Wåra Rötter Tjust Släktforskarförening Nummer 1 • 2012 • Årgång 26 Inbjudan till Årsmöte 2012 sid 2 Böckerna berättar om människor och hus sid 11 ”Ett annat krig i en nära framtid är utsikten...” sid 6 Tjust Släktforskarförening Inbjudan till Årsmöte 14 mars kl. 18:45 Plats: Utkiken Stadsbiblioteket, Västervik Tid: kl. 18:45 Föreningen bjuder på kaffe Lotterier Sedvanliga årsmötesförhandlingar Ordförande: Hans Wiberg tel: 0490 - 214 28 e-post: [email protected] Föredrag av Olof Nimhed från Västerviks museum Sekreterare: Valdy Svensson Tel. 0490 - 188 18 e-post: [email protected] Nya medlemmar Kassör: Yvonne Andersson-Gullberg Tel. 0490 - 202 36 e-post: [email protected] Föreningens adress: Tjust Släktforskarförening c/o Stadsbiblioteket Box 342 593 24 Västervik Elisabeth Linder Brunnsgatan 21 B 593 30 Västervik Ingegerd Pettersson Kristinebergsgatan 2 G 593 35 Västervik Ann-Charlotte Jacobsson Rutsbergsgatan 11 593 38 Västervik Eva & Hans Brandin Hunsala 5 594 91 Gamleby Birgitta Ripa Helgonavägen 23 241 36 Eslöv Gerd Andersson Hästerums Gård 594 94 Gamleby Pia Johansson Gällerstorp Kullen 594 94 Gamleby Awa Lundberg Norrhult Betania 590 90 Ankarsrum Postgiro: 494 76 67 - 4 Föreningens org. nr: 833600 - 7128 Medlemsavgift 150 kr./år Familjemedlem 50 kr./år Internetadress: www.tjustanor.com Redaktörer för Wåra Rötter: Hans Wilensjö Kristinebergsgatan 2 T 593 35 Västervik Tel. 0490 - 321 46 e-post: [email protected] Eva Johansson Helgerum Berggård 590 93 Gunnebo Tel. 0490 - 138 19 e-post: [email protected] Reine Andersson Jurastigen 32 A 593 43 Västervik Tor Wiklund Kolsebro Ekdalen 597 97 Åtvidaberg Tel. 0120 - 202 59 e-post: [email protected] Wåra Rötter nr 2 – 2012 kommer i juni Nya tidskrifter har kommit under vintern och finns i forskarrummet Material senast 15 maj 2012 Omslagsbild: En stolt Carl Aspelund ombord på sin splitter nya fiskebåt 1949. Upplaga: 600 exemplar Utgivning: 4 gånger per år Tryck: Östkustens Tryckeri AB, Västervik 2 Wåra Rötter 1/2012 INNEHÅLL I DET HÄR NUMRET Sid. 2-3 Sid. 4-5 Sid. 6-9 Sid. 10 Sid. 11 Sid. 12 Inbjudan till ”Årsmöte 2012”. Nya medlemmar. Månadsmöten. Födda, vigda och döda finns i kyrkböckerna. ”Ett annat krig i en nära framtid är utsikten...”. Böckerna berättar om människor och hus. Nyheter i Arkiv Digital och Svar på årets första medlemsmöte. Vårens program. Massor av bilder på länsmuseet. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera innehållet. Citat ur Wåra Rötter får göras om källan anges. För återgivande av signerade artiklar samt illustrationer krävs tillstånd av författaren/illustratören/fotografen. Författarna är själva ansvariga för innehållet i artiklarna. Redaktionen ansvarar inte för insänt material. 220 år med Indelningsverket Medlemsmöte på Utkiken, Stadsbiblioteket 16 november 2011 Text & foto: Hans Wilensjö Sekreterare Valdy Svensson hälsade 40-talet medlemmar välkomna som kommit till mötet för att senare lyssna på Lars Oswalds kåseri kring hur ett beväringsmöte på Hultsfreds slätt kunde gå till för cirka 250 år sedan. Valdy Svensson meddelade att en ny hemsida för Tjust släktforskarförening sett dagens ljus. Vidare redogjorde hon för vårens månadsmöten och föredragarshållare. Utbildningsveckan i Gamleby blir vecka 31. Det beslutades om medlemsavgiften för år 2012. Det blev styrelsens förslag om oförändrad årsavgift, 150 kr för enskild medlem och + 50 kr för familjemedlem = 200 kr. Sedan fick Lars Oswald ordet. Det stora och blodiga slaget vid Lund stod 1676. Det hade gått dåligt för det svenska kavalleriet under kung Karl XI, som retirerat in i de småländska skogarna. Om hur det gick till när det svenska indelningsverket startade och dess historia berättade Lars Oswald på medlemsmötet den 15 november. I skogarna i södra Småland samlade kungen ihop resterna av sin armé och han insåg då att hans krigare, från vanliga beväringar till officerare, hade mycket dåliga kläder, nästan ingen disciplin samt vapen som inte ens fungerade. Kungen och hans officerare kom då fram till att en bättre organisation var nödvändig, samt att det inte gick att lita på inhysta beväringar som skulle ha alldeles för mycket lön för att kriga. Ett beslut togs inför 1682 års riksdag att bilda ett rikstäckande indelningsverk. Förra föreläsningen som Lars Oswald höll handlade om indelta soldater. Se vidare nr 2 av Wåra Rötter 2011. Denna gång talade han om vad livgrenadjärer gjorde under fredstid och hur en övning kunde gå till på Hultsfreds slätt. Vi föl- jer en soldat från Hannäs socken under sin vandring till Hultsfred, veckan under övningen och hemgången åter till sitt soldattorp. Från predikstolen i kyrkan meddelade prästen att årets övning skulle inträffa 10 juli 1832. Från hemorten till Hultsfred tog det sju dagars vandring för soldaterna från våra trakter. Direkt efter predikan i kyrkan den 3 juli började vandringen till de olika samlingspunkterna och ju närmare Hultsfred, ju mera soldater blev det i följet. Sista natten skedde övernattningen i närheten av Vena och säkert var många soldater redan då lite trötta och som regel hade mycket intagits i flytande form. I Vena möttes soldaterna av en ridande kurir, och på signal i närheten av övningsplatsen