DEBATT Ännu en läsare har reagerat på Gustaf Skars krönika i Svenskläraren nr 4/2010. av Elisabet Wilhelmsson Klipp ut, klistra in eller Den nödvändiga reflektionen googla det och träffarna blir 651 000! Ordet är ”reflektion”. Modeord eller inte; vi möter det i styrdokument, i uppgifter och instruktioner, i utbildning och arbetsliv. Kravet på reflektion är givet. Ämnesbeskrivningen i svenska slår fast: ”Genom språket bildas kunskap och genom språket görs kunskapen synlig och hanterbar. Förmågan att reflektera över, förstå, värdera och ta ställning till företeelser i omvärlden växer.” Sambandet mellan att tänka, tolka och förstå tycks klart: utan reflektion ingen varaktig kunskap. Utan reflektion inget livslångt lärande. Utan reflektion inga höga betyg. Undervisa i reflektion Det är inte säkert att man har redskap för reflektion när man lämnar gymnasiet; inte ens med många MVG. Säkert är att problemen växer för många studenter när saken kommer på fråga! Man vet inte hur man ska göra. ”Ska jag säga vad jag själv tycker där?” Konsten att reflektera förutsätts men efter 10 års verksamhet har Studie- och språkverkstäder vid landets högskolor och universitet en tydlig bild av hur verkligheten ser ut när det gäller att läsa, förstå och skriva akademisk text. För många studenter är kurslitteraturen en ogenom- 22 tränglig djungel och deras lästeknik räcker inte till. I skriftliga uppgifter håller de sig nära kursbokens formulering. Klipp ut, klistra in! Urklippt ur sitt sammanhang kan den klokaste utsaga raskt förvandlas till halvsanning och lögn och kopiering ligger långt från förståelse och reflektion. Många studenter menar att de borde fått skriva mer i skolan. (Den skrivande studenten. Rapport från Växjö universitet nr 15 2005.) ” På vilka lektioner och i vilka ämnen övar man sig i den konsten? ”Studenter saknar metoder för reflektion och det är skälet till att så lite tillförs deras material utom egna värderingar”, menar Peter Emsheimer i Den svårfångade reflektionen (Studentlitteratur 2005). Med exempel från dansens, bildens och dramatiserandets värld belyser han och medförfattarna Hasse Hansson och Thomas Koppfeldt var och hur reflekterandet äger rum. Deras olika hemvister (Lärarhögskola, Konstfack, Dramatiska Institutet) blir en inspirerande plattform där perspektiv, analys, tolkningar och metoder möts. För det händer nå- got när uttrycksformer möter varandra! Ur mötet med det annorlunda – det främmande – ligger fröet till nyskapande. ”Det medvetna sökandet efter skillnader ökar förmågan att se och betrakta de gemensamma dragen”. Kontrast, fantasi, inlevelseförmåga och metaforiskt språk intar honnörsplatserna i texterna. Som svensklärare känner jag igen och instämmer, som religionslärare utmanas jag. Fundera eller reflektera Förstår eleverna skillnaden mellan att fundera och att reflektera? Hur ser mina uppgifter ut som syftar till att inte bara beskriva olika sidor av verkligheten utan verkligen se ur andra perspektiv? Hur undviker man att ”bearbetningen” bara blir ett planlöst ”associerande”? Eller bara en upptakt till allmän diskussion? I reflekterandet ligger eftertanke, ett systematiskt fogande av då och nu; av tidigare erfarenheter och kunskaper. Det innebär att gå i dialog med stoffet. Att inte alltför snabbt komma fram till en lösning SvL 2/2011 utan att ge tid och utrymme för att lägga ett slags pussel. Det måste få ta tid. På vilka lektioner och i vilka ämnen övar man sig i den konsten? Svenskämnet är en naturlig scen för reflektion. Att låna andras perspektiv, fantisera och byta roller är självklara arbetsredskap i litteraturanalyser och essäskrivande. Litteraturläsning inbjuder till ständigt nya omläsningar och tolkningar, parallella sanningar och komplexa mönster. Språket är ett uppmärksamt öga. Men arbetsredskapen lämpar sig i fler ämnen än svenska! ”Mycket tyder på att framgångsrikt lärande är nära knutet till eget skrivande och att skrivande ofta är den bästa vägen till kunskap och förståelse i alla ämnen” menade Lars Brink i Lärarutbildningens ämnesdidaktik (Schüllerqvist / Nilsson 2000). Skrivande som inlärning Som lärarstudent vid högskolan i Gävle på 1990-talet erbjöds man praktisk tillämpning av ett kreativt skrivande och försågs redan i början av sin utbildning med ett reflektionsredskap oavsett