1. art and entertainment
2. shows and events
3. classical concert

LASSE THORESEN
TO THE BROTHER PEOPLES
LASSE THORESEN
EN BRODERFOLKSKONSERT/TO THE BROTHER PEOPLES 35:24
Concerto for Hardanger fiddle, nyckelharpa and orchestra, Op. 37
1 Rammislagr 08:50
2 Kung och Knaverkarl 12:29
3 Så høgt, så djupt... 14:05
4 EMERGENCE – LUOHTI BOAÐE!, OP. 28 14:02
Trombone soloists: Rune Hannisdal, John Arild Suther
5 RETTFERDIGHETENS SOL/THE SUN OF JUSTICE, OP. 12 15:50
ARVID ENGEGÅRD, HARDANGER FIDDLE
HANS BJÖRKROTH, NYCKELHARPA
BERGEN PHILHARMONIC ORCHESTRA
INGAR BERGBY, CONDUCTOR
02
For a number of decades Lasse Thoresen has
been one of the leading composers in the
Nordic countries. This is not only due to the
fact that he has on so many occasions written
works which have been popular with a wide
audience and experts alike, who have
therefore nominated his music for various
awards and distinctions, or that he has
intuitively revealed core issues of folk and
artistic traditions in Nordic, European and
non-European culture – no; there is more to
his success than just this. He has gone the
whole way, taken daring chances which lead
to the truth. His music can certainly bring
surprises; it may perhaps be alarming – or
even shocking – but one quickly realizes that
this is precisely what is needed to give the
music that little something extra which
transforms it into a masterpiece. His music
always offers something unexpected, magical,
from within, something deeply felt. Taking the
science of auditory sonology as a point of
departure, he analyzes musical structures
from the listener’s auditive perspective – thus
his music feels logical, organic and
listener-friendly.
have two fundamental sources of Thoresen’s
creative activity: the boldness of innovation
and the inherited tradition of folk music.
Lasse Thoresen was born in Oslo in 1949 and
began playing the piano at a young age – a
career which resulted in a performance of
Bach’s D minor concerto with the Music
Academy Orchestra in 1967. Even by then,
however, his interest in creating was greater.
He studied the work and theory of Fartein
Valen, composing piano music in the style of
Valen, and arranged folk music from the
collections of O. M. Sandvik. And here we
Lasse Thoresen has received a conspicuous
number of commissions in honour of various
special occasions. For the inauguration of the
chamber music hall at Oslo Konserthus in
1976 he wrote The Garden to words by
Abdu’l-Bahá, a work which might be
considered to have been his breakthrough,
and which was awarded a prize in the EBU
Rostrum competition in Paris. For the 75th
anniversary of the Oslo Philharmonic
After having taken lessons privately with Finn
Mortensen, Lasse Thoresen became one of
the first students in Mortensen’s composition
class at the Norwegian Academy of Music,
where he graduated in 1972. From that point
onwards began a life-long study, revealing a
diverse curiosity and openness way beyond
the usual. Electroacoustic music in Utrecht,
and concrete and spectral music in Paris,
these studies provided knowledge which
opened up new sound-worlds – although they
were already present in Norwegian folk music.
He studied at the Department of Music in
Oslo; in 1975 he was offered a job at the
Norwegian Academy of Music where he was
made professor of composition in 1988, and
he has since helped to form an entire
generation of composers in Norway. He has
also been a guest lecturer at various
universities and academies, and in addition to
his artistic career Lasse Thoresen has acted in
various artistic-administrative capacities.
03
Orchestra he wrote Carmel Eulogies in 1995.
When the Norwegian state wanted to give a
gift to St. Petersburg on the occasion of the
city’s 300th anniversary they commissioned
Transfigurations which was performed by a
Norwegian conductor and the St. Petersburg
Academic Symphony Orchestra, with
Norwegian soloists on violin, cello and piano.
Lasse Thoresen has received numerous
awards for his music, the most recent of them
the Edvard Prize for his work Løp, lokk og
linjer. His music has enriched festivals such as
the Nordlys Festival, the Bergen International
Festival, Nordic Music Days, Musikvåren,
Ultima, ISCM and French Radio’s Presénces
festival, where he was “compositeur de
residence” for three years. His piano piece
Stages of the Inner Dialogue (1980), AbUno
(1982) and Carmel Eulogies (1995) have all
received the Norwegian Society of
Composers’ “Work of the Year” award.
An important source of inspiration for
Thoresen has been the Bahá’i religion whose
texts he has set in many works, and which
have even inspired purely instrumental works.
His oratorio Terraces of Light (2000) was
performed at the inauguration of the nineteen
terraces at the religion’s holy place at Mount
Carmel in Haifa by three violin soloists from
Austria, three vocal soloists from Canada,
Haifa’s symphony orchestra and a
philharmonic choir from Transylvania.
In his artistic credo Thoresen formulates his
idea that music is not simply music. “The
purpose of music is first and foremost to
relate to human expression. It is not meant
simply to investigate sonorous possibilities –
it should also make use of the possibilities for
expressing the human condition.”