och av det högsta befälet inne på Hultsfreds slätts fick till slut soldaterna gå in på övningsfältet och där slå upp sitt läger. Under veckan skulle soldaterna göra övningar och samtidigt genomgå viss läkarkontroll, vilket bokfördes i generalmönsterrullorna. De fick också utbildning av olika slag såsom sjukvård, sömnad och skomakeri med flera ämnen. Valdy Svensson överlämnade blommor till Lars Oswald för en intressant soldatvandring från Hannäs till Hultfreds slätt. Så här kunde ett dagsprogram se ut under beväringsveckan: • Revelj kl 04:00 som slogs av trumslagare. • Nästa trumvirvel slogs kl 04:45, vilket var signalen till att vara redo för uppställning på slätten kl 05:00. • Korum. • Exercis. • Frukost kl 07:00. • Övningar till middag kl 12:00. • Eftermiddagen inleddes med övningar och exercis fram till kl 18:00 då man ställde upp i kompanierna för korum. • Därefter kvällsmål. • Varje dag kl 08:00 var det sjukvisitation . När så veckan i Hultsfred var över så var det lika lång marsch hem igen. Lars Oswald avtackades med blommor av Sekreteraren Valdy Svensson. Lotterier och kaffe fick avsluta mötet. Årets sista månadsmöte på Utkiken, Stadsbiblioteket 14 december 2011 Text & foto: Hans Wilensjö Ordförande Hans Wiberg hälsade cirka 35 medlemmar välkomna till årets sista möte. Han kunde meddela att vårens program är klart och även Gamlebyveckans program är helt klart. Därefter spelade och sjöng Roger Mörk för oss både kända och okända sånger och underhöll med trevligt prat mellan sina sånger. Föreningen bjöd sedan på luciakaffe medan ett lotteri fördelades. Roger Mörk avslutade mötet med några väl kända julsånger med allsång, därefter överlämnade ordföranden blommor till Roger Mörk och hälsade alla en God Jul och Gott Nytt År. Wåra Rötter 1/2012 3 Födda, vigda och döda finns i kyrkböckerna Text: Eva Johansson För oss släktforskare är kyrkböckerna den allra viktigaste källan till kunskap om dem som levt före oss. I Sverige är vi gynnade tack vare att det finns kyrkböcker ända ner till 1600-talet. Det är födelse-, vigsel- och begravningsböckerna som är de äldsta kyrkböckerna. De allra äldsta är en dödbok för Uppsala Helga Trefaldighets församling från 1608 och en vigselbok från 1609, förd i S:t Nikolai församling i Stockholm (Storkyrkoförsamlingen). Vigselboken från 1609 finns att se hos Arkiv Digital och Svar. Här kan vi läsa om Johan Ericsson och Kierstin Margareta Jonasdotter (om jag tolkat den gamla handskriften rätt) som gifte sig den 8 oktober 1609. I flera stift började man under 1600-talet att föra kyrkböcker. Men det var ofta beroende av prästens nit och intresse. All denna bokföring skedde genom en kladdanteckning på löst papper eller i anteckningsbok vid förrättningen, ofta förd av klockaren, och sedan införing i bok, inte sällan vid årets slut. Säkert hände det ibland att det blev fel vid överföringen från kladd till bok. Risk fanns också att någon glömdes bort. Födelse- och dopböcker I dopboken antecknades barnets, föräldrarnas och dopvittnens namn. Faderns namn skulle alltid antecknas när föräldrarna var gifta, men det var inte alltid moderns namn antecknades. I vissa församlingar noterades bara dopdagen, inte födelsedagen, särskilt i äldre tider. Oftast står det också var föräldrarna bodde. Som släktforskare kan det därför vara bra att börja leta i födelseboken om man har namn och födelsedatum. Barn skulle döpas inom åtta dygn efter födseln, enligt kyrkolagen från 1686, men ofta tog det längre tid för föräldrar som bodde långt från kyrkan och barn hann ibland dö innan de var döpta. 1846 förlängdes tiden till sex veckor. Anteckning i födelse- och dopbok skulle göras genast efter dopet. På 1800-talet växte frikyrkorörelserna och dess medlemmar döpte ofta inte sina barn. Då hände det att prästen inte heller förde fullständiga anteckningar. Att så skulle ske kom i en förordning 1887. Födelsen skulle noteras, oavsett om det blev dop eller inte. 1896 började man erkänna lekmannadop, de skulle antecknas i kyrkans födelse- och dopbok. Födelse- och dopbok för Odensvi församling 1898. Den 10 januari föds årets första barn, Anna Albertina, dotter till smeden i Sandstorp Karl Albert Fabian Karlsson och hans hustru Hulda Anna Sofia Andersdotter. Vi ser när de är födda, vilken sida i församlingsboken de finns på, när barnet döpts och vilka som är faddrar. Från Riksarkivet/ Svar: Odensvi kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/VALA/00288/C/11 (1895-1933) 4 Wåra Rötter 1/2012 Ända fram till 1915 angavs barnet som oäkta om föräldrarna inte var gifta, och då finns som regel inte faderns namn med. 1894 bestämdes att faderns namn bara fick antecknas om han själv erkänt sig vara far. Från 1775 ville Tabellverket veta hur gamla mödrarna var och då började prästerna anteckna detta. Från 1888 var det moderns födelsedatum som gällde, för att det inte skulle bli fel. Lysnings- och vigselböcker Innan man fick gifta sig skulle möjligheten till giftermål prövas genom lysningen. Det skedde i kvinnans hemförsamling tre söndagar i rad, då prästen vid gudstjänsten informerade om det kommande äktenskapet. Lysnings- och vigseldatum antecknades i kyrkboken. Ibland kunde det dröja en längre tid