Nyhetsbrev om EU-rätt nummer 6 2015
1 Nyhetsbrev om EU-rätt nummer 6 2015 Innehåll AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, M.M. ............................................................. 1 Straffrätt ................................................................................................................................. 1 Processrätt .............................................................................................................................. 2 EU-DOMSTOLEN..................................................................................................................... 2 Avgöranden rörande Sverige .................................................................................................. 2 Förslag till avgöranden rörande Sverige ................................................................................ 4 Institutionell rätt och allmänna principer ............................................................................... 5 Processrätt .............................................................................................................................. 7 Skatterätt................................................................................................................................. 7 Konkurrensrätt och statligt stöd ............................................................................................. 8 Inre marknaden ....................................................................................................................... 8 Övriga rättsområden ............................................................................................................... 9 NYA MÅL ............................................................................................................................... 12 DET HÄNDER I EU-DOMSTOLEN ...................................................................................... 12 ÖVRIGT ................................................................................................................................... 12 INLEDNING Är EU-rätten på väg från alkohol, snus och spel och till informationssamhällets frågor? I nästa nummer torde vi få anledning att referera EU-domstolens dom i Högsta förvaltningsdomstolens s.k. bitcoin-mål, se under Det händer i EU-domstolen. Redan i nummer av Nyhetsbrevet refererar vi den s.k. Facebookdomen, C-362/14, Schrems. I korthet innebär domen att kommissionens beslut att fastställa att skyddsnivån för personuppgifter i USA var adekvat är ogiltigt och att den irländska myndighet som ansvarar för skyddet för personuppgift därmed självständigt får pröva om Facebook Irland får överföra personuppgifter till USA. Läs mer om bl.a. den domen under rubriken Institutionell rätt och allmänna principer. CILFIT-kriterierna (dvs. under vilka förutsättningar sista instans måste begära förhandsavgörande) har varit föremål för en rad avgöranden under senare tid. I förra numret rapporterade Nyhetsbrevet om HD:s avslag på begäran om förhandsavgörande i tvist om ett skiljeförfarande mellan Systembolaget och f.d. Vin&Sprit. Denna gång rapporterar vi om ytterligare ett avgörande från vår egen Högsta domstol och om två avgöranden från EU-domstolen i detta ämne. Från hemmaplan noteras, förutom vad som nämnts ovan, ett hovrättsavgörande om beaktande enligt 34 kap. brottsbalken av en brottmålsdom meddelad i Bulgarien. Välkommen till ett nytt Nyhetsbrev. AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, M.M. Straffrätt Göta hovrätt har i dom 2015-09-11 i mål B 2247-15 tillämpat 34 kap.3 § andra stycket brottsbalken i anledning av att den tilltalade, efter det att den brottslighet som var aktuell i hovrättens mål begåtts, dömts i Bulgarien. Hovrätten menade att bestämmelsen enligt Rådets rambeslut 2008/675/RIF om beaktande av fällande 2 domar avkunnade i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en medlemsstat ska tillämpas även i förhållande till domar meddelade i annan EU-medlemsstat. Processrätt Högsta domstolen har i beslut 2015-07-13 i mål Ö 2172-13 avslagit en begäran om att den skulle inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen. Målet rörde i sak frågan om ett svenskt bolag skulle åläggas att lämna information till ett tyskt bolag om bl.a. leverantörer och inköpsvolymer från dessa av en viss parfym, i anledning av ett påstått varumärkesintrång. Det svenska bolaget ville att följande frågor skulle hänskjutas till EU-domstolen för förhandsavgörande: Hindrar artikel 34 och 36 i Fördraget om den Europeiska Unionens funktionssätt att en parallellimportör föreläggs att lämna information om leverantörers identitet om det finns en risk att informationen används för att avskärma marknaden? Hindrar lämplighetsbedömningen eller proportionalitetsprincipen att en påstådd intrångsgörare som saluför originalvaror föreläggs att lämna information om leverantörers identitet m.m. som utgör företagshemligheter? Är det förenligt med unionsrätten att svaranden föreläggs att lämna uppgift om omfattningen av det påstådda varumärkesintrånget om yppandet skulle röja att uppgiftslämnaren eller denne närstående har begått en brottslig handling? Kan en svarande föreläggas att lämna uppgifter om andra varor än de påstått intrångsgörande? Högsta domstolen