon, en Renault TN4H buss från medlet av 1930-talet. Första gången jag har sett den, för drygt 35 år sedan, då den stod den utanför Skoklosters bilmuseum. Bussen förföll och höll på att bli upphuggen hos en skrotfirma när nuvarande ägaren Tommy Karlsson blev tipsad om den och lyckades rädda den. Han tog tillvara bussen och uppbevarade den en tid på en bondgård i Värmland. Tommy påbörjade sedan renoveringen hösten 1999, som blev klar lagom till hans dotters studentexamen våren 2000. www.varmlandsbussveteraner.se Förutom en renoverad gul-blå Scania-Vabis postbuss som finns i magasinet håller klubbmedlemmarna på att renovera en liknande Scania-Vabis, en rullande postkontorsbuss från 1932. Övriga fordon klubben innehar är några Volvo B58 bussar, från 1967, -69 och -81 samt en Scania-Vabis med en Lier-kaross. Bussen tillverkades för trafik i Norge och har därför en smalare kaross än bussar i allmänhet från den tiden. Ytterligare fanns där en minibuss byggd på VW LT45 chassi med en tysk Auwärter-kaross. Bussen har möjligen blivit bevarad för att den svenska kungen har åkt i den. Före avfärden tackade vi våra värdar Bengt Olov Andersson, Gunnar Johansson ja Fredrik Olofsson. Vi vill ännu rikta ett stort tack för klubbens gästvänlighet! Vi övernattade på Dalhall Hotell i Åmål före vi följande morgon tog oss tillbaka till Säffle. Vårt första ”Volvo mål” var karosserifabriken Volvo Bussar Säffle AB. Där togs vi emot av bästa möjliga personal, dvs. tre pensionerade Säfflemedarbetare, Thord André, Karl-Erik Aronsson och Eiver Edqvist, som visste mycket mera om fabriken än mången som idag arbetar där. Fabriken fick sin grund när smeden Karl-Gunnar Höglund år 1913 inledde tillverkning av skottkärror. Den första busskarossen tillverkades 1928. Familjeföretaget Höglund & Co gick år 1948 över till att tillverka busskarosser med aluminiumstomme. 1981 övertogs fabriken av Volvo. Sedan 1992 har man byggt bussar med det patenterade Säffle System 2000 – precisionstillverkade aluminiumprofiler hopmonterade med skruvade förband. Fabriken tillverkar årligen drygt 300 karosser med en personal på ca 300 personer, som vid behov kompletteras med inhyrd personal från utomstående bolag. Idag tillverkas i fabriken endast stads- och linjevagnar. Den i produktion sedan 2011 varande 8900 modellen tillverkas i moduler med en stor måttprecision. Front- och bakmodul byggs färdiga för att sedan fogas ihop med aluminiumprofiler. Karosstommen lyftes sedan på busschassit som förberetts i andra utrymmen på fabriksområdet. Utanför på gården kunde vi se bussar i olika färger, färdiga att levereras till beställarna. I fabriken fick vi i motsats till de övriga Volvofabrikerna fritt fotografera. Från Säffle fortsatte färden mot Göteborg, där Volvo muséet stod som följande mål. Efter museibesöket tog vi oss till Comfort Hotel Jazz i Borås. Där överraskades vi av en häftig regnskur när vi skulle söka upp ett passligt ställe för en kvällsbit. Följande morgon tog vi oss till Volvo Bussars Boråsfabrik, som i år kommer att fira sitt 35-års jubileum. Under ledning av Helena Pulkkinen och hennes kollegor förevisades siffror för fabrikens produktion. Närmare 5000 kompletta chassier tillverkas årligen. Boråsfabriken förpackar även komponentsatser för busschassier för övriga Volvo fabriker i världen, bl.a. levereras CKD-satser (Complete Knocked Down) för fabrikerna i Polen och Brasilien. Personalstyrkan uppgår till ca. 290 personer, ytterligare tillkommer 30-40 inhyrda medarbetare. Boråsfabriken får sina chassiramar levererade av fabriken i Uddevalla. Under besöket utfördes i fabriken en brandövning, så vi måste ta oss ut på gården för en stund, där vi i solskenet