Epilepsi hos vuxna 13.4.2015 Epilepsi utgörs av en grupp neurologiska sjukdomar där förutsättningen för god behandling är en så noggrann diagnos som möjligt. Målet med behandlingen är anfallsfrihet utan nämnvärda biverkningar av läkemedlen. Läkemedelsbehandlingen väljs enligt typen av epilepsi. Svårbehandlad epilepsi kan hos en del patienter också behandlas med operation. Var och en kan hjälpa en person som har fått ett epileptiskt anfall Håll dig lugn Försök inte förhindra kramperna Sätt ingenting i munnen Försök vända personen i sidoläge Lös på kläder som stramar åt Larma ambulans (112) Försäkra dig om att personen har återhämtat sig. Nyttig tilläggsinformation för första hjälp vid anfall av medvetandestörningar finns på Epilepsiförbundets plansch. Epileptiskt anfall och epilepsi Ett epileptiskt anfall är en övergående störning i hjärnfunktionen som beror på avvikande elektrisk aktivitet i nervcellerna Man talar om epilepsi om en person är benägen att få upprepade epileptiska anfall utan predisponerande faktorer (till exempel akut hjärnskada, störning i ämnesomsättningen eller vätskebalansen eller alkohol- eller drogavvänjning) Diagnosen epilepsi kan ställas när personen har haft minst två epileptiska anfall. Epilepsisyndrom är en helhet av symtom i samband med epilepsi, så som typen av anfall, åldern då anfallen börjat och den information som registrering av hjärnans elektriska aktivitet (EEG) ger. Syndromet ger nästan likadana symtom hos olika patienter oberoende av vad som har orsakat symtomen. När patienten trots behandling har epileptiska anfall eller symtom och symtomen förhindrar ett fullgott och tryggt liv, talar man om svårbehandlad epilepsi. Orsaker till epilepsi Epilepsi kan bero på ärftliga faktorer, alltså kända eller antagna genetiska störningar där epileptiska anfall är det huvudsakliga symtomet. En bakomliggande orsak kan också vara en strukturell avvikelse eller sjukdom eller rubbning i ämnesomsättningen som medför en större risk att få epilepsi. Man försöker alltid då det bara är möjligt klarlägga orsaken (etiologin) till epilepsin, men en del av epilepsifallen uppkommer utan någon känd yttre orsak. Om orsaken inte kan identifieras vid undersökningen talar man om idiopatisk epilepsi. En bakomliggande orsak kan ändå vara en tillsvidare okänd genetisk eller strukturell faktor, som man bör försöka utreda på nytt med regelbundna mellanrum. Epilepsidiagnostik Då enskilda eller upprepade epileptiska anfall (epilepsi) misstänks ska patienten brådskande eller som jourpatient skickas till den specialiserade sjukvården. Det är viktigt att komma igång med undersökningarna redan efter det första anfallet, eftersom en bakomliggande orsak till anfallet kan vara någon annan neurologisk sjukdom som kan behandlas. www.kaypahoito.fi/web/svenska/for-patienter 1 Epilepsidiagnosen ställs och behandlingen inleds alltid av en neurolog. Patientens allmänna hälsotillstånd kartläggs och det tas ett EEG. Dessutom görs en magnetundersökning av hjärnan och vid behov andra undersökningar (till exempel datortomografi eller video-EEG-undersökning). Ändamålet med undersökningarna är att utreda om anfallen är epileptiska eller har en annan orsak, att definiera typen av anfall, att identifiera epilepsisyndrom och att klarlägga en eventuell strukturell skada i hjärnan som har orsakat epilepsin. Eftersom läkaren behöver få en så tydlig bild som möjligt av anfallet, intervjuas med patientens tillstånd den person eller de personer som sett anfallet. Behandling Ändamålet med behandlingen är att patienten är anfallsfri. I allmänhet påbörjas läkemedelsbehandlingen efter det andra epileptiska anfallet. Efter ett enskilt anfall får ungefär 60–80 procent av patienterna ytterligare anfall. Alla som har fått ett anfall insjuknar alltså inte nödvändigtvis i epilepsi. Om det första anfallet är långvarigt och beror på en strukturell