uttalade i denna fråga följande (punkt 39 i beslutet): ”Det står klart att domstolen vid en proportionalitetsbedömning har att beakta de aspekter som berörs i de första två frågorna (jfr bl.a. beaktandesats 12 och artikel 8 i IPRED-direktivet [Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter]). Någon konkret fråga om tolkningen av direktivet rörande just dessa aspekter har emellertid inte uppkommit i detta fall. Det står vidare klart att en skyldighet att efterkomma ett informations-föreläggande inte hindrar uppgiftslämnaren från att, i enlighet med artikel 8.3 d), vägra att lämna begärda uppgifter om sådana förutsättningar föreligger. Det har således inte uppkommit någon fråga som rör tolkningen av den artikeln. Av de skäl som framgår av punkterna 19–23 [huvudsakligen att implementeringen i Sverige går längre än vad direktivet kräver] saknar frågan om svaranden får föreläggas att lämna uppgifter om andra varor än de påstått intrångsgörande relevans i detta fall och ett förhandsavgörande är alltså inte nödvändigt för att avgöra saken. I övrigt har de frågor som har uppkommit i målet samband med att genomförandet av direktivet i svensk rätt har skett på ett för rättighetshavaren mer förmånligt sätt än som föreskrivs i direktivet. Någon tolkningsfråga av direktivet har således inte uppkommit i målet.” EU-DOMSTOLEN Avgöranden rörande Sverige Mål C‑606/13 gällde tolkning av direktiv 2003/96/EG om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet samt av direktiv 2008/118/EG om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG. Begäran om förhandsavgörande hade framställts av 3 Kammarrätten i Sundsvall i ett mål mellan OKG AB och Skatteverket angående Skatteverkets beslut att påföra OKG AB skatt på termisk effekt i kärnkraftsreaktorer. Kammarrätten ville ha svar på följande frågor: 1) Ska artiklarna 4.2 och 21.5 i direktiv 2003/96 tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken en skatt tas ut på termisk effekt i kärnkraftsreaktorer? 2) Ska direktiv 92/12 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor tolkas så, att en skatt som uttas på termisk effekt i en kärnkraftsreaktor utgör en ”punktskatt” i den mening som avses i detta direktiv. – EU-domstolen gav i dom 2015-10-01 sammanfattningsvis följande svar: 1) Artiklarna 4.2 och 21.5 i direktiv 2003/96/EG utgör inte hinder för nationell lagstiftning, såsom den som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken en skatt tas ut på termisk effekt i kärnkraftsreaktorer, eftersom en sådan skatt inte omfattas av direktivets tillämpningsområde. 2) Direktiv 92/12/EEG ska tolkas så, att en skatt som uttas på termisk effekt i en kärnkraftsreaktor inte utgör en ”punktskatt” i den mening som avses i detta direktiv. Mål C‑569/13 gällde fråga om giltigheten av rådets genomförandeförordning (EU) nr 917/2011 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av vissa keramiska plattor med ursprung i Folkrepubliken Kina. Begäran om förhandsavgörande hade framställts av Förvaltningsrätten i Malmö i ett mål mellan Bricmate AB och Tullverket om verkets påförande av preliminär antidumpningstull på Bricmates import av keramiska plattor från Kina. EU-domstolen uppfattade Förvaltningsrättens fråga på följande sätt: Förvaltningsrätten har ställt sin fråga, led a–c, för att få klarhet i om förordning nr 917/2011 är ogiltig på grund av att unionsinstitutionerna dels gjorde sig skyldiga till sakfel och uppenbart felaktiga bedömningar inom ramen för antidumpningsundersökningen, eftersom de utgick från felaktig statistik från Eurostat vid fastställandet av den skada som vållats unionsindustrin och av orsakssambandet mellan importen och skadan, dels åsidosatte sin omsorgsplikt samt artikel 3.2 och 3.6 i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (”grundförordningen”), när de i skäl 108 i förordning nr 917/2011 angav att inga ändringar av den officiella statistiken hade bekräftats. Förvaltningsrätten hade vidare frågat sig om förordning nr 917/2011 är ogiltig på grund av att kommissionen har åsidosatt sin motiveringsskyldighet och Bricmates rätt till försvar, artiklarna 17 och 20.1 i grundförordningen samt de skyldigheter som följer av artikel 296 FEUF, genom att inte beakta de argument Bricmate framfört, i egenskap av importör som ingår i urvalet, angående dels skillnaderna i tillverkningsprocessen mellan keramiska plattor med ursprung i Kina och sådana med ursprung i Europa, dels det begränsade utbudet av vissa typer av keramiska plattor på unionsmarknaden. – EU-domstolen gav i dom 2015-09-10 sammanfattningsvis följande svar: Vid prövningen av den fråga som ställts har det inte framkommit någon omständighet som påverkar giltigheten av rådets genomförandeförordning (EU) nr 917/2011 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av vissa keramiska plattor med ursprung i Folkrepubliken Kina. År 2006 beviljade Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden (harmoniseringskontoret), det franska bolaget Yves Saint Laurent (”YSL”) registrering av två gemenskapsformgivningar som var avsedda att användas för två 4 handväskor. År 2009 lämnade bolaget H&M Hennes & Mauritz (”H&M”) in två ansökningar till harmoniseringskontoret rörande ogiltighetsförklaring av de formgivningar som YSL fått registrerade. H&M hävdade