kunde titta på färdiga chassier förrän vi kunde gå in i fabriken och bese den egentliga produktionen. Efter en snabb lunch var vi tvungna att köra vidare mot följande mål. I Volvo Powertrain motorfabriken i Skövde väntade Silvia Haberecht och hennes finsktalande kollega Gunnel Galle på vår ankomst. Resenärerna uppdelades i två grupper, i en finsktalande grupp och i en svensktalande. Till en början fick vi se det nya automatiserade gjuteriet. Borta var soten som tidigare hörde till ett gjuteri. Inte såg vi heller någon rinnande smält metall. I den nya fabriken är väggarna och taket vitmålade och så gott som allting är automatiserat. Endast 16 personer behövs för att hålla uppe produktionen i gjuteriet. Som följande programpunkt fick vi bese monteringen av dieselmotorer. Också här har automatiserade robotlinjer övertagit största delen av monteringsarbetet. Fabriken tillverkar ca. 85000 tunga dieselmotorer per år som levereras till Volvo Lastvagnar, Bussar och Penta. Skövdefabriken har ca 2700 anställda av vilka 16 % är kvinnor. Från Skövde tog vi oss via Askersund till Hotell Statt i Katrineholm. Hotellet är beläget intill järnvägsstationen så våra tågintresserade resenärer kunde njuta av trafiken på spåren utanför hotellfönstren. Följande dag var ju avsedd främst för spårintresserade. Den sista resedagen i Sverige inledde vi med att besöka spårvägsmuséet i Malmköping. På museispårvägen hade vi möjlighet åka i spårvagnar från olika epoker. Muséet har numera också en separat byggnad för veteranbussar. Som sista resmål hade vi smalspåriga järnvägen i Mariefred. Järnvägen har under de senaste åren förlängts från Läggesta och har numera sin andra ändhållplats i Taxinge på andra sidan av Mälaren. De flesta av oss åkte med det av ett ånglok dragna tåget från Mariefred till Taxinge, där vår buss väntade på oss. Efter seglats med Silja Galaxy från Stockholm till Åbo hade vi ännu kvar en sista körsträcka, förrän vi var framme i huvudstaden på lördag förmiddag den 30:e juni. Text: Tom Rönnberg HETKU 2012 - 2 LEDAREN Våren är förbi och vi står i Sällskapet inför sommarens utbud av olika exkursioner och aktiviteter. Medlemsantalet ökar och vi har riktat in medlemsanskaffningen närmast mot östra och norra delarna av Finland. Under hösten kommer vi att aktivera sällskapets serviceutbud i Västnyland och längs Österbottens tvåspråkiga kusttrakter samt området söder om Uleåborg. Vi kommer även att rikta informationen mot distrikt där det finns en ”andra stad” eller andra större samhällen. Som ett minimimål av medlemsaktiviter håller vi ett utbud på hundra olika medlemsevenemang i hela landet per år – av antingen träffar, resor eller evenemang i någon annan form. Många av våra ca 200 samfundsmedlemmar är villiga att dra sitt strå till stacken genom att sprida information om evenemangen både inom och utanför bussbranschen. Under våren samlades distriktcheferna till en gemensam planerings- och utvecklingsdag i St. Michel, där man försökte utstaka riktlinjer för verksamheten. Det finns för närvarande färdigt att publicera ett digert utbud av bokverk skrivna av våra medlemmar. Vi är tvungna att sprida ut utgivningen på en längre tidsperiod. Boken ”Bussar i Finland under knapphetstiden 1945-1956” blev slutsåld men en omarbetad upplaga utkommer nu i juni. Senare i år kommer vi att låta trycka en bok skriven av Ilmo Hakala-Rahko, som behandlar busstrafiken i trakten av Lammi och Hämeenkoski i södra Tavastland. Följande i turen väntar bussveteranen Voitto Tähtivuoris samlade minnesbilder från branschen. I detta nummer av Hetku tidningen finns en engelskspråkig artikel om exkursionen som Sällskapet gjorde till Malta där vi fick se