The three works by Lasse Thoresen on this
CD are all in one way or another firmly rooted
in folk tradition, be it inspiration from Sami
culture, South American Indians or the
Norwegian-Swedish heritage. In all of these
works Thoresen introduces a dialogue with
famous works from the history of music in an
inventive way, pervaded with humour and a
twinkle in the eye.
The oldest work is Rettferdighetens Sol op.
12 (The Sun of Justice), which might be
considered a symphonic poem, composed at
the request of the Bergen Philharmonic in
1982 and first performed there in December
of the same year with Karsten Andersen
conducting. The work is a musical reflection
of the founder of the Bahá’i religion
Bahá’u’lláh (1817-1892) and his prophecy that
life on earth will become harder before the
true sun of justice rises. Musically this is
expressed by ever-increasing intensity and
dynamics.
The music begins early one magical morning
when the sun is veiled by dark clouds and a
simple melody emerges, a melody whose
roots lie somewhere with the Indians of
South America. A storm breaks, much to the
alarm of the simple-living indigenous
inhabitants, arousing thoughts of war and
chaos. The ensuing brass fanfares are
04
reminiscent of Berlioz’ Requiem, in particular
the Tuba Mirum movement; ideas from the
opening of the work return with the Indian
melody and with a reference to the sunrise
motif from Richard Strauss’ Also sprach
Zarathustra. Zarathustra, also known as
Zoroaster, was a Persian prophet. The work
culminates in a brilliant climax as the sun of
justice finally radiates from a clear sky and
we hear a reference to Bruckner’s Te Deum.
which also refers to what joik encourages us
to do: “That people stand forth in the world
with their song, their goodness and their
strength.” Joik is a way of relating to life and
to one’s environment.
Emergence – Luohti Boaðe! was
commissioned by the Oslo Philharmonic
Orchestra and its conductor Mariss Jansons
for a tour which, following the first
performance in Oslo in 1998, brought the
work to, among other venues, the
Musikverein in Vienna. Since then the works
has undergone revision, and the new version
received its first performance by the Danish
Radio Orchestra during the Nordic Music
Days in Copenhagen in the autumn of 2004.
The revisions consist primarily of
adjustments to the orchestration and details
in the solo parts.
If Rettferdighetens Sol refers to South
American Indian music, then Emergence –
Luohti Boaðe!, op. 28 reflects another
minority culture, that of the Sami people.
The musical tradition cultivated by the Sami
people since the earliest times is the “joik”, a
form of chanting, which has come to be a
fundamental part of Sami culture; it is their
very identity. They chant nature, people,
events. Luohti Boaðe! simply means “Joik –
come forth!” Thoresen does not use existing
Sami chants, adhering instead to the tradition
of inventing one’s own. Thoresen’s chants
contain typical ingredients – not only of the
melodic structure but also the sliding
intonation. Behind the orchestra are placed
two trombones which provide solo
interpretation of the joik element. This
material is subsequently used and
transformed in many different ways, from
birdsong-like patterns to isorhythmic
structures at various tempi.
To mark the 100th anniversary of the
dissolution of the Swedish-Norwegian union
in 2005 Stavanger Symphony Orchestra
commissioned a concerto from Thoresen for
the two countries’ most typical folk
instruments, respectively the nyckelharpa
(keyed fiddle) and the Hardanger fiddle. It
came to be called Broderfolkskonsert (“To
the Brother Peoples”) and was first
performed in Stavanger with Hans Björkroth
on nyckelharpa and Arvid Engegård on
Hardanger fiddle.
It was natural that such a concerto – and for
such an occasion – should compare both
nations’ similarities and differences. One of
The imperative “come forth” has been
condensed to the single word “emergence”
05
the differences can be heard in the way their
respective folk music is performed. Even
though Norway at that time did not have its
own royal family or aristocracy, but perhaps
one of the most forward-looking constitutions
in Europe, it has nonetheless been strongly
nationalistic and closely linked to the social
conditions of rural communities. This
contributed especially to a situation where
perception of time was more governed by
changes in nature than by clock or calendar.
From a musical point of view this can be
heard in the flexible tempi of the old dance
forms halling and springar.
Sweden has always been more continentally
inclined and absorbed more European
culture, even if by 1905 the country had not
come very far with the process of
democratization. The concerto’s folk dances
therefore have an almost militarily strict
four-bar pattern, which is also typical of the
repertoire for the nyckelharpa.
The similarities between the countries,
however, are greater than the differences. The
two nations share a similar set of basic values
and understand without difficulty each
other’s languages. We value each other’s
specialities.