att formgivningarna saknade särprägel och åberopade egen formgivning. Ansökningarna avslogs och H&M överklagade. Överklagandena avslogs. Vid bedömningen av om YSL:s formgivningar hade särprägel fann harmoniseringskontoret att vissa kännetecken i YSL:s respektive H&M:s formgivningar visserligen var gemensamma för dem båda, men att skillnaderna mellan handväskornas form, struktur och ytbehandling dock var av avgörande betydelse för väskornas helhetsintryck. I det avseendet fann kontoret att formgivaren hade haft en hög grad av frihet men att denna omständighet, från en kunnig kvinnlig användares synpunkt, inte utplånade de betydande skillnader i form, struktur och ytdetaljer som förelåg. H&M yrkade i överklaganden att tribunalen skulle ogiltigförklara harmoniseringskontorets beslut. I domar 2015-09-10 (målen T-525/13 och T-526/13) ogillade tribunalen H&M:s överklagande. Tribunalen ansåg inte att bedömningen av graden av formgivarens frihet utgör ett inledande och teoretiskt steg vid jämförelsen av det helhetsintryck som var och en av de aktuella formgivningarna ger. Tribunalen bekräftade att formgivarens frihet inte i sig är avgörande för bedömningen av en formgivnings särprägel men att den däremot är en omständighet som ska beaktas, eftersom den gör det möjligt att nyansera den bedömningen. När det gäller jämförelsen av de helhetsintryck som handväskorna ger påpekade tribunalen att väskorna skiljer sig åt i tre avseenden som på ett avgörande sätt påverkar deras allmänna utseende, det vill säga väskans allmänna form, struktur och ytbehandling. Tribunalen fastställde harmoniseringskontorets bedömning att YSL:s formgivningar ger en kunnig kvinnlig användare ett annat helhetsintryck än H&M:s formgivning. Enligt tribunalen föreligger det stora skillnader mellan formgivningarna och likheterna dem emellan saknar betydelse för det helhetsintryck de ger. Det intryck som YSL:s formgivningar ger motsvarar en väska som kännetecknas av klassiska linjer och en formell enkelhet medan H&M:s formgivning ger ett mer ”arbetat” intryck som kännetecknas av rundade former och en utsmyckad utsida. Tribunalen angav att det är klart att remmarna och handtagen på de väskor som avses med de båda varumärkenas formgivningar är ägnade att användas på helt olika sätt, eftersom YSL:s formgivningar avser en väska som endast är avsedd att bäras i handen medan H&M:s formgivning används för en väska som ska bäras på axeln. Förslag till avgöranden rörande Sverige Pensioenfonds Metaal en Techniek (”PMT”) är en nederländsk pensionsstiftelse. PMT tog under åren 2002–2006 emot utdelningar från svenska aktiebolag, varvid källskatt innehölls med 15 procent till ett sammanlagt belopp om 20 957 836 svenska kronor (SEK). PMT ansökte hos Skatteverket om återbetalning av kupongskatten, med motiveringen att uttaget av denna skatt stred mot unionens bestämmelser om fri rörlighet för kapital, eftersom stiftelsen borde likställas med svenska pensionsstiftelser och beskattas enligt avkastningsskattelagen. Efter överklaganden har EU-domstolen nu efter begäran om förhandsavgörande från Högsta förvaltningsdomstolen att besvara följande tolkningsfråga: ”Utgör artikel 63 FEUF hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken utdelning från ett inhemskt bolag beskattas med källskatt om aktieägaren har hemvist i en annan stat medan utdelningen – om den tillfaller en inhemsk aktieägare – omfattas av en schablonmässigt bestämd skatt beräknad på en fiktiv avkastning, som sett över tid är avsedd att motsvara den ordinarie beskattningen av all kapitalavkastning?” – 5 Generaladvokaten har i sitt 2015-09-10 lämnade förslag till avgörande kommit fram till följande: Artikel 63.1 FEUF, jämförd med artikel 65.1 a FEUF, utgör inte hinder för nationell lagstiftning enligt vilken utdelning som utbetalas av ett bolag med hemvist i landet är föremål för källskatt om aktieägaren inte har hemvist i landet, medan utdelningen till aktieägare som har hemvist i landet är föremål för en heltäckande beskattning, vilken beräknas schablonmässigt utifrån en fiktiv avkastning och syftar till en enhetlig beskattning av samtliga kapitalinkomster för en given kategori skattskyldiga med hemvist i landet. Institutionell rätt och allmänna principer Genom dom 2015-10-06 i mål C-362/14, Schrems, ogiltigförklarade EUdomstolen det beslut i vilket kommissionen funnit att USA säkerställer ett adekvat skydd för överförda personuppgifter. Schrems, som är österrikisk medborgare, hade använt Facebook sedan år 2008. På samma sätt som för övriga användare som bor i unionen överfors de uppgifter som Schrems lämnat till Facebook helt eller delvis från Facebooks irländska dotterbolag till servrar i USA där uppgifterna behandlas. Schrems gjorde en anmälan till den irländska tillsynsmyndigheten, eftersom han ansåg att USA:s lagstiftning och praxis inte ger ett tillräckligt skydd mot att personuppgifter som överförs blir föremål för myndighetsoövervakning. Den irländska myndigheten avslog anmälan, med motiveringen att kommissionen ansett att USA enligt det så kallade safe harborsystemet (”Safe Harbor Privacy Principles”) säkerställer en adekvat skyddsnivå för de överförda personuppgifterna. Dataskyddsmyndighetens beslut överklagades till High Court of Ireland som begärde förhandsavgörande