förvaringsutrymmet för de i juli 2011 ur trafik tagna bussarna. Samlingen omfattar 137 undanställda bussar – de äldsta från 1930-talet. Under ledning av experten för Maltas historiska bussar, doktor Philip Agius fick vi bekanta oss med denna unika samling. Han kommer att använda sig av artikeln i tidningen för att i förhandlingar med Maltas kultur- och turistminister övertyga myndigheterna om betydelsen av att få denna ovärderliga samling av museibussar bevarad för kommande släktled. Bussarna måste konserveras och skyddas mot vädrets makter, stöld och vandalism genom att bevara dem i ändamålsenliga museiutrymmen. På detta sätt kunde bussarna snabbt bli en märkbar internationell turistattraktion. Vi fortsätter förhandlingarna med våra danska, norska och svenska systerorganisationer för att etablera ett närmare samarbete föreningarna emellan. Vi önskar att även den isländska busshistoriska organisnationen kommer med. En delegation från Sällskapet kommer att göra ett besök till den Karelska republiken av Ryssland för att träffa myndigheter och beslutfattare inom busstrafiken. Samtidigt önskar vi få vetskap om kollektivtrafiken och den lokala historieforskningen inom branschen samt amatörers intresseengagemang för hobbyn. Vi önskar på bästa sätt kunna vägleda lokala forskare och entusiaster med råd och kunskap i ämnet. Under den första söndagen i augusti i samband med bussdagen i Mobilia trafikmuséet kommer man inom teatervärlden att uppföra en urpremiär. Elisa teatern i Tammerfors har tillsammans med Sällskapet utarbetat en miniatyr teaterpjäs ”Onnibussilla Pyynikille”, vilken grundar sig på fakta från bussvärlden. Skådespelet behandlar humoristiska men också tragiska händelser från den legendomspunne bussåkeriägaren Alku Vapaaliittos liv i Tammerfors. Berättelsen börjar på 1920-talet och tar sig fram till året 1953. Välkommen att bekanta er med den första teaterbearbetningen av ett skådespel föreställande en av de tidiga bussåkeriägarna i landet. Jari Kurkinen, ordförande ALKU VAPAALIITTO 1903-1958 Bussåkeriföretagaren Alku Vapaaliitto idkade lokaltrafik i Tammerfors från centraltorget till Tahmela stadsdel under perioden 1927–53. Han var tvungen att upphöra med busstrafiken då staden övertog verksamheten från privata företagare, som hade trafikerat linjerna fram till dess. Vapaaliitto var en flitig och samvetsgrann företagare om vilken det fortfarande i Tammerforstrakten berättas många anekdoter. Även har hans International buss har upprustats i körskick och är en uppskattad museibuss i landet. Huvudpersonen i berättelsen, Alku Albert Vapaalitto föddes den 27 september 1903 i Tammerfors som familjen Valtonens tredje barn i en sexhövdad barnaskara. Familjen beslöt 1910 att återta faderns tidigare släktnamn för att det var mera sällsynt. Alku Vapaaliitto fick sitt körkort år 1924. Han vistades i Kemi i Norra Finland fram till 1926 då han återvände till Tammerfors. Åkaren Niilo Henriksson hade 1924 inlett trafik med en buss från salutorget i Tammerfors till Tahmela. I januari 1927 fick även Alku Vapaaliitto och Eino Valkama tillstånd att med två bussar trafikera till Tahmela och Pispala. De hade varsin egen buss på linjen. Trots att dessa förstads liknande stadsdelar fanns i Norra Birkalands kommun var det Tammerfors magistrat som beviljade trafikkoncessionerna. År 1928 övergick all trafik på den endast 5,4 km långa rutten till Tahmela åt Vapaaliitto. Linjen sträckte sig från salutorget i Tammerfors till torget vid Pyynikki och vidare över åsen för att sedan sänka sig via en svår backe ned till området invid Tahmela källa. Rutten var pga av den branta åsen svårtrafikerad och därför var man vintertid tvungen att använda