The first movement of the concerto is entitled
Rammislagr; the Norwegian soloist plays an
old folk tune from Setesdal (after Torleif
Bjørgum). And it is not only the soloist who
marks time with his feet! A folk tune like this
was supposed to be able to induce a
trance-like state. The fiddle is tuned to a
typical folk music tuning with the G string
lowered to an F. This kind of tuning is referred
to as “gorrlaus” and is combined with a scale
in unequal temperament, and which Thoresen
even transfers to the orchestra. The music is
frequently based on imitations of sounds in
nature; Norway’s national bird, the Fossekall
(white-throated dipper), for example, makes
an appearance immediately following the
Hardanger fiddle’s entry. Towards the end of
the movement the sun’s rays cause the magic
to vanish, and the myriads of flying fiddles
takes the listener to a summer garden full of
birds. In 1991 Thoresen wrote Yr for solo violin,
in which the ornaments, harmonies and
rhythms – complete with stamping of feet –
of folk music are combined with a
conventional contemporary idiom.
another, such as where the folk tune which
concludes the nyckelharpa’s solo cadenza is
incorporated as a theme in a baroque fugue –
in the very best Drottningholm style.
Examples of traditional nyckelharpa music
that is used include Tierpspolska (Kuppola),
Randig polska (Sahlström) and Gånglåt
(Jernberg). From time to time a blackbird –
Sweden’s national bird – appears. Towards the
end Sweden’s royal anthem, grandiosely
orchestrated, collides with the Norwegian
national anthem. Is war imminent? The
Swedes, however, in the guise of a “polska”
from Boda, seek only peace.
based on a transcription of a religious folk
tune sung by Finn Karin from Sweden. The
elaborately ornamented folk tune eventually
leads to a monumental choral conjuring up
images of the fall of man. The second part is
based on three Norwegian halling tunes; one
of them after Olea Krøger, one from Nordfjord
(after Sølvberget) and the Knepphalling (after
Eikås). The rhythmic element gradually takes
over with dramatic consequences for soloists
and orchestra. What direction is it all going to
take? What direction is our culture taking?
New dangers threaten – are we amusing
ourselves to death? So high, so low. It is time
for the final whistle.
In the last movement, Så högt, så djupt...
(So high, so low...), both soloists are heard
together. The first half of the movement is
Stig Jacobson
Translation: Andrew Smith
In the second movement, Kung og knaverkarl,
we hear a modern nyckelharpa with three
melodic strings, one bourdon string, and
twelve sympathetically resonating strings.
The rhythms, tone and energetic bowing are
quite different from the classical style of
playing associated with the instrument’s folk
origins. Links to continental aristocracy and
culture are expressed in an easily recognizable
reference to Boccherini’s famous minuet, and
Baron de Geer’s polska, for which the
Boccherini clearly served as a model. Several
motifs in the orchestra are associated with
the upper classes in Sweden (Ur svenska
hjärtans djup, and Sverige, Sverige). Cultural
clashes arise where a certain piece of musical
material migrates from one cultural class to
06
07
Lasse Thoresen har redan i decennier hört till
de ledande tonsättarna i Norden. Det beror
inte bara på att han så många gånger skrivit
kompositioner som slagit an både hos en
stor publik och en övertygad krets av
experter, som därför nominerat hans verk till
olika priser och utmärkelser, eller på att han
med sällsynt fingertoppskänsla hittat
väsentligheter i såväl folklig som konstnärlig
tradition, såväl nordisk som europeisk och
utomeuropeisk kultur – nej, här finns ännu
något mer. Han har tagit stegen fullt ut, de
ofta djärva sprången som leder till
sanningen. Visst kan hans musik överraska,
kanske förskräcka eller till och med
chockera, men så inser man lätt att detta var
precis vad som behövdes för att ge hans
musik det där extra som förvandlar den till
mästerverk. Hans musik bjuder alltid på
något oväntat, magiskt, något inifrån, något
djupt känt. Med vetenskapen auditiv
sonologi som grund analyserar han musikens
strukturer utifrån lyssnarens hörselintryck.
Därmed känns den också logisk, organisk
och lyssnarvänlig.
Lasse Thoresen föddes i Oslo 1949 och
började i unga år spela piano – en karriär
som i alla fall resulterade i att han
framträdde som solist i Bachs d-mollkonsert
tillsammans med Musikkhøgskolens
symfoniorkester 1967. Men redan då var
intresset för eget skapande större. Han
studerade på egen hand Fartein Valens verk
och teorier och skrev pianostycken i dennes
efterföljd, samtidigt som han arrangerade
folkmusik ur O. M. Sandviks samlingar. Där
08
har vi också två grundläggande källor till
hans skapande; djärvheten i det nyskapande
och traditionsarvet i folkkulturen.
Efter privata lektioner för Finn Mortensen
blev han en av de första eleverna i dennes
kompositionsklass vid Norges
musikkhøgskole, varifrån han
utexaminerades 1972. Därefter har ett
livslångt studerande tagit vid. Studier som
avslöjar en mångsidig nyfikenhet och
öppenhet utöver det vanliga. Det blev
studier i elektroakustik i Utrecht samt
konkret musik och spektralmusik i Paris –
kunskaper som öppnade nya klang- och
intervallvärldar, men trots allt sådant som
man kunde hitta redan i den norska
folkmusiken. Han studerade vid Instituttet for
Musikologi i Oslo. Redan 1975 anställdes han
vid Musikkhøgskolen, där han sedan 1988
verkat som kompositionsprofessor. Som
sådan har han varit en av dem som danat en
hel generation tonsättare. Han har också
gästföreläst vid olika universitet och
högskolor. Vid sidan av den rent skapande
verksamheten har Thoresen också innehaft
en rad konstnärligt-administrativa uppgifter.