för att få veta om kommissionens beslut hindrar en nationell tillsynsmyndighet från att pröva en anmälan i vilken det görs gällande att ett tredjeland inte säkerställer en adekvat skyddsnivå och att avbryta överföringen av personuppgifter. – EU-domstolen konstaterade i sin dom att förekomsten av ett kommissionsbeslut i vilket kommissionen funnit att ett tredjeland säkerställer en adekvat skyddsnivå för överförda personuppgifter inte kan omintetgöra eller inskränka de befogenheter som de nationella tillsynsmyndigheterna har med stöd av EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och dataskyddsdirektivet. EU-domstolen framhåller den rätt till skydd för personuppgifter som garanteras i stadgan. Vad gäller en skyddsnivå som väsentligen är likvärdig med den som garanteras för de grundläggande fri- och rättigheterna inom unionen konstaterar EU-domstolen att enligt unionsrätten är en lagstiftning inte begränsad till vad som är strängt nödvändigt när den generellt tillåter lagring av samtliga personuppgifter om alla personer vilkas uppgifter har överförts från unionen till USA, utan att det görs några åtskillnader, begränsningar eller undantag med beaktande av det eftersträvade syftet och utan att det föreskrivs något objektivt kriterium som gör det möjligt att avgränsa myndigheternas åtkomst till uppgifterna och att avgränsa den senare användningen av uppgifterna. EU-domstolen tillägger att en lagstiftning som tillåter myndigheterna generell åtkomst till innehållet i elektroniska kommunikationer ska anses kränka det väsentliga innehållet i den grundläggande rätten till respekt för privatlivet. En lagstiftning i vilken det inte föreskrivs någon möjlighet för enskilda att använda rättsmedel för att erhålla tillgång till, rätta eller radera uppgifter som rör dem, kränker det väsentliga innehållet i den grundläggande rätten till effektivt domstolsskydd, eftersom en sådan möjlighet är en grundförutsättning för en rättsstat. / Domen har redan kommenterats, se: http://eulawanalysis.blogspot.se/2015/09/american-masssurveillance-of-eu.html / 6 Europeiska rekryteringsbyrån (Epso) offentliggjorde åren 2012 och 2013 i Europeiska unionens officiella tidning tre meddelanden om allmänt uttagningsprov för att upprätta en anställningsreserv. Enligt dessa meddelanden måste de sökande ha fördjupade kunskaper i ett av Europeiska unionens officiella språk (vilka vid denna tidpunkt var 23 till antalet) samt tillfredsställande kunskaper i ett andraspråk, varvid varje sökande kunde välja mellan engelska, franska och tyska. Det andraspråk som valdes skulle användas i korrespondensen mellan Epso och de sökande samt i urvalsförfarandet och uttagningsprovens delprov. I meddelandena anges att denna begränsning motiverades av tjänstens intresse, vilket krävde att nyligen anställda direkt kunde arbeta och kommunicera ändamålsenligt på språket i sitt dagliga arbete. Om så inte var fallet, skulle institutionernas effektivitet allvarligt äventyras. - Italien och Spanien yrkade i målen T‑124/13 och T‑191/13, Italien respektive Spanien mot kommissionen, att tribunalen skulle ogiltigförklara dessa meddelanden om uttagningsprov. De båda medlemsstaterna ansåg i att meddelandena var diskriminerande och innebar ett åsidosättande av såväl unionens språkregler som proportionalitetsprincipen. Italien och Spanien ifrågasatte kravet på sökandena att välja engelska, franska och tyska inte bara som kommunikationsspråk med Epso, utan även som andraspråk under uttagningsproven. Genom dom 201509-24 ogiltigförklarade tribunalen de angripna meddelandena. Tribunalen konstaterade bland annat att meddelandena utgör ett åsidosättande av rådets förordning nr 1 om vilka språk som skall användas i Europeiska ekonomiska gemenskaperna på grund av att korrespondensen med Epso begränsas till de tre nämnda språken och att detta skäl är tillräckligt för att motivera att meddelandena ska ogiltigförklaras. Mål C‑650/13 gällde tolkning av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (”stadgan”). Begäran om förhandsavgörande hade framställts i ett mål mellan å ena sidan Thierry Delvigne samt – å andra sidan kommunen Lesparre‑Médoc, Frankrike, och prefekten i departementet Gironde. Det nationella målet gäller strykningen av Thierry Delvigne ur kommunens röstlängd. Detta hade medfört att han i kraft av själva lagen förlorat sina medborgerliga rättigheter, bland annat rösträtten, valrätten och valbarheten. Fransk domstol hade bett EU-domstolen tolka artiklarna 39 och 49.1 sista meningen i stadgan i syfte att avgöra om den omständigheten att Thierry Delvigne, i enlighet med fransk lag, fråntagits sin rösträtt vilket i sin tur lett till att han strukits från röstlängden, är förenlig med nämnda bestämmelser i stadgan. Den franska domstolen ville särskilt veta om stadgan, som är tillämplig på val till Europaparlamentet, ska tolkas så, att den hindrar EU:s medlemsstater från att införa ett allmänt och automatiskt förbud på obestämd tid mot att medborgerliga och politiska rättigheter utövas, för att inte medborgare i medlemsstaterna ska behandlas olika. EU-domstolen gav i dom 201510-06 sammanfattningsvis följande svar: Artiklarna utgör inte hinder för en medlemsstats lagstiftning som innebär att personer dömts för ett grovt brott genom dom som vunnit laga