snökedjor på hjulen. I december 1927 inköpte Alku Vapaaliitto från Helsingfors ett International busschassi som han själv hämtade hem. På hemresan nära Messukylä i Tammerfors råkade ut för en olycka. Han mötte en buss i en kurva invid en bro och miste herraväldet över sitt fordon, som på det hala underlaget slirade från vägen mot brokonstruktionen och Vapaaliitto skadade sig allvarligt. Benet spjälkte och foten krossades i den mån att benet måste amputeras och han därefter var tvungen att använda protes. Idogt arbete ledde till resultat. Vapaaliitto anskaffade 1935 en ny Büssing-NAG LD4 buss från Korpivaara & Halla -bolaget i Helsingfors. Detta var den första dieselbussen som började trafikera i Tammerforstrakten. År 1936 hade han redan fyra bussar i trafik, två i den reguljära trafiken och två som reservbussar. De i grannkommunen belägna Pispala och Tahmela stadsdelarna inkorporerades år 1937 till Tammerfors stad. 1937 byggdes på Vapaaliitos initiativ en ny vägsträckning med vilken avsnittet över åsen kringgicks. Vapaaliittos bussar kunde nu trafikera med upp till 60 dagliga tur par från centraltorget med Pyynikkivägen vidare via Finska Trikås klädesfabrik till Vaarala och därifrån till vändplatsen invid Tahmela källa. Fabrikspersonal transporterades vid skiftbyten på rutten med 10 minuters turintervall. Den följande dieselbussen, en Mercedes-Benz anskaffades 1937 och följande år var en diesel Büssing-NAG i turen. Detta kom att bli Vapaaliittos sista bussanskaffning. Under vinterkriget trafikerade Vapaaliitto rutten med tre ordinarie bussar och hade två reservbussar till sitt förfogande. Linjen ansågs inte vara tillräckligt viktig att uppehålla då fabrikspersonalen under recessionstiderna började gå till fots över åsen eller cykla till sina arbetsplatser. Vapaaliitto installerade inte några gengasaggregat på sina bussar och på grund av bränslebrist uppställdes bussarna då i ett skjul senast hösten 1940. Dieselbussar dög inte åt försvarsmakten och äldre bussar ansågs okuranta för krigsbruk. Däremot beslagtogs däcken från bussarna för att användas för viktigare behov. Man vet inte exakt vad Vapaaliitto arbetade med under fortsättningskriget men man antar att han livnärde sig som mekaniker. Efter kriget fick han på våren 1946 tillstånd att anskaffa nya däck och kunde då återbörda två bussar i trafikdugligt skick. 1948 hade Tammerfors stad grundat ett eget trafikverk och övertagit de flesta stadslinjerna. Vapaaliitto var inte villig att göra nyanskaffningar och man ansåg att hans bussar var föråldrade. Man beviljade honom trafiktillstånd härefter endast ”tillsvidare”. I november 1952 beslöt politikerna slutligen att trafikverket från början av följande år skulle börja trafikera linjen. Vapaaliitto fick behålla tre bussar och fyra chaufförer men fick inte mera någon linje. Företagaren beviljades ingen kompensation för konfiskerad näringsverksamhet. Inlämnat besvär ledde till tre månaders respit att trafikera rutten. Vapaaliitto körde sin sista busstur på kvällen den 31 mars 1953. Vapaaliitto sålde med tiden sina övriga bussar medan man från Internationalen monterade bort sätena och byggde om den till en ambulerande verkstad. Fordonet såldes senare för att bli hönshus. Internationalen har senare återbördats till buss och reparerats i körskick. Bussen förvaras nu i Mobilia trafikmuséets samlingar. Alku Vapaaliitto etablerade sig under slutet av sin livstid i jordschaktningsbranschen och man vet att han ägde en tredje del av en Caterpillar grävmaskin. Han avled den 27 november 1958, 55 år gammal och välsignades till familjegravens frid en kall vinterdag i december i Messukylä kyrka. En strävsam livslåga hade