Påfallande ofta har Lasse Thoresen erhållit
hedrande beställningar på musik för olika
tillfällen. Till invigningen av
kammarmusikrummet i Oslo Konserthus 1976
skrev han kammarmusikverket The Garden
till text av ’Abdu’l-Bahá, ett verk som också
kan ses som hans genombrott då det
prisbelönades vid EBU Rostrum i Paris. Till
Oslofilharmonins 75-årsjubileum skrev han
09
Carmel Eulogies 1995. När den norska staten
ville ge St Petersburg en gåva till dess
300-årsjubileum gick uppdraget till Thoresen
som komponerade Transfigurations framfört
med norsk dirigent av St Petersburgs
Akademiska Symfoniorkester och med
norska solister på violin, cello och piano.
förhålla sig till mänskliga uttryck. Den skall
inte bara utreda klangliga möjligheter – den
ska också använda möjligheterna för att
uttrycka mänskliga förhållanden.”
De tre verken av Lasse Thoresen på denna
cd är alla på något sätt starkt förankrade i
folkdjupet, vare sig inspirationen kommer
från samer, sydamerikanska indianer eller
norsk-svensk allmoge. I alla verken
kommunicerar Thoresen också med kända
verk ur musikhistorien på ett uppfinningsrikt
sätt, genomsyrat av humor och glimt i
ögonvrån.
Han har mottagit ett flertal pris och
utmärkelser, senast 2003 Edvardpriset för
samtidsmusik för kompositionen Løp, lokk
og linjer. Hans musik har berikat festivaler
som Nordlys, Bergens internationella festival,
Nordiska Musikdagarna, Musikvåren, Ultima,
ISCM och den franska radions musikfestival
Presences, där han var 'compositeur de
résidence' i tre år. Såväl pianostycket Stages
of the Inner Dialogue (1980) som AbUno
(1992) och Carmel Eulogies (1995) har av
Norska Komponistforeningen utsetts till
’Årets verk’.
Det äldsta verket är Rettferdighetens Sol op
12, närmast att betrakta som en symfonisk
dikt, skriven på beställning av Musikselskabet
Harmonien i Bergen 1982 och uruppförd där i
december samma år med Karsten Andersen
som dirigent. Verket är en musikalisk
spegling av Bahá’i-religionens grundare
Bahá’u’lláh (1817-1892) och hans profetia om
att livet på jorden efter hand kommer att bli
allt svårare innan äntligen rättfärdighetens
sol stiger upp. Musikaliskt innebär detta en
ständigt ökad intensitet och dynamik.
En stark inspirationskälla har för Thoresen
varit Bahá’i-religionen vars skrifter han
tonsatt i ett flertal verk och som även
resulterat i rena orkesterverk. Hans oratorium
Terraces of Light (2000) framfördes vid
invigningen av de nitton terrasserna vid
religionens heliga plats på Karmelberget i
Haifa av tre violinsolister från Österrike, tre
vokalsolister från Canada, Haifas
Symfoniorkester och en filharmonisk kör från
Transsylvanien.
Musiken börjar en tidig magisk morgon, när
solen skyms av mörka moln och en enkel
melodi knäpper sig fram, en melodi med
rötter hos sydamerikanska indianer. Ovädret
bryter lös till de enkla naturfolkens förfäran
och väcker deras tankar på krig och kaos. De
följande brassfanfarerna kan leda tankarna
till Berlioz Requiem, isynnerhet till Tuba
Mirum-satsen, och tankarna från styckets
I sitt konstnärliga credo formulerar han
tanken att musik inte bara är musik.
”Musikens uppgift är först och främst att
10
början återkommer med indianmelodin och
med en anspelning på soluppgångsmotivet
från Richard Strauss’ Also sprach
Zarathustra. Zarathustra, även kallad
Zoroaster, var som bekant också en persisk
profet. Stycket slutar och kulminerar i en
glittrande klimax när Rettferdighetens Sol till
slut strålar från en klar himmel och man får
höra en anspelning på Bruckners Te Deum.
mennesket skal stå frem med sin sang, med
sin godhet og sin styrke i verden.” Joiken är
ett sätt att förhålla sig till livet och
omgivningen.
Emergence – Luohti Boaðe! beställdes av
Oslo Filharmoniska Orkester och dess
dirigent Mariss Jansons, för en turné som
efter uruppförandet i Oslo 1998 bland annat
förde stycket till Musikverein i Wien. Sedan
dess har verket genomgått en revidering,
och den nya versionen fick sitt första
framförande av Danmarks Radios
Symfoniorkester under Nordiska
Musikdagarna i Köpenhamn hösten 2004.