efter lysningen innan paret vigdes. Vigseln kunde ske i en annan församling än där lysningen skett. Då skulle prästen i lysningsförsamlingen skicka med en lysningsattest, och vigseln kunde antecknas även i vigselförsamlingen. Om mannen bodde i en annan församling var han tvungen att ha ett hinderslöshetsbevis från prästen i hemförsamlingen. Död- och begravningsbok för Loftahammars församling 1873. Första dödsfallet för året är den 14-åriga flickan Carolina från Väderskär. Hon dog den 10 januari och begravdes den 19. Föräldrarna heter Adolf Fredrik Edlund och Catharina Jaensdotter. Dödsorsaken noteras som nervfeber, det vill säga tyfus. Samma dag begravs den blott en månad gamla gossen Carl Alfred från Smågö, men i Västervik enligt prästens anteckning. Från Riksarkivet/Svar: Loftahammars kyrkoarkiv, Död- och begravningsbok, SE/VALA/00232/C/7 (1869-1883) Formuläret kallades ”bevis om ledighet till äktenskaps ingående”. 1915 ersattes dessa med äktenskapsbetyg. Skillnaden var att det nya gällde ett visst äktenskap och då krävdes också motpartens samtycke, medan det gamla gällde generellt för att få gifta sig. Enligt kyrkolagen skulle parternas föräldrars namn fram till 1860 antecknas i vigselboken men det skedde ganska sällan. Brudparets ålder skulle anges för att visa att man inte vigde minderåriga. Död- och begravningsböcker Här hittar du noteringar om dem som dött och när de begravts. Från början antecknades bara begravningsdagen, senare skrev man också in dödsdagen. 1894 blev det obligatoriskt. Från 1749 ville Tabellverket ha uppgift om dödsorsaker och då skulle prästen anteckna detta i dödboken, inte efter läkarintyg utan vad de anhöriga angav eller vad prästen själv såg. Från 1859 krävdes läkarintyg. Prästen skulle notera den avlidnes ålder men det kunde ofta bli fel när uppgiften kom muntligt från de anhöriga. Därför blev det snart vanligt att det kontrollerades av prästen som då kunde ange exakt ålder i år, månader och dagar. Enligt kyrkolagen skulle bara de som begravdes i vigd jord antecknas i dödoch begravningsboken. Det innebär att avrättade brottslingar och de som begick självmord inte finns med i kyrkböckerna. Detta ändrades så småningom. Först vid mitten av 1800-talet kom bestämmelser att den som dog skulle antecknas i hemförsamlingens dödbok, inte bara de som begravdes. Innan dess skedde sällan någon anteckning av den som dog borta, till exempel soldater i krig. 1850 kom en föreskrift om att den som dog i fängelse skulle noteras i hemförsamlingens dödbok. Källa: Gösta Lext: Studier i svensk folkbokföring 1600-1946, Göteborgs universitet 1984 Lysnings- och vigselbok för Hjorteds församling 1845. Årets första brudpar är Johan Fredrik Lindgren, smeddräng vid Ankarsrums bruk, och Inga Maria Åström, dotter till svarvaren Lars Åström och hans hustru Brita Lisa Persdotter. Brudgummen är 23 år och bruden bara 16 år. Lysningarna har skett den 12, 19 och 26 januari och paret vigdes den 2 mars. Nästa brudpar är desto äldre, 34 och 31 år gamla. Från Riksarkivet/ Svar: Hjorteds kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/VALA/00134/C/5 (1844-1860) Wåra Rötter 1/2012 5 ”Ett annat krig i en nära framtid är utsikten …” Text: Ragnar Asplund Min farbror Karl Asplund emigrerade som 21-åring till Amerika år 1913. Han kom slutligen att bosätta sig i södra Alaska och blev ansvarig för utveckling och underhåll av en konservfabrik, som förpackade stora mängder lax varje sommar. Karls hustru Anna tillhörde den aleutiska urbefolkningen. Den största delen av hennes familj hade dukat under när spanskan härjade våren 1919. Paret gifte sig våren 1923 och fick 12 barn, det sista föddes hösten 1939. Då hade Karl redan varit död några månader efter en tragisk olyckshändelse. Och hans hustru var plötsligt änka, 33 år gammal. Kontakterna med Karls föräldrar och syskon i Sverige hade varit sporadiska. Jag vet inte när man fick veta hemma i Sverige att Karl var död, men länge måste det ha dröjt och under ett par decennier visste man inte så mycket mera. Så jag undrade ofta som barn: Vad hände egentligen? Rubriken till denna artikel är ett citat ur ett brev som Karl skickade hem till föräldrarna 1934. Två årtionden i främmande land hade inte lämnat hans svenska språk opåverkat, men han var klarsynt och väl informerad om vad som hände i Europa. Åskmolnen tornade upp sig vid horisonten. Karl Aspelund med hustrun Anna och åtta barn. Barnen var friska och starka, ”riktiga vikingar”, berättade en stolt fader i brev hem till modern i Sverige. Året var 1934. Karl Aspelund hade således ansvarat för anläggningarna vid en konservfabrik, Libbyville Cannery, sedan 1923. På en avblåst, regnig havsstrand i Alaska. Fabriken hade sommartid ungefär 350 anställda, fiskare, fabriksarbetare, personal för mat- och bostadsförsörjning, diverse hantverkare. Samtliga tillresta från Seattle och San Fransisco, ”the lower 48”, som man kallar den del av Amerika som ligger nedanför gränsen till Kanada. Fiskesäsongen varade från senare hälften av juni till slutet av juli. Karl och hans familj var de enda som bodde i Libbyville Agdas gravsten på Nakneks gamla kyrkogård. Stenen är bara obetydligt högre än de örter och vilda blommor som lyckats överleva på den karga tundran. 