slocknat. HETKU 2012 – 1 LEDAREN År 2012 har inom vår förening börjat i positiva tecken. Medlemsantalet ökar starkt och vi håller på att utveckla nya verksamhetsformer. Lokalavdelningarnas verksamhet växer och en målmedveten och fortgående utbildning av distriktcheferna håller på att utformas. Olika evenemang kommer att ordnas också på mindre orter för att göra föreningen mera känd. Medlemsanskaffningen kommer att effektiveras i de östra och norra delarna av landet, såsom även utanför landets gränser. Avdelningarnas aktiviteter har stimulerats, utvidgats och blivit mångsidigare. Vi har med nuvarande verksamhet kommit upp till över 100 evenemang per år, vilket måste anses som en mycket god prestation. Det finns ett utbud på historiskt inspirerade kvällar, insamling av historiska uppgifter, resor, företagsbesök samt i medlemmars hem och stugor anordnade mera inofficiella möten. Under evenemangen kan branschfolk i olika befattningar, pensionärer och entusiaster träffas genom meningsutbyte om bussar och branschens historia. Hetku tidningens nivå kommer att ytterligare förbättras. Engelskspråkiga sidor kommer att publiceras, vilka kommer att nå en publik som inte tidigare haft tillgång till tidningen. Genom dessa kan man överallt på jorden läsa om vem vi är och vad och varför vi håller på med. Förhoppningsvis kommer också sidorna att öka intresset för vår verksamhet bland invandrare inom branschen. Vi kommer också att förmedla en vidare bild av vår verksamhet genom tidningen till finländare bosatta utomlands. Under februari deltog vi i den första samnordiska konferensen för de busshistoriska föreningarna i Oslo. Representerade var förutom SLHS’s, norska Rutebil Historisk Førenings (RHF), danska Bushistorisk Selskabs (BHS) och svenska Svenska Omnibusföreningens (SvOf) högsta ledning. Under de två överläggningsdagarna kom vi fram till många betydelsefulla initiativ för att utveckla det internationella samarbetet. Detta historiskt märkbara möte öppnade dörrarna för ett nordiskt och i framtiden mera internationellt samarbete mellan olika busshistoriska organisationer. Vi siktar på kontinuerliga kontakter med två gemensamma diskussionsmöten per år. Med denna insats kan vi utveckla ett fortsatt samarbete för att öka intresset för branschens historia bland både företag och entusiaster i hela Norden. Det följande sammanträdet kommer att hållas i augusti i Finland. Mera om mötet i Oslo och dess beslut i tidningen. Den av SLHS förlagda boken ”Pula-ajan bussit 1945-56” erhöll den högsta utmärkelsen inom branschen genom att bli tilldelad Mobilia priset för trafikhistoriska publikationer. Sporrad av priset kommer föreningen att under våren låta trycka en ny utarbetad utgåva av den tidigare redan slutsålda boken. Upplagan kommer inte heller nu att vara stor, så det lönar sig att inskaffa verket i tid. Vi kommer inom en snar framtid också att publicera Voitto Tähtivuoris busshistoriska minnen från Helsingforstrakten, såsom även Ilmo Hakala-Rahkos historiska forskningar om busstrafiken i Lammi trakten. Vi önskar alla våra medlemmar och sympatisörer en god påbörjad vår. Jari Kurkinen, ordförande KOSSILAN LIIKENNE OY 1960-88 Så som de flesta av de under 1920-30 talen grundade bussföretagen var också Johan Kossila (1884-1953) tvungen att efter kriget bygga upp sin verksamhet så gott som helt på nytt. Kossila klarade sig ur kristiden och bolaget hade under 1950-talet vuxit till samma storlek som före kriget. Bolaget verkade då inom lokal- och närtrafiken. 