Revideringen har i huvudsak bestått av
justeringar i orkestreringen och detaljer i
solostämmorna.
Om Rettferdighetens Sol går tillbaka på
sydamerikansk indianmusik så speglar
Emergence – Luohti Boaðe! op. 28 ett annat
minoritetsfolks kultur, samernas.
Den musikkultur samerna själva sedan
urminnes tid odlat är joiken, och den har
blivit en grundläggande del av den samiska
kulturen. Den är folkets identitet. Man joikar
naturen, personer, händelser. Luohti Boaðe!
betyder helt enkelt ’Joik – kom fram!’
Thoresen bygger här inte på existerande
joikar, han följer istället den samiska
traditionen och skapar sina egna joikar. De
innehåller de för dem så typiska
ingredienserna, inte bara den melodiska
strukturen utan också den glidande
intonationen. Bakom orkestern står två
tromboner som svarar för solistisk tolkning
av joikelementen. Detta material har sedan
använts och omformats på många olika sätt,
från fågelsångsliknande mönster till
isorytmiska strukturer i olika hastigheter.
När 100-årsminnet av unionsupplösningen
mellan Norge och Sverige skulle
högtidlighållas år 2005 beställde Stavangers
Symfoniorkester en konsert av Thoresen för
de båda ländernas mest typiska
folkmusikinstrument, hardangerfela och
nyckelharpa. Den kom att kallas
Broderfolkskonsert och uruppfördes i
Stavanger med Hans Björkroth på
nyckelharpa och Arvid Engegård på
hardingfele.
Det var naturligt att i en sådan här konsert,
och vid ett sådant här tillfälle, jämföra de
båda ländernas likheter och skillnader. Man
kan bland annat märka skillnaderna i sättet
deras folkmusik spelas. Även om Norge
Uppmaningen ’kom fram’ har på engelska
sammanfattats med ordet ’emergence’ vilket
också anger vad joiken manar till: ”At
11
dittills inte hade ett eget kungahus eller
adelsklass, men väl Europas mest framsynta
grundlag, så har landet också varit starkt
nationalistiskt, och starkt bundet till
bondesamhällets villkor. Isynnerhet bidrog
detta till att tidsuppfattningen styrdes
utifrån naturens skiftningar snarare än efter
klocka och kalender. Musikaliskt kan detta
märkas i den flexibla tidsuppfattningen i de
gamla dansformerna halling och springar.
naturen, till exempel hör man Fossekallen,
Norges nationalfågel, strax efter
hardingfelans entré. Mot slutet av satsen får
solens strålar trollen att spricka, och felans
myllrande toner tar med sig lyssnaren till en
sommarträdgård med fåglar. Redan 1991
komponerade Thoresen Yr för soloviolin, där
felemusikkens ornament, samklanger och
hallingrytmer med ledsagande stampande av
takten förenas med vänlig samtidsmusik.
Sverige har varit mer kontinentalt inriktat
och tagit mer intryck av en europeisk kultur,
även om man innan 1905 inte kommit särskilt
långt i den demokratiska processen.
Konsertens svenska turdanser får därför ett
nästan militant strikt fyrtaktsmönster, typiskt
också för nyckelharpsrepertoaren.
I andra satsen, Kung og knaverkarl, hörs en
modern nyckelharpa med tre melodisträngar,
en bordunsträng och tolv resonanssträngar.
Rytmerna, instrumentklangen och energisk
stråkföring skiljer sig helt från klassiskt spel
men knyter an till det folkliga och proletära
ursprunget. Kontakterna med kontinentens
adelklass och kultur speglas av ett lätt
igenkännligt citat ur Boccherinis berömda
menuett och Baronen de Geers polska, vilken
uppenbarligen haft Boccherini som förebild.
Flera av orkesterns motiv är förbundna med
svenska högreståndssånger (’Ur svenska
hjärtans djup’, ’Sverige, Sverige’).
Kulturkrockar uppstår när ett musikaliskt
material företar klassresan från ett kulturfält
till ett annat, som till exempel när
folkmelodin som avslutar nyckelharpans
solokadens, byggs in som tema i en
barockfuga - i bästa Drottningholmstil. Av
traditionellt nyckelharpsmaterial används
Tierpspolska (Kuppola), Randig polska
(Sahlström) och Gånglåt (Jernberg). Man hör
då och då en koltrast, den svenska
nationalfågeln. Mot slutet kolliderar den
svenska kungssången i grandios orkestrering
Men likheterna mellan länderna är större än
skillnaderna. Vi har till stor del en gemensam
värdegrund och vi förstår utan svårigheter
varandras språk. Vi uppskattar varandras
särdrag.