6 Wåra Rötter 1/2012 året runt, med minst en mil till närmaste grannar. Där bodde de fram till 1934, då de kunde flytta in i ett nybyggt hus i Naknek, närmaste tätort (ca 600 invånare idag, betydligt färre då). Våren 1939, just när fiskesäsongen skulle förberedas, dog Karl, i sviterna efter en olyckshändelse. Hur blev det för dem som lämnats kvar, då familjefadern plötsligt inte längre fanns? Hustrun Anna var 33 år gammal och väntade sitt tolfte barn. Komplikationer, jag vet inte vilka, tillstötte. På sensommaren fick hon räddas med en liten, skallrig flygmaskin till sjukstugan i Dillingham, ungefär tio svenska mil rakt västerut. Hon överlevde förlossningen, men hon lär ha varit mycket sjuk. Precis samma resa till Dillingham, kanske till och med i samma flygplan, hade hennes make gjort några månader tidigare. Alla tidigare förlossningar hade hon kunnat klara med hjälp av självlärda kvinnor från byn, men inte den här gången. Senare på hösten blev lilla Agda sjuk. Hon var fem år gammal och uppkallad efter Karls äldre syster, en av de få av hans barn som fick tilltalsnamn efter släktingar i Sverige. Agda dog vintern 1940, sex år gammal. Man vet inte vad som hände. Det har gissats på leukemi. Agda sägs ha tynat bort. Hon fick sin viloplats tätt intill faderns på Nakneks gamla kyrkogård. Det var krig ute i världen. Det krig som Karl oroades för i ett brev hem till modern redan hösten 1934. Han hade med stigande oro lyssnat på nyheterna, som etervågorna bar till fiskeriets radiomast. Det hade mullrat ute i världen. Långt borta. Nu hade kriget kommit. Men det märktes knappt i Bristol Bay. Där hade livet alltid varit hårt. Ingenting i Naknek ändrades av kriget, men en familj hade förlorat sin försörjare och varje ny dag måste besegras. Sjuttio år senare satt jag och talade med en av Karls äldsta söner. När han berättade om denna fasansfulla vinter fick han svårt att tala, gråten ville tränga fram. Och efter självövervinnelse; det såg ut som om han tog sats över ett stup, sade han: ”You see, when dad died our family broke”; du förstår, när far dog gick vår familj sönder. Plötsligt hade allt ändrats. Det var ingen som kom hem från arbetet på kvällen. Barnen måste bli vuxna och det måste gå fort. Det fanns ingen tid för barndom. Modern Anna hade två systrar, som hade överlevat spanska sjukan när sex av hennes syskon och båda föräldrarna dukat under det fasansfulla året 1919. Nina var äldst, fem eller sex år äldre än Anna och gift med en företagsledare vid en av de andra konservindustrierna i området, Fred Kraun. Det fanns som mest drygt ett dussin sådana industrier i Bristol Bayregionen vid den tiden. De flesta hade invandrade européer, framför allt skandinaver, i ledningen. Paret Kraun hade det ganska gott ställt. Det var Fred och Nina Kraun som hade bekostat och stått för värdskapet, när Anna och Karl gifte sig i mars 1923. Det som lokalreportern Alyce E Andersen hade skrivit om som ”Det största evenemanget någonsin i Bristol Bay”. Tre eller fyra av barnen Aspelund kunde flytta över till paret Kraun. Den andra systern, Mary, var några år yngre än Anna och hade barn i samma ålder som Annas. Även Mary och maken Fred Zimin kunde ta hand om några av de mindre syskonen Aspelund undre några år. Två av de yngre systrarna blev adopterade av ett par arbetskamrater och nära vänner till fadern. De blev bosatta på den amerikanska västkusten och tappade kontakten med mor och syskon under en period i barndomen, men lyckades återfinna familjen som vuxna. Den yngste sonen, han som föddes efter faderns död hösten 1939, återfanns inte, och syskonen lyckades inte återknyta kontakten med honom. Efterforskningar har visat att en man med samma namn och ålder blev bosatt i Ka- nada och dog 2005. Inget mer är känt om honom. De äldsta barnen måste snabbt bli vuxna och ta ansvar för sin försörjning och utbildning. Carl var äldst, 14 år när hans far dog. Han hade arbetat i laxfisket på sommaren samma år som hans far dog och han lyckades sedan få arbete vid handelsflottan. Under andra världskriget var det en hel del handelsfartyg, som stod under den amerikanska marinens befäl. De gjorde militära transporter av gods och personal, men även helt vanliga frakter, ungefär som i fredstid. Carl hade lärt sig segla de små fiskebåtarna, och fick med tiden alltmer ansvarsfulla uppgifter. Marinen behövde befäl. Som fattig sjöman kunde man arbeta en period på ett fartyg, ett kvartal eller två och sedan gå en sjöbefälskurs. Därefter en ny period arbete och en ny sjöbefälskurs. Inom några år hade Carl på det sättet passerat den ena examen efter den andra, som styrman, navigatör och slutligen som examinerad sjökapten med diplom att sätta på väggen. Han hade blivit behörig att ”segla hur stora båtar som helst på hur stora hav som helst”, för att använda hans egna ord. Men då var kriget slut och plötsligt fanns ett överskott av sjöbefäl. De flesta av de snabbutbildade unga männen var plötsligt arbetslösa, utan att ens ha hunnit etablera sig i de yrken de utbildat sig för. Men Carl hade hunnit pröva på som fiskare innan sjöbefälsutbildningen började och dit kunde han återvända. Kroppskrafter hade han