1937 trafikerade man med ca 10 bussar och inköpet av Puhakkas 6 bussar med trafik söderut från Kouvola fordrade noggrann planering av trafiken. Direktör Esko Kossila (1914-79) började sköta om den med Onni Vilkas konkurrensutsatta trafiken söderut. Kossilas bolag hade före kriget trafikerat norroch österut men sökte ytterligare tillväxtmöjligheter. Trafikfältet norrut växte då Kossila 1962 inköpte Pohjois-Kymenlaakson Linja Oy. I köpet fick man livskraftiga rutter till Lahtis och Kausala, vilka sammanslogs med turer till Fredrikshamn. Turer från Heinola sammanslogs med turer till Kotka. Av Johan Kossilas söner var Esko Kossila verkställande direktör 1953-79 medan Sakari Kossila (1919-95) innehade trafikdirektörsposten fram till 1989. År 1980 utsågs Esko Kossilas son Seppo till verkställande direktör medan Eskos andra son Juhani svarade för Kossila bolagets verkstäder. Kossilas verksamhet växte till sig under 1960-talet och förblev på den nivån under så gott som hela 1970-talet. Under 1980-talet minskade sedan trafiken nästan i samma omfattning som tillväxten hade varit under 1960-talet. Under perioden 1959-71 var tillväxten 56 % medan minskningen 1979-88 var 32 %. Tillväxten på 1960-talet var i det norra trafikdistriktet tre gånger större än tillväxten i de södra och östra distrikten. Minskningen på 1980-talet skedde främst i de norra trafikregionerna. Antalet förare hos bolaget hade under perioden 1955-60 vuxit från 39 till 60 och antalet konduktörer från 28 till 50, bussarnas antal var 38. De ökade antalet bussar försedda med platser för stående passagerare skvallrade om att lokaltrafiken ökade mest. Man måste köra trafik i två skiften. Bolagets sista buss med bensinmotor, en Volvo B 513FE av bulldogstyp från 1949 utrangerades 1962. Kossila investerade kontinuerligt i allt mera funktionsenliga fordon och faciliteter. Under den mest hektiska tiden på 1960-70 -talen var det konduktörerna som räddade verksamheten, då inte mera förarnas arbetstid räckte till att både köra och ta betalt. Då lönsamheten minskade måste man anpassa sig till nya arbetsmetoder och inköp av begagnade bussar. På detta sätt kunde man uppehålla en smidig trafik och ändå få en viss lönsamhet i verksamheten. Kossila höll sig i lokal- och linjetrafiken sig till välprövade koncept med nos- eller torpedbyggda Volvo och Sisu bussar. De ökade passagerarmängderna ledde till att man gick in för bulldogsbussar med större passagerarkapacitet. Man inväntade länge med att gå över till dieseldrift med tyngre bussar, kanske på grund av dåliga och mjuka vägar. Bolaget var inte heller bland de första för att gå in för snabbturer. Inte prövade man heller tex. på den tiden för problem kända mittmotorbussar, utan man inväntade erfarenheter från konkurrenter, som gick i spetsen med ny teknik. Först då lösningarna visade sig fungera vågade sig Kossila på sådana. Bolaget anskaffade i allmänhet Volvo chassier, som man karosserade hos Kutter, fastän man också anskaffade några tiotal begagnade bussar med Wiima karosser. Enligt Tauno Hyytiä hade Kossila bolaget 1984 53 bussar, personalens antal var 127, varav 94 chaufförer och 5 konduktörer för snabbturslinjerna. Konduktörerna avskaffades 1984. Under verksamhetsåret trafikerade man 4,6 miljoner km och transporterade 2,8 miljoner passagerare. Passagerarantalet var av samma storleksordning som på 1950-talet då bussarnas antal hade varit kring 20 och totala körsträckan betydligt lägre. År 1957 var körsträckan 2,5 miljoner km med ett passagerarantal på 3,3 miljoner. Som störst var trafiken i medlet av 1960-talet med 4,5 miljoner km och ett passagerarantal på 4,5 miljoner. Körsträckor och passagerarantal följde varandra i flera decennier men på 1980-talet minskade passagerarantalet med en tredje del medan turparstätheten drogs ned i samma takt. En allt större del av Kossilas trafik riktade sig in på