Första satsen heter Rammislagr, och den
norske solisten spelar en gammal rammeslått
från Setesdal (efter Torleif Bjørgum). Det är
inte bara solisten som stampar takten! En
sådan folkmelodi ansågs kunna utlösa
tranceliknande tillstånd. Felan är stämd på
ett folkmusikaliskt sätt där g-strängen är
sänkt till f. En sådan ’gorrlaust’-stämning
spelas med en skala som är icke-oktaverande
och icke-tempererad, och som Thoresen
även överfört til orkestersatsen. Musiken
bygger ofta på imitationer av olika ljud i
12
med den norska nationalsången. Är kriget
nära? Men det svenska folket, i form av en
polska från Boda, önskar fred!
av en mässingsorkester. Den andra delen
baseras på tre norska hallingar, en efter Olea
Krøger, Nordfjordhalling (efter Sølvberget)
och Knepphalling (efter Eikås). Det rytmiska
elementet tar över och bidrar med
dramatiska konsekvenser för både solister
och orkester. Vart tar det hela vägen? Vart är
vår kultur på väg? Nya faror hotar – roar vi
oss till döds? Så högt – så djupt. Det är dags
att blåsa av spelet.
I den sista satsen, Så högt, så djupt…, hör
man båda solisterna spela tillsammans. Den
första halvan baseras på en religiös folklåt
nedtecknad efter svenska Finn Karin. Här
finns utförliga ornamenteringar av en koral,
som slutligen leder fram till en koral som kan
få oss att tänka på såväl syndafallet, som på
den uppståndelse som börjar bakom podiet
Stig Jacobsson
13
Photo: Stein J. Bjørge/Scanpix
15
14
Lasse Thoresen (b. 1949) received a
graduate degree in composition from the
Oslo Music Conservatory, where he studied
under Finn Mortensen. He then studied
electronic music and composition under
Werner Kaegi at the Institute of Sonology in
Utrecht, the Netherlands. Thoresen has been
teaching aural analysis of musical structures
and composition at the Norwegian Academy
of Music since 1975, from 1988 as Professor
of composition. Thoresen has also developed
a theory of emergent musical forms and an
extensive conceptual structure for analyzing
music-as-heard.
Lasse Thoresen (f. 1949) er professor i
komposisjon ved Norges musikkhøgskole,
hvor han har undervist i komposisjon, elektrofoni og sonologi siden 1975. I 1972 tok han
diplom i komposisjon ved Musikkonservatoriet
i Oslo, og har siden studert sonologi i
Nederland, og musikkvitenskap i Oslo. Fra
1975 har han undervist ved Norges musikkhøgskole i elektroakustisk musikk, auditiv sonologi
og komposisjon, fra 1988 som professor.
Hans pionérarbeid innen sonologisk analyse,
der han kombinerer en fenomenologisk og en
strukturalistisk tilnærming, har oppnådd
internasjonal oppmerksomhet.
Thoresen has received a number of important
awards: the Norwegian Society of Composers’
Work of the Year several times; the Lindeman
Award for his integral work as a composer
(1987). In 2001, he received Prix Jacques
DURAND from Institut de France, Academie
des Beaux Arts for his music. He has received
commissions from all major symphony orchestras in Norway, and from a number of leading
ensembles and soloists. In 2002 he received
the Foundation Samii-Housseinpour Prize
(Belgium), and in 2003 he received the Edvard
Prize for Chases, Cattle Calls and Charts (Løp,
lokk og linjar) for sinfonietta and folk singer.
He was 'compositeur en residence' for three
years in Radio France's Festival Presénces
(2004-2006). His music has absorbed influences from archaic Norwegian folk music and
‘ethnomusic’ in general, from French spectral
music and ‘Musique Concrete’, and from Harry
Partch's tonal system “Just Intonation”.
Flere av hans verker har oppnådd stor
anerkjennelse både i Norge og internasjonalt,
og han har mottatt bestillinger fra samtlige
norske symfoniorkestre, samt fra ledende
utøvere og ensembler. Thoresen har mottatt
en rekke viktige priser, for eksempel
Lindemanprisen; Prix Jacques DURAND fra
Institut de France, Academie des Beaux Arts;
Prix Fondation Samii-Housseinpour (Belgia);
senest Edvard-prisen for sin 60-minutters suite
Løp, lokk og linjar for sinfonietta og folkesanger. Thoresen var tre år på rad (2004-2006)
huskomponist ved Festival Présences.
Musikken hans har tatt opp i seg påvirkning fra
norsk folkemusikk og etnomusikk generelt, fra
fransk spektralmusikk og konkretmusikk, og fra
Harry Partchs tonesystem 'Just Intonation'.
www.lassethoresen.com
www.lassethoresen.com
16
17
Arvid Engegård is a conductor and violinist
from North Norway. In 2006 he founded the
Engegård Quartet which has become one of
the most sought after ensembles in Norway.
Arvid regularly conducts the Oslo
Philharmonic, the Norwegian Radio
Orchestra and the Norwegian Chamber
Orchestra. He has worked both as conductor
and soloist with orchestras such as the BBC
Concert Orchestra, the Belgrade
Philharmonic and the Slovenian
Philharmonic, Camerata Bern and Camerata
Salzburg and the Mozarteum Orchestra.
orchestras of Stavanger and Norrköping.