fått under somrarnas laxfiske och inkomsterna kunde vara mycket stora för den som orkade med det hårda slitet. I vilket väder som helst. Man fick inte välja. Två man i båten. Två dygn i sträck ute på havet. En dags vila. En god fångst kunde ge 1000 - 2000 laxar, som kunde väga 3 - 8 kilo, ofta mera. Men fisket var farligt, och varje säsong var det fiskare som drunknade, utmattade av vaka och slit, övermannade av ett upprört hav. Det sägs att arbetet blev säkrare när man bytte ut de gamla segelskutorna mot motorbåtar, men på 1940-talet arbetade de flesta fiskarna i Bristol Bay ännu under segel. För Carl väntade emellertid en stor överraskning. Sommaren 1948, då han nätt och jämnt hunnit etablera sig i laxfisket i Naknek, fick fiskeriets högste chef plötsligt en blindtarmsinflammation. Carl blev ombedd att gå in som vikarierande chef för säsongen. Han var 23 år gammal, och de fiskare och arbetare han ledde var oftast äldre, en del mer än dubbelt så gamla. Utnämningen väckte uppmärksamhet. Branschtidningen The Fisherman´s News, april 1999, ägnar stort utrymme åt Carls livsverk i artikeln ”A lifetime in the Maritime Industry.”; Ett liv i fiskeindustrin. Författaren frågar sig om Carl någonsin kunde tänka sig, när han som liten pojke stod och diskade i konservfabrikens stora kök, att han en dag, om inte alltför lång tid, skulle vara fabrikens högste chef. Och att han skulle avancera vidare till koncernens högsta befattning längs en vindlande väg. Det var nämligen vad som hände. Dit kom han. En fadersgestalt för många, sammanfattar en senare ledare i företaget. forts. sidan 8 Annas yngre syster Mary med maken Nick Zimin med sönerna Carvel och Lloyd. Nick Zimin härstammade från Ryssland och lär ha haft en period på Hawaii innan han kom till Alaska. Fred Kraun Sr med hustru Nina som var Annas äldre syster. Fred Kraun var född omkring 1884 i Ryssland enligt en del uppgifter, Estland enligt andra. Han hade kommit till Alaska i 20-årsåldern. Nina gifte sig med Fred Kraun i övre tonåren och bör då ha varit minst 15 år yngre än sin make. Hon skall redan då ha varit änka efter en norsk eller dansk fiskare, som förolyckats genom drunkning. Wåra Rötter 1/2012 7 --- 0 --Glädjen och lättnaden hade varit stor när Andra Världskriget tog slut 1945. Men Europa var slaget i spillror och även på övriga kontinenter hade stora offer krävts. Två atombomber hade fallit över Japan. Aldrig mera krig, sade man, och så ville man gärna tro. Men efter bara några få år märktes de första orosmolnen vid horisonten. Men den här gången såg det inte ut som det gjort förut när ofärd hotade. Detta nya, som först inte hade haft något namn, kom att kallas ”Det kalla kriget”. I USA blev de militära strategerna alltmer säkra på att man kunde befara ett militärt hot från Sovjetunionen. De båda supermakterna USA och Sovjet inledde en kapprustning och i USA blev man övertygade om att när ett militärt anfall kom skulle det komma in över Alaska; en svårförsvarad del av landet med endast två promille av USAs samlade befolkning, fördelad på en yta som var en sjättedel av hela landets. Hela inlandet kan sägas ha varit obebott; mil efter mil av arktisk ödslighet. Det kom beslut att ett antal flygbaser skulle anläggas i Alaska. Många miljarder dollar lokaliserades under några år till anläggningar, som skulle kunna möta invaderande fientliga stridskrafter. Och Carl såg sin chans. Han var gift men hade inga barn. Han hade en god arbetsledarutbildning och hade lärt sig en hel del annat under sina år i fisket och till sjöss. En stolt Carl Aspelund ombord på sin splitter nya fiskebåt 1949. Han ska snart fylla 25 år. En ny tid hade brutit in vid Bristol Bay med större och, framför allt, säkrare fiskebåtar. 8 Wåra Rötter 1/2012 Det hände att Carl var borta kvartalsvis i det inre av Alaska på anläggningsarbeten. Lönen var god och det fanns inget att köpa ute i ödemarken. Han kunde skicka hem det mesta av vad han tjänade och några syskon kunde flytta hem till honom. Så gick några år och syskonen blev vuxna; fick egna hem och yrken, familjer och barn. Carl kunde tyvärr inte få några egna barn, men ändå hade han haft en stor familj att ta ansvar för, nästan innan han själv var vuxen. Men även de hetsiga åren med anläggningsarbeten tog slut. Carl hade haft andra arbeten höst, vinter och vår under några år i ungdomen, men aldrig lämnat fisket helt. Fisket hade kommit att fylla hans liv. Han är en av de sista som fortfarande lever och kan berätta hur man en gång fiskade lax från små segelbåtar. Sjutton år gammal första gången. Hårt och farligt arbete. Carl kan se tillbaka på en total omvandling av fisket, säkerheten, effektiviteten, allt. Se tillbaka på mer än sex decennier, då livet helt förändrades vid Bristol Bay. Han var barn då han gjorde sina första arbetspass. Passade upp, torkade disk. Sista arbetsdagen gjorde han vid 71 års ålder, när hustrun blivit sjuk och behövde honom. --- 0 --Sensommaren 2010 satt jag sent en kväll och talade med Carl. Han bor numera i en stad i det inre av staten Wash- ington, på gränsen till Idaho. Inte så långt från Rose Lake, alla drömmars mål, dit hans far anlände en försommardag 1913. Det är ungefär medelhavsklimat där. Carl