Epilepsi hos vuxna
13.4.2015
Epilepsi utgörs av en grupp neurologiska
sjukdomar där förutsättningen för god
behandling är en så noggrann diagnos som
möjligt. Målet med behandlingen är
anfallsfrihet utan nämnvärda biverkningar
av läkemedlen. Läkemedelsbehandlingen
väljs enligt typen av epilepsi. Svårbehandlad
epilepsi kan hos en del patienter också
behandlas med operation.
Var och en kan hjälpa en person som
har fått ett epileptiskt anfall







Håll dig lugn
Försök inte förhindra kramperna
Sätt ingenting i munnen
Försök vända personen i sidoläge
Lös på kläder som stramar åt
Larma ambulans (112)
Försäkra dig om att personen har
återhämtat sig.
 Nyttig tilläggsinformation för första
hjälp vid anfall av medvetandestörningar finns på
Epilepsiförbundets plansch.
Epileptiskt anfall och epilepsi
Ett epileptiskt anfall är en övergående
störning i hjärnfunktionen som beror på
avvikande elektrisk aktivitet i nervcellerna
Man talar om epilepsi om en person är
benägen att få upprepade epileptiska anfall
utan predisponerande faktorer (till exempel
akut hjärnskada, störning i ämnesomsättningen eller vätskebalansen eller
alkohol- eller drogavvänjning) Diagnosen
epilepsi kan ställas när personen har haft
minst två epileptiska anfall.
Epilepsisyndrom är en helhet av symtom i
samband med epilepsi, så som typen av
anfall, åldern då anfallen börjat och den
information som registrering av hjärnans
elektriska aktivitet (EEG) ger. Syndromet ger
nästan likadana symtom hos olika patienter
oberoende av vad som har orsakat
symtomen.
När patienten trots behandling har
epileptiska anfall eller symtom och
symtomen förhindrar ett fullgott och tryggt
liv, talar man om svårbehandlad epilepsi.
Orsaker till epilepsi
Epilepsi kan bero på ärftliga faktorer, alltså
kända eller antagna genetiska störningar där
epileptiska anfall är det huvudsakliga
symtomet. En bakomliggande orsak kan
också vara en strukturell avvikelse eller
sjukdom eller rubbning i ämnesomsättningen
som medför en större risk att få epilepsi.
Man försöker alltid då det bara är möjligt
klarlägga orsaken (etiologin) till epilepsin,
men en del av epilepsifallen uppkommer
utan någon känd yttre orsak. Om orsaken
inte kan identifieras vid undersökningen
talar man om idiopatisk epilepsi. En
bakomliggande orsak kan ändå vara en
tillsvidare okänd genetisk eller strukturell
faktor, som man bör försöka utreda på nytt
med regelbundna mellanrum.
Epilepsidiagnostik
Då enskilda eller upprepade epileptiska anfall
(epilepsi) misstänks ska patienten
brådskande eller som jourpatient skickas till
den specialiserade sjukvården. Det är viktigt
att komma igång med undersökningarna
redan efter det första anfallet, eftersom en
bakomliggande orsak till anfallet kan vara
någon annan neurologisk sjukdom som kan
behandlas.
www.kaypahoito.fi/web/svenska/for-patienter
1
Epilepsidiagnosen ställs och behandlingen
inleds alltid av en neurolog. Patientens
allmänna hälsotillstånd kartläggs och det tas
ett EEG. Dessutom görs en magnetundersökning av hjärnan och vid behov andra
undersökningar (till exempel datortomografi
eller video-EEG-undersökning).
Ändamålet med undersökningarna är att
utreda om anfallen är epileptiska eller har en
annan orsak, att definiera typen av anfall, att
identifiera epilepsisyndrom och att klarlägga
en eventuell strukturell skada i hjärnan som
har orsakat epilepsin.
Eftersom läkaren behöver få en så tydlig bild
som möjligt av anfallet, intervjuas med
patientens tillstånd den person eller de
personer som sett anfallet.
Behandling
Ändamålet med behandlingen är att
patienten är anfallsfri. I allmänhet påbörjas
läkemedelsbehandlingen efter det andra
epileptiska anfallet. Efter ett enskilt anfall får
ungefär 60–80 procent av patienterna
ytterligare anfall. Alla som har fått ett anfall
insjuknar alltså inte nödvändigtvis i epilepsi.