skada i hjärnan (till exempel en störning i hjärnans blodcirkulation eller en hjärnskada) eller om det finns förändringar som passar in på epilepsi i EEG:et övervägs regelbunden epilepsimedicinering redan efter det första anfallet. Epilepsi behandlas i första hand med långvarig medicinering som förhindrar anfall. Läkaren diskuterar eventuell medicinering med patienten och tillsammans görs en behandlingsplan som patienten är redo att förbinda sig till. För att det ska vara möjligt att förbinda sig till långvarig behandling är det viktigt att patienten och de anhöriga informeras om bakgrunden till sjukdomen, om behandlingen och om att klara sig i vardagen. Individuella behandlingsråd ges av läkaren, sjukskötaren eller vid behov av andra medlemmar i den så kallade multiprofessionella arbetsgruppen på den neurologiska polikliniken. Dessutom bör det ordnas möjlighet för den nyinsjuknade och de anhöriga att delta i en särskild informationsdag där en multiprofessionell arbetsgrupp ger upplysning i anslutning till sjukdomen. Läkemedelsbehandling Läkemedelsbehandlingen av epilepsi påbörjas individuellt med ett förstahandsläkemedes som valts enligt anfallstyp. Avsikten är att hitta den minsta dos som håller patienten anfallsfri med så litet biverkningar som möjligt. Biverkningar förekommer ofta i början av behandlingen, men de är i allmänhet lindriga och går om av sig själv. Patienten informeras också om symtom som tyder på sällsynta, allvarliga biverkningar: allergiska reaktioner (hudutslag), leverskada (uppkastning och magsmärta) och psykiska biverkningar (depression, aggressivitet, självdestruktivitet). Information ges om vad patienten ska göra om sådana symtom uppkommer. Om epilepsianfallen inte upphör med det första läkemedlet, provas i allmänhet ännu ett läkemedel som enda läkemedel. Som följande steg används vid behov en kombination av flera läkemedel. Läkemedelsbehandlingen är långvarig och pågår ofta under resten av patientens liv. Regelbunden uppföljning Då läkemedelsbehandlingen påbörjas upprätthålls kontakten till patienten regelbundet. Det rekommenderas att vissa blodprov tas ungefär sex veckor efter påbörjad läkemedelsbehandling och på nytt om tre månader. www.kaypahoito.fi/web/svenska/for-patienter 2 Om patienten är symtomfri behövs inte någon ytterligare regelbunden provtagning. Att avsluta läkemedelsbehandlingen När patienten har varit anfallsfri i minst tre till fem år kan läkaren överväga att avsluta läkemedelsbehandlingen om patienten så önskar. Patienten ska informeras om risken för nya anfall och faktorer som inverkar på den och hur eventuella nya anfall påverkar arbetsförmåga och bilkörning. Läkemedelsbehandlingen avslutas stegvis, ett läkemedel åt gången, vanligtvis under flera månader. Kirurgisk behandling av epilepsi Med epilepsikirurgi avlägsnas eller isoleras det område i hjärnan som ger upphov till anfallen. Förutsättningar för operativ behandling är att epilepsin är svårbehandlad, att anfallen medför betydande men, att patientens allmäntillstånd är gott och att patienten är i stånd till samarbete före och efter operationen. Med operationsbehandling av temporallobsepilepsi blir två tredjedelar av patienterna anfallsfria, men trots operationen måste läkemedelsbehandlingen i allmänhet fortsättas. Operativ behandling av ett annat epilepsiområde än temporalloben gör en tredjedel av patienterna anfallsfria. Om ett område i hjärnan som ger upphov till svår epilepsi inte kan avlägsnas eller isoleras kirurgiskt är det ibland möjligt att lindra epilepsin genom att klyva hjärnbjälken eller genom att stimulera vagusnerven. Kör- och arbetsförmåga hos epilepsipatienter Läkaren bedömer tillsammans med en multiprofessionell arbetsgrupp patientens arbetsoch körförmåga samt för värnpliktiga tjänstedugligheten. Mera information om epilepsipatienters möjlighet att köra bil finns i social- och