hade hunnit bli 86 år, fortfarande mycket kraftfull. Natten var varm men inte längre het. Och Carl mindes. Berättade om den tid då de första skandinaverna kom till Alaska. Hans far en bland dem. Hur han som liten pojke fick följa sin far ombord på stora fartyg, som kom till Bristol Bay inför sommarsäsongen. Kaptenerna brukade ta emot i sin hytt, språkade en stund. Berättade nyheter från Seattle och San Francisco och ännu längre bortifrån. Och hörde sig för om nyheter från Bristol Bay. Carl satt och lyssnade. Inte kunde han veta att allt detta skulle ta slut innan han hunnit fylla 15. Och vi kom att tala om de strävsamma, hastigt försvinnande åren på 1940- och 1950-talet. Då småsyskonen ännu var barn. I minnet var det en lycklig tid, och han sammanfattade: ”… I would have done it all over again …”; jag skulle ha gjort om det, alltihopa, om det hade behövts. En tid att minnas, att vända tillbaka till med glädje och tacksamhet. När man flyger över Alaska idag kan man se dem från fönstret, några av de övergivna flygbaserna. Ganska många faktiskt. En gång stod stridsberedda flygplan där, som kunde transportera stridsspetsar och förnödenheter. Två långa, Carl Aspelund i september 2010, 86 år gammal. En av de äldsta som kan berätta om den märkliga fiskeepoken vid Bristol Bay efter att helt eller delvis ha arbetat inom området i mer än 60 år. Senast sommaren 2010 besökte han sin hemby Naknek i Alaska. Men den tid är längesedan förbi då han själv kunde glida ut med sin fiskebåt i soluppgången, ut över Bristol Bay. vinkelräta startbanor, ett antal låga byggnader, kaserner och förråd, mil efter mil från annan bebyggelse. En gång hem för tiotusentals unga män. En väg leder dit men trafikeras sällan. Många av dessa flygbaser är i själva verkat övergivna. Står och förfaller. Blev överflödiga när Sovjetunionen föll samman och har avvecklats från 1990-talet och framåt. Historien hade åter vänt blad. Alaska låg åter långt utanför storpolitikens centrum. Men ännu idag är fisket vid Bristol Bay i södra Alaska bland de bästa i värl- den, även om det lär ha minskat något jämfört med rekordåren för hundra år sedan. Och där finns en liten men väsentlig del av Skandinaviens emigranthistoria. De som kom dit en gång kunde heta Peterson, Monsen, Berggren, Alander eller Aspelund. Unga män som ville komma längre bort än till Minnesotas svenskbygder. En del fångades av guldruschen i slutet av 1800-talet; många av dem dukade under. Men några blev bofasta i de olika små byarna vid Bristol Bay. Deras minne lever och de har många ättlingar som kan berätta hur det var en gång. Tidigare utgivningar om Karl Aspelund: ”Min farbror reste till Amerika”, Wåra Rötter nr 1 - 2011. ”Den vittbereste Carl Klein”, Wåra Rötter nr 2 - 2011. ”Det stora gästabudet” Wåra Rötter nr 3 - 2011 ”...ett enformigt och öde land...”, Wåra Rötter nr 4 - 2011 Går också att läsa på hemsidan: www.tjustanor.com under fliken medlemsinfo. Naknek från luften sensommaren 2010. Byn har ungefär 600 fasta invånare. En flygtur där liknar ingenting annat. Till höger i bild kan man ana en svag, rät linje uppåt höger. Något ovanför den, från bildens högra kant, utgår en rät linje svagt uppåt vänster. Det är den båda landningsbanorna på byns flygplats. Två smala, inte alltför jämna grusvägar skulle vi säga i Sverige. Det finns många flygcertifikat bland byborna och ungefär 15 privata flygplan. Bland annat ombesörjs dagliga skolskjutsar över Naknek River med flyg härifrån. Wåra Rötter 1/2012 9 Böckerna berättar om människor och hus Text: Eva Johansson I hembygdsböcker och personhistoriska böcker kan man hitta en hel del intressant, om man har tur. I förra numret av Wåra Rötter berättade vi om utgivningen av Västerviks borgarebok. Men det finns många fler intressanta böcker för släktforskaren. Två böcker med uppgifter för den som släktforskar om personer som bott i Västerviks stad i historisk tid är böckerna ”Västerviksstudenterna” från 1923 och ”Västerviks bebyggelsehistoria” från 1933. Hus och gårdar Boken om Västerviks bebyggelse kom ut till 500-årsjubileet och gavs ut av Nordiska Museet. Författare är Erik Andrén. Den finns i flera exemplar på biblioteket, bland annat tre på stadsbiblioteket. Den går också att få tag på hos antikvariat. Här berättas om en rad äldre fastigheter i Västerviks stad. Museet gjorde en inventering av 350 gårdar, fotograferade och gjorde planritningar. Boken inleds med ett kapitel om stadsplanen och en flygbild över centrum tagen 1927. Här kan vi läsa om i vilka kvarter som hantverkarna bodde och i vilka köpmännen bodde. Dessutom finns det flera kartor, bland annat en utvikningsbar karta från 1781. En hel del handlar om offentliga byggnader, till exempel rådhuset, gamla skolan och Cederflychtska fattighuset. Vi får ingående information om de offentliganställdas boställen, det vill säga prästgården, komministergården och den gamla rektorsgården i hörnet av Skolgatan och Östra Kyrkogatan. Handelsgårdarna avhandlas för sig och hantverkargårdarna för sig, liksom sjömansgårdar, båtsmansstugor och andra mindre gårdar. Vissa av dem som ägt gårdarna nämns men framför allt handlar det om husen och hur tomterna använts. Många av de gamla husen finns ju kvar än idag. Man utgår i boken från de gamla kvartersbeteckningarna, till exempel Norra kvarteret nummer 73, men nämner också gatan. Med hjälp av kartan från 1781 kan man hitta de enskilda gårdarna. Bok om studenterna 1864-1922 En annan bok, men tio år äldre, med förteckningar över personer i Västervik är Helge Åkermans ”Västerviksstudenterna”. Den är utgiven 1923 och finns i fyra biblioteksexemplar i Västervik, två på stadsbiblioteket och två på gymnasiet. 