Om det första anfallet är långvarigt och beror
på en strukturell skada i hjärnan (till exempel
en störning i hjärnans blodcirkulation eller en
hjärnskada) eller om det finns förändringar
som passar in på epilepsi i EEG:et övervägs
regelbunden epilepsimedicinering redan
efter det första anfallet.
Epilepsi behandlas i första hand med
långvarig medicinering som förhindrar anfall.
Läkaren diskuterar eventuell medicinering
med patienten och tillsammans görs en
behandlingsplan som patienten är redo att
förbinda sig till.
För att det ska vara möjligt att förbinda sig till
långvarig behandling är det viktigt att
patienten och de anhöriga informeras om
bakgrunden till sjukdomen, om behandlingen
och om att klara sig i vardagen. Individuella
behandlingsråd ges av läkaren, sjukskötaren
eller vid behov av andra medlemmar i den så
kallade multiprofessionella arbetsgruppen på
den neurologiska polikliniken. Dessutom bör
det ordnas möjlighet för den nyinsjuknade
och de anhöriga att delta i en särskild
informationsdag där en multiprofessionell
arbetsgrupp ger upplysning i anslutning till
sjukdomen.
Läkemedelsbehandling
Läkemedelsbehandlingen av epilepsi påbörjas
individuellt med ett förstahandsläkemedes
som valts enligt anfallstyp. Avsikten är att
hitta den minsta dos som håller patienten
anfallsfri med så litet biverkningar som
möjligt. Biverkningar förekommer ofta i
början av behandlingen, men de är i
allmänhet lindriga och går om av sig själv.
Patienten informeras också om symtom som
tyder på sällsynta, allvarliga biverkningar:
allergiska reaktioner (hudutslag), leverskada
(uppkastning och magsmärta) och psykiska
biverkningar (depression, aggressivitet,
självdestruktivitet). Information ges om vad
patienten ska göra om sådana symtom
uppkommer.
Om epilepsianfallen inte upphör med det
första läkemedlet, provas i allmänhet ännu
ett läkemedel som enda läkemedel.
Som följande steg används vid behov en
kombination av flera läkemedel.
Läkemedelsbehandlingen är långvarig och
pågår ofta under resten av patientens liv.
Regelbunden uppföljning
Då läkemedelsbehandlingen påbörjas
upprätthålls kontakten till patienten regelbundet. Det rekommenderas att vissa
blodprov tas ungefär sex veckor efter
påbörjad läkemedelsbehandling och på nytt
om tre månader.
www.kaypahoito.fi/web/svenska/for-patienter
2
Om patienten är symtomfri behövs inte
någon ytterligare regelbunden provtagning.
Att avsluta läkemedelsbehandlingen
När patienten har varit anfallsfri i minst tre
till fem år kan läkaren överväga att avsluta
läkemedelsbehandlingen om patienten så
önskar. Patienten ska informeras om risken
för nya anfall och faktorer som inverkar på
den och hur eventuella nya anfall påverkar
arbetsförmåga och bilkörning. Läkemedelsbehandlingen avslutas stegvis, ett läkemedel
åt gången, vanligtvis under flera månader.
Kirurgisk behandling av epilepsi
Med epilepsikirurgi avlägsnas eller isoleras
det område i hjärnan som ger upphov till
anfallen. Förutsättningar för operativ
behandling är att epilepsin är svårbehandlad,
att anfallen medför betydande men, att
patientens allmäntillstånd är gott och att
patienten är i stånd till samarbete före och
efter operationen. Med operationsbehandling av temporallobsepilepsi blir två
tredjedelar av patienterna anfallsfria, men
trots operationen måste läkemedelsbehandlingen i allmänhet fortsättas. Operativ
behandling av ett annat epilepsiområde än
temporalloben gör en tredjedel av
patienterna anfallsfria.
Om ett område i hjärnan som ger upphov till
svår epilepsi inte kan avlägsnas eller isoleras
kirurgiskt är det ibland möjligt att lindra
epilepsin genom att klyva hjärnbjälken eller
genom att stimulera vagusnerven.
Kör- och arbetsförmåga hos
epilepsipatienter
Läkaren bedömer tillsammans med en multiprofessionell arbetsgrupp patientens arbetsoch körförmåga samt för värnpliktiga
tjänstedugligheten.
Mera information om epilepsipatienters
möjlighet att köra bil finns i social- och
hälsoministeriets förordning om körhälsa
(på finska).