Björkroth has given the premier performance
of works for nyckelharpa by several
Norwegian composers, and he is committed
to expanding the range and repertoire of the
instrument both in baroque and
contemporary music. Björkroth and
Engegård took the initiative to commission
Lasse Thoresen's To the Brother Peoples.
The Bergen Philharmonic Orchestra dates
back to 1765 and is thus one of the world’s
oldest orchestras. Edvard Grieg had a close
relationship with the orchestra and was its
artistic director during the years 1880-82.
The modern orchestra owes much to Harald
Heide, who was artistic director from 1908
until 1948, and to Karsten Andersen who
held the post from 1964 until 1985. Principal
conductors since then have been Aldo
Ceccato, Dmitri Kitayenko, Simone Young
and, with effect from 2003, the American
conductor Andrew Litton, who is now the
orchestra’s Music Director. The Spanish
conductor Juanjo Mena is engaged as
Principal Guest Conductor.
Engegård was the leader of Camerata
Salzburg under the direction of Sandór
Végh, and the primarius of the Orlando
Quartet in Holland, before returning to North
Norway where he was appointed as Artistic
Director of the North Norwegian Army Band.
In 2004, Engegård and Knut Kirkesæther
founded the Lofoten International Chamber
Music Festival, “the most beautiful festival in
the world”.
Hans Björkroth, born in Sweden, was
brought up in a thriving folk music
environment in Dalarna, and was given the
honorary national title "riksspelman"
(national fiddler) at the age of eighteen. He
has been awarded first prize at the
Llangollen International Eisteddfod in Wales,
one of the largest folk music competitions in
the world. Björkroth is a violinist in the
Stavanger Symphony Orchestra. He has
performed solo, to critical acclaim, on the
nyckelharpa (keyed fiddle) with ensembles
including the Swedish Radio Orchestra,
Bergen Philharmonic, and the symphony
2008 the orchestra was awarded the
prestigious Spellemannprisen, «the
Norwegian Grammy», for its performance of
Prokofiev’s Romeo and Juliet suites,
conducted by Andrew Litton. The orchestra’s
latest recording, violin concertos by Glazunov
and Tchaikovsky, with Vadim Gluzman as
soloist, was released spring 2008 to great
critical acclaim and was nominated Disc of
the Month by Classic fM. For BIS, the
orchestra has recently completed recording
all the Mendelssohn Symphonies and are
currently recording Stravinsky Ballets. With
Freddy Kempf as soloist, the orchestra
recorded Prokofiev’s Piano Concertos Nos. 2
and 3 conducted by Andrew Litton.
Värmlands Opera Sinfonietta. In addition he
has been principal conductor of Opera Vest
and BIT20 Ensemble for ten years. Ingar
Bergby has made numerous CDs and given
many first performances with these
ensembles, which have toured the Nordic
countries as well as England, Germany and
France.
Bergby studied clarinet with professor
Richard Kjelstrup at the Norwegian Academy
of Music where he subsequently went on to
study orchestral conducting with Karsten
Andersen, and later with Jorma Panula in
Helsinki. Bergby received his postgraduate
diploma in orchestral conducting in 1991, for
which he was awarded the highest mark. He
has received several awards and stipends
including a Government work grant for artists
on two separate occasions. In addition to
regular engagements with all the leading
Norwegian orchestras he has made a number
of guest appearances conducting orchestras
and opera in Sweden, Denmark, Iceland,
Germany and the Czech Republic.
Ingar Bergby is an orchestral conductor
specializing in contemporary music, opera
and classical music. During the period
2003-2008 he was principal guest conductor
of the Bergen Philharmonic Orchestra, with
particular responsibility for Nordic repertoire.
Since 1999 Bergby has been principal
conductor of the Värmlands Opera and
The orchestra, one of two Norwegian National
Orchestras, has 97 players, tours regularly,
and is participating at the Bergen Festival on
an annual basis. During the last few seasons
the orchestra has played in the
Concertgebouw, Royal Albert Hall (PROMS
2007), Musikverein and Konzerthaus in
Vienna, and in Carnegie Hall, New York. The
orchestra has made a number of recordings
for BIS, and in 2007 received a special award
for its recording of all Grieg’s orchestral music
from The Grieg Society of Great Britain. In
18
19
Fiolinisten og dirigenten Arvid Engegård
kommer fra Bodø. I 2006 startet han
Engegårdkvartetten som i løpet av kort tid er
blitt et av de mest etterspurte ensemblene i
Norge. Som dirigent arbeider han regelmessig
med Oslofilharmonien, Kringkastingsorkesteret
og Det Norske Kammerorkester. Han har
arbeidet både som dirigent og solist med
BBC Concert Orchestra, Slovenske
Filharmoniske Orkester, Camarata Bern,
Camareta Salzburg og Mozarteumorkesteret i
Salzburg. I 2004 grunnla han sammen med
Knut Kirkesæther Lofoten Internasjonale
Kammermusikkfest.
mye å takke Harald Heide for, dets
kunstneriske leder fra 1908 til 1948, og
Karsten Andersen som hadde samme stilling
fra 1964 til 1985. Sjefdirigenter i perioden
etter har vært Aldo Ceccato, Dmitri Kitajenko,
Simone Young, og fra 2003, amerikanske
Andrew Litton, som også er kunstnerisk leder
for orkesteret. Den spanske dirigenten Juanjo
Mena er orkesterets Første gjestedirigent.