10 Wåra Rötter 1/2012 Så här kan det se ut i bebyggelseboken, med planritningar, fotografi och text. Här är det ritningar på husen i Östra kvarteret nummer 23 vid Storgatan och Östra kvarteret nummer 159 som visas, plus fotot på nummer 159 vid Brunnsgatan. I nummer 23 bodde guldsmeden Petter Lorentzson Pihl under slutet av 1700-talet och i nummer 159 var en av ägarna murmästaren Westergren. I den här boken listas alla som tagit studenten i Västervik från 1864 till 1922, under 58 år. De är 430 till antalet. Här finns uppgifter om namn, födelsedatum och eventuellt dödsdatum, vidare studier och yrkeskarriär. För många finns också adresserna noterade. 1864 var första året som någon tog studenten på Västerviks Läroverk. Helge Åkerman har utgått från examenskatalogen och skrivit till alla, eller till avlidnas anhöriga, och bett om personuppgifter. Första året var det bara tre studenter och andra året två. De tre första var Carl Fredrik Willd (1845-1896), Carl Erik Wilhelm Svensson (1845-1914) och Gustaf Wilhelm Dahlström (1844-1922). 1865 hette de Erik Gustaf Kinell (född 1847) och Frans Ludvig Olof Holmqvist (18471880). Det var inte överklassynglingar som tog studenten de första åren. Willd var rättareson från Lofta, Svensson var timmermansson, Dahlström var skräddareson, Kinells far var destillator och Holmqvist var son till en sadelmakare. Det är bara pojkar, eller män, i den här boken. Flickorna gick i flickskola. Finns det någon liknande förteckning över dessa? Helge Åkerman var redaktör, först på Västerviks-Posten och sedan på Västerviks-Tidningen under flera år. Han var född 1896 och tog själv studenten 1917, drygt 20 år gammal. 1924 började han studera vid Göteborgs Högskola. Han gick bort 1953 och bodde då i Stockholm. En av dem som tog studenten år 1900 på Västerviks Läroverk var Uno Danielsson. Han blev länsjägmästare i södra Kalmar län 1911, efter att först ha varit tillförordad jägmästare på Öland och assistent för Domänverket i Tjust revir. Han hade en rad offentliga uppdrag och publicerade även böcker på sitt ämnesområde skogen. 1909 gifte han sig med Ingrid Lydia Boman, dotter till handlaren Baltzar Boman i Västervik. 1974 gick han bort och är begravd i sina föräldrars familjegrav på Västerviks gamla kyrkogård. Nyheter i Arkiv Digital och Svar Text: Eva Johansson I både Arkiv Digital och Svar har en hel del tillkommit under hösten 2011. Nu finns kyrkoarkiv inskannade fram till 1940 i vissa fall. Att det slutar där beror på personuppgiftslagen (PUL) som säger att uppgifter som är 70 år och yngre inte får publiceras på internet. Om en kyrkobok innehåller uppgifter till exempel från 1935 till 1945 kan ingenting från denna skannas in och publiceras, då får man vänta till 2015. Hur långt fram som kyrkböckerna finns tillgängliga beror alltså på hur långt den volym sträcker sig som är den sista före 1941. Arkiv Digital Från äldre tid fram till år 1894 är kyrkböckerna från hela Sverige klara nu, inga församlingar återstår att fotografera av. Av de kyrkböcker som är fria för publicering enligt PUL är följande län klara: Gotland, Gävleborg, Göteborgs och Bohus län, Jämtland, Jönköping, Kalmar, Kronoberg, Skaraborg, Södermanland (till 1935), Uppsala (till 1935), Värmland, Västerbotten, Västernorrland, Älvsborg, Örebro (till 1935) och Östergötland. Detta gäller i januari 2012. Nu pågår inskanning av de yngre kyrkböckerna från Blekinge, Hallands, Kristianstad, Malmöhus, Norrbottens, Stockholms och Västmanlands län. Från Kalmar län finns kyrkböcker fram till 1940 tillgängliga, men det skiftar naturligtvis mellan olika församlingar. För Västerviks församling finns församlingsbok fram till 1939, inflyttningslängd till 1934, utflyttningslängd till 1932, födelse- och dopbok till 1921, lysnings- och vigselbok till 1931 och död- och begravningsbok till 1938. Från några församlingar i Tjust finns kyrkböcker till och med 1940: - lysnings- och vigselbok i Gamleby - församlingsbok i Törnsfall, Ukna och Hjorted - död- och begravningsbok samt lysnings- och vigselbok i Västrum Från Kalmar län finns också bouppteckningar fram till år 1900 inklusive landsarkivets bouppteckningsregister. För adeln finns de fram till 1916. Dessutom finns domböcker fram till 1710, senare domböcker avfotograferas nu. Av militaria finns nu generalmönsterrullor för Andra Livgrenadjärregementet, Östgöta kavalleriregementet 1684-1883 och Kalmar regemente 1683-1886. Från Östergötlands län finns motsvarande inskannat, fast i stället Östgöta regemente 1684-1850. Dessutom finns nu tillgängligt Göta kanalbolags arkiv med liggare över fartyg, passadjournaler, handlingar rörande kommenderat manskap, liggare over tjänstemän, hantverkare, brev etc. Riksarkivet/Svar Senaste nytt