snabbturer och beställningskörningar. Den förändrade trafikfördelningen ledde till längre körsträckor medan passagerarantalet minskade från 4,5 miljoner (1964) till 2,8 miljoner (1984). Det blev allt svårare att uppehålla en lönande trafikverksamhet. Av Kossilas omsättning 1985 på 16 miljoner mark stod reguljärturerna för ca 80 %, fördelat ca 50/50% på lokal- respektive fjärrtrafik. Beställningstrafiken stod för 9 % och skolturerna för 7 % av omsättningen. Redan sedan 1950-talet hade man börjat inrikta sig också på beställningstrafik. I början av 1960-talet hade Kossila ännu kvar sex nosbyggda bussar från 1950-talet. Förutom dessa, utrangerades under perioden 1959-63 ytterligare 12 bulldogsbussar med en ålder på ca 10-11 år. Under 1960-talet anskaffades totalt 54 bussar, varav 38 var nya, 8 begagnade och 8-12 kom genom bolagsköp. På 1960-talet gick Kossila över till Volvo mittmotorkonceptet – inte bland de första bolagen fastän någon enstaka Volvo B655 hade anskaffats redan år 1962. På 1970-talet anskaffades 46 bussar och 43 utrangerades. År 1975 hade man 55 bussar i trafik. På 1970-talet började man behålla bussarna allt längre tid. På 1970-talet började Kossila samarbeta med Pekolan Liikenne Oy på fjärrturslinjen mellan Tavastehus och Fredrikshamn och med Itä-Hämeen Liikenne Oy på rutten Kotka-Jyväskylä. År 1975 hade man 55 bussar och en personal på 170 personer, varav förare 103 och då endast 28 konduktörer kvar. Det minskade passagerarantalet kom först att leda till en nedskärning av antalet konduktörer. Som följande sparmål utsattes anskaffningarna av nya bussar. Enligt bussidata.fi och Jorma Rajasalo anskaffade Kossila på 1970-talet 46 st bussar, 27 nya och 19 begagnade, alla Volvo, med ett enda undantag - en liten Mercedes-Benz. Alla 10 st bussar som anskaffade på 1980-talet, var av modell Volvo B10M försedda med mittmotor, nio av dem beställdes med Kutter turistkarosser. Bussparkens medelålder, bestående av Volvo med mittmotor eller frambyggda, växte på 1980talet till 10 år jämfört 1970-talet på 7,5 år och 1960-talets medelålder på 5,5 år. Begagnade bussar anskaffades på 1960-talet 8 st, på 1970-talet 19 st och 1980-talet 25 st. Då det totala antalet bussar hela tiden höll sig kring 50, kan man konstatera att andelen av begagnade bussar tredubblades under jämförelseperioden. Kossilas bolag använde i huvudsak Volvo bussar. Av de efter kriget anskaffade 187 bussarna var 147 st Volvo dvs. ca 80 %, Sisu 19 st (10 %). Oy Kutter Ab (tidigare Oy Autokorirakenne Ab) var i allmänhet karossleverantör för Kossila, med totalt ca 81-82 karosser. Fram till 1956 var 14-15 st av nyförvärven försedda med Akro kaross. Efter det att produktnamnet för Autokorirakenne byttes till Kutter anskaffades 1956-60 ca 10 Kutter karosser och under perioden 1960-88 ytterligare ca 57 Kutter karosser. 14-15 Akro och 58 Kutter karosser byggdes på nya chassier; som begagnade anskaffades 1-2 Akro och 7 Kutter karosser. Under perioden 1959-88 anskaffades 56 bussar med Wiima kaross, fram till 1965 20 st på nya chassier och efter det anskaffades ytterligare 36 bussar begagnade med Wiima karosser. 10 st Lahti karosser anskaffades 1964-88, varav på nya chassier 3 st (1971, 1980 och 1988), 7 st anskaffades begagnade under perioden 1981-88. Övriga anskaffningar var 8 st med Kiitokori och 4 st med Boxer karosser. Kossilan Liikenne Oy firade sitt 65 års jubileum år 1985 med en personal på 151 personer och en busspark på 51 fordon. Följande år såldes bolaget till Savonlinjakoncernen från St. Michel, vars busstrafik i en snabb takt hade vuxit i de norra delarna av Kymmenedalen. DE NORDISKA BUSSHISTORISKA FÖRENINGARNAS KONFERENS I OSLO Den första konferensen för de nordiska busshistoriska föreningarna hölls under veckoslutet 18.