vilken ämnesinriktning man valt. I vilken utsträckning tillämpar man detta i sin undervisning idag? Skriver man också i religion, i historia, i samhällskunskap, i biologi och fysik? Och används skrivandet som en inlärningsmetod och inte enbart för att kontrollera elevernas kunskaper? Man tänker annorlunda när man skriver. Många outtalade tankar blir tydliga och dessutom åtkomSvL 2/2011 liga för reflektion om de skrivs. Att skriva mitt i lärprocessen skärper tanken, avslöjar det jag inte förstår eller logiskt får ihop. Och i likhet med det reflekterande arbetet har skrivandet drag av upptäcktsfärd och nya insikter. I Skriva – en väg till reflektion kopplar Maria Hammarén samman de båda begreppen. I båda fallen handlar det om att överraskande se nya sammanhang, ett mönster av pusselbitar. I båda fallen handlar det om yttre och inre dialog, om fördjupad förståelse och ett kunskapsbyggande. Tankarna utvecklas ytterligare i Ledtråd i förvandling, ursprungligen en doktorsavhandling vid Kungliga Tekniska högskolan 1999). Här möts teknik och humaniora i utvecklandet av en arbetsmetod för ”erfarenhetsöverföring med betoning på arbetet i språket”. Det är idéer som också översätts i andra yrkes- och utbildningssammanhang. Idag erbjuds exempelvis jurist- och läkarstudenter tillvalskurser i skönlitteratur, och i många vårdutbildningar skriver man kreativt, i grupp och i reflekterandets tjänst. Att finna samband Förmåga att tänka egna tankar, vidga sin föreställningsförmåga och våga hitta ”förankringspunkter utanför sig själv” (Hammarén) är en tillgång i en snuttifierad tillvaro, högljutt formulerad av mediavärlden. Då blir behovet stort att själv formulera sin verklighet så som man förstår den. Reflektion handlar om samband, om likheter Läs mer Peter Emsheimer/ Hasse Hansson/Thomas Koppfeldt: Den svårfångade reflektionen, 2005. Maria Hammarén: Skriva – en metod för reflektion, 1995. Maria Hammarén: Ledtråd i förvandling. Om att skapa en reflekterande praxis, 2008. Olga Dysthe: Det flerstämmiga klassrummet, 1995. och skillnader, om att foga samman och forma erfarenhet. Reflektion handlar om ett möte mellan inre och yttre impulser. I den skärningspunkten uppstår ny kunskap, ny insikt. För detta krävs tålamod och arbete. Det räcker inte att veta att det är viktigt – man måste få veta hur man gör och sedan öva! Korta texter kan skrivas på lektionstid; som ett avbrott i diskussionen, för att jämföra, definiera och tolka begrepp som hänsyn, utveckling, demokrati, samarbete. Texterna kan läsas upp i responsgruppen för att få de andras synpunkter och reaktioner. I samtalandet och skrivandet får man distans till det egna och förutsättningar att utveckla en kritisk kompetens. Elever som lärt sig reflektera hotas inte i lika hög grad av skenbart entydiga budskap. De undviker enögdhet eftersom de tränat sitt språk, sin fantasi och sin förmåga att se saken-från-ett-annat-håll. Oförmåga att tänka sig in i en annan persons situation eller villkor tas ofta i anspråk av destruktiva krafter. Får man tro Amos Oz utgör inlevelseförmågan ett effektivt bo- 23 PLOCKET temedel mot fundamentalism. Så må den förekomma i ekonomiska, historiska, religiösa eller politiska sammanhang. Vidgar man perspektivet blir det en demokratifråga, som startar i klassrummet . ”Skrivandet ger alla en chans och samspelet mellan skrivande och talande skapar en större medvetenhet än vad enbart samtal gör”, menar Olga Dysthe. Att kopiera åsikter, tankar och texter utan att självreflektionen funnits med handlar inte bara om att plagiera; det handlar också om tanke- och förhållningssätt som leder till handlingar. Kopiera, Klipp ut och Klistra in är en utmärkt sorteringsteknik, en struktureringshjälp. Men bara det. Med nya kursplaner och betygskriterier i sikte finns all anledning att aktualisera det mångtydiga begreppet r-e-f-le-k-t-i-o-n. Elever måste få skriva mycket i skolan! I många ämnen! Inte bara för att bli bedömda och förberedda för högre studier utan också som ett stöd i sitt tänkande. Elisabet Wilhelmsson är adjunkt och språkpedagog vid Lunds universitet. Författare till Studiepraktikan. Om att läsa och skriva i högre utbildningar. Skriver med AT-läkare i kursen ”Roll, identitet och reflektion” i Region Skåne. Ledamot av Svensklärarföreningens styrelse. 24 SvL 2/2011