på Svar i januari i år är att SCB-utdragen för födda, vigda och döda under 1941 nu finns tillgängliga. Varje årsskifte kommer ett nytt års utdrag att publiceras. På Svar har kompletteringar skett av främst kyrkböcker från mellersta och södra Sverige från senare tid under förra året. I augusti hade man skannat in det yngre kyrkobokföringsmaterialet fram till 70-årsgränsen för Östergötlands län. På Svar pågår en sidnumrering av kyrkböckerna i bland annat Kalmar län, och länkar till registren i varje volym så att det ska bli lättare att söka. Från Kalmar län finns nu också några församlingar i Vimmerbytrakten i 1910 års folkräkning men församlingarna i Tjust saknas fortfarande för det här året. Tidigare folkräkningar 1880, 1890 och 1900 är kompletta. På Svar verkar också kyrkoböckerna vara inskannade i lika stor utsträckning som hos Arkiv Digital när det gäller församlingarna i Tjust. Nu i vinter skannas bouppteckningar och målet är att alla bouppteckningar från cirka 1730 till 1860 ska bli inskannade under 2012. I december 2011 blev inskanningen klar av fängelset Långholmens kyrkoarkiv fram till 1933, kanske aktuellt för en del släktforskare. Senast inskannat i januari på Svar är kyrkoarkiv från till exempel Hultsfred. På hemsidan www.svar.ra.se kan man gå till Nyheter och sedan nyskannade volymer om man vill se vad som blivit tillgängligt den senaste månaden. Uppgifterna kommer från Arkiv Digital respektive Svar. Välbesökt möte om Arkiv Digital och Svar Medlemsmöte på Utkiken, Stadsbiblioteket 18 januari 2012 Text & foto: Hans Wilensjö Tips på hemsidor för släktforskare Hela 56 personer var intresserade av hur man söker på internet med Riksarkivets Svar och Arkiv Digital, när årets första medlemsmöte hölls. Ordföranden Hans Wiberg och Eva Johansson frågade de närvarande hur många som hade Genline, Svar eller Arkiv Digital, där svaret blev att de flesta använder Arkiv Digital. Hans Wiberg visade att Svar bland annat har folkräkningar 1880, 1890 och 1900, samt att 1910 kommer inom kort, och vidare fabriksberättelser, lagfartsböcker, mantalslängder med mera. På medlemsmötet kom en del förslag på användbara hemsidor: Demografisk databas Södra Sverige: www.ddss.nu Här kan du söka efter personer från församlingar i Halland, Skåne och Blekinge. Kungliga myntkabinettet: http://www. myntkabinettet.se Här kan du räkna ut dagens värde av gamla penningsummor. Tjust släktforskarförening med sökbara sidor: www.tjustanor.com Arkiv Digital med programmet AD Online fick en kortare presentation. Det har en enklare sökmotor samt att bilderna är fotograferade i färg vilket gör att texten även på vattenskadade eller fuktskadade sidor går att läsa genom att till exempel ändra bakgrundsfärg. Det är enklare att förflytta sig mellan olika sidor genom att kunna ha många sidor framme även från olika socknar, även förstora sidan om det är svårläst. De flesta socknar har ett bra register över orter i början eller i slutet vilket gör att det är lätt att hitta sin ort. Arkiv Digital har bouppteckningar, militärrullor med flera söksidor. Hans Wiberg påminde också om våra egna PLF-skivor för Kalmar län. Har du något tips? Redaktionen för Wåra Rötter vill gärna ha in fler. Kaffe och lotterier avslutade kvällen. Wåra Rötter 1/2012 11 Tjust Släktforskarförening c/o Stadsbiblioteket Box 342, 593 24 Västervik Program våren 2012 Onsdag 29 februari Pratkväll Tid: 18.00 Plats: Brandstationen, Västervik Onsdag 14 mars Tid: 18.45 Plats: Utkiken Stadsbiblioteket Årsmöte. Föredrag av Olof Nimhed från Västerviks museum. Kaffe, lotteri, anbyten. Onsdag 28 mars Pratkväll Tid: 18.00 Plats: Brandstationen, Västervik Onsdag 11 april Tid: 18.45 Plats: Utkiken Stadsbiblioteket Lillian Linnér Berättar om Fågel Fenix förlisning 1742. Kaffe, lotteri, anbyten. Välkommen till våra träffar hälsar Styrelsen. För ev. reservation om tider och plats se vår påminelse om träffen i Västervikstidningen under föreningar lördagen före aktuell träff. Anteckna träffarna i Din kalender. Besök också vår hemsida www.tjustanor.com Massor av bilder på länsmuseet Text: Eva Johansson Sedan 1999 har Kalmar läns museum arbetat med att digitalisera den stora bildskatt museet äger. Det är mängder av gamla fotografier från länet. Från stad och landsbygd, människor, byggnader, vardag och helg. De fotografier som har skannats in finns tillgängliga i museets fotosamling på hemsidan http://www.kalmarlansmuseum.se/ . Gå till Fotodatabasen i menyn på vänster sida. Just nu finns här drygt 65 000 bilder i databasen. Här kan du söka efter fotografier från till exempel socknarna i Tjust. Väljer jag fotografier på byggnader från Gamleby socken får jag 87 träffar. Klickar jag in mig på en bild får jag mer uppgifter om den, till exempel när fotografiet tagits om det är känt, och närmare detaljer om platsen. De flesta av bilderna är till salu. De kan beställas från museet enligt information på varje bild. Exempel på fotofynd i arkivet: flera bilder på Emtöholm i Dalhem från 1930, en man och en kvinna som arbetar i tingshuset i Gamleby 1959, Nina Karlsson som mjölkar kor i Vaderum i Hjorted 1929, och fiskaren Isak Andersson och sonen Gunnar som vevar upp abborrev till tork på Väderskär.