– 19.2.2012 i Norge. Konferensen inleddes med att bekanta sig med värdsällskapets trivsamma utrymmen nära Oslo. Konferensen fortsatte sedan i Quality Hotell 33’s utrymmen i Oslo under lördagseftermiddagen – kvällen och söndagsförmiddagen. I konferensen deltog norska Rutebilhistorisk Førening (RHF), Svenska Omnibusförening (SvOf), danska Bushistorisk Selskab och Busshistoriska Sällskapet i Finland (SLHS). Deltagare: Norge: Svein Emil Stueland (föreningens och konferensens ordförande), Sveinung Berild, Kåre Karlsen, Liv Mari Kjerstad, Geirmund Revheim, Bjørn Falck Russenes och Ola A. Rangsæter Sverige: Christian Ljunggren Danmark: Lars Ersgaard (föreningens ordförande) och Svenn Erik Nielsen Finland: Jari Kurkinen (föreningens ordförande), Merja Kurkinen och Per I. Sundell Mötesbeslut: Internationell busshistorisk takorganisation • Man beslöt att grunda en internationell busshistorisk takorganisation, som representerar fyra nationella organisationer. • Takorganisationens officiella språk är engelska. • Takorganisationens namn fastställs i augusti 2012. • Information om takorganisationens verksamhet skickas till Island, till såväl företagare som entusiaster. På detta sätt försöker man hjälpa isländarna att grunda en egen nationell busshistorisk organisation. • Även ledande busshistoriska organisationer från de Baltiska staterna och Rysslands St. Petersburgsregion kommer senare att ha en möjlighet att ansluta sig till organisationen. • Samarbetsförhandlingar kommer också att hållas med motsvarande trafikhistoriska föreningar. • Takorganisationen kommer att hålla 1-2 sammankomster per år. Följande möte hålls i Tammerfors den 17.– 18.8.2012. • I mötet deltar 1–2 personer från varje förening (Norge 2, Sverige 1, Danmark 1, Finland 2). • Man kommer att utreda möjligheter att anordna gemensamma sammankomster, utställningar och kavalkader. Föreningarnas tidningar och hemsidor • Tidningarnas redaktörer börjar samarbeta genom att utbyta information. De glesbefolkade Norska Finnmarks, Sveriges Norrbotten och Finlands Lapplands områdens information förbättras genom att informera om alla i regionen anordnade fordonshistoriska evenemang på alla föreningars hemsidor. • De nordiska föreningarna presenterar i sina tidningar under 2012 ett uppslag om de övriga nordiska föreningarna. • Uppgifter om de övriga nordiska organisationerna läggs ut på alla de nordiska föreningarnas hemsidor. • Föreningarna skickar sina tidningar till ledarna inom de nordiska föreningarna. • Föreningarna publicerar den nordiska takorganisationens mötesbeslut i sina tidningar och på sina hemsidor. • Så vitt möjligt kommer översättningar av artiklar i de övriga föreningarnas tidningar att översättas. • Reservdelar till bussar kommer att kostnadsfritt kunna sökas efter i de övriga ländernas tidningar och på hemsidor. • Personers namn som är ansvariga för reservdelar kommer att utläggas på hemsidorna. Gemensamma medlemsförmåner • Gemensamma nordiska medlemsförmåner kan ansökas hos internationellt verksamma företag, t.ex. oljebolag, reservdels- och verktygsaffärer, besiktningsstationer, hotell-och restaurangkedjor, rederier och biluthyrningsföretag. Medlemsförmåner kan också förhandlas med internationellt verksamma bussbolag. Finansiering av verksamheten • För takorganisationens utgifter försöker man finna en samnordisk finansiär eller andra finansieringskällor. • Före nästa möte kommer man att sammanställa ett projektutkast, för att med det kunna ansöka om vidare finansiering. Referat av artiklarna på svenska publicerade i Hetku är översatta av Tom Rönnberg. •
© Copyright 2024