Ibland behövs en kortvarig sjukledighet även
om patienten i övrigt är arbetsför (symtom
efter ett epilepsianfall som trötthet,
förvirring, huvudvärk eller byte av läkemedel
eller besvärliga läkemedelsbiverkningar).
Epilepsi och graviditet
Hormonell prevention passar också för
kvinnor med epilepsi trots att vissa epilepsiläkemedel betydligt kan minska effekten av
preventivmedel med låg hormondos. Valet av
preventivmedel ska alltså diskuteras med
läkaren. Hormonspiral passar bra också för
kvinnor med epilepsi.
Sjukdomen ska vara i så bra balans som
möjligt före en graviditet, så graviditeterna
borde därför vara planerade. När
graviditeten planeras övervägs om det har
gått så länge sedan det senaste anfallet att
det är möjligt att försöka avsluta läkemedelsbehandlingen. Oftast är detta ändå inte
förnuftigt eller möjligt. Också utdragna anfall
eller olyckor i samband med anfallen kan
vara skadliga för fostret.
En kvinna med epilepsi följs upp av neurolog
och mödravårdscentral under hela
graviditeten. Om anfall inte förekommer
ändras läkemedelsbehandlingen i allmänhet
inte när kvinnan har blivit gravid. Eftersom
man inte vet vilket läkemedel som är säkrast
för fostret, försöker man välja det läkemedel
som är lämpligast för patientens typ av anfall.
Detta används som enda läkemedel med
minsta möjliga dos som ger anfallsfrihet.
Kvinnor som använder läkemedel mot
epilepsi ska börja använda folsyretabletter
(1,0 mg/dygn) under läkarkontroll samtidigt
som preventionen lämnas bort.
www.kaypahoito.fi/web/svenska/for-patienter
3
Folsyra används ända till slutet av
graviditetsvecka 12.
En kvinna med epilepsi kan amma trots sin
läkemedelsbehandling.
Habilitering och stödåtgärder
För en del patienter innebär insjuknandet i
epilepsi betydande anpassningssvårigheter.
Målsättningen för habiliteringskurserna är att
motivera till egenvård, vägleda till självständighet och ge stöd till att hitta egna sätt
att klara sig. Habiliteringen bygger på en
habiliteringsplan som patienten och den
behandlande enheten tillsammans har gjort
upp. En epilepsipatient är också berättigad
till socialskyddets stödåtgärder och
stödåtgärder för yrkesinriktad rehabilitering
om det finns behov av det.
Epilepsi – förekomst och prognos
Cirka 1 procent av finländarna (56 000
personer) har epilepsi, av dem är cirka 5 000
barn. 36 000 personer (cirka 0,7 procent av
befolkningen) behöver fortlöpande
epilepsibehandling och 9 000 personer (cirka
20–25 procent av alla som har epilepsi) har
svårbehandlad epilepsi.
Patientversionen är sammanställd utifrån
Finska Läkarföreningens Duodecims God
medicinsk praxis-rekommendation av
arbetsgruppens ordförande docent
Reetta Kälviäinen, chef för Kuopio
epilepsicenter. Den är omarbetad och
uppdaterad av den för patientversionerna
ansvariga redaktören Kirsi Tarnanen
utgående från den år 2014 uppdaterade
rekommendationen, och den är granskad av
chefredaktören för God medicinsk praxis
Jorma Komulainen.
Översättningen till svenska är bekostad av
Finska Läkaresällskapet.
Ansvarsbegränsning
God medicinsk praxis-rekommendationerna
är sammandrag gjorda av framstående
experter gällande diagnostik och behandling
av bestämda sjukdomar. De ersätter inte
läkarens eller annan hälsovårdspersonals
egen bedömning av vilken diagnostik,
behandling och rehabilitering som är
bäst för den enskilda patienten då
behandlingsbeslut fattas.
Man kan insjukna i epilepsi vid vilken ålder
som helst, men oftast i småbarnsåldern eller
vid hög ålder. Årligen påbörjas läkemedelsbehandling för 3 000 personer med epilepsi,
av dem är 800 yngre än femton år. Källa:
Epilepsialiitto.
Se ytterligare följande God medicinsk praxisrekommendationer (på finska):


Epilepsiat ja kuumekouristukset (lapset)
Epileptinen kohtaus (pitkittynyt, status
epilepticus).
www.kaypahoito.fi/web/svenska/for-patienter
4