Orkesteret har status som nasjonalt orkester,
har 97 musikere og turnerer aktivt regionalt
og internasjonalt. I løpet av de siste
sesongene har orkesteret spilt i
Concertgebouw, Royal Albert Hall (PROMS
2007), Musikverein og Konzerthaus i Wien
og i Carnegie Hall, New York. BFO har gjort
en rekke innspillinger for BIS og mottok i
2007 en spesialpris fra The Grieg Society of
Great Britain for utgivelsen av Edvard Griegs
orkestermusikk i komplett utgave. I 2008 fikk
orkesteret og Andrew Litton
Spellemannprisen for beste klassiske
innspilling i 2007 (for Prokofievs Romeo og
Julie). Orkesterets siste innspilling,
fiolinkonserter av Tsjaikovskij og Glazunov
med Vadim Gluzman som solist, ble kåret til
Månedens innspilling av tidsskriftet Classic
FM. Orkesteret har spilt inn alle
Mendelssohns symfonier for BIS. Disse
kommer på markedet i 2009. Et pågående
innspillingsprosjekt er Stravinskys balletter.
Med britiske Freddy Kempf som solist spilte
BFO inn klaverkonserter nr. 2 og 3 av
Prokofiev høsten 2008.
Hans Björkroth er født i Sverige og vokste
opp i et levende folkemusikkmiljø i Dalarna.
Fikk hederstittelen «riksspelman» 18 år
gammel. Har 1. pris fra en av verdens største
folkemusikkonkurranser Llangollen
International Eisteddfod i Wales. Jobber til
daglig som fiolinist i Stavanger
Symfoniorkester. Har vært solist på
nyckelharpa og høstet strålende kritikker med
bl.a. Sveriges Radios Symfoniorkester, Bergen
Filharmoniske Orkester og symfoniorkestrene
i Stavanger og Norrköping. Björkroth har
urfremført musikk for nyckelharpa av flere
norske komponister, og opptatt av å utvide
nyckelharpens muligheter og repertoar
innenfor barokkmusikk og samtidsmusikk.
Björkroth og Engegård var initiativtakere til
Lasse Thoresens Broderfolkskonsert.
Bergen Filharmoniske Orkester har røtter
helt tilbake til 1765 og er ett av verdens eldste
orkestre. Edvard Grieg var nært knyttet til
orkesteret og var dets kunstneriske leder i
årene 1880-82. Det moderne orkesteret har
Bergen Filharmoniske Orkester som fast
gjestedirigent med ansvar for norsk og
nordisk repertoar. Han har vært sjefsdirigent
for Värmlandsoperaen og for
Värmlandsoperans Sinfonietta siden 1999.
Videre har han vært sjefsdirigent for Opera
Vest og BIT20 Ensemble i 10 år. Ingar Bergby
har gjort en rekke cd-inspillinger og
uroppføringer med disse ensemblene, og de
har turnert i alle de nordiske landene,
England, Tyskland og Frankrike.
Bergby studerte klarinett med professor
Richard Kjelstrup ved Norges musikkhøgskole
og senere orkesterdireksjon med professor
Karsten Andersen samme sted og med Jorma
Panula i Helsingfors. Han tok diplomeksamen i
orkesterdireksjon i 1991 med beste karakter.
Han har mottatt en rekke priser og legater
samt Statens Arbeidsstipend ved to
anledninger. I tillegg til jevnlige engasjementer
hos alle norske symfoniorkestre har han også
en rekke opptredener i Sverige, Danmark,
Island, Tyskland og Tsjekkia både som
orkester- og operadirigent.
Ingar Bergby er orkesterdirigent innen
samtidsmusikk, opera og klassisk musikk. I
perioden 2003-2008 var han tilknyttet
20
21
Recorded June 11-14 and 18-19 2007 in Grieghallen, Bergen
Producer and editor: Arild Erikstad
Engineer: Gunnar Herleif Nilsen
Illustration: Sancra Thoresen
Cover design: Martin Kvamme
Released with support from: Norwegian Society of Composers
π&© 2009 Norwegian Society of Composers/
Bergen Philharmonic Orchestra
NOLFA0958010-050 · ACD 5058
All trademarks and logos are protected. All rights of the
producer and of the owner of the work reproduced reserved.
Unauthorized copying, hiring, lending, public performance
and broadcasting of this record prohibited.
22
23
ACD 5058