kraft före den 1 mars 1994, i kraft av själva lagen utesluts ur kretsen av personer som är röstberättigade i val till Europaparlamentet. / Domen har redan kommenterats, se: http://ukhumanrightsblog.com/2015/10/09/cjeu-ruling-on-prisoner-voting-open-doorfor-successful-uk-challenge/ / 7 Processrätt 2015-09-09 meddelade EU-domstolen två domar som bl.a. gällde frågor om hur skyldigheten för en högsta domstol att begära förhandsavgörande ska tolkas. I de förenade målen C-72/14, X mot Inspecteur van Rijksbelastingdienst, och C197/14, T.A. van Dijk mot Staatssecretaris van Financiën, gällde frågan om artikel 267 tredje stycket FEUF ska tolkas så, att en högsta nationell instans är skyldig att begära förhandsavgörande när en nationell domstol i lägre instans har begärt ett förhandsavgörande i ett mål som liknar målet vid den förstnämnda domstolen och som avser exakt samma problemställning, eller om den är skyldig att invänta svaret på den frågan. EU-domstolen svarade att den högsta instansen i den situationen varken är skyldig att begära förhandsavgörande eller att invänta svaret på frågan från den lägre instansen. I mål C-160/14, Ferreira da Silva, som gällde klargörande av begreppet ”överlåtelse av verksamhet”, hade EU-domstolen också att svara på hur skyldigheten för en högsta domstol att begära förhandsavgörande ska tolkas. Här var situationen den att Italiens högsta domstol hade underlåtit att inhämta förhandsavgörande innan den tog ställning till hur begreppet ”överlåtelse av en verksamhet” skulle tolkas. EU-domstolen konstaterade att de lägre domstolsinstanserna hade meddelat motstridiga avgöranden när de hade tolkat begreppet. Det var vidare så att även andra domstolar i olika medlemsstater hade haft återkommande svårigheter när de hade haft att tolka detta begrepp. I en sådan situation är enligt EU-domstolen en högsta domstol skyldig att begära förhandsavgörande av EU-domstolen, det går inte att hävda att den EUrättsliga frågan är så klar att förhandsavgörande inte behövs. – Tolkningen av de två domarna i denna del har redan föranlett diskussion / se t.ex. http://europeanlawblog.eu/?p=2905 och https://despiteourdifferencesblog.wordpress.com/category/section-001/ /. EU-domstolen hade i det sistnämnda målet också att besvara en fråga om statens ansvar för skador som vållats enskilda på grund av att en nationell domstol som dömer i sista instans har åsidosatt unionsrätten. Med denna fråga hade önskats klarhet i om det föreligger hinder för att tillämpa en nationell bestämmelse enligt vilken det krävs att det skadevållande avgörandet har upphävts för att en skadeståndstalan mot staten ska kunna väckas. Denna fråga hade motiverats med hänvisning till EG-domstolens dom i mål C-224/01, Köbler.- I sitt svar klargjorde EU-domstolen att EU-rätten utgör hinder för sådan nationell lagstiftning. Detta gäller även om upphävande i praktiken är uteslutet. Det kan ju vara så att det i ett medlemsland inte under några omständigheter går att ändra en dom som har meddelats av en högsta instans eller att möjligheterna att få till stånd en omprövning är väldigt få. – De två domarna bör läsas mot bakgrund av 1) att Europadomstolen genom dom den 8 april 2014 i målet Dhahbi mot Italien (application no. 17120/09) slog fast att en omotiverad vägran av en nationell domstol i sista instans att begära förhandsavgörande av EU-domstolen innebär ett brott mot artikel 6 i Europakonventionen samt 2) att Europadomstolen återkom till denna fråga genom domen den 21 juli 1015 i målet Schipani m.fl. mot Italien (application no. 38369/09) och där uttalade att Italiens kassationsdomstol hade brutit mot artikel 6.1 på grund av dess omotiverade vägran att begära förhandsavgörande av EUdomstolen. Skatterätt Mål C-105/14 gällde tolkning av artiklarna 101 FEUF, 107 FEUF och 119 FEUF samt direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt. 8 Begäran om förhandsavgörande hade framställts i ett brottmål mot sju tilltalade. De hade åtalats för att ha grundat och organiserat en liga i syfte att begå olika former av mervärdesskattebrott. Italiensk domstol ville i huvudsak få svar på om nationella bestämmelser om preskription av brott – såsom de som fastställs i italienska bestämmelser, i vilka föreskrevs, att den handling som innebär preskriptionsavbrott i mål om mervärdesskattebrott innebar att preskriptionstiden förlängdes med enbart en fjärdedel av den ursprungliga preskriptionstiden med följd att de tilltalade i praktiken åtnjöt straffrihet – innebär att det införts ett undantag från mervärdesskatteplikt som inte föreskrivs i artikel 158 i direktivet. Om denna fråga skulle komma att besvaras jakande, önskade den italienska domstolen få klarhet i om den kan underlåta att tillämpa dessa bestämmelser. EU-domstolen gav i dom 2015-09-08 sammanfattningsvis följande vägledning: Nationella bestämmelser om preskription av brott i vilka föreskrevs, att den handling som innebär preskriptionsavbrott i mål om grovt mervärdesskattebedrägeri innebär att preskriptionstiden förlängdes med enbart en fjärdedel av den ursprungliga preskriptionstiden – kan strida mot medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel 325.1 FEUF och 325.2 FEUF. Detta om de nationella bestämmelser hindrar att det utdöms effektiva och avskräckande påföljder i ett betydande antal fall av grovt bedrägeri som riktar sig mot EU:s ekonomiska intressen eller föreskrev längre preskriptionstider för bedrägeri som riktar sig mot den berörda medlemsstatens ekonomiska intressen än för bedrägeri som riktar sig mot EU:s ekonomiska intressen. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att säkerställa den fulla verkan av artikel 325.1 FEUF och 325.2 FEUF och, vid behov, underlåta att tillämpa bestämmelser i nationell rätt som hindrar den berörda medlemsstaten att iaktta sina skyldigheter enligt artikel 325.1 FEUF och 325.2 FEUF. Ett preskriptionssystem som är tillämpligt på mervärdesskattebrott kan inte bedömas mot bakgrund av artiklarna 101 FEUF, 107 FEUF och 119 FEUF. Konkurrensrätt och statligt stöd --- Inre marknaden Mål C-386/14 gällde tolkning av artikel 49 FEUF om etableringsfrihet. Fransk domstol önskade svar på om artikeln utgör hinder för att lagstiftningen om det franska systemet med skattemässig integrering ger ett skattemässigt integrerat moderbolag rätt till neutralisering av återföring av den utgifts- och kostnadsandel som enligt schablon är fastställd till 5 procent av nettobeloppet av utdelningar som det uteslutande uppburit från bolag med hemvist i Frankrike, vilka är skattemässigt integrerade med moderbolaget, medan moderbolaget enligt denna lagstiftning nekas rätt till sådan neutralisering för utdelningar som det erhåller från dotterbolag med hemvist i en annan medlemsstat, vilka dock efter moderbolagets val hade kunnat användas för sådan neutralisering om dotterbolagen hade haft hemvist i Frankrike. EU-domstolen gav i dom 2015-09-02 svaret att artikeln utgör hinder för sådan lagstiftning. EU-domstolen ogillade genom domar 2015-09-16 i målen C‑361/13 och C-433/13 kommissionens talan mot Slovakien om fördragsbrott. Kommissionen hade yrkat att domstolen skulle fastställa att Slovakien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter genom att inte bevilja förmånstagare som är bosatta i en annan medlemsstat än Slovakien dels ett ”jultillägg”, dels omvårdnadsbidrag, 9 assistansbidrag eller ersättning för merkostnader, förmåner som föreskrivs i den slovakisk lag. Domstolen konstaterade bl.a. att kommissionen inte hade visat att jultilläggets kännetecken gör det möjligt att anse att jultillägget ska kvalificeras som ”förmån vid ålderdom” eller att övriga bidrag ska anses som sociala trygghetsförmåner i de meningar som avses i förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen. Övriga rättsområden Mål C-127/14 gällde tolkning av direktiv 94/19/EG om system för garanti av insättningar. Lettisk domstol ville i huvudsak få klarhet i om punkt 7 i bilaga 1 till direktivet 94/19/EG ska tolkas så, att uppräkningen däri av personer som ska anses ha anknytning till kreditinstitutet i fråga och som ska nekas rätt till garanterad kompensation är uttömmande. EU-domstolen gav i dom 2015-09-02 sammanfattningsvis följande vägledning: Uppräkningen är uttömmande, vilket innebär att medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning inte får föreskriva andra kategorier av insättare som inte, med hänsyn till de funktioner som de utövar, omfattas av de begrepp som är angivna i denna punkt, i syfte att tillämpa undantaget från insättningsgarantin på dem. Punkten 7 ska tolkas så, att medlemsstaterna från den garanti som föreskrivs i detta direktiv får undanta personer i egenskap av medlemmar av ledningen, om de på grund av den funktion de innehar inom kreditinstitutet, oavsett vilken benämning denna funktion har, förfogar över sådana upplysningar och har sådan kunskap som gör det möjligt för dem att bedöma kreditinstitutets verkliga ekonomiska ställning och de risker som är förknippade med dess verksamhet. EU-domstolen klargjorde genom dom 2015-09-03 i mål C-398/13 P Inuit, Tapiriit Kanatami och 19 andra klagande mot kommissionen, att förordning (EG) nr 1007/2009 om handel med sälprodukter, den s.k. grundförordningen, inte är rättsstridig. Domstolen ogillade därmed klagandenas överklaganden av tribunalens dom i målet T‑526/10. I den överklagade domen hade tribunalen ogillat klagandenas talan om ogiltigförklaring av kommissionens förordning (EU) nr 737/2010 om genomförandebestämmelser till grundförordningen och fastställelse att grundförordningen inte skulle få tillämpas. / Domen har redan kommenterats, bl.a. vad gäller locus standi-problematiken, se: http://europeanlawblog.eu/?p=2843 / Mål C‑266/14 gällde tolkning av artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88/EG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden. Begäran om förhandsavgörande hade framställts i ett mål mellan å ena sidan Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras (CC.OO.) och - å andra sidan - Tyco Integrated Security SL och Tyco Integrated Fire & Security Corporation Servicios SA (gemensamt kallade Tyco). Målet gäller Tycos beslut att inte anse att den dagliga restiden för bolagets anställda mellan bostaden och den första respektive den sista kunden som arbetsgivaren anvisat utgör arbetstid. Spansk domstol ville ha svar på om artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att under sådana omständigheter som dem som är aktuella i det nationella målet där arbetstagarna inte har någon fast bestämd arbetsplats eller arbetsplats där arbetet vanligtvis utförs, utgör arbetstagarnas restid mellan bostaden och kunderna arbetstid i den mening som avses i bestämmelsen. EU-domstolen svarade i dom 2015-09-10 att artikel 2 led 1 ska tolkas på det sättet. 