hälsoministeriets förordning om körhälsa (på finska). Ibland behövs en kortvarig sjukledighet även om patienten i övrigt är arbetsför (symtom efter ett epilepsianfall som trötthet, förvirring, huvudvärk eller byte av läkemedel eller besvärliga läkemedelsbiverkningar). Epilepsi och graviditet Hormonell prevention passar också för kvinnor med epilepsi trots att vissa epilepsiläkemedel betydligt kan minska effekten av preventivmedel med låg hormondos. Valet av preventivmedel ska alltså diskuteras med läkaren. Hormonspiral passar bra också för kvinnor med epilepsi. Sjukdomen ska vara i så bra balans som möjligt före en graviditet, så graviditeterna borde därför vara planerade. När graviditeten planeras övervägs om det har gått så länge sedan det senaste anfallet att det är möjligt att försöka avsluta läkemedelsbehandlingen. Oftast är detta ändå inte förnuftigt eller möjligt. Också utdragna anfall eller olyckor i samband med anfallen kan vara skadliga för fostret. En kvinna med epilepsi följs upp av neurolog och mödravårdscentral under hela graviditeten. Om anfall inte förekommer ändras läkemedelsbehandlingen i allmänhet inte när kvinnan har blivit gravid. Eftersom man inte vet vilket läkemedel som är säkrast för fostret, försöker man välja det läkemedel som är lämpligast för patientens typ av anfall. Detta används som enda läkemedel med minsta möjliga dos som ger anfallsfrihet. Kvinnor som använder läkemedel mot epilepsi ska börja använda folsyretabletter (1,0 mg/dygn) under läkarkontroll samtidigt som preventionen lämnas bort. www.kaypahoito.fi/web/svenska/for-patienter 3 Folsyra används ända till slutet av graviditetsvecka 12. En kvinna med epilepsi kan amma trots sin läkemedelsbehandling. Habilitering och stödåtgärder För en del patienter innebär insjuknandet i epilepsi betydande anpassningssvårigheter. Målsättningen för habiliteringskurserna är att motivera till egenvård, vägleda till självständighet och ge stöd till att hitta egna sätt att klara sig. Habiliteringen bygger på en habiliteringsplan som patienten och den behandlande enheten tillsammans har gjort upp. En epilepsipatient är också berättigad till socialskyddets stödåtgärder och stödåtgärder för yrkesinriktad rehabilitering om det finns behov av det. Epilepsi – förekomst och prognos Cirka 1 procent av finländarna (56 000 personer) har epilepsi, av dem är cirka 5 000 barn. 36 000 personer (cirka 0,7 procent av befolkningen) behöver fortlöpande epilepsibehandling och 9 000 personer (cirka 20–25 procent av alla som har epilepsi) har svårbehandlad epilepsi. Patientversionen är sammanställd utifrån Finska Läkarföreningens Duodecims God medicinsk praxis-rekommendation av arbetsgruppens ordförande docent Reetta Kälviäinen, chef för Kuopio epilepsicenter. Den är omarbetad och uppdaterad av den för patientversionerna ansvariga redaktören Kirsi Tarnanen utgående från den år 2014 uppdaterade rekommendationen, och den är granskad av chefredaktören för God medicinsk praxis Jorma Komulainen. Översättningen till svenska är bekostad av Finska Läkaresällskapet. Ansvarsbegränsning God medicinsk praxis-rekommendationerna är sammandrag gjorda av framstående experter gällande diagnostik och behandling av bestämda sjukdomar. De ersätter inte läkarens eller annan hälsovårdspersonals egen bedömning av vilken diagnostik, behandling och rehabilitering som är bäst för den enskilda patienten då behandlingsbeslut fattas. Man kan insjukna i epilepsi vid vilken ålder som helst, men oftast i småbarnsåldern eller vid hög ålder. Årligen påbörjas läkemedelsbehandling för 3 000 personer med epilepsi, av dem är 800 yngre än femton år. Källa: Epilepsialiitto. Se ytterligare följande God medicinsk praxisrekommendationer (på finska): Epilepsiat ja kuumekouristukset (lapset) Epileptinen kohtaus (pitkittynyt, status epilepticus). www.kaypahoito.fi/web/svenska/for-patienter 4
© Copyright 2024