10 Mål C-67/14 gällde tolkning av förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen samt direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier. Begäran om förhandsavgörande framställdes av tysk domstol i ett mål mellan å ena sidan Arbetsförmedlingen i Berlin Neukölln samt – å andra sidan – N.N. och hennes tre barn. Målet rör Arbetsförmedlingens beslut att dra tillbaka beslutet om beviljande av förmåner enligt grundgaranti, vilka föreskrivs i tysk lagstiftning. Den tyska domstolen ville i huvudsak få klarhet i om artikel 24 i direktiv 2004/38/EG och artikel 4 i förordning nr 883/2004 utgör hinder för en medlemsstats bestämmelser som innebär att personer som är medborgare i andra medlemsstater och som söker arbete i den mottagande medlemsstaten saknar rätt till vissa ”särskilda ickeavgiftsfinansierade kontantförmåner” i den mening som avses i artikel 70.2 i förordning nr 883/2004, vilka också utgör ”socialt bistånd” i den mening som avses i artikel 24.2 i direktiv 2004/38/EG, samtidigt som dessa förmåner garanteras de medborgare i den mottagande medlemsstaten som befinner sig i samma situation. EU-domstolen gav i dom 2015-09-15 sammanfattningsvis följande svar: De artiklar till vilka den tyska domstolen hänvisat utgör inte hinder för sådana nationella bestämmelser. / Domen har redan kommenterats, se: http://eulawanalysis.blogspot.se/2015/09/eu-citizens-access-to-benefitscjeu.html?utm_source=feedburner&utm_medium=email&utm_campaign=Feed:+EuL awAnalysis+(EU+Law+Analysis) / Mål C‑257/14 gällde tolkning av förordning (EG) nr 261/2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar. Nederländsk domstol ville ha svar på frågor rörande flygbolags skyldighet att kompensera passagerare på grund av inställd flygning. EU-domstolen gav i dom 2015- 09-17 följande svar: Artikel 5.3 i förordning (EG) nr 261/2004 ska tolkas så, att ett tekniskt problem som oförutsett uppstått, som inte beror på bristande underhåll och som inte heller har upptäckts vid det reguljära underhållsarbetet, inte omfattas av uttrycket ”extraordinära omständigheter” i den mening som avses i denna bestämmelse. – I EU-domstolens eget pressmeddelande om domen sammanfattas betydelsen på detta sätt: ”Även om en flygning ställs in på grund av oförutsedda tekniska problem är lufttrafikföretagen skyldiga att kompensera passagerarna. Vissa tekniska problem som bland annat är resultatet av dolda fabrikationsfel som påverkar flygsäkerheten eller av sabotage eller terrorism kan emellertid frita lufttrafikföretagen från skyldigheten att kompensera passagerarna.” Mål C‑201/14 gällde tolkning av direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter. Rumänsk domstol ville i huvudsak få klarhet i om artiklarna 10, 11 och 13 i direktivet 95/46 utgör hinder för nationella bestämmelser som medger att en myndighet i en medlemsstat överför personuppgifter till en annan myndighet och uppgifterna därefter behandlas utan att de registrerade har informerats om denna överföring och denna behandling. EU-domstolen gav i dom 2015-10-01sammanfattningsvis följande svar: Artiklarna utgör hinder för nationella bestämmelser vilka medger att en myndighet i en medlemsstat överför personuppgifter till en annan myndighet och att uppgifterna därefter behandlas, utan 11 att de berörda personerna har informerats om denna överföring och denna behandling. Mål C‑230/14 gällde tolkning av direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter. Ungersk domstol ville i huvudsak ha svar på frågor om artiklarna 4.1 a och 28.1 i direktivet ska tolkas så, att en tillsynsmyndighet i en medlemsstat får tillämpa sin nationella lagstiftning om uppgiftsskydd med avseende på en registeransvarig, vars företag är registrerat i en annan medlemsstat och som driver en webbplats för fastighetsannonser avseende fast egendom som är belägen i den första av de båda staterna. EU-domstolen gav i dom 2015-10-01 sammanfattningsvis följande vägledning: 1) Artikel 4.1 a i direktiv 95/46/EG ska tolkas så, att lagstiftning om skydd för personuppgifter i en annan medlemsstat än den där den registeransvarige är registrerad får tillämpas under förutsättning att den registeransvarige utövar verklig och faktisk verksamhet – även om verksamheten är ytterst liten – i den medlemsstaten med hjälp av en stabil struktur och att behandlingen utförs som ett led i verksamheten. För att avgöra om detta är fallet får den nationella domstolen beakta att den registeransvariges verksamhet, i vilken behandlingen av uppgifter utförs som ett led, består i drift av webbplatser med fastighetsannonser vilka avser fast egendom belägen i den medlemsstaten och vilka är avfattade på den medlemsstatens språk och att verksamheten således huvudsakligen eller fullständigt riktar sig mot den medlemsstaten. Den nationella domstolen får även beakta att den registeransvarige har en företrädare i den medlemsstaten som har ansvar för att driva in fordringar med anledning av verksamheten och för att företräda den registeransvarige i administrativa förfaranden och domstolsförfaranden beträffande behandlingen av uppgifterna. Frågan om vilket land de personer som berörs av behandlingen av uppgifter är medborgare i saknar däremot betydelse. 2) Om en tillsynsmyndighet i en medlemsstat tar emot klagomål i enlighet med artikel 28.4 i direktiv 95/46 och finner att det inte är den egna rättsordningen utan en annan medlemsstats rättsordning som ska tillämpas på behandlingen av personuppgifterna, ska artikel 28.1, 28.3 och 28.6 i direktiv 95/46 tolkas så, att den tillsynsmyndigheten endast i den egna medlemsstaten har effektiva befogenheter att ingripa enligt artikel 28.3 i direktivet. Den får därför inte med stöd av sin nationella rättsordning vidta sanktionsåtgärder mot en registeransvarig som inte är etablerad i den tillsynsmyndighetens medlemsstat. Med tillämpning av artikel 28.6 i samma direktiv bör den i stället anmoda tillsynsmyndigheten i den medlemsstat vars rättsordning är tillämplig att ingripa. 3) Direktiv 95/46 ska tolkas så, att begreppet ”adatfeldolgozás” (teknisk databehandling) – som används i den ungerska språkversionen av direktivet – ska uppfattas på samma sätt som ordet ”adatkezelés” (behandling av uppgifter). Mål C‑290/14 gällde tolkning av direktiv 2008/115/EG om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna. Begäran om förhandsavgörande hade framställts i ett brottmål mot Skerdjan Celaj, medborgare i Albanien, som åtalats efter att ha rest in i Italien i strid med ett treårigt förbud mot inresa i det landet. Italiensk domstol ville ha svar på fråga om direktivet utgör hinder för lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken det föreskrivs att en tredjelandsmedborgare som olagligt uppehåller sig i 12 landet ska ådömas ett fängelsestraff, när vederbörande, efter att ha återvänt till sitt ursprungsland inom ramen för ett tidigare återvändandeförfarande, åter olagligen reser in i nämnda medlemsstat i strid med ett inreseförbud. EU-domstolen gav i dom 2015-10-01sammanfattningsvis följande svar: Direktivet utgör i princip inte hinder för sådan nationell lagstiftning. / Domen har redan kommenterats, se: http://eulawanalysis.blogspot.se/2015/10/the-cjeus-ruling-in-celaj-criminal.html / NYA MÅL --- DET HÄNDER I EU-DOMSTOLEN Den 22 oktober 2015 kl. 09.30 meddelar domstolen, femte avdelningen, dom i mål C-264/14, Hedqvist, angående en begäran om förhandsavgörande från Högsta förvaltningsdomstolen rörande frågan om verksamhet bestående i växling mellan bitcoin och traditionell valuta omfattas av mervärdesskatteskyldighet. Generaladvokaten föreslog att frågan skulle besvaras så att verksamheten utgjorde en tjänst mot ersättning i direktivets mening, men var undantagen från skatteplikt enligt artikel 135.1 e i mervärdesskattedirektivet. Den 27 oktober 2015 kl. 09.30 håller domstolen, fjärde avdelningen, muntlig förhandling i mål C-455/15 PPU, angående en begäran om förhandsavgörande från Varbergs tingsrätt från den 28 augusti 2015. Målet rör ”område med frihet, säkerhet och rättvisa - Civilrättsligt samarbete” och handläggs enligt reglerna om förfarande för brådskande mål. ÖVRIGT 2015-09-11 beslöts lagrådsremiss rörande vissa frågor på området för indirekta skatter, bl.a. undantag från skatteplikt vid leverans av varor till andra EU-länder. Se härom: http://www.regeringen.se/rattsdokument/lagradsremiss/2015/09/vissafragor-pa-omradet-for-indirekta-skatter/ Enligt pressmeddelande 2015-09-16 har EU-kommissionen presenterat förslag avseende domstolssystem för tvister i handelsavtalet TTIP. Se härom: http://ec.europa.eu/sweden/news/20150916_sv.htm 2015-09-23 bordlades prop. 2015/16:9 ”Genomförande av Solvens II-direktivet på försäkringsområdet”. Här ges bl.a. förslag på hur EU-direktiv om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet i dess lydelse enligt Omnibus II-direktivet ska genomföras i svensk rätt. Se härom: http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2015/09/prop.-2015169/ 2015-09-23 bordlades prop. 2015/16:6 ”Ändringar i kulturmiljölagen”. Den gäller bl.a. genomförandet i svensk rätt av det omarbetade direktivet 2014/60/EU om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium. Se härom: http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2015/09/prop.-2015166/ 2015-09-30 överlämnades betänkandet SOU 2015:83 ”Översyn av Lex Laval”. Se härom: http://www.regeringen.se/rattsdokument/sou-201583/ 13 2015-10-06 bordlades prop. prop. 2015/16:14 ”Begränsad skattefrihet för utdelning och nya bestämmelser mot skatteflykt i fråga om kupongskatt”. Förslagen är föranledda av ändringar i moder- och dotterbolagsdirektivet (2011/96/EU). Se härom: http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2015/10/prop.-20151614/ 2015-10-07 bordlades prop. prop. 2015/16:24 ”Gränsöverskridande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott – genomförande av det nya CBE-direktivet.” Se härom: http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2015/10/prop.-20151624/ 2015-10-08 beslöts lagrådsremiss rörande ”Ändring i reglerna om aggressiv marknadsföring”. Syftet med förslagen om ändringar är att åstadkomma överensstämmelse med Europaparlamentets och rådets direktiv om otillbörliga affärsmetoder. Se härom: http://www.regeringen.se/rattsdokument/lagradsremiss/2015/10/andring-i-reglernaom-aggressiv-marknadsforing/
© Copyright 2024